Behovsanalys Vägar ut i arbete och studier för personer med aktivitetsersättning

Transkript

1 Behovsanalys Vägar ut i arbete och studier för personer med aktivitetsersättning oktober 2016 Elisabeth Ljungstorp Sofia Karlsson

2 Innehållsförteckning Presentation av oss som gjort analysen... 2 Förord... 2 Inledning... 3 Bakgrund... 3 Syfte... 4 Målgrupp... 4 Metod... 4 Resultat... 5 Inventering av målgruppen... 5 Aktörsperspektiv... 6 Individperspektiv Analys Förbättringsområden Ett gott exempel Slutsats Slutord Bilaga 1 Frågor vid intervjuer med aktörer Bilaga 2 Efterlysning av deltagare Bilaga 3 Frågor vid fokusgrupp

3 Presentation av oss som gjort analysen Elisabeth Ljungstorp började sin karriär efter socialomsorgsexamen 1995 som projektledare för ett av psykiatrireformens projekt "stöd i eget boende" i Valdemarsviks kommun. Efter genomförd projekttid med både lokalt och länsdelsgemensamt arbete gick hon vidare till en områdeschefs tjänst för funktionshinderomsorgen i Valdemarsviks kommun som också innehöll biståndshandläggaruppgifter. De senaste fem åren har hon jobbat som konsult på olika utrednings- och chefsposter inom den kommunala sfären. Viss tid jobbar hon också med familjerättens samarbetssamtal och har under det senaste året också utbildat sig till mentalrådgivare. Sofia Karlsson har ett förflutet som datatekniker men valde att byta bana och utbilda sig till arbetsterapeut. Efter ett par år som arbetsterapeut i Sävsjö kommun började hon på Arbetsförmedlingen där hon arbetade som arbetsförmedlare med inriktning mot ungdomar samt personer med behov av att klargöra sina arbetsförutsättningar. Sofia arbetar sedan 2014 på Försäkringskassan som personlig handläggare inom aktivitetsersättning. Under drygt ett år med start i oktober 2015 har arbetade hon heltid i olika projekt på Samordningsförbundet Östra Östergötland. Förord Vi fick i uppdrag av Samordningsförbundet Östra Östergötland att göra denna behovsanalys av hur vägen ut i arbete/studier kan se ut för personer med aktivitetsersättning. En svår fråga att besvara vägarna ser ju olika ut från person till person. Det som fungerar för den ena fungerar kanske inte alls för den andra. Vi hade inte räknat med allt engagemang och all värme vi skulle möta på vägen i form av dessa empatiska, nyfikna och kompetenta personer i de professionella nätverken och, framför allt, alla generösa deltagare som delat med sig av sina erfarenheter av att leva med aktivitetsersättning. Det är en komplex bild som mött oss. Det finns många hinder längs vägen och samtidigt kan stöd komma i många olika former. För att citera en mycket klok person vi mötte under resans gång det gäller att hitta nyckeln. Vi har sökt efter gemensamma nämnare för hur stödet har sett ut när den där nyckeln har hittats och individen kommit närmare sitt mål och vi har försökt att analysera kring vad som saknats när det inte har gått så bra. Nu när vi ska sammanfatta allt som detta uppdrag fört med sig kan vi börja med att konstatera att vi aldrig får glömma individen. Bakom varje siffra i statistiken gömmer sig en människa med drömmar och hopp. Vi måste kunna lyfta blicken och se bortom pinnar och resultat. Hur ska aktiviteter, anpassningar, krav, rutiner och allt det där doseras för att just du ska få luft under vingarna och finna din väg? Fortsätt vara engagerade! Fortsätt reflektera och analysera! Och framför allt Våga att testa nya stigar. 2

4 Inledning Samordningsförbundet Östra Östergötland är en fristående juridisk person som är bildat av Norrköpings, Söderköpings och Valdemarsviks kommuner, Region Östergötland, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Samordningsförbundet Östra Östergötland är ett resultat av Lag (2003:1210) om finansiell samordning av rehabiliteringsinsatser. Samordningsförbundet Östra Östergötlands uppgift är att bedriva finansiell samordning mellan Norrköpings, Söderköpings och Valdemarsviks kommuner, Region Östergötland, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen inom rehabiliteringsområdet. Målgruppen för den finansiella samordningen är personer i förvärvsaktiv ålder som är i behov av samordnade rehabiliteringsinsatser. Syftet med den finansiella samordningen är att underlätta en effektiv resursanvändning. De samordnade resurserna ska användas för insatser som syftar till att den enskilde ska uppnå eller förbättra sin förmåga till förvärvsarbete. Utöver de direkta insatserna på individ och gruppnivå medger även lagstiftningen möjlighet till förebyggande insatser på individ och gruppnivå. Bakgrund Sedan 2004 har antalet unga vuxna som får aktivitetsersättning vid nedsatt arbetsförmåga ökat kraftigt och uppgår idag till individer (oktober 2016). Man bedömer att av dessa kommer ca 60 % gå vidare till sjukersättning vid 30 års ålder. Effekterna av att ung person får aktivitetsersättning är att det utmynnar i stora kostnader på lång sikt för den enskilde och för samhället i stort. För individen innebär försörjning genom aktivitetsersättning en risk att hamna utanför arbetsmarknaden med alla konsekvenser som det innebär. Yngre personer får också en låg aktivitetsersättning eftersom de sällan hunnit arbeta upp någon sjukpenninggrundande inkomst. Att många unga med funktionsnedsättning uppbär aktivitetsersättning under lång tid innebär också samhällsekonomiska kostnader. Mot denna bakgrund är det viktigt att systemet med aktivitetsersättning är utformat på ett effektivt sätt så att så många som möjligt kan lämna ersättningen för arbete eller studier. I Riksrevisionens granskning av aktivitetsersättningen konstateras att Försäkringskassan har svårt att genomföra sitt samordningsuppdrag på det sätt som är avsett. Som exempel anges att många personer med aktivitetsersättning saknar insatser och att handläggarna inte hinner med samordning och uppföljning. Tidigare utredningar visar också hur unga med aktivitetsersättning upplever långa perioder av inaktivitet och sysslolöshet. Vidare framkommer det av Riksrevisionens granskning att de personer som i första hand får hjälp och stöd är de som själva hör av sig till sin handläggare vid Försäkringskassan. Av Riksrevisionens granskning har det framkommit att det förstärkta samarbetet mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen avseende personer med aktivitetsersättning 3

5 förefaller fungera väl i stora delar av landet men att samarbetet fungerar sämre på större orter än på mindre. Detta beror bland annat på att myndigheterna på mindre orter arbetar tätare och att kontaktvägarna är kortare. Riksrevisionen konstaterar vidare att det till viss del saknas samsyn hos myndigheterna om det gemensamma uppdraget och att det finns olika uppfattningar om målet med samarbetet samt vad myndigheterna var för sig och gemensamt ska göra. För att de personer som befinner sig i kommunens dagliga verksamhet ska ha samma möjligheter att komma vidare till studier eller arbete som övriga personer med aktivitetsersättning är det, enligt Riksrevisionen, en förutsättning att både handläggarna på Försäkringskassan och handläggarna i kommunen, arbetar utifrån ett arbetslivsinriktat perspektiv med denna grupp. I Riksrevisionens rekommendationer till regeringen föreslås att se över ansvariga aktörers uppdrag när det gäller samordning av insatser till personer med aktivitetsersättning. Med ansvariga aktörer avses statliga myndigheter, den kommunala sektorn samt hälso- och sjukvården. Med detta som bakgrund ansöktes om medel för att genomföra denna behovsanalys av hur unga med aktivitetsersättning i de fyra kommunerna i östra Östergötland kan komma ut i arbete/studier samt att hitta förbättringsområden inom området. Syfte Syftet med behovsanalysen är dels att kartlägga och belysa hur de olika vägarna ser ut för unga vuxna som bedöms ha potential att på sikt gå vidare till arbete eller studier, och dels att inventera målgruppen. Syftet är vidare att genom kartläggning och fokusgrupper samt utifrån behovsanalysen utarbeta en aktivitetsplan som innehåller förslag på förbättringsområden på lång sikt. Målgrupp Målgruppen är unga vuxna med aktivitetsersättning som bedöms ha potential att på sikt gå vidare till arbete/studier. Metod Behovsanalysen riktar sig geografiskt till de fyra kommuner (Norrköping, Söderköping, Valdemarsvik och Finspång) som finns inom östra Östergötland. Behovsanalysen omfattar tre perspektiv; Inventering av målgruppen, Aktörsperspektiv samt Individperspektiv. Inventering av målgruppen Statistik rörande aktivitetsersättning har inhämtats från Försäkringskassan den 25 oktober

6 Aktörsperspektiv Intervjuer utifrån stödfrågor (Bilaga 1) har genomförts med representanter från Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Arbetsmarknadskontor samt vård- och omsorgskontor i Norrköping, Söderköping, Valdemarsvik och Finspång, Region Östergötland, NP Samverkan, Plattform Norrköping, Plattform Söderköping, Plattform Valdemarsvik, Samteamet i Finspång, Komvux, IVAS samt Marieborgs folkhögskola. Intervjuerna genomfördes under perioden 1 september till 18 oktober Individperspektiv Fokusgrupper där lokala kommunpolitiker fick möta personer med aktivitetsersättning med syftet var att fånga upp individernas upplevda behov. Deltagare bjöds in via handläggare och kontaktpersoner på olika myndigheter samt via annonsering på kommunernas hemsidor (Bilaga 2). Vid fokusgrupperna användes stödfrågor för att hålla diskussionerna igång (Bilaga 3). Resultat Inventering av målgruppen I Norrköping, Söderköping, Valdemarsvik och Finspång fanns det den 25 oktober personer som har pågående aktivitetsersättningsbeslut. Av dessa är 62 stycken i det förstärkta samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och därmed också i någon form av aktivitet som syftar till att hitta/återfå arbetsförmåga. 128 personer har i dagsläget en planering där syftet är att på sikt möjliggöra insatser via Arbetsförmedlingen. 161 personer har beslut om förlängd skolgång. Det finns även 20 personer som har vilande aktivitetsersättning, vilket innebär att de är ute i arbete eller studier. 438 personer har haft aktivitetsersättning i ett år eller mer. Procentuellt sett är detta i linje med riket i övrigt. I oktober 2016 hade totalt personer aktivitetsersättning i hela Sverige. För att skrivas in i det förstärkta samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan skickar aktualiserande myndighet begäran om gemensam kartläggning. Antalet gemensamma kartläggningar som aktualiserats från Försäkringskassan är ett mått på hur många individer som är på väg ut i arbete/studier. Begäran om gemensam kartläggning från Arbetsförmedlingen rör oftast personer som inte bedöms stå till arbetsmarknadens förfogande på grund av medicinska orsaker. Nedanstående diagram visar antal gemensamma kartläggningar som aktualiserats av Försäkringskassan (gröna rutor) samt av Arbetsförmedlingen (blåa cirklar). 5

7 Diagram över antalet nya gemensamma kartläggningar under perioden 1 januari 2015 till och med 25 oktober I diagrammet ser man att antalet gemensamma kartläggningar har varit betydligt högre under perioden september till december Vi bedömer att detta är resultatet av den effektutvärdering som Försäkringskassan deltagit i. Effektutvärderingen är ett regeringsuppdrag där man under en period av två år tittar på effekterna av insatserna Case Management, SIUS (särskilt introduktions- och uppföljningsstöd via Arbetsförmedlingen) och förstärkt samarbete. Arbetet med att hitta deltagare gjordes fram till och med december Aktörsperspektiv I vårt uppdrag låg att titta på aktörsperspektivet utifrån ett lokalt perspektiv. Vi har valt att inleda med ett avsnitt som avser hela vårt område innan vi presenterar resultat av mer lokal karaktär. Många av aktörerna arbetar över hela området och även lokala aktörer har resonerat samstämmigt kring många delar. Alla har uppdraget men ingen kan förverkliga det ensam. Samverkan över myndighetsgränserna är ofta en förutsättning för att personer med aktivitetsersättning ska kunna komma ut i arbete/studier. Många aktörer pratar även om att man behöver vara modig och våga prova vägar och lösningar som kanske inte alltid är de mest uppenbara. En framgångsfaktor när det gäller samverkan kring målgruppen är att man 6

8 vet vem som gör vad och när. Om mycket ska göras på en och samma gång kan det ha motsatt effekt. Att komma ut i arbete/studier är ett mål för många av de personer som har aktivitetsersättning idag. För att möjliggöra detta måste samhället kunna möta upp med det stöd som den enskilde individen behöver. Idag saknas, enligt de aktörer vi mött, ofta möjligheten att individanpassa en planering fullt ut. Man begränsas av att det inte finns insatser som passar just den här individen. Det kanske inte finns arbetsgivare som kan erbjuda passande arbetsuppgifter vid en arbetsträning. Man har också bara möjlighet att erbjuda aktiviteter dagtid. För alla personer är detta inte optimalt då man kanske på grund av sin funktionsnedsättning fungerar bäst kvällar och nätter. Möjligheter att jobba hemifrån borde också undersökas för målgruppen då detta är ett behov som finns. Risken är att bristen på lämpliga arbetsträningsplatser kan göra att det är svårt att få till bra arbetsförmågeutredningar. När en individ känner sig redo att prova sin arbetsförmåga är det i dagsläget många led och mycket byråkrati innan man kan komma igång, vilket gör att detta är ett stort steg att ta. Det är även ofta förknippat med långa väntetider, speciellt om utredningar av olika slag måste göras. Motivationen hos den enskilde har stor betydelse för om man ska lyckas. Med långa väntetider kan motivationen svikta. Personerna upplever en hopplöshet som inte är positiv. Perioder av ovisshet kan också bygga på ångest för personer som befinner sig i en utsatt situation. Väl ute på en arbetsplats är bristen på handledare stor. Den bristen kan också vara avgörande för resultatet. När personerna kommer ut på en arbetsplats är en trygg handledare oftast ett basbehov för att finna sig tillrätta och få klart för sig vad som krävs för att klara de uppgifter som ingår i ens dagliga rutiner. Under en arbetsträning är det också viktigt att ansvariga handläggare är med vid regelbundna uppföljningar. En framgångsfaktor är att inte stressa fram resultat utan låta det ta lite tid när individen väl kommit ut på en arbetsträningsplats. Önskvärt vore att väntetiden inför arbetsträning kunde minskas och tiden i arbetsträning kunde ökas. Villkoren och kraven för den som har aktivitetsersättning är ibland vaga och det kan vara svårt för den enskilde att veta vad som gäller. Att regelverket innehåller tolkningsutrymme är på gott och ont för den enskilde individen. Aktörerna vittnar om att det alltid fungerar bättre då Försäkringskassans handläggare är med och kan förklara vad som gäller för just den här individen vid ett personligt möte. Detta upplevs vara extra viktigt när individen närmar sig 30 år och därmed inte längre kan ha aktivitetsersättning. Man uppskattar också om det är tätare uppföljningar då man närmar sig övergång till någon annan typ av försörjning. Det är viktigt att ha en plan tillsammans redan från början för att man ska ha en större chans till en framgångsrik väg. Beslutens längd påverkar också personens möjlighet att komma till ro och följa en planering. Alltför korta beslut är oftast kontraproduktivt och skapar mer oro än framgång. 7

9 Inom många myndigheter i vårt område upplever man att det finns en resursbrist. Därför måste handläggarna, inte minst inom Försäkringskassan, prioritera vilka individer de lägger sin tid på. Ofta är det så att de personer som har störst förmåga att ta kontakt med Försäkringskassan är de som får insatserna först. Det är lätt hänt att de tysta inte får samma möjlighet till insatser. Handläggarnas tid räcker inte till för uppsökande verksamhet. Känslan hos handläggarna av att inte räcka till för den typen av uppsökande verksamhet är samstämmig både hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och hos de kommunala LSShandläggarna. Handläggarna vittnar om att det är oerhört viktigt att basala behov är tillgodosedda innan man börjar planera insatser som syftar till att leda ut i jobb/studier. Med basala behov avses bland annat bostad och vardagliga rutiner med mat, tvätt, städ och vila. Boendestöd eller liknande insatser i form av serviceboende eller bostad med särskild service kan ta tid att få beviljat och verkställt innan man kan komma igång med en sysselsättning. Aktörerna påpekar vid flera tillfällen att det är svårt att arrangera ett stöd till personer som behöver någon som kommer hem till individen och följer med till jobbet eller studierna. Det är ett stöd som inte naturligt faller på någon aktör idag men som ibland krävs för att man ska komma igång i någon insats. Ibland är det också så att det kostar så mycket kraft hos individen att följa sin planering så situationen på hemmaplan fallerar trots att man klarar aktiviteter utanför hemmet. Detta kan vara svårt att upptäcka och det är inte heller här självklart vem som ska stötta om behovet finns. Detta är ett område som faller utanför ramarna precis som frågeställningen ovan. Personer som har daglig verksamhet via LSS och går in i det förstärkta samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan upplevs ha ett stöd som bedöms fungera bra överlag. Om det inte fungerar på Arbetsförmedlingen har de oftast sin dagliga verksamhet att falla tillbaka på. Dessa individer fungerar ofta väl när det gäller rent praktiska delar i arbetsträningen, så som att passa tider och klara av att komma iväg på aktiviteter. Detta är färdigheter de fått träna på i lugn och ro på en daglig verksamhet. Vad gäller personer som inte omfattas av LSS utan som går direkt via Försäkringskassan in i det förstärkta samarbetet med Arbetsförmedlingen krävs det ofta mer insatser för att få dem att komma igång med arbetsträning. Ofta saknar dessa personer både utbildning och arbetslivserfarenhet och är därmed oförberedda på vad som förväntas av dem på en arbetsträning. De har inte hunnit få förståelse för hur det fungerar på arbetsmarknaden vilket ibland orsakar misslyckanden för individen själv. I de fall där det går bra har man ofta en individ som är starkare i sig själv och som har förkunskaper från praktik i skolan eller att de kommer från socialt fungerande miljöer. Det kan också bero på att individen hamnade rätt från början och fått möjlighet till förstegsinsatser där man fått träna på basala färdigheter. 8

10 Hjälp till självhjälp, vi stöttar till självständighet och pushar personen att göra lite till. Många aktörer upplever de koordinatorinsatser som finns via Plattformar och Samteam som mycket positiva. Det är en framgångsfaktor att det finns med någon som kan fungera som en samordnare av insatser och aktiviteter. Det är tufft att påbörja resan mot ett självständigt vuxenliv med allt vad det innebär och att då ha en koordinator som stöd är för många individer ovärderligt. Koordinatorn arbetar närmare individen än vad handläggarna har möjlighet till och får därmed också mycket kunskap om vilka färdigheter och styrkor som finns och hur dessa kan matchas mot olika arbetsuppgifter. Många individer i målgruppen har problem med psykisk ohälsa och detta tillsammans med NP-problematik gör att stödbehovet är stort. Flera aktörer vittnar om att detta är ett växande problem och att väntetiderna är långa för att få rätt stöd. Det rätta stödet är mycket individuellt och kan exempelvis handla om att få rätt medicinering men också samtalsstöd och utredningar. Aktörerna beskriver samarbetet med psykiatrin som svårt både för individer och handläggare då målgruppen som är i behov av insatserna växer. En annan målgrupp som upplevs växande är gruppen som har någon form av beroendeproblematik tillsammans med NP-diagnos och som också behöver sitt stöd via psykiatrin. Aktörerna tar på olika sätt upp frågeställningar kring möjligheten för individen att träffa en läkare och få ett korrekt utlåtande. Man nämner detta som en fråga som gör systemet rättsosäkert vid ansökan och lite av ett lotteri. Läkarna på vårdcentralerna känner inte alltid till aktivitetsersättning som förmån och vilka underlag som krävs. Dessutom har de oftast en mycket kort stund på sig för att lära känna personen och ta ställning till hur personens funktionsnedsättning påverkar möjligheten att arbeta. Frågan har väckts i samtal om varför det inte finns läkare på habiliteringen som skulle kunna utfärda dessa utlåtande med en jämn och hög kvalitet? Vem ska stödja människor att inse rimligheten i aktiviteten. Att hitta rätt stöd beskriver flera aktörer som en allt större svårighet då kraven på arbetsmarknaden hela tiden förändras och det är viktigt att också stödja individen att inse rimligheten i olika aktiviteter. Det handlar om att hamna på rätt nivå när man ska ut i insatser som ska leda ut i arbete/studier. Att ge individen och dennes nätverk information och förståelse för varför man har en nedsatt arbetsförmåga och vad det innebär är viktig information som ofta faller bort. Det är viktigt att personen får möjlighet att lyckas. Aktörerna beskriver att mycket av stödet kring personer med funktionsnedsättning bygger på att det finns personal på tjänsterna som är intresserade och villiga att sträcka sig lite extra. Många kämpar och tar strider för att nå utveckling. Det är viktigt att ha många och goda relationer på alla plan för att nå framgång i arbetet både på individnivå och på ett mer övergripande plan. 9

11 Norrköping Ett bekymmer för individer boende i Norrköpings kommun som det professionella nätverket lyfter vid upprepade tillfällen är den bostadsbrist som råder och långa köer för att få olika former av boende med insatser till exempel gruppbostad eller servicebostad. Aktörerna påpekar också bristen av ett fungerande försteg för en större grupp individer i Norrköping. Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Norrköpings kommun erbjuder få möjligheter till arbetsträning eller praktikplatser inom den egna organisationen och tar emot väldigt få personer, påpekar aktörerna. Här upplever man också att det är svårt för personer som en gång påbörjat en fungerande daglig verksamhet att därifrån komma vidare ut i anställning. Detta kan bero på flera olika anledningar men främst menar man att personerna är på en trygg plats och har en fungerande tillvaro. Man jobbar då inte aktivt för en fortsatt utveckling utan det blir lättast att vara kvar där man är, vilket man ofta beskriver som en inlåsningseffekt. Här påpekar man också att det kan finnas ett mörkertal i statistiken då det finns personer som är beviljade daglig verksamhet enligt LSS och verkställda i systemet men personerna i fråga går inte till verksamheten. Aktörerna funderar över hur man ska komma åt den gruppen för att stödja dem på bästa sätt? Norrköping har fördelar av att vara den största kommunen med stora arbetsplatser som ICA Maxi och McDonald s som är mycket framgångsrika i att ha en strategi för att främja mångfald på arbetsplatsen. Söderköping I Söderköping har andelen personer som söker aktivitetsersättning varit låg. Detta är något som man nu blivit medveten om och jobbar aktivt med att informera om ersättningsformen för att ge fler individer möjlighet att söka ersättningen. Här har man liksom i flera av de andra kommunerna en brist på förstegsplatser som man via plattformen jobbar med att försöka utveckla området, bland annat genom projektet Grön arena. Söderköpings kommun använder Försäkringskassans beslut som pekpinne vid beviljande av daglig verksamhet. Något som aktörerna diskuterar är vad som händer med individen om man inte får aktivitetsersättning, har man inte rätten till daglig verksamhet då? En annan fråga som lyfts är att kommunen inte fattar beslut om daglig verksamhet enligt socialtjänstlagen (SoL) vilket också diskuteras som en fråga som kan göra att individen faller mellan stolarna. I Söderköping jobbar man nu för att starta upp en grupp med aktiviteter i dataområdet för att kanske fylla ett tomrum med aktiviteter för en viss målgrupp. 10

12 Valdemarsvik Kommunens arbetsmarknadsenhet tillsammans med den kommunala JK-enheten fångar upp många individer och kan fungera som det försteg som saknas i de andra kommunerna i analysen. JK-enheten är en kommunal daglig verksamhet med arbetsliknande sysselsättning dit man kan komma både med beslut om daglig verksamhet enligt LSS och SoL. Trots detta upplever man att förstegsinsatserna måste öka och skulle behöva ha en ännu större organisation än idag. Många individer behöver lång tid på sig för att kunna komma vidare i nästa steg. Det är både för- och nackdelar med att vara en liten kommun. Utbudet av platser hos arbetsgivare och i näringslivet blir inte så stort men lokalkännedomen är god vilket också kan vara en fördel när man letar platser. En svårighet som aktörerna tar upp är det geografiska avståndet till Norrköping och många individer har svårt att ta sig till möten och utredningar som de kallas till i Norrköping. Detta gör att individer ibland förlorar värdefull tid och stöd för att vissa verksamheter inte kommer hem till individen utan bara gör saker på plats i Norrköping. Finspång Aktörerna lyfter här bristen på förstegsplatser men hoppas att den nya verksamhet som man håller på att startar upp kan fylla en del av det som saknas. Den nya verksamheten ska ges större möjligheter att individanpassa, vilket varit svårt tidigare. Här lyfter man en svårighet som gäller personer som har daglig verksamhet enligt LSS och som är redo att söka sig vidare. Om personen inte bedömts ha arbetsförmåga, men trots detta vill prova att komma vidare, finns ingen given mottagare som kan hjälpa personen på rätt väg. Man menar att om inte Arbetsförmedlingen är med då personen vill pröva sin arbetsförmåga är man skyddslös. I Finspång tar man, liksom i Valdemarsvik, upp svårigheter med kommunens geografiska läge. Här är det dock inte bara avståndet till Norrköping som försvårar utan också bristen på kommunikation mellan kommunens småorter och centralorten. Detta gör att individerna kan ha svårt att klara en arbetsprövning eller sysselsättning då bussarna endast går vid några tillfällen per dag. Individperspektiv Norrköping I Norrköping anmälde sig ingen till den fokusgrupp som vi bjöd in till. Vi tog då kontakt med en skola och fick kontakt med 12 elever där som gärna ställde upp som vår fokusgrupp. Samtliga deltagare har aktivitetsersättning. Detta gör att någon av de elever som deltagit kan ha en annan hemmakommun än Norrköping. 11

13 Deltagarna tycker att det är svårt att navigera på Försäkringskassans hemsida. På sidan är det svårt att veta vad man letar efter, språket är krångligt och det är svårt att komma fram till informationen om aktivitetsersättning. Deltagarna beskriver sina kontakter med Försäkringskassans handläggare, då de ansökt om aktivitetsersättning, som röriga. Det är svårt att få kontakt med en handläggare då handläggarna som deltagarna haft kontakt med inte svarar på mail och sms. Deltagarna beskriver sina svårigheter att själva ringa och vill gärna kunna kontakta handläggaren på andra sätt än via telefon. Man beskriver också byten av handläggare och dåligt med information om detta. Deltagarna är överens om att det alltid fungerar bättre då man haft en personlig kontakt och vet vem ens handläggare är. Man ger goda exempel på när handläggaren förstått problematiken och stöttat på ett bra sätt så personen fick möjlighet att komma vidare. Deltagarna beskriver långa handläggningstider och svårigheter att få läkarutlåtanden som känns korrekta. Man talar också om att det har tagit lång tid innan ersättningen börjat betalats ut. Någon beskriver känslan av att det är lite som ett lotteri med aktivitetsersättning. Personer med samma förutsättningar bedöms olika. I exemplet handlar det om att den ena personen bedöms ha halv arbetsförmåga medan den andra får hel aktivitetsersättning. Deltagarna beskriver de beslutsbrev som skickas hem som onödigt långa och krångligt skrivna. Alla är inte medvetna om att det medföljer ett förmånskort på sista sidan av beslutsbrevet. Förmånskortet berättigar till vissa rabatter. Få av deltagarna har läst sina beslutsbrev och har därmed inte heller kunskap om när beslutet löper ut och när det är dags att söka igen. Önskemål är att beslutsbreven ska skrivas på normal svenska. Man råkar träffa rätt person. Deltagarna beskriver också svårigheter i kontakten med vården. Man har slussats mellan olika vårdgivare för att någon skall skriva ett utlåtande. När Försäkringskassan sedan har begärt in kompletteringar har aktuell läkare slutat och det är svårt att få kompletteringen. Man frågar sig också hur en läkare som aldrig har träffat dem ska kunna bedöma hur deras arbetsförmåga är vid ett kort läkarbesök. Deltagarna beskriver situationer där de upplevt att kunskapsbristen i vården är stor. Känslan är att många inte vet vad högfungerande autism innebär. Deltagarna återkommer flera gånger till att det är viktigt att ha tur. Att träffa rätt handläggare, att träffa rätt person som kan stödja en när man som bäst behöver det eller att ha någon nära anhörig eller vän som kan hjälpa till när det som bäst behövs. Det kan till exempel handla om att få hjälp att läsa ett brev som kommit på posten, att få information om viktiga saker som ersättningar eller hur man gör för att få det stöd som behövs. Man säger att det ofta handlar om att träffa den där personen som orkar eller har lust att göra det där extra som kanske inte är personens normala ansvarsområde. Det är då man träffat rätt person och man får möjlighet att komma vidare. 12

14 Deltagarna ger mycket beröm till utbildningen och det stöd som lärare och handledare på skolan ger. Dock säger lärarna att det är viktigt vad som kommer sedan, att det finns en mottagare när eleverna avslutar sin skolgång så inte utvecklingskurvan planar ut utan att man får möjlighet att fortsätta att växa som människa på alla plan. Vem som är mottagare varierar utifrån individens egen planering. Ibland är det Arbetsförmedlingen eller Försäkringskassan, ibland en annan studieform eller en kommunal biståndshandläggare. Söderköping I Söderköping mötte vi en stor fokusgrupp bestående av personer med aktivitetsersättning och några anhöriga. Med vid träffen var också ett par stödpersoner. Det är lätt att hamna mellan stolarna när man tillhör målgruppen framhåller flera personer vi intervjuat. Det är stor risk för långa tider med inaktivitet när man går till exempel från habilitering till psykiatri, man vet inte vem som ska göra vad och det är långa väntetider. Långa väntetider för att träffa en läkare för att få ett utlåtande och även långa väntetider för andra besök vilket gör att tiden med aktivitetsersättning ibland blir stressande då beslutet kanske är kort och man upplever att man måste söka på nytt väldigt snart igen. Alla steg, väntetider och ansökningar bygger upp ångest på olika sätt. Deltagarna framhåller en önskan om att det ska finnas möjlighet att kunna göra studiebesök och prova på utan att det ska behöva fattas en massa beslut. Lite mindre krångel och mera möjligheter att prova på vore önskvärt. I Söderköping fattar man inte några SoL-beslut om daglig verksamhet vilket varit problematiskt för några då man inte faller under LSS personkrets men har känt sig i behov av daglig verksamhet inom kommunen. Någon benämner Försäkringskassan för det ansiktslösa folket. Vikten av att ha ett ansikte på de personer som handlägger ens ärende oavsett vilken organisation man tillhör framhålls. Det är svårt att öppna sig och ha en dialog med någon man oftast har en mycket kortvarig kontakt med och dessutom inte vet vem det är, ofta bara ett namn på ett papper. Det är positivt när det finns en person som håller samman insatserna. Det är viktigare att det är rätt person än var den har sin anställning. Det handlar mycket om att känna förtroende. Det är ofta otydligt vilka krav som Försäkringskassan ställer när man har aktivitetsersättning för den enskilde individen. Informationen om aktivitetsersättning är svår att förstå. Man beskriver hur man behöver hjälp för att tolka beslutsbreven, alldeles för många svåra ord används och de är onödigt långa. Det känns bra när Försäkringskassans handläggare förklarar besluten muntligt. Ibland förväntas man skriva på blanketter och papper där man inte förstått innehållet. Det är svårt att veta själv om man inte har varit ute i verksamhet, vad man behöver för att klara ett jobb. 13

15 En fråga som flera deltagare har fått av sina handläggare är Hur vill du ha det?. Det är inte en bra fråga att få, när man inte vet vad som finns och slussas mellan olika instanser. Flera efterlyser bättre stöd och handledning vilket man upplever att man har fått då man knutits till plattformen. Det är viktigt att praktiken måste få ta tid, flera deltagare vittnar om att stödet tagits bort när det börjat gå bra och menar då att det ofta glömts bort att det är tack vare stödinsatsen som det går bra. Det kan handla om att en viktig stödperson prioriterats bort alltför tidigt eller att exempelvis en samtalsstödjande insats bedömts vara slutförd. Handledaren på praktikplatsen är viktigast. Det är viktigt med förståelse och kunskap, med tydliga ramar och scheman så man själv vet vad som förväntas. Man upplever att Arbetsförmedlingens beslut om praktik ofta är för korta. Ett beslut på 3-6 månader har motsatt effekt och föder ångest och oro. Här beskriver man också den inlåsningseffekt som ens svårigheter innebär då det är stort sett omöjligt att få praktik/sysselsättning/skolgång i en annan kommun än där man är skriven. Om man har ett boende i en gruppbostad är det också svårt att få flytta till en annan kommun eller studera på folkhögskola, då man inte kan hyra ut sin bostad i andra hand under tiden eller måste vänta länge på bostad i en annan kommun. Anhöriga lyfter frågan gällande stödet för att vårda sina vuxna barn. Möjligheten till vård av barn upphör när barnet fyller 21 och systemet är utformat för att ens barn ska flytta till gruppbostad efter gymnasiet. Så ser inte verkligheten ut och många unga vuxna har inte fått möjligheten till att flytta hemifrån. Idag måste man som förälder ta semesterdagar varje gång man måste stödja sitt vuxna barn vilket inte alls känns tillfredsställande. Valdemarsvik Till Valdemarsviks fokusgrupp kom en deltagare. Dock fick vi många synpunkter att återge här. Deltagaren beskriver steget från studier till sysselsättning som stort och att det känns viktigt att tiden däremellan inte blir för lång. Känslan är att det då blir svårare att komma igång igen om man vänjer sig vid att vara utan vardagsrutiner. Det är viktigt att bara ha en handläggare som man har förtroende för då är det lättare att komma vidare. Försäkringskassans hemsida är svår att söka på, om man inte vet vad stödet man söker heter är det svårt att leta sig fram till rätt ersättning. Hemsidan är rörig och inte lätt att följa, man måste kunna mycket för att hitta rätt. Information som är lättfattlig om ens rättigheter är svårt att hitta överlag, inte bara på försäkringskassans hemsida. Faktorer som deltagaren beskriver som viktiga för att man ska lyckas är att saker är begripliga, att det finns ett personligt stöd och engagemang, att man minskar krångel och saker som kan ge upphov till missförstånd. Det är viktigt att få hjälp att sätta upp personliga mål som är möjliga att nå. Känslan av att handläggaren eller personen som stöttar deltagaren har kontroll är viktigt för tryggheten. 14

16 Finspång I Finspång har vi inte lyckats med vår intention att träffa deltagare i en fokusgrupp. Vi har dock träffat det professionella nätverket som har gett oss sin bild av situationen i Finspång. Trots upprepade mail med kommunen och samtal med personer som kommer i kontakt med aktivitetsersättning i Finspång har inte någon anmält sitt intresse för att delta i samtal. 15

17 Analys Försäkringskassan har en skyldighet att samordna de rehabiliteringsinsatser som individen behöver. I lagtexten finns det ingen beskrivning av vad det egentligen innebär att samordna rehabiliteringsinsatser. Att samordna är att aktivt arbeta med att foga samman rehabiliteringsåtgärder så att de länkar i varandra, löper parallellt eller på annat sätt bildar en väl fungerande helhet. Det finns många parametrar som måste fungera för att samordningen ska bli av. Samordning kräver mer resurser i ett inledningsskede vilket gör det svårt för Försäkringskassans handläggare att räcka till i dagsläget. För att det ska finnas insatser att samordna måste fler aktörer vara inblandade och villiga att samarbeta. Arbetsmarknaden måste också vara redo för att ta emot individen. Ett samhälle som inte är lätt att ha svårigheter i. Processerna i de olika organisationerna är otydliga och ständiga omorganisationer bidrar till ökad förvirring, både hos professionella aktörer och individerna själva. Det är svårt att följa ett ärendes gång och veta var och hur man ska agera. I våra samtal blev det tydligt att det är svårt att skilja på alla begrepp och veta vem som har ansvar för vad. Det finns inte heller alltid upparbetade rutiner för samarbetet mellan olika aktörer, både i och utanför den egna organisationen. Att ansökningsförfarandet är något av ett lotteri har nämnts från flera håll, både från aktörer och personer med aktivitetsersättning. För att få ett läkarutlåtande måste man i de allra flesta fall kontakta sin vårdcentral där man under ett kort läkarbesök skall ge hela bilden av sin situation. Detta ställer höga krav både på att läkaren har kunskaper inom området och att individen har förmåga att förmedla sin situation under ett kort möte. För många i målgruppen är kommunikation svårt, vilket i sin tur ställer ännu högre krav på läkarens förmåga att uppfatta och tolka personen korrekt. I de flesta fall träffar läkaren bara personen vid ett tillfälle och ska vid det besöket bedöma hur funktionsnedsättningen påverkar individens möjligheter att arbeta. Använd normalsvenska! Språket som används i beslut och utredningar upplevs komplicerat och högtravande. Många individer pratade om att de antingen inte alls läser beslutsbreven för att de är så krångliga eller också läser men inte förstår. Intentionen hos myndigheterna är att skriva på lättläst svenska uppskattas av många, men ännu är man inte i hamn vad gäller detta framför allt då det gäller att göra dokumenten tydliga. Många, både individer med aktivitetsersättning och representanter från det professionella närverket, pratade om hur viktig den personliga kontakten är. Det är viktigt att veta vem som är ens handläggare för att bygga upp förtroende som hjälper personen framåt. Idag är personalomsättningen inom samtliga organisationer hög, vilket inte gagnar vår målgrupp. Många av aktörerna vi har mött upplever en pressad arbetssituation och känner att de är 16

18 otillräckliga. Man vill göra mer, men har inte möjlighet. Vi har mött handläggare med ett stort engagemang som känner att de har svårt att göra ett bra jobb under rådande omständigheter. Man upplever en frustration då det inte finns tillräckligt många och individanpassade insatser att erbjuda. Insatser utifrån individens behov istället för att individen ska anpassa sig efter de insatser som finns. I samtliga kommuner nämner man bristen på individanpassade förstegsplatser som primär. Detta är något som behöver utvecklas för att fler ska kunna komma ut i aktiviteter som kan leda till arbete/studier på sikt. Arbetsmarknaden i helhet är pressad. Det är många som konkurrerar om arbetsgivarnas möjlighet att ta emot praktikanter/personer på arbetsprövning. På arbetsplatsen faller oftast handledaransvaret på en medarbetare som har också har sina vanliga arbetsuppgifter att sköta. Det är ett stort ansvar att ta om man som handledare inte har rätt stöd för att klara denna uppgift. Handledaren på arbetsplatsen är en nyckelperson och ofta den som möjliggör ett lyckat resultat. För en person som har aktivitetsersättning är gemensam kartläggning vägen in i det förstärkta samarbetet mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. I det förstärkta samarbetet är syftet att personen ska närma sig arbetsmarknaden och på sikt kunna få en anställning. Antalet gemensamma kartläggningar är ett mått på hur många individer som närmar sig arbetsmarknaden och även ett tecken på att man i området har en väl fungerande samordning. Enligt statistik från Försäkringskassan från oktober 2016 ser man att antalet gemensamma kartläggningar har varit betydligt högre under perioden september till december 2015 (se diagram på sidan 5). Vi bedömer att detta är resultatet av den effektutvärdering som Försäkringskassan deltagit i. Effektutvärderingen är ett regeringsuppdrag där man under en period av två år tittar på effekterna av insatserna Case Management, SIUS (särskilt introduktions- och uppföljningsstöd via Arbetsförmedlingen) och förstärkt samarbete. Arbetet med att hitta deltagare gjordes fram till och med december Varje gång man lämnar en situation ska det finnas en mottagare. Annars blir det bara en resurs som inte får bli. I våra möten blev det tydligt hur viktigt det är att individen aldrig får lämnas utan en tydlig planering. När det finns en gemensam och meningsfull planering minimeras risken att man faller mellan stolarna. Då är det tydligt vem som gör vad och när. Individen blir trygg och kan fokusera mer på att nå sitt mål. 17

19 Förbättringsområden Under tiden som vi har arbetat med behovsanalysen har vi löpande reflekterat kring de samtal vi haft och utifrån de data vi samlat in. Utifrån detta har vi identifierat de förbättringsområden som följer här. Handledarstöd på arbetsplatsen När en individ har kommit ut i arbete/arbetsträning/praktik är handledaren otroligt viktig. Det är handledaren som ska finnas nära och stötta när det behövs, samtidigt som handledaren själv oftast har arbetsuppgifter i ordinarie verksamhet att utföra. Detta ställer höga krav på handledaren. Vad har just den person som jag ska handleda för förutsättningar att klara arbetet? Vilka styrkor och vilka hinder finns? Hur bemöter man just den här personen för att han eller hon ska utvecklas och växa in i sin roll? Det finns idag en brist vad gäller handledning till arbetsgivare och personalgrupp, samt även till individen själv. Stödet för att möjliggöra etablering och kvarstannande på arbetsplatsen behöver utvecklas. Utvecklat stöd till personer med hemmasittarproblematik Svårigheter för personer i vår målgrupp att ta sig från hemmet till sin praktik/arbete är ett utbrett problemområde som många lyfter. Det råder oklarheter kring vilken myndighets ansvar det är att arbeta med denna grupp. Vi vill se en metod för arbetet med denna grupp och en tydligare ansvarsfördelning. Orsakerna till att man inte klarar av att på egen hand ta sig hemifrån kan vara många och komplexa. Individens behov ska styra insatsen. Vad är orsaken till att man stannar hemma? Vilka konsekvenser får det för individen? Varför behöver man kunna ta sig hemifrån? Identifiera individuella stödbehov Idag är det otydligt vem som bär ansvaret för att identifiera individuella stödbehov och hur man ska gå till väga. Vi önskar att man hittar metod så att fler kan få bättre stöd att komma vidare. Vi tänker att detta sker på en myndighetsgemensam arena. Kan samverkansteamen i kommunerna användas? Tydliga processer Processerna för både aktörer och de enskilda individerna som tillhör vår målgrupp behöver förtydligas och organiseras så de blir lätta att följa. Det finns många interna lösningar för detta, oftast personbundna. Vi tänker oss en tydligare ansvarsfördelning och tydliga kontaktvägar för att förenkla nätverkande och samverkan. Det bör bli tydligt så att det alltid finns en mottagare då en individ går vidare från ett steg till ett annat. För den enskilde individen bör man också arbeta för att säkerställa så att han eller hon vet vad som förväntas. Läkarkontakter/Läkarutlåtanden Många har lyft svårigheter att få läkartider för utfärdande av läkarutlåtande. Det upplevs också problematiskt att en läkare man aldrig tidigare träffat på kort tid ska göra en bedömning av hur funktionsnedsättningen påverkar arbetsförmågan. Vi önskar att målgruppens möjlighet till skyndsamma läkarbedömningar ses över. Att vänta länge på läkartider och läkarutlåtanden är inte gynnsamt för personen. Med läkarutlåtanden av hög kvalitet minskar också de kompletteringar som Försäkringskassan behöver göra för 18

20 att kunna ta ställning om rätten till aktivitetsersättning. Det kan både handla om kompetensutveckling för läkarkåren för att öka kunskapen kring aktivitetsersättning men även en organisatorisk fundering kring var det är lämpligast för målgruppen att de ska söka kontakt för att få sitt utlåtande. Kan man regelbundet använda sig av tvärfunktionella bedömningar för att få ett fylligare underlag? Med tvärfunktionella bedömningar avser vi att flera professioner är involverade i bedömningarna. För en enskild läkare är det svårt att på ett kort besök bedöma individens möjligheter på arbetsmarknaden. Med stöd av exempelvis arbetsterapeut, sjukgymnast och psykolog tror vi att man redan från start får ett bättre underlag och att färre kompletteringar behöver göras. Vårdens resurser används på detta sätt mer effektivt och individen kan snabbare få börja fokusera på sin planering för att komma närmare sitt mål. Utveckling av samarbetet med psykiatrin För många personer med aktivitetsersättning är psykiatrin en mycket viktig aktör. Samtidigt har inte psykiatrin obegränsade resurser. Hur kan psykiatrins resurser användas så att de räcker till fler och att färre behöver vänta länge? Mycket arbete kring detta pågår redan. Kan man på individnivå hitta metoder för att samverkan ska bli effektivare med kortare väntetider och snabbare insatser? Finns det möjlighet att på sikt göra besparingar genom att man gör investeringen (i form av bedömningar och behandlingar) tidigt? Myndighetsgemensamma insatser Många aktörer har reflekterat kring vikten av att låta individens behov styra insatser. Man önskar myndighetsgemensamma arenor som kan nyttjas av alla, oavsett hemmamyndighet eller försörjning. Många har lyft behov av att kunna erbjuda studiebesök i arbetslivet för personer som kanske inte har så mycket kunskap kring hur det fungerar på en arbetsplats. Man vill även ha prova på-platser där man utan långa beslutsprocesser kan få testa olika arbetsuppgifter. Även insatser i form av samtalsstöd och stöd i att hitta sin motivation önskas. För att möjliggöra detta ser vi en styrka i att använda de myndighetsgemensamma verksamheter som redan finns i dag istället för att bygga upp något nytt från grunden. Denna insats skulle kunna rymmas under Plattformarnas och Samteamets verksamheter. Skapa fler praktik/arbetsplatser i de egna organisationerna Samordningsförbundet i östra Östergötlands huvudmän (kommunerna, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Region Östergötland) borde föregå med gott exempel och öppna upp sina verksamhet för att ta emot personer med aktivitetsersättning på arbetsträning/praktik och kanske även på sikt kunna erbjuda några arbetstillfällen. Vi tror att detta skulle ge ett stort mervärde för alla, såväl individ, medarbetare och arbetsgivare. Försättsblad till beslutsbrev Många har lyft att beslutsbreven som skickas ut är svåra att förstå. De är långa, omfattande och skrivna på ett språk som många upplever krångligt. Vi vill att man använder ett försättsblad till beslutsbrevet där det mycket kortfattat står om man får eller inte får sökt ersättning samt under hur lång tid man vid ett beviljande får ersättningen. 19

21 Ett gott exempel Vi väljer avslutningsvis att träffa en kvinna som haft aktivitetsersättning under många år och nu är ute i arbetsträning för att samtala med henne om vad som varit viktigt på vägen för att komma vidare. På vägen för att komma dit hon är idag har hon gått flera utbildningar och har fortfarande kontakt med den mentor hon hade under sin skoltid. Efter utbildningarna har hon provat på tre olika arbetsplatser innan hon kom dit hon är idag. Hon har varit på arbetsplatsen i drygt två år via LSS och hon trivs alldeles utmärkt. Ibland kan hon sakna att ha en mer social arbetsplats då det under delar av året är en hel del ensamarbete. Det sociala behovet fyller hon med en rik fritid med flera föreningsaktiviteter. Vi ber henne berätta om några saker som varit viktiga för henne och hennes utveckling då beskriver hon följande punkter: - Det är inte bara rätt stöd som räknas, man måste ta tag i saker själv också och inte bara sitta och vänta. - Ibland måste man tänka själv och ge förslag om man ska hitta någon stans att vara. - Man måste kunna fråga om man undrar över något. Det måste vara okej. - Man måste också kunna sätta ner foten när man känner att något är fel, att det inte blir en stor grej av saker som kan tas upp direkt. - För mycket hjälp är lika skadligt som för lite, det föder dåligt självförtroende och förstärker det som inte fungerar. - Att ha en assistent i skolan är oftast inte någon bra lösning då man känner sig utpekad och förnedrad. Bättre att ha en extra vuxen i klassen så man kan få svar på sin frågor när man behöver det. Det var mycket berikande att samtala med kvinnan som gjort en resa genom hela systemet från grundskolan till olika instanser till att idag ha en arbetsplats att gå till, ett eget boende och en rik fritid och som själv reflekterat så mycket över vad som påverkat henne på olika sätt under resans gång. Slutsats Arbetet med denna behovsanalys har påvisat behovet av att kunna lyfta blicken och se bortom den egna verksamheten. I de samtal vi har haft med personer som har aktivitetsersättning blir detta tydligt. För dem är det inte viktigt var en person har sin anställning utan det är snarare tryggheten att veta det finns någon där som stöttar och följer upp och med när det behövs. Från aktörsperspektiv anger man som en framgångsfaktor att det alltid ska finnas någon som tar emot när man lämnar en situation för en annan. Aktörerna är bra på att snappa upp vad individerna behöver och det finns en stor vilja att stötta. Man har till viss del möjlighet att individanpassa lösningar, men begränsas av att det finns så få insatser att ta till. Många vill se myndighetsgemensamma arenor där det är behovet som styr och inte vilken ersättning personen har. Man vill ha insatser som kan komma igång snabb utan krångliga beslutsvägar. Många är överens om att långa väntetider föder ångest och minskar motivation hos individen. 20