THYR. Arni á tule, melda tavaril, lindala! Vórime oi tauraldar, tuile oiovinya ná.

Transkript

1 BYN Ljusets år 1165 Hösten och vintern var en svår tid för människorna. Samtidigt som Smittan spred sig bland befolkningen och skapade en mild panik eftersom ingen verkade veta hur den kan botas eller förhindras, så trappades hotet från Norrskogens folk upp. De rasande horder av alver och svartblod som under hösten anföll den artariska Dies Irae-ordens läger ute på fältet visade att de menade allvar med sina hot att ge sig på människor som gick för långt in i deras skog. En förbiresande familj gjorde det ödesdigra misstaget att låta sina två unga döttrar ströva fritt och plocka svamp. Dagen efter hittades de två systrarna mördade, skjutna med alvpilar i ryggen hundratalet steg in i den mörka och farliga Norrskogen. Efter det tar alla i byn alvernas hot från häromåret om att alla människor som går in i skogen är fritt byte för alvernas pilar på fullaste allvar. Betydligt mer positivt är det faktum att situationen kring Navle och Stendal nu äntligen verkar ha lösts, en gång för alla! Genom briljant artarisk förhandlingsvilja och elerisk diplomati kunde länderna till slut, via det muntliga avtal som förhandlades fram under höstens handelsdag i Navle och Stendal, äntligen skapa en långsiktig, fredlig lösning. I korta ordalag så har Navle och Stendal av båda länderna erkänts som en fristående köping. Det fanns så klart en hel del villkor kring detta, som till exempel att köpingen måste få ett nytt namn (även om det självklart är i sin ordning att kalla köpingens olika områden för Navle respektive Stendal om så önskas). Ett råd ska bildas också, med borgare, adel och religiösa representanter. Alla detaljer har ännu inte nått själva köpingen men det man med säkerhet vet är att det ska hållas ett val till köpingens råd under vårens handelsdag. Så nu bubblar av frågor det i den nybildade köpingen. För vilka ska sitta i Köpingens råd? Vem ska få ansvaret för försvaret? Vem ska sköta kontakterna med Skogen? Vilka handelsrätter finns det att lägga vantarna på? Uppenbarligen kommer det finnas mycket att lösa så snart detaljerna kommer från förhandlingsborden och intrigerna inom de olika kretsarna tätnar ju, om än diskret än så länge. Under senhösten drabbades köpingen av något som särskilt de tidigare Navleborna hade hoppats var över för alltid. En svartkult gjorde nämligen en rit vid gravplatsen och lyckades frammana en demon. Månne var det samma gäng som försökte med en rit under höstens handelsdagar som passade på när det blev lite lugnare kring köpingen? Genom fantastiska insatser från bland andra Gelsias brödraskap, Ljusets Utvalda, Ljusbringarorden, Svarta vargarna, Skorpionens brödraskap och artariska kyrkans präster lyckades man skydda byn. Ingen dog under demonens härjningar men många blev skadade. Efter detta har har en ovan känsla av gemenskap och trygghet i förvissningen om att det finns så många modiga hjältar som ställer upp mot ondskan spridit sig bland alla i köpingen. Köpingen är civilisationens sista utpost innan skogens riken tar vid. Kombinationen av hårdföra högländare, fanatiskt lojala elerier och skickliga artarier har alltså redan börjat visa sig vara en framgångssaga. Aldrig förr har rövare och skogsfolk behövt möta en sådan smältdegel av tapperhet och förslagenhet. Framtiden kommer utvisa om skogsfolken kan klara sig i långa loppet mot en enad mänsklighet. Tyvärr har det inte varit enbart gemenskap. Det uppstod ju problem under hösten kring handelsdagen i och med att den artariska inkvisitionen inte respekterade den av artariska överhögheten beslutade religionsfriheten i Navle. Istället lejdes en grupp att attackera en symbol för den eleriska religionen. På grund av de hårda anfallen på Dies Iraes läger under hösten ville inte byborna svara på vanhelgandet med ännu mer våld när skogsfolken redan gjort stor skada. De mer diplomatiskt lagda inom både elerisk och artarisk religion skrev ett formellt klagomål om saken till de högsta ledarna inom den artariska kyrkan. De inte fullt så diplomatiskt lagda har andra planer men har gått med på att invänta köpingens definitiva skapande innan handgripligheter sker. Under tiden råder en spänd fred parterna emellan och det är kanske inte konstigt att den artariska inkvisitionens representanter på plats i köpingen håller sig med beväpnad eskort varhelst de går,

2 trots allt. Något som också bekymrar köpingens befolkning är de två mord som skett under senhösten. Först var det en artarisk kyrkorepresentat som mördades och det enda som hittades kring detta mord var en vit fjäder lagd på kvinnan. Med tanke på den stämning som råder mellan elerisk och artarisk religion så misstänktes ju raskt eleriska religiösa representanter. Men detta ändrades snabbt när även en elerisk man, en handelsman, hittades mördad på samma sätt och även han med en vit fjäder på bröstet. Ingen vet varför morden sker och köpingen befinner sig i en svår sits genom oklarheterna kring vem som ska sköta lag och ordning just nu. Navle utsåg en lagmästare som tillsammans med Stendals lagrepresentant försöker lösa mordmysteriet men än har de inte kommit någonstans. Det enda som misstänks är att den vita fjädern är en signal eller ett meddelande. Från vem eller varför återstår att ta reda på. Strax innan snön kom till köpingen anlände en skogshuggarfamilj där samtliga hade drabbats av Smittan. De hade försökt hålla sig från köpingen för att inte riskera att smitta någon annan, men när de alla insjuknat såg de ingen annan råd än att söka hjälp. Druider, präster och till och med alkemister försökte gemensamt hitta ett botemedel, men ingenting hjälpte och till slut förlorades hela familjen, far, mor och två barn, till Smittan. Vågmästarordens alkemist utförde mängder med experiment och tror sig ha funnit spår som tyder på att Smittan har med Pelarna att göra. Vad detta egentligen innebär är det ingen som vet och rädslan lever likaväl som Smittan bland köpingens invånare. Under vintern kom ett konstigt bud till köpingen. En man vid namn Ator skrev, via ett sirligt och vackert brev, en utmaning till köpingen. Utmaningen löd: Ni människor vid skogens bryn Höj er blick mot den mörka skyn Se de stjärnor som blinkar vitt Vet att allt dem under är rättmätigt mitt Jag bjuder er nu en ypperlig chans Att via värdighet i en lustiger dans Svärd och tanke ska dansen bilda Till våren under solens sken det milda Möt mig och visa att ni värdighet har Och som tack jag en gåva lämnar kvar ORCHER Utan klaner som styrde och ställde var det nu varje grupp för sig och de som inte var stora nog att gå sin vilja igenom gjorde bäst i att gömma sig bakom någon annan för att inte bli trampade på av de andra orcherna. En hel del nya dispyter mellan grupper som tidigare varit relativt vänligt inställda till varandra hade givetvis blossat upp och väldigt få av de allianser som gällt innan det att klanerna dragit sig tillbaka från området gällde nu. I dessa stridigheter fanns det både vinnare och förlorare och några som verkligen hade gjort ett namn för sig var gruppen Zamauzur som länge varit bofasta på området. Utan klanerna så sökte sig många av de mindre orcherna likt rädsna råttor till ledare som kunde visa vägen och hålla ordning i leden. Orcherna gillade inte att vara i för små grupper och sökte sig automatiskt till andra orcher för att få gemensamt skydd och möjlighet till röveri och annat liknande för att få tag i förnödenheter. Orcherna behövde också en stark ledare då de generellt var för dumma för att kunna ha någon form av fungerande demokrati. Då var det lättare att ha en stor och stark ledare som visade vart man skulle gå och vilka man skulle hugga på så slapp orcherna tänka överdrivet mycket vilket passade dem bra. Zamauzur hade nu axlat den rollen på området genom att snabbt knyta många mindre grupper till sig och skapa en så pass

3 stor maktfaktor i skogen hade de nu ganska fritt spelrum på markerna då väldigt få andra orchgrupperingar kunde sätta sig upp mot denna nya stamliknande konstellation. Zamauzur hade visat sig vara generösa ledare och de som ställde sig under deras fana behandlades i allmänhet väl i orchmått mätt, men de som valde att vända sig emot dem hade snabbt och skoningslöst blivit anfallna. Under hösten hade en större skärmytsling mellan Zamauzurtrogna orcher och andra mindre nogräknade grupperingar skett, vilket hade slutat med att de orcher som inte gick med Zamauzur hade fått fly för livet eller förblöda i dikena. Efter detta hade det börjat talas om skogens nya ledare på vissa håll och kanter och även de som ställde sig emot Zamauzur kunde inte förneka att de nu satt på väldigt mycket makt. Men bland orcher så är det inte nödvändigtvis en säker sits då ju mer man basunerar ut sin storslagenhet, desto mer kommer stora delar av den andra orcherna vilja se en död, och just nu hade Zamauzur verkligen satt sitt namn på kartan... De andra raserna hade inte brytt sig om orcherna överdrivet mycket nu när de inte längre utgjorde ett särskilt stort hot. När klanerna fanns som backade upp orcherna tassade oftast de andra skogsfolken i stora ringar kring orcherna för att inte behöva hantera en skock med argsinta svartblod som knackade på deras portar. Nu var dock orcherna isolerade och framför allt skogsalverna hade tagit sig mer och mer friheter i skogarna. De var inte längre särskilt rädda för att skjuta av ett gäng orcher här och var då de visste att så länge de inte skjöt klanorcher så skulle det inte bli några vidare hämndaktioner att tala om och speciellt de yngre alverna hade tröttnat på att låta orcherna virra omkring som de ville. Dock var ju orcherna inte styrda att hålla pakter och allianser på samma sätt längre, och när Za Skarakis vakande ögon lyfts från dem var det inte sällan som alverna fick bära hem allvarligt sårade eller dödade alver som fortfarande levde i tron att man kunde lita på att orcherna visste vett att hålla sig i skinnet på allmänna platser. Så var inte fallet... SKOGEN Smittan hade den kallats i land och rike, men en sak var säker och det var att den inte var som en vanlig sjukdom och inte ens som en epidemi. Nej, det var något annat med smittan. Många sökte i höstas och under vintern svar på vad som sprider den och var den kommer ifrån. En hel del i Norrskogen väljer ofta att skylla all ondska och mystisk på Demongrottan och Demonstavens förstörelse, men inga spår ledde till den angående den gäckande smittan. Shamaner som kan finna svar bortom allt förnuft och logik försökte blint skåda både framåt, bakåt och inåt i tiden för att finna svar. Skogsalverna i sin tur samlade alla alvraser med hjälp av högalverna och alla kom de till ett möte om smittan då vinterns kyla var som starkast och den stora stjärnan lyste som klarast på himlavalvet. Människor i Artaria och Eleria försökte även de finna svar och den Artariska kyrkan sade sig fått en ledtråd i och med att ett förvunnet dokument blivit funnet i en krypta tillhörande den för längesedan döda biskopen Ana de Sanguinis, som enligt en legend levt vidare som en vampyr. Även magiker som vandrar på nekromantins eviga väg (den så kallade Dödens väg) och Livets väg sades ha fått någon form av spår på vad som kan ligga bakom smittan. Enligt trollen ska en ny tid komma och den ska krönas av en härskare som påverkar allt levande och även allting dött. Trollen har väntat på denna tid under sjuhundra trollgenerationer och med tanke på att somliga troll blir rätt gamla är det en gedigen mängd trollår! Kyrkan, shamanerna, alverna och skogsfolken hade vad de trodde varsina ledtrådar till smittan. När snön långsamt började smälta samlades representanter för ett möte hos den neutrale köpmannen och forskaren Börge, som även har ett härbärge i Norrskogstrakten. Alla makter lade fram vad de kommit fram till ty ingen trodde längre att det hela gick att lösa självt utan någon form av samarbete

4 behövs ske, över alla gränser. En efter en tog de olika representanterna fram vad de kommit fram till vilket visades sig vara en och samma sak. Alla spår och alla tecken pekar mot ett och samma håll: Pelarna... Om nu smittan kommer från de som kallas Pelarna så har man ett gigantiskt problem. Om en kropp som bär en pelare dödas så rör den ju sig bara in i en annan. Det här är med andra ord ett större problem än väntat. Alla representanter återvände därför tomhänta till respektive plats och snart hade ryktet spritts ut till alla om att det var de så kallade Pelarna som på ett eller annat sätt ligger bakom smittan. I höstas valde den Artariska kyrkan att fortsätta försöka hålla sig kvar nära där Stendal nyligen blivit utslängda. Ett litet men starkt Stendal hade å sin sida flyttat till sin mark bredvid Navle. Deras affärer där bryr sig de flesta föga om, men när artariska kyrkan misshandlade en alv som knivhuggits av Röda Urnan på Navles mark och sedan försökte få det att se ut som om navlebor låg bakom, blev det liv i luckan. Det hela hade berott på något sorts missförstånd, men somliga nitiska skogsvarelser var trötta på missförstånden och andra var hetsade av Grimsby eller någon annan. Det talas om en gestalt som vandrat omkring överallt och spridit krigshets gentemot Artaria, men genom något så märkligt som genom att vara fredlig. Svartblod och även andra raser valde att anfalla kyrkans postering och många skadades allvarligt. Det talas också om att en häxa i kyrkans led ska ha återvänt från de döda, men det kan också vara blott rykten. Hämnden kom från både Navle och Stendal och den var inte vänlig. En högalv avrättades (dog martyrdöden) för att skydda sin ätt och många svartblod nedgjordes den natten. Men kyrkan hade insett sina gränser och valde att flytta på sig kommande dag, men fortsätta behålla sin makt i trakten. Urdvärgen Grim proklamerade öppet att han fått nog av våldet. Han lade ner sina vapen demonstrativt och blev en fredens man. För hur länge återstår att se... På höstens handelsdagar hade inte mindre än två mäktiga dueller mellan Pelare, eller som de själva föredrar att kalla sig Väktare, ägt rum. Joseph Lövlind föll för skogsalven Calethirs klingor och Calethir själv föll för Cornelius Eslas. Skogsalvens kropp kunde dock mirakulöst räddas av mäktiga druider, ritualmästare och andra sammankallade, men det sägs att det var efter års planering av Ljusfurstinnan Miredil det ens var möjligt. Calethir och Miredils kärlek är vida känd och det verkar som att högalverna vacklar på grund av det. På tal om högalver så är de innehavare av den kända profetian Al Yoth Azifa och en vers lyckades låsas upp på handelsdagarna med hjälp av en mäktig ritual bestående av väldigt många raser och folkslags inblandning. Under vintern sedan lyckades även ännu en vers låsas upp och därmed har hela 22 blivit upplåsta av totalt 24. Två verser är kvar innan det tredje bandet av profetian är helt tydd. De tre senaste tydda/upplåsta verserna har sluppit ut till allmän kännedom och de lyder: 20 Skogens alvefolk i norr gör en rit för varje årstidevarv, var och en rit öppnar en av de fyra borgarna återigen. De som stod i varje väderstreck kring Mittens stad. Det som en gång var skall bliva igen och när alla är öppna vaknar Bor-Hachzud åter. 21 En Lich jag ser stånda, en Vassalich vid dennes sida En siare, en Drake och en evig vandrare vid dess andra sida. De reser i tiden för att fly undan men gör det i sin herres sista list. Dödsportarna öppnas åter och dess rike skall återträda. Vassalichen river sig sitt eget bröst för att fri bliva. Mörkrets tid är kommen och endast de fyra kan hindra portens öppnande.

5 22 Magin står åter att skåda och mången den söka. Magin är som den icke varit, förändrad. När trettonde portalen öppnas är smekmånaden över och kravens tid kommen. Ack så den bränner, ack så den fräter, ack så den tvinga och prövningarna ändrar form. Det börjar verkligen dra ihop sig på många olika områden i kampanjen just nu och vårens lajv är ett steg mot något riktigt stort. Det är aldrig försent att hoppa in i den här kampanjen och ta del av skogens spännande spel och intriger. I vår väntas konfrontationer, oroligheter, mystik och inte minst stora förändringar som börjar ta form. Arni á tule, melda tavaril, lindala! Vórime oi tauraldar, tuile oiovinya ná. THYR Fuktig, kall och hjärtlös. Så hade hösten speglat skogens moss och blad. Skuggorna som lekte mellan träden hade fört med sig mer än rädsla och fasa sann förödelse. För Thyrborna hade gjort rätt när de satte sig för att vila den gången, när svartblodens krigsmaskiner och skarpa klingor härjade de vackra land de kallade hem. Och tack vare att en del av dem faktiskt var svartblod själva, hade de vetat bättre än att skynda ut ur skuggorna så fort klanerna lämnade området. För som väntat hade svartbloden på plats inte lämnat saker till intet utan en stam hade klivit fram och krävt rätten till marken. Zamauzurs maktövertagande hade verkat gå smidig, de var välkända och för de som möt deras större led i strid även fruktade. Men så hade det oundvikliga hänt, några mindre intelligenta svartblod, uppenbarligen utan vetskap om betydelsen att gå i krig mot en stam när upproret var så mycket mindre, skrapade ihop ett fyrtio-tal svartblod för att stå i mot. Men Zamauzurs hämnd kom snabbt och skoningslöst när upproret efter att ha varnats nedgjordes brutalt av stammen och dess allierade. Älvorna hade sjungit om sorg och tankelöshet den natten och efter det så var havet stillat. Svartbloden rättade sig eller blev undanröjda men det var nu ingen större rörelse utan skogen var än en gång lugn och vacker när frosten började klättra längs stammarna. Och så en månskensnatt nära midvinterståndet slog åter Thyrbornas hjärtan som ett och Thyr återuppstod som en vacker blomma ur askan efter krigets eldar. Svarta Lycktans manskap var ännu försvunna, ingen visste vart de färdats eller vilka olyckliga vindar som fört dem dit. Men i den vackraste delen av skogen, en del som skyddats av skogsfolkens uråldriga kärlek - och magi, där möttes nu Thyrs varelser ännu en gång, fast beslutna att stanna. Deras glädje mötte inga gränser när de nu ännu en gång frodades tillsammans under solen och månen likväl. Där varje ras var olik, men ändå delade något, något deras forna fränder som ännu levde i skogen inte kunde förstå. För det var inte de att de såg olika ut, det hade inte ändrats, men någonting i deras själar och andar hade förändrats och man kunde nu komma överens på ett helt annat sätt. I den nya byn, även om Thyr var mer av en plats och en känsla än en by, frodades vänskap och handel. Svarta Lycktan må ha varit historia, men i skydd av Thyrs gröna blad på fann sig nu istället en lönnkrog som erbjöd invånarna och det skogsfolk som vågade sig in bland sina förändrade fränder, allt det som tordes behövas. Om än frodig så var dock lönnkrogen gäckande, för man var inte alltid säker på att man kunde finna den. Rätt vad det var så hade den packat ihop och befann sig någon helt annanstans, om än alls. Men det störde ingen, för så fort en ägare drog vidare så hade en ny tagit dess plats, och det är ju som man säger omväxling förnöjer. En annan sak som var bra med den nya platsen var att den förra placeringens fantomer verkade ännu ha gått bet om att hitta dess plats. Dessa Sektor gulöga hade stört ordningen en gång för mycket förra gången och det var ett skadedjursproblem som man gärna såg att man slapp, frågan

6 var hur länge de gröna skogarna skulle kunna hålla de maskbeklädda djävlarna borta. Och så med den tanken spred sig viljan att ha en säker plats i skogen, där man inte skulle behöva vrida på huvudet för varje litet ljud. En ledare, menade några var en lösning, medan andra tyckte att upprättande av vakt hållning skulle vara nog. Men det alla var överens om var att inga lömska långfingrar skulle få chansen att härja fritt i Thyr igen, varken Gulöga, eller någon annan! Och så lekte livet i den lilla byn medan vintern töade mot vår. Det var nu mycket prat bland invånarna om att det var dags att etablera sig hos andra makter i skogen. Grimsby var en plats där mycket information passerade, att stå på god fot med dem kanske inte vore en så dum idé? För att inte tala om att de ryktades om att Draconisorden var tillbaka där, och alla visste ju vad för bestar de drogs med. Att människorna packat ihop sig i en by var en annan sak som sågs på positivt. Och även om många i Thyr hyste avsky mot människorna kanske det var på sin plats att låta dem veta att de inte var välkomna, och på så sätt slippa att ha onödigt blod på sina händer. Det ryktades dock om att Zamauzur, de nya herrarna över svartbloden, hade godkänt ett dokument som bevisade att människor från byn som färdades i skogen inte var ute efter att foga ont mot skogens varelser. De var tydligen så att det visumet gjorde det möjligt för Zamauzur att hämta personen ifråga, om han bröt mot sitt signerade ord, och utan motstånd från land och rike straffa denne för sitt nidingsverk. Delade ord hördes om detta i Thyr och man kände sig inte säker på att man kunde lita på något. Även om man klargjort att dokumenten inte hjälpte den människa som hittade sin väg in i Thyr. Men sanningen var att stora delar av skogens grupperingar redan hade accepterat detta dokument, och att även Thyr gjorde så kunde leda till goda relationer med svartbloden i skogen något som inte skulle skada framöver.