Malvaväxter- Malvaceae

Transkript

1 Malvaväxter- Malvaceae När jag började läsa om malvor så blev jag varse hur intressant denna växt är. Malva är inte ett och detsamma. Så inledningen får bli en liten utredning kring några olika släkten av familjen Malvaceae. Många växter har ordet malva med i namnet utan att tillhöra Malvaceae vilket gör att man får otroligt många träffar, när man söker på malva på Svensk Kulturväxtdatabas -SKUD eller i floror. Det blir lite förvirrande. Malvaceae har nästan 120 släkten med omkring 1500 arter utbredda över hela världen, främst i tropikerna. Alla växterna i familjen Malvaceae innehåller ett helande slem. Jag räknar inte upp alla släktena. Några av släktena är: Abutilon - klockmalvor Alcea - stockrosor Althaea - läkemalvor Hibiscus - hibiskusar Lavatera - sommarmalvor Malva - malvor Sidalcea - axmalvor I Sverige finns bara två släkten med bofasta arter, malvor (Malva) och sommarmalvor (Lavatera). Arter från ytterligare ett par släkten förkommer som förvildade eller odlade, till exempel stockros (Alcea rosea), läkemalva (Althaea officinalis), timvisare (Hibiscus trionum), vit axmalva (Sidalcea candida) och lindmalva (Abutilon theophrasti). I familjen finns kulturväxter som bomull och krukväxter som hibiskus. En beskrivning av familjen kan synas rörig och luddig, men för den som vill fördjupa sig kan den kanske vara till nytta. Malvaväxterna är ett- till fleråriga örter. Bladen är strödda, handnerviga, grunt till djupt handflikiga eller sällan hjärtlika. Stiplerna (bladlika bildningar i par vid bladskaftets bas) är små. Blommorna är skaftade eller oskaftade i bladvecken. Fodret är femtaligt, ibland med ytterfoder. Kronbladen är fem, fria, vita till karminröda, sällan gula och vridna i knopp. Ståndarna är talrika, ståndarsträngarna rörlikt sammanväxta. Ett stift och talrika märken, linjära till klubbformade. Fruktämne översittande. Frukten en klyvfrukt eller sällan en kapsel. Delfrukter är klyftformade, kala eller håriga, ofta nätådrade. Fröna är kala eller håriga, sällan vårtiga, embryot böjt med hopvikta hjärtblad. Släktnamnet Malva kommer av grekiskans malakhe som betyder göra mjuk. Detta kan syfta på växtens mjukgörande effekt som läkeväxt eller dess mjuka behåring. I denna artikel kommer jag först att skriva lite om ovanstående släkten, sedan koncentrerar jag mig på några, som jag tycker extra intressanta malvor, nämligen läkemalva och stockros. Klockmalvor (Abutilon). Släktet skiljs från de andra i familjen malvaväxter (Malvaceae) genom att de inte har något ytterfoder. Släktet har ca 100 arter, men bara arten lindmalva, Abutilon theophrasti, förekommer i Sverige. Därmot finns det en krukväxt som nog många känner till, nämligen klockmalva eller blomsterlönn. Abutilon x hybridum är alltså inte en lönn trots namnet. Svenska Örtasällskapet Sid 1 av 5 Artikel ur Örtabladet

2 Stockrosor (Alcea). Släktet har 50 arter. I Sverige har två arter påträffats tillfälligt, den odlade och ibland förvildade arten stockros (Alcea rosea) samt sträv stockros (Alcea setosa). Stockrosor är tvååriga örter eller kortlivade perenner. Odlas ibland som ettåriga. Bladen är grågröna och handflikiga. Blommorna är enkla eller fyllda och sitter direkt på den kraftiga, raka och ogrenade stock- eller käpplika stammen. Rotsystemet är mycket djupt. Andra arter är: Klippstockros eller ungersk stockros (Alcea pallida). Den blir cm hög och breder ut sig ca 40 cm. Den vill ha full sol. Blommar med enkla rosa blommor i höga, skira spiror i juli- september. Gul stockros (Alcea rugosa) blir cm hög och breder ut sig ca 40 cm. Det är en lättodlar art som gillar torr jord. Den har grågröna, djupt flikiga blad och decimetervida, enkla malvaliknande ljusgula blommor i juli- september. Hibiskusar. Släktet har ca 250 arter och förekommer huvudsakligen i subtropiska och tropiska områden i alla världsdelar. De är ett- eller fleråriga örter, buskar eller träd, vanligen med stjärnhår. Bladen är mycket varierande. Blommorna kommer i bladvecken, vanligen ensamma eller mera sällan i kvastar eller klasar. Ytterfoder med 3 flikar och fodret är vanligen 5-flikigt. Kronbladen har varierande färger. Ståndarna är ihopväxta till en pelare. De används i första hand som prydnadsväxter. Frilandshibiskus (Hibiscus syriacus), odlas dock som härdig buske och några kan användas som ettåriga utplanteringsväxer. Sommarmalvor. Släktet har omkring 25 arter, varav en, gråmalva (Lavatera thuringiaca), förkommer i Sverige. Gråmalva är en halvbuske, liksom kashmirmalva (Lavatera cachemiriana). Sommarmalva (Lavatera trimestris) är en ettårig art som odlas som prydnadsväxt och ibland kan påträffas tillfälligt i Sverige. Strandmalva (Lavatera maritima) räknas som en ettårig utplanteringsväxt. Kan vinterförvaras ljust och frostfritt. Sommarmalvorna blir uppåt 150 cm höga. Blommorna är större än hos andra malvor och stjälkarna är stadigare. Malvor. Släktet har omkring 30 arter, varav sex förekommer regelbundet i Sverige, kransmalva, kvarnkattost, myskmalva, rosenmalva, rödmalva, skär och vit kattost. Malvorna är ett- till fleråriga, vanligen håriga örter. Stjälken är upprätt eller nedliggande, enkel eller grenig. Bladen är strödda, och grunt till djupt handflikiga. Blommorna sitter ensamma eller några få tillsammans i bladvecken. Foder med ytterfoder, som består av tre fria eller nästan fria blad. Kronbladen är fem, urnupna eller kluvna, vita, rosa eller rödlila. Alla arterna i släktet har använts som läkeväxter. Dessutom anger Retzius (1806) att stjälkarna efter rötning lämnar tågor som kan användas till spånad. Växtfibrerna är ett mellanting mellan lin och hampa och kan användas till rep eller garn. Det svenska namnet kattost omnämndes redan i de medeltida läkeböckerna och kommer troligen från fruktens likhet med en ostform. Axmalvor. Axmalvesläktet rymmer enligt Aldén och Ryman tre olika axmalvor, vit axmalva (Sidalcea candida), axmalva (Sidalcea x cultorum) och skär axmalva (Sidalcea oregana). Axmalva har många olika sorter i olika rosa nyanser. De förekommer ofta i prärieinspirerade rabatter och ger en frisläppt, lite vild naturlik känsla. De är fleråriga och blir 60 till 120 cm höga. Svenska Örtasällskapet Sid 2 av 5 Artikel ur Örtabladet

3 Läkemalva Althaea officinalis Läkemalvan kommer från Östeuropa och Västasien. Den kallas även altearot. Namnet Althaea kommer från det grekiska ordet altho som betyder bota. Jekka Mc Vicar anger att det kommer från det latinska ordet altheo som betyder jag läker, men det ordet kan jag inte hitta i mitt latinska lexikon (från 1960). På norska heter läkemalva Legestokkrose, på danska Læge-Stokrose, på engelska Marshmallow, på finska Rothosalkoruusu, på franska Guimauve och på tyska Echter Eibisch. Kulturhistoria. Redan Moses lärde Israels barn att malva lindrar feber. Från Kina fördes läkemalvan till Egypten och Syrien, där man åt den som grönsak. Den finns omnämnd av Pytagoras, Platon och Virgilius och avnjöts av romarna i korngrynssoppa och som fyllning i helstekt spädgris. De åt den också stuvad som spenat, kryddad med olja och ättika. Den har odlats både som trädgårdsväxt och läkeväxt. Som läkeväxt odlades den redan på 700-talet, i enlighet med en förordning som utfärdades av Karl den store, efter att han läst Plinius underbara historier om alteans läkekraft. Läkemalvan fördes förmodligen till Sverige av munkar under medeltiden. I Sverige har den med säkerhet varit odlad sedan 1600-talet. Det finns ett arkeologisk belägg för att läkemalva förekommit under vikingatiden i södra Skandinavien, vilket kan tyda på tidigare odling även i Sverige. I gamla tider lades malvablad i sängen hos förstföderskor för att underlätta förlossningen. Men de måste tas bort genast efter förlossningen, annars gav de olycka! Hildegard av Bingen, som levde på talet i Tyskland, skriver så här om läkemalvan: Läkemalvan är varm och torr och är bra mot feber. En människa som har feber, av vad slag det vara må, bör stöta sönder läkemalva i ättika och dricka det på fastande mage morgon och kväll, och febern, av vilken art den än är, kommer att vika. Men också den som har huvudvärk bör ta läkemalva och tillsätta en aning salvia och dessa örter bör han stöta sönder samtidigt och blanda örterna med lite olivolja, och sedan skall han värma det i sin hand intill elden och lägga det på sin panna och binda om en duk, och så bör han somna, och då kommer det att gå honom bättre. Arvid Månsson Rydaholm, som levde på 1600-talet, skriver i En myckit nyttigh Örta-book att Althaea, som kallas Eibisch på tyska har 8 dygder, som Dioskorides skriver. Några av dem är: 5 Vilken som smörjer sig med althaeaolja, honom biter intet förgiftigt kreatur 6 Sjuder man athaea rot i ättika, och tvättar munnen där med, det är gott för tandavärk 7 Varder hennes frö till pulver stött, och ansiktet där med smort, fördriver de onda plitor 8 Varder någon stungen av bi, bålgeting, broms och vesper, eller vad för kreatur det vara kan, som ont ifrån sig giver, han må sjuda denna rot i vin eller vatten, och dricka det, det hjälper. Beskrivning. Läkemalva är en cm hög flerårig ört. Den breder ut sig ca 60 cm. Stjälken är stark, upprätt och filthårig. Bladen är grågröna, kortskaftade, grunt handflikiga och spetsiga med 3-5 flikar. De nedre bladen har djupare flikar än de övre. Bladen är mycket mjuka att ta på. Blom- Svenska Örtasällskapet Sid 3 av 5 Artikel ur Örtabladet

4 morna är vita eller rosa och den blommar i juni till september. Foder med 5 blad, dubbelt med ett kort ytterfoder. Kronan har 5 omvänt hjärtlika kronblad. Talrika violetta ståndare. Frukten är 10 till 18 enfröiga delfrukter. Fröna är ljusbruna, runda och platta och doften är svag. Roten är en tjock, köttig pålrot. Odling. Läkemalvan trivs bäst på fuktiga och salthaltiga marker, man hittar den ofta på strandängar och nära salta hav. Den vill helst stå i full sol. Jorden bör vara fuktig och måttligt näringsrik. Man sår frön eller delar plantor på våren. Gallra till 30 cm avstånd. Andra året gallras igen till 60 cm. Passar inte för inomhusodling. Läkemalva angrips sällan av sjukdomar eller ohyra. Dock kan den angripas av rost. Det är en mycket härdig växt som inte behöver täckas. Skörd. Plocka färska blad när de ska användas, de kan inte förvaras länge. Rötterna till två år gamla plantor kan normalt grävas upp antingen på hösten, när de är fulladdade eller på våren innan de första skotten kommer och alla ämnen finns kvar. Använd dem antingen färska eller torkadeb. Innehållsämnen. I roten 25-35% slem uppbyggt av huvudsakligen galacturonsyra, glucuronsyra och rhamnos, galaktos, pektin (10%), stärkelse (20-38 %), socker, asparagin (2%), mineraler (5-7%). Blad och blommor har lägre halt slem. Ringa halt eterisk olja. Användning som läkeväxt. De delar man använder är skalad rot av odlad växt, blad och blommor. Hela växten, i synnerhet roten, innehåller slemämnen och hade redan under antiken högt anseende som uppmjukande, smörjande och lenande medel. Slemämnena lägger sig som en skyddsfilm och verkar lindrande på irriterade slemhinnor och dämpar hosta. Alla malvaarter innehåller slemämnen, men läkemalvan ansågs vara den främsta. Den kallades bismalva (bi betyder två på latin) eftersom den ansågs dubbelt så verksam som andra malvor. Altearot, Radix Altheae, har funnits med i samtliga upplagor av den svenska farmakopén. Av roten tillverkades olika former av hostmedicin, bl.a. alteasirap och bröstkarameller. Särskilt omnämns att den ges som hostdämande medel till små barn. Karamellerna gjordes av en vit, slät och len pasta av altearot, arabiskt gummi och socker och kallas sedan gammalt jungfruskinn. Extrakt på roten används fortfarande som ingrediens i olika preparat för behandling av luftvägsproblem. Drick te på roten vid hosta, diarré och sömnlöshet. Blanda roten i salva för brännsår. Lägg omslag av rot på svullnader. Roten används i Iran mot irritation vid tandsprickning hos spädbarn och för att påskynda vid sen tandsprickning. Koka roten, använd skummet på vattnet som lindrande tvål vid hudproblem, även psoriasis. Verkar lindrande vid mag-tarmkatarr, ulcerös kollit. Kokar man roten med vin hjälper den mot blodsot (dysenteri), enligt Henrik Harpestreng, som levde på talet. Läkemalva användes även som gurgelvatten vid inflammation i mun- och svalg. Ett pulver av den torkade roten användes vid tillverkningen av piller för att ge dem rätt konsistens och för att dölja besk och bitter smak. Svenska Örtasällskapet Sid 4 av 5 Artikel ur Örtabladet

5 Läkemalvan verkar milt laxerande och bladen kan läggas som omslag på sår. Asparaginet i läkemalva är lätt urindrivande. Läkemalva används också till behandling av insektsstick, då använder man färska, smulade blad. Mot spenbölder hos kor har man inom veterinärmedicin använt alteasalva, även kallad spensalva och juverpomada. Användning som mat. Frön, blommor och blad kan blandas i sallader. Bladen kan användas till smaksättning av olja och vinäger. Man kan koka blad som grönsak. Bladen är dock lite duniga och kan upplevas som lite håriga. Roten kan kokas mjuk och därpå stekas eller friteras. Slemmet i rötterna tjocknar i vatten och innehåller naturligt socker och användes förr till olika slags karameller och godis. Det mjuka och sega godiset marsh-mallows har sitt namn av att det först tillverkades av läkemalvan. Marsh-mallow betyder kärrmalva. Nu använder man andra ingredienser till godiset. Användning övrigt. Bladen har tjänat som tobakssurrogat. Använd bladavkok eller vätskan ur blötlagd rot, kall eller varm, för händerna, vid torrt hår, mot solbränna, till ansiktsmask och ångbad för hyn. Lägg indränkta kompresser för slätare hy kring ögonen. Varning! Bör enligt en källa ej intas i samband med alkohol, garvämnen eller järn. Andra källor säger att den inte är giftig. Bladen har mjuka hår som kan vara irriterande i munhåla och svalg. Upptaget av andra läkemedel kan fördröjas på grund av den skyddande hinna som bildas på slemhinnorna. Källor: Björn Aldén och Svengunnar Ryman: Våra kulturväxters namn formas 2009 Lisbeth Almark: Från fyra favoriter till örter i överflöd 2009 Lesley Bremness: Vår örtabok Prisma 1988 Det Bästa: Örtmedicin och växtmagi 2001 Marie Hansson och Björn Hansson: Perenner prisma 2008 Lena Israelsson: Klosterträdgårdar W&W 2008 Pater Kilian: Lilla Klosterapoteket W&W 2005 Kerstin Ljungqvist: Nyttans växter Calluna förlag 2006 Jekka McVicar: Örtaboken Wahlströms 1994 Arvid Månsson Rydaholm: En myckit nyttigh Örta-Book Bokförlaget Rediviva 1987 Harald Nielsen: Läkeväxter förr och nu Forum 1976 Anita Schweiger & Susanne Kammerer: Hildegard av Bingens örtabok Cordia 1997 Läkemalva drar till sig fjärilar. Andra arter och sorter. Släktet läkemalvor (Althaea) har 12 arter. I Sverige förekommer två arter tillfälligt: läkemalva och hampmalva Althaea cannabina. Svenska Örtasällskapet Sid 5 av 5 Artikel ur Örtabladet