Hur sprider sig egentligen kunskap. Varför inte?

Transkript

1

2 Hur sprider sig egentligen kunskap eller Varför inte? Förberedelsetexter till Föreningen Forskarbyns öppna möte Open augusti i Degerfors 15 augusti

3 Materialet är framställt av Samarbetsdynamik AB som står för text och layout. En kopierad version i kompendieform kan beställas från Samarbetsdynamik AB Ölsdalen Degerfors Telefon info@samarbetsdynamik.se Mer information finns på och på Smuts.indd

4 Innehåll samarbetsdynamik open 2010 Förord Kunskapsspridning och kunskapsgenerering i sociala system Förvirringens rötter Det svenska alternativet värna om den samlade medarbetarkraften Kampen mellan myter om vetenskaplighet och beprövad erfarenhet Den svenska modellen för organisationsförändringar Behöver det framställas nya typer av väsensförklaringar inom arbetsvetenskapen Behovet av brukardriven kunskapsproduktion och kunskapsspridning Nya utmaningar i kunskapsproduktionen 15 augusti

5 Inneha ll.indd

6 Förord samarbetsdynamik open 2010 Sedan några år har Föreningen Forskarbyn Ölsdalen varje år haft ett möte i Degerfors i augusti. Mötet bygger på fria samtal som föregås av ett så kallat inspel av någon som är engagerad i frågan och har tänkt igenom den. De teman, som diskuteras, har under året som gått från den föregående konferensen behandlats av Föreningen och dess medlemmar genom reflektioner kring de verksamhetsfrågor och uppdrag de ägnat sig åt under året. Man har i samband med dessa prövat sina tankar i möten och texter. Mötena under året är begränsade till medlemskretsen. Till mötet i Degerfors är emellertid också andra än föreningsmedlemmar välkomna. Därför kallas detta möte Open. De frågor som behandlats under årens lopp har visat sig vara omfattande och komplexa. Det är därför svårt att göra dem rättvisa enbart i ett kort samtal. Man måste hitta ingångar och utgångspunkter som kondenserar och preciserar det som skall behandlas. Därför måste de ämnen som tas upp beredas och tänkas igenom med utgångspunkt från vad man redan vet och den diskussion som förs i samhället. Kunskapsgenereringen handlar således både om en omfattande förberedelse, samtal under mötet och ett visst efterarbete som leder in i nästa årliga möte. Samarbetsdynamik AB har i år tagit på sig uppgiften att i text sammanfatta och formulera några av de utgångspunkter som förts fram under det förberedande arbetet inför Open Dessa texter var tillgängliga inför mötet. Syftet är dock inte att texterna i förväg skall läsas av deltagarna eller skall refereras på mötet. Syftet är att förbereda de som vill initiera och driva samtal om en fråga så att grunden för frågeställningen blir så tydlig som möjligt för övriga som skall deltaga i samtalet. Vi menar att de förberedelser som gjorts också har ett allmänt intresse. Vi har därför detta år beslutat att sätta samman och i denna form presentera de texter som vi använt oss av för att förbereda oss inför Föreningen Forskarbyns möte Open Ölsdalen 15 augusti 2010 Bengt-Åke Wennberg och Monica Hane 15 augusti

7 Fo rord.indd

8 samarbetsdynamik open 2010 tisdag 10 augusti Kunskapsspridning och kunskapsgenerering i sociala system av Bengt-Åke Wennberg och Monica Hane Bakgrund Ett av mänsklighetens stora utvecklingssprång skedde genom Upplysningen på 1700-talet. Många av de ambitioner som vi i dag uttrycker i samhället är en följd av Upplysningstidens analyser och resonemang. Många av de åsikter som då fördes fram är i dag så självklara att man numera inte höjer på ögonbrynen. Upplysning var exempelvis för Kant att människan skulle se sig som myndig. Han pläderade för det mänskliga medvetandets frigörelse från ett tillstånd av okunnighet och villfarelse. Människan var enligt honom en fri individ som skall följa sin inre röst och bestämmelse. Nog känner vi igen Kants budskap i olika utbildningsinstitutioners erbjudanden om personlig utveckling. Från denna tid har vi hämtat tron på vetenskapen som den allt överskuggande auktoriteten. Vetenskapen har getts uppgiften att skilja myter och fördomar från sanningen och visa hur man på ett förnuftigt sätt kan leva och hur vi kan ordna världen. Det är numera ingen måtta på ambitionerna. I dag finns till och med så kallad lyckoforskning som förklarar för oss vad det är som gör oss lyckliga och hur vi skall agera för att bli det. Under upplysningstiden formulerades också tankarna om individens okränkbarhet och de mänskliga rättigheterna. Ur dessa och tron på vetenskapen som den stora auktoriteten växte det fram föreställningar om hur man på förnuftigaste sätt kunde styra mänskliga samhällen och vilka principer som skall gälla för detta. Som skydd för de mänskliga rättigheterna, när man ville göra verklighet av sådana tankar, formulerades bland annat den demokratiska principen att lagar och bestämmelser inte är legitima förrän de underställts prövning av dem som är berörda av dem. Kraften i demokratin ligger i att människor med hjälp av allt bättre kunskaper om sig själva och sitt samhälle och genom kritik av falska profeter skall kunna frigöra sig från förtryckande samhällssystem och rättsordningar. Förutsättningen för att ovanstående ambitioner skall förverkligas är emellertid att det sker en relevant och realistisk kunskapsgenerering och kunskapsspridning. Först då blir det möjligt för människor att på ett klokt sätt analysera, diskutera och besluta om gemensamma förhållanden. Akilleshälen ligger i arvet från Upplysningstiden. Vi lever fortfarande i upplysningstidens föreställningar om hur kunskapsgenerering och kunskapsspridning kan och skall ske. På grund av bristerna i dessa processer kan vi ofta inte förverkliga upplysningens ambitioner och det uppstår allvarliga missförstånd och destruktiva skeenden. I denna artikel ger vi som en introduktion till allvaret i det tema vi valt för årets möte i Forskarbyn ett exempel på problematiken. 17 augusti

9 2 bengt-åke wennberg och monica hane Kunskapsetik att inte missbruka eller missbrukas Tillsammans med Degerfors kommun diskuterade vi i februari 2010 med Vinnova en ansökan som gällde ett projekt kring innovativ upphandling. Projektet ingår i ett kommande program demand led innovation som Vinnova ser som en viktig aspekt av sin satsning på innovationssystem. I våra diskussioner krävde Vinnova att kommunen i sin ansökan inkluderade aktiviteter för att sprida erfarenheterna från projektet. Det låter förstås rimligt. Det är ju offentliga pengar som skall delas ut. De skall inte bara komma Degerfors till godo. Det handlar om ett utforskandeprojekt och inte en konsultinsats. Resultatet skall vara till nytta för flera. Utifrån vår erfarenhet kommer Degerfors kommun dock att möta stora problem om man seriöst försöker uppfylla detta krav. Vi vet detta eftersom problemet inte är nytt. Så länge vi kan minnas så har arbetslivets aktörer diskuterat varför goda exempel inte sprider sig; varför framgångsrika utvecklingsprojekt inte får efterföljare och varför de allra flesta förändringsförsök trots framgång efter en kort tid återgår till det gamla. AFA har till och med under 2009 gjort en utlysning av forskningsprojekt som skulle belysa just denna komplexa fråga. Frågan för oss blev alltså: Skulle Degerfors om man framgångsrikt genomförde det önskade projektet verkligen kunna förmedla erfarenheter och kunskaper som har sådan potential att det är möjligt att med deras hjälp förändra människors agerande i andra system, vad skall dessa kunskaper bestå av och hur skall spridningsaktiviteterna ordnas? Vi ringde Vinnova och frågade vad det var för åtgärder de rekommenderade. De svarade då att det räckte väl med att man tänkte göra seminarier och workshops där erfarenheterna presenterades. Men då hade man förbisett kärnan i problemet. Seminarier och workshops i all ära men vi såg framför oss en mycket komplicerad och arbetskrävande process för att nå fram till hur de skulle läggas upp och vad som skulle presenteras. Om uppdragsgivaren inte förstår varken arbetets omfattning eller svårighetsgrad tvingas den som utför det att mörka sina insatser och riskerar att i slutänden bli anklagad för att ha gjort ett dåligt jobb. Svårigheterna är kända i teorin Många uppdraggivare kan beskyllas för naivitet när de förbiser svårigheter och omständigheter som de kräver att uppdragtagaren skall klara av. Vinnova som har till uppgift att hantera dessa frågor borde dock ha koll på dom. Det finns faktiskt en hel del forskning och erfarenheter kring denna typ av projekt som illustrerar arten av de svårigheter som uppstår i samband med kunskapsspridning. En belysning av kunskapsspridningsfrågan i den typ av projekt det här handlade om har gjorts av Kjell S Johannesson. Han refererar till ett arbete genomfört av systemutvecklare vid Combitech Software. Så här skriver Kjell S Johannesson: man tagit konsekvenserna av att påståendekunskapen inte är den enda kunskapsform som är relevant om man vill belysa och förstå den yrkeskunskap som krävs för att på ett lyckat sätt delta i systemutveckling. Man har tagit till sig den grundläggande insikten att all påståendekunskap vilar i ett nödvändigt substrat av färdighetskunskap, förtrogenhet och omdöme, något som jag använt år av mitt liv på att formulera på ett rimligt precist sätt. Varje framställning som siktar på att belysa etablering, användning och förmedling av kunskap måste rymma inslag av detta, oavsett om kunskapen är vetenskaplig, yrkesmässig eller bara av vardagligt slag. Men det är inte enkelt. Det kräver både en betydande arbetsinsats och stora intellektuella resurser. Kjell S Johannesson i Praxis och tyst kunnande, Dialoger, sid 136. Kjell S Johannesson konstaterar i samma essä att en adekvat förståelse av erfarenhetsbaserad kunskap sannolikt kräver en grundläggande omformulering av den dominerande bilden av kunskapers natur. Han defi- openinl.indd

10 Kunskapsspridning och kunskapsgenerering 3 nierar åtminstone femton olika kunskapsformer som vi menar skulle ha varit aktuella just i Degerfors fall. Enligt Kjell S Johannessens resonemang skulle således kunskapsspridningsproblemet inte i första hand vara ett spridningsproblem, dvs. handla om vilka aktiviteter som används för att sprida erfarenheterna utan snarare vara ett äkta kunskapsproblem i så måtto att den påståendekunskap som normalt tas fram är alltför trivial, begränsad och ofullständig. Om man inte kan undvika detta kan kunskapen inte tillämpas. Ett sätt att hantera ett sådant problem är att lägga upp kunskapsgenereringsprojektet på ett sådant sätt att man redan inom projektets ram förstår vilken kunskap som är relevant och central för att åstadkomma vad man vill. Detta ställer speciella krav på upplägget av projektet. Det skall inte bara leda till ett bra resultat. Det skall dessutom lösa ett kunskapsteoretiskt problem. Genomförandet av ett sådant projekt kommer, som Johannesson skriver, att kräva både en betydande arbetsinsats, många praktiska försök och stora intellektuella resurser. Att då lova att lösa kunskapsspridningsfrågan utan att anslagsgivaren verkar förstå problemets omfattning vore oseriöst. Vi skulle stå med ett åtagande vi inte kunde klara av med de resurser som erbjöds. och i praktiken Men inte nog med det. Det finns också ett gigantiskt spridningsproblem som inte enbart löses genom att tillräcklig och välformulerad kunskap tas fram. Detta problem har att göra med de sociala systemens funktionssätt. Vi kallar detta spridningsproblem för Semmelweisreaktionen eller Not Invented Here (NIH) syndromet. Semmelweisreaktionen är uppkallad efter den ungerske läkaren Semmelweis som arbetade på ett sjukhus i Wien. Han förstod att barnsängsfeber var en konsekvens av läkarnas egen praxis. Barnsängsfebern medförde döden för många kvinnor som födde sina barn på sjukhuset. De flesta valde därför att föda sina barn på gatan. Barnsängsfebern grasserade över hela Europa. NIH uppstår genom så kallad peer review (granskningen av kunniga kollegor). Denna princip växte fram ur upplysningsidéerna och uppges vara grunden för all god vetenskap. Principen refererar egentligen bara till påståendekunskap och inte till annan typ av kunskap. När det gäller försök att förändra praxis medför Peer review regelmässigt NIH. I NIH finner man resonemang som exempelvis: Eftersom lösningen inte är gjord av oss som har erfarenhet av och är experter på detta problem så kan den knappast vara bra. Vi har ju helt andra erfarenheter. Som kunniga på området ser vi mängder av frågor och perspektiv som inte har beaktats osv. Varken Semmelweisreaktionen eller NIH kan motverkas genom att visa på goda resultat. Resultatresonemang är alldeles för svaga för att bryta igenom de föreställningar (eller vanföreställningar) som en etablerad praxis bygger på. De orsakssamband man hänvisar till saknar på grund av detta den förändringskraft som vi tror de har. De två reaktionerna är olika aspekter av samma sak nämligen sociala systems autopoiesis, det vill säga immunsystem. Så här beskrivs Semmelweisreaktionen av Semmelweis Society International (SSI) Semmelweisreaktionen syftar på det förhållandet att upptäckten och påvisandet av betydelsefulla samband mellan etablerad social praxis och för samhället eller individerna destruktiva effekter bestraffas snarare än belönas. Detta illustreras av följande historia. Dr Ignaz Phillipp Semmelweis arbetade på en förlossningsavdelning på ett sjukhus i Wien. Han blev starkt berörd av att många av de kvinnor som vårdades på hans klinik dog i så kalllad barnsängsfeber (Kindesfiebers). Han upptäckte att det enbart var kvinnor på sjukhuset som dog. De kvinnor som behandlades av barnmorskor i hemmet och på en närbelägen klinik hade radikalt mindre mortalitet. Han menade därför att orsaken tlll barnsängsfebern måste finnas på sjukhuset. 17 augusti

11 4 bengt-åke wennberg och monica hane När en av hans närmaste vänner skar sig i fingret vid en obduktion och dog i liknande symptom som kvinnorna drog Semmelweis slutsatsen att dödsfallen hade samband med att läkarna gick direkt från obduktionen till förlossningsarbetet. Han tvingade dem därför att tvätta händerna innan de undersökte kvinnorna. Dödstalen sjönk omedelbart. Men Semmelweis blev motarbetad, hånad och förlöjligad. Han blev till slut avskedad och skiljd från kliniken. Han kom istället till ett sjukhus i Pest i Ungern där han kunde fullfölja sina intentioner och visa på ett otvetydigt samband mellan hygien (tvätta händerna) och minskade dödstal. Då man ansåg att skälet till hans svårigheter att få gehör för sin upptäckt låg i en bristande redovisning av resultaten publicerade han 1891 en bok Die Ätologi, Begriff und die Profylax des Kindesfiebers. Boken skickades till alla förlossningskliniker i Europa. Den mottogs med mycket ljumt intresse och Semmelweis blev kallad charlatan och ovetenskaplig. Också hans vänner hånades och förföljdes. En efter en var de tvungna att ta avstånd från honom. Då Semmelweis på grund av sin väns död berördes djupt av de olyckliga kvinnornas öde och visste att tusentals kvinnor dog helt i onödan blev han aggressiv och påstridig. Detta gjorde att sjukhuset i Pest slutligen ansåg sig tvunget att utesluta honom ur läkarsällskapet. Han förlorade sin försörjning och blev allt fattigare och hamnade i en djup depression. Han skickades då av vännerna och familjen till ett psykiatriskt sjukhus för vård men dog där efter några veckor ihjälslagen av två vårdare. Semmelweis upptäckt ansågs totalt irrelevant ända till dess Louis Pasteur kopplade samman sjukdomstillstånd med förekomsten av bakterier. De föreskrifter Semmelweis presenterade för sina kollegor är nu helt accepterade inom sjukvården och barnsängsfeber förekommer nästan inte alls. Semmelweisreaktionen är starkare än någonsin Semmelweis Society International (SSI) konstaterar att semmelweisreaktionen inte har försvunnit. Den är i dag starkare än någonsin vilket har påpekats av flera författare och forskare också i Sverige. De förklaringar man fört fram som försvar för behandlingen av Semmelweis har visat sig inte hålla. En sådan förklaring har varit att Semmelweis hade bristande statistiskt och metodologiskt underlag för sina påståenden. I efterhand kan man konstatera att Semmelweis data var otvetydiga även efter dåtida metodologiska mått mätt. Semmelweisreaktionen kan således inte undvikas genom att stärka beviskraften och förfina underlaget. En annan förklaring till reaktionerna var att Semmelweis inte borde ha varit så påstridig och ha påstått sig veta sanningen. Man menar att han hade sluppit hån och förnedring om han istället för att påstå att det fanns ett bestämt samband mellan bristande handtvätt och barnsängsfeber varit mer ödmjuk och istället kalllat teorin för en hypotes. Om man betänker att så många patienter fick lida i onödan och att ett sådant uttalande naturligtvis inte lett till någon förändring är hans påstridighet emellertid inte förvånande. Fortfarande förklaras problemen med liknande resonemang. Om bara Semmelweis hade Det finns emellertid andra och bättre förslag till förklaringar som inte skuldbelägger den som för fram en ny idé utan ger anvisningar på vad som kan göras av alla andra. Dessa leder dock till stort arbete och kräver att aktuella praktiker tar sig ur den intellektuella lathet som de gamla förklaringarna understödjer. Sakfrågan tycks vara att professionella aktörer av naturliga och rimliga skäl värnar om sin prestige och sin position bland sina kolleger. Detta är bra. Denna reaktion är nödvändig, normal och oundviklig. Den har inget med individuell omoral att göra. Reaktionerna är helt enkelt det sociala systemets sätt att försvara viktig praxis och därmed bevara stabiliteten. Även om vi i det aktuella Degerforsprojektet genom seminarier och workshops skulle lyckas förmedla re- openinl.indd

12 Kunskapsspridning och kunskapsgenerering 5 levant kunskap från projektet till deltagare från olika kommuner så skulle dessa i sin tur möta motstånd och tvivel när de kom hem. Vi skulle behöva vidtaga omfattande åtgärder och aktiviteter för att hindra detta. Om man som Vinnova i sin behandling av olika ansökningar bortser från de svårigheter som man vet finns kring kunskapsgenerering så är sannolikheten mycket större att de erfarenheter som vinns i innovativa projekt blir motarbetade än att de medför en förändring. Vi måste ta tjuren vid hornen Vi menar att vårt exempel visar att mainstream när det gäller kunskapsgenerering och kunskapsspridning i sociala system har åtminstone två aspekter som inte är tillräckligt belysta och utforskade. Det stora problemet är emellertid att man negligerar dem och fortsätter som man alltid har gjort (jfr Semmelweisreaktionen). Det är missförstånd och vansyner kring nedanstående kända men nedtystade svårigheter som skapar frustration och misstämning och samtidigt begränsar välfärdsutvecklingen. 1. Det kunskapsfilosofiska problemet. Hur kan man komma fram till vilken typ av kunskap (jämför Johannessons 15 olika typer) som skall genereras för att vara ett bra bidrag till den förändring som man vill åstadkomma. 2. Det systemteoretiska problemet. Hur kan man förstå och hantera Semmelweisreaktionen i det aktuella fallet så att det blir möjligt för medlemmarna i ett system att transformera sin praxis så att den stämmer både med vad de tidigare vet och ändå är i enlighet med de nya erfarenheter och kunskaper som presenteras. För att ge underlag till våra samtal kring bägge dessa frågor så har vi i programmet för Open 2010 inkluderat exempel på olika typer av kunskapsgenererings- och kunskapsspridningsproblem som vi mött i vår praktik. 17 augusti

13 openinl.indd

14 Förvirringens rötter samarbetsdynamik open 2010 tisdag 10 augusti av Bengt-Åke Wennberg och Monica Hane Bakgrund Vi brukar säga att vi, när vi behandlar organisations- och samverkansfrågor, verkar gripa tag i midgårdsormens svans. När vi börjar samtalen anser vi att våra påpekanden är självklara. De utgår från sådant som vi menar att alla borde känna igen exempelvis att man kan bli sjuk av att bli kränkt i sin heder. Det behöver inte bevisas. Vi har trott att när väl detta står klart är det bara att reda ut några få praktiska frågor och peka på några enkla fakta. Men vi möter oförståelse. Nu finns det ingen Midgårdsorm och vi vill inte frälsa världen. Varför är det då så svårt? Karin Johannisson, professor i idé- och lärdomshistoria i Uppsala, har, genom att föra fram begreppet anomi, gett oss en ledtråd till varför det för oss och våra deltagare kan kännas på detta sätt. Så här skriver Karin Johannisson 1 Émile Durkheim skapade anomi. Det är både välkänt och märkligt okänt. Befriat från sin torra sociologiska dräkt vore det värt en renässans. Sammansatt av grekiskans a, icke och nomos, lag och med en bestämd historia under senantiken betyder det laglös, regellös. Mer precist står det för ett tillstånd av desorientering och förvirring utlöst av samhällets brist på sammanhållande normsystem Anomi betecknar således både ett samhällstillstånd och ett individtillstånd. Den helt centrala utgångspunkten är att samhällets mentala tillstånd överförs på individen. I det anomiska samhället driver människan omkring i en ogenomskinlig verklighet. Sociala och moraliska normer är motstridiga, oklara eller obefintliga. Hennes känslor och sinnestillstånd präglas av otillfredsställdhet och obestämd vrede, känslor som riktas mot henne själv, mot andra eller mot samhället och livet i allmänhet. Anomi är alltså ett kris och depressionsbegrepp. Det är också en tidsdiagnos. Moderna uppslagsverk definierar det som ett tillstånd som uppstår i tider av snabb strukturell förändring, då de värden som stärker social sammanhållning minskar i synlighet och individen blir hängande mellan olika normsystem. Anomi är namnet på en social patologi, en samhällssjuka. Som gjort för att sätta namn på vår samtida sjukdomskänsla kan man tycka, Johannisson börjar, liksom vi, med att observera diskurser (så som man samtalar) och vad som händer när man försöker ha en dialog om aktuella frågor i arbetslivet. Hon har då funnit att begreppet anomi 1 Johannisson K (2007): Anomi en diagnos på vår samtid? Artikel ALBA NU. Nedladdad från alba.nu/artikel/artikel.php?id=642#sidtopp. 17 augusti

15 2 bengt-åke wennberg och monica hane så som det beskrivs ovan ger en bra bild av hennes erfarenheter. När vi får tag i artikeln om anomi så säger vi Aha! Vi tycker att hennes bild också i stora drag stämmer med vår. Det intressanta är emellertid varken bilden eller själva ordet. Varken vi eller Karin Johannisson börjar med att förstå begreppet anomi. Vi hittar begreppet anomi som vi sedan använder för att förstå vad som händer i kommunikationen. Begreppet hjälper oss att förstå vad som händer och vad som finns mellan raderna i det som sägs. Den som inte har den erfarenhet vi har eller ser vad vi ser förstår naturligtvis inte heller bildens värde. Om empirin saknas faller våra bilder och resonemang på hälleberget. Om Karin Johannisson har rätt och vår tid präglas av anomi så är det förklarligt om människor frenetiskt försöker formulera nya och egna normsystem och teorier för att förstå vad som händer. Det är också förklarligt om man gör motstånd och protesterar mot andras försök till detta. Blotta tanken på att det inte finns någon fast punkt skapar ångest. Det uppstår vad Zygmund Baumann kallar flytande rädsla. Karin Johannisson beskriver anomi som ett känt tillstånd. Det är känt eftersom det har inträffat förut och för att det har bestämda karaktäristika. Normlösheten är det signifikanta med tillståndet men detta påpekande ger inte mycket ledning om vi skall kunna förstå de mer grundläggande drivkrafterna. Vad är det då i vår tid som gjort vår gamla föreställningsvärld föråldrad? En tänkbar förklaring är den pågående individualiseringsprocessen som med jämna mellanrum ifrågasätter de samverkansprinciper vi människor etablerat och de trosföreställningar vi använder oss av. Individualiseringsprocessen tvingar fram ständigt nya sociala lösningar anpassade till den nya bild av sig själv som människa och samhällsvarelse som växt fram. En läsning av de mänskliga rättigheternas historia visar att människan i sina sociala lösningar alltid refererat till en övergripande makt. Denna makt ställer krav på oss människor och i den mån denna makt representeras av en person eller institution ställer vi människor krav på denna. Vi har länge uppfattat dessa krav exempelvis att människor skall behandlas lika inför lagen som på ett eller annat sätt naturgivna och självklara. Om man tror på förekomsten av en sådan naturrätt kan de moraliska kraven inte vara annorlunda än de är. Om människan bryter mot dessa givna principer då går det illa för oss alla. Därför måste människan för allas vår skull disciplineras. Hon kan inte vara fri. Det finns enligt denna tanke något hon måste rätta sig efter för allas vår skull. Forskningen har letat efter dessa eviga lagar. Makten har alltid refererat till dem och människan har alltid tvingats lyda dem. Nu skall vi svära i kyrkan. Anomin blir förståelig om denna tvingande makt inte kan härledas ur något absolut och naturligt. De rätts- och fordringssatser vi uttalar och som vi måste anpassa oss till är mänskliga påhitt. Vi kan varken skylla på naturen eller på en Gud. De är något vi som människor under årens lopp själva formulerat. Vi självständiga fria individer och ingen övergripande makt har ansvar för att de fungerar och är tillämpliga på vår värld. Detta är själva innebörden av individualiseringsprocessen. Det skrämmande är att vi själva är ansvariga för det lidande som skapas av människor mot människor. Denna insikt är helt i linje med psykoanalysens och Freuds upptäckt att vi förnekar vårt eget ansvar för de föreställningar som skapar vårt personliga lidande. Konsekvensen av samma insikt på det sociala området är att vi själva och på eget ansvar måste forma procedurer och arbetsförhållanden så att integreringen mellan oss professionella aktörer fungerar. Vi kan inte längre oskyldigt hänvisa till några av naturen givna och självklara lagar och sanningar och okritiskt lita på normer som våra auktoriteter och styresmän formulerar för oss. Vi måste själva ta ställning till om de är tillämpliga för oss och för mänskligheten. Vi har ett eget absvar. Därav uppkomsten av vår tids anomi. Fo rvirringen.indd

16 samarbetsdynamik open 2010 torsdag 12 augusti Det svenska alternativet att värna om den samlade medarbetarkraften av Bengt-Åke Wennberg, Monica Hane och Lars Bentell Bakgrund De två forskarna Ronald Inglehart och Christian Welzer har formulerat en modell för samhällets och arbetslivets transformation 1. De har därefter genomfört intervjuer och enkätundersökningar i nästan alla världens länder för att kartlägga var i deras modell varje land befinner sig. Kartan de har ritat kallas WorldValueSurvey och kan hämtas på nätet. 2 Sveriges har en unik placering längst upp till höger på denna karta. Placeringen illustrerar den inställning till sig själv och arbetslivet som också vi har mött i våra samtal om arbetslivets transformation. Förr såg man sig som utförare, en kugge i maskineriet och en medlem i ett kollektiv. Numera vill man vara suverän och styra sitt eget liv, man vill ta ansvar för sina val och sina handlingar och man vill kunna se sig som professionell i meningen att fatta kvalificerade beslut inom sitt eget yrke och arbetsområde. Denna nya syn på sig själv skiljer sig från den som präglade oss vid tiden kring 1900-talets början. Då var idealet att vara stolt över sin förmåga till självbehärskning, renlärighet, ödmjukhet, pliktkänsla, moral och flit. 3 Denna värderingsförändring är kopplad till arbetslivets transformation och de förändringsinitiativ som togs under 1900-talets sista trettio år. Då strävade man efter att skapa just denna inställning. På ytan verkar detta således enbart vara en glädjande och önskvärd utveckling. I praktiken har den emellertid också medfört ohälsorisker och produktivitetstjuvar. Vad som hänt är att den resurs som i forskningen kallats kollektiv kompetens den samlade medarbetarkraften inte fullt ut kunnat utnyttjas. Den har i många fall istället försnillats. I denna artikel hävdar vi att det finns anledning att återta initiativet eftersom den samlade medarbetarkraften har en huvudroll när det gäller att göra ett produktivitetslyft möjligt. Vi har kallat de nya arbetsformer som i så fall skulle kunna skapas just i Sverige för det svenska alternativet eftersom de då bygger på det som enligt Inglehart och Welzers diagram kan beskrivas som unikt svenska värderingar. Men vi möter i våra samtal med chefer och fack en stor svårighet. Individualiseringsprocessen har försvagat det svenska arbetslivets paradgren det vill säga att på ett bättre sätt än omvärlden konstruktivt förstå och hantera organisations- och samverkansfrågor. I alla våra samtal tolkas icke önskvärda skeenden och organisatoriska störningar som en följd av dåligt ledarskap och motivationsproblem. Konsekvenserna 1 Ronald Inglehart and Christian Welzel (2005): Modernization, Cultural Change and Democracy. New York, Cambridge University Press Sörbom A (2005): När vardagen blir politik. Stockholm: Bokförlaget Atlas 17 augusti

17 2 bengt-åke wennberg, monica hane och lars bentell av en dålig arbetsmiljö formuleras numera som personliga svagheter och psykiska störningar hos berörda personer och skall åtgärdas med terapi och ett friskare liv. Våra samtal och seminarier visar att det handlar om ett perspektivskifte som kräver ingående samtal och kunskapsutveckling i arbetslivet som helhet för att få fäste. Det som förr beskrevs som organisationsproblem bör således i dag formuleras som skeenden som är en konsekvens av det sociala systemets funktionssätt och människors etablerade samarbetsmönster inte som individproblem. Fördelarna med att förstå verksamhetsproblem ur dessa nya perspektiv är uppenbara. För det första slipper man hänföra dem till personliga brister vilket alltid skapar motstånd och förnekelse. För det andra blir det möjligt att genom vårt redan etablerade förhandlingssystem, våra avtal och vår demokrati komma överens om och få uppslutning kring verksamma strukturella lösningar och åtgärder. Den svenska modellen i kris Det fokus på individen som vi möter i samtalen, och som återspeglar sig i Inglehart och Welzers karta, är ett uttryck för samhällets transformation. Det karaktäristiska för denna transformation om man försöker sammanfatta alla dess olika yttringar är att den i vår kultur sedan länge etablerade gränsen mellan teori och praktik allt mer suddas ut. 4 När denna gräns inte lika enkelt som förr kan klargöras så förändras automatiskt relationerna mellan ledning, tjänstemän och arbetare, mellan politiker och medborgare och mellan experter och lekmän. Gränslösheten skapar dessutom en auktoritets- och normupplösning vilken påverkar hela samhället och är den drivande kraften bakom individualiseringen. 5 Utvecklingen tvingar många institutioner som hämtat sin identitet och sina arbetsformer från det gamla industrisamhället att ställa om. Det mest tydliga exemplet är Försvarsmakten som övergått från att vara ett invasionsförsvar till ett insatsförsvar. Ytligt sett verkar denna förändring främst ha att göra med strategiska förändringar i omvärlden. Ett mer djupgående skäl är att krigets praxis enligt den engelska generalen Rupert Smith förändrats från ett industriellt krig mellan nationer till ett krig i och bland civilbefolkningen. 6 Samma transformation påverkar också fackets praxis. Metaforen kanske inte kan dras för långt men behovet av närvaro och facklig organisation på arbetsplatsen är större än någonsin. Men också ledningar och chefer tvingas vara mer operativa och i högre grad än förr delta i verksamheten och inte bara sitta på läktaren och ge direktiv. Transformationens betydelse för facklig praxis har på senare tid aktualiserats genom en doktorsavhandling på KTH av Andreas Bergsten med titeln Fackets kulturkris. 7 Bergsten har i första hand mött representanter från tjänstemannafacket SIF men vi finner utifrån vår erfarenhet att de resonemang han för i sin avhandling också har bäring på andra fackförbund. De är också kongruenta med den problematik kring arbetslivets frågor vi själva engagerat oss i under det senaste halvseklet. Det som kallats den svenska modellen har präglat svenskt arbetsliv under decennier. Den växte fram efter ideliga strejker och konflikter på den svenska arbetsmarknaden. Enligt Bergsten är det just den svenska modellen som förlorat sin mening genom den ökade individualiseringen. Detta ställer hela den svenska arbetsmarknaden på huvudet. 4 Detta är ett påstående som kan verka en smula kryptiskt och kanske inte något som läsaren behöver grubbla över. Det refererar till vad som den franske vetenskapsfilosofen Isabelle Stengers funnit vara en djupgående förändring i hela vårt tänkande som en följd av bland annat nobelpristagaren Ilya Prigogines forskning. Flera filosofer och forskare har presenterat liknande tankar. Se exempelvis Jantsch E (1980): The Self Organizing Universe. Scientific and Human Implications of the Emerging Paradigm of Evolution. London: Pergamon Press 5 Många debattörer hävdar att västländerna för närvarande genomgår en identitetskris. Den utveckling vi refererar till är således inte unikt svensk, men den tar sig förstås svenska uttryck. 6 Smith R (2005): The Utility of Force The Art of War in the Modern World. London: Penguin Books. 7 Bergsten A (2009): Fackets kulturkris metaforer som organisationsterapi. Stockholm: Dialoger. Alternativet.indd

18 den samlade medarbetarkraften 3 Enligt Bergsten så var en hierarkisk samordning och centralisering nyckeln till den svenska modellen. Denna modell fastställdes genom Saltsjöbadsavtalet Avtalet innebar att arbetsgivarna tillerkändes rätten att lokalt styra, dvs. leda och fördela arbetet och arbetarna genom förhandlingar tillerkändes rätten till goda arbetsförhållanden och del i den vinst de medverkade till att skapa. Därmed hade de konfliktanledningar som följde av taylorismen och som plågat flera andra industrialiserade länder undvikits trots att alla de svenska produktionssystemen i huvudsak byggde på så kallade MTM-studier och ackord. Facket fick således inte inflytande över den lokala arbetsledningen och styrningen men kunde genom att hävda arbetsmiljösynpunkter och ersättningsprinciper få inflytande över organisations- och procedurfrågor. Då man på detta sätt bevakade arbetarnas intressen fokuserade överläggningar, forskning och diskussioner på den formella organisationens betydelse. Genom goda överenskommelser i konstruktiv anda kom den svenska modellen därför ofta att likställas med det goda arbetet. Den lyckades dra nytta av den samlade medarbetarkraften. Modellen hade emellertid en stor svaghet. Denna skulle bli uppenbar i samband med den så kallade 68-rörelsen. Modellen förutsatte nämligen en stark centralisering och samordning av lönebildning och andra förmåner. Den kunde upprätthållas genom att den hade en stabil politik inramning Sverige var i stort sett en enpartistat som gjorde att facket kunde sätta press på arbetsgivarsidan genom att stödja sig på en kraftfull social- och sysselsättningspolitik och en stark offentlig sektor. Den svenska modellen förstärkte således inte bara en tayloristisk praxis inom arbetslivet. Den innehöll också en korporativistisk idé inom vilken en företrädarelit representerade väldefinierade gruppintressen. Det samförstånd som fanns mellan arbetsmarknadens parter, folkrörelserna och staten skapade ett närmast cementerat samverkansmönster och därmed också ett till stora delar repressivt idéklimat. Denna politiska stabilitet låg till grund för den svenska välfärden under mer än ett halvsekel ända fram till Vi återfinner i den svenska modellen en stark uppdelning mellan teori och praktik dvs. principen att några (det spelar ingen roll vilka, det kan vara arbetsgivaren eller centralkommittén) planerar, ordnar och styr och andra underordnar sig detta, accepterar de principer som fastställs och utför vad som skall utföras. Modellen bygger på att man som underställd ger upp sin suveränitet i förvissningen om att man blir väl behandlad och att de regler som föreslås leder till goda resultat. Vi har kallat denna tankemodell för HPR (Hierarki, Paternalism och Regelstyrning). Fram till 68-rörelsen var denna centralstyrda praxis självklar i Sverige. Man var så att säga född med den. Den tillämpades av alla, både av arbetsgivare, fack och av staten. Ingen protesterade mot den. Den fungerade väl genom att makthavarna delade upp intresseområdena mellan sig och aktade sig för att beträda varandras territorier. Enligt Bergsten förändrades detta förhållande kraftigt efter Sammanbrottet hade inte att göra med försämrad välfärd. Det byggde nästan helt på ideologiska utgångspunkter. Det är en rimlig tolkning att protesterna hade att göra med den individualisering som pågick i det tysta och som illustreras av Inglehart och Welzers modell. Uppbrottet verkar ha ingått i en frigörelseprocess från de styrningsformer (HPR) som man som individ känt sig fången i. Självstyrningsperioden Trots protesterna så övergavs inte HPR. Men det skedde vid denna tid en genomgripande demokratisering av arbetslivet där självstyrning, medbestämmande och delaktighet var nyckelbegrepp. Ur olika försök med självstyrande grupper och nya produktionsidéer föddes i våra stora verkstadsföretag tanken på det goda arbetet. Det tydligaste tecknet på denna utveckling var att förmännen avskaffades och stora delar av den gamla staben avvecklades eller flyttade ner på golvet. Arbetslivsfonderna stödde aktivt utvecklingen av sådana demokratiska modellarbetsplatser. Arbetslivsvetenskapen blomstrade. Makten decentraliserades i takt med att den tidigare centraliseringen och de gamla samordningsprinci- 17 augusti

19 4 bengt-åke wennberg, monica hane och lars bentell perna blev allt mer omoderna. Man talade från ledningshåll därför allt mer om indirekt styrning och nätverksarbete. Ledningarnas kontroll tog sig allt mer formen av en regel- och målstyrning som inte lika lätt kunde anklagas för att vara hierarkisk och auktoritär. I linje med dessa nya idéer, och för att behålla sin kontroll, tog staten i många frågor initiativet från arbetsmarknadens parter och reglerade i lag sådant som parterna tidigare förhandlat om utan statlig inblandning. Utbildningsinsatser och organisationsutveckling handlade under denna tid om relationer, team och ledarskap. Man lade ner stort arbete på att göra det möjligt för människor att ändra sin inställning till sin roll i arbetslivet. Det viktigaste medlet för få denna omsvängning till stånd var att introducera demokratiska förändringsstrategier genom vilka man som medarbetare i en verksamhet aktivt kunde medverka till att utforma de regler och principer som skulle gälla för den egna produktionen. Slutresultatet blev en regelstyrning. Men sättet att genomföra förändringen skapade samtidigt en kollektiv kompetens. De som medverkat i förändringsarbetet kunde själva ta ställning till reglernas och principernas innebörd och värde och kunde därmed lätt acceptera och tillämpa dem konstruktivt. Förändringsinsatserna upplevdes därför som frigörande och omfattades med stort engagemang både av ledning och av medarbetare. Men man gjorde misstaget att tro att det var reglerna som sådana som var frigörande inte den kollektiva kompetensen. Problemen med HPR återskapades därför när en ny generation skulle ta över och när de i sin tur ville hävda sin roll som professionella aktörer. Detta gällde alldeles särskilt nyutnämnda chefer som ville visa sig duktiga genom kraftfulla omorganisationer. Dessutom blev kraven på snabba omställningar och förändringar allt större. Det var omöjligt att försvara att förändringsprocessen skulle ta år att genomföra även om den i sig ledde till en ökad delaktighet och motivation. Formerna för att dra nytta av den samlade medarbetarkraften måste ständigt anpassas och förnyas. Men detta ingick inte i HPR-tänkandet. Många av de arbetsformer som lokalt utvecklats genom försöken ersattes därför med konventionella produktionsstyrningsmodeller som alla hämtades från USA. Förändringsarbetet under dessa trettio år hade emellertid, genom forskningsinstitutionernas engagemang, fått en annan, för många obekant, och mer långvarig effekt. Man kunde just i Sverige och med hjälp av arbetslivsforskningen konstatera att arbetsplatser som utformats genom en förbättrad medverkan var mer produktiva än andra. En stor mängd forskningsprojekt visade att den trivsel och den känsla av medinflytande som uppkom genom de arbetsorganisatoriska försöken gav ökad produktivitet och friskare medarbetare. Vi lever därför numera på ett helt annat sätt än övriga världen med tanken att HPR är dåligt och att demokrati och samverkan lönar sig. Detta är sannolikt förklaringen till vår placering i Inglehart och Welzers modell. Inglehart och Welzers WorldValueSurvey Forskningen, organisationsutvecklingsinsatserna och utbildningen under 1900-talets trettio sista år har haft en avgörande effekt på människors identitetsuppfattning i Sverige. Insatserna har varit annorlunda och mer genomgripande än i andra länder. De har lett fram till bilden av den professionelle aktören. Det är svårt att se om det är kraven på nya produktionsidéer som drivit fram denna bild eller medvetenheten om potentialen i den professionelle aktören som drivit fram nya produktionsidéer. Vi har nu, när det gäller värderingar, en unik position i världen i Inglehart och Welzers diagram. I dag är alla eniga om att arbetslivet och konkurrensen kräver kundanpassad produktion, flexibel och ofta distribuerad och mindre arbetskrävande teknik samt stort behov av integrering, koordination och samordning på lokal nivå dvs. direkt mellan respektive medarbetare. Arbetet är gränsöverskridande och de konventionella stuprören måste undvikas. Den ideale medarbetaren skall numera vara självständig och välja sin insats utifrån en egen bedömning. Han eller hon skall ha en egen drivkraft genom sitt Alternativet.indd

20 den samlade medarbetarkraften 5 intresse för arbetet. Man måste kunna hantera osäkerhet och många relationer samtidigt. Man skall vara innovativ, kommunikativ och kreativ. Man skall ta ansvar för sin medverkan och kan ställas till svars. Man skall se resultatet som en gemensam angelägenhet inte något som man gör för att göra chefen och arbetsgivaren glad. Kravet på ökat handlingsutrymme för individen, som illustreras av Sveriges placering på kartan, medför emellertid också en påfrestning på den kollektiva kompetensen och därmed också ett större gemensamt kontrollbehov. Misstag i det individuella agerandet kan innebära stora nackdelar, risker och skador för verksamheten som helhet. Den individualisering som sker efter den horisontella axeln måste således alltid kopplas till en integrering efter den vertikala axeln i Inglehart och Welzers diagram. Dessa två utvecklingsriktningar måste alltid balanseras mot varandra. Sker inte detta så kan kravet på att få agera som en professionell aktör bli en black om foten. Det kan således tyckas att det med medarbetare som agerar som professionella aktörer borde vara lätt som en plätt att sköta en verksamhet. Alla de gamla svårigheterna med motivation och ansvarstagande borde rimligen vara borta. Man glömmer emellertid då lätt att de tidigare svårigheterna var knutna till en produktionsidé och en integreringsprincip som i dag är föråldrad. Missförståndet I den diskussion som förs i samband med försöken att skapa integrerande principer finns som följd av HPR ett allvarligt missförstånd. När man talar om delaktighet och medverkan så ser man informationsöverföring, möten och samverkansdiskussioner främst som en möjlighet att skapa ett gemensamt beslutsunderlag. Tanken tycks vara att professionella aktörer, genom att de får relevant information, genom att de omfattas av verksamhetens intresse, genom att de har samma mål och genom att de utgår från en gemensam värdegrund, kommer att välja att handla rationellt och i samklang med andra. Tyvärr är detta en ofullständig och ibland en direkt olämplig bild både av hur människor tänker och hur integrering kan åstadkommas. När man föreställer sig att möten och samtal är ett medel för att ta fram och förmedla information som grund för beslut så bygger detta på en algoritmisk tankemodell. Algoritmer är de beräkningsprinciper som används för datorers programinstruktioner. I den algoritmiska modellen kan instruktionerna utformas så att 17 augusti

21 6 bengt-åke wennberg, monica hane och lars bentell beräkningarna i kombination med de data som matas in leder till ett väldefinierat resultat. Det kan då bara bli detta resultat och inget annat. Det finns inom ramen för denna modell ett givet och rätt svar på varje problem. Det finns en best praxis. Denna logik kan människan lära sig och därmed komma fram till kloka beslut. Taylors vetenskapliga företagsledning bygger på en algoritmisk modell. Produktionsprocessen kan exakt definieras och det åligger varje arbetare att följa de instruktioner som leder fram till det önskade resultatet. Det är inte svårt att förstå att sådana fordringar på arbetets utförande skapar den utföraridentitet och den arbetsmoral som var önskvärd i början av industrialiseringen men som man nu har lämnat. Tron på de algoritmiska modellernas integrerande kraft bygger dessutom på ett missförstånd när det gäller vår mänskliga och sociala natur. Det finns inte i människan, som i en dator, en klar skillnad mellan program och utförande. Människan är klokare än en dator. Mänskliga handlingar ingår i det man kallar praxis, det vill säga en syntes mellan teori och praktik som inte enbart är algoritmisk. Det analogiska tänkandet I samtal och informationsutbyte mellan människor är analogin den betydelsefulla komponenten. En förutsättning för ett gott samtal, men också att man kan förstå den information som ges, är att man kan identifiera sig med hur de andra tänker och kan uppfatta skillnaden mellan sig själv och den andre. Dialog och samtal innebär således att man måste kunna föreställa sig att andra tänker annorlunda än man själv. Man måste med andra ord skapa sig en egen personlig uppfattning om hur andra tänker. Detta kan beskrivas med begreppet Theory of Mind 8 Olika människor känner och tänker på olika sätt. Eftersom tankar och känslor påverkar en persons handlingar kommer olika människor också att bete sig och handla på olika sätt. Att ha en Theory of Mind (ToM) betyder att man har förmågan att förstå skillnaden mellan sitt eget och andra människors sätt att tänka, känna och handla. De flesta använder ToM hela tiden, utan att tänka på det. Med hjälp av ToM skapar man en föreställning om vad som ligger bakom andras reaktioner och handlingar. Om man har svårt att använda sig av ToM i det dagliga livet så blir en stor del av människors utsagor och beteende obegripliga. Det tänkande som behövs för att formulera en ToM är analogiskt. Man kan, när det gäller kommunikativa processer, tala om fenomen som liknar de fysikaliska fenomenen induktion och resonans. Vad andra säger inducerar bilder och tankar på samma sätt som ett magnetfält inducerar ström i en spole. Men samtalet i sin helhet kan också skapa resonans med det egna tänkandet på samma sätt som en stämgaffel skapar resonans i en klanglåda. Vad som händer är att det egna tänkandet inte är detsamma som den andres men liknar vad den andre tänker. För att kunna samtala väl måste man således ha utvecklat inre metaforer och bilder så att man kan lägga dem till grund för en förståelse av de andras resonemang och därmed skapa sig en föreställning om deras tänkande. När samtalet fortskrider och man känner att man begriper varandra har man funnit en gemensam metaforisk bas som båda kan luta sig mot. Man har skapat en integration. Låter man yrkesmän samtala så kommer därför det samtal de producerar, om de begriper varandra, att kretsa kring den underförstådda bild som deras resonemang bygger på och som är gemensam för deras praktik. Detta är för övrigt poängen med de dialogseminarier som genomförs på KTH och som Andreas Bergsten använt i sin doktorsavhandling. Dialogseminarier syftar till att synliggöra praxiskunskapen. 8 Theory of Mind är ett begrepp som vuxit fram för att förstå personer med autism. Det finns således enkla test med vilka man kan avgöra hur väl utvecklad denna förmåga är. Se autismforum Alternativet.indd

22 den samlade medarbetarkraften 7 Bilden som fängelse Den amerikanske professorn i lingvistik, George Lakoff, konstaterar samma sak. Vår hjärna använder inövade strukturer, prototyper och metaforer som styr tänkandet. Dessa uttrycks i våra samtal och vårt agerande. 9 Den bild som växer fram i samtalet styr således argumenterandet. Man tror inte att någon är en bulldozer. Man menar att dennes framfart kan liknas vid en bulldozers. Därmed har samtalet getts associationsbanor och en inriktning och som är svåra att bryta även om ingen någonsin nämnt bilden. Sammanhanget gör att den ändå finns där. Lakoff har använt denna kunskap för att illustrera varför demokrater alltid förlorade i debatten med republikaner. Genom att de sade emot förstärkte de den bild republikanerna frammanade. Obama bygger sin retorik på en helt annorlunda bild och kan därmed vinna framgång. Den bild som underförstått ligger till grund för logiken i ett resonemang har getts olika namn i forskningen. Vi har för vår del kallat den för en väsensförklaring. En väsensförklaring är varken sann eller falsk. Den är bara lämplig eller olämplig genom att den bekräftar eller motsäger erfarenheter och olika logiska resonemang. Några kända exempel kan illustrera detta. Så länge man trodde jorden var en sköldpadda skulle det vara obegripligt att tala om den som ett runt klot. Hur kan människor gå upp och ner? Så länge man såg ljuset som en vågrörelse kunde man inte föreställa sig det som kvanta/fotoner. När man trodde elden var partiklar som kallades flogiston var det inte möjligt att förstå dess natur som en oxidation. När jäsningsprocesserna uppfattades vara en konsekvens av organismer som uppstod ur (uralstring) dött organiskt material kunde man inte föreställa sig att det handlade om faktiska i luften existerande mikroorganismer. När livet uppfattas som en speciell egenskap hos sådana organismer kan man inte föreställa sig att elektroner och molekyler under vissa bestämda förhållanden kan svärma och gemensamt bete sig som en organism och ha ett liv. Så länge man tror att människans handlande styrs av någon övergripande lag eller kraft kan man inte uppfatta kollektivt agerande som en följd av interaktiva processer. Dessa exempel har enbart valts för att illustrera att resonemang som refererar till andra bilder än dem som är inarbetade hos dem man samtalar med blir obegripliga. Sådana utsagor faller på hälleberget. Kunskapsutveckling sker enligt Thomas Kuhn genom att man tvingas förkasta existerande väsensförklaringar för att istället omfatta andra som är mer lämpliga. När Bergsten genomfört sina dialogseminarier med fackliga representanter kunde han konstatera att det inte, som han hade hoppats, vuxit fram någon stabil bild av en gemensam facklig praxis trots att de som deltagit i seminarierna är aktiva och kompetenta fackliga representanter både på central och på lokal nivå. Hans ursprungsfråga vad som var kärnan i det fackliga kunnandet kom under seminarierna att vidgas till frågor om fackets roll, identitet och relevans i samtiden. Varje gång hans egen fråga om kärnan i det fackliga kunnandet ställdes så flyttade man sig snabbt från att försöka beskriva hur verksamheten bedrevs till att ställa sig frågor om vad den är till för. Det fanns visserligen många deltagare som ansåg sig ha svar på praxisfrågan för sin egen del men det skapades ingen resonans och i samtalet kom de att var och en för sig cirkla runt sitt eget tema. Dialogerna visade således inte på någon samlande metafor. Bergsten drog då slutsatsen att det trots allt måste finnas en sådan gemensam bild men att denna var föråldrad, meningslös eller otillåten att använda. Den osynliga bilden fungerade som ett slags fängelse för diskussionen eftersom det var den enda bild man kunde utgå ifrån men också den enda bild som inte kunde användas. Bergsten liknade processen med ett antal människor som var instängda i ett rum med en dörr som gick inåt men där alla trodde att den gick utåt och därför inte kunde lämna rummet. Bergsten kunde också visa att den motstridiga och inkongruenta argumentation som 9 Lakoff G (2008):The political mind. Why You can t Understand 21st Century Politics with an 18th-Century Brain. 17 augusti