Fem arbetsterapeuters erfarenheter av att motivera och engagera klienter med en obotlig cancerdiagnos till aktivitet.

Transkript

1 Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle Sektionen för arbetsterapi Examensarbete, 15 hp Vårterminen 2011 Fem arbetsterapeuters erfarenheter av att motivera och engagera klienter med en obotlig cancerdiagnos till aktivitet. Five occupational therapists experience to motivate and engage clients with a terminal cancer diagnosis to activity. Författare: Alena Hadzic och Kristina Harrysson

2 SAMMANFATTNING Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur arbetsterapeuter som arbetar med klienter med en obotlig cancersjukdom resonerar kring att engagera sina klienter till aktivitet. Metod: En kvalitativ studie har gjorts med halvstrukturerade intervjuer och med intervjuguide, för att få en djupare förståelse kring hur arbetsterapeuter resonerar. Fem arbetsterapeuter deltog i studien, intervjuerna spelades in på band för att därefter transkriberas ordagrant och analyseras enligt kriterier från Lantz (2007). Resultat: Fyra teman framkom som svarade på studiens syfte och frågeställningar, Klienten som resurs, Aktivitet som drivkraft, Balans mellan aktivitet och vila och Oförutsägbart arbete. Slutsats: Studien visar att arbetsterapeuterna använder sig av ett klientcentrerat arbetssätt för att engagera klienter med en obotlig cancerdiagnos till aktivitet. För att motivera klienterna till att ta vara på sitt liv här och nu så använder arbetsterapeuterna klientens egen aktivitet, med klientens egen aktivitet menas i studien de aktiviteter klienten ofta utför och vill utföra. I vissa fall används skapande aktivitet för att engagera dem till aktivitet och försöka öka deras upplevelse av välbefinnande. Arbetsterapeuterna i studien ser alltid till klientens vilja och önskningar för att öka deras deltagande. Att arbeta som arbetsterapeut med klienter med en obotlig cancerdiagnos kräver att arbetsterapeuten kan vara flexibel i sitt arbete. Författarna anser att mer skapande aktivitet i vården behövs kring denna klientkategori för att de ska uppleva ökad livskvalitet. Sökord: cancer, occupational therapy, participation, activity, palliative care

3 ABSTRACT Aim: The purpose of this study was to examine how occupational therapists work with clients with a terminal cancer disease and how they reasoning to engage their clients to activity. Method: A qualitative study has been performed, including semi-structured interviews with an interview guide in order to gain a deeper understanding of how occupational therapists reason. Five occupational therapists participated in the study and data/the interviews was recorded and verbatim transcribed and analyzed according to criteria's by Lantz (2007). Result: Five themes emerged from the respondents to the study's purpose and issues. They were: Client as a resource, Activity as a driving force, Balance between activity and rest, Changes in the environment, Increasing independence and Unpredictable work. Conclusion: This study shows that occupational therapists use a client-centered approach to engage clients with a terminal cancer diagnosis to activity. In order to motivate clients to make the most of his or her life here and now the occupational therapists are using the client's own activities, with the client's own activity is meant in this study the activities the client often do and want to perform. In some cases they use creative activities to engage them to be active and try to increase their sense of wellbeing. The occupational therapists in the study did always look to the client's wishes and desires to increase their participation. Working as an occupational therapist with clients with a terminal cancer diagnosis requires that the occupational therapists are flexible in their work. The authors suggest that more creative activity in health care is needed on this client category for the quality of life. Keywords: cancer, occupational therapy, participation, activity, palliative care

4 INNEHÅLLSFÖRTECKNING BAKGRUND... 1 CANCER... 1 ARBETSTERAPI... 2 Arbetsterapeutiskt resonemang... 4 ARBETSTERAPEUTENS ROLL INOM PALLIATIV VÅRD... 5 BETYDELSEN AV AKTIVITET OCH DELAKTIGHET... 6 MOTIVATION OCH ENGAGEMANG... 7 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR... 9 FRÅGESTÄLLNINGAR... 9 METOD DESIGN URVAL AV DELTAGARE DATAINSAMLING DATABEARBETNING ETISKA ASPEKTER RESULTAT KLIENTEN SOM RESURS BALANS MELLAN AKTIVITET OCH VILA Förändring av miljön ökar självständighet AKTIVITET SOM DRIVKRAFT OFÖRUTSÄGBART ARBETE SLUTSATS... 18

5 DISKUSSION METODDKISKUSSION RESULTATDISKUSSION REFERENSLISTA Bilaga Bilaga

6 1 BAKGRUND CANCER Cancer är en sjukdom som orsakas av onormal tillväxt i någon av kroppens vävnader. I vävnaden bildas tumörer som skadar den normala vävnaden. Cancer kan lätt sprida sig via blod eller lymfa till andra organ i kroppen och därmed bilda metastas dvs. nya cancertumörer. Varför en individ drabbas av cancer är i vissa fall okänt men kan delvis bero på ärftliga orsaker eller på individens livsstil såsom t.ex. rökning, felaktig kost, UV strålning och virus (Ringborg, Henriksson & Dalianis 2008). Individer som drabbats av en cancersjukdom får ofta komplikationer såsom illamående, smärta och fatigue (cancerrelaterad trötthet) (Reitan & Schølberg, 2003). En cancersjukdom är ett allvarligt tillstånd och drabbar såväl den enskilda individen som de närstående (Cancerfonden, 2009). Att bli diagnostiserad med en cancersjukdom innebär antingen att sjukvården som ges till individen är behandlande vård eller palliativ vård (Birgegård & Glimelius, 1998). Många cancersjukdomar kan idag botas (Ringborg, 2008) och många som får en avancerad cancerdiagnos lever idag längre då den medicinska tekniken har blivit mer avancerad (Cheville, 2001). När det inte finns något bot så inriktas vården mot lindring av lidande i stället för att bota och detta benämns palliativ vård (Birgegård & Glimelius 1998). Ordet palliativ härstammar från det latinska ordet pallium som betyder mantel. Mantel kan i detta sammanhang ha ett symboliskt värde då en mantel är något som kan omsluta en människa som ger lindring och värme åt lidande (Beck Friis & Strang, 2005). Inom den palliativa vården är målet att ge den sjuka och dennes anhöriga den högsta möjliga livskvalitet. Enligt WHO (2011) definieras palliativ vård som vård av hela individen och fokus ligger inte bara på de fysiska symptomen såsom smärta utan man strävar efter att använda ett fyrdimensionellt synsätt som innefattar förutom den fysiska dimensionen även, psykiska som ångest och depression, den sociala dimensionen där både frågor om klienten och närstående tas i beaktande samt existentiella dimensionen som handlar om livsfrågor (Ringborg et al., 2008).

7 2 Avancerad sjukvård i hemmet (ASIH) är specialiserad sjukvård som ges till framförallt palliativa klienter i deras hemmiljö. Klienterna har tillgång till hjälp och kan få kontakt med vårdpersonal dygnet runt, klienterna erbjuds ett kvalificerat team av arbetsterapeut, dietist, kurator, läkare, sjukgymnast och sjuksköterskor. Denna vårdform har ökat då många klienter önskar att få avsluta sitt liv i hemmet. Målet med ASIH är att klienten ska kunna ta vara på den tid som finns på ett sätt som för dem och deras anhöriga ökar deras livskvalitet (Beck- Friis & Strang, 2005). ARBETSTERAPI Arbetsterapi är en profession som har mål att individer som fötts med en sjukdom eller drabbats av sjukdom eller olycka efter sina förutsättningar ska kunna leva ett för dem värdefullt liv (Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter, 2005). Arbetsterapeuterna arbetar med aktivitet som en behandlingsmetod för att öka klienternas välbefinnande och ser till att klienternas aktivitetsutförande i olika delar av livet som arbete, fritid och personligvård ska fungera efter deras förutsättningar och önskningar (Eklund, Gunnarsson & Leufstadius, 2010). Arbetsterapeuten har till hjälp i processen att engagera klienter till meningsfulla aktiviteter flera begrepps- respektive processmodeller, en av dessa är en klientcentrerad processmodell; The Occupational Therapy Intervention Process Modell (OTIPM) (Fisher & Nyman, 2007). OTIPM är en modell som beskriver den arbetsterapeutiska åtgärdsprocessen, modellen kan hjälpa till i det professionella resonemanget för att få en bra struktur i arbetet och göra det tydligt att aktivitet är det terapeutiska medlet som är i centrum och målet är att möjliggöra meningsfulla aktiviteter. I OTIPM finns en tydlig struktur för hur arbetsterapeuten kan gå till väga vid val av modell för intervention så som modell för kompensation, aktivitetsträning, pedagogisk modell och förbättring av personliga faktorer och kroppsfunktion (Fisher & Nyman, 2007). Klientcentrering är ett centralt begrepp inom arbetsterapi och med detta menas att arbetsterapeuten har klienten i fokus då hon arbetar, vad klienten vill och behöver göra för ett fungerande liv samt att arbetsterapeuten i sitt arbete försöker att ta tillvara på klientens resurser (Fisher & Nyman, 2007; Kielhofner, 2008).

8 3 Ett klientcentrerat arbetssätt skapas tillsammans mellan klient och arbetsterapeut och är ett samarbete dem i mellan. I detta samarbete tar arbetsterapeuten och klienten tillvara på bådas kompetens, arbetsterapeuten utreder klientens behov genom intervju och observation. Det huvudsakliga målet med klientcentrering är att behandlaren tillsammans med klienten kommer fram till en behandlingsplan som ska syfta till att underlätta de aktiviteter som klienten själv har valt. Att klienten får vara delaktig i denna process och att klientens önskningar och erfarenheter tas till vara på (Fisher & Nyman, 2007; Kielhofner, 2008). I OTIPM (Fisher & Nyman, 2007) så beskrivs klientcentrering som ett samarbete där klientens behov, intresse och mål styr, att alla klienter är unika och vill engagera sig i aktiviteter, arbetsterapeutens mål i denna modell är att klienten ska bli aktiv i meningsfulla aktiviteter. Arbetsterapeuten har ett etiskt ansvar gentemot klienten samt den verksamhet som bedrivs, klienten ska delta i processen och arbetsterapeuten ska försöka göra detta möjligt. En begreppsmodell som arbetsterapeuter använder är the Model of Human Occupation (MOHO) (Kielhofner, 2008) i den beskrivs roller som något som växer fram under livet och bildar individens identitet. Dessa olika roller gör att vi beter oss på olika sätt i olika situationer och att vi identifierar oss i ett visst sammanhang t.ex. som arbetskamrat på jobbet och som make/maka på kvällen. Det är viktigt att ta i beaktande att varje individ är unik och inte lik någon annan därför väljer individen själv vilka aktiviteter hon vill kunna göra utifrån sina roller, vanor och vilja. Efter dessa förutsättningar ska arbetsterapeuten tillsammans med klienten försöka skapa så god livskvalitet som möjligt (Kielhofner, 2008). Arbetsterapeuterna arbetar evidensbaserat och med detta menas att de använder metoder som är vetenskapligt bevisade att de fungerar, arbetsterapeuterna har ett ansvar att hela tiden uppdatera sina kunskaper för att klienterna ska få bästa möjliga vård (Tickle-Degnen, 2009; Taylor, 2007). International Classification of Functioning, Disability and Health (ICF) är utformad av världshälsoorganisationen (WHO, 2011) och är en nationell och interprofessionell vetenskaplig grund för att förstå och utreda hälsobehov för att kunna bedöma den livssituation en individ befinner sig i, hur en individ är delaktig i samhället och hur olika livsaktiviteter fungerar. ICF har utformats för att skapa struktur och ett standardiserat språk för att beskriva funktionsförmåga och funktionshinder i relation till hälsa och man får en vetenskaplig grund

9 4 för att förstå och studera hälsa och hälsorelaterade tillstånd, dess konsekvenser och bestämningsfaktorer. ICF fokuserar på kroppens funktioner och strukturer med detta menas fysiologiska och anatomiska aspekter av kroppen (Hemmingson & Jonsson, 2005). Andra aspekter som tas in är personens aktivitet och livssituation och fokus ligger mer på vad som fungerar än på avvikelserna (Gustafsson, 2004). Funktionstillstånd är en övergripande term för kroppsfunktioner, kroppsstrukturer, aktiviteter och delaktighet, och beskriver hur människor fungerar på kroppslig, personlig och social nivå. På samma sätt fungerar funktionshinder som ett paraplybegrepp för funktionsnedsättningar, strukturavvikelser, aktivitetsbegränsningar och delaktighetsinskränkningar. Omgivningsfaktorer beskriver den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning i vilken en person lever sitt liv och hur dessa faktorer påverkar den personens funktionstillstånd. ICF anses idag vara användbart i kliniskt arbete och i forskning (Stucki, 2005). Arbetsterapeutiskt resonemang Arbetsterapi är en profession som har inriktning mot både det biomedicinska och mot det unika i varje människa. Alla människor har olika behov och arbetsterapeuterna behöver arbeta med sina klienter för att få dem att handskas med sin sjukdom och kropp samt även att få klienterna att ta hjälp av de terapeutiska verktyg som finns tillgängliga för att hela deras person ska må bra (Mattingly & Fleming, 1994). För att hjälpa sina klienter att åstadkomma en förändring i sin tillvaro så behöver arbetsterapeuterna kunna omvandla sina teoretiska kunskaper till praktik och det är denna process som hjälper behandlaren att planera och utföra observationer och interventioner i vården (Boyt- Schell, 2009). Det finns olika teorier om hur arbetsterapeuterna gör i dessa situationer. Kielhofner (2008) beskriver arbetsterapeutiskt resonemang såsom hur arbetsterapeuterna använder sig av teorier för att förstå klientens situation utifrån vilja, vanor och roller och tar efter detta fram behandlingsstrategier. Behandlingsstrategier som en arbetsterapeut kan använda är t.ex. att identifiera problem, ge feedback, rådgivning, strukturera och stötta klienten (Kielhofner, 2007). OTIPM (Fisher & Nyman, 2007) är ett

10 5 annat exempel på hur arbetsterapeutiskt resonemang kan se ut, modellen ger en tydlig struktur över behandlingsprocessen och kan hjälp arbetsterapeuten i arbetet med klienten. Mattingly & Fleming (1994) menar att alla professioner har sin "tysta kunskap" och att detta även finns inom arbetsterapi. Arbetsterapeuterna innehar mycket kunskap men har svårt att sätta ord på kunskapen utan den tar form i mötet med klienterna. Mattingly & Fleming (1994) såg i sina studier att när arbetsterapeuterna i behandlingssituationer lärde ut något i aktivitet samtidigt lärde ut andra saker av ren rutin. ARBETSTERAPEUTENS ROLL INOM PALLIATIV VÅRD Arbetsterapeutens roll i arbetet med klienter med en avancerad cancerdiagnos, som är i livets slutskede, är att hjälpa dem att värdesätta sin tid och att stötta dem att ta tillvara den tid de har genom att de ska kunna vara självständig så länge som de kan och kunna känna livskvalitet (Cooper, 2007). Arbetsterapeuten försöker att engagera och motivera klienten till meningsfulla aktiviteter, för att göra detta använder sig arbetsterapeuten av att lyssna och samtala med klienten om dennes situation, detta har i forskning visat sig ha god effekt (Lyons, Orozovic, Davis & Newman, 2002). Arbetsterapeuter arbetar oftast för att klienten åter ska bli självständig eller för att skapa en balans mellan arbete och fritid (Fisher & Nyman, 2007). Däremot då en klient drabbas av en obotlig cancersjukdom så "tappar" klienten förmågor istället för att återuppta dem och målet inom den palliativa vården är inte att rehabilitera till tidigare förmåga. Dessa klienter har då istället andra unika behov och de passar inte in i det traditionella rehabiliteringstänket som finns inom arbetsterapi (Bye, 1998). Istället försöker arbetsterapeuten hjälpa till att öka livskvaliteten för den drabbade genom olika interventioner t.ex. förändringar i miljön och energibesparande strategier (Stone, 2009). Den forskning som finns, har visat att arbetsterapeuter känner att det finns en mening och tillfredsställelse i deras arbete då de kan hjälpa till med att skapa en förändring i en persons liv. För de arbetsterapeuter som arbetar med obotliga sjukdomar där klienten dör känner dock

11 inte samma tillfredsställelse, dessa arbetsterapeuter måste istället skapa egna sätt att guida sina klienter då de inte passar in i den traditionella rehabiliteringen (Bye, 1998). 6 Arbetsterapeuten är ofta en del av teamet som finns kring palliativa klienter och arbetar med dem i hemmet eller på avdelning, de träffar klienter i grupp eller individuellt (Dawson, 1993). Då arbetsterapeuten har grupper bidrar detta till att skapa ett socialt nätverk för klienterna för att underlätta och stödja dem under sjukdomstiden och allt som sker kring klienterna. Dawson (1993) menar att arbetsterapeuten kan assistera klienten att förändra sin livssituation från att vara en individ mitt i livet med allt vad detta innebär till att vara en individ som håller på att avsluta sitt liv och som får palliativ vård. En annan roll som arbetsterapeuten har i teamet kring denna klientgrupp är att möjliggöra för klienten att behålla de roller som klienten ser som betydelsefulla i sitt liv (Beck-Friis & Strang, 2005). BETYDELSEN AV AKTIVITET OCH DELAKTIGHET Människan är av naturen en aktiv varelse, hon utvecklas och förstår omvärlden genom att vara aktiv (Förbundet Sveriges arbetsterapeuter, 2005). Inom arbetsterapi används begreppet aktivitet, aktivitet är allt en individ utför såsom att läsa tidningen, gå på toaletten, arbeta och att sova, många av dessa aktiviteter gör vi utan att fundera närmare över dem då det sker automatiskt (Kielhofner, 2008). Engagemang i olika typer av aktiviteter har visat sig ha en stor betydelse för individer att känna sig tillfredställd med livet. Forskning har visat att människor som är drabbade av en livshotande sjukdom har känt sig ohälsosamma men detta har inte bara berott på diagnosen utan att de inte har kunnat engagera sig i de aktiviteter de önskar (Svidén, Tham & Borell, 2007). Genom aktivitet får individen en känsla av att kunna kontrollera sitt liv och det har i forskning visat sig att det finns ett samband mellan att engagera sig i dagliga aktiviteter och att vara kapabel att ta hand om sitt liv, samt att kunna hantera sin situation (la Cour, 2008). För den som lever med en cancersjukdom innebär det förlust av vissa roller som tidigare varit självklara t.ex. att inte kunna fortsätta med sitt arbete och att inte längre kunna delta i

12 7 fritidsaktiviteter som tidigare. Forskning av Svidén et al., (2007) visar att klienter med en cancerdiagnos har en önskan om att få upprätthålla sina dagliga aktiviteter då de känner att deras förmågor avtar. Då kan arbetsterapi vara en möjlighet för dem att få fortsätta att vara involverad i det dagliga livet. Det är också viktigt att aktiviteterna läggs på rätt nivå, dvs. att aktiviteterna inte är för utmanande eller för understimulerande (Pierce, 2003). Individer som drabbats av en cancersjukdom kan känna att deras liv har tagit en plötslig vändning och saker som tidigare har varit viktiga kanske inte längre känns lika meningsfulla. Därför finns det ett stort behov att för klienten utveckla nya alternativa och meningsfulla aktiviteter i det fortsatta livet (la Cour 2008). Pierce (2001) menar att aktivitet är en tanke som finns i medvetandet hos människor och i deras gemensamma kulturella språk. I begreppsmodellen, the Model of Human Occupation (MOHO) (Kielhofner, 2008) så ses delaktighet som något som hör ihop med att människan är en social och kulturell varelse och hon behöver få vara delaktig och engagerad i något sammanhang för att må bra, det behöver inte vara ett sammanhang där man själv utför något utan det kan vara en subjektiv upplevelse av sammanhang. Enligt Kielhofner (2008) så påverkas en persons vilja, vanor och utförande i aktivitet av den miljö individen befinner sig i och genom att anpassa miljön så ger detta individen en möjlighet till ökat engagemang. MOTIVATION OCH ENGAGEMANG Jenner (2004) beskriver att motivation blir en följd av de erfarenheter individen gjort i sitt liv samt hur individen blir bemött av andra människor och inte en egenskap individen har. Jenner (2004) menar även att det gäller att möta klienten utifrån dennes livssituation och upplevelse av världen. Detta kallar han för perspektivseende, att behandlaren kan gå utanför sitt eget perspektiv och försöka att se världen med klientens ögon, men det är även viktigt att se vilket kontext klienten befinner sig i. Motivera någon, kan vara att stödja en person till en viss handling men det behöver inte alltid betyda att någon ska bli mer aktiv, utan att en människa även ska sätta igång inre processer som kan motivera och guida beteenden (Dolfe, 2007). Begreppet autonomi har blivit ett viktigt

13 8 begrepp då det diskuteras hur människor med funktionsnedsättning har möjlighet att påverka sina liv. En autonom människa har möjlighet att påverka sina livsval, det behöver inte betyda att individen självständigt utför vissa aktiviteter men har möjlighet och rättighet till att bestämma hur de ska utföras (Söder, 1989). En syn på självständighet är att människa själv efter sitt eget förnuft kan avgöra vad som ska bestämmas i ens eget liv, men detta behöver inte betyda att individen kan klara av att utföra alla vardagssysslor själv, men att individen självständigt får bestämma vilken hjälp man vill ha och på vilket sätt (Söder, 1989). För att kunna motivera och engagera en individ, så är det viktigt att se till den enskilda personens intressen, behov och vad som ger välbefinnande. Det är också viktigt att rätt metoder används för att kunna få klienten engagerad, att kunna locka fram dennes vilja och kanske nyfikenhet i och med detta så är det viktigt att båda parterna har ett samarbete som fungerar väl (Dolfe, 2007). Det är viktigt som behandlare att kunna hjälpa klienter till att kunna motivera sig till aktivitet samt att få en förändring i tankearbetet då de själva inte klarar av att anstränga sig för att kunna klara detta. För att kunna motivera klienten är det av stor vikt att lära känna den individ som ska motiveras. För att kunna uppnå detta så är det viktigt att behandlaren möter klienten utifrån dennes förutsättningar och att man beaktar olika aspekter hos individen som kan påverka processen (Dolfe, 2007). Inom arbetsterapi används begreppet motivation och med detta menas det som får en individ att delta och uppleva, motivation till aktivitet kommer ur de värderingar och intressen som en individ har. Aktiviteter som individer upplever är stimulerande är för att dessa aktiviteter ger dem tillfredställelse. För att engagera sig i en aktivitet som ger stimulering måste man ha ett intresse för aktiviteten eller att ett intresse uppstår under aktiviteten. Intressen står för en bild av hur rolig en aktivitet är och därefter styr valet av aktivitet (Kielhofner, 2008). Om en individ inte har motivation och vilja till aktivitet så går det inte heller att se en meningsfullhet i aktiviteten (Kielhofner, 2008). När en individ upptäckt att hon är kompetent att utföra en viss aktivitet med ett gott resultat så får hon positiva förväntningar inför nästa tillfälle som aktiviteten ska utföras detta ger individen känsla av meningsfullhet (Kielhofner, 2008).

14 9 Inom arbetsterapi används ibland begreppet flow, med detta menas att en individ i aktivitet uppnår en stund av fokus på just det man har i händerna för tillfället och inte tänker på saker runtomkring utan man får en slags tillflyktsperiod där man fokuserar på nuet och det som sker i stunden (Csikszentmihalyi, 1990; Kielhofner, 2008). Enligt Csikszentmihalyi (1990) uppnås flow när en individs kapacitet utmanas optimalt i en aktivitet. Författarna har valt att studera detta ämne för att det är ett intressant område som inte är så omskrivet och palliativa cancerklienter är en klientgrupp som man ofta som arbetsterapeut kommer i kontakt med. Författarna vill skapa sig en djupare förståelse för hur arbetsterapeuter som arbetar inom området resonerar i sitt arbete. Författarna har i studien valt att använda benämningen klient, detta för att arbetsterapeuter använder ett klientcentrerat arbetssätt och benämningen klient faller sig mer naturligt. Under intervjuerna säger respondenterna patient, men författarna har ändå valt att hålla sig till klient då denna benämning känns mer jämställd. SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR Syftet var att beskriva hur fem arbetsterapeuter resonerar kring att engagera klienter med en obotlig cancerdiagnos till aktivitet. FRÅGESTÄLLNINGAR Vad använder arbetsterapeuter för metoder för att engagera klienter till aktivitet? Hur resonerar arbetsterapeuter kring den terapeutiska funktionen av aktivitet för klienter med cancerdiagnos? Hur tänker arbetsterapeuter när de ska engagera klienter med en obotlig cancerdiagnos till aktivitet?

15 10 METOD DESIGN Författarna valde att använda kvalitativ metod efter riktlinjer från Kvale & Brinkman (2009). Detta för att få fram hur arbetsterapeuter resonerar kring att engagera patienter med en obotlig cancersjukdom till aktivitet. Genom att använda sig av kvalitativ metod lyfts arbetsterapeutens sätt att resonera, reagera, särskilja eller urskilja varierande handlingsmönster fram (Kvale & Brinkman, 2009). Halvstrukturerade intervjuer har genomförts med intervjuguide (Bilaga 2). URVAL AV DELTAGARE Urvalet bestod av fem arbetsterapeuter som arbetar med palliativa cancerpatienter. Författarna valde ett strategiskt urval av respondenter efter riktlinjer från Trost (2005). Med ett strategiskt urval kunde författarna själva bestämma vilka respondenter de ville intervjua och ha med i studien. Inklusionskriterier var att arbetsterapeuterna arbetade med klienter med en obotlig cancerdiagnos i ett palliativt skede samt att de var verksamma i Stockholmsområdet. Författarna fann respondenterna genom att söka information om verksamheter som bedrev palliativ vård genom Stockholms vårdguide. 15 arbetsterapeuter kontaktades, några via mail och några via telefon. De som kontaktades via mail fick infromationsbrevet (bilaga 1) direkt. De som kontaktades via telefon fick informationsbrevet (bilaga 1) då respondenternas mailadresser blev tillgängliga. Om möjligheten fanns skickades även informationsbrev till deltagarnas enhetschefer. Arbetsterapeuterna som deltog i studien hade i snitt 10,5 års arbetslivserfarenhet inom palliativvård. DATAINSAMLING Kvalitativa intervjuer användes i studien för att det skiljer sig från ett vanligt samtal på ett sådant sätt att en kvalitativ intervju har en struktur samt ett syfte (Kvale & Brinkman, 2009). Intervjuerna var i halvstrukturerad form och genomfördes med en intervjuguide (Bilaga 2). Halvstrukturerad intervju med intervjuguid omfattar en hel rad teman och förslag till frågor baserade kring syftet (Kvale & Brinkman, 2009). Under intervjuerna användes intervjuguide men det fanns även möjlighet att göra förändringar kring frågornas form eller ordningsföljd,

16 11 detta tillät en mer öppen diskussion kring ämnet (Trost, 2005). Intervjuerna spelades in på band efter att författarna fått godkänt av respondenterna att göra detta. Båda författarna deltog vid alla intervjuer, den ena var den som höll i intervjun och den andra satt med för att lyssna och komma med eventuella följdfrågor. Direkt efter intervjuerna transkriberades materialet ordagrant och det inspelade materialet raderades. Den första intervjun som genomfördes var en pilotintervju. Författarna valde att redovisa pilotintervjun i resultatet. DATABEARBETNING Efter utförda intervjuer så följde författarna Lantz (2007) modell för databearbetning/ analysprocess. Intervjuerna transkriberades ordagrant efter varje intervju och detta gjorde författarna tillsammans för att få en gemensam förståelse för materialet. Steg 1 här läste författarna det utskrivna materialet ett flertal gånger för att få en bra förståelse av det insamlade materialet. Steg 2 Datareduktion. Här reducerade författarna bort den del av data som inte ansågs svara på eller vara relevant till studiens syfte eller frågeställningar. Data som skulle behållas markerades med en färgpenna och blev underlaget för författarnas fortsatta analys. Steg 3 Kodning av materialet. Författarna bildade i detta steg kategorier eller dimensioner som avspeglade innehållet av intervjuerna. Författarna kodade en intervju av fem tillsammans för att få en gemensam bild över hur kodningen skulle gå till, där författarna använde markeringspenna för att få en tydligare bild av det som framkommit. Författarna skrev sedan ned de kategorier som växte fram vid sidan av texten. Resterande fyra intervjuer kodades på varsitt håll men som sedan sammanställdes och jämfördes av båda författarna tillsammans. Steg 4 att söka mönster. Tillsammans utfördes en uppspaltning av koderna som uppkommit ur analysen, helheten bröts ner i delar som blev till mönster/kategorier som karaktäriserade helheten. Dessa mönster fick sammanfattande namn dvs. teman som beskrev förståelsen av dessa mönster/kategorier som bidrog till helheten. Under detta steg av analysen arbetade författarna hela tiden från att gå från helhet till delar till helhet. Författarna fokuserade på att söka mönster i hur de olika delarna är relaterade till varandra. Efter att författarna har kommit fram till olika teman så beskrevs de var för sig. Detta gjorde författarna för att läsaren ska få en fördjupad förståelse över vad som karaktäriserade varje tema. För att öka förståelsen av varje tema så stärkte författarna de med citat (Lantz, 2007).

17 12 ETISKA ASPEKTER Att utföra intervjuer innebär alltid ett intrång på den intervjuades integritet. Alla respondenter fick informationsbrev (bilaga 1) där syftet med intervjuerna stod. Respondenterna fick både skriftlig och muntlig information om att studien var frivillig och att de när som helst kunde avbryta intervjun och sitt deltagande. Respondenterna fick information om att allt material skulle avidentifieras samt raderas efter transkribering och inga detaljer om klienterna skrevs, som kan göra det möjligt att identifiera någon. De erhöll även information om att bandspelare skulle användas. Viktigt vid intervjuer som dessa är att få respondenten att känna sig trygg i situationen, att respondenten inte känner prestationsångest. Tillsammans med handledaren bestämdes att ett muntligt godkännande av chefen på respektive arbetsplats var tillräckligt innan intervjuerna startade. RESULTAT Efter databearbetningen så framkom fyra teman som karakteriserar helheten ur intervjuerna. De fyra temana som framkommit är Klienten som resurs, Balans mellan aktivitet och vila, Aktivitet som drivkraft och Oförutsägbart arbete. KLIENTEN SOM RESURS Alla respondenter betonar vikten av samtal och att lyssna till klienten samt att känna in klientens aktuella tillstånd. I mötet med klienten är det av vikt att man möter han/hon där han/hon befinner sig och att man lägger nivån på behandlingen där klienten befinner sig vid tillfället. För att hitta klientens nuvarande nivå använder sig respondenterna av samtal och uttrycker att det första mötet är viktigt då det är där man börjar bygga upp en terapeutiskrelation. Varje klient bär med sig sina erfarenheter och i arbetet med dem är dessa av stor betydelse för att på bästa sätt kunna motivera dem till aktivitet, att använda deras erfarenheter och intressen ser respondenterna som en stor tillgång. En respondent uttryckte:

18 " var enda människa är som en historia för sig, alltså de har olika idéer om hur de ska ha det, vad som är viktigt och så" 13 En annan uttrycker: "Och det är igen, att man utgår ifrån patienten och var de är här och nu, för vi ändrar på vår aktivitet utefter hur de mår just nu, världen blir lite mindre" Respondenterna är alla mycket tydliga med att det är klienten som styr processen och att deras roll är att hjälpa dem i rätt riktning att komma med idéer på strategier och miljöförändringar. Vad klienten vill är alltid det högst prioriterade i behandlingen. Ett samarbete mellan behandlare och klient är av stor betydelse för ett gott resultat och ökar klientens delaktighet i behandlingsprocessen. För att ett gott samarbete ska fungera uttrycker respondenterna att det första mötet med klienten är viktigt för att utgångsläget ska vara så gott som möjligt. Respondenterna betonar även vikten av att använda klientens egen aktivitet för att lättare kunna hitta aktivitetsproblem. Med klientens egen aktivitet menar respondenterna de aktiviteter som klienten ofta utför och vill utföra. En respondent betonade: "Vad vill de göra och vad de skulle kunna klara av och hur kan jag stödja dem i deras måluppfyllelse" BALANS MELLAN AKTIVITET OCH VILA Det som har framkommit under studien är att klienter som drabbats av en obotlig cancerdiagnos och är i livets slutskede ofta drabbas av obalans i sitt liv, där det sjuka tar överhand och klienten blir passiv. Respondenterna i studien beskriver att det är viktigt att hitta rätt aktivitet till rätt individ då alla individer är så olika. En respondent betonade: " att försöka hitta någonting som gör att patienterna kan hålla sig någorlunda aktiva, hitta något som kan locka dem från nedstämdhet och fatigue, alltså tröttheten, ja, alltså försöka få någon slags vardag i livet, inte bara vara sjuk"

19 14 Det framgår också i studien att arbetsterapeuterna önskar möjlighet till tidigare arbetsterapeutiska insatser då de upplever att de ibland kommer in försent när klienten redan är så pass dålig att klienten får svårigheter att tänka om och hitta strategier för att klara av dagliga aktiviteter. Om arbetsterapeuterna kan komma in tidigare så beskriver dem att de tror att klienten kan hålla en högre självständighet längre för att de då har fått information och praktiska råd om hur klienten på bästa sätt kan fördela sin energi över dagen, genom att lära sig att prioritera och få tillgång till de hjälpmedel som kan underlätta klienternas aktivitetsförmåga. När man inser och accepterar att man är sjuk så kan man prioritera sitt liv på ett annat sätt och utför bara det som känns viktigt i ens liv. De klienter som på grund av sin sjukdom inte orkar engagera sig till aktivitet och där balansen rubbats, i de här fallen upplever respondenterna att klienterna slutar bryr sig, att klienterna inte verkar tycka att något är viktigt för dem längre och att respondenterna upplever att klienterna ger upp. Men när de får t.ex. en daglig aktivitet att göra i ordning sig till så blir dem oftast mer motiverade och finner att aktiviteten är stimulerande och detta medför större möjlighet till förändring. Det är viktigt att hitta en aktivitet som klienten finner stimulerande och som kan motivera dem att fortsätta engagera sig, denna aktivitet ska ligga på en nivå som passar klienten. En respondent uttrycker så här: "jag hade en patient som hade skelettcancer och mycket smärtor och svårt att gå, jag underlättade för honom att kunna bo hemma så mycket som möjligt, vi övade förflyttningar hemma sedan ordande jag en elmoppe till honom och detta var han jättenöjd med så han åkte i långa turer runt området och var jättenöjd med detta" Förändring av miljön ökar självständighet Flera av respondenterna berättar att deras största arbetsuppgift är att förskriva hjälpmedel till klienterna samt att hjälpa till vid bostadsanpassningar och att dessa insatser har stor betydelse för klienternas självständighet, de får större möjligheter till en stimulerande vardag när hemmet och de dagliga aktiviteterna fungerar. Några av respondenterna upplever svårigheter med att få in hjälpmedel hos klienten, många säger nej då detta påminner om sjukdom och att de kommer

20 15 att bli sämre. Respondenterna pekar på vikten av rätt hjälpmedel vid rätt tidpunkt, istället för att man behöver ta bort hjälpmedel för att klienten tycker de är onödiga. Respondenterna upplever att de klienter som lyckas få in en någorlunda vardag upplever ökad livskvalitet. En respondent uttrycker så här: "Man vill ju ändå att de ska ha så lite hjälpmedel som möjligt, men vid rätt tidpunkt tycker jag det är viktigt" Respondenterna upplever som tidigare nämnt att klienterna har svårt att ta emot hjälpmedel då detta påminner om försämrat tillstånd, trots detta försöker respondenterna uppmuntra klienterna till att ta emot hjälpmedel då detta kan öka deras självständighet och förhoppningsvis minska deras känsla av otillräcklighet. När de dagliga aktiviteterna fungerar så finns större möjligheter för klienterna till en vardag, där klienten inte identifierar sig som sjuk. I och med detta kan en känsla av ett ökat självförtroende infinna sig och klienten vågar utföra de aktiviteter som önskas i livet som pågår. Respondenterna upplever det som att när klienten har hamnat i sjukrollen är dem rädda för blir mer funktionshindrade än vad dem redan känner att de är och upplevs som rädda att utföra vissa aktiviteter samt att förflytta sig. Respondenterna påpekar även att de lär ut förflyttningstekniker som gör det möjligt för klienter med svåra smärtor att själva kunna förflytta sig med minsta möjliga smärta. Smärtan är ett stort hinder för klienternas självständighet. En respondent påpekar: "med hjälp av bostadsanpassning så kanske klienterna vågar göra mer saker, andra saker om man underlättar för dem t.ex. komma in i badrummet så kanske de vågar göra mera saker i lägenheten för att de märker att de vågar göra mer saker" De respondenter med längre erfarenhet säger att de har en bild av vilka interventioner som kan bli aktuella för klienten och kan redan i ett tidigt skede ge viktig information till klienten. En respondent uttrycker: "de får själva bestämma jag kan upplysa om att det finns olika alternativ att klara det här. Kanske i form av bostadsanpassning så kanske de vågar göra mer saker"

21 16 AKTIVITET SOM DRIVKRAFT Alla respondenter är arbetsterapeuter och ser det som en självklarhet med aktivitet som en behandlingsmetod. Av de respondenter som författarna intervjuade så var det bara tre av fem arbetsterapeuter som hade möjlighet till att använda skapande aktivitet i behandlingen. Respondenterna beskriver att de oftast använder klienternas dagliga aktiviteter i arbetet med klienten. De försöker se till att klienternas vardag fungerar och de vill försöka få klienterna att vara så självständiga som möjligt, så länge det går, genom att komma med idéer på strategier samt förskriva hjälpmedel. Detta för att underlätta deras vardagliga aktiviteter så att klienterna kan orka med annat som känns viktigt. För vissa klienter som är så pass dåliga är det väldigt viktig för deras självkänsla att klara av de dagliga aktiviteterna och de är inte intresserade av något annat om detta inte fungerar. Respondenterna vill ge klienten en möjlighet att känna att de har kontroll över sitt liv, aktiviteterna kan bli som en drivkraft till att fortsätta med det klienten startat och man engagerar sig och känner sig motiverad att fortsätta vilket är en positiv effekt av aktiviteten. Vid de skapande aktiviteterna uppger respondenterna att målet är att det ska vara bra här och nu i denna stund för klienterna, att aktivera sig med något som engagerar och att med detta kunna få en tillflykt eller en möjlighet att se förbi smärtan. Att vara här och nu uppger respondenterna är en viktig aspekt vid skapande aktivitet som respondenterna försöker arbeta efter med klienterna. Respondenterna uppger att de som arbetar med skapande aktivitet upplever att de försvinner från det jobbiga en stund, de får tänka på annat och det dämpar ångesten. En respondent säger om skapande aktivitet: "många klienter har sagt, om jag inte hade haft det här, att få göra dessa aktiviteter, hade jag dött för länge sen" En respondent uppger om skapande aktivitet: "Detta använde klienten väldigt mycket på natten runt 2 och 3 när alla de här ångestattackerna kom, då målade klienten som ett sätt att hjälpa sin ångest" Respondenterna beskriver att vissa av klienterna använder skapande aktiviteter för att göra saker till personer som betyder mycket för dem och som har ställt upp för dem. Respondenterna säger också att det inte är så att klienterna själva uttrycker att detta är ett minne som jag lämnar

22 17 efter mig men att det outtalat är en symbolisk gåva. Under intervjuerna framkommer det även att respondenterna upplever att skapande aktivitet inte bara fungerar som en tillflykt för klienten utan även kan ha en djupare mening än att bara skapa ett föremål. En respondent berättar: "en klient som var jättesjuk, verkligen, och som kom ner och målade en sidensjal och det är en fantastisk aktivitet man behöver inte vara stark, sedan åkte hon upp och blev sämre under natten jag tog hennes sidensjal och gjorde den klar. Precis innan hon ska dö så tog hon sjalen och la den över axlarna och så dog hon med sidensjalen över sig. Tänk hur mycket den betydde för henne hon var jättetrött under aktiviteten men den var så viktig för henne" Fler av respondenterna uppger att de inte kan bota någon av sina klienter men att de vill att deras liv här och nu ska vara så bra som möjligt samt att klienterna känner välbefinnande och livskvalitet i livet som pågår. Kanske har klienten inte bearbetat vad som händer och vad som ska hända och befinner sig i en förnekelsefas. I detta läge är det otroligt viktigt att försöka finna var klienten befinner sig. De respondenter som arbetar med skapande aktivitet uppger denna aktivitetsform som något som ger klienterna en mening i sin tillvaro och ett sätt för klienterna att få en tillflykt, bortom tid och rum. En respondent berättar om skapande aktivitet: " det ska vara bra nu den här stunden, även om det bara är en halvtimme så är det en halvtimme som är god." En annan säger: "Jag tror att skapande aktivitet är jätteviktigt, allting som har att göra med att man kan börja tänka på nya sätt och glömma bort sjukdomen så att säga" OFÖRUTSÄGBART ARBETE Respondenterna uppger att deras arbete är väldigt flexibelt och hela tiden styrs efter klientens tillstånd, de måste alltid vara beredda när de kommer på morgonen att det kan vara någon som behöver deras insatser direkt eller att någon har blivit sämre under natten så att de får göra om sitt schema. Det är behovet hos klienten som styr hur arbetsdagen kommer att se ut. Arbetet

23 18 inom den palliativa vården skiljer sig från ett arbetsterapeutiskt arbete där man har rehabilitering i tanken och med att det kan vara svårt att planera kommande dagar eftersom att klienternas tillstånd kan förändras snabbt. En respondent säger: "det är väldigt mycket så, och har man bokat så kan dem ha blivit försämrade och så blev det ingenting eller så måste man prioritera om för att det är någon annan som har något mer akut" En annan respondent uppger: "man kan inte schemalägga en behandling såsom man kan göra inom neurologin eller reumatologin. Det kan växla från timme till timme med dem här patienterna, så det är svårt" I arbetet med denna klientgrupp så har man ett annat sätt att resonera, generellt så arbetar arbetsterapeuter att träna upp förlorade förmågor vid sjukdom eller skada, men arbetet med palliativa cancerklienter går inte ut på att träna upp förlorade förmågor utan för att bibehålla förmågor så länge man kan. Respondenterna betonar att det alltid är klientens tillstånd som styr. I arbetet med denna klientkategori är det "stor rotation" på klienter då vissa går bort snabbt och vårdtiden inte är så lång. En respondent uttrycker: "Man rehabiliterar inte cancerpatienter utan man upprätthåller deras funktioner så att de ska kunna vara så aktiva som möjligt"

24 19 SLUTSATS Studien visade att arbetsterapeuter som arbetar med klienter med en obotlig cancerdiagnos alla har en tydlig bild av hur de kan hjälpa klienterna efter bästa förmåga till att utföra det aktiviteter som klienterna önskar. Klienterna har ibland andra önskemål och det är alltid deras vilja som styr behandlingen. Inom palliativ vård rehabiliterar man inte klienterna utan försöker uppehålla de förmågor som finns. Detta genom att stötta klienterna till att finna mening, att livet här och nu, ska få ett betydelsefullt innehåll. För att arbeta som arbetsterapeut inom palliativ vård så behöver arbetsterapeuten vara flexibel, arbetsterapeuterna kan inte planera sina dagar eftersom klientens tillstånd styr behandlingen och deras tillstånd kan växla fort. För att engagera och motivera klienterna till aktivitet så använder arbetsterapeuterna samtal där fokus ligger på klienternas intresse och önskemål om sitt aktivitetsutförande för att arbetsterapeuten ska kunna erbjuda klienten en aktivitet som passar individen. I studien framkommer att respondenterna upplever att de ibland träffar klienterna för sent och att tidigare insatser av en arbetsterapeut skulle gynna klientens aktivitetsutförande och göra dem mer självständiga. Då arbetsterapeuterna arbetar i team så kan de meddela de övriga i teamet att de önskar kontakt tidigare med klienten för att förhindra klienten att hamna i obalans. Vidare framkommer det i studien att arbetsterapeuterna behöver vara uppmärksamma på var klienten befinner sig i sin process och efter detta planera sin behandling. Vid förskrivning av de hjälpmedel som klienten är i behov av är det även här viktigt att tänka på var klienten befinner sig just nu och att som arbetsterapeut vara försiktig vid förskrivningen för att det kan påminna klienterna om att de blir sämre. Ett av målen som arbetsterapeuterna har är klientens välbefinnande, att klienten ska känna sig delaktig i livet som återstår. Det framkom under studien att arbetsterapeuterna upplever att de klienter som lyckas behålla en balans i sin tillvaro mellan fritid och vila har bättre livskvalitet. Studien visar på att skapande aktivitet fungerar som en möjlighet för klienterna att få en tillflykt både fysiskt där klienten lämnar sin säng och byter miljö och psykiskt för att klienten får något annat att tänka på.

25 20 Studien visar att klienter som har drabbats av en obotlig cancerdiagnos kan upplevas som rädda och hämmade, de dra sig tillbaka och blir passiva i sina aktiviteter, om klienterna här får tips på strategier om t.ex. förflyttningsteknik så kan detta resultera i en känsla av ett ökat självförtroende och klienten vågar utföra de aktiviteter som önskas i livet som pågår. Alla respondenter uppger att aktivitet är en behandlingsmetod som fungerar mycket bra i arbetet med klienter som har en obotlig cancerdiagnos. DISKUSSION METODDKISKUSSION Syftet med studien var att ta reda på hur arbetsterapeuter resonerar kring att engagera klienter med en obotlig cancerdiagnos till aktivitet. För att få en djupare förståelse kring det arbetsterapeutiska resonemanget valdes en kvalitativ forskningsmetod (Kvale & Brinkman, 2009). Kvalitativa intervjuer utfördes för att få respondenternas egna upplevelser och åsikter om hur respondenterna tänker i sitt arbete (Widerberg, 2002). Intervjuerna följde en halvstrukturerad form med intervjuguide (Bilaga 2). Författarna upplever att den kvalitativa metoden är en bra forskningsmetod för att få fram respondenternas egna upplevelser och tankar kring ett ämne som författarna tror skulle kunna gå förlorat vid val av en kvantitativmetod såsom t.ex. enkätstudie. Författarna upplevde dock att den kvalitativa metoden var svår att utföra då författarna inte har stor erfarenhet av intervjuteknik. På så sätt kan viktiga aspekter, under intervjuerna, gått förlorad på grund av författarnas oerfarenhet. Intervjuerna utfördes i en halvstrukturerad form med en intervjuguide (Bilaga 2) som omfattade en hel rad teman och förslag till frågor baserade kring syftet och frågeställningarna (Kvale & Brinkman, 2009). Halvstrukturerad intervjuform valdes för att det tillåter en mer öppen diskussion kring ämnet (Trost, 2005). Författarna valde att göra en pilotintervju för att får in en känsla för intervjuande samt att testa sin intervjuguide för att se om frågorna kunde öppna upp för ett samtal samt besvarade frågeställningar och studiens syfte och för att eventuellt göra ändringar i intervjuguiden (Gillham, 2008). Vid intervjutillfället var det alltid

26 21 en av författarna som höll i intervju medan den andra lyssnade, detta var bra för att intervjun kändes mer strukturerad och det upplevdes som att respondenten kände sig mer bekväm i situationen då det var uppenbart att en av författarna ledde intervjun och den andra kom med eventuella följdfrågor, vilket även upplevdes av författarna var en struktur som fungerade bra. Halvstrukturerad intervju med intervjuguide fungerade bra för författarna då det fanns en tydlig struktur att följa men att den ändå tillät följdfrågor och eventuella förändringar. Intervjuguiden utformades med inledande bakgrundsfrågor som sedan styrdes in på frågor kring studiens syfte samt frågeställningar efter riktlinjer från Gilham (2008). Under intervjuerna kunde författarna varit mer avgränsande när respondenten kom ifrån temat vilket tog upp mer tid än planerat. Samtidigt var det bra att respondenterna vågade prata utanför frågornas ram vilket ibland gav svar på saker som författarna inte tänkt på. Detta resulterade i att författarna vid nästa intervju hade dessa tankar i bakhuvudet. Två bandspelare användes vid alla intervjuer av säkerhetsskäl ifall en skulle gå sönder eller att batteriet tog slut. Alla respondenter godkände att bandspelaren användes och författarna var noga med att informera om att allt skulle raderas och att allt skulle avidentifieras efter transkribering av etiska skäl. Användning av bandspelare under intervjuerna underlättade efterarbetet men även att författarna kunde koncentrera sig på vad respondenten sade istället för att anteckna vilket kan leda till att man missar viktig information, vilket beskrivs i Lantz (2007). Som tidigare nämnt så transkriberades intervjuerna ordagrant efter varje intervjutillfälle. Detta moment gjordes gemensamt vilket författarna tillsammans kom fram till var det mest tidseffektiva sättet. Ibland upplevde författarna att det var svårt att höra vad respondenten sa på bandupptagningen och vid dessa tillfällen var det positivt att vara två. Själva transkriberingen var energi- och tidskrävande av den anledningen att författarna ville göra klart transkriberingen samma dag som intervjun gjorts för att slippa ha något hängande över sig. Enligt Gillham (2008) är det bra att transkribera materialet så nära inpå intervjuerna som möjligt för att det gör det lättare att tolka inspelningen. Nackdelarna med bandinspelningen var att författarna upplevde det svårt att få ner talspråk på papper samt att gester och mimik går förlorat. Enligt Kvale & Brinkman (2009) är en intervju en levande interaktion där det utspelas ett samspel mellan respondent och intervjuare, vid transkribering ändras muntligt tal