Några aspekter på idrotten i antikens Grekland

Transkript

1 Några aspekter på idrotten i antikens Grekland När en översikt över svensk idrottshistoria görs, kan det måhända vara av intresse att också fundera över en ännu äldre historia; vi skulle t.o.m. kunna tala om en del av idrottens ursprung. Denna artikel kommer att behandla några aspekter på idrotten i det antika Grekland, under en tid när det atletiska idealet, kampen och den organiserade tävlingen var kulturyttringar som var helt integrerade i det övriga samhällslivet. Framställningar i konsten visar på tävlingsliknande lekar även i de tidigare, främreorientaliska och egyptiska kulturerna, men det är i Grekland vi för första gången har ett utförligt och mångskiftande källmaterial som belyser idrottens samhällsroll. Claes Petersson Historiska institutionen Stockholms universitet Den grekiska idrottens ursprung Kanske kan vi se en föregångare till den klassiska grekiska tävlingsidrotten avbildad på en keramikskärva, målad av Sofilos på 580-talet f.kr. (fig 1) Några människor sitter på en läktare och jublar med utsträckta händer mot ett fyrspann, som närmar sig från vänster. En målad text talar om att det rör sig om PATROKLVS ATLA, dvs spelen till Patroklos ära. Denne grekiske hjälte är en av huvudpersonerna i Homeros stora epos, Iliaden. Efter Patroklos död anordnade hans vän Akilles storslagna spel i anslutning till begravningsceremonierna. Hästkapplöpningen på bilden är resultatet av en senare tids vasmålares sätt att illustrera händelserna. Det var naturligt att kampen och tävlingen stod i förgrunden under grekernas fälttåg mot Troja. Händelserna i Iliaden antogs ha ägt rum under senare delen av det vi kallar bronsåldern, dvs 1200-talet f.kr. Tävlingsidrotten och stridslusten var i själva verket två sidor av samma mynt, och kanske har de i Grekland en gemensam historia som sträcker sig så långt tillbaka i tiden. Envigen, kampen man mot man, kan ju också egentligen ses som en tävling; en tävling som man inte får förlora. Det var då naturligt att det utvecklades grenar med tydligt ursprung i soldatlivet. Spjutkastningen är väl det mest uppenbara exemplet. Vi kan säga att idrotten i dessa fall var krigsförberedande, och kopplingen mellan träning/tävling och de verkliga strider på liv och död som var soldaternas egentliga uppgift var uppenbar. Det atletiska idealet Filosofen Platon har på 300-talet f.kr. hävdat att det vore den yttersta skammen för en man att aldrig få uppleva den kraft och styrka som hans kropp hade förutsättningar för. Denna inställning kan man säga har genomsyrat grekernas definition av begreppet människa. Inom parentes kan vi ju här bara konstatera att människa i princip var lika med man ; de grekiska stadsstatssamhällena hör till de mest ojämlika i historien, inte minst Athen, om vilket vi har den kanske bredaste kunskapen. Efter krigen mot perserna vid början av 400-talet f.kr. kom grekerna att uppleva den kulturella höjdpunkt som vi känner som den klassiska epoken. Människan ställdes i centrum på nya sätt. Begrepp som människan är alltings mått och känn dig själv härstammar från denna tid. Det konsthistoriska materialet visar oss vad det var fråga om. Vi kan faktiskt tala om ett atletiskt ideal, en absolut harmoni mellan en tränad kropp och en upplyst själ. Tydligast har den perfekta män- 4

2 Fig 1. Fragment av ett keramikkärl, tillverkat i Athen ca 580 f.kr. och signerat av Sofilos. Texten på skärvan, målad med spegelvända bokstäver som skall läsas från höger till vänster, visar att den aktuella hästkapplöpningen är en del i spelen till den döde Patroklos ära. Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet. Fig 2. (undre bild) Spjutbäraren av Polykleitos, ca 440 f.kr. Det otympliga stödet vid atletens högra ben syftar till att stärka skulpturens hållfasthet, och visar att vi här har att göra med en antik romersk marmorkopia av ett försvunnet grekiskt original i brons. Spjutbäraren finns i dag på Vatikanmuseerna i Rom. Foto: Claes Petersson. niskan formulerats i bild av skulptören Polykleitos, som kring mitten av 400-talet f.kr. skapade doryphoros, spjutbäraren (fig 2). Här sammanfattas den tidens syn på en tränad atlet, som typiskt nog redan genom valet av idrottsgren även visar en koppling till krigarlivet. Det finns en spänning i den skulpterade kroppen, som hänger ihop med tyngdförskjutningen och förhållandena mellan bärande och vilande ben, och mellan bärande och vilande arm. Polykleitos har också velat formulera det perfekta proportionssystemet hos en man. Skulpturen var omtalad redan under antiken, och senare, under renässansen, kom den att beundras av många, inte minst Michelangelo, vars David i Florens är en direkt kommentar. Termer började användas, som fungerar än i dag. Så betyder t.ex. anathlon dåd eller ansträngning, och athletes, atleten, är den som är skicklig och tränad för att delta i idrottsutövning. Gymnos betyder naken, och eftersom man normalt idrottade så, anger gymnasion helt enkelt platsen där man övade naken. Denna uttalade kroppskultur var ett viktigt inslag i pojkarnas uppfostran, särskilt de som tillhörde de aristokratiska släkterna. En yngling gick i lära hos en äldre man. Han skulle lära sig att läsa och skriva, att recitera Homeros, att strida, men också att kasta diskus, boxas och löpa. Han skulle helt enkelt lära sig att bli en riktig grek! Den äldre mannen var lärare och tränare i ett. Han hade inte sällan ett sexuellt förhållande till sin adept; den grekiska gossekärleken är ju ett känt begrepp, som vi gärna starkt förknippar med idrottslivet och dyrkan av den manliga kroppen. 5

3 I Delfi och Olympia Det fanns i Grekland oftast ett samband mellan den idrottsliga och den religiösa sfären, i det att de organiserade idrottstävlingarna nästan alltid genomfördes i anslutning till de stora helgedomarna. Många av dessa helgedomar är utgrävda av arkeologer, och de tillhörande sportanläggningarna är på många platser viktiga inslag (fig 3). De fyra viktigaste idrottstävlingarna ägde rum i Olympia, Delfi, Isthmia och Nemea. De kallades kransspelen, eftersom segrarna oftast fick kransar som pris. Det kunde röra sig om en olivkrans (Olympia), en krans av persilja eller selleri (Nemea) osv. I vissa fall kunde segraren få tillåtelse att resa en ärestaty på platsen eller i hemstaden. Spelen gavs periodiskt, vart fjärde eller vart annat år, så att det varje år fanns något större evenemang. Dessutom fanns andra lokala spel som vi känner till, t.ex. de spel som i Athen ägde rum vid den stora religiösa festivalen till gudinnan Athenas ära, de s.k. panatheneiska festspelen. Det finaste priset i Athen var en stor amfora, fylld av olivolja, och med en bild av Athena, samt, på den motstående sidan, en framställning av den aktuella idrottsgrenen (fig 4). De mest kända spelen är utan tvekan de olympiska, som genomfördes vart fjärde år, enligt traditionen fr.o.m. 776 f.kr., i Olympia på Peloponnesos. Då de grekiska staterna oftast låg i fejd med varandra, utverkades fri lejd för dem som skulle bege sig till Olympia för att delta. Man lade också ned vapnen under spelens gång. På så sätt kan vi se idrottstävlingarna och de omgivande religiösa ceremonierna som ett av de kitt som höll samman den grekiska kulturen. Alla greker, oavsett om man var athenare eller korinthier, eller bodde i någon grekisk stad i Mindre Asien eller på Sicilien, kunde delta. Själva evenemangen ägde rum i fem dagar, där den första och sista ägnades åt invigningar, offer till Zeus, vid vars helgedom man ju befann sig, samt banketter. Till de egentliga tävlingarna återstod inte mer än tre dagar. I Olympia genomfördes också en av de tävlingar som hade kvinnliga deltagare, som tävlade klädda, och då i samband med kulten till Hera, huvudguden Zeus gemål. Banketterna, som var offermåltider, hade speciella funktioner i det grekiska samhället. De viktigaste offren till gudarna bestod av djuroffer, och deltagarna åt därefter tillsammans av offerdjurens grillade kött, givetvis sedan en del av gåvan till guden förtärts av eld på altaret. Grekerna åt ganska sällan kött, Fig 3. Startlinjen på stadion i Delfi, utlagd med marmorblock, är ett exempel på det arkeologiska källmaterial som belyser den grekiska tävlingsidrotten. Foto: Claes Petersson. och de religiösa banketterna erbjöd därför tillfällen då man passade på. Seden utgjorde ytterligare en möjlighet för grekerna att känna samhörighet, dels med varandra, dels med sina gudar. Med tanke på att Grekland under antiken aldrig utgjorde en nationalstat enligt modern modell, utan var uppbyggt av hundratals självständiga stadsstater, är det märkligt att lagidrotter var så sällsynta. Vi har enstaka exempel på bollspel, fackelstafetter m.m., men dessa utgjorde undantag. Dock vann den stor ära i sin hemstad, som segrade i någon av de individuella grenar som utvecklats under lång tid. Tävlingsgrenarna Löparna hörde till de idrottsmän som hade professionella föregångare i de budbärare som utnyttjades inom armén. I en tid innan en walkie-talkie kunde användas för ordergivning och meddelanden, var löparen central i krigsorganisationen. Vi har alla hört berättelsen om Feidippides, som i september 490 f.kr. sprang 42 km från Marathon till Athen med segerbudet efter det första slaget mot perserna. En variant av myten gör visserligen gällande att han i själva verket på två dagar sprang från Marathon till Sparta för att söka hjälp, och återvände tomhänt. Det är ca tolv mil enkel resa. Tävlingslöpare sprang en stadion eller flera. En stadion var 600 fot, dvs m, beroende på vilka fot som användes. Vi vet att man ibland också tävlade iförd full rustning, med hjälm, benskenor, harnesk och vapen; det militära inslaget kunde inte vara tydligare. De lopp som genomfördes med hästar, helst fyrspann, ägde rum på särskilda banor, hippodromer. Boxare avbildas ofta med kraftiga handskar, som egentligen bestod av tjocka läderremmar som gav mer eftertryck åt slagen (fig 5). Ett avsnitt Iliaden, 22:a sången, antyder vad det handlade om: Fig 4. En prisamfora från de stora spelen i Athen, de s.k. panatheneiska spelen. Denna amfora har uppenbarligen utgjort priset i en löpningsgren. Ca 300-talet f.kr. Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet. 6

4 öga mot öga och lyftande högt sina väldiga nävar, föllo de ut på en gång, och tunga drabbade slagen. Rysligt av käkarna krasandet ljöd och från lemmarna svetten strömmade ner överallt. Boxarna ståtar ofta med överdrivet framställd muskulatur, som vittnar om att det säkert var frågan om hårt tränade atleter i verklig tungviktsklass. Detta gäller även brottare, som gärna tävlade insmorda med olja. Från stående utgångsläge gällde det att kasta motståndaren i marken; efter tre kast var kampen över. Diskus- och spjutkastning är moderna kastgrenar som är direkt kopierade av de grekiska. På de antika spjuten var anbringade en ögla, angole, som kastaren trädde ett par fingrar i för att kunna snärta iväg spjutet. Den antika diskusen var ofta betydligt större än våra dagars. Arkeologiska fynd vittnar om redskap på upp till 7 kg! Numera är det förbjudet att använda redskap vid längdhoppning, men under antiken hoppade grekerna med en slags hantlar, halteres, som, om de sträcktes framåt vid själva hoppet, ökade rörelseenergin. Sannolikt var det vid längdhopp utan sats de kunde fungera. Halteres av sten eller metall har påträffats vid arkeologiska utgrävningar, och de kunde väga upp till 2,5 kg styck. Pentathlon, femkamp, inkluderade brottning, löpning, spjutkast, diskus och längdhopp. Vi vet tyvärr ingenting om hur poängberäkningen skedde. Vi vet däremot mer om hur den mest populära av alla idrottsgrenar, pankration, allkampen, avgjordes. Enkelt beskrivet förlorade den som var oförmögen att fortsätta kampen, antingen genom att ge upp (vilket givetvis inte var ärofullt) eller genom att han svimmade eller t.o.m. avled. I princip allt var tillåtet, enligt vissa källor utom att bitas och gräva i kroppshålor. Men i Sparta var också det tillåtet. I en del av de här traditionella grenarna kan vi ana en brutalitet, som säkert låg bakom något av den kritik mot idrotten som framfördes redan under antiken. Professionalismen och kritiken Småningom, i hellenistisk och romersk tid, hade i Grekland utvecklats en professionalism som hade sin grund i de privilegier som omgav idrottsmännen. Direkt lön började utbetalas, och segerpremierna blev Fig 5. Panatheneisk prisamfora signerad av Nikosthenes, och daterad till 520-talet f.kr. Två boxare är avbildade under en match. Den ene har fått ta emot en träff på näsan, som blöder svårt. Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet. allt mer betydande. Fusket bredde ut sig, vilket alltid har varit fallet när inte bara ära, utan också pengar och annan materiell vinst står på spel. De professionella idrottsmännen kom att stå vid sidan av samhället, och var undantagna från en del av de plikter som upprätthöll de grekiska stadsstaterna. De kunde t.ex. vara befriade från skatt och ironiskt nog, krigstjänst. Hit hör följaktligen den antika kritiska bilden av idrottsmannen, och därmed också idrotten som samhällsföreteelse. Tragöden Euripides hävdade på 400-talet f.kr. att man borde hylla de lärde, filosoferna, som bättre gynnar sin stad än den som slår av någons käke. Den grekiske läkaren Galenos påpekade att förlorade ögon, och armar och ben som vridits ur led inte är något att skryta med. Bilder från tiden kring 100-talet och första århundradet f.kr. visar ibland också sönderslagna atleter, som dumt stirrar ut i tomma intet. Och de är inte personer som man skulle sätta på piedestaler som de främsta företrädarna för samhället och kulturen (fig 6). Några valda rader ur Lukianos dialog Anarchasis visar hur oförstående en del betraktare kunde vara, men också hur grekerna, i detta fall Solon, försvarade idrotten, och förstod dess positiva inverkan på samhället: Anarchasis: Men varför gör era unga män allt detta? De knuffas med sänkta pannor som getabockar, så att det bara brakar om det Han kväver ju den kraken Och där borta, hur de hoppar upp och ner som grodor som fastnat i lim. 7

5 Solon: Vad idrottsövningarna beträffar, så ägnar sig de där i lergropen åt brottning. De som sparkar och slåss är pankratiaster Anarchasis: Och priserna, vad består de av? Solon: en krans av vild oliv en av persilja några av de äpplen som helgats åt Apollon Anarchasis: Äpplen och persilja för blåmärken och spräckta läppar! Solon:...jag skulle unna dig åsynen av manlig fullkomlighet, kroppslig skönhet, härlig kondition, underbar skicklighet, oemotståndlig styrka, djärvhet, kamp, okuvlig beslutsamhet och ohejdbar segeryra. Jag tror att det skulle ha dröjt länge innan du hade slutat hurra och applådera då. I Solons sista svar ser vi naturligtvis en genomtänkt sammanfattning av vissa av idrottens mål, antika som moderna. Men kritiken kom till slut från annat håll, och nu var den allvarligare. I och med kristendomens framträdande på den religiösa arenan fick många av de traditionella kulturyttringarna allt svårare att framhärda. Från 146 f.kr. rådde romersk jurisdiktion i Grekland, som i fortsättningen var en romersk koloni. Kristendomen växte fram inom den romerska kulturen, och när vi kommer fram till 300-talet, har även vissa av de romerska kejsarna börjat bekänna sig till den. Mot slutet av 300-talet blir så kristendomen statsreligion. Detta innebar kortfattat att de äldre, traditionella grekisk-romerska kulterna numera betraktades som hedniska. Inga ekonomiska medel togs längre i anspråk för att underhålla de gamla helgedomarna, och eftersom de stora grekiska idrottstävlingarna var så integrerade i det religiösa livet kom de att drabbas hårt. År 393 stängdes slutligen de olympiska spelen av kejsar Theodosius I. Händelsen markerar en slutpunkt för den antika idrotten. Till eftervärlden har ändå bevarats ett rikhaltigt källmaterial, såväl texter som arkeologiska och topografiska fynd, som vittnar om över tusen år av grekiskt idrottande. Detta material är av stor vikt, inte enbart för den historiskt idrottsintresserade, utan för alla som studerar antikens kulturer, där 8 Fig 6. Den s.k. boxaren i brons är tillverkad ca 50 f.kr. Tandlös, med knäckt näsben, ärr i ansiktet och svullna blomkålsöron, utgör han en personifikation av den professionelle atleten som under sin samtid fick utstå kritik. Foto: Inst. f. antikens kultur och samhällsliv, Stockholms universitet. ju idrotten var en verkligt integrerad företeelse. Vi hyllar våra idrottshjältar, och så gjorde grekerna. Anekdoter och myter har alltid skapats kring dessa folkkära, och vi ser dem i alla möjliga sammanhang. Magdalena Forsberg gör i dag reklam för frukostflingor. Men hon vann tyvärr aldrig i olympiaden. Hon kanske skulle ha gjort som Milon från Kroton. Han vann sex gånger i Olympia, och det tar faktiskt 21 år. Men så drack han också 10 liter vin om dagen! Litteratur En introduktion till den antika idrotten finns i K.A. Blom & J. Lindroth, Idrottens historia. Från antika arenor till modern massrörelse, Farsta En trevlig beskrivning av de antika olympiska spelen, och som innehåller mycket av allmänt intresse rörande antik idrott ges av A. Hirdman, Olympia lek på liv och död, Stockholm 1980, från vilken de antika citaten i artikeln hämtats. Nyare är J. Swaddling, The Ancient Olympic Games, London För dem som är särskilt intresserad av de våldsamma kampsporterna rekommenderas M.B. Poliakoff, Combat Sports in the Ancient World: Competition, Violence and Culture, New Haven Här blir också den romerska perioden belyst. Trots sin ålder är fortfarande E.N. Gardiner, Athletics in the Ancient World, Oxford 1930, mycket läsvärd. Den kanske grundligaste vetenskapliga översikten är, slutligen, J. Jüthner, Die athletischen Leibesübungen der Griechen, 1-2, Wien 1965, Historiska institutionen Stockholms universitet Stockholm Tel: claes.petersson@historia.su.se