STOCKHOLMS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

Transkript

1 Ungdomar som bevittnat dödligt våld: Vad de minns och berättar i polisförhör Julia Kvist Handledare: Sven Å. Christianson VETENSKAPLIGT ARBETE, 15 HP, HT 2011 STOCKHOLMS UNIVERSITET PSYKOLOGISKA INSTITUTIONEN

2 2 UNGDOMAR SOM BEVITTNAT DÖDLIGT VÅLD: VAD DE MINNS OCH BERÄTTAR I POLISFÖRHÖR Julia Kvist Ungdomars inställning till att vittna har varit ett ämne som belysts både i media och inom rättsväsendet. Hur unga vittnens berättande ser ut i polisförhör har dock studerats i väldigt liten grad. Syftet med föreliggande studie var att undersöka vad ungdomar som bevittnat dödligt våld minns och berättar om händelsen i polisförhör samt att undersöka om vittnets relation till gärningsmannen samt brottsoffret har betydelse för vittnets berättande. Polisförhör med 30 ungdomar analyserades utifrån den typ av information vittnena gav samt hur detaljrikt de berättade. Resultatet visade att vittnen i många fall berättade detaljerat om misshandeln. Vidare så berättade de vittnen som kände gärningsmannen fler detaljer om gärningsmannen än de som inte kände gärningsmannen. Kunskap om ungdomars berättande kan dels bidra till att förhör med unga vittnen hålls på en professionell nivå och dels motivera andra ungdomar att vittna. Årligen dör cirka 100 personer i Sverige på grund av mord, dråp eller misshandel (Rying, 2008). Det vanligaste förekommande vid dödligt våld är att brottsoffret och gärningsmannen känner varandra och att brottsplatsen är bostaden till någon av de inblandade. När brottsplatsen är en allmän plats karaktäriseras det ofta av att gärningsmannen och brottsoffret inte känner varandra (Rying, 2008). Vare sig brottsplatsen är hemmet eller en allmän plats kan det finnas människor som bevittnar händelsen. Dessa är skyldiga att berätta om vad de sett eftersom det är en samhällsplikt att vittna ( Vittnen har en betydande roll i rättsprocessen. Genom vittnesmålet hjälper vittnet domstolen att döma korrekt. Under senare år har unga vittnen varit ett ämne som belysts både i media och inom rättsväsendet. I tidningsartiklar framkommer en bild av att ungdomar är rädda för att vittna (exempelvis DN, Göteborgsposten) och flera polismyndigheter i landet har startat kampanjen Våga vittna för att upplysa om vittnesstöd och få fler ungdomar att berätta om vad de sett ( Vittnen har studerats i olika sammanhang men det finns inga studier som specifikt undersökt vad ungdomar som bevittnat dödligt våld minns och berättar i polisförhör. När ungas berättande i polisförhör har studerats har vanligtvis brottsdrabbade barn varit i fokus. Eftersom brottsdrabbade och vittnen kan minnas händelsen på olika sätt är det betydelsefullt att studera unga vittnens minne och berättande. Kunskap på området kan bidra till att förhör med ungdomar som bevittnat allvarliga brott hålls på en professionell nivå. Traumatiska händelser och minne Vittnen till dödligt våld kan uppleva händelsen som både stressfylld och traumatisk. Hur

3 3 människor minns negativt känslomässiga händelser har undersökts i olika sammanhang och med olika metoder och forskning har upprepat visat att människor minns negativt känslomässiga händelser relativt bra (t.ex. Yuille & Cutshall, 1986). Laborationsexperiment är ett sätt att studera sambandet mellan negativt känslomässiga händelser och minne. Under kontrollerade former utsätts deltagarna för en konstruerad händelse och får sedan redogöra vad de minns av händelsen. Fördelen med denna undersökningsmetod är att jämförelser av minnet hos en försöksgrupp som utsätts för en negativ och stressande händelse kan göras mot en kontrollgrupp som utsätts för en neutral händelse. I en laboratoriestudie som undersökte vad en negativ emotionell händelse hade för effekt på minnet fick deltagarna se två olika versioner av en bildserie där en mamma och pojke är på väg till skolan (Christianson & Loftus, 1987). I den ena version som är traumatisk så blir pojken påkörd av en bil på väg till skolan medan den andra versionen, den neutrala, inte innehåller någon bilolycka. Ett halvår efter att filmen visats kontaktades försöksdeltagarna och de ombedes att återge vad bildserien de sett handlat om. Försöksgruppen som sett den traumatiska bildserien kunde i högre grad (89%) än kontrollgruppen (52%) minnas och återge kärnan av bildserien. Nackdelen med laborationsexperiment är dock att deltagarna sällan kommer upp i de höga stressnivåer som en verklig händelse kan orsaka. Av etiska skäl är det inte möjligt att experimentellt utsätta människor för traumatiska händelser. Det kan därför vara bättre att studera minnet av verkliga händelser. I en studie av Yuille & Cutshall (1986) undersöktes minnet hos 13 personer (15-32 år) som bevittnat en reell dödsskjutning. Vittnena förhördes av polisen direkt efter händelsen samt blev intervjuade av forskare efter 4-5 månader. Resultatet visade att vittnenas korrekthet i polisförhören varit på 82% och 81% i intervjuerna, vilket tyder på att vittnena uppvisade korrekta minnesbilder även långt senare efter händelsen. Studien visade även att de vittnen som uppgav att de upplevt högst stressnivå varit mest korrekta gällande detaljer de återgivit (i polisförhören 93% och i intervjuerna 88%). Forskare har även närmare studerat vilken typ av detaljer personer minns av en negativt känslomässig händelse. En studie av Christianson & Loftus (1991) visade att deltagare som fått se en bildserie innehållande en kvinna som låg skadad på marken bredvid en cykel (negativt känslomässig) mindes centrala detaljer (färgen på kvinnans jacka) bättre än perifera detaljer (färgen på bilen som stått bredvid). De deltagare som fått se en neutral bildserie innehållande en kvinna som cyklar mindes perifera detaljer bättre än centrala. Även hur vittnens mentala fokus varit vid en händelse kan ha betydelse för minnet av den (Hervé, Cooper & Yuille, 2007). Vittnens mentala fokus kan vara internt vilket innebär att de fokuserar sin uppmärksamhet inåt, mot sig själva, eller externt vilket innebär att de riktar sin uppmärksamhet utåt mot det som sker i miljön. Vittnen som berättar om gärningsmannen eller brottsoffret kan tänkas ha haft ett externt fokus medan de vittnen som berättar om egna känslor och tankar kan tänkas ha haft ett internt fokus. Barns minne och berättande Många av de barn som kommer i kontakt med rättssystemet har varit med om eller bevittnat traumatiska händelser (Goodman 2005). Det är därför av stor vikt att studera hur barn minns negativt emotionella händelser. Ett flertal studier har undersökt hur barn

4 4 minns stressfyllda händelser, som läkarbesök, kidnappningar och mordet på en förälder (Goodman, Hirschman, Hepps & Reed, 1991; Jones & Krugman, 1986; Pynoos & Eth, 1985). Resultaten har visat att barn, liksom vuxna, i regel minns negativa emotionella händelser väl (t.ex. Jones & Krugman, 1986). Vidare tycks minnet för centrala detaljer vara bättre än minnet för perifera detaljer (Goodman, et al., 1991). För rättssäkerheten är det viktigt att ha kunskap om hur barn minns men hur barn minns behöver inte vara detsamma som vad barn berättar. Av den anledningen är det också viktigt att undersöka hur barns berättande ser ut. För att kunna hålla professionella förhör med barn som utsatts för eller bevittnat ett brott är det viktigt att ha kunskap om hur barn berättar om händelser i polisförhör. Ett flertal studier har studerat barn som blivit utsatta för sexuella övergrepp (t.ex. Leander, Christianson & Granhag, 2007). Denna typ av brottslighet brukar i vissa fall dokumenteras av förövaren (exempelvis bilder, filmer, eller skriftlig dokumentation) och med tillgång till denna dokumentation kan forskare jämföra det barnen berättar mot det som framkommer i dokumentationen. Sådana jämförelser har visat att barn som utsatts för sexuella övergrepp i hög grad undviker att berätta om känslig och sexuell information i polisförhör (Leander, 2010; Leander, et al., 2007; Leander, Granhag & Christianson, 2005). Detta framkommer både när förövaren varit känd för barnet och när förövaren varit okänd (Leander, 2010; Leander, et al., 2007). Att barn undanhåller information behöver inte innebära att de inte minns utan kan bero på att de undviker att berätta exempelvis på grund av skam. I en studie av Leander (2010) framkom att barn som utsatts för sexuella övergrepp berättade mer och undanhöll mindre information ju fler förhör som hölls. I en nyligen genomförd svensk studie av Christianson, Azad, Leander & Helenius (2011) studerades polisförhör med 75 barn (3-17 år) som bevittnat dödligt våld. Författarna undersökte hur barnen mindes och rapporterade om händelsen de bevittnat. De tittade även på om faktorer så som kön, ålder och relation till gärningsman samt brottsoffret var av betydelse för berättandet. Resultat visade att barnen berättade detaljerat om det dödliga våldet de bevittnat där de bland annat berättade om grov misshandel, vad som hände före och efter händelsen, om egna handlingar och hur brottsoffret reagerade. Studien visade att relationen till gärningsman påverkade barnens berättande i vissa avseenden. De vittnen, där gärningsmannen var en familjemedlem, berättade fler detaljer om brottsoffrets verbaliseringar än de vittnen där gärningsmannen inte var en familjemedlem. De barn som var nära relaterade till brottsoffret berättade mer om sina egna handlingar och tankar/känslor än de som inte hade en nära relation till brottsoffret. Ungdomars attityder till att vittna har undersökts i en skolundersökning som BRÅ (Brottsförebyggande rådet) gjorde med nästan 7000 elever i årskurs nio (Nelander, 2010). Studien visade att majoriteten av ungdomarna (84%) tyckte att det var viktigt att vittna vid misshandel. Då attityder och beteenden inte behöver hänga samman är det viktigt att även studera hur ungdomars berättande ser ut när de väl hamnar i en situation där de blir vittnen. I en annan studie har BRÅ tittat på hur stor risken är att vittnen råkar ut för otillåten påverkan så som hot, våld och trakasserier efter att de bevittnat ett brott (Skinnari, Weding & Korsel, 2008). Resultatet visade att vittnen löper liten risk att utsättas för otillåten påverkan. Dock var risken något större för vittnena som kände

5 5 gärningsmannen vilket kan innebära att de vittnen som känner gärningsmannen är mindre villiga att berätta om vad de sett. Denna studie Syftet med denna studie var att undersöka vad ungdomar som bevittnat dödligt våld minns och berättar om händelsen i efterföljande polisförhör genom att studera vilken typ av information vittnena ger samt hur detaljrikt de berättar. Vidare var syftet att se om ungdomarnas relation till gärningsmannen och offret har en effekt på mängden och typen av detaljer som de berättar. Metod Undersökningsunderlag Materialet som användes i föreliggande studie är polisförhör med ungdomar som bevittnat dödligt våld (brottsrubriceringen var mord, dråp, mordförsök eller dråpförsök). Förhören ingick i förundersökningar, samtliga från vilka erhållits från fyra polismyndigheter runtom i landet (Stockholms län, Södermanlands län, Värmlands län och Västmanlands län). Sammanlagt ingick förhör med 30 ungdomar i åldrarna år (M=15,53, SD=1,07) i studien (se tabell 1). Antalet förhör med varje individ varierade mellan 1-3 stycken (M=1.77, SD=0,73). Alla, bortsett från två förhör, var sammanfattningsförhör, vilket innebär att de inte har transkriberats ordagrant, utan skrivits ned som en sammanfattning. Brottsplatsen var i två tredjedelar av fallen en allmän plats (inomhus eller utomhus) och i en tredjedel av fallen i hemmamiljö (i egen, i gärningsmannens/ brottsoffrets eller annan persons bostad). Tabell 1. Bakgrundsinformation hos 8 (26,7%) ungdomar som bevittnat mord/dråp och 22 (73,3 %) ungdomar som bevittnat mordförsök/dråpförsök. Vittnet Typ av brott Mord/dråp Mordförsök/dråpförsök Total n (%) n (%) N (%) Vittnets kön Flicka 5 (62,5) 9 (40,9) 14 (46,7) Pojke 3 (37,5) 13 (59,1) 16 (53,3) Vittnets relation till gärningsmannen Känner 6 (75,0) 12 (54,5) 18 (60,0) Känner inte 2 (25,0) 10 (45,5) 12 (40,0) Vittnets relation till brottsoffret Känner 1 (12,5) 16 (72,7) 17 (56,7) Känner inte 7 (87,5) 6 (27,3) 13 (43,3) Material För att undersöka ungdomarnas berättande användes ett kodningsschema som ingick i ett befintligt forskningsprojekt vid Psykologiska institutionen, Stockholms universitet,

6 6 som har utvecklats speciellt för att studera minnet och berättande hos barn/ungdomar som bevittnat dödligt våld (ansvarig för projektet är Sven Å. Christianson). Ursprungligen bestod kodningsschemat av 139 frågor men en omarbetad version av det användes i föreliggande studie som istället bestod av 84 frågor indelade i fem kategorier (bakgrundsinformation, dödandet/misshandeln, förhörsinformation, detaljer vid förhören och barnets berättande). I kategorin detaljer vid förhören, vilken syftade till att undersöka hur detaljrikt vittnet berättade, kodades tretton frågor fördelade i fem kategorier (se bilaga 1). -2 innebar att det som efterfrågats inte förekommit. Under kategorin bakgrundsinformation kodades vittnets relation till gärningsmannen samt brottsoffret. Två dikotoma svarsalte gärningsmannen/brottsoffret var familj, partner eller vän/bekant/släkting och det andra (person man inte känner sedan tidigare men som man kanske vet var den bor eller sett i t.ex. bostadsområdet) eller okänd. Procedur Kraven för att förundersökningen skulle ingå i föreliggande studie var att brottsmisstanken var mord/dråp eller mordförsök/dråpförsök samt att den innehöll vittnen, i åldrarna år, som sett eller hört det dödliga våldet. De förundersökningar som uppfyllde kraven lästes igenom och sedan kodades de aktuella förhören ett i taget av föreliggande författare. Inför kodningsarbetet instruerades föreliggande författare av en annan oberoende kodare som var väl insatt i schemat och kodningsproceduren. Efter genomgången användes ett polisförhör som träning där jämförelser gjordes mellan bådas kodning innan kodningsarbetet påbörjades. Överensstämmelse för detta förhör gällande detaljrikedomen var på 85% (i 11 av 13 fall kodade personerna lika). De skiljaktigheter som uppkom diskuterades igenom innan kodningsarbetet för studien påbörjades. Databearbetning I analysen gjordes jämförelser i detaljrikedom mellan de vittnen som kände och de som inte kände gärningsmannen samt offret. Det analytiska test som användes var Mann- Whitney U test eftersom insamlad data var på ordinalnivå och alfanivån sattes till 5 %. Resultat Vittnena berättade i innehöll berättandet många detaljer (88,3%) (se tabell 2). Vidare så var det vanligt att berättade många detaljer (40 var det inte lika vanligt att vittnena berättade detaljer. I cirka hälften av fallen (50% för gärningsmannen och 53,3% för brottsoffret) så framkom inga detaljer. För de vittnen som dock berättade detaljer berättade de främst få detaljer (35% för gärningsmannen

7 7 vittnena berättade, att de berättade få detaljer (44,4%). I många fall berättade vittnena inte om sig själva (42, 2%). Tabell 2. Hur detaljrikt ungdomar, som bevittnat dödligt våld, berättar i polisförhör om vad som hände före och efter händelsen, om misshandel, gärningsmannen, brottsoffret och sig själva. Kategorier Detaljerikedom Inga detaljer Få detaljer Många detaljer Inte aktuellt Exempel på detaljer i kategorin n (%) n (%) n (%) n (%) Före och efter händelsen 2 (3,3) 5 (8,3) 53 (88,3) Misshandel 13 (21,7) 12 (20,0) 24 (40,0) 11 (18,3) Gärningsmannen 30 (50,0) 21 (35,0) 9 (15,0) Brottsoffret 64 (53,3) 35 (29,2) 21 (17,5) Vittnet 38 (42,2) 40 (44,4) 11 (12,2) 1 (1,1) (Flicka 14 år) XX hoppade sedan 3-4 jämfotahopp på killens Mannen vif tade med armarna f ramf ör sig och (Flicka 17 år) Det fanns totalt inga skillnader i berättandet mellan de vittnen som kände gärningsmannen och de som inte gjorde det (se tabell 3). När jämförelser gjordes på kategorinivå så framkom en signifikant skillnad i givna detaljer i kategorin annen (M=0,78, n=18) och de som inte kände gärningsmannen (M=0,25, n=12), U=41,5, z=-2,96 (p=0,003). De som kände kände gärningsmannen. Tabell 3. Jämförelser av givna detaljer i polisförhör mellan ungdomsvittnen som känner och som inte känner gärningsmannen. Kategorier Vittnen som känner gärningsmannen n M (SD) n M (SD) Före och efter händelsen 18 1,91 (0,19) 12 1,75 (0,45) 94,50 0,41 Misshandel 16 1,25 (0,66) 10 1,25 (0,42) 78,00 0,91 Gärningsmannen 18 0,78 (0,49) 12 0,25 (0,34) 41,50 0,003 Brottsoffret 18 0,60 (0,34) 12 0,67 (0,50) 101,00 0,76 Vittnet 18 0,47 (0,47) 12 0,69 (0,33) 107,00 0,97 Totalt 18 0,94 (0,29) 12 0,85 (0,33) 91,00 0,47 Notering: 0 = inga detaljer; 1 = få detaljer; 2 = många detaljer Vittnen som inte känner gärningsmannen Mann-Whitney U p Relationen till offret visade sig inte ha någon effekt på berättandet totalt (se tabell 4). Det fanns inte heller några signifikanta skillnader på kategorinivå.

8 8 Tabell 4 Jämförelser av givna detaljer i polisförhör mellan ungdomsvittnen som känner och som inte känner brottsoffret. Kategorier Vittnen som känner brottsoffret n M (SD) n M (SD) Före och efter händelsen 17 1,88 (0,28) 13 1,80 (0,38) 103,00 0,65 Misshandel 14 1,36 (0,47) 12 1,12 (0,68) 66,50 0,35 Gärningsmannen 17 0,50 (0,53) 13 0,65 (0,47) 85,50 0,27 Brottsoffret 17 0,66 (0,43) 13 0,58 (0,39) 101,00 0,69 Vittnet 17 0,78 (0,37) 13 0,59 (0,45) 80,00 0,19 Totalt 17 0,94 (0,26) 13 0,86 (0,36) 99,50 0,64 Notering: 0 = inga detaljer; 1 = få detaljer; 2 = många detaljer Vittnen som inte känner brottsoffret Mann-Whitney U p Diskussion Syftet med föreliggande studie var att undersöka vad ungdomar som bevittnat dödligt våld minns och berättar om händelsen i polisförhör samt att undersöka om vittnets relation till gärningsmannen samt brottsoffret hade betydelse för vittnets berättande. Resultatet visade att det vanligaste förekommande var att vittnena berättade många var det inte lika vanligt att vittnen berättade. När de berättade så var det främst få detaljer som framkom. De vittnen som som inte kände gärningsmannen. Vad gäller övriga kategorier och totalt framkom inga skillnader i berättandet mellan de som kände och de som inte kände gärningsmannen/brottsoffret. Att vittnen som bevittnat dödligt våld minnas och berättar om händelsen trots att den i hög grad kan upplevas som traumatisk för vittnena framkommer både i denna studie och i tidigare forskning (Yuille & Cutshall, 1986). Vissa kategorier berättade ungdomarna många detaljer om och vissa kategorier berättade ungdomarna inga eller få detaljer om. Tidigare forskning har visat på att människor som bevittnat en negativt känslomässig händelse minns centrala detaljer bättre än perifera (Christianson & Loftus, 1991; Goodman et al., 1991). Det är i föreliggande studie rimligt att vissa kategorier kan antas vara mer centrala och andra so många detaljer om kan anses som central för händelsen. De punkter som studerades i perifera. Att vittnena berättade få detaljer eller inga detaljer om sig själva kan ha bero på att deras mentala fokus snarare varit externt än internt (Hervé, Cooper & Yuille, 2007). Vittnena mindes och berättade mycket detaljerat om misshandel och det talar för att de riktat sin uppmärksamhet utåt, mot våldsbrottet. Något som även kan ha haft effekt på resultatet kan vara det att vittnena vid förhören varit införstådda i att det just är misshandeln de ska berätta om vilket gjort att de berättat mer om detta på bekostnad av andra detaljer. Att materialet, som analyserats i studien, tagits fram i utredningssyfte och inte forskningssyfte är viktigt att belysa eftersom syftet troligtvis styrt hur förhören gått till. Exempelvis kan polisen ha ställt

9 9 många frågor om just misshandeln vilket varit viktigt ur en utredningssynpunkt. Att ungdomarna berättar många detaljer om vad som hände före och efter kan vara en effekt av just polisens frågor men visar också på att vittnena i hög grad mindes vad de gjorde före och efter våldsbrottet. Att förhören sammanfattats kan även haft betydelse för resultatet. Sammanfattningen som är en tolkning av förhöret har gjorts i utredningssyfte och detaljer som för utredningen är oväsentlig kan ha försvunnit eller förändrats i samband med sammanfattningen. Detta kan mycket väl gälla kategorin vittnet då exempelvis vittnets tankar, handlingar och verbaliseringar inte behöver ha betydelse eller värde för utredningen. Föreliggande studie är på många punkter i linje med Christiansons et al., (2011) studie om barn som bevittnat dödligt våld. Likt barnen i denna studie har ungdomarna i föreliggande studie i hög grad berättat om vad som hände före och efter samt om grov misshandel. Vad som skiljer studierna åt är att 64 % av förhören i Christiansons et al., (2011) studie inte sammanfattats utan var så kallade dialogförhör. Att de båda studierna ändå går i samma riktningar kan innebära att informationen vittnen gett inte försvunnit i polisens sammanfattning. Att relationen till gärningsmannen samt brottsoffret inte hade betydelse för berättandet, bortsett från en punkt, kan betyda att ungdomars berättarbehov övervinner eventuella rädslor eller farhågor som en lojalitetskonflikt kan innebära när gärningsmannen är känd. Det är ett allvarligt brott de har bevittnat och det kan väga tyngre än relation till gärningsmannen samt brottsoffret. Det kan också vara så att det faktiskt finns skillnader i vittnenas berättande men att dessa inte framkommer på grund av studiens storlek. Med ett större stickprov hade chansen varit större att upptäcka eventuella skillnader. Christiansons et al., (2011) studie visade både att berättandet var och inte var beroende av relationen vittnet hade till gärningsmannen/brottsoffret. Den skillnad som framkom i föreliggande studie, att de vittnen som kände gärningsmannen berättade mer om gärningsmannen än de som inte kände gärningsmannen, kan både innebära att de som känt gärningsmannen fokuserat mer på gärningsmannen och därmed minns mer detaljer om honom men det kan också vara så att fler frågor ställts just om gärningsman. Huruvida vittnenas berättande varit till gärningsmannen fördel eller nackdel har inte studerats närmare vilket gör det svårt att dra slutsatser om vad skillnaden i berättande innebär. En begränsning i studien gällande relationens betydelse för vittnets berättande är att fokus enbart varit på vilken typ av information och antal detaljer. Det kan vara så att relationen till gärningsmannen/brottsoffret kan ha betydelse för vittnenas berättande men att det visar sig först när man närmare studerar detaljernas innehåll. Vittnen som känner och vittnen som inte känner gärningsmannen kanske berättar lika många detaljer vad som faktiskt har hänt och därmed kontrollera för hur korrekta vittnena varit i sina utsagor. Om det finns vittnen som inte vill berätta vad de sett kan de säga att de inte sett något och därmed är de inte möjliga att fånga upp i en studie likt denna. En annan brist i föreliggande studie är att en ensam person har utfört kodningen. Det hade varit önskvärt att en till person hade kodat för att kunna göra reliabilitetskontroller. Tyvärr fanns inte möjligheten till en ytterligare kodare. Dock så kodades ett förhör av två kodare efter genomgången av kodningsschemat och detta visade på en överensstämmelse på 85%. Det ger i viss mån en fingervisning för studiens reliabilitet

10 10 Att ungdomar som bevittnat dödligt våld berättar om det i polisförhör är viktigt för rättsprocessen där vittnen många gånger kan ha en betydande roll. Det har tidigare framkommit att ungdomar tycker det är viktigt att vittna vid våldsbrott (Nelander, 2010). Den här studien visar på att ungdomar som blir vittnen till allvarlig misshandel också faktiskt berättar om sina erfarenheter i polisförhör. Det är viktigt att kunskap om ungdomsvittnen har en empirisk grund. Att vittnen känner rädsla över att berätta om vad de sett, ett argument som lyfts fram i media, ska inte på något sätt förminskas då det i många fall kan stämma. Men det är av stor betydelse att lyfta fram att ungdomar tycker att det är viktigt att vittna vid våldsbrott och att vittnen till våldsbrott faktiskt berättar om vad de sett och hört i polisförhör. Även de vittnen som känner gärningsmannen och därmed löper större risk att utsättas för otillåten påverkan berättar om händelsen de bevittnat. Det kan, utöver andra stödinsatser för vittnen, motivera andra ungdomar att berätta vad de sett. För rättsväsendet, som kommer i kontakt med unga vittnen, är det viktigt att ha kunskap kring eventuella faktorer som påverkar vittnens berättade. Utifrån kunskap kan förhören hållas på en professionell nivå. Konstaterandet av att det inte finns skillnader är lika viktigt som motsatsen då förhören ska utformas utifrån kunskap. Ovisshet om faktiska förhållanden kan göra att förutfattade meningar som saknar empirisk grund kan påverka hur förhör hålls. Finns det exempelvis en förutfattad mening hos utredare att vittnen som känner gärningsmannen berättar mindre än de som inte känner gärningsmannen kan det påverka hur utredaren lägger upp förhöret. Föreliggande studie visar både att relationen till gärningsmannen/brottsoffret har betydelse för vittnenas berättande och att det inte har det. Då området är relativt outforskat behövs fler studier där vittnens berättande studeras både vad gäller typ av detaljer och antal detaljer. Det är även viktigt att närmare studera de detaljer som vittnen ger. Kanske finns det skillnader i vad vittnena berättar som inte framkommer när man endast studerar antal detaljer och inom vilken kategori detaljerna kan kopplas till. Sammanfattningsvis visade resultatet att det vanligaste förekommande var att vittnena upptäckter kan dels bero på att vissa kategorier varit mer centrala och att vittnena därför minns dessa bättre och att vittnets mentala fokus varit externt. Förhörens upplägg kan även tänkas ha effekt på resultatet. Vidare visade resultatet att de vittnen som kände kände gärningsmannen. Gällande vittnets relation till brottsoffret framkom inga skillnader. Kunskap om ungdomars berättande kan dels bidra till att förhör med unga vittnen hålls på en professionell nivå och dels motivera andra ungdomar att vittna.

11 11 Referenser Backaungdomar vågar inte vittna. Besökt Christianson, S. Å., Azad, A., Leander, L., & Helenius, H. (2011). Children as witnesses to homicidal violence: What they remember and report. Opublicerat manuscript. Christianson, S.-Å., & Loftus, E. F. (1987). Memory for traumatic events. Applied Cognitive Psychology, 1, Christianson, S.-Å., & Loftus, E. F. (1991). Remembering emotional details: the fate of detailed information. Cognition & Emotion, 5, Goodman, G. S. (2005). Wailing babies in her wake. American psychologist, 60, Goodman, G. S., Hirschman, J. E., Hepps, D. H., & Rudy, L. (1991). Children's memory for stressful events. Merril Palmer Quarterly, 37, Hervé, H. Cooper, B. S. & Yille, J. C. (2007). Memory formations in offenders: perspective from a biopsychological model of eyewitness memory. I S. Å. Christianson (Ed.), Offen (s ). Chichester: Johm Wiley & Sons. Få unga vågar vittna (besökt ) Jones, D. P. H., & Krugman, R. D. (1986). Can a three-year-old child bear witness to her sexual assault and attempted murder? Child Abuse & Neglect, 10, Leander, L. (2010). Police interviews with child sexual abuse victims: Patterns of reporting, avoidance and denial. Child Abuse & Neglect, 34, Leander, L., Christianson, S.-A., & Granhag, P.A. (2007). A sexual abuse case study: Children's memories and reports. Psychiatry, Psychology and Law, 14, Leander, L., Granhag, P. A., & Christianson, S. Å. (2005). Children exposed to obscene phone calls: What they remember and tell. Child Abuse & Neglect, 29, Nelander, K (2010). Viktigt att vittna vid våld tycker ungdomar. Apropå, 2/2010, Pynoos, R. S., & Eth, S. (1985). Children traumatized by witnessing acts of personal violence: homicide, rape or suicide behavior. In S. Eth, & R. S. Pynoos, (Eds.). Posttraumatic stress disorder in children. (pp ). Washington, DC: American Psychiatric Press. Rying, M. (2008) Dödligt våld. I: Ekström, L. (red) Brottsutveklingen i Sverige fram till år Rapport 2008:23. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Skinnari, J., Weding, L., & Korsel, L. (2008). Otillåten påverkan mot brottsoffer och vittnen. Rapport 2008:8. Stockholm: Brottsförebyggande rådet.

12 12 Till vittne (2009). Besökt 15 oktober Våga vittna. Besökt 16 oktober htp:// Yuille, J. C., & Cutshall, J. L. (1986). A case study of eyewitness memory of a crime. Journal of Applied Psychology, 71,

13 13 Bilaga 1. Detaljer vid förhören kategorier med tillhörande frågor Före och efter händelsen Barnet berättar om vad som hände före konflikten (t.ex. vad barnet gjorde tidigare under den aktuella dagen, det ringde på dörren) Barnet berättar om vad som hände efter attacken (t.ex. polisen kommer, springer till grannen, är i trygghet // alltså ej gärningsmannens efterbrottsbeteende) Misshandel Barnet berättar om grov misshandel (strypa, sparka, slå med knuten näve, dunka huvudet, hugga med kniv/sönderslagen flaska mot halsen) Barnet berättar om mindre grov misshandel (t.ex. spotta, riva i håret, knuffas, klösa, slå med öppen hand) Gärningsmannen Barnet berättar om gärningsmannens verbaliseringar i samband med attacken (t.ex. skrika, säga, hota // kan vara detaljer som sägs i bråk innan eller efter själva huvudattacken, måste ha koppling till attacken) Barnet berättar om gärningsmannens emotioner i samband med attacken (t.ex. nervös, stressad, arg // ej full, påverkad, konstig) Brottsoffret Barnet berättar om offrets reaktion tillföljd av attacken (t.ex. ramlade, drunknade, gjorde motstånd, skriker) Barnet berättar om offrets skador i samband med attacken (t.ex. blåmärken, blödande sår på magen, offret blöder och blod intill offret även om barnet inte bevittnat t.ex. knivhugget) Barnet berättar om offrets verbaliseringar i samband med attacken (t.ex. skrika, säga, hota) Barnet berättar om offrets emotioner i samband med attacken (t.ex. nervös, stressad) Vittnet Barnet berättar om sina egna handlingar i samband med attacken (t.ex. öppnade dörren, gömde sig, stod stilla, tittade på klockan) Barnet berättar om sina egna verbaliseringar i samband med attacken (t.ex. skrika, säga, viska) Barnet berättar om sina egna tankar i samband med attacken (t.ex. rädd, chockad, ledsen, inte rätt att slå mamma)