Förvaltningsplan för Kumo älv-skärgårdshavet-bottenhavets vattenförvaltningsområde fram till år Samarbete för bättre vattenvård

Transkript

1 Förvaltningsplan för Kumo älv-skärgårdshavet-bottenhavets vattenförvaltningsområde fram till år 2015 Samarbete för bättre vattenvård Kumo älv-skärgårdshavet-bottenhavets vattenförvaltningsområde, 2009

2

3 Förvaltningsplan för Kumo älv-skärgårdshavet-bottenhavets vattenförvaltningsområde fram till år 2015 Samarbete för bättre vattenvård VASA TAMMERFORS TAVASTEHUS ÅBO Utgivare: Västra Finlands miljöcentral, Sydvästra Finlands miljöcentral, Birkalands miljöcentral, Tavastlands miljöcentral och Mellersta Finlands miljöcentral, Texter: Liisa Maria Rautio, Petri Siiro, Lotta Haldin, Karl-Erik Storberg, Eeva Nuotio, Vincent Westberg. Tabeller: Jaakko Pohjolainen, Liisa-Maija Harju, Anna Bonde, Vincent Westberg. Kartor: Anna Bonde, Vincent Westberg, SYKE, regionala miljöcentraler, MML tillstånd nr 7 MYY/09. Översättning: Anna Bonde, Satu-Mikaela Burman, Anne-Britt Hortans, Karl-Erik Storberg, Åsa Teir-Bäckström, Vincent Westberg, Maj-Britt Axell Ombrytning: Marita Björkström Pärmbild: Birgitta Björkström

4 Innehåll 1 Inledning Avsikten med förvaltningsplanerna...7 Vad är målet med planeringen av vattenvården?...7 Lagen om vattenvårdsförvaltningen Utarbetandet av planer...9 Planerna utarbetas för vattenförvaltningsområdena...9 Planer bereds i samarbete...10 Samarbetsgruppen representerar aktörerna i området Vattenvårdsplaneringens effekter Vilken effekt har vattenvårdsplaneringen...12 Planen skall beaktas vid tillståndsbehandling...12 Planens bindande effekt Det nuvarande vattenskyddet i Finland Program och planer för vattenvården Internationellt samarbete och avtal Nationella program och planer Regionala program och planer Allmän beskrivning av vattenförvaltningsområdet Naturförhållanden, markanvändning och bebyggelse Ytvatten Åar, älvar och sjöar Kustvattnen Grundvatten Kartläggning och klassificering av grundvattenområden Grundvattenresurser Förändringar i omvärlden Klimatförändring Förändringar i jordbruket Förändringar i skogsbruket Förändringar inom bosättning Förändringar inom industrin Förändringar inom energiproduktionen Nya projekt Vattenförekomster som granskas i planen Utgångspunkter för granskningen Sjöar, älvar och kustvatten Typindelning Sjöar Älvar och åar Kustvatten Grundvatten som granskas Särskilda områden Vatten som används för uttag av hushållsvatten Grundvatten Ytvatten Områden där livsmiljöer eller arter skall skyddas Urvalskriterier för områdena De Naturaområden som valts in i skyddsområdesregistret Badvatten Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

5 6 Verksamhet som försämrar vattenstatus Belastning på vattnen Bebyggelse Industri och företagsverksamhet Fiskodling Torvutvinning Pälsdjursproduktion Jordbruk Skogsbruk Markbunden försurning Trafik och väghållning Marktäkt Förorenade markområden och sediment Intern belastning Skadliga ämnen i vattnet Vattenreglering och vattenbyggande Hydrologiska och morfologiska förändringar Kraftigt modifierade och konstgjorda vatten Vattentäkt som påverkar vattenstatus Ytvattentäkt Grundvattentäkt Framställning av konstgjort grundvatten Sammandrag av verksamheter som försämrar sjöarnas, åarnas, älvarnas samt kustvattnens status Sammandrag av verksamheter som försämrar grundvattnens status Ekonomisk analys av vattenanvändningen Den ekonomiska betydelsen av sätten att utnyttja vattnen Långsiktiga prognoser för vattenförsörjningen och vattenbehovet Beaktande av principen om kostnadstäckning inom vattentjänsterna De mest kostnadseffektiva kombinationerna med avseende på åtgärdsprogrammen Övervakning av vattnen Övervakning av sjöarnas, älvarnas, åarnas och kustvattnens status Principer för vattenförvaltningsområdets övervakningsprogram Metoder som används i övervakningen, normer som följs och kvalitetssäkring Övervakningsresultatens tillförlitlighet Användning av gruppering vid övervakningen Övervakningsprogrammet och övervakningsnätverket för ytvattnen Utveckling av ytvattnens övervakning Övervakning av grundvattnen Principer för vattenförvaltningsområdets övervakningsprogram Grunderna för utarbetandet av övervakningsprogrammet och övervakningsnätet Metoder som används i övervakningen, normer som följs och kvalitetssäkring Grundvattnens gruppering inom den kontrollerande övervakningen Övervakningsprogram och övervakningsnätverk för grundvatten Utveckling av grundvattnens övervakning Vattnens status Bedömningen av ytvattnens status Bedömningsgrunder för den ekologiska klassificeringen Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år Marita Björkström

6 9.1.2 Bedömningsgrunder för den kemiska klassificeringen Ytvattnens status Den mänskliga verksamhetens påverkan på ytvattnets status Älvar Sjöar Kustvatten Kraftigt modifierade och konstgjorda vatten Småvattnen Grundvattnens riskområden Bedömningen av grundvattnens status Klassificeringssystemet för grundvattnen Grundvattnens kemiska och kvantitativa status Mål för vattenstatus och förbättringsbehov Definiering av miljömål Miljömål för ytvattnen Allmänt Särskilda områden Miljömål för grundvattnen Nya projekt Förbättringsbehov av ytvattnens status Förbättringsbehov för grundvattens status Förslag till vattenvårdsåtgärder Allmänt Sektorspecifika åtgärder åren Samhällen Glesbebyggelse Industri och företagsverksamhet Fiskodling Torvutvinning Pälsdjursproduktion Jordbruk Skogsbruk Markbunden försurning Trafik, väghållning och sjöfart Marktäkt Förorenade markområden och sediment Iståndsättning, reglering och byggande av vattendrag Vattenuttag och framställning av konstgjort grundvatten Skyddsplaner för grundvatten Förslag till åtgärdskombinationer samt deras inverkan Åtgärdskombination för ytvattnen Åtgärdskombinationer för grundvattnen Åtgärdskombinationernas inverkan på vattnens status Kostnaden för åtgärdskombinationerna Åtgärdskombinationernas övriga konsekvenser Att uppnå miljömålen Ytvatten Grundvatten Grundläggande åtgärder och kompletterande åtgärder Informationskällor och tillgång till information Webbsidor och åtgärdsprogram Register Övriga källor Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

7 13 Hörande av medborgare samt möjligheter att påverka processen Samarbetsgrupper Kungörelser Regionala informationsmöten Sammandrag av utlåtanden och åsikter Hur responsen har beaktats Miljöbeskrivning Vattenförvaltningsområdets yt- och grundvatten, deras status och utveckling om planen inte genomförs Vattenförvaltningsområdets särskilda miljöproblem som beror på mänsklig verksamhet Förvaltningsplanens innehåll och huvudmål Förvaltningsplanens konsekvenser och hur de riktas Val av alternativ och urvalsgrunder Övriga vattenvårdsplaner och -program och deras konsekvenser Alternativens konsekvenser Sannolik utveckling om åtgärderna enligt nuvarande praxis genomförs (ALT 0) Sannolik utveckling om åtgärderna enligt nuvarande praxis och tilläggsåtgärderna genomförs (ALT 1) Hur har konsekvenserna uppskattats Åtgärder med vilka olägenheterna av förvaltningsplanens genomföring förebyggs, minskas eller avlägsnas Brister i anslutning till materialanskaffning och konsekvensbedömning Hur verkställandet av målen och åtgärdernas konsekvenser kommer att övervakas Sammandrag av innehållet i miljöbeskrivningen Sammanfattning Vattnens status och vad som påverkar den Miljömål och åtgärdsförslag Påverkan av åtgärderna som föreslås Bilagor BILAGA 1: Uttag av ytvatten BILAGA 2: Natura 2000-områden som valts till registret över särskilda områden BILAGA 3: EU-badstränder och deras kvalitetsklassificering BILAGA 4: Den beräknade fosfor- och kvävebelastningen delområdesvis BILAGA 5: Utredning över projekt som kan orsaka avvikelser från miljömålen BILAGA 6: Ämnen som förorenar grundvatten samt deras miljökvlitetsnormer BILAGA 7: Sammandrag av de mest centrala åtgärderna i åtgärdsprogrammen delområdesvis Kontaktuppgifter Ordlista Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år Marita Björkström

8 Delområden för Kumo älv-skärgårdshavet-bottenhavets vattenförvaltningsområde. 6 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

9 1 Inledning 1.1 Avsikten med förvaltningsplanerna Vad är målet med planeringen av vattenvården? I vattenskyddet och -vården strävar man efter gemensamma miljömål i Finland och på hela EU:s område. Ett allmänt mål är att älvar, åar, sjöar, kustvatten och grundvatten har åtminstone god status före år De vatten som förändrats genom byggande eller annan fysisk aktivitet kan under vissa förutsättningar betecknas som konstgjorda eller kraftigt modifierade. För dessa vatten uppställs egna miljömål. För en del vatten kan det vara omöjligt att nå krävande miljömål exempelvis av naturliga eller ekonomiska orsaker. I dessa fall kan man ge tilläggstid för att uppnå målen, alternativt kan man lindra dem. Målet, d.v.s. god status i vattnen, strävar man efter att uppnå genom att begränsa transporten av förorenande och skadliga ämnen till vattendragen. Skadlig inverkan av översvämningar och torka minskas. Bedömningen av älvarnas, insjöarnas och kustvattnens status görs mångsidigare än tidigare. Tidigare bedömdes vattnens klassificering med hjälp av en användbarhetsbedömning för mänskligt behov. Nu bedöms vattnens status utifrån ekologisk och kemisk status och vattenekosystemet som helhet. I klassificeringen tas dessutom i beaktande vattnens naturliga tillstånd och människans inverkan på detta tillstånd. Grundvattnen klassificeras enligt kemisk och kvantitativ status. Övervakningen av vattnens status utvecklas så att man får den information som behövs för klassificeringen. Med hjälp av förvaltningsplanerna för vattenvården och åtgärdsprogrammen i anslutning till dem strävar man efter att uppnå de mål som ställts för vattenvården. Förvaltningsplanerna och åtgärdsprogrammen granskas vart sjätte år. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år Marita Björkström

10 Lagen om vattenvårdsförvaltningen Lagen om vattenvårdsförvaltningen EU:s krav på vattenskydd och -vård verkställs i Finland genom nationell lagstiftning, av vilka de viktigaste är lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) och de förordningar som utfärdats med stöd av den. I vattenförvaltningslagen finns föreskrifter om myndigheternas samarbete, utredning av vilka faktorer som inverkar på vattnens status, övervakning, klassificering av vattnen, planering av vattenvården samt medborgarnas och olika aktörers deltagande i planeringen. Vattenförvaltningslagen styr alltså systemet för planering av vattenvården, men beslut om tillstånd som gäller verksamhetsutövare fattas fortfarande med stöd av miljöskyddslagen, vattenlagen och annan lagstiftning. Den regionala miljöcentralen förbereder För utarbetandet av förvaltningsplanen ska de regionala miljöcentralerna göra upp en tidtabell och ett arbetsprogram, en översikt över väsentliga frågor om vattenvården samt ett utkast till förvaltningsplan. De regionala miljöcentralerna ska ge alla möjlighet att ta del av utkastet till förvaltningsplan och bakgrundshandlingarna till den, samt ge alla tillfälle att framföra sina åsikter om beredningsunderlagen skriftligt eller elektroniskt. Miljöcentralerna ska därtill publicera en kungörelse på kommunernas anslagstavlor om att beredningsunderlagen finns framlagda. Handlingarna ska till nödvändiga delar hållas tillgängliga i kommunerna i området och de ska publiceras i elektronisk form. Miljöcentralerna ska dessutom begära nödvändiga utlåtanden. Kuva Toimenpideohjelma-alueet NN:n vesienhoitoalueella. 8 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

11 1.2 Utarbetandet av planer Planerna utarbetas för vattenförvaltningsområdena Vattenvård kräver ett omfattande samarbete. Vattenvården planeras specifikt för varje vattenförvaltningsområde, som på det finska fastlandet är fem till antalet. Dessutom bildas två internationella vattenförvaltningsområden, det ena med Sverige och det andra med Norge (bild 1). Åland utgör ett eget vattenförvaltningsområde och svarar själv för verkställandet av EU:s ramdirektiv för vattenpolitiken. Ett vattenförvaltningsområde består av ett eller flera avrinningsområden. Vattenförvaltningsområdet Kumo älv Skärgårdshavet Bottenhavet (västra vattenförvaltningsområdet) har i denna förvaltningsplan delats in i 23 delområden enligt avrinningsområde. Delområdesindelningen presenteras på kartan som finns i samband med innehållsförteckningen. När det gäller grundvattnen har vattenförvaltningsområdet delats in i fem delar enligt gränserna för miljöcentralernas verksamhetsområden. Gränser för vattenförvaltningsområden Gränser för miljöcentralernas områden Nationella vattenförvaltningsområden: 1 Vuoksen 2 Kymmene älv-finska viken 3 Kumo älv-skärgårdshavet- Bottenhavet 4 Ule älv-ijo älv 5 Kemi älv Internationella vattenförvaltningsområden: 6 Torne älv (tillsammans med Sverige) 7 Tana älv, Näätämö älv och Pasvig älv (tills. med Norge) 8 Åland tar själv hand om verkställandet av ramdirektivet för vattenpolitiken och bildar ett eget vattenförvaltningsområde. Bild 1. Vattenförvaltningsområdena. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

12 Planen bereds i samarbete Enligt lagen om vattenvårdsförvaltningen (1299/2004) skall för alla vattenförvaltningsområden utarbetas en förvaltningsplan. Varje miljöcentral på området har tillsammans med sina samarbetsgrupper utarbetat en del som beskriver det egna området. Därefter sammanfogas delarna till en gemensam plan för hela vattenförvaltningsområdet. Denna plan är det västra vattenförvaltningsområdets första förvaltningsplan. Planen granskas vart sjätte år och fungerar som grund för vattenvården och -skyddet i området. Den innehåller en gemensam syn på vilka vattenskyddsproblem som finns på hela vattenförvaltningsområdet samt på hur man kan lösa dem. Vattenvårdens tidtabell presenteras i bild 2. Samarbetsgruppen representerar aktörerna i området Målet för planeringen av vattenvården är en öppen och deltagande vattenvårdsplanering. En lyckad planering grundar sig även på tillräcklig och tillförlitlig information. För att utöka kunskapsunderlaget behövs ett brett samarbete och samråd med olika aktörer. I de regionala miljöcentralerna på vattenförvaltningsområdet har man därför inrättat samarbetsgrupper för vattenvården som sammansatts av centrala intressegrupper i området. Samarbetsgruppen lägger inom ramen för planeringen fram förslag om mål för vattenvården till den regionala miljöcentralen. Den övervakar, bedömer och förutser nyttjandet och skyddet av vattnen samt deras status och utveckling på området. Samarbetsgruppen behandlar och tar ställning till utkastet till förvaltningsplan samt de utredningar och program som gjorts upp för planen. 10 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015 Liisa Maria Rautio

13 TIDTABELL FÖR FÖRVALTNINGSPLANEN Arbetsprogrammet och tidtabellen utarbetas Hörande om arbetsprogrammet och tidtabellen Övervakningsprogrammet utarbetas Yt- och grundvattnen klassificeras Sammandrag av viktiga frågor i anslutning till vården av vattenförvaltningsområdet Hörande om sammandraget Målen för vattnens status och kvantitet ställs upp Åtgärdsprogrammet sammanställs Förslaget till förvaltningsplan utarbetas Hörande om förslaget Förslaget kompletteras på basis av hörandet Styrgruppen för vattenförvaltningsområdet behandlar förvaltningsplanen Statsrådet godkänner förvaltningsplanerna Samarbetsgruppen arbetar Sammanställning och komplettering av uppgifterna med tanke på planeringen Bild 2. Tidtabell för planeringen av vattenvården. I II III IV I II III IV I II III IV I II III IV 1.3 Vattenvårdsplaneringens effekter Vilken effekt har vattenvårdsplaneringen? Kunskapen om vattnens status och de faktorer som inverkar på statusen förbättras. Vid planeringen av vattenvården ställer man upp regionala mål för vattenvården samt fastslår åtgärder med vilka målen ska nås. Kunskapen om åtgärdernas effekter blir bättre. Vid planeringen av vattenvården identifieras eventuella platser på planeringsområdet där man på grund av naturliga förhållanden och tekniska eller ekonomiska faktorer måste använda tilläggstid eller ställa upp lindrigare mål. Under denna första omgång har man inte använt sig av lindrigare mål. Resultaten av vattenvårdsplaneringen inverkar på genomförandet av praktiska åtgärder via tillståndsbesluten. Vattenvårdsplaneringen styr åtgärderna i anknytning till vattnen samt beslutsfattandet i fråga om planering av markanvändningen. Vattenvårdsplaneringen kan utnyttjas vid styrningen av både EU:s finansiering och den nationella finansieringen (såsom miljöstödet för jordbruket, regionutvecklingsfinansieringen osv.). Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

14 Vincent Westberg Planen ska beaktas vid tillståndsbehandling Förpliktande åtgärder som gäller enskilda projekt som kräver tillstånd bestäms även i fortsättningen utifrån lagstiftningen. Tillstånd behandlas genom tillståndsförfaranden som grundar sig på speciallagstiftning, såsom vattenlagen, miljöskyddslagen, markanvändnings- och bygglagen samt naturvårdslagen. I tillståndsbeslut som ges efter att förvaltningsplanen har godkänts ska det anges hur förvaltningsplanen har beaktats. Planens bindande karaktär Åtgärderna som föreslås i vattenförvaltningsplanen och åtgärdsplanerna för att uppnå, skydda, förbättra och återställa god status i vattnen kommer att genomföras på många olika sätt. Med stöd av lagen om vattenvårdsförvaltningen kan åtgärderna inte direkt åläggas den offentliga förvaltningen eller enskilda verksamhetsutövare. Staten främjar genomföringen av åtgärderna inom ramen för budgetanslagen och andra medel som står till buds. Vissa åtgärder baserar sig på frivillighet och olika aktörers (EU, statsförvaltningen, kommuner, verksamhetsutövare, enskilda medborgare) beredskap att utveckla och verkställa dem. För att verkställa ramdirektivet för vattenpolitiken i Finland har bestämmelser utfärdats i bl.a. miljöskyddslagen och vattenlagen. I tillståndsförfarandena bör man till nödvändiga delar beakta vad som i vattenförvaltningsplanen föreslås om vattnens status och användning i området som påverkas av verksamheten. Vattenförvaltningsplanen som sådan hindrar inte beviljande av enskilda tillstånd och åtgärderna som föreslagits i planen kan inte bindas till verksamhetsutövaren på basis av planen. Man kan bli tvungen att precisera kontrollbestämmelserna i gällande tillstånd för att de ska motsvara övervakningsbehoven inom vattenvården. 12 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

15 Om miljömålen för vattenvården inte uppnås trots att åtgärder genomförts enligt tidtabellen i planen, eller om åtgärder inte genomförs, kan det bli nödvändigt att utveckla eller ändra gällande nationell miljöskyddslagstiftning och/eller tillämpningspraxis. Behoven att ändra lagstiftningen uppträder dock huvudsakligen efter första planeringsperiodens slut, då man fått en uppfattning om huruvida miljömålen har uppnåtts. Ministerierna beslutar om de riksomfattande resursramarna inom gränserna för statsbudgeten. Vattenförvaltningsplanerna och åtgärdsplanerna beaktas i den årliga planeringen av verksamheten inom näringslivs-, trafik- och miljöcentralerna (NTM-centralerna) som inleder verksamheten år I planerna för genomföring av landskapsprogrammen i de landskapsförbund som finns på NTM-centralernas verksamhetsområde specificeras åtgärderna som genomförs tillsammans med NTM-centralerna. I landskapets samarbetsdokument som utarbetas årligen definieras noggrannare olika aktörers (EU, staten, kommun, verksamhetsutövare och enskilda organ) medverkan i genomföringen av projekten. 1.4 Det nuvarande vattenskyddet i Finland Vattenskyddet grundar sig förutom på vattenvårdslagstiftningen även på statsrådets principbeslut om riktlinjerna för vattenskyddet fram till år 2015 samt på Finlands program för skydd av Östersjön som godkänts av statsrådet. Även om vi i Finland har en lång vattenvårdstradition har inte alla mål ännu nåtts. På många områden behövs effektivare åtgärder för att förbättra vattnens status. Tyngdpunkterna inom vattenskyddet och vattenvården är beroende av särdragen i varje område. För att skydda ytvattnen är det viktigast att man minskar i synnerhet belastningen av näringsämnen som orsakar övergödning samt belastning av skadliga ämnen och syreförbrukande ämnen. På samma gång skyddas vattennaturen. Grundvattnen ska skyddas mot riskfaktorer som försämrar deras kvalitet samt mot åtgärder som minskar bildandet av grundvatten. I det föregående programmet Målen för skydd av vattnen fram till år 2005 sattes som mål att tillståndet i Östersjön och i ytvattnen i inlandet inte försämras på grund av mänsklig aktivitet samt att tillståndet i vatten som förändrats på grund av belastning förbättras. Målsättningen har inte till alla delar förverkligats eftersom statusen hos de vattenområden som förändrats i negativ riktning inte i väsentlig utsträckning har förbättrats. Näringsbelastningen har inte heller minskat i tillräcklig grad. Ytvattnens ekologiska tillstånd påverkas i många fall även negativt, förutom till följd av extern och intern belastning, även av regleringar av vattenstånd och -flöde samt strändernas strukturella förändringar (invallningar, strandbyggande vid stugor, byggandet av hamnar etc.). Läget för de orörda småvattnen har tydligt försämrats. På ca 40% av de grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjningen finns det verksamhet som utgör en risk för grundvattnets status. Status i många kraftigt belastade vattendrag förbättrades betydligt på och 1980-talen, då man genomförde vattenskyddsåtgärder inriktade på samhällen och industrier. Under tiden mellan 1990-talets mitt och början av 2000-talet har vattnens status emellertid inte utvecklats i positiv riktning. Särskilt oroande är älvarnas dåliga status samt den ökade eutrofieringen av kustvattnen i Finska viken, Skärgårdshavet och delvis också Bottniska viken. Behoven av vattenskydd ökar genom att en betydande del av befolkningen bor vid vatten med försämrad status. Under och 1980-talen utarbetades i hela landet helhetsplaner för nyttjande av vattnen under ledning av den dåvarande vattenstyrelsen. Därefter bereddes i en del av landet översiktsplaner skilt för varje avrinningsområde eller regionala översiktsplaner. Vissa regionala miljöcentraler har senare utarbetat utvecklingsplaner för nyttjande, vård och skydd av vattnen och miljön. Dessa planer har omfattat hela verksamhetsområdet och de har innehållit uppgifter om nuläget i vattnen samt åtgärder och mål för att utveckla vattnens olika nyttjandeformer och uppgifter. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

16 Marita Björkström 14 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

17 2 Program och planer för vattenvården 2.1 Internationellt samarbete och avtal Det internationella samarbetet inverkar på vattenskydds- och vattenvårdspolitiken i Finland. Särskilt viktigt är samarbetet med grannländerna, lagstiftningsoch programarbetet i Europeiska unionen samt det internationella samarbetet i Östersjöområdet. Finland har gränsvattenavtal med Ryssland (1964), Sverige (1971) och Norge (1980). På frågor som gäller gränsvatten inverkar också UNECE:s (FN:s ekonomiska kommission för Europa) gränsvattenkonvention (1996) som förebygger, begränsar och minskar sådan vattenförorening vars inverkan sträcker sig eller sannolikt sträcker sig till andra länder. Med konventionerna främjas vattenskyddet i gemensamma vattendrag. Dessutom fastställs tyngdpunkterna för vattenskyddet i miljöministeriets strategi för Ryssland Finland stöder exempelvis utvecklingen av avloppsvattenhanteringen i S:t Petersburg. Avsikten med Helsingforskonventionen (HELCOM 1992), som gäller skyddet av havsmiljön inom Östersjöområdet, är att stoppa föroreningen av Östersjön och skapa goda förutsättningar för havet som helhet. Ett nytt handlingsprogram för skydd av Östersjön blev färdigt år FN:s internationella sjöfartsorganisation (IMO) beviljade år 2005 hela Östersjön, med undantag för Rysslands territorialvatten, status som särskilt känsligt havsområde (PSSA). IMO har också utvecklat spelregler som ska förbättra säkerheten och minska miljöriskerna särskilt inom sjöfarten. Inom EU har man berett och håller på att bereda flera direktiv och rekommendationer i anknytning till vattenvården, såsom ramdirektivet för vattenpolitiken, översvämningsdirektivet, ramdirektivet om en marin strategi samt klimatstrategin. Dessutom har det i enlighet med rekommendationen om genomförande av en integrerad förvaltning av kustområdena i Europa (2002) utarbetats en nationell kuststrategi. Europeiska unionens råd har år 2005 godkänt ett direktiv om ramarna för unionens havsmiljöpolitik (havsstrategin) som trädde i kraft hösten Huvudsyftet med direktivet är att unionens havsmiljöer uppnår god status före år Då direktivet verkställs bedöms överlappningar och synergieffekter med annan författning såsom direktivet för vattenpolitik, naturdirektivet, direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse och program i anslutning till havsskydd såsom HELCOM:s verksamhetsprogram för skyddet av Östersjön. Europeiska unionens råd godkände år 2007 ett direktiv om bedömning och hantering av översvämningsrisker (översvämningsdirektivet, 2007/60/EG). Översvämningsdirektivet förpliktar medlemsstaterna att preliminärt bedöma översvämningsriskerna samt utarbeta kartor över översvämningsriskerna och planer för hantering av översvämningsrisker. Vid verkställandet av översvämningsdirektivet fästs särskild uppmärksamhet vid konsekvenserna av klimatförändringen. Åtgärderna anpassas till direktivet för vattenpolitiken. Tillämpningsområdet för översvämningsdirektivet är alla vattendrag, delar av vattendrag och kustområden. Medlemsstaterna kan besluta nivån på översvämningsskyddet och metoderna för hanteringen av översvämningsrisker. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

18 Eeva Nuotio 2.2 Nationella program och planer År 2002 fattade statsrådet ett principbeslut om åtgärder för att skydda Östersjön: Finlands skyddsprogram för Östersjön. I detta har man bland annat satt som mål att minska eutrofieringen och förbättra naturens och vattenområdenas status i Östersjön. Riskerna och olägenheterna som transporterna av olja och kemiska ämnen samt farliga ämnen medför måste minskas. I programmet nämns över 30 sätt att nå målen. I beslutet krävs åtgärder under de följande åren både i Finland och i dess närområden. Statsrådet fattade år 2006 ett principbeslut som innehåller nya riksomfattande riktlinjer för skyddet av insjöarna, kustvattnen och grundvattnen (Riktlinjer för vattenskydd fram till år 2015). Motsvarande miljömål för tidigare decennier har lagts fram i tre målprogram för vattenvården. I principbeslutet ingår mål och åtgärder för att förbättra kust- och inlandsvattens samt grundvattnets status. 16 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

19 Miljöpolitiken inom jordbruket baserar sig på EU:s principer inom den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Enligt dessa principer genomförs även i Finland ett miljöprogram för jordbruket. Programmet baserar sig på frivilliga avtal som tecknas med gårdarna och på utbetalningen av ett miljövårdsstöd. Vattenskyddet inom jordbruket finansieras med EU:s miljöstöd för jordbruket och med ett nationellt investeringsstöd för jordbruket. Nationella program och planer som eventuellt inverkar på vattenvården har utarbetats för olika branscher. Exempel på dessa är den nationella strategin för anpassning till klimatförändringen, de riksomfattande målen för områdesanvändningen, Vägförvaltningens miljöprogram för åren osv. 2.3 Regionala program och planer De regionala miljöcentralerna och deras föregångare, vatten- och miljödistrikten, har tillsammans med sina intressentgrupper gjort upp regionala översiktsplaner för vattenskyddet, vattenanvändningen och vattentjänsterna samt utvecklingsprogram för avrinningsområdena. De aktörer som deltagit i beredningen av dessa planer har förbundit sig att genomföra åtgärderna i planen. Åtgärderna är ännu delvis ogenomförda och det man kom överens om i planerna bör beaktas när man utarbetar förvaltningsplanerna. Dessutom har man utarbetat regionala planer för översvämningsskydd samt utredningar om behovet av iståndsättning av rinnande vatten och sjöar. Landskapsöversikterna och landskapsprogrammen har en central roll även när det gäller vattenskyddet. Landskapsförbunden utarbetar i samarbete med de olika aktörerna på området en landskapsöversikt över sitt eget område. Denna översikt är en långsiktig strategisk plan för landskapet. I översikten uppställs mål för landskapets utveckling. I landskapsprogrammet fastslås med vilka åtgärder man ska nå målen i landskapsöversikten, vilka de viktigaste projekten med avseende på utvecklingen av landskapet är. Dessutom ingår en uppskattning av hur åtgärderna och projekten ska finansieras. I landskapsplanen reserveras områden för industri och företagsverksamhet som är förenad med miljörisker. Landskapsöversikten, landskapsplanen och landskapsprogrammet bildar tillsammans en helhet inom landskapets planeringsverksamhet och denna helhet ska beaktas när man utarbetar andra planer, program och åtgärder inom landskapet. Andra program och planer som inverkar på vattenvården har utarbetats för olika branscher. Exempel på dessa är de regionala miljöprogrammen, översiktsplanerna för skyddszoner för åkerodling och våtmarker, programmen för fiskerinäringen, de regionala skogsprogrammen, utvecklingsprogrammen för landsbygden samt andra sektorvisa regionala program som olika aktörer utarbetar. I området har man dessutom genomfört och kommer att genomföra otaliga för vattenskyddet viktiga projekt som hänför sig till olika kommunala, kommunöverskridande, landskapsvisa, nationella eller EU-finansierade planer och program. Exempel på sådana är i huvudsak lokala projekt för iståndsättning av vattendrag, utvecklingsplanerna för vattentjänsterna samt skyddsplanerna för grundvattenområden. Närmare uppgifter om regionala program finns att tillgå i åtgärdsprogrammen för vattenvården och på de regionala miljöcentralernas webbsidor. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

20 Liisa Maria Rautio 18 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

21 3 Allmän beskrivning av vattenförvaltningsområdet 3.1 Naturförhållanden, markanvändning och bebyggelse Till vattenförvaltningsområdet Kumo älv-skärgårdshavet-bottenhavet (det västra vattenförvaltningsområdet) hör vatten i Egentliga Finland, Satakunta, Tavastland, Birkaland, Mellersta Finland, Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten. Det finns 30 huvudavrinningsområden i vattenförvaltningsområdet, av vilka Kumo älvs avrinningsområde är det klart största. Andra stora å- och älvvatten är Kyro älv, Lappo å och Sastmola å. De största insjöarna i vattenförvaltningsområdet är Näsijärvi, Pyhäjärvi i Säkylä, Lappajärvi och Längelmävesi. Kustvattnen i Skärgårdshavet, Bottenhavet, Kvarken och södra Bottenviken utgör tillsammans med områdets grundvattenområden en del av vattenförvaltningsområdet. Vattenförvaltningsområdet består till stor del av Sydvästra Finlands, Birkalands och Västra Finlands miljöcentralers verksamhetsområden. Betydande delar av Tavastlands och Mellersta Finlands miljöcentralers områden hör också till vattenförvaltningsområdet. Dessutom ingår mycket små delar av Norra Österbottens och Nylands miljöcentralers områden. Det västra vattenförvaltningsområdet sträcker sig längs kusten från Skärgårdshavet till Bottenhavet, Kvarken och den södra delen av Bottenviken. På fastlandet sträcker sig vattenförvaltningsområdet ända till Mellersta Finland och Tavastland. Vattenförvaltningsområdets totala yta är km², av vilken 77 procent är landområden. Vattenområdena omfattar sammanlagt km², av vilka åar, älvar och sjöar utgör 24 procent och kustvattnen 76 procent. Området utgör geologiskt en del av den Fennoskandiska urbergsskölden och kustvattnen ingår i Östersjöområdet. Små variationer i höjd är typiska för det västra vattenförvaltningsområdet (bild 3). Åarna och älvarna i Egentliga Finland, Satakunta och Österbotten ligger till största del under en höjdkurva på 80 meter. Omkring 24 procent av marken på vattenförvaltningsområdet ligger under en höjdkurva på 40 meter. Områdets största älv, Kumo älv, utgör ett undantag. Här är höjdförhållandena varierande, och till största del på en höjd över 80 meter över havet. Större områden, som är belägna på en höjd över 200 meter över havet, är bara Etseristråten, topparna vid Pihlajavesi och Keuruustråten. Berggrunden i det västra vattenförvaltningsområdet består huvudsakligen av kristallina bergarter som granit, gnejs och skiffer (bild 4). Berggrunden har bildats under varierande geologiska förhållanden, huvudsakligen för miljoner år sedan. Till de yngsta bergarterna hör rapakivigraniten som bildades för ca miljoner år sedan i Letala och Vehma och de sedimentära bergarterna som bildades för ca 1200 miljoner år sedan i Satakunta. Områdets berggrund hör till det prekambriska urberget, som utgör de äldsta delarna av den eurasiatiska kontinentalplattan. Berggrunden är till största delen ganska tät och hel, med undantag för brytningslinjer och zoner med kross. Typiskt för det västra förvaltningsområdets berggrund är den rikliga förekomsten av metamorft omvandlad bergart, migmatit, som bildats av djupbergarter som granit och gnejs. Med jordart avses det jordlager som täcker berggrunden och som formats av det stenmaterial som transporterats av inlandsisen samt av det organiska material som Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

22 uppkommit genom växt- och djurliv. Jordarten på det västra vattenförvaltningsområdet har nästan i sin helhet bildats under den senaste istiden. Jordarten och berggrunden har därtill formats genom olika geologiska processer. Det jordlager som täcker berggrunden är i medeltal sju meter tjockt. Den vanligaste mineraljorden är morän som täcker över hälften av området (bild 5). Dessutom förekommer sorterade jordarter såsom grus, sand och mosand. Jordarterna har bildats som en följd av glaciärflodernas och strandvattnens sorterande inverkan. Speciellt i älvdalarna i Egentliga Finland och Österbotten förekommer finfördelade jordarter såsom mosand och lera. Dessa avlagringar har bildats när inlandsisen drog sig tillbaka till hav och issjöar samt i samband med Östersjöns tidiga skeden. Myrarnas och torvavlagringarnas andel är störst i Södra och Mellersta Österbotten och i de nordliga delarna av Birkaland. Med tanke på grundvattnet är de viktigaste formationerna de glaciärflodsformationer som bildades i inlandsisens smältningsskede, till exempel åsar, deltan och israndsbildningar. Deras andel av arealen är ungefär en tiondel. Åsarna på det västra vattenförvaltningsområdet går huvudsakligen i riktning från nordväst till sydost eller från söder till norr. Områdets mest betydande åsområden är Karleby-Saarijärvi-åsen, Pedersöre-Ruovesi-åsen, Säkyläåsen-Virttaankangas och Pohjankangas-Hämeenkangas som sträcker sig, om än delvis oenhetligt, via Tammerfors ända till Hämeenkoski. Till vattenförvaltningsområdet hör också israndsbildningen i Jyväskylätrakten och delar av Salpausselkäåsen i områdets södra delar. Utmärkande för jordarten i de västra delarna av det västra vattenförvaltningsområdet är de svavelhaltiga sedimenten som bildades vid tiden för Litorinahavet för år sedan och som en följd av landhöjningen, markanvändningen och torrläggningen blir sura sulfatjordar. Sulfatjordarna är i allmänhet belägna under en höjdkurva på 60 meter, och de finns främst i ett område mellan Mynäjoki och Limingoviken. Oxidering till följd av dränerad och upptorkad mark frigör rikligt med metaller och försurande ämnen ur sulfatjordarna. Marken används effektivt på det västra vattenförvaltningsområdet (bild 6). Av området består km² av åkrar, vilket motsvarar en dryg tredjedel av Finlands åkermark. Åkermarkens andel är speciellt stor i Egentliga Finland, Satakunta och Södra Österbotten. Man har ursprungligen röjt åkermark längs de bördiga stränderna vid älvar och sjöar. Åkrarna är fortsättningsvis samlade invid vattendrag. Det västra vattenförvaltningsområdet är bebyggt längs med vattendragen. Vattendragen har erbjudit möjligheter till transport och uppehälle. Bebyggelse samlas även i dag vid vattnen och speciellt i Kumo älvdal är bosättningen tät. Bebyggelse har också koncentrerats till och omkring Tavastehus, Raumo, Björneborg, Vasa, Jakobstad, Karleby och Seinäjoki. Merparten av det västra vattenförvaltningsområdet består av skog. Keurusselkäområdet, Etseristråten, Pihlajavesistråten, Ikalisstråten och Hauhostråten är speciellt dominerade av skog. Våtmarkerna och myrarna på det västra vattenförvaltningsområdet har i hög grad dränerats med tanke på jord- och skogsbruk och i samband med torvtäkt. De största myrarna som ännu är bevarade som våtmarker finns i Södra och Mellersta Österbotten. Torvtäkten är koncentrerad till de nordliga delarna av Österbotten och Birkaland. 20 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

23 Bild 3. Höjdförhållanden i det västra vattenförvaltningsområdet. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

24 Bild 4. Berggrunden i det västra vattenförvaltningsområdet. 22 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

25 Bild 5. Jordarten i det västra vattenförvaltningsområdet. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

26 Bild 6. Markanvändningen i det västra vattenförvaltningsområdet. 24 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

27 3.2 Ytvatten Åar, älvar och sjöar På det västra vattenförvaltningsområdet finns trettio huvudavrinningsområden. Avrinningen sker till Skärgårdshavet (åtta områden), Bottenhavet (åtta områden), Kvarken (tre områden) och södra delen av Bottenviken (elva områden) (bild 7, tabell 1-2). Det största vattendragsområdet på vattenförvaltningsområdet utgörs av de vattendrag som hör till Kumo älv, vars avrinningsområde är över km². På Kumo älvs område finns också förvaltningsområdets största sjöar: Näsijärvi, Längelmävesi, Pyhäjärvi och Vanajavesi. Andra stora sjöar på vattenförvaltningsområdet är Pyhäjärvi i Säkylä och Lappajärvi. I vattenförvaltningsområdets södra delar är huvudsakligen små älvvattenförekomster belägna. Deras avrinningsområde är under 1000 km². Norr om Kumo älv finns flera älvar som omfattar över 1000 km² och som rinner ut i Bottenviken. De största av dem är Kyro älv, Lappo å och Sastmola å. I älvdalarna finns det vanligen få sjöar och av älvarnas avrinningsområden är under en procent sjöar. Variationen i älvarnas vattenföring är stor på det västra vattenförvaltningsområdet. Översvämning inträffar lätt i vattendragen i Österbotten och Satakunta. För att förhindra vår- och sommaröversvämningar på området har man gjort omfattande översvämningsskyddsarbeten genom att rensa och valla in åar och älvar samt reglera sjöar. I Österbotten har man därtill byggt flera konstgjorda sjöar. På området förekommer också översvämningar som förorsakas av isproppar och islossning, i synnerhet i Kumo älv och Esse å. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år Unto Tapio

28 Bild 7. Det västra vattenförvaltningsområdets huvudavrinningsområden. 26 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

29 Tabell 1. Basuppgifter över huvudavrinningsområdena i det västra vattenförvaltningsområdet. Päävesistöalue nro Päävesistöalue nimi Pinta-ala (km²) Järvisyys-% Keskivirtaama Avrinningsområde nr Huvudavrinningsområdets namn Yta (km²) Sjöarnas andel av ytan % Medelflöde Kiskonjoki - Perniönjoki / Kisko å-bjärnå å 1046,91 5,67 5,48 25 Uskelanjoki/Uskala å 566,45 0,60 5,40 26 Halikonjoki/ Halikko å 306,57 0,05 27 Paimionjoki / Pemarån 1088,00 1,58 6,82 28 Aurajoki / Aura å 874,08 0,25 7,10 29 Hirvijoki 283,63 0,03 30 Mynäjoki 288,43 0,33 31 Laajoki 392,77 2,03 32 Sirppujoki 437,76 1,85 2,98 33 Lapinjoki 462,24 4,21 3,29 34 Eurajoki / Eura å 1335,90 12,90 8,31 35 Kokemäenjoki / Kumo älv 27046,12 10,99 224,00 36 Karvianjoki / Sastmola å 3438,01 4,55 35,00 37 Lapväärtinjoki (Isojoki) / Lappfjärds å 1098,05 0,20 12,40 38 Teuvanjoki / Tjöck å 542,45 0,08 5,76 39 Närpiönjoki / Närpes å 991,92 0,40 8,46 40 Maalahdenjoki / Malax å 499,75 0,05 3,35 41 Laihianjoki / Toby å 503,96 0,33 3,46 42 Kyrönjoki / Kyro älv 4922,97 1,23 40, Vöyrinjoki / Vörå å 222,71 0,04 43 Kimonjoki / Kimo å 196,19 2,22 44 Lapuanjoki / Lappo å 4122,05 2,92 33,00 45 Kovjoki 291,51 0,66 46 Purmojoki / Purmo å 864,28 2,44 47 Ähtävänjoki / Esse å 2053,73 9,77 14,20 48 Kruunupyynjoki / Kronoby å 787,65 2,81 5,60 49 Perhonjoki / Perho å 2523,84 3,35 19,60 50 Kälviänjoki / Kelviå å 324,04 0,51 1,88 51 Lestijoki 1372,80 6,22 11,10 52 Pöntiönjoki 206,84 0,37 Tabell 2. De största sjöarna i det västra vattenförvaltningsområdet. Järven nimi Vesistöalueen numero Pinta-ala (km²) Rantaviiva (km) Keskisyvyys (m) Suurin syvyys (m) Sjöns namn Avrinningsområdets nr Yta (km²) Strandlinje (km) Medeldjup (m) Max. djup (m) Säkylän Pyhäjärvi ,2 111,1 5,47 26 Pyhäjärvi ,6 450,3 Vanajavesi ,9 217,2 Näsijärvi ,7 594,7 14,75 61 Längelmävesi ,0 470,0 6,83 59 Lappajärvi ,5 160,0 6,88 36 Keurusselkä ,9 20,4 500,2 102,1 6,4 40 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

30 3.2.2 Kustvattnen Skärgårdshavet Skärgårdshavet omfattar skärgården från Hangö udd till Gustavs. Till detta område hör öar och skär (bild 8, tabell 3). Skärgårdshavet sträcker sig västerut ända till Åland. Från kusten ut mot havet kan man särskilja olika skärgårdszoner. I innerskärgården är öarna stora och sunden mellan dem är smala och grunda. I den mellersta delen av skärgården är öarna smärre och vattnets andel av arealen är större. I ytterskärgården syns landområden bara som små kobbar som sticker upp över havsytan. Medeldjupet i Skärgårdshavet är 23 meter och den djupaste punkten är 146 meter. Kustvattnen är i allmänhet mindre än 10 meter djupa. Landhöjningen förändrar skärgården och kusten kontinuerligt. I Skärgårdshavet är landhöjningen 4-5 mm per år. Vattnets salthalt varierar mellan 5,5 och 6,5 promille. Växt- och djurlivet utgörs av både saltvattenarter och sötvattenarter och många av dem befinner sig vid gränsen av sitt utbredningsområde. Över 50 växt- och djurarter har sitt ursprung i rent marina förhållanden. I Skärgårdshavet påträffas nästan alla arter av bottendjur och fisk som förekommer i de finländska havsområdena. Bottenhavet Bottenhavet sträcker sig från Bottniska vikens sydliga del, norr om Åland, till Kvarken. I Bottenhavet finns relativt få öar och de är huvudsakligen belägna nära kusten. Flest och tätast belägna öar finns i skärgårdsområdena vid Nystad-Raumo-Euraåminne och Luvia-Björneborg. Salthalten i Bottenhavets södra delar är ungefär 6 promille och i den norra delen ungefär 5 promille. Det största djupet är 293 meter. Kusten är långgrund, ett djup på 20 meter nås först på km:s avstånd från kusten. Växt- och djurlivet i Bottenhavet är av samma typ som i Skärgårdshavet, men saltvattenarterna blir färre ju längre norrut man kommer. Blåstången förekommer i hela Bottenviken, men den minskar i storlek i norr. Kvarken Kvarken bildar ett grunt och smalt område mellan Bottenhavet och Bottenviken. Området karakteriseras av ett stort antal öar och skär, varav den största är Replot. Öarna växer kontinuerligt i antal och storlek, samtidigt som farlederna blir grundare till följd av landhöjningen (ca 9 mm/år). Havsvattnet strömmar förhållandevis kraftigt över den tröskel som Kvarken utgör. Havsvattnet strömmar i allmänhet norrut i den finländska delen av Kvarken. Salthalten i området sjunker kraftigt från cirka 5,5 till 3 promille från söder till norr och därför bildar Kvarken en naturlig utbredningsgräns för många saltvattenarter och sötvattenarter. En del av Kvarkens område hör till UNESCO:s världsnaturarv. Bottenviken Bottenviken är ett säreget havsområde som till stora delar påminner om en stor insjö. Bottenvikens typiska drag beror N på det humusrika älvvattnet, den låga salthalten (2-4 promille), den grunda havsbottnen och den långa vinterperioden med istäcke. Bottenviken karakteriseras också av snabb landhöjning, vilket innebär att kustlinjens grunda områden ständigt förändras och att skärgårdszonen ställvis saknas. Bottenvikens totala areal är km² och vattenmängden km³. Medeldjupet är 40 meter och den djupaste punkten är 148 meter. Vattenmängden är liten och vattnet byts ut på 5,3 år, vilket är snabbt. Växt- och djurlivet är begränsat och består huvudsakligen av sötvattenarter som anpassat sig till brackvatten. De flesta arterna som förekommer i Bottenviken befinner sig på gränsen för sitt utbredningsområde med avseende på salthalt och temperatur. 28 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

31 Tabell 3. Det västra vattenförvaltningsområdets kustvatten. Vattenförekomst areal (km 2 ) Ytans areal i % Den sydvästra skärgården Bottenhavets kustvatten Kvarkens skärgård Södra Bottenvikens skärgård Sammanlagt Bild 8. Kusten i det västra vattenförvaltningsområdet. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

32 3.3 Grundvatten Kartläggning och klassificering av grundvattenområden Grundvattenområdena i vårt land har kartlagts systematiskt under ungefär 30 års tid. Den senaste och mest täckande kartläggningen gjordes mellan åren 1986 och Då klassificerades grundvattenområdena också i tre klasser utifrån lämplighet som vattentäkt och behov av skydd. Från och med år 1996 har kartläggningen och klassificeringen av grundvattnen uppdaterats och preciserats huvudsakligen inom ramen för miljöförvaltningens tjänstearbete. Med grundvattenområden av klass I avses grundvattenområden som enligt den regionala miljöcentralen är viktiga för vattenförsörjningen. Detta innebär att grundvattenområdet används eller enligt planerna kommer att användas inom år, eller att området t.ex. kan behövas för vattenförsörjningen under kristid vid ett vattenverk med minst 10 anslutna hushåll eller för en industri som behöver råvatten av god kvalitet. Med grundvattenområden av klass II avses grundvattenområden som enligt den regionala miljöcentralen är lämpliga för gemensam vattenförsörjning till samhällen eller glesbygdsbosättning eller till övrig användning. 30 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015 Liisa Maria Rautio

33 Med grundvattenområden av klass III avses ett område där det ännu krävs tilläggsundersökningar om förutsättningarna att ta ut vatten, vattnets kvalitet och risken för nedsmutsning eller förändringar, innan man kan avgöra användningsmöjligheterna. Kartläggningen av grundvattenområden har bestått av anskaffning av hydrogeologiska basuppgifter om landets grundvattenresurser till stöd för beslutsfattandet. Klassificeringen av grundvattenområden baserar sig å sin sida på både grundvattengeologiska faktorer och på möjligheterna att eventuellt använda den aktuella grundvattenförekomsten för vattenanskaffning. Avgränsningen av grundvattenområdena baserar sig enbart på naturvetenskapliga aspekter utgående från de uppgifter som finns tillgängliga vid tidpunkten för kartläggningen. Också eventuella ändringar av gränsdragningen baserar sig endast på ny hydrogeologisk forskningsinformation Grundvattenresurser I samband med kartläggningen av grundvattenområden utvärderar man också den mängd grundvatten som finns på områdena. Uppskattningen görs utifrån den areal som bildas av grundvattenområdet, markytans hydrauliska konduktivitet och nederbörden på området. Det grundvatten som finns i de grundvattenområden som kartlagts i vårt land uppskattas till ca 5,4 miljoner m³/d. Grundvattenmängden i det västra vattenförvaltningsområdet uppskattas till ca m³/d (tabell 4). Av denna totalmängd, som granskas närmare i vattenvårdsplaneringen, utgörs ca m³/d av grundvattenområden i klass I och II. De grundvattenresurser som finns på västra vattenförvaltningsområdet och som kan användas, förekommer främst i sand- och grusmarker som bildades när inlandsisen smälte (bild 9). De viktigaste av dem syns i landskapet som åsar och israndsbildningar. Speciellt för västra Finland är förekomsten av gömda åsar som är täckta av lera, och moräntäckta åsar som härstammar från den senaste istiden. De uppskattade grundvattenresurserna i vattenförvaltningsområdet är rikliga när den nuvarande vattenanvändningen motsvarar bara ca 20 % av den totala vattenmängd som finns på grundvattenområden av klass I och II. Grundvattnet i det västra vattenförvaltningsområdet är huvudsakligen av god kvalitet och duger nästan som sådant som hushållsvatten. Problem är vattnets surhet och järn och mangan som lakas ut ur jorden och berggrunden. Grundvattnet kan också ha naturligt höga halter av ammonium, nitrit, fluor, klor och sulfat. Tabell 4. Antalet grundvattenområden, deras areal och den mängd grundvatten som bildas i det västra vattenförvaltningsområdet (POVET-registret, 9/2009). Grundvattenklass Antalet grundvattenområden Areal (km²) Grundvattenområdenas areal i relation till vattenförvaltningsområdets areal (%) Uppskattning av mängden grundvatten (m³/d) Klass I , Klass II , I + II , Klass III , Totalt , Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

34 Bild 9. Kartlagda grundvattenområden på det västra vattenförvaltningsområdet. 32 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015 Liisa Maria Rautio

35 Marita Björkström 3.4 Förändringar i omvärlden Klimatförändring Ytvatten På det västra vattenförvaltningsområdet har ytvattnens hydrologi regelbundet följts upp och observationerna från Kumo älv och Kyro älv härstammar delvis ända från slutet av 1800-talet. Därmed har det samlats rikligt med historiskt hydrologiskt material. Den nuvarande uppföljningen och observationsverksamheten sköts också mycket täckande och kontinuerligt, tack vare ett nätverk av automatiska mätningsstationer som förmedlar data i realtid. Det observationsmaterial som samlats in och som kontinuerligt insamlas utgör en god utgångspunkt för uppföljning av de hydrologiska förändringarna i området. Under årens lopp har man strävat efter att ekonomiskt utnyttja de viktigaste sjöarna i vattenförvaltningsområdet, bl.a. för vattentrafik och timmerflottning, översvämningsskydd, energiproduktion och rekreation. Detta har inneburit att de centrala sjöarna i området i hög grad blivit reglerade. Utifrån den allmänna och rådande uppfattningen görs hela tiden nya beskrivningar av klimatförändringen och de scenarier förändringen kan innebära, både på nationell och på internationell nivå. Även om olika scenarier skiljer sig från varandra har de ett gemensamt drag. Man antar nämligen att de mest betydande effekterna av klimatförändringen i Finland, också med tanke på det västra vattenförvaltningsområdets hydrologi, kommer att innebära höjd medeltemperatur, ökad nederbörd och större avdunstning. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

36 Det förefaller som om den mest betydande effekten av klimatförändringen när det gäller inlandsvattnen i Finland är förändringar i avrinning, vattenföring och vattnets höjdnivå jämfört med den invanda årsrytmen. När klimatet förändras ökar den traditionella avrinningen som förekommer vintertid avsevärt, dels genom att vinterperioden förkortas och dels i och med att denna förkortning medför tidigare och fler återkommande snösmältningsperioder och ökad nederbörd i form av regn i stället för snö. Det antas också att våröversvämningarna som orsakas av snösmältningen minskar, åtminstone i södra och mellersta Finland. I dessa områden antas sommaravrinningen också minska i och med att avdunstningen från sjöarna ökar. En längre sommarperiod kan också medföra större risk för torka. Å andra sidan antas de plötsliga störtregnen under sommaren öka i synnerhet på områden med små vattenförekomster och i tätorter. Enligt scenarierna för klimatförändringen förutspås höstavrinningen öka så gott som överallt. När detta kombineras med ökning av vinteravrinningen kan man anta att vattenflödena ökar och att eventuella översvämningar förvärras på senhösten och vintern. Eftersom en betydande del av de stora flödena troligen kommer att infalla på vintern ökar också risken för tidiga isproppsöversvämningar väsentligt. Om man i det västra vattenförvaltningsområdet i framtiden vill trygga vattendragens, översvämningsskyddets, rekreationens och energiproduktionens mål och förmåner måste man granska villkoren i regleringstillstånden så att de beaktar de förändrade förhållandena bättre. I praktiken kommer behovet av förändringar att beröra åtminstone kraven och tidpunkten på samt omfattningen av sänkningen av vattennivån på våren, liksom även förberedelser för att hindra isproppsöversvämningar och möjligen också minimiavtappningen sommartid. På grund av förändringarna i omgivningen kommer det troligen att uppstå ett behov av att trygga fritidsbebyggelsen vid en stor del av områdets små sjöar. I praktiken kommer målsättningarna då att fokuseras på att dämpa den sänkning av vattennivån som man förutspår till sommaren eller på att höja den lågvattennivå som redan nu upplevs som för låg sommartid. Det är också möjligt att jordbrukets behov av bevattningsvatten kommer att öka betydligt som en följd av förändringarna i de hydrologiska förhållandena och av förändringar i jordbruksnäringen. Behovet av bevattningsvatten påverkar speciellt områden som domineras av jordbruk och de älvar och bäckar som används som vattenresurs under sommaren. Grundvatten Vad klimatförändringen beträffar har man betydligt mindre forskningsdata om effekterna på grundvattnet än om effekterna på ytvattnen. Utifrån allmänna hydrologiska förändringar kan man ändå beakta vissa synpunkter och uppskattningar. Det är sannolikt att det i framtiden bildas väsentligt större mängder grundvatten under slutet av hösten och under vintern på grund av att regnmängden under hösten ökar och vintrarna blir varmare. Å andra sidan kommer den längre sommarsäsongen och bl.a. ökningen av avdunstningen möjligen att leda till torka under sommaren, vilket sänker grundvattennivån. Detta gäller särskilt de små grundvattenförekomsterna i södra Finland. Tills vidare är det oklart om ökad bildning av grundvatten under höst och vinter kommer att kompensera den brist som uppstår under sommaren. En eventuell sänkning av grundvattennivån kommer att förorsaka problem inte bara med avseende på tillgången till vatten utan också med tanke på grundvattnets kvalitet. Den förändring som kan förutspås utifrån i vilken utsträckning de hydrologiska fenomenen förekommer under olika årstider antas få mindre inverkan på stora grundvattenförekomster än på små. Men även grundvattennivån i de stora grundvatten- 34 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

37 förekomsterna hinner sjunka märkbart under sommaren, åtminstone ifall sommaren i framtiden är längre och regnfattigare och dessutom händelsevis föregås av en höst och vinter med små nederbördsmängder. Ämnestransporten till vattendragen Transporten av ämnen från avrinningsområdet till vattendragen beror i hög grad på avrinningen och markanvändningen i området. Eftersom klimatförändringen påverkar hur avrinningen fördelas tidsmässigt och även markanvändningen som sådan och i synnerhet jord- och skogsbruket, påverkas även ämnestransporten till vattendragen och Östersjön, och i förlängningen vattnens tillstånd. Avrinningens totala mängd ökar på det västra vattenförvaltningsområdet och detta ökar direkt speciellt näringsbelastningen från åkermarken. Vid Birkalands miljöcentral har man gjort en uppskattning av vilken inverkan klimatförändringen har på utsköljningen av fosfor och kväve. Uppskattningarna utgår från modeller av klimatförändringen, regionala scenarier för klimatförändringen och matematiska modeller för tillrinningsområden. Man har speciellt beaktat andelen åkrar, skogsmark och sjöar, områdets lutning, tjälens inverkan och typen av växtlighet. Klimatförändringen ökar även behovet av bevattning i jordbruket. Resultaten från olika modeller och scenarier är varierande, men alla visar på samma riktning och en tilltagande trend. Den årliga näringsbelastningen ökar på Kumo älvs tillrinningsområde med till och med flera tiotals procent och fosforutsköljningen vintertid med upp till 85 %. Uppskattningarna utgår från antagandet att jord- och skogsbruket bedrivs enligt nuvarande praxis. Det är relativt svårt att förutse förändringar i jord- och skogsbruksnäringarna. När klimatet blir varmare torde förutsättningarna för jordbruket bli gynnsammare, vilket ökar näringsbelastningen. Ovan nämnda gäller situationen om 100 år och de förändringar som sker fram till år 2015 är förstås betydligt mindre. Man måste dock beakta den stigande trenden för belastningen när man planerar åtgärder för vattenskyddet. Den diffusa näringsbelastningen är den huvudsakliga faktorn som försämrar vattnets ekologiska status på det västra vattenförvaltningsområdet. Klimatförändringen inverkar också på ett betydande sätt på dräneringen av sura sulfatmarker och på de olägenheter som dessa ger upphov till. Klimatförändringen ökar utsköljningen av sura ämnen och metaller på samma sätt som näringsämnen. Metalller som sköljs ur marken är den huvudsakliga orsaken till att vattnets kemiska status försämras i det västra vattenförvaltningsområdet och en eventuell ökning av metalloch försurningsbelastningen måste i framtiden beaktas i planeringen av vattenvården. Klimatförändringens inverkan på utsköljningen av organiskt material, främst humus, är ett tema som undersökts lite i Finland men som varit ett centralt tema i många internationella projekt. Man har uppskattat att klimatförändringen i hög grad kommer att innebära ökad utsköljning av humus, vilket innebär att vattnets färgtal ökar. Vattnet blir alltså brunare. Humus är problematiskt till exempel när vattnet används som råvatten, eftersom en hög halt av humus kräver mer behandling av vattnet. Inom vattenvården utgår typindelningen av vattenförekomsterna från bl.a. vattnets färgtal. Vattenförekomstens grundtyp kan alltså ändras till följd av klimatförändringen Förändringar i jordbruket Strukturförändringen i det finländska jordbruket förutspås fortsätta enligt nuvarande modell. Antalet gårdar minskar i antal hela tiden. Jordbruksproduktionen, speciellt växtodlingen, koncentreras till geografiskt gynnsammare områden och å andra sidan i många fall närmare förädlingsanläggningarna. Strukturen för näringen förväntas bli en- Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

38 sidigare. Gårdarnas medelstorlek ökar medan den odlade arealen bibehålls i samma storleksordning. De odlade grödorna, även arealerna för bioenergigrödor, varierar beroende på marknadsläge, stödsystem och produktionskostnader. Bearbetningen av jorden minskar mycket då direktsådd och lätt bearbetning allt mer vinner terräng. Användningen av konstgödsel förutspås minska, vilket nödvändigtvis inte kommer att synas direkt i vattnens tillstånd på grund av att klimatförändringen med regniga vintrar leder till ett större näringsläckage. Användningen av bekämpningsmedel kan öka i framtiden på grund av förändringar i klimat och odlingsteknik. Djurgårdarnas antal väntas minska snabbare än gårdar med växtproduktion, eftersom många djurgårdar väntas övergå till enbart växtodling. Speciellt gårdar med fjäderfä och svinproduktion genomgår en förändring då små enheter upphör med sin verksamhet och de övriga växer i storlek. Områden med koncentrerad djurhushållning har redan nu problem med spridningsarealer för gödsel. Detta kommer att leda till längre transporter om inte gödseln kan hanteras eller förädlas där den produceras. Alternativt kunde gödseln utnyttjas som råvara för biobränsle, torkas och granuleras. Jordbruksteknologin kommer att utvecklas speciellt inom miljöteknologiska innovationer, tekniker för specialproduktion, automation och information under tillväxtsäsongen. Miljöstödet för jordbruket påverkar utvecklingen av jordbruket i en allt miljövänligare riktning. Miljöstödet har en betydande inverkan på bl.a. grundandet av skyddszoner, anläggandet av våtmarker, skötseln av regleringsdiken och ekologisk produktion. Övergången till direktsådd minskar erosionen, men leder till ökad användning av växtskyddsmedel. 36 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015 Liisa Maria Rautio

39 Den globala prisstegringen på livsmedel sätter press på växtproduktionen och djurhushållningen i Finland. Dessutom har bestämmelserna för spridningen av gödsel redan nu ökat mängden skogsmark som röjs till åkrar. Trädesplikten har tagits bort, vilket ökar åkerarealen som är i aktivt odlingsbruk Förändringar i skogsbruket Samtidigt som man satsar på miljöskyddet och speciellt vattenvården strävar man efter att öka skogsbrukets produktivitet. Idag beaktas vattendragen i alla skogsbruksåtgärder och belastningen förebyggs med vattenvårdsåtgärder genom att till exempel lämna skyddszoner vid avverkningar och genom olika vattenvårdskonstruktioner i samband med restaureringsdikningar. Skogsbrukets aktörer och markägare har förbundit sig till miljömålen i samband med skogscertifieringar och kvalitetssystem. Till miljömålen hör principen om att kontinuerligt minska på miljöbelastningen. Tyngdpunkten inom skogsavverkningen övergår från föryngringsytor till odlingsytor, vilket minskar mängden näringsämnen som sköljs ut från avverkningsytor. Avverkningarna av virke för energiproduktion ökar. Tillvaratagandet av avverkningsrester minskar utsköljningen av näringsämnen. Ökad stubbrytning ökar dock även risken för erosion, vilket kan öka utsköljningen av partiklar och näringsämnen. Målet i de regionala skogsprogrammen är att öka den beståndsvårdande huggningen på det västra vattenförvaltningsområdet, speciellt i Österbotten, sydvästra Finland och Birkaland. Skogsodling ska öka speciellt i Södra och Mellersta Österbotten. Iståndsättningsdikning bibehålls på nuvarande nivå eller ca hektar per år. Målet med de regionala skogsprogrammen är dessutom att öka gödslingen av skog i hela området. Skogsprogrammen syftar också till att öka naturvårdsprojekt inom vattenskyddet enligt lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (KEMERA). Genom förverkligandet av dylika vattenvårdsprojekt kan man ytterligare minska på skogsbrukets belastning till vattendragen Förändringar inom bosättning Invånarantalet i det västra vattenförvaltningsområdet förutspås öka i stabil takt. Befolkningsökningen är jämn i områdets alla landskap utom i Satakunta, där invånarantalet förväntas sjunka. Den förhållandevis största befolkningsökningen antas ske i Birkaland och i de stora städerna i vattenförvaltningsområdet: Åbo, Tavastehus, Tammerfors och Vasa. I vattenförvaltningsområdet fanns år 2007 helt eller delvis 202 kommuner och befolkningen utgjorde 36 % av hela landets invånarantal. Befolkningsutvecklingen blir av naturliga skäl långsammare, men detta kompenseras av inflyttare från andra delar av Finland och andra länder. Den positiva flyttningsrörelsen förutspås öka den del som befolkningen i området utgör i förhållande till invånarantalet i hela landet. En allt större del av bosättningen ansluts till kommunalt avlopp. Samhällenas avloppsvattenhantering effektiveras då behandlingen koncentreras till större helheter. Samhällenas kvävebelastning kommer att minska till följd av strängare tillståndsvillkor. Utrustningsnivån i fasta bostäder och fritidsbostäder blir allt högre och allt fler hushåll har en fritidsstuga med hög utrustningsnivå. Behandlingen av glesbebyggelsens avloppsvatten är till stor del beroende av verkställandet av gällande lagstiftning i området. Ökningen av fritidsstugor kan ställvis öka belastningen av avloppsvatten. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år Liisa Maria Rautio

40 3.4.5 Förändringar inom industrin Inom skogsindustrin har det skett en kraftig strukturomvandling och under de senaste åren har flera anläggningar lagt ner sin verksamhet i Finland. Massa- och pappersfabrikerna som lade ner verksamheten åren motsvarar ungefär en tiondel av vattendragsbelastningen från den finska industrin. Den största fabriken som lagt ner verksamheten i det västra vattenförvaltningsområdet är Metsä-Botnia Ab:s cellulosafabrik i Kaskö. Strukturomvandlingen blir sannolikt långsammare i framtiden. Metallindustrins och livsmedelsindustrins tillväxtprognos är skälig. Småskalig och mellanstor industri kommer sannolikt att öka. Även ny gruvverksamhet är under beredning. Förändringarna kommer delvis att minska belastningen till vattendragen samtidigt som nya anläggningar delvis ökar belastningen Förändringar inom energiproduktion De nationella målen är att kraftigt öka användningen av förnyelsebara energikällor. I enlighet med regeringsprogrammet är det meningen att märkbart öka både vatten- och vindkraftens andel. På det västra vattenförvaltningsområdet betyder detta en ökning av effekten från befintliga kraftverk och en eventuell utbyggnad av vattenkraften. Dylika projekt är redan anhängiga i t.ex. Lappo å. Nya kraftverksprojekt kan innebära en skadlig förändring för vattennaturen och kräver ett tillståndsförfarande. Torvproduktionen kommer att öka på vattenförvaltningsområdet. Fler nya produktionsområden tas i bruk än vad som tas ur produktion. I enlighet med nationella riktlinjer för markanvändning reserveras i landskapsplanerna företrädesvis redan utdikade myrar som torvproduktionsområden. Man strävar till att bedöma torvproduktionens inverkningar på avrinningsområdena. Torvproduktionen kan även öka i framtiden på grund av användningen av torv i produktionen av biodiesel. Större torvproduktion ökar vattendragsbelastningen på de områden som påverkas av verksamheten. Energipolitiska lösningar kan även öka på efterfrågan av bioenergi. Till exempel odling av energigrödor och användning av gödsel som biobränsle kan minska jordbrukets belastning till vattendragen Nya projekt Ett flertal stora projekt som har positiva effekter på vattnen är under planering på det västra vattenförvaltningsområdet. Som exempel på dessa kan nämnas gemensam hantering av avloppsvatten i Kumo älvdal, vars syfte är att leda avloppsvattnen från Harjavalta, Nakkila och Ulfsby till avloppsreningsverket i Björneborg. Ett flertal projekt som har belastande effekter på vattnen är även under planering. I mellersta Finland väntas torvproduktionen fördubblas till följd av ett nytt kraftverksprojekt och i Österbotten pågår miljökonsekvensbedömningar för ett flertal omfattande torvproduktionsanläggningar. Åtminstone följande projekt som påverkar vattnens morfologiska struktur samt hydrologi till och med år 2015 är under planering: översvämningsskydd i Björneborg översvämningsskydd i den mellersta delen av Kumo älv och Loimijoki ås nedre del utvecklingsprojekt för regleringen av Sastmola å fiskeriekonomiska restaureringsåtgärder i Sastmola å utvecklingsprojekt för regleringen av Kisko å å samt fiskeriekonomiska restaureringar i ån restaureringsprojektet i Eura ås övre lopp 38 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

41 Marita Björkström restaureringsprojektet för Puurijärvi sjö översvämningsskydd vid mynningen av Toby å - Solf å Luopajärvi sjös översvämningsskydd samt restaurering (Kyro älv) översvämningsskydd för bosättningen vid Lestijoki ås nedre lopp fiskeriekonomisk restaurering av Lestijoki ås nedre lopp översvämningsskydd och restaurering av Kainastonjoki och Päntäneenjoki åars nedre lopp översvämningsskydd och restaurering av Toby å i Laihela kraftverksprojekten i Lappo å (Gunnarsfors, Silvastfors, Backfors och Kiitolankoski kraftverk) ändring av regleringen av sjöarna i övre loppet av Nurmo å ändring av regleringen av sjöarna kring Djupsjö i Kronoby å höjning av vattennivån i Pyhäjärvi (Tammela) och Kuivajärvi sjöar (Loimijoki ås vattendragsområde). Förutom dessa är några nya mindre kraftverk och gruvprojekt under planering. Åtminstone följande projekt kan påverka grundvattnens kvantitativa status: projektet för konstgjort grundvatten i Åboregionen (Huittinen, Loimaa) projektet för konstgjort grundvatten i Tammerforsregionen. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

42 Liisa Maria Rautio 40 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

43 4 Vattenförekomster som granskas i planen 4.1 Utgångspunkter för granskningen I vattenvårdsplaneringen granskas ytvattnen i form av vattenförekomster såsom sjöar, älvar, delar av dem eller delar av kustvattnen. Följande principer för definition av vattenförekomster används i beskrivningen av ytvvattenförekomsternas status inom ramen för förvaltningsplanen och i rapporteringen till EU genom WISE-rapporteringssystemet: I vattenvårdsplaneringen granskas under denna period alla älvar som har ett tillrinningsområde över 200 km², alla sjöar som är över 5 km² samt alla kustvattenförekomster. Man granskar även till stor del de älvförekomster som har ett tillrinningsområde på över 100 km² och de sjöar som är över 1 km² och vissa regionalt viktiga vattenförekomster som är mindre än så. Vad grundvattnen beträffar granskas alla av miljöförvaltningen kartlagda och klassificerade grundvattenförekomster som är viktiga för vattenuttag eller som är lämpliga för vattenuttag. I vattenvårdsplaneringen granskas grundvattnen i egenskap av grundvattenförekomster. Enligt förvaltningsplanen inkluderas även vattenförekomster som finns i anslutning till områden som enligt vattenramdirektivet definierats som skyddsområden (särskilda områden). Sådana särskilda områden är: Vattenförekomster som används som hushållsvatten, då vattenuttaget överskrider 10 m³/d eller då vattenförekomsten betjänar fler än 50 personer, inkl. konstgjord grundvattenbildning. Betydande områden som hör till Natura 2000, och som enligt lagen om vattenvårdsförvaltningen ingår i registret över skyddsområden. Badvatten som är betydelsefulla för planeringen av vattenvården och som rapporterats till EU. Miljöförvaltningens miljö- och geoinformationstjänst (Oiva) erbjuder noggrannare information om vattenförekomsterna: Sjöar, älvar och kustvatten Typindelning Ytvattnen är indelade i typer utgående från geografiska och naturvetenskapliga särdrag. I typindelningen beskrivs ytvattnens särdrag sådana som de är eller skulle vara utan påverkan av mänsklig aktivitet. Typindelningen är det första skedet i den ekologiska klassificeringen. För varje typ har man definierat referenstillstånd och de fungerar i sin tur som utgångspunkt för den klassificering som beskriver påverkan av mänsklig verksamhet. Typindelningen har gjorts separat för älvar, sjöar och kustvatten. Till kustvattnen hör även övergångszonerna vid älvmynningarna. Fram till nästa period för vattenvårdsplaneringen utreds inom ramen för typindelningen de särdrag som olika älvdeltan har. Närmare uppgifter om typindelningen finns på miljöförvaltningens Internet-sidor: och program>vesienhoidon suunnittelun materiaalia. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

44 Kustvattentyperna och de förkortningar som används är följande: 1. Finska vikens innerskärgård (Ss) 2. Finska vikens ytterskärgård (Su) 3. Den sydvästra innerskärgården (Ls) 4. Den sydvästra mellanskärgården (Lv) 5. Den sydvästra ytterskärgården (Lu) 6. Bottenvikens inre kustvatten (Ses) 7. Bottenvikens yttre kustvatten (Seu) 8. Kvarkens innerskärgård (Ms) 9. Kvarkens ytterskärgård (Mu) 10. Bottenhavets inre kustvatten (Ps) 11. Bottenhavets yttre kustvatten (Pu) På det västra vattenförvaltningsområdet hör kustvattnen till typerna Älvtyperna och de förkortningar som används är följande: 1. Små älvar på torvmarker (Pt) 2. Små älvar på moar (Pk) 3. Små älvar på lermarker (Psa) 4. Medelstora älvar på torvmarker (Kt) 5. Medelstora älvar på moar (Kk) 6. Medelstora älvar på lermarker (Ksa) 7. Stora älvar på torvmarker (St) 8. Stora älvar på moar (Sk) 9. Stora älvar på lermarker (Ssa) 10. Mycket stora älvar på lermarker (ESt) 11. Mycket stora älvar på moar (ESk) Alla älvtyper förekommer i det västra vattenförvaltningsområdet. Sjötyperna och de förkortningar som används är följande: 1. Små och medelstora, humusfattiga sjöar (Vh) 2. Små humussjöar (Ph) 3. Medelstora humussjöar (Kh) 4. Stora humusfattiga sjöar (SVh) 5. Stora humussjöar (Sh) 6. Humusrika sjöar (Rh) 7. Grunda humusfattiga sjöar (MVh) 8. Grunda humussjöar (Mh) 9. Grunda humusrika sjöar (MRh) 10. Sjöar med kort genomströmningstid (Lv) 11. Sjöar i norra Lappland (PoLa) 12. Sjöar med höga närings- och kalkhalter (RrRk) I det västra vattenförvaltningsområdet förekommer sjötyperna 1-10 och 12. För att definiera referenstillstånd har man för varje ytvattentyp strävat till att hitta objekt som befinner sig i naturtillstånd i så hög grad som möjligt. Utifrån detta har man räknat ut värden som beskriver referenstillståndet för de parametrar som används i klassificeringen. Uträkningen av värden har kunnat göras när man haft tillgång till tillräckligt med pålitligt data över de biologiska parametrarna och/eller material med avseende på vattenkvalitet. Under arbetet med att utveckla klassificeringen har man i någon mån haft möjlighet att samla in nya biologiska data i samband med forskningsprojekt. Det har inte varit möjligt i vårt land att hitta vattenförekomster som kan anses vara i naturtillstånd med avseende på alla ytvattentyper. De flesta kustvattentyperna, näringsrika sjöar och älvtyper på lermarker är exempel på ytvattentyper som inte finns i naturtillstånd. I de här fallen har man för att kunna definiera referenstillstånd använt bl.a. data ur historiskt material, modeller, expertbedömninger eller värden från vattenförekomster som nog i viss mån påverkats av mänsklig verksamhet men som bevarats så nära ett naturtillstånd som möjligt. För många ytvattentyper har man ändå inte kunnat definiera referenstillståndet för alla klassificeringsfaktorer. Fram till följande period för vattenvårdsplaneringen utreds inom ramen för typindelningen de särdrag som finns i vattenförekomster som ligger i sura sulfatjordar. 42 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

45 4.2.2 Sjöar Alla sjöar som har en areal på över 100 ha samt några smärre sjöar i vattenförvaltningsområdet har typindelats. Totalt typindelades 482 sjöar eller delar av sjöar. De typindelade sjöarnas gemensamma areal är km². Utifrån antalet sjöar av olika typer kan man konstatera att typiska drag för sjöarna på vattenförvaltningsområdet är en hög halt av humus samt att de är grunda. Sammanlagt omkring en fjärdedel av sjöarna har typindelats som grunda humusrika sjöar (MRh). De nästvanligaste sjötyperna, utgående från antalet sjöar, är små humussjöar (Ph) och medelstora humusfattiga sjöar (Vh). En fjärdedel av den totala areal som sjöarna utgör består av stora humussjöar. De vanligaste sjötyperna, utgående från antalet sjöar, är grunda humusrika sjöar och grunda humussjöar. Dessa är dock små till storleken och deras sammanlagda areal utgör bara 23 % av den totala sjöarealen. Det finns en tydlig regional fördelning mellan de olika sjötyperna. De humusrika sjöarna dominerar i de österbottniska landskapen och i de nordliga delarna av Birkaland och Satakunta. Humusfattiga sjöar är vanliga i Tavastland och i de östliga delarna av Birkaland. Sjöar med hög närings- och kalkhalt finns framför allt i avrinningsområdena vid Uskela å, Kisko å och Bjärnå å (bild 10, tabell 5) Älvar och åar Älvar och åar med ett avrinningsområde över 100 km² samt några smärre åar i vattenförvaltningsområdet typindelades. Totalt 282 älvar och åar eller delar av dessa typindelades (bild 11, tabell 6). De typindelade älvarnas och åarnas sammanlagda längd är 5030 km. Typiskt för älvarna och åarna på vattenförvaltningsområdet är inverkan från torvmarker i de österbottniska landskapen och i de norra delarna av Satakunta samt inverkan från lermarker i Egentliga Finland och de sydliga delarna av Satakunta. De vanligaste älvtyperna, utgående från antalet älvar av en viss typ, är medelstora älvar på torvmarker (30 %) och medelstora älvar på moar (32 %). Av de typindelade älvarnas och åarnas totala längd utgörs 40 % av medelstora älvar på torvmarker Kustvatten Kustvattnen i vattenförvaltningsområdet indelas i nio kustvattentyper: Bottenviken, Kvarkens och Bottehavets inre och yttre kustvatten samt den sydvästra inner-, mellan- och ytterskärgården (bild 12, tabell 7). Bottenvikens kustvatten är indelat i 14 vattenförekomster medan Kvarkens kustvatten är indelat i 23 vattenförekomster. Bottenhavets kustvatten är indelat i 43 vattenförekomster och den sydvästra skärgården i 53 vattenförekomster. Den sydvästra ytterskärgården omfattar nästan en tredjedel av kustvattnets areal i vattenförvaltningsområdet. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

46 Tabell 5. Fördelningen av det västra vattenförvaltningsområdets sjöar på olika sjötyper. (Hertta-registret, 9/2009). Typ Typnr Antal sjöar av denna typ Antalets andel i % Areal per typ (km 2 ) Arealens andel i % Små och medelstora humusfattiga sjöar (Vh) , ,6 Små humussjöar (Ph) , ,6 Medelstora humussjöar (Kh) , ,6 Stora humusfattiga sjöar (SVh) 4 5 1, ,3 Stora humussjöar (Sh) , ,6 Humusrika sjöar (Rh) , ,9 Grunda humusfattiga sjöar (MVh) ,3 15 0,4 Grunda humussjöar (Mh) , ,8 Grunda humusrika sjöar (MRh) , ,5 Sjöar med kort genomströmningstid (Lv) ,3 36 1,0 Sjöar med höga närings- och kalkhalter (RrRk) ,5 46 1,3 Sjöar med höga närings- och kalkhalter (RrRk)- näringsrika ,2 12 0,4 Totalt ,8 Tabell 6. Fördelningen det västra vattenförvaltningsområdets älvar på olika älvtyper. (Hertta-registret, 9/2009). Typ Antalet älvförekomster av denna typ Antalets andel i % Längd per typ Längdens andel i % Mycket stora älvar på moar Medelstora älvar på moar Medelstora älvar på lermarker Medelstora älvar på torvmarker Små älvar på moar Små älvar på lermarker Små älvar på torvmarker Stora älvar på moar Stora älvar på lermarker Stora älvar på torvmarker Totalt Tabell 7. Fördelningen av det västra vattenförvaltningsområdets kustvatten på olika typer. (Hertta-registret, 9/2009). Typ Kustvattnens delar, antal per typ Antalets andel i % Kustvattentypens areal (km²) Arealens andel i % Den sydvästra innerskärgården Den sydvästra mellanskärgården Den sydvästra ytterskärgården Bottenhavets inre kustvatten Bottenhavets yttre kursvatten Kvarkens innerskärgård Kvarkens ytterskärgård Bottenvikens inre kustvatten Bottenvikens yttre kustvatten Totalt Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

47 Bild 10. Sjötyper på det västra vattenförvaltningsområdet. (Hertta-registret, 5/2009). Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

48 Bild 11. Älvtyper i det västra vattenförvaltningsområde. (Hertta-registret, 5/2009). 46 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

49 Bild 12. Kustvattentyper på det västra vattenförvaltningsområdet. (Hertta-registret, 5/2009). Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

50 Liisa Maria Rautio 4.3 Grundvatten som granskas I vattenvården syftar man med begreppet grundvattenförekomst på en akvifer som är det vatten eller den vattenmassa som magasinerats i en mättad markzon som en enhetlig helhet. Till dessa hör de grundvattenområden som av miljömyndigheterna klassificerats som viktiga (klass I) eller lämpliga (klass II) för vattenförsörjningen. Områdena i fråga har undersökts i syfte att kartlägga deras lämplighet för vattenförsörjning. Utifrån undersökningsresultaten har man i allmänhet preliminärt definierat vattentäkterna och i vilken mån de kan ge vatten, möjliga områden som har inverkan på vattentäkten samt grundvattenområdets egenskaper, t.ex. hur nära markytan grundvattnet befinner sig i olika delar av grundvattenområdet, strömningar i grundvattnet, klippor och andra geologiska formationer som påverkar strömningarna samt grundvattnets kvalitet. Från de grundvattenområden som är viktiga för vattenförsörjningen (klass I) tar samhällena sitt vatten. Per område tar man grundvatten för minst 10 hushålls behov, d.v.s. i praktiken för ungefär femtio personers behov. Nämnda områden hör till vattenvårdens s.k. särskilda områden. 48 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

51 Övriga grundvattenområden (klass III) har i huvudsak inte beaktats i förvaltningsplanen. Det finns nämligen inte mycket tillgänglig information om dem utöver en uppskattning av mängden grundvatten och ett antagande om hur grundvattnet bildas och bryter fram utifrån terrängobservationer och tolkningar av kartor. Detta material räcker inte till för att man ska kunna göra pålitliga definitioner av grundvattenområdets användningsduglighet eller hydrologiska egenskaper. Utredningen av områden som hör till klass III fortsätter och klassen kommer att utgå när utredningarna hunnit längre. Områden som hör till klass III och som är lämpliga för vattenförsörjning kommer då att inkluderas i klass I eller II och områden som inte är lämpliga för vattenförsörjning lämnas helt utanför klassificeringen. Berggrundvatten behandlas inte i förvaltningsplanen förutom de förekomster som miljöförvaltningen klassificerat som viktiga eller lämpliga för vattenuttag. Dessa är i regel redan utnyttjade för vattenuttag. På det västra vattenförvaltningsområdet förekommer berggrundvatten främst i sprickbildningar och sättningar. Om dessa finns inte på vattenförvaltningsområdet så detaljerad information att man kunnat definiera områden som är speciellt lämpade för vattenuttag. Berggrundvatten har ringa betydelse för samhällenas vattenförsörjning även om det är en av de vanligaste källorna till vattenuttag för enskilda hushåll i glesbebyggelse. I det västra vattenförvaltningsområdet finns 1198 grundvattenområden. Av dem är 785 viktiga grundvattenområden med tanke på vattenförsörjningen (klass I) och 310 är lämpliga med tanke på vattenförsörjningen (klass II). Övriga grundvattenområden (klass III) är 103 (bild 9 och tabell 4). Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

52 Tiina Hietikko-Hautala 50 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

53 5 Särskilda områden Ställvis uppställer man inom vattenvården miljömål som är strängare än normalt för vattnets tillstånd på grund av skyddsbehov eller mera krävande användningsformer. Dessa vatten eller områden dit dessa vatten hänförs kallas inom vattenvården för särskilda områden. Särskilda områden är enligt förordningen om vattenvårdsförvaltningen följande: Områden från vilka tas eller avses att tas mer än i genomsnitt 10 kubikmeter hushållsvatten per dygn eller för fler än femtio personers behov Områden som ingår i nätverket Natura 2000 och där det för skyddet av en livsmiljö eller en art är viktigt att bevara eller förbättra vattnets status Områden som enligt gemenskapens lagstiftning definieras som badvatten De regionala miljöcentralerna har sammanställt förteckningar över särskilda områden i informationssystemet för vattenförekomster som är en del av miljöförvaltningens allmänna miljöinformationssystem HERTTA. Noggrannare uppgifter kan dessutom fås från de litteraturhänvisningar som finns i de följande kapitlen, samt i bilagorna 1-3. Ramdirektivet för vattenpolitiken nämner dessutom som särskilda områden de skyddsområden som grundats för skyddet av ekonomiskt värdefulla vattenlevande arter samt områden som är känsliga för näringsämnesbelastning. Man har ansett att den förstnämnda gruppen inte förekommer i Finland. Alla ytvatten har på basis av nitratdirektivet (91/676/EEG) och samhällsavloppsvattendirektivet (91/271/EEG) definierats som näringsämneskänsliga områden och grunder för att benämna dessa särskilda områden finns därför inte. 5.1 Vatten som används för uttag av hushållsvatten Grundvatten Till särskilda områden på västra vattenförvaltningsområdet hör alla de 785 grundvattenområden av klass I som finns på området. Från de för vattenförsörjningen viktiga grundvattenområdena tas eller kommer man enligt planerna att under de närmaste åren ta grundvatten till vattenverk för minst 10 hushåll eller för Tabell 8. De vattenförekomster på det västra vattenförvaltningsområdet där man tar vatten till hushållsvatten (VELVET-registret, 7/2009). Grupp/storlek över m³/dygn eller mer än personers behov Vattenuttag m³/dygn (2006) Antal grundvattenförekomster Ytvattenförekomster (antal) Vattenuttag m³/dygn (huvudsakligen år 2006) m³/dygn m³/dygn <100 m³/dygn Sammanlagt Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

54 Bild 13. Vattenförekomster på västra vattenförvaltningsområdet som av samhällen och livsmedelsindustrier används för uttag av hushållsvatten och där man tar eller planerar ta minst 10m³/d. (Hertta-registret, 7/2009). 52 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015 Liisa Maria Rautio

55 industrier som behöver råvatten av god kvalitet. Uppgifter om vattentäkterna, vattentäktstillstånden och de tagna vattenmängderna finns införda i miljöförvaltningens vattenförsörjningsinformationssystem (VELVET). I tabell 8 och bild 13 presenteras de vattenförekomster där det sker vattenuttag för hushållsbehov Ytvatten De största städerna på västra vattenförvaltningsområdet använder ytvatten som hushållsvatten. Betydande användare av ytvatten är städerna Tammerfors, Åbo och Vasa. Tammerfors tar huvuddelen av sitt vatten ur sjön Roine och en del ur sjön Näsijärvi. I Åbo utnyttjas Aura ås vatten och i Vasa Kyro älv. Andra viktiga råvattenkällor är Nystads sötvattenbassäng, Eurajoki, Reso å (Reso och Nådendal) och Mallasvesi (Valkeakoski) samt Esse å (Jakobstad)(tabell 9). Björneborgs stad gör konstgjort grundvatten av vatten från sjön Tuurujärvi och Tavastehus av vatten från sjön Alajärvi. På västra vattenförvaltningsområdet finns också några andra anläggningar för tillverkning av konstgjort grundvatten. Till exempel i Houtskär görs hushållsvatten genom att avsalta havsvatten. På några platser används också ytvatten som reservvattentäkt för hushållsvatten. Uppgifter om de vattenförekomster som används för uttag av ytvatten eller konstgjort grundvatten är införda i HERTTA-registret och uppgifter om vattentäkterna, vattentäktstillstånden och uttagens mängd är införda i VELVET-systemet. Det finns totalt 28 ytvattentäkter på västra vattenförvaltningsområdet och vattenuttaget uppgår till totalt ca m³/d (bilaga 1). 5.2 Områden där livsmiljöer eller arter skyddas Till särskilda områden har man valt de Natura 2000-områden som har betydande skyddsvärden som hänför sig till vatten (Leikola m.fl. 2006). Noggrannare uppgifter om dessa områden finns på miljöförvaltningens webbsidor. Valet medför inte nya juridiska åligganden om tilläggsskydd för dessa områden. Att ett Natura-område betecknas som ett särskilt område, betonar dock områdets betydelse och behovet Tabell 9. Vattenförekomster på västra vattenförvaltningsområdet där man tar stora mängder ytvatten för att göra hushållsvatten eller konstgjort grundvatten. (VELVET-registret, 7/2009). Vattenförekomst Vattentagare Vattenuttagsmängd (m 3 /dygn) Roine Tampereen Vesi Aura ås nedre och mellersta del Turun Vesi / Åbo Vatten Vidare information Joutsijärvi Porin Vesi Konstgjort grundvatten Kyro älvs nedersta del Vaasan Vesi / Vasa Vatten Reso å-rusko å Raision-Naantalin vesilaitos Eura ås nedre del Rauman Vesi Mallasvesi Valkeakosken kaupungin vesihuoltolaitos Esse ås nedre del Pietarsaaren Vesi / Jakobstads Vatten Ruotsinvesi-Velhonvesi (Nystads sötvattenbassäng) Uudenkaupungin Vesi Alajärvi (Tavastehus) Hämeenlinnan Seudun Vesi Oy Konstgjort grundvatten Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

56 att ta det i beaktande i vattenvårdsplaneringen och i tillståndsprocesserna. De i habitatdirektivet (livsmiljödirektivet) och i fågeldirektivet nämnda målsättningarna för skyddet skall också tas i beaktande när miljömålen ställs upp. Till de särskilda områdena hänför sig också åliggande om operativ övervakning ifall miljömålen i 21 i vattenförvaltningslagen inte uppnås Urvalskriterier för områdena Vid valet av livsmiljöer (habitat) och områden för skydd av arter har man beaktat Europeiska unionens lagstiftning, de i habitatdirektivet (92/43/EEG) och i fågeldirektivet (79/409/EEG) nämnda områdena, d.v.s. de Natura 2000-områden som är av betydelse för skyddet av de habitat och de arter som är beroende av vatten. De Natura 2000-områden, som har valts till registret, har stor betydelse för naturskyddet på grund av förekomsten av habitat och arter som är direkt beroende av vatten. När Natura 2000-områdena valdes beaktades följande kriterier: Huvudkriterierna var: De på Natura 2000-området (SCI-områden) förekommande i habitatdirektivets bilaga I nämnda vattennaturtyperna och de av vatten direkt beroende naturtyperna samt Natura 2000-områdets betydelse för skyddet av naturtyperna i fråga De på Natura 2000-området (SCI-områden) förekommande i habitatdirektivets bilaga II nämnda och direkt av vatten beroende arterna samt Natura 2000-områdets betydelse för skyddet av arterna i fråga De på Natura 2000-området (SPA-områden) förekommande i fågeldirektivet (79/409/EEG) av vatten beroende arter och arter för vilka vattenmiljöerna är viktiga födosöks- och viloplatser under flyttningen samt Natura 2000-områdets betydelse för skyddet av arterna i fråga - fågelarterna i bilaga I till direktivet - flyttfåglar som inte nämns i bilaga I men som regelbundet förekommer i Finland Nationellt hotade fiskarter Övriga urvalskriterier var: Bakom Natura 2000-områdenas skyddsstatus liggande nationella och internationella skyddsprogram och andra uppgifter som vittnar om stora skyddsvärden i vattennaturen Övriga nationellt hotade och hänsynskrävande vattenlevande arter och Finlands nationella ansvarsarter som lever i vattenmiljö Dessutom påverkades urvalsprocessen av geografisk täckning, den aktuella naturtypens interna variation, pågående eller planerad monitoringsverksamhet, den mängd miljöbelastning som riktas mot Naturaområdet i fråga och Natura 2000-områdets förbindelse med grundvatten De Naturaområden som valts in i skyddsområdesregistret På västra vattenförvaltningsområdet har 106 Naturaområden valts till skyddsområdesregistret (bild 14 och bilaga 2). Av dessa Naturaområden har 82 valts på grund av vattenberoende naturtyper. De vanligast förekommande skyddade vattennaturtyperna på detta vattenförvaltningsområde är Östersjöns boreala skär och öar, smala brackvattenvikar, åsartade öar samt laguner. På basis av fågelfaunan har man till västra vattenförvaltningsområdets nätverk av skyddsområden valt totalt 35 områden och 54 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015

57 Pertti Sevola på basis av artskyddet 35 objekt. Ur artskyddssynpunkt viktiga av vatten beroende arter på västra vattenförvaltningsområdet är flodpärlmussla, gråsäl, östersjövikare samt bredbladig hästsvans. På grund av hotade fiskarter som öring och asp medtogs knappt 10 objekt. Många objekt har valts till registret på basis av flera kriterier. Storleken på de områden som ingår i skyddsregistret varierar märkbart. Deras sammanlagda land- och vattenareal är ca ha. De mest vidsträckta objekten inom vattenförvaltningsområdet ligger vid kusten och i skärgården. De Natura 2000-områden som har valts till västra vattenförvaltningsområdets skyddsregister, arealen och de viktigaste urvalskriterierna finns i bilaga Badvatten I de särskilda områdena ingår även de s.k. EU-simstränderna, vilka beräknas besökas av minst 100 badande per dag under badsäsongen. Dessa badvatten förvaltas med stöd av social- och hälsovårdsministeriets förordning (177/2008), som har getts på basis av badvattendirektivet (2006/7/EG). Avsikten med förordningen är att trygga kvaliteten på badvatten bl.a. med avseende på det hygieniska tillståndet. År 2007 fanns det 373 EU-simstränder i Finland, varav 132 är belägna på västra vattenförvaltningsområdet (bild 14). Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år

58 Bild 14. EU-simstränder (2007) och Natura 2000-områden och som har valts in i västra vattenförvaltningsområdets skyddsregister. 56 Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år 2015 Tiina Hietikko-Hautala

59 För kontrollen av badvatten upprättar den kommunala hälsoskyddsmyndigheten en badvattenprofil för badstränderna. I profilen ingår bl.a. uppgifter om eventuella orsaker till förorening, observationer om skadliga situationer så som riklig förekomst av blågröna alger eller en kortvarig förorening, uppgifter om uppföljning samt kontaktuppgifter. Profilen granskas med vissa årsintervaller, vilka bestäms enligt badvattnets kvalitet. Man övergår till att följa den nya förordningen i uppföljningen av simstränder från och med badsäsongen Badvattenkvaliteten bedöms enligt de nya grunderna i allmänhet på basis av resultaten från de fyra föregående badsäsongerna. Den första kvalitetsrapporten enligt det nya förfarandet görs således först efter att badsäsongen 2011 är slut och bedömningen av nuvarande kvalitet baseras på tidigare resultat. Detaljerade uppgifter om EU-simstränderna har antecknats i register som upprätthålls av folkhälsoinstitutet och simstränderna har presenterats i de regionala åtgärdsprogrammen. EU-simstränderna är huvudsakligen belägna i närheten av stora bosättningscentra. Flest EU-simstränder på vattenförvaltningsområdet finns i trakten kring Tammerfors. När badvattenprofilerna för simstränderna upprättas och kontrolleras kommer man även att utnyttja de uppgifter och den utvärdering av vattnens status och den monitoring som görs på basis av vattenvårdslagen. En förteckning över EU-badstränderna på det västra vattenförvaltningsområdet finns i bilaga 3. Förvaltningsplan för vattenförvaltningsområdet fram till år Liisa Maria Rautio