13. Plana vågors reflektion och brytning

Transkript

1 3. Plana vågors reflektion och brytning E 2 = xe 2x e i(ωt κ 2 z) (3.3) med [RMC] Nu skall vi använda resultaten för plana vågors fortskridande och speciellt resultaten för gränsvillkor som härleddes i förra kapitlet för att behandla de praktiskt mycket viktiga fallen av hur vågor reflekteras eller bryts mellan två media. κ = ωn /c (3.4) κ 2 = ωn 2 /c (3.5) Magnetfältet är med û = ẑ för vågorna och 2, och û = ẑ för vågen. Vi får B = n c û E (3.6) B = n c ŷe xe i(ωt κ z) (3.7) B = n c ŷe x e i(ωt+κ z) (3.8) B 2 = n 2 c ŷe 2xe i(ωt κ 2 z) (3.9) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund Reflektion och brytning av vågor mellan icke-ledande media De tangentiella komponenterna för E, B är kontinuerliga vid gränsen z = 0. Om permeabiliteten är samma för både medierna: 3... Rätvinklig infallsvinkel E x E x = E 2x (3.0) n E x + n E x = n 2 E 2x (3.) E x = n 2 n n 2 + n E x (3.2) E 2x = 2n n 2 + n E x (3.3) Låt färdriktningen för den inkommande vågen vara ẑ. Planet vid vilket reglektion och brytning sker är xy-planet vid z = 0. De inkommande, reflekterade och transmitterade vågorna är nu Om n 2 > n så är E x och E x i fas och har samma tecken. Om n 2 < n så är den inkommande och reflekterade vågorna fasförskjutna, eftersom då gäller E x E x = e iπ E x (3.4) E = xe x e i(ωt κ z) (3.) med fasvinkeln π = 80. E = xe x e i(ωt+κ z) (3.2) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.2 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.4

2 Definiera Fresnel-koefficienterna för rätvinklig reflektion och transmission: Exempel : Luft har n och glas n 2 =, 5. R n = 0, 04 och T n = 0, 96 för en våg i luft som träffar gränsytan luft-glas med en infallsvinkel vinkelrät mot ytan. Tidsmedelvärdet av Poynting-vektorn är r 2 = E x E x (3.5) t 2 = E 2x E x (3.6) S = n 2 µ 0 c (E2 0p + E2 0s ) (3.7) vilket visats i extra materialet 2x, stycke Energitäthet och ström. Nu gäller E 0p = E x och E 0s = 0 så att n S = 2 µ 0 c E2 x (3.8) S = n 2 µ 0 c E 2 x (3.9) n 2 S 2 = 2 µ 0 c E2 2x (3.20) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund Icke-rätvinklig infallsvinkel De inkommande, reflekterade och transmitterade vågorna är nu E = Ẽe i(ωt κ r) (3.26) E = Ẽ e i(ωt+κ r) (3.27) E 2 = Ẽ2e i(ωt κ 2 r) (3.28) Gränsplanets normalvektor betecknas n, och är med dessa beteckningar lika med ẑ-vektorn. Planet som bildas av κ och n kallas infalls-planet (eng. plane of incidence). I detta fall motsvaras det av xz-planet, eftersom κ, n båda bara har komponenter i xz-planet. Infallsplanet motsvarar alltså papperets plan. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.7 Definiera reflektansen Elfältens p-komponenter är per definition de komponenter som är parallella med infallsplanet. och transmittansen R = S S (3.2) Detta gör att ŝ-komponenterna är vinkelräta (ty. senkrecht) mot infallsplanet. De tangentiella komponenterna av E, H-fälten är kontinuerliga vid randytan r 0 = (x, y, 0). Detta ger att faserna och speciellt vågvektor-komponenterna måste vara kontinuerliga där: T = S 2 S Dessa blir nu för rätvinklig reflektion och transmission (3.22) Detta medför att alla vågvektorer ligger i ett plan. κ r 0 = κ r 0 = κ 2 r 0 (3.29) Villkoret är satisfierat, vilket innebär att energin bevaras. R n = r 2 2 (3.23) T n = n 2 n t 2 2 (3.24) R + T = (3.25) Bevis: Använd identiteten n ( n F) = n( n F) F( n n) = n( n F) F (3.30) Med r 0 = F och n = ẑ (planets ytnormal) fås n ( n r 0 ) = n(ẑ (x, y, 0)) r 0 = r 0 (3.3) Multiplicera nu med t.ex. κ. Vi får: κ ( n ( n r 0 )) = (κ n) ( n r 0 ) = κ r 0 (3.32) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.6 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.8

3 Gör samma sak med κ 2 och κ 3, och använd ekv. (3.29). Vi får: villkor. (κ n) ( n r 0 ) = (κ n) ( n r 0) = (κ 2 n) ( n r 0 ) (3.33) Multiplikation med t.ex. κ ger κ n = κ n = κ 2 n (3.34) 0 = (κ κ ) n (3.35) som indikerar att κ, κ, n alla ligger i samma plan. Motsvarande för κ 2. (i) Eftersom n = ẑ får vi nu att ẑ κ = κ sin θ (3.36) = ẑ κ = κ sin θ (3.37) = ẑ κ 2 = κ 2 sin θ 2 (3.38) Normalkomponenten av t.ex. elfältet vid gränsytan är E n = ( n E) n (3.4) Vilken är den tangentiella komponenten E t? Vi vet att fältet är en summa av normala och tangentiella komponenter, så att E = E n + E t = ( n E) n + E t E( n n) (3.42) En titt på vektoridentiteterna ger oss att n ( n E) = ( n E) n E( n n) (3.43) Jämförelse av dessa två uttryck ger oss genast att den tangentiella komponenten måste vara E t = n ( n E) (3.44) Men κ = ω/(c/n) så att κ = κ och Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.9 Kontinuitetsvillkoret tillämpat på randen (x, y, 0) ger nu Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3. Infalls- och reflektionsvinklarna är samma! sin θ = sin θ (3.39) (ii) Vi har också från ovan κ sin θ = κ 2 sin θ 2 och dä detta jämförs med definitionen på κ (ekvationerna 3.4 och 3.5), som är Snells lag. n sin θ = n 2 sin θ 2 (3.40) n ( n (Ẽ + Ẽ )) = n ( n Ẽ2) (3.45) Plocka bort den gemensamma faktorn n : n (Ẽ + Ẽ ) = n Ẽ2 (3.46) Motsvarande villkor har vi för magnetfältet: n ( B + B ) = n B 2 (3.47) Detta kan skrivas om med hjälp av B = n c û E (3.48) Följande betraktelse över reflektion specifikt för polariseringsriktningar hoppas över, men ges som referens i anteckningarna. Det krävs inte i mellanförhöret. så att vi får ett nytt villkor för elfältet: n n (û Ẽ + û Ẽ ) = n 2 n (û 2 Ẽ2) (3.49) Å andra sidan gäller För att komma vidare måste randvillkoren tillämpas på de olika fälten. I detta fall räcker det med att fokusera på de tangentiella komponenterna. Villkoren för normalkomponenterna ger inga extra E = c nû B (3.50) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.0 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.2

4 så att n n (û B + û B ) = n 2 n (û 2 B 2 ) (3.5) Vi bestämmer nu Fresnel-koefficienterna för reflektionen och brytningen. Vi betraktar skilt p- och s-komponenterna. Expandera trippelprodukten med regeln så att F (G H) = G(F H) H(F G) (3.52) n (û Ẽ) = û( n Ẽ) Ẽ( n û) (3.53) = Ẽ( n û) (3.54) för elfälten i ŝ-riktningen och motsvarande för magnetfälten B p i ŝ-riktningen. Observera att p.g.a. så ligger B p i ŝ-riktningen. B p = n c û E p (3.55) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.3 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.5 p-polarisering Obs: n (Ẽs( n û ) + Ẽ s ( n û )) = n 2Ẽ2s( n û 2 ) (3.56) n ( B p ( n û ) + B p ( n û )) = n 2 B2p ( n û 2 ) (3.57) För p-komponenterna som är per definition riktade vinkelrätt mot planet ŝ kan vi skriva n ( B p + B p ) = n ( B p ŝ + B pŝ) (3.63) n B 2p = n B 2p ŝ (3.64) n û = ẑ û = cos θ (3.58) n û = ẑ û = cos(θ π) = cos θ (3.59) n û 2 = ẑ û 2 = cos θ 2 (3.60) Enligt det tidigare villkoret 3.47 bör dessa vara lika, så de högra ledena ger Ur ekvation 3.62 fås B p + B p = B 2p (3.65) n (Ẽs cos θ Ẽ s cos θ ) = n 2Ẽ2s cos θ 2 (3.6) n ( B p cos θ B p cos θ ) = n 2 B2p cos θ 2 (3.62) n ( B p cos θ B p cos θ ) = n 2 B2p cos θ 2 (3.66) Definitionerna för Fresnel-koeffiecienterna och ekvation 3.50 ger nu Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.4 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.6

5 så att Fresnelkoefficienternas tecken berättar om fälten har samma riktning eller är motsatt riktade. r 2p = E p = c/n Bp = B p (3.67) E p c/n B p B p t 2p = E 2p E p = c/n 2B 2p c/n B p = n B 2p n 2 B p (3.68) De skalära uttrycken ovan är samma som ovan för magnetfältet, men med n och n 2 på ombytta platser. Lösningen av ekvationssystemet ger, med beteckningarna E s = r 2sE s och E 2s = t 2s E s att varur fås r 2p = n 2 cos θ n cos θ 2 n 2 cos θ + n cos θ 2 (3.69) t 2p = = tan(θ θ 2 ) tan(θ + θ 2 ) (3.70) 2n cos θ n 2 cos θ + n cos θ 2 (3.7) r 2s = n cos θ n 2 cos θ 2 n cos θ + n 2 cos θ 2 (3.79) t 2s = = sin(θ 2 θ ) sin(θ 2 + θ ) (3.80) 2n cos θ n cos θ + n 2 cos θ 2 (3.8) = 2 cos θ sin θ 2 sin(θ 2 + θ ) (3.82) = 2 cos θ sin θ 2 sin(θ + θ 2 ) cos(θ θ 2 ) (3.72) De sista leden följer med hjälp av Snells lag och några trigonometriska identiteter. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.7 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.9 s-polarisering Nu fås n (Ẽs + Ẽ s ) = n (Ẽsŝ + Ẽ sŝ) (3.73) n Ẽ2s = n Ẽ2sŝ (3.74) Enligt det tidigare villkoret 3.46 bör dessa vara lika, så de högra ledena ger Ur ekvation 3.6 fås Ẽ s + Ẽ s = Ẽ2s (3.75) Reflektanserna och transmittanserna definieras nu som projektionen av Poynting-vektorns tidsmedelvärde på gränsytans normal: R s = n S s n S s = r2 2s (3.83) T s = n S 2s n S s = n 2 cos θ 2 t 2 2s (3.84) n cos θ n S p R p = n S p = r2 2p (3.85) T p = n S 2p n S p = n 2 cos θ 2 n cos θ t 2 2p (3.86) n (Ẽs cos θ Ẽ s cos θ ) = n 2Ẽ2s cos θ 2 (3.76) Notera att ekv. (3.75) och (3.76) också gäller för fälten i vektoriell form. Detta betyder att Ẽ s = r 2s Ẽ s (3.77) Ẽ 2s = t 2s Ẽ s (3.78) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.8 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.20

6 Exempel : Ljusstråle i luft som träffar en gränsyta mot glas, n = och n 2 =, 5. Exempel 3: En gul ljusstråle i luft som träffar en gränsyta mot diamant, n = och n 2 = 2, 4. Reflektans R s R p Infallsvinkel, (deg) Reflektans R s R p Infallsvinkel, (deg) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.2 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.23 Exempel 2: Ljusstråle i glas som träffar en gränsyta mot luften, n =, 5 och n 2 =. Reflektans R s R p Infallsvinkel, (deg) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.22 Slut på det överhoppade området. Tangentiellt inkommande våg Speciella vinklar θ = π/2 ger sin θ 2 = n /n 2. Om n < n 2 så existerar en reell brytningsvinkel. Från uttrycken för reflektansen och transmittansen ser vi dock att R s = R p = för θ = π/2, d.v.s. allt ljus reflekteras medan inget bryts. Detta kan iakttas i de föregående exemplens grafer. Brewsters vinkel Det finns en vinkel θ B kallad Brewsters vinkel, vid vilken den ena av polarisationskomponenterna inte alls reflekteras, men nog den andra. Genom att kräva t.ex. R p = 0 för n n 2 fås att θ + θ 2 = π/2 ger R s 0. Den motsvarande infallsvinkeln θ fås med hjälp av Snells lag: Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.24

7 n sin θ = n 2 sin(π/2 θ ) = n 2 cos θ (3.87) 3.2. Reflektion och brytning av vågor mellan icke-ledande och ledande media I och med detta fenomen har man en enkel metod att polarisera ljus! tan θ B = n 2 n (3.88) Exempel : För en ljusstråle som rör sig i luft och träffar en glasyta gäller n = och n 2 =, 5, så att Brewsters vinkel är θ B = 56 (jämför bilden i exempel ovan). Om ljusstrålen istället rör sig i glas och träffar en yta mot luften fås θ B = 34. Vi betraktar nu ett genomskinligt medium och en bra ledare 2. Då medium 2 är ledande har vi Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.25 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.27 Total intern reflektion Ytterligare en speciell vinkel (förutom θ = π/2) satisfierar villkoret att allt ljus reflekteras och inget bryts, d.v.s. R = och T = 0. att brytningsvinkeln måste uppfylla villkoret cos θ 2 = 0, vilket ger θ 2 = π/2. Den motsvarande infallsvinkeln kallas kritisk vinkel och betecknas θ c. Snells lag ger Den kritiska vinkeln existerar om n 2 < n! sin θ c = n 2 n (3.89) Fenomenet total intern reflektion utnyttjas t.ex. för att sända ljussignaler genom en optisk fiber. Exempel : För en ljusstråle som rör sig i glas och träffar en gränsyta mot luften gäller n =, 5 och n 2 =, så att θ c = 42. För en stråle i luft som träffar en glasyta existerar ingen dylik vinkel, eftersom det då gäller att n 2 > n. Dock har vi fortfarande vinkeln θ = π/2 som gör att allt ljus reflekteras. κ 2 = κ 2r + iκ 2i (3.90) n κ = n κ 2 = n κ 2r + i n κ 2i (3.9) Vänstra ledet är i ŷ-riktningen, så högra ledets första term måste också vara det. Vänstra ledet innehåller ingen imaginär term, så vi måste ha n κ 2i = 0, d.v.s. κ 2i är parallell med n. Vi har nu så att n κ 2r = κ 2r cos θ 2 (3.92) n κ 2i = κ 2i cos 0 = κ 2i (3.93) n κ 2 = κ 2r cos θ 2 + iκ 2i κ 2 cos θ 2 (3.94) Detta definierar den komplexa vinkeln θ 2 med hjälp av de reella storheterna θ 2, κ 2r och κ 2i. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.26 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.28

8 Ekvationen ger n κ = n κ 2r (3.95) fås κ 2 = ω c ñ2 = ω c (n 2 + ik 2 ) (3.02) Observera: κ sin θ = κ 2r sin θ 2 = κ 2r cos2 θ 2 (3.96) ) 2 /2 = κ 2r = = ( κ2 cos θ 2 iκ 2i κ 2r [ κ 2 2r ( κ2 2 cos2 θ2 κ 2 2i 2i κ 2 cos θ ] /2 2 κ 2i ) [ κ 2 2r + κ2 2i κ2 2 cos2 θ2 + 2i κ 2 κ 2i cos θ 2 ] /2 (3.97) sin θ 2 = c ω cos θ 2 = c ω κ 2r sin θ 2 n 2 + ik 2 (3.03) = n 2 sin θ 2 n 2 + ik 2 = c κ sin θ ω n 2 + ik 2 = n sin θ n 2 + ik 2 = n n 2 sin θ in k 2 sin θ n k2 2 (3.04) κ 2r cos θ 2 + iκ 2i n 2 + ik 2 (3.05) κ 2 2 = (κ 2r + iκ 2i ) 2 = κ 2 2r κ2 2i + 2iκ 2r κ 2i = κ 2 2r κ2 2i + 2iκ 2rκ 2i cos θ 2 = n 2 cos θ 2 + ik 2 n 2 + ik 2 = n2 2 cos θ 2 + k in 2k 2 ( cos θ 2 ) n k2 2 (3.06) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.29 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.3 Vi får nu = κ 2 2r κ2 2i + 2iκ 2rκ 2i κ 2 cos θ 2 iκ 2i κ 2r = κ 2 2r κ2 2i + 2iκ 2i κ 2 cos θ 2 + 2κ 2 2i = κ 2 2r + κ2 2i + 2iκ 2i κ 2 cos θ 2 (3.98) Dessa ersätter sin θ 2 och cos θ 2 i uttrycken för r 2 och t 2. Dessa blir nu komplexa, så att r 2s r 2s e iαs (3.07) r 2p r 2p e iαp (3.08) och κ sin θ = κ 2r sin θ 2 (3.99) = [ κ 2 2 κ2 2 cos θ ] /2 2 = κ 2 sin θ 2 (3.00) Resultatet av detta är likheten κ sin θ = κ 2r sin θ 2 = κ 2 sin θ 2 (3.0) Reflektanserna blir R s = r 2s 2 och R p = r 2p 2. Ẽ 2s = r 2s E s (3.09) Ẽ 2p = r 2s E p (3.0) Observera: För ledande media talar man inte om transmittans utan kallar samma storhet för absorptans: Vi kan nu skriva om uttrycken för r 2 och t 2 för ett ledande medium 2. () Först ersätter vi n 2 med ñ 2 = n 2 + ik 2. (2) Sedan noterar vi att med Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.30 A = R (3.) Uttrycken för absorptanserna blir mera komplicerade. Istället för att ta reda på dessa konstaterar vi att A = R, så att det räcker med att bestämma R, vilket vi gjort. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.32

9 Användbara identiteter är nu 3.3. Vågledare r 2 = r 2 (3.2) r t 2 t 2 = (3.3) för både s och p. Vi får för reflektanserna r 2p = ñ2 cos θ n cos θ 2 ñ 2 cos θ + n cos θ 2 (3.4) r 2s = n cos θ ñ 2 cos θ 2 n cos θ + ñ 2 cos θ 2 (3.5) Bilden visar reflektansen för synligt ljus från silver med n 0.05 och k 3 samt nickel med n 2 och k 3 Detta resultat förklara varför metaller är glänsande! Bilden innebär ju att s.g.s allt synligt ljus Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund Vågors fortskridande mellan parallella ledande plan Vi kommer nu att se hur elektromagnetiska vågor kan transporteras genom ihåliga ledare. Detta är ett alternativ till att skicka ut och ta emot dem via antenner. Vågledare är mycket centrala i nutida telekommunikation för att optiska fibrer är vågledare där centrumet av ledaren är glas. Utvecklingen av optiska fibrer gav Nobelpriset i fysik 2009 till Charles Kao. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.35 reflekteras från silver, och en stor del också från nickel. Vågledare är också mycket aktuella nu för att man nyligen kommit på att s.k. fotoniska kristaller har egenskapen att de helt hindrar ljusets framfart i dem vid någon viss frekvens. Tack vare detta kan man (analogt med ledare) använda fotoniska kristaller för att styra ljus. Fotoniska kristaller kan tillverkas av halvledare på kiselchips, vilket innebär att detta ger en potential för att integrerar konventionell och optoelektronik på samma kiselchips. Ämnet behandlas inte mer ingående på denna kurs, för den kräver Opaler är naturliga fotoniska kristaller. De hindrar insikter i halvledarfysik, men framfart av ljus vid vissa bestämda våglängder, en lättfattlig introduktion ges i vilket ger dem vackra färger. [wikipedia] crystal Vi antar att det ledande materialet har en oändlig konduktivitet så att vågen inte attenueras vid reflektion. Då g = gäller att K i = och δ = 0, så att exp[ u/δ] = exp[ ] = 0 och brytning in i ledaren förekommer därför inte. Vi granskar först fallet att vågorna reflekteras mellan två parallella plan. Senare inkluderas ytterligare Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.34 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.36

10 ett par av plan, så att vi får en rektangulär vågledare. Låt transportriktningen vara ẑ. Situationen ser nu ut som i figuren. så att vi måste ha e iκb cos θ = e iκb cos θ (3.2) eller sin(κb cos θ) = 0 (3.22) där m är ett heltal. κb cos θ = mπ (3.23) Man definierar två sorters transportmoder: () transversell elektrisk (TE) mod, och (2) transversell magnetisk (TM) mod. För TE-moden gäller det att elfältet är parallellt med de reflekterande ytorna ( x-riktningen) och vinkelrätt mot fortskridningsriktningen (ẑ-riktningen). För TM-moden gäller motsvarande villkor, men för magnetfältet. I det följande behandlar vi bara TE-moder. Låt den infallande vågen alternativt vågen som reflekteras från väggen vid y = 0 ha fasen Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.37 κ = där λ 0 är den motsvarande våglängden i vakuum. Vi kan också definiera mπ b cos θ = ω c = 2πν = 2π (3.24) c λ 0 κ y = κ cos θ 2π λ c (3.25) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.39 ωt + κ r = ωt + κy cos θ + κz sin θ (3.6) Vågen som reflekteras från planet vid y = b har då fasen ωt + κ r = ωt κy cos θ + κz sin θ (3.7) Vågens elfält är Ẽ(y, z, t) = x (Ẽ e i( ωt+κ(y cos θ+z sin θ)) + Ẽ e i( ωt+κ( y cos θ+z sin θ))) (3.8) Randvillkoret vid ytan mot det oändligt ledande materialet är Ẽ = 0. (i) För randen y = 0 fås 0 = Ẽe i( ωt+κz sin θ) + Ẽ e i( ωt+κz sin θ) (3.9) Detta skall gälla för alla t och z, så att vi måste ha E = E. (ii) För randen y = b fås Elfältet blir nu Observera: ger κ z = κ sin θ 2π λ g (3.26) Ẽ(y, z, t) = xẽ(e iκy cos θ e iκy cos θ )e iωt+iκz sin θ (3.27) iωt+iκz sin θ = xẽ2i sin(κy cos θ)e ( ) 2πy xẽ0 sin e i2πz/λg iωt (3.28) λ c κb cos θ = mπ = 2πb λ c (3.29) som ger 0 = Ẽe i( ωt+κ(b cos θ+z sin θ)) Ẽe i( ωt+κ( b cos θ+z sin θ)) (3.20) Men: b λ c = m 2 (3.30) Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.38 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.40

11 så att κ 2 = κ 2 y + κ2 z (3.3) λ 2 0 = λ 2 c + λ 2 g λ2 0 λ2 c λ 2 g = λ 2 c λ2 0 (3.32) (3.33) Om λ c λ 0 blir λ g och κ z noll eller imaginär, d.v.s. vågen existerar inte eller attenueras istället för att fortskrida Absorption i fibertoptik I praktiska vågledare är det också givetvis avgörande att ha så låg absorption av ljus som möjligt. I vakuum är absorptionen noll, men vakuum lämpar sig inte för vågledare i praktiskt bruk i vardagslivet. Dagens hypereffektiva telekommunikation bygger till stor del på s.k. fiberoptik, där man använder kiseldioxid (silika)-baserade kablar som vågledare. Orsaken är att det visar sig att kiseldioxid (som är mycket billigt råmaterial då det kan tillverkas från sand) har ett absorptionsminimum kring den infraröda våglängden.55 µm. Vi måste alltså kräva att λ 0 < 2b m = λ c (3.34) λ c kan kallas bryt-våglängd (eng. cutoff wavelength) och motsvarar den längsta vågländ som kan skickas mellan de parallella planen. Denna våglängd motsvarar ett bestämt värde på m, och kallas för mod. Alternativt, med ν 0 = c/λ 0, fås Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.4 Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.43 ν 0 > mc 2b (3.35) Elfältet blir nu ( ) mπy Ẽ(y, z, t) = Ẽ0 sin e i2πz/λg iωt (3.36) b i x-riktningen, där λ g = λ 0 (mλ 0 /(2b)) 2 (3.37) Exempel :: Om m = 0 fås λ c = så att alla vågor med godtycklig våglängd borde kunna fortskrida. Men å andra sidan, m = 0 ger Ẽ 0, så att inga vågor förekommer. Exempel 2:: Om m = fås ν 0 > c/(2b). Om mikrovågor (ν 0 = 0 0 Hz) ska fortskrida så måste vi ha b > c/(2ν 0 ) = λ 0 /2, 5 cm. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.42 Absorption av ljus i SiO 2. Bild från Därmed har kombinationen av snabba lasrar som genererar ljuspulser snabbt vid denna våglängd och tunna kablar möjligggjort överföring av otroliga datamängder mycket snabbt (tänk på att t.ex. bibelns text är ungefär 4 miljoner tecken, vilket kan komprimeras till grovt sett 0 Mbit data. Så med en modern Gbit/s kabel kan man överföra hela bibelns text på ungefär /00 av en sekund. Elektrodynamik, vt 203, Kai Nordlund 3.44