Abortmotståndet lever av förvriden kvinnosyn

Transkript

1 Abortmotståndet lever av förvriden kvinnosyn Kampen mot abort har sin grund i gudstro. Men för att förstå dess kraft bör vi skärskåda idéer som är legio även i den sekulära världen. Text Sara Larsson När uppstår ett mänskligt liv? När blir individen till? För abortmotståndare är svaret som regel givet. I befruktningsögonblicket, när annars? Man ger gärna sken av att denna uppfattning vilar tungt på vetenskaplig grund. I själva verket står och faller den med idén om en själ som förmodas ta plats i det nybefruktade ägget, inplanterad av Gud Fader själv. Den egentliga vetenskapliga hållningen är sannolikt svårsmält för den vars världsbild präglas av gudomligt fastställda kategorier, svar med sagovärldens absoluta entydighet. I den verklighet vi känner finns sällan några skarpa gränser. Så inte heller när det gäller tillblivelsen av en individ, en människa i den moraliskt relevanta meningen. Allt tyder på att jagets uppkomst är en gradvis process. Och för att tala med filosofen Judith Thomson: Ett nyss befruktat ägg är inte mer en mänsklig individ än ett ekollon är en ek. 1 Omkring sjuttiofemtusen kvinnor i världen dör varje år i sviterna av illegala, osäkra aborter. Många fler skadas svårt. Det är välkänt att tillgången till säker abort är en klassfråga, varför de döda och skadade i huvudsak finns bland fattiga kvinnor. I vissa länder är abort belagt med mångåriga fängelsestraff. Man ska också hålla i minnet att ett stort antal kvinnor och flickor i praktiken saknar äganderätt till sina kroppar, intvingade i äktenskap och underkastade en strikt patriarkal syn på sexualitet. Därtill är graviditet och förlossning förenade med livsfara på många håll i världen. Att abortmotståndare i ljuset av dessa fakta ännu vågar göra anspråk på begrepp som samvete, värden och respekt för livet måste beskrivas som förunderligt. Statistiken är glasklar: I länder med restriktiva abortlagar sker inte färre aborter. Ingreppet utförs bara med farligare metoder med mer död och mänskligt lidande som följd. Hur är det möjligt att acceptera en sådan situation och 1 I A defense of abortion. Ur Philosophy & public affairs, vol. 1, nr

2 samtidigt hävda att man håller människovärdet högt? Jag ser bara ett tänkbart svar på frågan. Om ett foster anses vara lika mycket människa som en fullvuxen individ, är en kvinna av allt att döma inte lika mycket människa som en man. När den tidigare påven Johannes Paulus II helgonförklarade en kvinna 2 som insjuknat i cancer under sin graviditet, men som valt att avstå från behandling eftersom den hade kunnat leda till fostrets död, var det en kraftfull normativ markering från katolska kyrkans sida. Mig veterligt finns inga män som uppnått helgonstatus genom självutplånande föräldraskap. Snarare tvärtom. Av kyrkans högsta företrädare krävs, som alla vet, att de väljer bort faderskap i biologisk mening. Ett mer klargörande exempel på könsapartheid är svårt att tänka sig. Man kontra kvinna, ande kontra kött. Det som för mannen är tabu för män överst i den andliga hierarkin är det främst meriterande för världens kvinnor. Påvens statement har följts av skrämmande exempel från länder med katolskt influerad lagstiftning. Av rädsla för att skada fostret avstår man från att behandla kvinnor för komplikationer under graviditeten, i vissa fall med följden att den gravida mister livet. *** När abortmotståndet kläs i förment rationella och vetenskapliga termer är det viktigt att vidga perspektivet. För som redan konstaterats har detta motstånd inget med vetenskap att göra. Det är en moralisk uppfattning och en norm, som får kraft och stadga av sin koppling till andra normer. Det hänger samman med föreställningar om sexualitet och äktenskap. Det är knutet till idén om kärnfamiljens självklarhet och överlägsenhet. Framför allt är det förankrat i en särskild syn på kvinnan. Just för att abortmotståndare i många fall vill styra undan från normdebatten, måste fokus riktas mot de frågorna på nytt. Somliga är hederliga nog att presentera hela klustret av värdekonservativa övertygelser. Sommaren 2014 uttalar sig till exempel Siewert Öholm om behovet av en traditionell kristen politik i Sverige. 3 Han tar avstånd från aktiv dödshjälp och hävdar att barnmorskor med lagens stöd bör ha rätt att säga nej till abort som en tvingande del av jobbet och uppgiften att bära fram liv. Samtidigt förklarar han: 2 Gianna Beretta Molla, italiensk barnläkare samt

3 Jag tror inte på samkönade äktenskap. Jag tror inte på det utifrån livsprincipen. Jag tror inte det är en förebild för samhället. Om samhället överhuvudtaget ska finnas kvar är det inte så dumt med mamma, pappa, barn. Öholm kommenterar också könsrollernas upplösning, enligt honom en skräckföreteelse : Jag talar om manligt och kvinnligt. Vad händer med våra unga pojkar om man inte ger mannen en identitet, och om man då fullföljer det med samkönade äktenskap och att inget har någon betydelse. Vad ska de [homosexuella] göra då om de ska skaffa barn? Då måste man acceptera surrogatmödraskap och insemineringar. Vilka typer av ingrepp på naturen ska vi göra? Ingrepp på naturen är en nyckelfras, inte alltid uttalad, men central i det tänkande som driver motståndet mot abort. Till dessa ingrepp räknas även homosexalitet, diffusa könsroller, könsneutrala personliga pronomen, otraditionella familjemönster och okonventionella metoder för att alstra barn. Siewert Öholms logik är talande. Inget har någon betydelse om begreppen manligt och kvinnligt mister sin givna innebörd och om äktenskapet inte längre ses som en strikt heterosexuell inrättning i syfte att nya människor ska bli till. I en sådan värld hotar tomhet, förvirring och värdeupplösning. Öholm varnar rentav för nazism. Det är alltså i detta ljus vi ska förstå abortmotståndet. Inte som en isolerad moralisk åsikt, utan som en del av ett meningsskapande idésystem. Låt oss kalla det heteronormativitet, i begreppets vida mening inte bara uppfattningen att homosexualitet är fel, utan också en viss övertygelse om hur heterosexuella bör leva sina liv, det goda livet. Öholm själv talar om livsprinciper med en försåtlig glidning mellan idén att biologiskt liv till varje pris ska värnas och idén att tillvaron bör inrättas på ett särskilt sätt: identiteter, relationer, livsval. I ett avseende har han rätt. Dessa normer är existentiellt laddade och vägledande för många människor, med eller utan religiös förankring. Öholms retorik kan tyckas lätt att vifta bort. Men globalt sett måste vi konstatera att hans meningsfränder har starkt grepp om opinionsbildning och politik. Hur är detta möjligt? För att förstå styrkan i det religiösa abortmotståndet är det nödvändigt att skärskåda idéer som är legio även i den sekulära världen. ***

4 Författaren och feministen Nina Björk citerar i Under det rosa täcket några formuleringar ur en DNintervju, publicerad på 90-talet, med en icke namngiven kvinnlig författare: Sitt liv som kvinna har hon avstått från, inte av misstag utan medvetet. Hon har valt att göra abort, två gånger. Tydligare kan det inte sägas, konstaterar Björk. Att vara kvinna är att vara mor. Synen genomsyrar vår kultur och har anhängare även bland feminister. Så skriver exempelvis Ebba Witt-Brattström, känd för sin strävan att uppvärdera moderskap: Om inte feministisk ideologi innefattar frågan om varför kvinnor vill ha barn så kommer detta ovedersägliga begär att utlämnas åt religiös mysticism, och en post-mariakult att uppstå. 4 [Mina understrykningar.] Vad kan rubba en så bergfast övertygelse om kvinnan? Att påstå något entydigt om vad kvinnor vill eller inte vill är givetvis orimligt. Vissa väljer bort föräldraskap utan tvekan. Många känner tvivel och ambivalens. För somliga är barn en icke-fråga. Vi ser också en mängd exempel på kvinnor som av olika skäl har svårt att finna sig till rätta med ett liv som mödrar. Men det spelar ingen roll. Verklighetens alla variationer och komplikationer sätter inte modersidealet i gungning, tyds inte som tecken på att något i vår gängse uppfattning om kvinnlighet är skevt. Vad som snarare sker är att de ovilliga, tvehågsna eller disharmoniska diskvalificerar sig som kvinnor. Abortsökande framställs i den kristna retoriken gärna som sköra och i behov av stöd och råd, en syn som också går igen i lagstiftningen på vissa håll i världen. Även där abort i teorin är tillåtet, kan den försvåras av obligatorisk rådgivning, påtvingade vänteperioder och krav på ultraljud. Den förmenta omsorgen om de gravida speglar samma orubbliga övertygelse: kvinnor vill ha barn. Den som inte själv inser det bör ledas rätt, om så krävs med paternalistiska och manipulativa metoder inom vården. Även i en tid då begreppet frivillig barnlöshet börjat vinna spridning eller, med en djärvare benämning, barnfrihet vilar förklaringsbördan tung på kvinnorna. Diskussionen förs alltjämt som om den bara angick ett av könen, existentiellt och känslomässigt sett. Ett exempel är antologin Ingens mamma, publicerad Syftet var att ge förståelse för varför barn väljs bort, men som framgår av titeln är skribenterna undantagslöst kvinnor. Om nu detta livsval anses kräva motivering 4 I förord till Julia Kristevas Stabat Mater.

5 i högre grad än valet att skaffa barn hur kommer det sig då att kvinnors bevekelsegrunder uppfattas som mer gåtfulla, intressanta och provocerande än mäns? Såväl män som kvinnor avstår frivilligt från föräldraskap. Men det är kvinnorna som brottas med frågan eller anses ha skäl att göra det. Det är de som gång på gång måste rättfärdiga sin hållning, bemöta antydningar om egoism, känslokyla och livslögner. Det är också tydligt att en man, oavsett i vilken utsträckning han delar omsorgen om sina barn, aldrig uppfattas som förälder i lika hög grad som en kvinna per definition anses vara det. Visst finns status även i faderskapet i den mån det inte inkräktar på mäns andra verksamheter i världen, deras intellektuella, politiska eller konstnärliga gärning. Faderskap kan vara en merit. Men det är inget manligt särdrag, ingen omistlig komponent i mannens genus. *** Motstånd mot abort följer inte automatiskt av en vurm för moderskap. Bland livmoderfeministerna finns också försvarare av aborträtten. Det är en sak att hävda att alla kvinnor innerst inne vill ha barn, en annan att anse att de inte har rätt att välja. Men den slentrianmässiga kopplingen mellan kvinnlighet och moderskap gör det rimligen lättare att acceptera status quo i abortfrågan, lättare att överse med bristen på sexuella och reproduktiva rättigheter för kvinnor generellt i världen. Hur ska man annars förstå frånvaron av stark politisk reaktion och aktion i dessa frågor? Med en essentialistisk syn på kön blir vi mer benägna att godta övergrepp och missförhållanden som annars skulle ha fördömts utan pardon och bekämpats utan uppehåll. Det gäller i abortfrågan liksom i andra sammanhang där kvinnors fri- och rättigheter står på spel. Vi kan enas om att könssegregering enligt lag är omoralisk. Men om vi tror att kvinnor ändå föredrar att umgås med sin egen sort, blir problemet tveklöst mindre akut. De flesta skriver under på att det är fel att beröva kvinnor tillträde till offentligheten. Men det är en mindre katastrof om vi kommit överens om att kvinnan till syvende och sist föredrar den lilla världen, centrerad kring hem, familj och nära relationer. Det blir också lättare att stå ut med vetskapen att trettonåriga flickor gifts bort, våldtas systematiskt i äktenskapets namn, blir gravida och tvingas föda barn, om vi anser att moderskap i grund och botten är ett ovedersägligt begär, en del av kvinnans bestämmelse. Må så vara att den förverkligas för tidigt i vissa kvinnors liv. Men vid någon punkt i livet skulle instinkten ha vaknat. Förr eller senare skulle hon själv ha velat det och valt det. Där jag ser en tonåring bestulen på sitt liv ett liv som

6 människa bland människor i världen kommer andra att se livets och kvinnlighetens triumf. Premisserna var fel, men utgången i grunden rätt. För de starka kristna rösterna i abortdebatten är det individuella livets innehåll egalt. Man vill se fortsatt liv, mer liv, liv till varje pris.