Civilsamhällets roll i etniska konflikter hinder eller möjlighet?

Transkript

1 Lunds universitet Statsvetenskapliga institutionen STVA21 HT07 Handledare: Anders Uhlin Civilsamhällets roll i etniska konflikter hinder eller möjlighet? En fallstudie av Nigerias civilsamhälle Isabelle Andersson Sandra Buijsse

2 Lunds universitet Statsvetenskapliga institutionen Abstract STVA21 HT07 Handledare: Anders Uhlin Nigeria är ett av världens mest etniskt mångfaldiga länder. Landet har under senare år, trots ett alltmer demokratiskt styre, erfarit ett uppsving av etniska konflikter. Med en konstruktivistisk syn på etnicitet är orsaken till konflikterna inte given, utan kan elimineras. De nigerianska ledarna har dock inte lyckats med detta, utan snarare gjort problemen än mer komplicerade. Därför syftar denna fallstudie till att analysera civilsamhällets möjligheter och hinder att få bukt med de etniska konflikterna. Genom tillämpande av teorier om inter- och intraetniskt civilsamhälle samt socialt kapital finner vi att civilsamhället, som genom en bred definition är livfullt och heterogent i Nigeria, i dagsläget är för svagt och fragmenterat. Dess tendens att bli alltmer etniskt uppdelat kan vara en konfliktorsak i sig. Enligt våra teorier är den huvudsakliga möjligheten för civilsamhället att kunna överbrygga etniska konflikter att de går samman och visar en enad front. Nyckelord: Nigeria, civilsamhälle, etnisk konflikt, bonding och bridging, Varshney Antal tecken:

3 Innehållsförteckning 1 Inledning Syfte och frågeställning Metod och material Avgränsning Disposition Tidigare forskning Begrepp och teoretiskt ramverk Etnicitet Etnicitet i nigeriansk kontext Civilsamhället Civilsamhället i nigeriansk kontext Intra- och interetniskt civilsamhälle Socialt kapital - Bonding och bridging Koppling av teorier Nigeria före och efter självständigheten Nigerianska civilsamhällets organisering Civilsamhällets roll i etniska konflikter Hinder Möjligheter Slutsats Referenser... 27

4 1 Inledning As Nigeria goes, so goes Africa skriver Robert Rotberg (2004:1) och framhåller härmed hur viktig Nigerias utveckling är för hela kontinentens framtid, och främst i Västafrika, med sin stora befolkning på över 130 miljoner människor och sitt centrala läge i Afrika. Nigeria är troligtvis det mest etniskt och kulturellt mångskiftande landet på den afrikanska kontinenten, kanske i hela världen, med över 300 språk talade av minst lika många etniska grupper. Landets historia har innefattat många konflikter mellan, och inom, dessa grupperingar. Sedan det första demokratiska valet den 29 maj 1999, efter närmare 30 år av militärstyre, har dock antalet konflikter blossat upp. Enbart mellan år 1999 och 2002 registrerades fyrtio blodiga konflikter. Många år av korrupt militärstyre har lagt grunden för omfattande korruption på alla nivåer i samhället och Nigeria anses vara ett av världens mest korrupta länder. Källa: http// 1.1 Syfte och frågeställning Hittills har för stort ansvar legat på regeringen gällande Nigerias problem med etniska motsättningar. Det är uppenbart att regeringen själv inte kan ta hand om problemen på ett effektivt sätt. Istället har regeringens ageranden snarare gjort problemen än mer komplicerade. Med den maktstruktur som präglar det nigerianska samhället, där den som sitter vid makten gör vad som helst för att behålla den, bör en alternativ aktör studeras. Det civila samhället spelar ofta en central roll i sociopolitiska processer. Dessutom skriver Thomas A. Imobighe (2003:33) att det har bevisats att arrangemang som är förankrade bland folket har testats under lång tid och kanske till och med står över top-down-ageranden av staten. Då det nigerianska civilsamhället anses vara livfullt och mångfaldigt syftar denna uppsats till att undersöka dess roll i landets etniska konfliktlösning. Vår övergripande frågeställning lyder: Vilka hinder respektive möjligheter finns för Nigerias civilsamhälle att överbrygga den etniska konflikten? 1

5 För att kunna besvara denna fråga kommer vi titta på hur civilsamhället är organiserat och uppdelat; är det etniskt uppdelat såsom samhället i stort? Inkluderar de samtliga etniska grupper; eller är de exkluderande, och kan då eventuellt förstärka motsättningarna? 1.2 Metod och material Genom att titta på civilsamhället i Nigeria går vi på djupet i ett specifikt fall, vilket medför att vi gör en kvalitativ fallstudie, där det studerade fallet alltså är det civila samhällets roll i de etniska konflikterna i Nigeria. Uppsatsen är teorianvändande, där vårt fall står i centrum. Våra valda teorier, Varshneys teori om inter- och intraetniskt civilsamhälle samt Putnams teori om bonding och bridging, fungerar som verktyg för att förklara civilsamhällets roll i de etniska konflikterna. Vår uppsats ämnar inte pröva teorierna, då teorin istället står i centrum, utan utgår ifrån verkligheten. Esaiasson et al (2007:43) påpekar dock att distinktionen mellan teoriprövande och teorikonsumerande fallstudier är en gradfråga. Även om det inte är det primära syftet, sätts teoriernas förklaringskraft även i en teorianvändande studie på prov. Vi är medvetna om den begränsade generaliserbarheten som en teorianvändande fallstudie innebär, då endast ett fall betraktas. (Esaiasson et al 2007:99f). Vår ambition med denna uppsats är dock inte att vara nomotetisk, utan ideografisk (Lundquist 1993:71). Fördelar med att göra en fallstudie är den kvalitativa studiens förmåga att gå in på djupet, att ta ett helhetsgrepp om en särskild problematik och att se sammanhang och strukturer (ibid.:104f). Utöver detta kan vår fallstudie ses som ett bidrag till forskningens kumulativitet (Esaiasson et al 2007:19). Vårt falls geografiska placering har medfört att materialet till denna studie i huvudsak är sekundärt, i form av vetenskapliga artiklar och böcker. Detta innebär att vi behövt granska våra källor kritiskt; deras äkthet, oberoende, samtidighet och tendens. Våra huvudsakliga källor är författade av nigerianska akademiker, i exempelvis afrikanska studier och statsvetenskap, väl insatta i problematiken och på plats i landet. Viktig att nämna är Thomas A. Imobighe, professor i strategiska studier vid Ambrose Alli University, Nigeria, som skrivit om kopplingen mellan civilsamhället och etnisk konfliktlösning. Vi vet dock inte vilken etnisk grupp författarna tillhör, vilket i värsta fall skulle kunna innebära att det finns ett intresse av att ge en antingen mer positiv alternativt negativ bild av civilsamhället eller vid beskrivning av de etniska grupperna. Cyril I. Obi (2008) menar dock att denna risk är minimal, då nigerianska akademiker ofta inte ser sig som anhängare av någon etnisk grupp. Vi har använt oss av ett flertal källor som bekräftar varandra, vilket stärker graden av oberoende samt minskar risken för tendens. 2

6 (Esaiasson et al 2007: 314ff) Dessutom har vi använt oss av några källor skrivna av västerländska akademiker som motvikt till de nigerianska. Utöver detta har vi intervjuat professor Cyril I. Obi, samordnare för Post-Conflict Transition, the State and Civil Society in Africa Programme vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala, som har doktorerat vid universitet i Lagos och dessutom forskar kring Nigerias civilsamhälle. En primärkälla som denna stärker uppsatsens trovärdighet (Esaiasson et al 2007:319), inte bara det att han är professor utan framförallt att han är nigerian och har varit centralt placerad i landet. Majoriteten av vårt källmaterial är skrivet under 2000-talet. Eftersom vår studie fokuserar på nutid kan detta bedömas som nära i tiden, vilket ökar källornas trovärdighet. (Esaiasson et al 2007:320) 1.3 Avgränsning Trots att vi har valt en bred definition av civilsamhället har vi främst tittat på är NGO:s, då dessa är lättast att få information om. Dessutom finns det icke-statliga organisationer som inriktar sig specifikt på etnisk konfliktlösning. Då Nigeria inkluderar över sammanlagt 300 olika etniska grupper har vi valt att titta på dessa ur ett mer generellt och övergripande perspektiv. Dock kommer vi att ta upp exempel på grupper som är av relevans för besvarandet av vår fråga. Vi kommer framförallt att ta exempel från de tre största grupperna: Hausa-Fulani, Yoruba och Igbo, även kallad Ibo. Eftersom Nigeria är ett land med mer än en religion, är det lätt att komma in på distinktionen mellan etnicitet och religion. De båda är två breda koncept som skulle kunna behandlas separat. Men i just Nigerias fall har religion och etnicitet utvecklats i symbios med varandra, där de flesta etniska grupper är religiöst indelade. Därför väljer vi att inte göra skillnad på dessa begrepp. Våra valda teorier styr uppsatsen. Analysen görs därmed med hjälp av dessa teorier, även om vi är medvetna om att andra teorier kanske kan förklara vår frågeställning. Tidsmässigt kommer vi att avgränsa oss från år 1993, då annullering av presidentvalet satte fart på grupper i det civila samhället. 1.4 Disposition I slutet av inledningskapitlet tar vi avstamp i den tidigare forskningen för att i kapitel två definiera de centrala begreppen etnicitet och civil- 3

7 samhälle. Här redogör vi även för våra två teorier, inter- och intraetiskt civilsamhälle samt bonding och bridging, och visar på att de kompletterar varandra. För att leda in läsaren på ämnet har vi i kapitel tre sammanfattat viktiga historiska händelser sedan år 1960, då Nigeria blev självständigt, fram till år Vissa tidigare historiska händelser kommer vi att ta med då vi anser att kolonialtiden är av relevans för att förstå hur Nigeria ser ut idag. Därefter följer en redogörelse och analys av civilsamhällets organisering i Nigeria. I kapitel fem kommer vi koppla samman vårt fall med våra valda teorier för att på så vis kunna analysera civilsamhällets roll i etniska konflikter och titta på dess hinder och möjligeter att agera i dessa. Avslutningsvis kommer vi att sammanfatta våra slutsatser. 1.5 Tidigare forskning Åtskilliga studier har genom åren gjorts om civilsamhället och etniska konflikter. Forskning kring kopplingen mellan dessa två är dock desto färre. Ashutosh Varshney, professor i statsvetenskap och verksam vid universitetet i Michigan, har undersökt detta närmare och använder hemlandet Indien som exempel. Hans slutsats är att interetniska sammanslutningar är bättre lämpade för konfliktlösning än intraetniska, som snarare kan förstärka spänningar mellan etniska grupper. Professor Robert D. Putnam vid Harvard skriver om socialt kapital i sin bok Bowling alone, som behandlar det amerikanska civilsamhället. Han skiljer mellan förtroende som skapas inom den egna gruppen, bonding socialt kapital, och tillit som skapas mellan olika organisationer genom förenande av människor från olika bakgrunder, vilket skapar bridging socialt kapital som är särskilt viktigt i en pluralistisk demokrati. Thomas A. Imobighe, verksam professor vid Ambrose Alli University i Nigeria, har skrivit Civil Society and Ethnic Conflict Management in Nigeria, som behandlar vår problematik. Den innehåller exempelvis fallstudier av sex regioner i landet. Dock finns ingen tydlig teoretisk anknytning i Imobighes undersökning, utan mer empiriskt material. 4

8 2 Begrepp och teoretiskt ramverk 2.1 Etnicitet Ordet etnicitet härstammar från det grekiska ordet ethos, som betyder grupp av människor som delar en gemensam och utmärkande kultur. Det finns olika synsätt på etnicitet, som på olika sätt kan förklara varför konflikter inom ett land uppstår. Den primordialistiska synen har objektiva kriterier för hur folk skall kategoriseras i etniska grupper. Dessa kriterier kan vara språk, religion, ras och stam. Härmed ses den etniska identiteten som given och oföränderlig, vilket gör etniciteten i sig orsak till konflikter mellan grupper. Primordialismen ser konflikter mellan grupper som naturliga vilket medför att ingen djupare analys av konfliktorsakerna görs då etniska spänningar ses som normala. (Matthews Solomon 2002:10) Den instrumentella synen ser inte etnicitet som given, utan som en social och politisk konstruktion uppifrån. Etniska identiteter har manipulerats för politisk och ekonomisk vinst. Etnicitet existerar därmed inte i sig självt, utan ses som ett verktyg som används av eliter för att tjäna egna syften, exempelvis makt åt sig själva och den egna gruppen. Detta synsätt ser etnicitet och etnisk konflikt som vilken annan politisk identitet eller konflikt som helst. Därför kan etniska konflikter lösas på liknande sätt som konflikter mellan andra konkurrerande grupper. En kritik mot detta synsätt är att individer inte själva kan välja vilken etnisk grupp de tillhör, eftersom etniska identiteter till viss grad är inbäddade i och kontrollerade av samhället. (ibid.:11) Konstruktivisterna försöker sammankoppla ovanstående och andra teorier om etnicitet. Den ses som ett socialt fenomen som inte helt är ett val av individen utan är mer ett verktyg för att nå politiska eller ekonomiska mål. Dock är etnicitet inte något konstant eller oföränderligt, utan utvecklas med samhället. (ibid.:12) Det är snarare en process än ett tillstånd; identiteter skapas i relation till andra och är föränderliga över tid. Detta kan förklara varför konflikter mellan olika etniska grupper blossar upp efter långa tider av fred. (Hemmingsson Olin 2005:7) 5

9 2.1.1 Etnicitet i nigeriansk kontext Vi refererar till konflikterna i Nigeria som etniska, men de beror inte enbart på det faktum att de stridande parterna tillhör olika etniska grupper. De flesta av konflikterna uppstår på grund av andra orsaker, såsom strävan efter kontroll över statsmakten eller resurser. (Adekson 2004:22) Detta innebär att det primordialistiska synsättet inte är lämpligt för att analysera Nigerias etniska konflikter, även om detta ofta gjorts, såväl av västerländska som afrikanska akademiker. Det faktum att samexistens och tolerans länge härskade mellan de etniska grupperna innan kolonialtiden bortses ofta, medan just kolonialismen och tiden därefter har förstärkt och förvärrat de etniska skillnaderna. Det primordialistiska synsättet på etnicitet är utbrett på den afrikanska kontinenten genom sin fixering vid etnicitet som ett biologiskt och opåverkbart fakta. Det faktum att man allmänt talar om stamsystemet har praktiskt taget försäkrat att nyanser och funktioner av etnicitet, om det överhuvudtaget tagits hänsyn till, nästan aldrig problematiseras eller analyseras djupt. (ibid.:45f) Denna negativistiska och exkluderande bild av etnicitet passar inte in på hur de normala interetniska interaktionerna går till i Nigeria. Då skulle det vara svårt för etniska grupper att välkomna andra etniska gruppers ankomst i deras medelpunkt; ett fenomen som har lett till att etniska grupper blandats i delar av landet. Detta förklarar varför många med tillhörighet i Yoruba och Igbo bor i nordliga städer, som Kadu, medan Hausa-bostättningar bor i sydliga städer som Lagos och Ibadan. (Imobighe 2003:17) Det kanske mest intressanta i Nigerias fall är dock hur etnicitet har utnyttjats för att främja elitens intressen: Den styrande eliten, antingen upprättad i militär- eller civilsamhälle, har konsekvent använt etnicitet för att säkra sin egen makt i frånvaron av en sammanhängande klassideologi * (Badru i Adekson 2004:46) Framförallt har det varit de tre stora etniska grupperna Hausa-Fulani, Yoruba och Igbo som har försökt få politiska, ekonomiska och sociala fördelar gentemot varandra, men även minoritetsgrupper har gjort sig hörda gentemot staten och andra etniska grupper, vilket resulterat i många etniska konflikter fram till idag. (Adekson 2004:47) Vi anser alltså att en konstruktivistisk syn på etnicitet är bäst lämpad vid analys av Nigeria, och här ingår även den mer negativistiska instrumentalismen. Det är alltså viktigt att ta i beaktande hur fenomenet etnicitet uppfattas av det nigerianska samhället och manipuleras av * Fri översättning av författarna. 6

10 makteliten för att främja ekonomiska och politiska privilegier. Enligt konstruktivismen är en etnisk grupp fragmenterad och kan innehålla både olika trosuppfattningar och språk (Hemmingsson Molin 2005:8). Detta kan exemplifieras i Nigerias Yoruba, som består av både muslimer och kristna. Den etniska kulturen och grupptillhörigheten i en etnisk grupp är ett viktigt sätt som folk uppfattar sig själva. Etnicitet kan, liksom religion, vara användbar och fungera som en mobiliserande kraft. (Imobighe 2003:43) I Nigeria kan denna positiva aspekt av etnicitet ses på många håll, där organisationer med goda syften förenar folk med samma etniska grupptillhörighet, exempelvis hjälporganisationer som förhindrar fattigdom och arbetslöshet. (Democracy 2000:91) Det är alltså inte den etniska identifikationen i sig som är ett problem, utan konflikten som ofta, men inte ofrånkomligt, blir ett resultat av sådan identifikation. (Matthews Solomon 2002:12) 2.2 Civilsamhället Det finns ingen allmänt accepterad definition av termen civilsamhälle. Kanske är mångtydigheten i, och diskussionen kring, begreppet rentav en av dess tjusningar? Michael Edwards (2004:74) har ett vitt begrepp som innehåller tre aspekter av civilsamhället; (1) som organisations- och föreningsliv, (2) som det goda samhället och (3) som det offentliga rummet. Det första perspektivet ser civilsamhället som en del av samhället i stort, skilt från stat och marknad. Här rymmer alla slags nätverk och sammanslutningar som befinner sig i sfären mellan familjen och staten, vilkas gemensamma uppgift är att kollektivt handla. Viktigt är dock att påpeka att Edwards inte ser civilsamhället som ett alternativ till stat och marknad. En fungerande stat är snarare en förutsättning för ett civilsamhälles existens, då denna kan upprätthålla de politiska fri- och rättigheterna. (ibid.:90) Den andra aspekten definierar begreppet i normativa termer om hur det goda civilsamhället bör se ut och det tredje hänseendet ser det civila samhället som en plattform för debatt och åsiktsyttrande. Varshney (2003:366f) hänvisar till civilsamhället som sfären som (1) förekommer mellan familjen och staten, (2) möjliggör sammanlänkningar mellan individer och familjer, och (3) är oberoende av staten. Dessutom innehåller många existerande definitioner av begreppet, notera att detta inte gäller samtliga, ytterligare två kriterier: att den civila plattformen skall organiseras i föreningar som ägnar sig åt kulturella, sociala, ekonomiska och politiska behov för medborgarna; och att sammanslutningarna skall vara moderna och frivilliga. De två senare kriterierna reser en del frågor. Kan icke-organiserade krafter också kallas medborgerliga och vara en del av civilsamhället? 7

11 Måste sammanslutningar, för att vara en del av det civila samhället, vara moderna, vilket innebär frivilliga och överlappande, istället för medfödda och baserade på etnisk anknytning? (ibid.) Ernest Gellner, vars arbeten om civilsamhället varit många och inflytelserika, menar att ett civilsamhälle kräver modular citizens ; medborgare som är medlemmar i grupper men som samtidigt inte är alltför bundna till en specifik grupp. Han sammanfattar att civilsamhället inte bara är modernt utan också är baserat på helt frivilliga sammanslutningar mellan stat och familj, utan hänsyn till etnicitet eller religion. (Gellner 1995: passim) Detta motsätter sig däremot Varshney som hänvisar till empiriska studier som visar att etniska och religiösa föreningar kombinerar medfödd tillhörighet och frivillighet. Alla kristna behöver inte vara medlemmar i en kyrka i en specifik stad (Varshney 2001:368). Utöver detta finns en bred dokumentation av att etniska föreningar kan ha moderna funktioner, såsom medverkan i demokratisk politik och uppmuntran till modern sysselsättning och utbildning hos medlemmar. En annan kritik mot ovanstående kriterier är kravet att föreningar skall vara formella. I utvecklingsländer, framförallt på landsbygden och i små städer, finns det få formella sammanslutningar. Men det betyder inte att medborgerliga sammanlänkningar eller aktiviteter inte förekommer. Om det centrala i begreppet civilsamhälle är att individer länkas samman med andra individer, och eventuellt familjer med familjer utanför hemmet och pratar om publika angelägenheter, utan statens inblandning, är kriteriet om modern förening alltför snävt. (Varshney 2001:369) Civilsamhället i nigeriansk kontext Begreppet civilsamhälle är mycket kontextberoende, det vill säga att det ser olika ut i olika kulturer. Något som kritiseras brett är fenomenets eurocentralism och framförallt att studier av det civila samhället länge har varit inskränkta och problematiska just i detta avseende, främst vid studier i ett icke-västerländskt sammanhang. Hänsyn har inte tagits till Afrikas, och i detta fall, Nigerias, komplexitet. (Adekson 2004:13) Även om termen civilsamhälle har sitt ursprung i det västerländska samhället, är själva fenomenet inte västerländskt. Den ickestatliga sfären, med alla dess kriser och potentialer, är både levande och välmående i Afrika. Men för att komma till denna uppfattning krävs en bred syn på civilsamhället. Viktigt är också att ha i åtanke att civilsamhällets uppkomst i Afrika kom senare än i exempelvis Östeuropa, vilket gjort att civilsamhällstraditionen ännu inte är så djupt rotad. Det är en utveckling som skett efter 1980-talet. (Adekson 2004:44) För att kunna titta på Nigerias civilsamhälle krävs en bred definition av civilsamhället. Som tidigare nämnts existerar formella samman- 8

12 slutningar endast i städerna, vilket stänger ute alla medborgerligt engagemang som förekommer i Nigerias rurala områden. Dessutom är mycket få civilsamhällsorganisationer oberoende av staten på det sätt som avses i allmänna definitioner av civilsamhället. Om vi skulle följa detta krav stenhårt skulle det bli svårt att studera det nigerianska civila samhället. Idag finns dessutom en allt större uppsjö av etniska civilsamhällsgrupper som använder sig av våldsamma och kriminella metoder, vilka har tagit en allt större plats på civilsamhällsarenan. Cyril I. Obi (2008) menar att dessa våldsamma grupper helt klart tillhör det civila samhället, då de är oberoende av staten. Med en definition som Edwards förespråkar, om det goda civilsamhället, skulle denna grupp inte inkluderas i den civila sfären. Vi anser dock att dessa etniskt baserade, ibland våldsamma, organisationer måste inräknas för att ge en riktig bild av Nigerias medborgerliga engagemang. Dessutom är dessa grupper viktiga aktörer i de etniska konflikterna. Såsom Kasfir (i Imobighe 2003:43) förespråkar vi ett än mer inkluderande begrepp, än både Edwards och Varshney, av civilsamhället. Detta inte bara på grund av den mäktiga och genomträngande staten, utan också på grund av styrkan i mindre samhällen och speciella frågor som afrikaner engagerar sig i. Detta breda begrepp gör även plats för den politiska sfären och omfattar grupper som är civic eller inte, alltså sammanslutningar som tar till våldsamma medel. Det viktiga är att organisationerna, även om de inkluderar etniska grupper och mindre formella sammanslutningar, för samman individer, skapar förtroende och underlättar utbyten av synsätt. Detta går även i linje med Varshneys resonemang. 2.3 Intra- och interetniskt civilsamhälle Inter- och intraetniska sammanslutningar av medborgerligt engagemang spelar helt olika roller i etniska konflikter. Eftersom interetniska nätverk bygger broar, och härigenom kan motverka spänningar mellan etniska grupper, gynnar de fred. Om gemenskaper däremot endast skapas genom intraetniska relationer, som bygger på stärkande band inom gruppen, och kontakter med andra folkgrupper är svaga eller ickeexisterande, är etniskt våld sannolikt. (Varshney 2001:363) I städer som har integrerade sammanslutningar, men även vardaglig integrering, såsom torghandel, medför att fred bevaras. Under dessa förhållanden blir det problematiskt för politiker att vinna på etnisk polarisering och på så vis försvåras framkallandet av etniska klyftor, våld och bitterhet bland befolkningen. (Varshney 2002:47) Vardaglig integration i samhället kanske inte kan stå upp mot kriminella grupper som är stöttade av mäktiga politiker, men den organiserade styrkan hos sammanslutningar och integrerade politiska partier upprättar ett hinder även för politiskt skyddade ligor. Samman- 9

13 slutningar kan lättare stå emot ogillandet av politiker som skyddar gäng än vad vardaglig grannsamverkan kan göra. (Varshney 2002:50) När integrerande sammanslutningar finns tillgängliga i samhället skapas möjligheten att minimera våldsamma handlingar. Medborgerliga länkar i samhället har en lokal eller regional variation. Beroende på hur samhällen är fördelade gällande lokalt affärsliv, sysselsättningar hos befolkning, partier och på arbetsmarknaden tenderar att skilja sig från plats till plats. Resultatet blir att samma organisation kanske kan medverka till att skapa spänningar och våld i en region men ej lyckas lika bra i en annan. Anledningen är att i vissa regioner eller städer är de medborgerliga förbindelserna starkare och har på så vis större motståndskraft. (Varshney 2002:47) Interetniska organisationer på medborgarnivå såsom fackföreningar och politiska partier är en starkare medborgerlig fredsmäklare än elitbaserade organisationer. Beroende på vad olika organisationer innebär, om de för samman människor från endast ett samhälle eller från många, så kan småskaliga men mångfaldiga medborgerliga organisationer främja storskaliga informella engagemang mellan etniska samhällen. (Varshney 2002:49) Engagemang inom sammanslutningar är av större betydelse för freden än vardaglig integrering. Trots att den senare kanske bevarar freden inom byn är det knappast tillräckligt i städerna. (Varshney 2002:50) I en by med få invånare är länkarna som kopplar samman invånarna få, vilket innebär att folk lätt tar kontakt med varandra. Om vi däremot flyttar från byn till mer tätbefolkade områden krävs många fler länkar för att förena människor. Detta innebär att städer brukar bli en mötesplats där medlemmar av olika (etniska) grupper kan träffas, och att städer alltså präglas av större andel interetniska sammanslutningar än byar. Detta medför i sin tur att vardaglig interaktion kan vara effektiv i byar, men att en mer organiserad verksamhet krävs för att sammanföra folk i mer tätbefolkade områden. (Varshney 2001:75ff) 2.4 Socialt kapital - Bonding och bridging Bo Rothstein skriver i sin bok Sociala fällor och tillitens problem om Robert Putnams teori om socialt kapital. Putnam menar att deltagandet i organisationer leder till att ett socialt kapital byggs upp, vilket betyder att medborgarnas nätverk kan leda till ett ökat förtroende för andra människor i samhället. Detta gör att personer vågar samarbeta då de känner tillit till att den andre också kommer samarbeta. (Rothstein 2002:80f, Putnam 1994:167) Positiva effekter genereras genom höga värden av sociala nätverk och förtroende mellan människor. Att ett samhälle innehar ett högt socialt kapital innebär dock ej att det skapar positiva effekter för hela samhället. (Coffé Geys 2007:121) 10

14 Robert D. Putnam (2000:22f) menar att det finns två viktiga delar inom socialt kapital, bonding och bridging. Bonding är förknippat med slutna homogena nätverk och omfattar huvudsakligen människor med samma bakgrund, vilka tenderar att förstärka dessa homogena grupper men även att exkludera andra identiteter. (Putman 2000:23) Bridging är förknippat med överbryggande, diversifierade nätverk, exempelvis sammanslutningar som förenar människor från olika delar av samhället. Sammanslutningar mellan individer från olika delar av samhället har större effekt på uppbyggandet av förtroendet i samhället än sammanslutningar inom den enskilda gruppen. Det är alltså mer troligt att överbryggande sammanslutningar även frambringar positiva effekter utöver vad själva förenandet av människor innebär. (Coffé Geys 2007:122) Det finns en risk att bonding associations skapar ett såkallat vi och dem tänkande. I dessa grupperingar skapas då en stark social koppling av förtroende inom gruppen men har motsatt effekt gentemot andra grupperingar. (Coffé Geys 2007:124) Bonding social capital kan genom att skapa lojalitet inom gruppen leda till att skapa starka motsättningar utanför gruppen, i relation till andra grupper. Trots detta skapar både bridging- och bonding socialt kapital på många sätt positiva effekter i samhället. Många grupper binder ihop vissa sociala dimensioner och överbrygger andra. Ett exempel är the Black church i USA som för samman människor med samma ras och religion men över klassgränserna. (Putman 2000:23) En studie om Flanderns civilsamhälle i Belgien, som författarna till artikeln har gjort, pekar på att fritidsföreningar och humanitära frivilligorganisationer, såsom Röda korset, är bland de främsta bridging associations medan kvinnogrupper och pensionärsföreningar är mer bonding associations. Bonding associations behöver för den delen inte vara något negativt. Studier visar att de flesta människor får socialt stöd mest från bonding snarare än bridging sammanslutningar. (Coffé Geys 2007:123f) Maffian och militära grupper är sammanslutningar med starka interna kopplingar men generellt leder de inte till något positivt för hela samhället. Weimarrepubliken ( ) i Tyskland hade ett mycket livligt civilsamhälle, men organisationen kring dessa sammanslutningar tillsammans med sociala klyftor förstärkte snarare än övervann marginalisering och gruppspecifika intressen. Ett annat exempel kommer från Nordirland, där det finns en hög nivå av tillit och föreningsaktivitet inom de protestantiska och katolska subkulturerna. Detta i sin tur har genererat höga nivåer av misstro och intolerans mellan samhällena. (Coffé Geys 2007:123) 11

15 2.5 Koppling av teorier Teorin om socialt kapital behandlar uppbyggandet av förtroende och tillit. Negativa effekter kan genereras i form av segregering och fördomar mellan grupper, medan positiva effekter såsom tolerans och förståelse skapas när förtroende finns mellan grupper. Bonding och bridging är inte direkt kopplad till etniska grupperingar utan kan egentligen innefatta bland annat olika samhällsgrupper och nationaliteter. Teorin om inter- och intraetniska sammanslutningar däremot kopplar integrationen mellan och inom olika etniska grupper till förekomsten av konflikter. Att interetniska sammanslutningar är fredsfrämjande, medan intraetniska föreningar snarare kan leda till våld, står klart, men anledningen till detta är inte tydlig. Denna menar vi kan förklaras av just teorin om bonding och bridging. Dessa två teorier kompletterar varandra väl. Genom tillit och förtroende mellan etniska grupper kan konflikter överbryggas. 12

16 3 Nigeria före och efter självständigheten År 1960 blev Nigeria självständigt, efter ungefär 80 år som brittisk koloni. Det var den koloniala regimen som skapade den nigerianska staten. Denna består av över 300 etniska grupper som innan kolonialtiden inte utgjorde en politisk enhet, utan var uppdelade i olika typer av autonoma kungadömen, stater och samhällen, utan ledning, med olika grader av ekonomisk och kulturell utveckling. Sammantvingade till en enda enhet, genom infrastruktur, administrativa fördelar och politiska krav av kolonialisterna, har de olika nigerianska grupperna tvingats leva tillsammans som medborgare av en enhetlig nation. (Afolayan 2000:130) Källa: Matthews Solomon 2002:13 Den koloniala regimen höll makten i Nigeria genom divide and rule [sv. splittring och styre] och utnyttjade landets diversitet. I och med detta uppmuntrades utvecklingen av de olika etniska grupper som utgör Nigeria utan att the Nigerianness stimulerades. (Imobighe 2003:3) 13

17 Kolonialismen skapade en politisk kultur som försökte göra lokalbefolkningen till passiva objekt. Traditionella institutioner marginaliserades och de tre stora etniska grupperna som idag dominerar den politiska och sociala arenan i Nigeria, skapades som etniska block under kolonialstyret. (Democracy 2000:5) Det treterritoriella systemet som infördes år 1954 skulle säkra självständigheten för de tre stora etniska grupperna, Hausa-Fulani i norr, Yoruba i väst och Igbo i öst, men ledde i slutändan till inbördeskrig (jmfr Biafra, ). (Suberu Diamond 2002:402) Dessutom ledde kolonialpolitiken till en situation där norra Nigeria skulle uppfattas som dominerande muslimskt medan de södra delarna som övervägande kristna, vilket ytterligare ökade splittringen mellan nord och syd. (Democracy 2000:5) Genom hela den koloniala perioden försökte Storbritannien aldrig uppmuntra samspel mellan de olika grupperna. (Imobighe 2003:3) Efter självständigheten har maktkampen varit mellan de tre stora etniska grupperna, som tillsammans utgjorde mer än 60 procent av landets befolkning år Den politiska makten har dock Hausa-Fulani haft ett stadigt grepp om, vars härskande elit (både militär och civil) ihärdigt och framgångsrikt motarbetat varje utmaning till dess monopol på politisk makt i landet. Detta har skett genom att den norddominerande härskareliten skickligt har varit inställsamma mot minoritetsgrupperna i nord och syd medan de lyckats hålla sina rivaler, Yoruba och Igbo, delade. (Afolayan 2000:131) Efter självständigheten antog den styrande eliten Westminstermodellen * av parlamentarisk demokrati och en federal regeringsstruktur. Dock fick inte Nigeria åtnjuta varken demokrati eller federalism, eftersom maktkamp över ekonomiska resurser inom den regerande eliten ledde till inbördeskriget Biafra. (Afolayan 2000:131f) Trots försök med demokratiskt styre efter självständigheten har den politiska instabiliteten, genom inbördeskrig och alternering av civilt kontra militärt styre, lett till att Nigeria under större delen av tiden efter självständigheten varit en militärdiktatur. Under dessa perioder har de etniska och religiösa motsättningarna mellan norr och syd undertryckts. (Holmertz Nilson 2007) År 1986 tog den militära regeringen det kontroversiella beslutet att gå med i The Organisation of the Islamic Conference (OIC), vilket ytterligare ökade spänningarna mellan muslimer och kristna. Anledningen till medlemskapet var förmodligen finansiella, då man skulle få bistånd från Saudiarabien och Kuwait. Regimen, ledd av både kristna och muslimska auktoritära ledare, såg på när religiös fientlighet * Westminstermodellen används av de flesta länder som är, eller har varit medlemmar av Brittiska samväldet. Några karaktärsdrag är (1) en verkställande makt som består av medlemmar av den lagstiftande församlingen; (2) närvaro av oppositionspartier; (3) en folkvald lagstiftande församling; samt (4) att statsöverhuvudets ställning är skild från den position från vilken regeringen leds (premiärministerns). (Ekstrand 2005:12) 14

18 och hat bredde ut sig i det civila samhället som blev allt starkare. (Fwa 2003:82) Många kristna grupper blev i och med detta oroade att landets status som sekulariserad skulle minimeras. Starka protester från dessa grupper tvingade regeringen att lova att medlemskapet endast skulle reflektera att hälften av Nigerias invånare var muslimer, inte att Nigeria skulle ses som en islamisk stat. Polariseringen mellan kristna och muslimer späddes på i och med frågan om Sharia-lagarna skulle komma att vara en del av den framtida demokratiska regimen. Att religiöst våld uppstod i Nigeria under denna tid berodde på att den auktoritära militärregimen hade förbjudit öppna politiska debatter. Förbud av politiska partier och ickefungerande lagstiftning ledde till ilska och frustration bland befolkningen, vilket resulterade i religiöst våld. Många alldagliga muslimer gick över till att bli islamistiska chauvinister. (Haynes 1997:147f) Trots att klyftorna mellan nord och syd, kristna och muslimer, blev allt större under slutet av 1980-talet mobiliserades dessa samtidigt för att motarbeta den gemensamma fienden den korrupta militärregimen, då under ledning av general Ibrahim Badamasi Babangida ( ). Som exempel på detta motverkade civilsamhällsgrupper de mycket impopulära strukturanpassningsprogrammen (SAP) * och Babangidas smutskastande av politiska liberaliseringsinitiativ. (Adekson 2004:49) Allteftersom regimen blev mer och mer auktoritär och intolerant mot opposition blev det uppenbart att den ville hålla kvar vid sin makt. Detta resulterade i att engagerade privatpersoner och organisationer började gå ihop för att forma nya föreningar som försvarade mänskliga rättigheter och demokrati. Dessa kunde organisera sig utan stora kostnader och byråkratiska processer. Exempelvis kan Civil Liberty Organization (CLO) nämnas, som grundades år 1987 av de två advokaterna Olisa Agbakoba och Clement Nwanko för att övervaka mänskliga rättigheter i landet. Från början var CLO:s främsta uppgift att dra allmän och internationell uppmärksamhet till de inhumana förhållanden som rådde i många nigerianska fängelser. Genom tillhandahållande av juridisk hjälp, och aktivt samarbete med pressen, lyckades många oskyldiga fångar och fängslade personer utan rättegång släppas fria. Organisationen blev populär och fick förgreningar över hela landet. De började årligen ge ut rapporter om situationen för mänskliga rättigheter i landet, och dokumenterade och publicerade många fall där regeringen ignorerande de mänskliga rättigheterna. (Afolayan 2000:139f) De nigerianska medierna hade en viktig uppgift i att sprida prodemokratiska tankar bland folket. När den fria pressen krävde * SAP skapades av Världsbanken och Internationella Valutafonden för att komma till rätta med ekonomiska misslyckanden då staten var inkapabel till detta på grund av många gruppers egna särintressen. Huvudgripande syftet med SAP är att skapa makroekonomisk stabilitet och avreglering. (Gunnarsson Rojas 1995) 15

19 förändring under militärstyret, utnyttjade regimen förtrycket för att upprätthålla sin kontroll och undertryckte oppositionella idéer ytterligare. Babangida stängde till och med periodvis ner vissa medier, beslagtog exemplar med budskap som de ansåg stötande, upprepade gånger trakasserade, fängslade och till och med avrättade journalister. Det sistnämnda hände den populäre journalisten Dele Giwa, grundaren till Newswatch Magazine, som sprängdes av en brevbomb i sitt eget hem i oktober 1986, troligtvis av militärregimens män. (Adekson 2004:50) Den undertryckta stämningen hade dock ingen avskräckande effekt på pressen eftersom antalet medier ökade drastiskt i motreaktion. Mellan år 1985 och 1993 fördubblades antalet privata dags- och veckotidningar. Pressen lärde sig undkomma kontrollen av staten genom att gå under jorden och ändra utskriftsformat. Under denna period, när förverkligandet av folkstyre gång på gång blev uppskjutet, oppositionen nedtystad och valresultat ogiltigförklarat, tog de fria medierna i Nigeria på sig ansvaret att uttrycka folkets åsikter och blev språkröret för spridningen av pro-demokratiska grupper. (Afolayan 2000:144) Militärens motarbetande av det civila samhället hade alltså en motsatt effekt än önskat, där det snarare blev alltmer livfullt. En ytterligare orsak till mobiliserandet av Nigerias etniska grupper under senare delen av 1980-talet var den negativa ekonomiska utvecklingen som sänkt levnadsstandarden, medelklassen blev allt mindre. Det började med djupdykningen av oljepriset år 1982, som ledde till minskade inkomster av oljeexporten, som då utgjorde 80 procent av landets statsfinanser (Adekson 2004:56). Nedskärningar av importen ledde till inflation. Utöver detta var regeringen korrupt och strukturanpassningsprogrammen (SAP) hade inte önskad effekt, utan förvärrade snarare den ekonomiska situationen för Nigerias befolkning. Arbetslösheten växte samtidigt som lönerna blev lägre och priserna höjdes. Detta ledde till att många av landets välutbildade flydde till exempelvis Mellanöstern. År 1980 hade Nigeria klassificerats som ett av världens rikaste länder, medan det år 1995 enligt världsbanken var ett av de fattigaste. (Afolayan 2000:133ff) Enligt världsbanken var BNP per capita $310 år 2000, jämfört med $1000 år 1980, och andelen nigerianer som levde under fattigdomsgränsen ökade från ungefär 43 procent år 1985 till 70 procent år 2000 (Adekson 2004:57). Den dåliga ekonomin och det korrupta militärstyret hade också negativa effekter på den sociala sfären, såsom undervisning, hälso- och sjukvård samt transport. Den nedåtgående spiralen var så kännbar för folket att de gick samman för att sätta sig upp emot regeringen för att kräva demokrati och mänskliga rättigheter. (ibid.:50) Presidentvalet den 12 juni 1993, som såg ut att bli början på en demokratisk era, annullerades; den demokratiskt framröstade presidenten Agiola avsattes från makten i förmån för den militante Sani Abacha. Detta ledde till massiva folkliga uppror och en explosion av det civila samhället. (Osaghae 1998:29) 16

20 4 Nigerianska civilsamhällets organisering Med en bred definition av det civila samhället har Nigeria ett av de mest livfulla civilsamhällena i Afrika och kanske i hela världen. Landets civilsamhälle är skiftande och varierar från region till region. Dock finns ett generellt mönster som sammanfattas genom ett par binala (motsatta) kännetecken; (1) traditionella och moderna former av civila organisationer, (2) splittring och förening baserad på mångfaldig identitet (etnisk och religiös); samt (3) pro- och antistatliga tendenser. (Democracy 2000:204ff) Traditionella civila organisationer existerar på lokal nivå och för samman folk inom det egna samhället eller den egna byn; religiösa eller samhällsorganisationer och ålders- eller könsbaserade grupper. Den mer moderna sektorn innefattas av bland annat kvinnororganisationer och fackföreningar. En del av dessa fanns redan i början på 1900-talet medan andra kommit mer på senare tid, såsom rörelser för främjande av mänskliga rättigheter och demokrati. (Democracy 2000:204ff) Ett annat kännetecken för det nigerianska civilsamhället är å ena sidan splittring och å andra sidan förening baserad på mångfaldiga identiteter (etniska och religiösa). Detta kännetecken gäller inte bara Nigeria, utan frågor som gränsar till religion, gender, ras eller etnicitet splittrar civilsamhället i de flesta delar av världen. Då Nigeria gick med i The Organization of the Islamic Conference (OIC) och då de införde Sharia-lagar i några stater i norr ledde detta till både splittring och förening av civilsamhällsgrupper; förening och sammanlänkning inom den de muslimska organisationerna och splittring mellan olika etniska grupper. (Democracy 2000:204ff) Dessa införanden kan alltså både leda till inter- och intraetniska tendenser beroende på om man tittar på enbart etniska grupper där muslimer ingår eller om man har som utgångspunkt att kristna och muslimer skall förenas. Då det ej var möjligt att vara i opposition under militärregimerna genom demokratiska- eller civilsamhällskanaler har ett antal islamistiska grupper uppstått i Nigeria. Ideologiskt sett är de muslimska grupperna uppdelade mellan anhängare av den iranska modellen, som till exempel The Islamic Movement och The Muslim Students Society, och anhängare av saudimodellen, som exempelvis The Yan Izala och Da wa. För båda dessa grupper är målet en islamisk stat. Det som skiljer dem åt är hur detta mål uppnås. Den iranska modellen vill nå målet så snabbt som möjligt, med vilka medel och till vilket pris som helst. 17

21 Saudimodellen ser istället målet som något som skall uppnås gradvis. (Haynes 1997:148f) Dessa grupper är tydliga exempel på det intraetniska civilsamhället då dessa är religionsinriktade och då stärker banden enbart inom dessa sammanslutningar. Förtroende upprätthålls enbart inom gruppen och är då en såkallad bonding association. Om dessa olika islamistiska grupper skulle samarbeta för att nå det gemensamma målet skulle dessa även kunna ses som överbryggande sammanslutningar mellan mindre etniska grupperingar, som alla har muslimska anhängare, dock inte mellan olika religioner. Ett stort dilemma för Nigerias civilsamhälle är dess relation till staten. I litteraturen ses civilsamhället som den sfär som ligger mellan staten och individen, där det är motpol till, och oberoende av, staten. Dock finns det inget som delar stat och samhälle. Detta är mycket tydligt i Nigeria. (Democracy 2000:206) En stor svaghet för afrikanska civilsamhällsgrupper i allmänhet, och nigerianska i synnerhet, är deras beroendeställning och enorma svårigheter att förbli autonoma. Detta resulterar i att de inte kan fastställa sina huvudfrågor, fokus och agendor utan sina givare. Den bristande förmågan att definiera sina agendor är också relaterat till deras otillräckliga resurser och deras beroende av utländska givare. (Imobighe 2003:63) Staten har, både före och efter självständigheten, visat tendenser att intervenera när det gäller reglering av sammanslutningar i den moderna sfären. Att staten i vissa fall helt tar över drivandet av en förening är inte helt ovanligt. (Democracy 2000:206) Många organisationer är ekonomiskt beroende av statens eller andra givares bidrag. Cyril I. Obi exemplifierar detta genom organisationers tendens att byta verksamhetsinriktning. Ena dagen kan en organisation arbeta med fattigdomsbekämpning, medan andra dagen inrikta arbetet mot kvinnofrågor. Detta skadar tillförlitligheten och kontinuiteten, vilket skapar misstro gentemot organisationen. Många civilsamhällsorganisationer har dessutom problem med ansvarsutkrävande och genomskinlighet, vilket ytterligare minskar förtroendet för dem. (Obi 2008) Även korruptionen i landet är utbredd vilket spär på misstron mot dessa organisationer. (Rotberg 2004:3) Minskat förtroende för organisationer skulle kunna innebära att både nya medlemmar och andra sammanslutningar drar sig bort från organisationen, vilket kan försvaga den ytterligare. Om detta är en utbredd trend, vilket det antagligen är eftersom nästan alla civilsamhällsorganisationer är beroende av bidrag, leder det till att få bridging associations uppstår. Detta blir en negativ spiral för civilsamhället i stort då olika organisationer inte förenar sig utan förblir svaga och fragmenterade. President Sani Abachas styre, som varade från år 1993 fram till det demokratiska valet år 1999, var troligen det mest korrupta och enväldiga i landets historia. Civilsamhällsorganisationerna motarbetades hårt, vilket ledde till att ännu fler organisationer uppkom som kontraaktion. Privatpersoner och organisationer gick samman för att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i Nigeria, vilket ledde till en 18

22 synnerligen högröstad ickestatlig sfär. (Adekson 2004:50) Ett exempel är Centre for Democracy and Development (CDD), grundat 1997, som fungerar som ett nätverk för olika organisationer som arbetar för demokratisk utveckling, inte bara i Nigeria utan i flera länder i Västafrika. Dess syfte är att mobilisera de organisationer och resurser som finns, men som på egen hand är för svaga, för att tillsammans bli starkare motpol till staten. (CDD 2008). Organiseringen av civilsamhället i pro-demokratirörelser hade under perioden ( ) en interetnisk karaktär. Alla etniska grupper och civilsamhällsorganisationer inkluderades och utmanade tillsammans den auktoritära staten för dess problematiska politik och oförmåga att lyssna till folkets vilja. (Adekson 2004:51) Då fanns en gemensam fråga som alla kunde samlas kring, eftersom missnöjet mot regimen kom från alla håll, vilket ledde till det demokratiska valet år Att de som röstade fram Olusegun Obasanjo till president till största del tillhörde andra etniska grupper än hans egen var ett nytt fenomen jämfört med tidigare presidenter och ett positivt tecken (Matthews - Solomon 2002:16). När man då övergick till ett civilt styre blossade undertryckta konflikter åter igen upp (Holmertz Nilson 2007). Slutet på militärregimen och införandet av demokratiska val sammanförde de olika civilsamhällsorganisationerna. Organisationer, såsom fackföreningar, visade en anmärkningsvärd helhet som såg över primordiella uppdelningar och såg till nationalstatens intressen. Under en tid då identitetspolitik ökade, fungerade sådana genomskärande identiteter som motvikt och gav balans till fortsättningen av nationsprojektet. (Democracy 2000:204ff) Sedan Nigerias återgång till demokratiskt styre har intresseområdena för civilsamhällsorganisationerna ändrats till att mer handla om frågor gällande marginalisering och kontroll över resurser. Detta har lett till en mer etnisk dimension av civilsamhällets organisering, där anhängare av specifika etniska grupper går ihop för att främja den egna gruppens intressen gentemot andra grupper. (Imobighe 2003:9) Den interetniska dimensionen har därmed minskat, och det finns en tydlig tendens som pekar mot fler intraetniska sammanslutningar. Dessa är ej kontrollerade av staten, men använder sig ofta av våldsamma och kriminella metoder (Obi 2008). Exempel på dessa grupper är Ijaw Youth Council (IYC) och The Movement for the Actualisation of the Sovereign State of Biafra (MASSOB) som båda är aktörer i konflikten i Nigerdeltat. Vanligtvis är det ungdomar som ansluter sig till dessa grupper. De hoppas på mer makt och resurser både för sig själva och den egna etniska gruppen genom direkta ageranden. (Imobighe 2003:64f) Det är inte bara antalet intraetniska sammanslutningar som ökat efter den demokratiska regimens tillträde, utan också antalet konflikter. Mellan 1999 och 2002 bröt 40 våldsamma etniska konflikter ut i Nigeria (Imobighe 2003:13f). Skulle detta möjligtvis kunna förklaras av teorin 19

23 om att intraetniska föreningar leder till våld? Eller är det endast det faktum att det nigerianska folket levt under förtryck och nu släppts löst? 20

24 5 Civilsamhällets roll i etniska konflikter När vi frågade professor Cyril I. Obi (2008) vad han tänkte om civilsamhällets möjligheter att överbrygga Nigerias etniska konflikter, svarade han: People expect too much from civil society. Han var noga med att poängtera att det civila samhället inte kan ses som ett alternativ till staten, utan som ett komplement. Han talade om civilsamhällets två roller i de etniska konflikterna; dels som del av, och kanske till och med orsak till, konflikten i och med de etniska och våldsamma organisationerna, och dels som lösning på den. 5.1 Hinder Sedan Nigerias återgång till demokratiskt styre den 29 maj 1999, har civilsamhällets inriktning ändrats från fokus på demokratisering till frågor som rör marginalisering, social utslagning och resurskontroll. Ett tydligt exempel på detta är regionen vid Nigerdeltat, landets primära inkomstkälla på grund av dess naturresurser. Där har utvecklingen gått till att bli mycket våldsam med hög grad av stridigheter utan jämförbarhet i landets historia. Skiftet i civilsamhällets inriktning, från demokratisering till marginalisering och så vidare, har lett till en etnisk uppdelning av civilsamhället som inte tidigare funnits. (Imobighe 2003:9f) Under senare tid, tydligast efter fjärde republikens början (1999), har det varit en explosion av civilsamhällsrörelser som är etniskt baserade. Ijaw National Congress (INC) är bara ett av många exempel. (Imobighe 2003:9f) Dessa gemenskaper skapas genom intraetniska relationer som stärker banden inom gruppen vilket gör att dessa former av det civila samhället kan ses som ett hinder att överbrygga den etniska konflikten. De etniskbaserade organisationerna har tagit de nationella och interetniska civilsamhällsgruppernas plats och våldet har nått alarmerande höjder (Imobighe 2003:9f). Denna utveckling är ett stort hinder för civilsamhällets roll att påverka landets etniska konflikter i en fredlig riktning, då civilsamhällsorganisationer själva till och med kan vara orsak till konflikter. Detta fenomen kan förklaras med hjälp av Varshneys teori om inter- och intraetniska civilsamhälle, som visar på sambandet av sannolikheten för etniskt våld och intraetniska sammanslutningar. 21