Så här blev det för mig

Transkript

1 Så här blev det för mig Angelica, Axel, Sara, Jacob och Anna berättar Ett diskussions- och studiematerial Skola till Arbete

2 Hjälpmedelsinstitutet (HI), 2010 Författare: Ann Lund, HI Sakkunnig om hjälpmedel: Ulla Ringström Otterstadh Projektledare: Anita Boman, HI Formgivning: Ordförrådet AB Foto: Leif Johansson, Kicki Funbo/Bildarkivet.se Tryckeri: Mixi Print AB Upplaga: 700 ex ISBN URN:NBN:se:hi (pdf) Artikelnummer Publikationen kan beställas på HIs webbplats, via telefon eller hämtas i pdf-format på Den kan också beställas i alternativa format från HI.

3 Så här blev det för mig Angelica, Axel, Sara, Jacob och Anna berättar Ett diskussions- och studiematerial Skola till Arbete Ann Lund

4 Innehåll Förord...5 Inledning...6 Delaktighet och aktivitet...8 Så här var det för Angelica...10 Sammanfattning...14 Kognitivt stöd...14 Så här var det för Axel...17 Sammanfattning...21 Kognitivt stöd...22 Så här var det för Sara...25 Sammanfattning...30 Kognitivt stöd...31 Så här var det för Jakob...33 Sammanfattning...36 Kognitivt stöd...37 Så här var det för Anna...39 Sammanfattning...43 Kognitivt stöd

5 Intervjuarens reflektion...46 Att ställa diagnos...48 Aspergers syndrom...49 Svårigheter i vardagen...50 Tourettes syndrom...51 Svårigheter i vardagen...51 ADHD/ADD...53 Svårigheter i vardagen...55 Diskussionsfrågor

6

7 Så här blev det för mig Förord Förord Den här skriften presenterar en intervjustudie och ingår som en del i en satsning som påbörjades på Hjälpmedelsinstitutet år 2009, som vi kallar Skola till Arbete. Under en treårsperiod kommer vi att prioritera frågor inom detta område och målgruppen är barn och unga med funktionsnedsättningar. Arbetet är omfattande och innefattar många verksamheter inom det offentliga välfärdssystemet. Vi visste att diagnoserna ADHD och Aspergers syndrom är väl kända, men ändå tillhör de ett område där det saknas både kunskaper och erfarenheter ute på fältet. Vi har lyssnat till tio vuxna med neuropsykiatrisk problematik som nyligen avslutat sina gymnasiestudier om deras erfarenheter från skolan. Får eleverna det stöd de har rätt till när det gäller hjälpmedel eller alternativa verktyg i skolan? Har lärarna den kunskap som behövs och hur hanterar skolledningen frågan? Hur ser övergången till vuxenlivet ut avseende arbete och utbildning. Vi ställs inför många frågor när vi har tagit del av dessa ungdomars erfarenheter. Vi vet att mycket görs idag, men det behöver göras mer. För att synliggöra eleverna vet vi att deras perspektiv behövs och vi vet också att det behövs mer transparens mellan skola och arbetsliv när det gäller unga med olika funktionsnedsättningar. Vår förhoppning är att den här skriften ska kunna användas både som ett diskussions- och studiematerial i skolan och inom andra verksamheter som har till uppgift att ge stöd till barn och unga med funktionsnedsättningar. Ett stort tack till er som blev intervjuade och som därmed gjorde den här studien möjlig att genomföra. Ni har alla delat med er av era erfarenheter från skolan och livet på ett mycket värdefullt sätt. Stockholm, mars 2010 Susann Forsberg Avdelningschef, Hjälpmedelsinstitutet 5

8 Så här blev det för mig Inledning Inledning Elever med funktionsnedsättningar finns i alla skolor. Det är en stor grupp med olika behov av stöd och riktade insatser. Arbetsmiljön i skolan, skolledningen och lärarnas förhållningssätt till elever med funktionsnedsättningar är helt avgörande för att det ska fungera för den enskilde eleven när hon/han behöver olika stöd insatser. Hjälpmedelsinstitutet har genomfört en kvalitativ studie där tio ungdomar intervjuats om sina erfarenheter och upplevelser av sin skoltid. Syftet har både varit att belysa hur olika det kan se ut även om diagnosen är densamma samt utifrån ungdomarnas reflektioner beskriva olika scenarier. Utifrån några frågeområden berättar de om vad som varit bra och vad som fungerat mindre bra. Intervjuerna har sammanställts och du kommer nu att få träffa några av ungdomarna som berättar om sin skoltid. Angelica, Axel, Sara, Jakob och Anna, som alla har neuropsykiatriska diagnoser, en eller flera, vilket påverkat deras skolgång i hög grad. Fokus i denna skrift är ungdomarnas egna berättelser och intervjuarens sammanfattning och förslag på vad ungdomarna skulle ha varit hjälpta av under sin skoltid. Ann Lund har intervjuat ungdomarna. Hon har lång erfarenhet av arbete med barn och ungdomar med neuropsykiatriska svårigheter och arbetar nu som utredare på Hjälpmedelsinstitutet. Hennes utgångspunkt har varit att alla elever gör så gott de kan med de förutsättningar som finns. Alla barn och ungdomar som går i skolan har enligt skollagen rätt att få det stöd och den hjälp de behöver för att klara av skolans olika mål. Ibland behöver vissa ungdomar mer stöd än andra. För att den hjälp de behöver ska vara ändamålsenlig måste kunskap finnas om såväl olika typer av funktionsnedsättningar samt vilket stöd andra instanser i samhället kan bistå med. 6

9 Så här blev det för mig Inledning Några utgångspunkter: alla presterar så bra som möjligt på den nivå de befinner sig alla vill finnas i ett sammanhang där de känner sig sedda och trygga alla förtjänar respekt med rätt stöd och adekvata krav kan alla prestera på topp av sin förmåga För att uppnå detta behövs väl avvägda och anpassade krav som gör att eleverna kan växa. Lärarna som möter eleverna har ansvar för deras aktivitet och delaktighet i skolan. Det är också viktigt att föräldrar, nätverk och andra berörda aktörer förstår vad det innebär när eleven till exempel fått diagnosen Aspergers syndrom och/eller ADHD. Efter intervjuerna finns ett avsnitt som beskriver vilka kriterier som måste uppfyllas för att få en diagnos samt en beskrivning av vilka svårigheter som kan uppstå. 7

10 Så här blev det för mig Delaktighet och aktivitet Delaktighet och aktivitet ICF, Klassifikation av funktionstillstånd, funktionshinder och hälsa, beskriver aktivitet och delaktighet som personliga och sociala perspektiv på hälsa 1. Både delaktighet och aktivitet är viktiga dimensioner av funktionstillstånd. ICF omfattar alla aspekter av människors hälsa och kan tillämpas på alla, inte bara på personer med funktionsnedsättning. Enligt ICF är aktivitet en persons utförande av en uppgift eller handling. Delaktighet är en persons engagemang i en livssituation. Aktivitetsbegränsningar är svårigheter man kan ha vid utförandet av aktiviteter och delaktighetsinskränkningar är problem man kan ha i engagemang i livssituationer. Ordet engagemang kan vara svårtolkat i sammanhanget. ICF föreslår därför att det ska definieras som att delta, att ingå i eller vara involverad i ett livsområde, att vara accepterad eller att ha tillgång till nödvändiga resurser. Det är viktigt för barns hälsa och utveckling att få vara delaktiga. En forskningsstudie om delaktighet i skolan för barn och ungdomar med funktionsnedsättning visar att delaktighet har många dimensioner 2. Delaktighet är att vara engagerad i vardagens aktiviteter. Det räcker alltså inte att bara vara med, barnet måste också känna sig delaktig och själv kunna fatta beslut om att delta aktivt. Studien visar också att graden av funktionsnedsättning har liten påverkan på barnets delaktighet. Det är viktigare att få vara tillsammans med sina kamrater till exempel genom att få stöd i klassrummet och inte separeras från dem och få stöd vid sidan om, anser Eriksson. Att lära och att tillämpa kunskaper är enligt ICF en del av aktiviteten och delaktigheten. De ungdomar som vi möter kommer att beskriva möjligheter, svårigheter och förutsättningar för att känna sig delaktiga och vara aktiva i skolan och på sin fritid. Genom ökad kunskap och adekvat stöd kan omgivningen runt den unge möjliggöra ökad delaktighet och aktivitet Eriksson, Lilly (2006), Delaktighet och funktionshinder en studie av delaktighet i skolan för barn och ungdomar med funktionshinder. Karolinska institutet. 8

11 Så här var det för Angelica 9

12 Så här blev det för mig Angelica Så här var det för Angelica Angelica är 22 år och har lämnat gymnasieskolan för tre år sedan. När Angelica funderar över sin skolgång säger hon så här; Jag har alltid känt mig ensam och utanför, jag förstod tidigt att jag inte riktigt var som alla andra. I första klass hade jag en fröken som förstod mina svårigheter och hon hjälpte mig. När jag inte kunde sitta still fick jag gå ut och springa ett varv runt skolan, sen gick det bra en stund. I årskurs två fick hon en ny lärare som inte förstod varför Angelica inte kunde hålla sig lugn. Hon störde och fick tillbringa sin mesta tid ute i korridoren på egen hand. I årskurs fyra fick Angelica börja i liten grupp där hon fick mer stöd. Där hade hon hjälp av en assistent som guidade henne i vad som skulle göras på lektionerna, och hjälpte henne att få med läxböcker hem. Det var hälsa för mig att komma till en liten grupp, där var det lugnt och skönt. Det var viktigt att ha kvar idrotten i den gamla klassen, där hade jag ju mina kompisar. Angelica gick i den lilla gruppen under mellanstadiet för att återvända till en vanlig klass i slutet av högstadiet. Det var viktigt att gå till skolan, hon var nästan aldrig hemma eller missade någon lektion. Att hålla uppmärksamhet och fokus hela dagarna i skolan tog mycket energi så när hon kom från skolan var hon både trött och arg. Nästan all min energi gick åt till att hitta till rätt klassrum, veta vilka böcker jag skulle ha med samt komma i tid. När jag väl kommit rätt så hade jag ofta svårt att koncentrera mig på vad läraren sa. Jag hade en kompis som jag ofta satt tillsammans med och ibland kunde jag få kopiera hennes anteckningar. Angelica lyckades inte få godkända betyg i svenska, engelska och matte så hon började gymnasiet på IV-programmet (individuella programmet)

13 Så här blev det för mig Angelica På IV-programmet 4 gick hon i samma klass som tjugo andra ungdomar, de flesta var pojkar som hade sociala svårigheter. Endast fyra i gruppen var flickor. När Angelica beskriver sin gymnasietid är hon mycket kritisk. Vi var många som satt i ett stort klassrum, vi satt tillsammans tre och tre i små grupper. Lärarna var ofta i ett angränsande rum och tanken var att vi skulle gå dit och fråga om vi behövde hjälp med något. Jag kände på en gång att jag inte ville gå där men min mamma sa att jag var tvungen. Hon hjälpte mig att stå ut. Min räddning var allt stöd jag fick från min mamma och den mentor jag hade, hon var bra och hjälpte mig i början. Tyvärr slutade hon och flyttade till en annan skola. Under slutet av gymnasietiden genomgår Angelica en neuropsykiatrisk utredning som visar att hon har ADHD med drag av Aspergers syndrom. Utredningen initierades av Angelica och hennes föräldrar och genomfördes på Barn- och Ungdomshabiliteringen. Resultatet visade att hon har problem med uppmärksamhet, koncentration och arbetsminne samt en ojämn begåvningsprofil. Hon har bland annat svårt med abstrakt tänkande vilket visar sig i svårigheter att hänga med på mattelektionerna. Angelica ville att skolan skulle få reda på hennes svårigheter med förhoppning om att det fanns någon hjälp att få. Efter utredningen började Angelica medicinera, vilket hjälpte henne till ökad koncentration och uthållighet. Den enda extrahjälp Angelica fick i gymnasieskolan var handledning två timmar per vecka av en lärare. De gick igenom det som varit extra svårt och tillsammans kunde de prioritera vad som var viktigast att få gjort. Hon blev även placerad i en liten grupp på IV-programmet, något som med facit i hand inte var speciellt bra för henne eftersom de flesta som gick där hade stora sociala problem och var mycket stökiga. 4 Individuellt program (IV) som ska förbereda elever för utbildning på ett nationellt program. 11

14 Så här blev det för mig Angelica Jag fick hjälp av min lärare Malin med att planera vad som skulle vara klart till nästa vecka, om det var nåt särskilt jag skulle förbereda mig på. Lektionerna med Malin var bra men det var aldrig någon som följde upp det efteråt, det kändes rätt meningslöst. Som tur var hade jag min mamma hemma, hon hjälpte mig att orka gå till skolan, vi pluggade även en hel del hemma. Angelica slutade IV-programmet efter tre års studier med G i svenska men IG i de andra kärnämnena. Idag går hon på ett vuxengymnasium och läser till barnskötare. När jag frågar henne hur det går säger hon med glädje; Det går verkligen jättebra! I min klass är vi aldrig mer än 20 elever samtidigt, det är lugnt i klassrummet. Jag har fått en mentor som jag tycker är jättebra, hon hjälper mig när jag behöver. Det är inte så mycket hemläxor utan vi gör det mesta i skolan. Vi har en del prov och då måste jag fortfarande få hjälp av mamma, hon behöver hjälpa mig med struktur och se till att jag kommer igång. När jag har prov har jag möjlighet att få längre tid på mig eftersom jag arbetar långsamt. Det har gått bra för Angelica, hon har klarat alla prov med både G och VG i betyg. Hon har idag kontakt med Vuxenhabiliteringen som hjälpt henne att hitta olika sätt att strukturera sin vardag. Hennes mentor har varit med på Vuxenhabiliteringen och fått information om vad som är speciellt för Angelica. Ett sätt som fungerar bra är att de varje fredag avslutar skolveckan med att gå igenom nästa veckas schema, lägga in vad som måste pluggas in och till vilken dag. Eftersom Angelica är motiverad och bra på att göra som man har bestämt har det varit till stor hjälp för henne att inte komma efter i skolarbetet. Lärarna på skolan har fått information om hennes särskilda behov, vilket innebär att hon kan välja att göra sina prov muntligt eller skriftligt. Eftersom Angelica har problem med arbetsminnet måste hon läsa en text flera gånger innan den fastnar. Det går lättare om hon både läser och lyssnar vilket underlättas då en del av läroböckerna också finns inlästa och kan spelas upp i datorn. I de fall det inte finns någon CD-skiva kan man skanna in text och föra över den till en mp3-spelare. 12

15 Så här blev det för mig Angelica Jag trodde länge att jag var dum i huvudet men min utredning visade att jag bara hade kort minne. Det är lättare att både läsa och lyssna, innan satt jag och tragglade utan att komma ihåg nåt ändå. När jag är motiverad går det lite lättare eftersom jag har mer tålamod då. Jag tror att jag har lite lättare att lära mig när jag lyssnar än när jag bara läser. Angelica använder sin bärbara dator under lektionerna. Hon har svårt att skriva för hand och det underlättar för henne att anteckna på datorn. Hon kan ibland maila sina anteckningar till sin mentor för att kolla att hon uppfattat saker på rätt sätt. Hon har inte fått datorn som hjälpmedel utan skaffat den på egen hand. Eftersom jag har lite dyslexi och alla mina lärare vet om det så gör det inget att det står lite konstigt ibland, jag får mina betyg i alla fall. När jag frågar Angelica vad som utmärker en bra lärare säger hon så här; En bra lärare ska se alla elever och hjälpa eleverna med det som de behöver hjälp med. Man ska inte vara för mycket kompis utan vara bestämd och snäll samtidigt. Det är bra om läraren tidigt förstår när något inte är som det ska, det gjorde min fröken i första klass men inte de lärare jag hade sen. De tyckte att jag bara bråkade och störde. Om det går så ska läraren även försöka göra så att man kan få kompisar, åtminstone när man går i lågstadiet. Angelica avslutar intervjun med att säga att hon är hoppfull inför framtiden. Hon har varit ute på praktik på en förskola, det fungerade så bra att hon nu har varit vikarie vid ett par tillfällen. Hon säger också att hon gärna berättar om sina erfarenheter om det kan hjälpa andra i liknande situationer. 13

16 Så här blev det för mig Angelica Sammanfattning Angelica har fått sin diagnos under gymnasieperioden. Hon bedömer att hon haft god nytta av den, hon kände igen sig i den beskrivning hon fick och hon förstod också vad hon behövde hjälp med. I skolan använde Angelica dator både till anteckningar och till uppspelning av inläst material. Hon hade en mycket bra mentor och alla lärare tog hänsyn till att Angelica behövde mer tid för att genomföra prov. Hälso-och sjukvården har via Barn- och Ungdomshabiliteringen utrett Angelicas svårigheter. Då Angelica fyllde 18 år tog Vuxenhabiliteringen över. De har informerat lärarna på skolan om vilka behov Angelica har av stöd och de har även hjälpt till med att skapa förutsättningar för planering och struktur. Medicineringen sköts idag av läkare inom Vuxenpsykiatrin. Genom tidiga insatser skulle Angelica ha haft andra förutsättningar vid val av gymnasie program efter grundskolan. Angelica Kognitivt stöd Förståelsen för Angelicas problem i inlärningssituationer har ökat markant sedan den neuropsykiatriska utredningen gjorts på Vuxenhabiliteringen. Angelicas studieresultat har blivit avsevärt bättre med lugnare klassrumssituation, färre läxor, inlästa böcker, möjlighet till muntliga prov och hjälp att strukturera inför nästkommande vecka. Att läsa Angelica har god hjälp av inlästa läroböcker som hon kan lyssna på i DAISY-spelare. Det är viktigt att läraren i god tid tar reda på om den lärobok som ska användas finns i andra medier än den tryckta boken. Den inlästa boken behöver beställas i god tid så den finns med från start. Om böckerna är producerade i DAISYformat går läshastigheten att reglera. 14

17 Så här blev det för mig Angelica På senare tid har allt fler böcker producerats i Text-Ljud-Bild- DAISY, då går det att spela upp böckerna i dator och se text och bild samtidigt som texten läses upp. När det inte har funnits inlästa läroböcker har hon fått skanna in och överfört ljudfiler till sin mp3-spelare. Att anteckna Att planera Angelica har haft sin egen bärbara dator i skolan. Hon har haft stor hjälp av datorn för att anteckna och för att få texten uppläst. Förmodligen skulle hon också ha god hjälp av att ha ett enkelt stavningsprogram. Datorn behöver en skanner och talsyntes. Hennes mentor har fått veta av habiliteringen vad Angelica behöver extra stöd med. Till exempel lägger de in nästa veckas schema i kalendern för att få överblick, prioritera och bestämma vilken dag som hon behöver plugga. Angelica är motiverad och använder sin kalender kontinuerligt. Om hon hade behövt påminnelsestöd skulle hon kunnat ha en mobil med tydlig kalenderfunktion och påminnelselarm. Ett sätt kan vara att göra upp sin veckoplanering i datorn och låta datorn skicka sms-påminnelser till mobilen. Ett alternativ kan vara att använda en Smartphone. 15

18 16 Så här var det för Axel

19 Så här blev det för mig Axel Så här var det för Axel Axel är 21 år och har lämnat gymnasieskolan för två år sedan. Han beskriver sin gymnasietid som den bästa tiden i mitt liv. Axel har gått på IVAS 5, ett individuellt anpassat gymnasieprogram för ungdomar med Aspergerdiagnos. När jag ber Axel berätta om sig själv och bakgrunden till hans diagnos säger han så här; Det var nog inte så mycket jag som funderade, det var väl mest mina föräldrar som var oroliga. Dom tyckte att jag inte var social och att jag satt ensam hemma i alltför hög grad. Jag fick färre och färre kompisar och blev mer och mer mobbad när jag började på högstadiet. Så när jag gick i sjuan fick jag träffa ett team på habiliteringen som gjorde en utredning. Resultatet av den visade att jag hade Asperger. Axel berättar att han har stort behov av att förstå sammanhang i konkreta termer. För att svara på frågan om han är hungrig måste han översätta den till hur hunger beskrivs på en skala mellan Först då blir det möjligt att svara på frågan. Han ägnar mycket tid till att fundera på hur sammanhang och samband påverkar varandra och har stort intresse för objektiv kunskap. Den utredning som gjordes medförde inga större förändringar för honom jag är ju samma person oavsett vad jag har för diagnos, säger han. Axel har inget umgänge med jämnåriga, han har en kompis som han träffar nån gång i kvartalet och då spelar de olika typer av datorspel. Han träffar däremot regelbundet sina föräldrar som varit ett stort stöd för honom, de äter ofta middag tillsammans vilket han uppskattar mycket. Jag ber Axel berätta lite mer om hur det var i grundskolan. Resulterade utredningen i att han fick mer stöd och hjälp? 5 Berzeliusskolan/IVAS/IVAS-gy

20 Så här blev det för mig Axel Mina föräldrar berättade för några lärare om min diagnos men för mig blev det inte någon större skillnad. Jag gick kvar i min gamla klass och jobbade på som vanligt. Trots att jag alltid haft lätt för mig och varit mycket intresserad av naturvetenskapliga ämnen fick jag inte så bra betyg. Jag var ganska deprimerad, mest på grund av mobbningen. Jag orkade inte fokusera på mina uppgifter på det sätt jag ville. När jag ber Axel berätta om vad som var lätt eller svårt på högstadiet säger han; Att anteckna var inget svårt för mig, det var ju bara att skriva av det som stod på tavlan. Men om jag skulle lyssna samtidigt, då tappade jag bort mig totalt. Ibland kunde jag bara skriva en eller två rader under en hel lektion. Det hade varit stor hjälp om jag hade fått anteckningarna från nån kompis eller direkt till datorn. Då hade jag kunnat lyssna koncentrerat istället, nu blev det inget av nåt! Det var också svårt att göra större arbeten där jag skulle ha någon egen åsikt, att analysera objektiva data var okej men att göra halvflummiga antaganden kändes inte bra. Jag hade väldigt lätt för att lära mig allt om rymden, fysik och matte var också roligt. Jag är ju väldigt objektiv vilket är bra då man är intresserad av teknik. Att Axel började på IVAS berodde på att hans mamma tagit reda på att det fanns ett specialinriktat program för ungdomar med Asperger. För hans del var det svårt att få plats då han bodde i en grannkommun men som tur var löste det sig. Jag ber Axel beskriva sin tid på IVAS och då säger han med ett stort leende; Det var jättebra! Det var den absolut bästa tiden i mitt liv, bättre än som det är nu också! Vi var i mindre grupper vilket gjorde att det blev lugnare på lektionerna och att jag lärde känna lärarna bättre. Sen hade ju alla som gick där Asperger, även om vi var olika så underlättade det. Vi busade med varandra men det var på en vänskaplig nivå, långt ifrån mobbningen. 18

21 Så här blev det för mig Axel Jag fortsätter att fråga vad som var den största skillnaden för hans del. Vi hade inga läxor på IVAS, vilket var jätteskönt. Jag är väldigt trött efter en dag i skolan så det hade inte gått att ha en massa läxor att göra när jag kom hem. Vi var hela tiden i samma klassrum och satt på samma plats, det var jätteskönt att inte fundera på vart man skulle gå hela tiden. Sen hade våra lärare stor kunskap om vad det innebär att ha Asperger, de kunde ta oss på rätt sätt. När jag frågar om Axel haft några hjälpmedel blir han tveksam om vad som räknas som hjälpmedel; Jag har ju alltid haft min dator, kan det räknas som ett hjälpmedel? Jag har ju stor hjälp av allt som finns där, scheman, adresser, möjlighet att googla och få tag på korrekt information osv., men några andra hjälpmedel har jag inte haft. En lärare gjorde så att man inte fick anteckna när hon pratade, då skulle man bara lyssna, sen skrev hon upp på tavlan och vi fick tid på oss att anteckna det som hon skrivit, det var ett bra sätt. På IVAS fanns inte tillgång till någon interaktiv tavla 6 vilket skulle ha varit hjälpsamt för många elever. Däremot använde man ofta digitalt inlästa dokument som man sedan kunde lyssna på i sin dator. Alla datorer var utrustade med talsyntes-program. Om det inte fanns digitalt material hände det att man skannade in texter som omvandlades till ljudfiler. Alla lärare och en stor del av eleverna var mycket teknikkunniga. När man går på IVAS är ämnet personlig social utveckling, PSU, något som förekommer genom alla fyra åren. Där tränar man bland annat på att förstå olika sociala sammanhang, man är ute på praktikplatser och eleverna får även möjlighet att träna på det som de själva upplever problematiskt. Axel beskriver sina erfarenheter från PSU-undervisningen så här; Jag har alltid haft svårt med ögonkontakt. Jag har inte riktigt vetat om eller hur länge jag ska titta någon i ögonen när vi pratar med varandra. 6 Det som skrivs på tavlan laddas ner digitalt till en dator 19

22 Så här blev det för mig Axel Ibland har jag inte tittat alls, ibland hela tiden och båda sätten har upplevts som konstiga. Under PSU har jag jobbat tillsammans med en lärare där vi tränat på det, vi har videofilmat och sen tillsammans tittat på filmen, det har verkligen hjälpt mig att förstå hur viktigt det är att vara observant på hur jag själv agerar. Axels stora intresse för rymden och rymdforskning resulterade i studiebesök på KTH där de bedriver rymdteknikutbildning. En dröm som han har är att specialisera sig inom rymdteknikområdet på något sätt. Idag pluggar Axel på Universitetet i Linköping, han har gått tekniskt basår och läser nu till civilingenjör. Jag frågar om han får någon extra hjälp med sina studier. Jag har blivit beviljad extra assistans, men jag har inte utnyttjat det än, har inget större behov av det. Däremot har jag boendestöd hemma, det kommer en person hem till mig en gång i veckan. Då tränar vi på att tvätta, städa och laga mat. Fast nu har han varit hos mig så många gånger så nu finns det snart inte så mycket mer att träna på, jag tycker att jag klarar av det mesta. Axel planerar nu att slutföra sina studier, han har tre fyra år kvar i Linköping. Drömmen är sedan att fortsätta plugga rymdteknik någonstans i världen. Axel ser positivt på sin framtid och är tillfreds med den tillvaro han har just nu. På min sista fråga om vad som utmärker en bra lärare svarar han så här; En bra lärare ska vara tydlig med vad som förväntas av mig och inte låta mig slippa undan med olika ursäkter. En bra lärare ska också hålla i och inte ge upp om det är något man inte förstår. Försöka förklara på olika sätt och med olika metoder, läsa, lyssna eller skriva, sätten att lära sig kan ju vara olika från person till person. En bra lärare ska se just mig och förstå mina förutsättningar, det ska finnas möjlighet till individuell hjälp när man behöver det. 20

23 Så här blev det för mig Axel Sammanfattning Axel utreddes av Barn- och Ungdomshabiliteringen under högstadiet. Idag har han kontakt med Vuxenhabiliteringens stödteam en gång per vecka. Axel fick sin Aspergerdiagnos i början på högstadiet. Några lärare fick information om hans svårigheter men inte alla. Axel kommer inte ihåg att han fick någon extra hjälp på grund av sin diagnos eller sina svårigheter. Det största problemet för Axel var den mobbning han utsattes för, det ledde till att han var deprimerad och inte lyckades så bra i grundskolan. Genom ökad kunskap hos lärare och andra vuxna om funktionsnedsättningens konsekvenser skulle detta kunnat undvikas. Ensamma och mobbade elever är alltid en varningssignal och vuxenvärlden har ansvar att uppmärksamma och hantera detta. Axel hade tack vare sin diagnos rätt till att ta del av den undervisning som erbjuds på IVAS. Undervisningen är tillrättalagd för målgruppen och den struktur man erbjuder bygger på att eleverna ska veta vad de möter under skoldagen. Alla dagar har liknande innehåll, man har till exempel ett hemklassrum och man sitter på samma plats under lång tid. Då förändringar genomförs förbereds de noga. Schemat innebär också att man börjar och slutar samma tid varje dag. Läxor ges enbart i undantagsfall, det mesta skolarbetet görs under lektionstid. Varje elev får låna en bärbar dator som används i undervisningen. Man antecknar via sin dator och meddelanden i form av chatt och e-post används i kommunikationen elev/lärare. Många använder kalenderfunktionen och har stort stöd av den. På universitetet har Axel också rätt till stöd och service så att han klarar sina studier. 7 Axel har inte behövt utnyttja det än, han bedömer att han klarar sina studier på egen hand. Axel får idag enbart hjälp med boendestöd någon gång per vecka

24 Så här blev det för mig Axel Axel Kognitivt stöd När Axel gick på IVAS var lärarnas kunskap om diagnos och hur studiesituationen kunde anpassas för eleverna en viktig framgångsfaktor. Lärarnas kunskap gällde både metoder i att träna social förmåga, ordna den fysiska miljön och att använda teknik. Att anteckna Axels lärare på IVAS lät eleverna anteckna efter avslutad genomgång så att de kunde koncentrera sig på det avsnitt hon gick igenom. Om inte det är möjligt kan det underlätta att slippa anteckna och istället få digitala anteckningar av läraren. Idag används ofta webbaserade undervisningsplattformar för att ha kontakt lärare/elev. Viktigt är att säkerställa att plattformarna är tillgängliga. Plattformarna kan även användas till att hämta undervisningsmaterial i digital form. Om läraren lägger ut sina anteckningar digitalt får eleverna tillgång till samma information och slipper lösa papper som lätt kan komma på villovägar. För Axel som är mycket teknikvan är det inga problem att använda en sådan plattform, men det är viktigt att vara observant när plattform väljs så att den inte utestänger någon elev på grund av att gränssnittet inte passar elever med funktionsnedsättning (se SPSM:s rapport som Funka.nu gjort). Interaktiv tavla är ett hjälpmedel som Axel säkert kan ha nytta av. Läraren antecknar på den interaktiva tavlan och eleverna får tillgång till anteckningarna i digital form. Det är speciellt bra i den typ av undervisning som bedrivs på Tekniska högskolan där det ofta förekommer skisser, formler med mera som via den interaktiva tavlan smidigt kan överföras till digitala minnesanteckningar. 22

25 Så här blev det för mig Axel Att planera På IVAS hade varje elev egen dator. Datorn användes inte bara att skriva på utan var också ett viktigt hjälpmedel för struktur i form av digital kalender, för faktainsamling på nätet och för att hålla kontakt med lärare via e-post. Axel använder sedan länge digital kalender i datorn. Det kan underlätta att ha en mobil som går att synkronisera till datorn. Om Axel behöver påminnelsestöd kan han lägga in sms-påminnelser i datorns kalender som påminner i mobilen när något ska ske. Ett alternativ kan då vara att använda en Smartphone. Ett annat sätt att få påminnelser kan vara att få det via e-post i pop-up format. Eftersom Axel använder sin dator stor del av dagen har han troligen god uppsikt över sin e-post. Ett trådlöst nätverk ger bra förutsättningar att använda datorn i olika situationer i skolan. 23

26 24 Så här var det för Sara

27 Så här blev det för mig Sara Så här var det för Sara Sara har hunnit bli 24 år och slutade gymnasiet för fem år sedan. Sara har fått diagnos först i vuxen ålder och har både Aspergers syndrom, Tourettes syndrom, hyperaktivitetssyndrom och uppmärksamhetsstörning. Hon är adopterad från Sydamerika och har vuxit upp med sina adoptivföräldrar och ytterligare två syskon i en mindre stad i Mellansverige. Jag träffar Sara hemma i hennes lägenhet, hon bor i ett särskilt boende för personer med Aspergerdiagnos sedan ett halvår tillbaka. Sara är sjukskriven sedan två år tillbaka men väntar nu på att komma ut på praktik några dagar i veckan. Genom Jobbtorget, en avdelning inom Arbetsförmedlingen som speciellt arbetar med unga som står utanför arbetsmarknaden, har hon fått erbjudande om några olika praktikplatser och hon har även hunnit prova en del. Jag börjar med att be Sara berätta lite om hur hon har haft det under sin skoltid. Jag har väl alltid varit lite speciell och alltid känt mig väldigt annorlunda. Redan på dagis märkte jag att jag inte var som de andra barnen. Jag fick ofta vredesutbrott och kunde inte behärska mig. Fast mamma försökte trösta mig kunde jag skrika i timmar. När jag sen blev lite äldre försökte jag alltid att passa in, jag skärpte mig hela tiden i skolan, tittade på hur de andra gjorde och försökte göra likadant. Jag var jättetrött när jag kom hem så mina utbrott blev bara fler och fler, det var helt outhärdligt. Jag fortsätter med att fråga hur det gick för henne och vilket stöd och hjälp hon fått. Vi hade tidigt kontakt med Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) som bedömde att mina problem hade att göra med att jag var adopterad. Jag fick lugnande medicin vilket gjorde att jag nästan inte kunde hålla mig vaken på dagarna. I skolan försökte jag hänga med så gott det gick. Jag hade en kompis när jag gick på lågstadiet men därefter har jag aldrig haft någon riktig kompis. Det var verkligen hemskt! 25

28 Så här blev det för mig Sara Sara berättar om sin tid på högstadiet och säger då att hon förstod att hennes problem inte bara hade att göra med att hon var adopterad. Jag hade jättesvårt att lära mig saker, jag kunde sitta hemma och läsa en enkel text flera gånger, när mamma sen förhörde mig kunde jag inte komma ihåg nånting. Jag hittade till slut ett sätt att lära mig långa stycken utantill vilket fungerade ett tag. Att göra egna analyser och ta ut viktig information ur en text var helt omöjligt. Jag hade inga kompisar på högstadiet så jag satt hemma och pluggade hela tiden, på så sätt kunde jag gå ut med godkända betyg från grundskolan. När Sara började gymnasiet valde hon att gå samhällsvetenskapliga programmet. Eftersom hon då inte hade genomgått en neuropsykiatrisk utredning visste varken hon eller lärarna vilka specifika svårigheter hon hade eller vilket stöd hon behövde. När hon beskriver sin gymnasietid blir hon mycket upprörd och ledsen. Det var den absolut värsta tiden i mitt liv! Jag kände mig utanför hela tiden, hade inga kompisar och hade ett utseende som avvek. Mina föräldrar ställde stora krav på att jag skulle klara skolan och sköta mig, det var viktigt att visa upp en fin fasad. Jag bråkade jämt med mina syskon som inte orkade med mig och mina utbrott. Dessemellan försökte jag klara av skolan, det var verkligen inte så lätt! Jag vet inte vad som var värst men jag tror att det var min känsla av att vara så annorlunda! Jag var som två personer. När mamma skjutsade mig till skolan kunde jag sitta och skrika i bilen, när jag kom fram till skolan blev jag som en osynlig liten mus som gjorde allt för att smälta in. All tid och energi gick åt för att Sara skulle klara sin vardag i skolan, att försöka hänga med och att hitta till rätt klassrum, ha med sig rätt böcker och lämna in uppgifter i rätt tid. Inför en redovisning kunde hon vända upp ner på hela sitt rum. Hon var både rädd och orolig och det var svårt att hantera dessa känslor. När väl redovisningstillfället kom kunde hon samla ihop sig och prestera bra. Parallellt med detta funderade Sara hela tiden på vad det var för fel på henne. 26

29 Så här blev det för mig Sara Jag började med en massa olika aktiveter hela tiden men på grund av min impulsiva läggning slutförde jag aldrig något. Jag har spelat fiol, jag har ridit, dansat balett, sjungit i kör men aldrig orkat hålla i något. Även där kände jag mig totalt utmobbad och ensam. Jag gjorde allt jag kunde för att få någon kompis men jag visste helt enkelt inte hur man skulle göra. Jag frågar Sara om hon fick stöd från någon kamrat eller lärare och hon beskriver en lärare som hon tyckte mycket om. Vi var i en liten grupp och där hade vi en ung och glad lärare, det syntes verkligen att han tyckte om sitt ämne. Han såg mig för den jag var och uppmuntrade mig att våga ta för mig. Han skapade en atmosfär i klassen där det var okej att prata inför andra, det var inte så strikt utan man kunde få vara den man var. Sara beskriver sina sociala problem som stora och tycker att de har påverkat hela hennes liv. Att vara annorlunda utseendemässigt är något hon återkommer till i sin berättelse men hon beskriver även svårigheter med att förstå de sociala koderna. Hon säger bland annat så här; Rasterna var ett rent helvete. Jag hatade varje rast för då blev det så tydligt att jag inte hade nån kompis att vara med. Jag har haft det så ända sedan mellanstadiet. Alltid när en ny termin började eller då jag började på en ny skola hoppades jag på att få en kompis. Men jag var ju bara liten, snäll och tyst och osäkra personer får inte kompisar så lätt. Det här är fortfarande ett stort problem för Sara som upplever stor ensamhet, hon vill så gärna ha vänner runt omkring sig men har inte förmåga att etablera några djupare kontakter. Tänk om det hade funnits nån som sett min ensamhet och hjälpt mig lite tidigare. Jag hade verkligen behövt stöd när det gällde kompisar och sociala relationer. Efter gymnasiet påbörjade hon en Kvalificerad Yrkesutbildning (KY) till tandsköterska, en utbildning som hon inte avslutat. De teoretiska ämnena 27

30 Så här blev det för mig Sara gick bra men hon blev inte godkänd på sina praktikplatser. Gång på gång fick hon höra att hon inte klarade av samspelet på det sätt som förväntades. Hennes misslyckande ledde till att hon tog kontakt med det utredningsteam som finns i hennes landsting och så småningom fick hon namn på sina svårigheter. Tänk om jag hade fått mina diagnoser tidigare, då hade mitt liv sett helt annorlunda ut idag. Kanske att jag hade kunnat få hjälp i skolan, mediciner mot mina depressioner. Kanske att även mina föräldrar och syskon hade kunnat få hjälp i bemötande och förståelse för mina problem. Jag fortsätter att fråga Sara om hon känner igen sina problem i de förklaringar hon fått rörande sina diagnoser. Jag har alltid blivit väldigt störd av olika ljud omkring mig, haft svårt att skärma av, likaså om det har varit alltför ljust i ett rum. Jag har också haft svårt att hitta till olika platser och jag har varit väldigt bestämd med vad jag vill och kan äta. Det är ju typiskt för Aspergerpersoner. Jag har ju också haft svårt att koncentrera mig och komma ihåg, det hänger ju ihop med mina uppmärksamhetsstörningar och min impulsivitet. Jag tycker att jag fick stor hjälp att förstå att mina problem inte handlade om att jag är dum i huvudet utan att det handlar om ett funktionshinder. Jag ber Sara fundera över hur hon skulle ha velat ha haft det, hon tvekar inte en sekund innan hon svarar; Jag skulle ha haft god hjälp av att ha gått i en mindre klass, i en liten grupp kan man känna sig trygg och det blir inte heller så stökigt runt omkring. Jag skulle också ha velat börja lite senare på dagen eller gått kortare dagar, jag orkade inte hålla koncentrationen uppe när det var långa dagar. Jag höll på att dö varenda dag av att gå upp så tidigt och inte vara hemma förrän vid fyra, dessutom skulle jag orka göra läxor till nästa dag! Jag skulle också ha haft jättemycket hjälp av att få en del texter inspelade, jag lär mig lättare då jag lyssnar än då jag läser. Kortare lektioner med en kort paus mellan hade varit bra, gärna att alla lektioner var i samma klassrum eller åtminstone i samma del av skolan. 28

31 Så här blev det för mig Sara Vi fortsätter att prata om hur en bra lärare ska vara. Det är inte heller något som är svårt för Sara att ha synpunkter på. En bra lärare är en person som skapar en stämning i klassrummet där man kan känna sig trygg, där det är okej att vara sig själv och uttrycka det. En bra lärare ser mina behov och har förmåga att förklara så att just jag förstår. En bra lärare är en som anpassar kraven så att det är möjligt att klara av uppgifterna, hjälper när han eller hon ser att det inte går så bra. Skulle Sara valt att gå sin gymnasieutbildning på IVAS om hon hade haft möjlighet? Utan tvekan! Jag önskar verkligen att jag hade fått mina diagnoser tidigare, då hade mitt liv varit annorlunda idag. Sara kommer nu att börja praktisera två halvdagar i veckan. Hon tror inte att hon någonsin kommer att orka arbeta heltid och säger att mycket energi går åt till vardagssysslor. Att komma upp på morgonen, att sköta sin lägenhet, tvätta och göra matinköp kräver lång tid. Sara har som hjälp olika bildscheman uppsatta så att hon ska komma ihåg i vilken ordning hon ska utföra olika saker. Vid duschen finns ett inplastat bildschema som visar i vilken ordning hon ska tvätta sitt hår och duscha. Sara har också intensiv kontakt med Vuxenhabiliteringen där hon jobbar med att hitta struktur i olika vardagsaktiviteter. Hon har även kontinuerlig samtalskontakt med psykolog. Innan vi skiljs åt sammanfattar Sara sin situation med att säga; Det värsta problemet är inte att jag missat så mycket i skolan, det värsta är att jag är så ensam. Jag skulle så gärna vilja ha en kompis att gå och fika med eller bara va med. Det är så lätt att hamna i depressioner hela tiden när man känner sig så ensam som jag gör! Att jobba heltid kommer jag aldrig att orka, all min energi går åt till att fixa vardagen. 29

32 Så här blev det för mig Sara Sammanfattning Sara har fått sina diagnoser först i vuxen ålder. På grund av den svåra situation hon har haft under sin skoltid i kombination med omfattande diagnoser behöver Sara idag omfattande stöd. Under sin skoltid hade Sara haft god nytta av en tillrättalagd pedagogik som motsvarat hennes behov. Hon har idag kontinuerlig kontakt med psykolog och arbetsterapeut på Vuxenhabiliteringen där hon genom tydlig struktur i form av olika bildscheman får stöd och hjälp i olika vardagssituationer. Förutom stödsamtal från psykolog på Vuxenhabiliteringen har Sara också bearbetande samtal från Psykologmottagningen. Sara bor i ett särskilt boende avsett för ungdomar med diagnosen Aspergers syndrom där personalen hjälper henne att komma igång på dagarna, påminner om olika aktiviteter samt finns till hands om det behövs. Genom Jobbtorget har Sara fått en praktikplats där hon nu kommer att arbetsträna. Sara har fått förklaring på sina problem och sina diagnoser först efter avslutad skolgång. Om hon fått hjälp tidigare hade hennes nuvarande situation sett annorlunda ut. Sara har en omfattande problematik och har haft behov av stort stöd i sitt skolarbete, något man missat på grund av bristande kunskap. Att förstå varför en elev beter sig på ett avvikande sätt kräver kunskap och beredskap att agera. Om detta hade funnits hade med all sannolikhet Saras upplevelser av sin skoltid varit ljusare. Sara hade och har stora behov av stöd i vardagen, i skolan hade hjälpmedel såsom anteckningshjälp, möjlighet till att få lyssna till olika texter och anpassad pedagogik underlättat hennes inlärning. Det största problemet var dock hennes känsla av utanförskap och återkommande depressioner. En nära samverkan mellan BUP, skolan, föräldrarna och Sara hade varit önskvärd. Sara får idag hjälp av olika bildscheman som underlättar struktur och planering. Hon har stort stöd i att bo i ett anpassat boende där det finns tillgång till stöd dygnet runt. Hon upplever stöd i de samtal hon har med psykolog samt de kontakter hon har med Vuxenhabiliteringen, Vuxenpsykiatrin och Jobbtorget. 30

33 Så här blev det för mig Sara Sara Kognitivt stöd Sara skulle haft nytta av att gå i en mindre klass och att utredning gjorts tidigare så att det ställts rimliga krav på vad hon skulle prestera. Hon behöver en pedagogik som överensstämmer med hennes förmåga och hjälp att förstå sig själv, sitt sociala beteende och få stöd i hur hon bäst ska komma in i den sociala gemenskapen. Att läsa Att anteckna Sara har hjälp av att få inlästa läroböcker som hon kan lyssna på i DAISY-spelare. I DAISY-producerade böcker går läshastigheten att reglera. På senare tid har allt fler böcker producerats i Text- Ljud-Bild-DAISY. Man kan då lyssna på böckerna i datorn och samtidigt se text och bild. Det ger större möjlighet att förstå. Digitala anteckningar underlättar för att eleven ska slippa anteckna under lektionerna. Om Interaktiv tavla finns kan eleven få minnesanteckningar som överensstämmer med det läraren gått igenom under lektionen. Att få struktur En god struktur är A och O för att Sara ska fungera. Sara använder olika bildscheman för att få struktur på sin vardag. Hon kan också ha hjälp av en handdator eller Smartphone med programvara anpassad för personer med kognitiv funktions nedsättning. I en sådan finns en kalender som tydligt visar med text och bild vad hon ska göra, när och hur lång tid som är kvar till att det är dags. Om hon behöver kan hon lägga in påminnelselarm så hon slipper att oroa sig för att missa saker. I handdatorn kan hon även ha bildinstruktioner, checklistor och olika typer av struktur och minnesstöd. Att fokusera Att komma ihåg För att kunna hålla fokus och uppmärksamhet på det läraren säger kan hon ha nytta av ett ljudförstärkningssystem. Läraren pratar i mikrofon och ljudet går direkt in i elevens hörlurar och ovid kommande ljud sållas på så sätt bort. I praktiska moment kan minnesstöd i form av foton fungera bra. Diktafon kan vara till hjälp för att komma ihåg vad läraren sagt. När det gäller inspelning och fotografering krävs tillstånd av läraren. 31

34 32 Så här var det för Jakob

35 Så här blev det för mig Jakob Så här var det för Jakob Jakob är 21 år och har gått ut gymnasiet för två år sedan. Vi träffas i hans lägenhet, en etta där han bott sedan han slutade skolan. Jakob började på medieprogrammet men bytte efter ett år till elprogrammet. Jakob har en Aspergerdiagnos kombinerad med ADD 8. Han genomgick en utredning i slutet av högstadiet men fick reda på sina diagnoser först en bit in på höstterminen då han börjat gymnasiet. Vetskapen om att han hade en funktionsnedsättning påverkade honom mycket och han reagerade med att bli deprimerad och bekymrad. Studieresultaten påverkades och hans första år på gymnasiet resulterade i IG i de flesta ämnen. Genom kontakt med studievägledare bestämde Jakob sig för att börja om och valde nu ett mer praktiskt inriktat program. Jag ber Jakob berätta lite om sig själv; Jag har nog alltid varit lite annorlunda jämfört med mina kompisar. Jag har varit mycket lugnare och inte varit nån som gillat att slåss och bråka. När jag gick i grundskolan märkte jag inte så mycket av mina svårigheter förrän jag kom upp i högstadiet. Då fick jag svårt att hänga med i vissa ämnen och jag var alltid väldigt trött och orkeslös, en del lärare tyckte att jag var lat och slö. Jag hade ändå ganska många kompisar, vi var ett gäng som spelade innebandy. Det tyckte jag var kul och då orkade jag också vara med. Han fortsätter med att berätta om sin gymnasietid; Jag trivdes inte så bra på elprogrammet, kände rätt så snabbt att jag valt fel men i och med att jag redan bytt en gång ville jag inte byta igen. Jag kunde inte tänka mig att byta skola så det var bara att bita ihop. Med facit i hand kan man nog säga att det inte blev så bra. 8 ADD: uppmärksamhetsstörning utan hyperaktivitet. 33

36 Så här blev det för mig Jakob På min fråga om vilka svårigheter han upplevde i skolarbetet säger Jakob; Det var väl svårt med det mesta, jag har svårt att komma igång och få saker gjorda. Det blev mest att jag satt och drömde. Jag försökte anteckna på lektionerna men rätt som det var hade jag tappat bort mig och sen gick det inte att hitta rätt igen. Ibland fick jag kopiera anteckningar av en kompis, det kändes bra! Jakob berättade inte för någon lärare att han hade neuropsykiatriska diagnoser, han upplevde en rädsla att bli utpekad och avvikande. Han tyckte att han kände igen sig i den beskrivning han fick i samband med utredningen men har därefter inte haft någon kontakt med habiliteringen förrän det senaste året. De svårigheter han beskriver yttrade sig framför allt i svårigheter med igångsättning av olika aktiviteter samt förmåga att hålla kvar intresse och fokus. Jag tyckte det var omöjligt att komma upp på mornarna, mamma fick tjata och tjata varenda morgon. Ibland till och med drog hon av mig täcket för att jag skulle vakna. Hon fixade alltid frukost annars hade jag inte fått i mig något innan jag gick till skolan. Hon var som en hök när det gällde att kolla vilka läxor jag hade, vi bråkade nästan jämt. Idag är jag tacksam att hon orkade, utan henne hade det inte gått alls. Jakob är en praktiskt lagd person som lär sig genom att göra saker. Han gick ut gymnasiet med godkända betyg i alla el-ämnen men IG i svenska, engelska och matte. Jakob hade liknande svårigheter på högstadiet. Där löste man det genom undervisning i liten grupp och assistentstöd i vissa ämnen. Det var många elever i klassen som hade svårigheter av olika slag så assistenten blev en naturlig del i sammanhanget. Jakob lyckades gå ut grundskolan med godkända betyg i kärnämnena, i historia fick han betyget VG vilket han är mycket stolt och glad över. Historia är ett av Jakobs specialintressen och det visade sig även i gymnasiet. De ämnen han läste som handlade om samhällskunskap och historia var inga problem för honom. Att lära sig och komma ihåg handlar för Jakobs del mycket om motivation. 34

37 Så här blev det för mig Jakob Jakob berättar att han har svårt med matte, fysik och kemi men att han fått mycket hjälp av den lärare som undervisade i el-ämnena. Jag hade en jättebra lärare i el, han följde alltid upp hur långt vi hade kommit och var vi hade rester. En dag i veckan stannade han kvar efter lektionstid och hjälpte oss som inte var ifatt. Vi var några stycken som fick hjälp och tack vare honom fick jag godkänt i alla yrkesspecifika ämnen. Den hjälp Jakob fick var framför allt att strukturera, komma igång och slutföra de laborationer och rapporter man jobbade med. Inom el förekommer både matte och fysik och när teorierna omsattes till praktik var det inga svårigheter för Jakob. Idag gör Jakob ingenting på dagarna förutom ett och annat träningspass med sina kompisar. Han har en nyligen påbörjad kontakt med Vuxenhabiliteringen och Jobbtorget. Han längtar efter att ha något att göra men vill inte arbeta som elektriker. Han har nästan daglig kontakt med sin mamma som ofta erbjuder sin hjälp bland annat med att sköta ekonomi och städning. Jakob klarar sig ekonomiskt då han får aktivitetsersättning. Jakobs ellärare kommer mycket väl ihåg Jakob. En duktig och ambitiös elev, säger han. På min fråga varför han inte klarade G i kärnämnena berättar han följande; När Jakob gick här var de teoretiska ämnena och de praktiska helt åtskilda. Nu samarbetar vi vilket innebär att man läser samma moment i matten som vi sen labbar med på elen. Det innebär att teori och praktik hänger ihop och blir begripligt för alla. Detsamma gäller i engelskan, vi läser manualer på engelska som de sedan översätter under de teoretiska lektionerna, allt hänger ihop mycket bättre nu. Hade det varit så när Jakob gick här hade han med stor sannolikhet fått G även i matte C. För mig är det självklart att hålla i alla grabbar, även de som inte har förmåga fullt ut att fixa allt på egen hand. Den dagen jag inte orkar se varje elev är det dags att sluta. 35