Vägledning 2004:7 Version 10. Förvaltningsrätt i praktiken

Transkript

1 Förvaltningsrätt i praktiken

2 Vägledningarna innehåller en samlad information om vad som gäller på ett visst område och är ett stöd i handläggningen. En vägledning kan innehålla beskrivningar av författningsbestämmelser allmänna råd förarbeten rättspraxis JO:s beslut En vägledning kan även innehålla beskrivningar av hur man ska handlägga ärenden på det aktuella området och vilka metoder som då ska användas. Vägledningarna uppdateras fortlöpande. Omtryck görs bara vid större ändringar. Mindre ändringar arbetas in i den elektroniska versionen. Den elektroniska versionen hittar du på försäkringskassan/ Ladda ner vägledningar. Du som arbetar på Försäkringskassan hittar dem också på Fia. Upplysningar: Försäkringskassan Huvudkontoret VO Verksjuridik Version 10. Beslutad Finns ej i tryckt form

3 Innehåll Förkortningar... 7 Sammanfattning... 8 Läsanvisningar Grundläggande begrepp och principer för förvaltningsmyndigheters handläggning av ärenden Förvaltningsmyndighet Myndighetsutövning Rättssäkerhet Legalitetsprincipen Objektivitetsprincipen Likabehandlingsprincipen Officialprincipen Lagar, andra rättsregler samt styrande och stödjande dokument Lagar Förvaltningslagen Tryckfrihetsförordningen Offentlighets- och sekretesslagen Socialförsäkringsbalken Domstolar och JO Domstolspraxis JO:s avgöranden Styrande och stödjande dokument Dokument som styr tolkning och tillämpning Försäkringskassans föreskrifter (FKFS) Försäkringskassans allmänna råd (FKAR) Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden (FKRS) Domsnytt och rättsfallsöversikter Administrativa styrdokument Strategier och policydokument Interna föreskrifter Riktlinjer Informationsmeddelanden (IM) Stödjande dokument Vägledningar Produktionsprocesser Bedömningsutrymme Vad är ett bedömningsutrymme? I vilka fall finns det ett bedömningsutrymme? Hur stort kan bedömningsutrymmet vara? Serviceskyldigheten m.m Basregler och minimistandard i förvaltningslagen Service samt enkel och snabb handläggning Upplysning, vägledning och annan hjälp Ofullständig ansökan

4 4.3.2 När en enskild person vänder sig till fel myndighet När handlingen innehåller felaktigheter Situationer där originalhandlingar kan skickas tillbaka Informationsskyldighet Tillgänglighet för allmänheten Ta emot besök och telefonsamtal Öppethållande Användning av fax och e-post Skrivelser från enskilda som rör administrativa ärenden Tolkning Översättning och val av språk Inkommen handling och diarieföring När och hur är en handling att betrakta som inkommen till Försäkringskassan? Handlingar som kommer in eller adresseras direkt till Försäkringskassan Handlingar som kommer in i elektronisk form Handlingar som skannas in Handlingar som felaktigt blivit inskannade i ÄHS Diarieföring Försäkringsärenden är undantagna från skyldigheten att diarieföra Handlingar som ska diarieföras Dokumentation Skyldighet att dokumentera Det ska gå att följa och förstå ärendets gång Journalanteckningar är allmänna handlingar Muntliga uppgifter Metodstöd dokumentation i ÄHS Metodstöd dokumentation i pappersakt Rättelse av journalanteckning i ÄHS och pappersakt Metodstöd dokumentationskrav Jäv När är det frågan om jäv? Släktskapsjäv, sakägarjäv och intressejäv Delikatessjäv Viktigt att uppmärksamma jävssituationer Hur hanteras en jävsinvändning? Rättshandlingsförmåga, fullmakt och ställföreträdare En enskild persons rättshandlingsförmåga Fullmakt Fullmakten kan vara muntlig eller skriftlig Metodstöd hantering av fullmakter vid omprövning och överklagande Giltighetstid och återkallande Ombud Får ombudet ansöka om ersättning för sin huvudman? Medverkan av den försäkrade Den försäkrade kan ha flera ombud Möjlighet att avvisa ett ombud Biträde Förordnande av god man eller förvaltare

5 8.5.1 God man Förvaltare Uppdragets giltighet och omfattning Metodstöd registrera fullmakt i ÄHS och adressering av brev Utbetalning av socialförsäkringsförmåner till någon annan än den försäkrade Ansökan Ansökan om en förmån Komplettering av ansökan Rätt att ändra sin ansökan Heder och samvete Uppgiftsskyldighet, partsinsyn och utredningsmetoder i försäkringsärenden Uppgiftsskyldigheten Partsinsyn En parts rätt till insyn kan i vissa fall begränsas Rätt att lämna uppgifter muntligt Försäkringskassans utredningsskyldighet Att utreda ett ärende Uppgifter från den enskilde Hembesök eller arbetsplatsbesök Metodstöd hur hembesök genomförs Den enskilde får ta med en annan person på mötet Förfrågningar hos arbetsgivare, statliga och kommunala myndigheter m.m Om arbetsgivare och försäkringsbolag inte lämnar uppgifter Kompletteringar av läkare Undersökningar och avstämningsmöten Söka information på internet Inspelning av telefonsamtal eller möten Ersättning till vårdgivare för journalkopior Metodstöd Hantering av ersättning till vårdgivare för journalkopior Kommunicering Kommuniceringsskyldighet bestämmelserna i 17 FL Inget krav på kommunicering inför ett interimistiskt beslut Kontakt med den försäkrade innan kommuniceringsbrevet skickas Sekretess Går beslutet emot den försäkrade? Informera om vilket beslut som övervägs Dokument som kommuniceras Skriftlig eller muntlig kommunicering Kommuniceringstid Anstånd Svar på en kommunicering Metodstöd Kommunicering med den försäkrade Försäkringskassans beslut När är ett beslut bindande? Särskild beslutsordning Interimistiska beslut Initiativ till ett interimistiskt beslut Förutsättningarna för att fatta ett interimistiskt beslut

6 12.4 Underrättelse om beslut Skriftligt beslut eller muntlig underrättelse? Avskrivning Avvisning Möjlighet att komplettera ansökan Några situationer när avvisning kan bli aktuell Några situationer när avvisning inte är aktuell Ny ansökan efter avvisningsbeslut Arkivering Rättelse och ändring av beslut Journalförstöring och korrigering av andra uppgifter i försäkringsärenden Journalförstöring av medicinska underlag Bakgrund och bestämmelser Hantering av begäran om yttrande från Inspektionen för vård och omsorg Metodstöd Hantering av beslut om journalförstöring Metodstöd Hantering av en enskilds begäran om att akten hos Försäkringskassan ska förstöras Korrigering av andra uppgifter i Försäkringskassans akt än medicinska underlag Ändring, omprövning och överklagande av Försäkringskassans beslut kap. SFB Hur beslut överklagas enligt förvaltningslagen Omprövning och rättelse av beslut enligt förvaltningslagen Källförteckning Sakregister

7 Förkortningar AvtL FB Fia Lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område Föräldrabalken Försäkringskassans intranät FL Förvaltningslagen (1986:223) HD HFD IVO JK JO KRSU Högsta domstolen Högsta förvaltningsdomstolen Inspektionen för vård och omsorg Justitiekanslern Justitieombudsmannen Kammarrätten i Sundsvall OSL Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) Prop. RF RFV RÅ SFB TF ÄHS Proposition Regeringsformen Riksförsäkringsverket Regeringsrättens årsbok Socialförsäkringsbalken Tryckfrihetsförordningen Försäkringskassans ärendehanteringssystem 7

8 Sammanfattning Denna vägledning behandlar de viktigaste bestämmelserna som styr Försäkringskassans verksamhet inom det förvaltningsrättsliga området. Genomgången tar sikte på förvaltningslagen (1986:223) (FL), 110 kapitlet socialförsäkringsbalken (SFB) samt annan viktig lagstiftning, praxis och tillämpning. Vägledningen är avsedd att vara ett stöd i det dagliga arbetet på Försäkringskassan. Den ska bidra till att enskilda personer känner att de bemöts på ett bra sätt och till att handläggningen av försäkringsärenden görs på ett riktigt sätt. I vägledningen finns också kortfattade beskrivningar som rör handläggningen av administrativa ärenden. 8

9 Läsanvisningar Vad ska vägledningen användas till? Denna vägledning riktar sig till Försäkringskassans medarbetare i handläggningen. Den kan också vara ett stöd vid utbildning av Försäkringskassans personal. Vägledningen beskriver de bestämmelser i förvaltningslagen, socialförsäkringsbalken och annan relevant lagstiftning samt tillämpning och praxis som aktualiseras i kontakterna med de försäkrade eller vid handläggningen av ärenden hos Försäkringskassan. Vägledningen innehåller också en beskrivning av hur man ska handlägga ärenden och vilka metoder som då ska användas för att åstadkomma både effektivitet och kvalitet i handläggningen. Rubriken till sådana kapitel eller avsnitt inleds med ordet Metodstöd. Inom Försäkringskassan använder vi ofta ordet kund. I denna vägledning används flera olika uttryck, bland annat den enskilde, den försäkrade, den sökande eller part. Vilket uttryck som används styrs av det sammanhang som ordet förekommer i. Hänvisningar I vägledningen finns hänvisningar till lagar, förordningar, föreskrifter, allmänna råd, Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden och interna styrdokument, förarbeten, rättsfall, beslut av Justitieombudsmannen (JO) och andra vägledningar. Hänvisningarna finns antingen angivna i löpande text eller inom parentes i direkt anslutning till den mening eller det stycke de avser. I en bilaga till vägledningen finns en källförteckning som redovisar de lagar, förordningar, domar osv. som nämns i vägledningen. Avgränsning Vägledningen beskriver de grundläggande bestämmelser som normalt är av intresse för den som handlägger framför allt försäkringsärenden, men även för den som handlägger administrativa ärenden. Den som är intresserad av att läsa mer om en bestämmelse kan läsa vidare i förarbetena till förvaltningslagen och i speciallitteratur (prop. 1985/86:80 Ny förvaltningslag; prop. 1998/99:52 Myndigheters öppethållande; prop. 2002/03:62 Några förvaltningsrättsliga frågor; Norström, Förvaltningsförfarandet hos försäkringskassan, andra upplagan, Pride Consult AB, 1999, Hellners/Malmqvist, Förvaltningslagen med kommentarer, Upplaga 3:1, Norstedts Juridik AB, 2010, samt Hessmark, Jansson, Jenryd m.fl., Socialförsäkringsbalken en kommentar, Upplaga 1, 2011). 9

10 I vägledningen hänvisas även till viktiga rättsfall och JO-beslut. Rättsfall och JO-beslut finns tillgängliga på Försäkringskassans intranät (Fia). Historikbilaga Vägledningen har reviderats. I en bilaga finns en historikbilaga. Den innehåller en kortfattad beskrivning av de sakliga ändringar som gjorts i respektive version av vägledningen. Genom att läsa historikinformationen får man en överblick över de viktigaste nyheterna i den här versionen. Att hitta rätt i vägledningen I vägledningen finns en innehållsförteckning och ett alfabetiskt sakregister. Innehållsförteckningen är placerad först och ger en översiktsbild av vägledningens kapitel och avsnitt. Sakregistret finns sist i vägledningen och innehåller sökord med sidhänvisningar. 10

11 1 Grundläggande begrepp och principer för förvaltningsmyndigheters handläggning av ärenden I det här kapitlet förklaras och beskrivs några viktiga begrepp och grundläggande principer som gäller all handläggning. 1.1 Förvaltningsmyndighet En förvaltningsmyndighet är en fristående organisatorisk enhet inom den statliga eller kommunala förvaltningen. Försäkringskassan är en sådan myndighet och ansvarar för de delar av socialförsäkringen och andra förmåner och ersättningar som enligt lag eller förordning ska administreras av Försäkringskassan (1 förordningen [2009:1174] med instruktion för Försäkringskassan). 1.2 Myndighetsutövning Med myndighetsutövning menas att en myndighet har befogenhet att för enskilda, såväl fysiska som juridiska personer, bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande (jfr 3 FL). Befogenheten att bestämma över enskilda kännetecknas av att den som vänder sig till en förvaltningsmyndighet för att få ett besked eller ett beslut i en fråga ofta befinner sig i en beroendeställning eller i ett underläge i förhållande till myndigheten. Myndighetsutövning kan exempelvis uppstå när en enskild vill få ett beslut om viss ersättning från Försäkringskassan (se närmare i Hellners/Malmqvist, s ). 1.3 Rättssäkerhet I förvaltningslagen, socialförsäkringsbalken och annan lagstiftning finns ett antal bestämmelser som på olika sätt särskilt ska värna om enskildas rättssäkerhet när Försäkringskassan handlägger ärenden. Förvaltningslagens syfte är att garantera medborgarnas rättssäkerhet när de har att göra med en förvaltningsmyndighet. Syftet med förvaltningslagens regler om hur ett ärende ska handläggas är att besluten ska grundas på ett så korrekt underlag som möjligt så att besluten därigenom blir riktiga (prop. 1985/86:80, avsnitt 2.1 s. 11). Det finns inte någon lagstadgad definition av rättssäkerhet. En förklaring av begreppet är att rättssäkerhet råder när man kan lita på att myndigheter styrs av rättsregler och tillämpar dem på ett likformigt, sakligt och opartiskt sätt (Inspektionen för socialförsäkringens rapport 2010:4 Rättssäker förvaltning, s. 36). 11

12 Rättssäker handläggning är en avgörande del i det kundorienterade arbetet på Försäkringskassan. Rättssäker handläggning förutsätter att myndigheten vid handläggning av ärenden i tillämpliga delar följer grundläggande rättsliga principer handläggningsregler i förvaltningslagen handläggningsregler i specialförfattningar, till exempel socialförsäkringsbalken interna handläggningsregler i styrande och stödjande dokument. I det följande redovisas några grundläggande rättsliga principer Legalitetsprincipen Legalitetsprincipen är en central princip för det svenska statsskicket. Den innebär att alla myndigheter i sin verksamhet måste underkasta sig lagar och andra rättsregler. Det innebär i sin tur att all offentlig maktutövning måste ha stöd i lag. Legalitetsprincipen är fastslagen i regeringsformen (RF) som är en grundlag (1 kap. 1 RF). Legalitetsprincipen innebär alltså att det krävs ett författningsstöd för att en myndighet ska kunna besluta om en förmån eller ett ingripande i förhållande till en enskild. Maktutövningen ska alltså vara normmässig och förutsägbar i stället för slumpmässig eller godtycklig. Det förekommer att förvaltningsdomstolar efter överklagande upphäver ett förvaltningsbeslut med hänvisning till att det saknas nödvändigt författningsstöd för en viss åtgärd. (SOU 2010:29 s. 145) Objektivitetsprincipen Objektivitetsprincipen innebär att en myndighet bara får lägga sakliga förutsättningar till grund för sin bedömning. Det är till exempel inte tillåtet att särbehandla någon enbart på grund av hans eller hennes personliga förhållanden såsom etniskt ursprung, religiös uppfattning, kön, ålder, sexuell läggning eller nationalitet. Objektivitetsprincipen är fastslagen i regeringsformen. Av 1 kap. 9 RF framgår att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska iaktta saklighet och opartiskhet Likabehandlingsprincipen Likabehandlingsprincipen är reglerad i regeringsformen. Enligt 1 kap. 9 RF ska domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ta hänsyn till allas likhet inför lagen. Det innebär att lika fall ska behandlas lika. Om två personer med samma förutsättningar och omständigheter ansöker om samma förmån eller ersättning ska alltså utfallet i ärendena bli lika. 12

13 1.3.4 Officialprincipen Sedan länge har förvaltningsmyndigheterna ansetts ha ett utredningsansvar i de frågor som de ansvarar för. Myndigheterna ansvarar för att ärendena blir tillräckligt utredda i den omfattning som behövs för det specifika ärendet. Det kallas officialprincipen, och den har under lång tid gällt som en allmän princip. Alla ärenden ska inte utredas lika; enkla ärenden behöver mindre utredning än de komplicerade ärendena. Officialprincipen är uttryckligen reglerad i 110 kap. 13 första stycket SFB. 13

14 2 Lagar, andra rättsregler samt styrande och stödjande dokument Det här kapitlet beskriver kortfattat lagar och andra rättsregler som har betydelse för handläggningen av ärenden och vilka olika styrande och stödjande dokument som finns på Försäkringskassan. 2.1 Lagar Det finns några lagar som har särskild betydelse för handläggningen av ärenden på Försäkringskassan. I det här avsnittet redovisas översiktligt innehållet i de lagar som har störst betydelse. De olika reglerna kommer även att behandlas mer ingående längre fram i vägledningen Förvaltningslagen Förvaltningslagen innehåller regler för hur myndigheter ska handlägga ärenden och sköta kontakterna med allmänheten. En grundtanke är att lagen ska bidra till att myndigheterna får ett så korrekt underlag som möjligt för sina beslut. På så sätt bidrar regleringen också till att besluten blir riktiga i sak. Lagen ska säkerställa att myndigheterna ger service till allmänheten. Den ska också motverka att förvaltningsförfaranden tar alltför lång tid och att ärenden prövas i för många instanser. Förvaltningslagens uppbyggnad speglar i stort sett gången av ett ärende (se Hellners/Malmqvist, kap. 1). Vid handläggning av försäkringsärenden ska Försäkringskassan inte bara se till att bestämmelserna för de olika förmånsslagen tillämpas på rätt sätt. Ärendena måste också handläggas enligt de krav som förvaltningslagen ställer. Först då är ett ärende korrekt handlagt. Försäkringskassan måste också i andra kontakter med enskilda se till att förvaltningslagens bestämmelser följs. Rättssäkerheten främjas om Försäkringskassan lämnar snabba, enkla och tydliga besked samt på andra sätt hjälper de enskilda att ta tillvara sin rätt (prop. 1985/86:80, avsnitt 2.2, s. 13, se även Hellners/ Malmqvist, s. 12 och 13). Bestämmelserna i förvaltningslagen är basregler (3 FL). Det innebär att om det finns föreskrifter i en annan lag eller förordning som avviker från en bestämmelse i förvaltningslagen, så ska de föreskrifterna användas i stället. Med juridiskt språkbruk säger man att förvaltningslagen är subsidiär i förhållande till speciallagstiftningar. Reglerna i förvaltningslagen sätter en minimistandard, vilket innebär att en myndighet kan välja att ha en högre ambitionsnivå. Försäkringskassan har en högre ambitionsnivå än de lagkrav som finns i förvaltningslagen, vilket bland annat våra kundlöften och vision ger uttryck för. I denna vägledning 14

15 redovisas när förvaltningslagens bestämmelser gäller och när man i stället ska tillämpa annan lagstiftning Tryckfrihetsförordningen Tryckfrihetsförordningen (TF) är en av Sveriges grundlagar. TF innehåller bland annat regler om när och hur en handling betraktas som inkommen till en myndighet (2 kap. TF). I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelserna om rätten att ta del av allmänna handlingar, den så kallade offentlighetsprincipen Offentlighets- och sekretesslagen Offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL) innehåller bland annat bestämmelser om tystnadsplikt och förbud att lämna ut allmänna handlingar. Sekretessen innebär bland annat begränsningar i rätten att ta del av allmänna handlingar. Se mer om detta i vägledningen (2001:3) Offentlighet eller sekretess? Socialförsäkringsbalken Socialförsäkringsbalken innehåller vissa specialregler om handläggning, exempelvis omprövning, ändring och överklagande av Försäkringskassans beslut (dessa regler redovisas närmare i vägledningen (2001:7) Omprövning, ändring och överklagande av Försäkringskassans beslut) begäran om uppgifter Försäkringskassans utredningsskyldighet skyldighet för den försäkrade att lämna uppgifter till Försäkringskassan och anmäla ändrade förhållanden. 2.2 Domstolar och JO Domstolspraxis Vissa domar kan ge ledning om hur en regel ska tolkas och därigenom påverka handläggningen av ett ärende. Detta kallas domstols- eller rättspraxis. De domar som Försäkringskassan anser relevanta och Försäkringskassans tolkning av dessa domar redovisas i Domsnytt, se Om målet har avgjorts av Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) eller Högsta domstolen (HD) är rättsfallet styrande för rättstillämpningen. Ett avgörande från HFD eller HD som blir vägledande på detta sätt kallas för prejudikat JO:s avgöranden JO granskar att myndigheter arbetar enligt de lagar och regler som styr myndigheternas arbete särskilt sådana lagar som berör enskildas rättigheter och skyldigheter i förhållande till det allmänna. JO kontrollerar att 15

16 myndigheterna handlägger ärenden lagenligt och att de behandlar enskilda på ett korrekt sätt. JO:s tillsyn bedrivs genom prövning av enskildas anmälningar och genom inspektioner och andra undersökningar som JO kan ta initiativ till. Vem som helst kan göra en anmälan till JO. En anmälan leder dock inte alltid till någon mer omfattande utredning från JO:s sida. Om JO anser att det behövs en utredning begär hon ett skriftligt yttrande från den myndighet som anmälan gäller för att få en bild av händelseförloppet från myndighetens sida. Se riktlinjerna (2011:6) Yttranden till Justitieombudsmannen (JO) för beskrivning av hur Försäkringskassan ska hantera JO-remisser. JO:s avgöranden kan vara vägledande för hur myndigheter ska behandla enskilda och hur rättsregler om ärendehantering ska tolkas. Varje år ger JO ut en ämbetsberättelse om de viktigaste besluten. För socialförsäkringsområdet ger JO ut ett särskilt utdrag ur ämbetsberättelsen. En länk till ämbetsberättelsen finns på Fia. Där finns också en länk till JO-registret. I detta redovisas samtliga JO-beslut inom socialförsäkringsområdet, från och med år 2000 och framåt, där JO gjort en så kallad stor utredning. I registret finns även redovisning av inspektionsprotokoll och initiativärenden. Försäkringskassan följer årligen upp och analyserar JO:s avgöranden och inspektionsprotokoll. De årliga analyserna finns tillgängliga i anslutning till JO-registret. 2.3 Styrande och stödjande dokument På Försäkringskassan finns det även olika styrande och stödjande dokument som kan styra rättstillämpningen inom myndigheten och hanteringen av interna angelägenheter. Vissa av dokumenten är bindande och måste alltså följas, medan andra är rekommendationer om hur man kan eller bör göra i en specifik situation. Handläggarna på Försäkringskassan behöver känna till de olika typerna av dokument och hur de ska eller kan användas i handläggningen. 2.4 Dokument som styr tolkning och tillämpning Här redovisas de styrdokument som innehåller Försäkringskassans ställningstagande till eller rekommendation om hur en viss fråga ska hanteras eller hur en regel ska tolkas Försäkringskassans föreskrifter (FKFS) Föreskrifter är rättsregler (normer) som styr enskildas och myndigheters handlande. Föreskrifterna är bindande både för den som gett ut dem och för andra, exempelvis domstolar. Det krävs ett bemyndigande från regeringen för att Försäkringskassans ska få ge ut föreskrifter. (Att meddela föreskrifter i lag och förordning, Justitiedepartementet, oktober 2011) Vissa föreskrifter beslutades före Försäkringskassans omorganisation 2005 och heter därför Riksförsäkringsverkets föreskrifter (RFFS). Både RFFS och 16

17 FKFS är komplement till gällande lagar och förordningar. De innehåller mer detaljerad information om vissa förmåner, till exempel hur man gör vissa beräkningar. Det finns också föreskrifter som Pensionsmyndigheten beslutar (PFS), och som gäller vid handläggning av vissa av våra ärenden. Två exempel på föreskrifter är Försäkringskassans föreskrifter (FKFS 2009:10) om genomsnittlig och högsta godtagbara bostadskostnad för år 2010 och Försäkringskassans föreskrifter (FKFS 2008:6) om statligt tandvårdsstöd Försäkringskassans allmänna råd (FKAR) Försäkringskassans allmänna råd är generella rekommendationer om tilllämpningen av en lag eller en förordning. De anger hur någon kan eller bör handla i ett visst avseende. Vissa allmänna råd beslutades före omorganisationen 2005 och heter därför Riksförsäkringsverkets allmänna råd (RAR). Försäkringskassan använder sig av de allmänna råden för att förtydliga hur man ska tillämpa en viss bestämmelse i en lag, en förordning eller en annan föreskrift. De allmänna råden är inte bindande för domstolar eller för andra aktörer. Exempel på allmänna råd är Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2010:22) om närståendepenning och Försäkringskassans allmänna råd (FKAR 2010:7) om omprövning och ändring Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden (FKRS) Försäkringskassans rättsliga ställningstaganden innehåller ställningstaganden i principiella frågor där det saknas svar eller där rättsläget är oklart. De utgör Försäkringskassans ståndpunkt i en viss fråga och är därför bindande för myndighetens medarbetare. Exempel på rättsliga ställningstaganden är Bedömning av arbetsförmåga för olika grupper (FKRS 2010:5) och Familjemedlemsbegreppet avseende föräldrar i samband med familjeförmåner enligt förordning 883/2004 eller förordning 1408:71 (FKRS 2010:4) Domsnytt och rättsfallsöversikter Domsnytt och rättsfallsöversikter innehåller Försäkringskassans tolkning av prejudikat och rättspraxis. De ställningstaganden som görs i dokumenten är bindande för myndighetens medarbetare. Exempel på domsnytt är Rätten till barnbidrag uppkommer först vid tidpunkten när någon blivit förordnad som vårdnadshavare för ett barn (2014:043). 17

18 2.5 Administrativa styrdokument Interna administrativa styrdokument styr i administrativa frågor. Ett sådant dokument ställer krav på handlande och förhållningssätt och gäller alltid för hela Försäkringskassan, antingen genom att det rör alla medarbetare eller genom att det handlar om en viss verksamhet som bedrivs för hela Försäkringskassan Strategier och policydokument Strategier beskriver vägval och övergripande tillvägagångssätt för hur Försäkringskassan ska nå sina långsiktiga mål. Policydokument uttrycker krav på ett enhetligt förhållningssätt eller agerande på en övergripande, styrande nivå. Exempel på policydokument är Policy (2010:01) Likabehandling och Kontrollpolicy (2012:01). Försäkringskassans strategier och policydokument styr inte rättstillämpningen eller handläggningen av ärenden, men kan indirekt påverka dem Interna föreskrifter Interna föreskrifter innehåller exakta krav på myndighetens förhållningssätt eller ageranden inom vissa specifika områden. Exempel på interna föreskrifter är Arbetsordning (2005:01) och Försäkringskassans styr- och stöddokument (2010:01) Riktlinjer Riktlinjer beskriver antingen arbetsstegen i en process eller vad som gäller inom en viss verksamhet eller process. Exempel på riktlinjer är Att skriva beslut i Försäkringskassan (2005:14) och Språket i Försäkringskassan (2005:13) Informationsmeddelanden (IM) IM används när Försäkringskassan snabbt behöver få ut information till medarbetare om exempelvis regler och om ekonomi. Meddelandena kan beskriva hur en viss fråga ska hanteras eller handläggas. Informationen i ett IM måste följas och ska i många fall så snart som möjligt arbetas in i ett styrande eller stödjande dokument, till exempel en vägledning. 18

19 2.6 Stödjande dokument Till de stödjande dokumenten hör bland annat vägledningar och processer. Det finns också stödjande dokument som inte har någon betydelse för handläggningen av ärenden. Exempel på detta är stödprocesser som beskriver hantering av intern administration Vägledningar Vägledningar innehåller samlad information om framförallt olika försäkringsområden. De har en tillämpningsdel som beskriver vad som gäller för förmånerna, det vill säga författningar, förarbeten, rättspraxis, allmänna råd och rättsliga ställningstaganden m.m. De kan också ha en metodstödsdel med beskrivningar av hur man ska handlägga ärenden inom det aktuella området och vilka metoder som ska användas för att på bästa sätt åstadkomma effektivitet och kvalitet i handläggningen. Det finns även vägledningar som beskriver förvaltningsrättsliga författningar, förarbeten, rättspraxis, m.m. och som ger stöd i handläggningen av ärenden, som exempelvis den här vägledningen Produktionsprocesser Processer på Försäkringskassan används för att beskriva verksamheten på ett strukturerat sätt och syftar till att skapa förståelse för helheten i det arbete som utförs. Processbeskrivningen beskriver de aktiviteter och arbetsmoment som ingår i processen, hur de ska utföras och av vilken yrkesroll. De innehåller också avsnitt om vad som gäller generellt för vissa viktiga arbetsmoment, till exempel hur dokumentationen ska göras i ett ärende. De innehåller dessutom information om andra styrdokument, typärenden, förkortningar, impulser m.m. 19

20 3 Bedömningsutrymme Det här kapitlet beskriver generellt vad som menas med ett bedömningsutrymme, det vill säga tolkning och tillämpning av bestämmelser i författningar vid handläggning av ärenden. 3.1 Vad är ett bedömningsutrymme? Inom socialförsäkringen finns det bestämmelser i olika författningar, det vill säga lagar, förordningar eller myndighetsföreskrifter, som mer eller mindre exakt anger under vilka förutsättningar en enskild har rätt till en viss förmån eller ersättning. För att tillämpa och tolka bestämmelserna måste man ofta ta hänsyn till hur lagstiftaren har tänkt sig att de ska tillämpas och till hur de högsta domstolinstanserna tolkar dem, det vill säga rättspraxis. Som tjänsteman på Försäkringskassan måste man också följa Försäkringskassans föreskrifter, allmänna råd och rättsliga ställningstaganden. I vissa frågor eller för vissa förmåner eller ersättningar har Försäkringskassan genom sådana regler förtydligat förutsättningarna för att bevilja en ersättning eller förmån. Därigenom har Försäkringskassan bestämt hur bestämmelserna ska tillämpas. En domstol är bunden av Försäkringskassans föreskrifter men inte av allmänna råd och rättsliga ställningstaganden. Hur författningsbestämmelser är formulerade varierar. När man exempelvis ska besluta om huruvida en enskild har rätt till en viss förmån eller ersättning, finns det ofta utrymme för olika bedömningar. I dessa fall måste handläggaren bedöma vad som är ändamålsenligt och lämpligt utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Handläggaren ska utifrån tillämpliga bestämmelser använda sitt eget omdöme för att komma fram till en avvägd och skälig bedömning. Anledningen till att lagstiftaren har lämnat ett bedömningsutrymme är bland annat att det aktuella området kan vara väldigt komplext, och att det ofta inte går att utforma bestämmelser som kan tillämpas i alla tänkbara fall. Lagstiftarens avsikter har i regel varit att genom bedömningsutrymmet ge den som fattar beslut möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det är viktigt att komma ihåg att bedömningsutrymmet alltid måste användas inom lagens gränser. En tjänsteman kan alltså inte i ett enskilt fall fatta ett beslut som framstår som mer önskvärt eller lämpligt men som är i strid med lagstiftningen. 20

21 3.2 I vilka fall finns det ett bedömningsutrymme? Det framgår av den aktuella författningen om det finns ett bedömningsutrymme eller inte. Förarbeten, rättspraxis, internt styrande dokument och i vissa fall andra myndigheters tolkning av regelverket styr hur författningen ska tolkas och tillämpas. Det innebär i vissa fall ett begränsat bedömningsutrymme. Något som kan markera att en bestämmelse innehåller ett bedömningsutrymme är när det finns en formulering om att särskilda skäl kan påverka beslutet eller att man ska avgöra vad som är skäligt i det enskilda fallet. Ett bedömningsutrymme finns främst när man ska bedöma och besluta om en enskild har rätt till en förmån eller en ersättning. Men det kan också finnas ett bedömningsutrymme när det exempelvis handlar om att avgöra vilka utredningsåtgärder som ska vidtas. För att avgöra vilket bedömningsutrymme som finns i olika situationer kan man ta ledning av vägledningarna. 3.3 Hur stort kan bedömningsutrymmet vara? Hur stort bedömningsutrymmet är och vilka slags bedömningar det handlar om beror på omständigheterna i det enskilda ärendet. Ett beslut om exempelvis rätten till bostadsbidrag fattas utifrån ett antal mycket konkreta kriterier, och utredningen syftar till att klargöra om dessa är uppfyllda. Det finns även ärenden som kan handläggas helt automatiskt utan att en handläggare behöver utreda eller fatta beslut. I sådana ärenden finns det vanligtvis inget bedömningsutrymme. I andra fall lämnar lagstiftningen större utrymme för bedömningar i det enskilda fallet. Några exempel på sådana bedömningar är om arbetsförmågan är nedsatt, om samtliga rehabiliteringsmöjligheter är uttömda, om en enskild är skyldig att betala tillbaka pengar eller om han eller hon trots återbetalningsskyldighet ska beviljas eftergift. Hur stort bedömningsutrymmet är kan utläsas ur de olika vägledningarna. 21

22 4 Serviceskyldigheten m.m. Det här kapitlet beskriver vilken service myndigheter enligt lag är skyldiga att erbjuda allmänheten. 4.1 Basregler och minimistandard i förvaltningslagen Som framgått tidigare är reglerna i förvaltningslagen basregler som sätter en minimistandard. En myndighet kan välja att ha en högre ambitionsnivå än den minimistandard som följer av de förvaltningsrättsliga bestämmelserna. 4.2 Service samt enkel och snabb handläggning Ett viktigt syfte med förvaltningslagen är att säkerställa myndigheternas service till allmänheten. Lagen ska garantera att personer som vänder sig till en myndighet får den hjälp och de upplysningar som de behöver. Enligt 4 FL ska varje myndighet lämna upplysningar, vägledning, råd och annan sådan hjälp till den enskilda. Hjälpen ska lämnas i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till frågans art, den enskildes behov av hjälp och med hänsyn till myndighetens verksamhetsområde. Det kan innebära att Försäkringskassan ska ta initiativ till ytterligare utredning, verka för att utredningen begränsas till vad som är nödvändigt eller berätta för den enskilde att det finns ett annat, bättre sätt att nå det han eller hon strävar efter. I förarbetena framhålls att skyldigheten att vägleda i princip gäller oberoende av om den enskilde ber om vägledning eller inte. (Se prop. 1985/86:80 s. 18 f. och 59 f. och avsnitt 3.3.4). Förvaltningslagen säger också att myndigheterna ska handlägga ärenden enkelt och snabbt utan att rättssäkerheten eftersätts. Meningen är att ett ärende ska handläggas så noggrant och snabbt som möjligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda ärendet. Det är främst den enskildes intressen som ska tillgodoses. Men naturligtvis ska myndigheterna generellt sträva efter att arbeta effektivt. På så vis motverkas också att ärenden prövas i flera instanser. Förvaltningslagen ger viss ledning om vad serviceskyldighet och snabb och enkel handläggning innebär. JO har i flera olika beslut i anmälningsärenden som har gällt Försäkringskassan pekat på vikten av en snabb och effektiv handläggning. Långsam handläggning är den vanligaste anledningen till kritik från JO när det gäller handläggning av försäkringsärenden. Ibland kan en lång handläggningstid vara försvarbar med hänsyn till ärendets komplexitet. Det kan till exempel vara fråga om ett ärende där den försäkrade har en sjukdomsbild som från försäkringsmedicinska utgångspunkter är svårbedömd och utredningskrävande. De överväganden, för- 22

23 klaringar och ställningstaganden som gör att handläggningen tar tid ska alltid dokumenteras i journalen. (JO:s beslut den 20 januari 2014, dnr ) Försäkringskassan ska den 1 mars varje år ge Justitiekanslern (JK) en förteckning över de ärenden som kommit in till myndigheten före den 1 juli föregående år men som inte avgjorts vid årets utgång. JK får i det enskilda fallet besluta om undantag. Försäkringskassan behöver inte redovisa försäkringsärenden eller ärenden om samlingsräkningar med bilagor för tandvård, läkarvård eller annan sjukvård (JK:s beslut den 23 februari 2005, dnr och 29 myndighetsförordningen [2007:515]). 4.3 Upplysning, vägledning och annan hjälp När en person ringer eller på annat sätt kontaktar Försäkringskassan ska handläggaren ge personen den hjälp som han eller hon kan behöva för att kunna ta till vara sin rätt. Frågor från enskilda ska besvaras så snart som möjligt. Detta framgår av 4 FL Ofullständig ansökan Om en ansökan är ofullständig är handläggaren skyldig att berätta för den sökande om hur ansökan kan kompletteras. När det saknas en uppgift som Försäkringskassan behöver för sitt beslut om rätten till ersättning, är Försäkringskassan skyldig att medverka till att uppgiften kommer in eller påtala behovet av uppgiften (4 och 7 FL). Se även avsnitten om officialprincipen och 10.4 om utredningsskyldighet. En sökande ska i regel ansöka om en förmån skriftligt och skriva under ansökan (se mer i avsnitt 9.1). Om den sökande inte har skrivit under ansökan behöver ansökan kompletteras. En ansökan som kommer in till Försäkringskassan är en allmän handling, oavsett om den är undertecknad eller inte. Försäkringskassan har därför inte rätt att göra sig av med den (JO:s inspektionsprotokoll, dnr ). Eftersom en inkommen handling alltså inte får skickas ut igen måste handläggaren ta en kopia av ansökan och skicka till den sökande för undertecknande När en enskild person vänder sig till fel myndighet När en enskild person vänder sig till Försäkringskassan i en fråga som ska hanteras av en annan myndighet, så ska Försäkringskassan hjälpa honom eller henne att vända sig till rätt myndighet. Det gäller oavsett om personen kontaktar Försäkringskassan direkt vid ett personligt besök, skriftligen eller via telefon. Om det är oklart vilken myndighet personen önskar vända sig till bör handläggaren försöka ta reda på vad saken gäller. (4 FL, Hellners/ Malmqvist, s. 87) 23

24 Om det rör sig om en felskickad handling som kommer in till Försäkringskassan ska vi hjälpa den enskilde genom att skicka handlingen vidare till rätt myndighet. Handläggaren ska i en sådan situation tala om för den enskilde vart han eller hon skickat handlingen När handlingen innehåller felaktigheter En inkommen handling är en allmän handling och originalet får inte skickas tillbaka även om det innehåller fel. Det är viktigt att det antecknas i journalen att handlingen innehåller fel. Beroende på omständigheterna kan det även vara aktuellt att exempelvis informera den enskilde om felen, anteckna de korrekta uppgifterna, vem som lämnat dessa uppgifter eller om den som skickat handlingen kommer att skicka in en ny korrekt handling Situationer där originalhandlingar kan skickas tillbaka Det finns också undantag från huvudregeln att en myndighet inte får skicka tillbaka en allmän handling som kommit in till myndigheten. Det gäller till exempel när en enskild skickar in originalhandlingar som för just honom eller henne har rättslig betydelse i ett annat sammanhang. Om personen hör av sig och vill ha tillbaka originalhandlingarna ska han eller hon givetvis få det. En kopia av originalhandlingen behålls och sparas i akten och dessutom gör man en anteckning om detta i journalen. Fullmakter i original har en särställning. Det innebär att de inte ska behandlas enligt samma principer som andra allmänna handlingar. En fullmaktsgivare kan vilja att fullmakten ska upphöra genom att återta fullmaktsdokumentet. Det kan också vara så att ombudet av misstag lämnat in sitt enda exemplar av fullmakten som han eller hon kan behöva visa upp i andra sammanhang, till exempel i en domstol. Försäkringskassan ska därför alltid skicka tillbaka originalet efter att ha tagit en kopia av fullmakten om fullmaktsgivaren eller ombudet kräver att få tillbaka originalet. Se mer om fullmakt i avsnitt Informationsskyldighet Serviceskyldigheten enligt förvaltningslagen ställer krav på att myndigheter informerar enskilda personer i olika frågor som de behöver känna till. Det gäller även om informationen inte har samband med handläggningen av ett ärende. Det är viktigt att informationen som lämnas är saklig och korrekt. Försäkringskassan kan bli skadeståndsskyldig om en handläggare lämnar felaktig information till den enskilde, exempelvis genom att lämna en inaktuell broschyr (prop. 1997/98:105 Det allmännas skadeståndsansvar, s ). Se rättsfallet NJA 1985 s

25 Försäkringskassan kan också bli skadeståndsskyldig för att inte ha tagit reda på en persons avsikt med att skicka in vissa handlingar till Försäkringskassan. Det gäller särskilt om det handlar om närliggande och i viss mån sammanfallande förmåner. Högsta domstolen (HD) har till exempel ansett att Försäkringskassan borde ha tagit reda varför en person hade skickat in medicinska underlag i samband med ett pågående ärende om sjukpenninggrundande inkomst (SGI). (HD:s dom den 27 december 2013, målnr T ) 4.4 Tillgänglighet för allmänheten I 5 FL finns grundläggande krav på myndigheternas tillgänglighet för allmänheten i olika avseenden. I det följande lämnas en beskrivning av dessa krav Ta emot besök och telefonsamtal Myndigheterna ska ta emot besök och telefonsamtal från enskilda. Om särskilda tider för detta är bestämda, ska allmänheten underrättas om dem på lämpligt sätt. (5 första stycket FL) Bestämmelsen hindrar att myndigheter helt stänger om sig men utesluter inte att de begränsar sitt öppethållande. Exempelvis kan telefonservicen begränsas till vissa timmar på dagen (prop. 1985/86:80, s. 61, se även Hellners, Malmqvist s. 89 och 90). Frågan hur långtgående begränsningar som kan göras är inte bara en resursfråga utan ska också bedömas med hänsyn till verksamhetens art. Av betydelse i sammanhanget är också den grundlagsskyddade rätten att ta del av allmänna handlingar. Denna rätt förutsätter att myndigheterna är tillgängliga för allmänheten (prop. 1985/86:80, s. 21 och s. 61, Hellners, Malmqvist s. 89 och 90 samt nedan i avsnitt 4.4.2). Försäkringskassan ska alltså ta emot besök och telefonsamtal, men en enskild kan inte kräva att få träffa en viss handläggare. Det finns inte heller några regler om i vilken omfattning eller hur enskilda tjänstemän på Försäkringskassan ska ta emot besök och telefonsamtal från allmänheten Öppethållande En myndighet ska ha öppet under minst två timmar varje helgfri måndag fredag för att kunna ta emot och registrera allmänna handlingar och för att kunna ta emot framställningar om att få ta del av allmänna handlingar som förvaras hos myndigheten. Detta gäller dock inte om en sådan dag samtidigt är midsommarafton, julafton eller nyårsafton. (5 tredje stycket FL) Bestämmelsen avser öppethållande på klämdagar och liknande tillfällen då myndigheterna kan behöva ha en mer begränsad tid för öppethållande. Den tar också sikte på myndigheternas registratorskontor eller motsvarande. Det är fråga om ett absolut minimikrav. Normalt krävs ett längre öppethållande 25

26 för att tillgodose allmänhetens intresse av insyn och service (prop. 1998/99:52 Myndigheters öppethållande, s. 8). Ett registratorskontor eller motsvarande måste självfallet vara bemannat under den tid det ska hållas öppet för allmänheten. Den som utövar registratorsfunktionen, registrator, måste normalt vara tillgänglig för allmänheten under hela den föreskrivna öppethållandetiden. Det är inte tillräckligt att registrator enbart kan nås per telefon eller personligen först efter på förhand avtalad tid (prop. 1998/99:52, avsnitt 4, s. 8, jfr JO:s beslut dnr ). En myndighet som har sin verksamhet strukturellt eller geografiskt så ordnad att myndighetens registratorsfunktion rent faktiskt är fördelad på olika arbetsställen, måste se till att alla dessa uppfyller kravet på öppethållande (prop. 1998/99:52, avsnitt 4, s. 8). Detta påverkar Försäkringskassan som är en statlig förvaltningsmyndighet och har registratorsfunktionen fördelad på flera arbetsställen. Det innebär att samtliga registratorsfunktioner måste uppfylla minimikravet på öppethållande. JO har i ett beslut tagit ställning till frågan om en dåvarande allmän försäkringskassas (motsvarar numera Försäkringskassan) begränsade öppethållande under en dag när personalen var på utbildning. Den dagen hade den allmänna försäkringskassans gemensamma registerfunktion och ett av lokalkontoren öppet i två timmar medan övriga lokalkontor hade stängt hela dagen. Inskränkningen i öppethållandet hade tillkännagetts i förväg i tidningar och genom anslag på lokalkontoren. Därför kunde JO inte finna annat än att den allmänna försäkringskassan under den aktuella dagen hade haft möjlighet att såväl ta emot och registrera allmänna handlingar som att ta emot önskemål om att få ta del av allmänna handlingar. Enligt JO hade den allmänna försäkringskassan därmed uppfyllt förvaltningslagens minimikrav om öppethållande. (JO:s beslut den 9 januari 2001, dnr ) Användning av fax och e-post Myndigheterna är skyldiga att se till att det är möjligt för enskilda att kontakta dem med hjälp av telefax och e-post och att svar kan lämnas på samma sätt (5 andra stycket FL). För att undvika tvetydigheter om skyldigheten för myndigheterna att erbjuda medborgarna möjlighet att komma i kontakt med dem med hjälp av moderna kommunikationsmedel har skyldigheten införts i 5 andra stycket FL (prop. 2002/03:62, avsnitt 4, s. 11). Det är dock myndigheten som i det enskilda fallet bestämmer på vilket sätt de ska svara. Även om en fråga har ställts per e-post kan det finnas situationer då det är lämpligare att svaret lämnas på annat sätt, trots att den enskilde har bett om att få svaret elektroniskt. Detta kan vara fallet till exempel om svaret kommer att innehålla uppgifter som omfattas av sekretess. (Prop. 2002/03:62, avsnitt 10.1, s. 19) Även om en myndighet inte är skyldig att själv använda e-post i sin kommunikation med enskilda kan det vara lämpligt i många sammanhang. Den 26

27 enskilde kanske inte befinner sig på den plats där han eller hon normalt tar emot sin vanliga post, men där han eller hon kan ta emot sin e-post. Myndigheterna bör därför ta stor hänsyn till den enskildes önskemål. Det är dock myndigheten som ytterst har ansvaret för att e-post inte används när det är olämpligt, till exempel för att det är fråga om uppgifter som omfattas av sekretess. (JO:s beslut, dnr , se även Försäkringskassans riktlinjer [2009:5] för informationssäkerhet Medarbetare) Skrivelser från enskilda som rör administrativa ärenden Av förvaltningslagen framgår att det ställs höga krav på myndigheter när det gäller att svara på frågor från enskilda personer. Att svara på frågor är en viktig del när det gäller att skapa förtroende för myndigheten. Det gäller även frågor som som rör administrativa ärenden. Det finns riktlinjer för hur Försäkringskassan ska hantera skrivelser från enskilda personer som rör administrativa ärenden. Läs mer om svarstider och diarieföring med mera i riktlinjerna (2011:17) Hanteringen av skrivelser. 4.5 Tolkning När en myndighet har att göra med någon som inte behärskar svenska eller som är allvarligt hörsel- eller talskadad, bör de anlita en tolk (8 FL). Bestämmelsen gäller inte bara muntlig tolkning utan även skriftlig översättning av handlingar och beslut med mera. En tolk är en person som yrkesmässigt översätter under ett pågående samtal. Omständigheterna får avgöra om Försäkringskassan ska välja mellan att låta en auktoriserad tolk eller någon annan lämplig person tolka. Syftet med att anlita en auktoriserad tolk, som har gått igenom speciella kunskapsprov som tillhandahålls av Kammarkollegiet, är att garantera att informationen i ett samtal överförs korrekt och håller hög språklig standard. Att använda sig av professionella, auktoriserade tolkar minskar risken för missuppfattningar och stärker rättsäkerheten. Generellt sett är det olämpligt att använda någon nära anhörig eller nära vän som tolk. Det finns flera skäl till det. Ett skäl är naturligtvis att Försäkringskassan måste kunna lita på tolkens objektivitet. Det får inte vara så att tolken har egna intressen att bevaka i ärendet. Ett annat skäl är att det många gånger kan vara känsliga uppgifter som behandlas. Det kan vara obehagligt för den försäkrade att en nära anhörig får del av sådana uppgifter. Det kan också vara svårt för den försäkrade att tala obehindrat med en anhörig i närheten. Det är viktigt att den försäkrade godkänner att uppgifter som kan vara sekretessbelagda får tas upp i närvaro av tolken och att Försäkringskassan också antecknar tolkens namn och den försäkrades medgivande. 27

28 Auktoriserade tolkar har tystnadsplikt om enskildas personliga förhållanden som de får reda på under sina uppdrag (lagen [1975:689] om tystnadsplikt för vissa tolkar och översättare). Försäkringskassan kan besluta att exempelvis en anhörig får hjälpa den försäkrade att tolka och att den anhörige får ta emot sekretessbelagda uppgifter med förbehåll om tystnadsplikt (10 kap. 14 OSL). Det finns enligt förvaltningslagen ingen ovillkorlig skyldighet för Försäkringskassan att anlita tolk, utan det får bedömas utifrån vilket behov den försäkrade har och omständigheterna i ärendet (se dock följande avsnitt 4.6 när det gäller minoritetsspråken). Se även Försäkringskassans riktlinjer (2009:6) för bemötande i Försäkringskassan. 4.6 Översättning och val av språk I språklagen (2009:600) anges att svenskan är huvudspråk i Sverige och det samhällsbärande språket. Svenska myndigheter ska alltså använda svenska språket. I vilken utsträckning myndigheterna ändå bör översätta beslut och andra skrivelser beror på omständigheterna i det enskilda fallet. De måste ta hänsyn till ärendets beskaffenhet, omfattningen och karaktären av det material som lämnas in och kostnaden för översättning sedd i förhållande till ärendets vikt. Om Försäkringskassan har anledning att anta att mottagaren inte kan tillgodogöra sig information från Försäkringskassan om det inte översätts till mottagarens språk ska informationen normalt översättas. Enligt lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk har den som talar något av de tre språken finska, meänkieli eller samiska särskilda rättigheter i sina kontakter med myndigheter. Jiddisch och romani chib har status som nationella minoritetsspråk, men lagen innehåller inte några särskilda rättigheter för den som talar något av dessa språk. Rättigheterna gäller i första hand för den som bor i eller på annat sätt har anknytning till respektive språks förvaltningsområde. Förvaltningsområdena ser ut på följande sätt; Finska: I Norrbotten kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. I Mälardalen kommunerna Botkyrka, Eskilstuna, Hallstahammar, Haninge, Huddinge, Håbo, Köping, Sigtuna, Solna, Stockholm, Södertälje, Tierp, Upplands Väsby, Upplands-Bro, Uppsala, Älvkarleby, Österåker och Östhammar. Meänkieli: Kommunerna Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå. Samiska: Kommunerna Arjeplog, Arvidsjaur, Berg, Gällivare, Härjedalen, Jokkmokk, Kiruna, Lycksele, Malå, Sorsele, Storuman, Strömsund, Umeå, Vilhelmina, Åre, Älvdalen och Östersund. 28