Våldtäkten drabbar också de anhöriga. En rapport från RFSU-kliniken av Marianne Göthberg

Transkript

1 Våldtäkten drabbar också de anhöriga En rapport från RFSU-kliniken av Marianne Göthberg

2 Våldtäkten drabbar också de anhöriga 1977 startades en mottagning för våldtagna kvinnor på RFSU kliniken i Stockholm. Det var den första i sitt slag i Sverige. Av arbetet med offren lärde vi oss snart att det inte sällan fanns personer i kvinnans omgivning som också drabbades av problem till följd av våldtäkten. Det kunde vara partnern, föräldrar, syskon eller väninnor som på olika sätt kände sig illa till mods och otillräckliga. Våldtäkten kunde också framkalla skuldkänslor. Det var uppenbart att många anhöriga behövde professionellt krisstöd och att det underlättade för offret att kunna avbörda sig ansvaret för sina närmaste. Sammanfattningsvis kan sägas att mottagningen genererade en bred kunskap om innebörden av våldtäktsbrottet ur offrets, gärningsmannens, anhörigas och faktiskt även rådgivarens perspektiv. Våldtäkt är en handling som väcker starka känslor. Erfarenheterna från RFSU har dokumenterats rikligt och på flera språk i böcker, manualer och facktidskrifter (se litteraturförteckning, sidan 10). I och med att omhändertagandet av våldtäktsoffer under 1980-talet alltmer blev en fråga för institutioner i samhällets regi, främst kvinnoklinikerna, upphörde i princip mottagningen på RFSU. Att offentliga kliniker skulle svara för vården av våldtagna kvinnor hade också länge varit RFSU: s strävan. Det var inte en uppgift som huvudsakligen skulle ligga på kvinnohusen, kvinnojourerna eller andra frivilligorganisationer. På RFSU pågår alltjämt en terapeutisk verksamhet för offer som har särskilt svårt att få hjälp på annat håll, vilket kan vara fallet för till exempel en del våldtagna män. Mottagningen anlitas dock mest av anhöriga till våldtäktsoffer. Sedan våren 2001 finns också ett etablerat samarbete med Teamet för Våldtagna Kvinnor, det vill säga Kriscentrum för kvinnor och Alla Kvinnors Hus som består i att Teamet hänvisar personer i den våldtagna kvinnans omgivning som behöver hjälp till RFSU. Så sker också i ökande omfattning från den relativt nyöppnade (år 2005) Akutmottagningen för våldtagna kvinnor på Södersjukhuset. Mellan 2001 och 2005 togs 56 anhöriga emot på RFSU-kliniken. Av dessa var 27 män och 29 kvinnor. Sammanlagt gjorde de 168 besök, 20 personer kom parvis som föräldrar och samtal med syskon ihop med föräldrar har också förekommit. En utvärdering av hur de uppfattat besöken på RFSU och om kontakten inneburit någon förändring i upplevelsen av problemet som de sökte för, görs löpande - precis som av annan terapeutisk verksamhet på kliniken. Oron för anhörigas reaktioner Det är nu min avsikt att mer ingående och mer detaljerat än i tidigare dokumentation beskriva både den våldtagna kvinnans oro för hur personer i hennes närmaste omgivning reagerat och hur dessa i sin tur kan ha påverkats av övergreppet. Det är som om våldtäkten emellanåt drabbar de anhöriga lika hårt som offret vilket får betydelse också för hennes förmåga eller snarare, bristande förmåga, att ta sig igenom krisen och lämna övergreppet bakom sig. Tonvikten kommer att ligga på hur de anhöriga beskrivit sina problem och vad de främst velat ha hjälp med. Erfarenheten visar att kvinnans oro i många fall varit befogad. Många anhöriga vi mött 2

3 på RFSU har inte bara känt sig rådvilla och hjälplösa inför hennes situation utan också fått egna svåra problem som de behövt professionellt stöd för att förstå och reda ut. Partnern. Vill han ha mig? Min erfarenhet är att de flesta kvinnor med fast partner berättat om våldtäkten för honom. Trots att han vanligen visat förståelse och inlevelse i hennes känslor och gjort sitt bästa att stödja henne, har det ändå inte hindrat henne från att fundera kring hur deras samliv ska bli i fortsättningen, i varje fall när den första chocken lagt sig. Samlivet med betoning på sex. Har jag förändrats? Kommer han att tycka det? Tänk om han inte längre känner lust till mig! Sådana tankar kan leda till att hon provar att ha sex kort tid efter övergreppet, inte för att hon egentligen vill utan för att testa om han vill. Eller så gör hon tvärtom, väntar och undviker situationer som kan leda till sex för att slippa bekräftelse på sina farhågor. Att avhålla sig från sex kan givetvis också bero på en rädsla att återuppleva våldtäkten i ett samlag, att se gärningsmannens ansikte framför sig. Han som kränkte och skymfade henne så illa! I rådgivningsarbetet har det känts viktigt att få kvinnan att berätta om sådana tankar. Gör hon det inte spontant, kan man själv fråga om det är något i sexlivet hon funderar över. Visa henne att det går att tala om sådana saker. Dessutom, vilket framgår längre fram i texten, behöver kvinnans oro inte alls vara obefogad. Det finns partners som reagerar på våldtäkten med sexuella otillräcklighetskänslor eller med att tappa lusten för att ha sex. Det understryker betydelsen av att partnern kan ha behov av rådgivning för egen del. Han tar på sig skulden Att pojkvännen nästintill tagit på sig skulden för att kvinnan blev våldtagen är också ett problem vi mött både som rådgivare åt kvinnan och åt partnern. Han kan till exempel ha anklagat sig själv för att han inte följt henne hem från tunnelbanan. Han borde ha handlat på ett annat sätt, tycker han. Hade han gjort det, skulle övergreppet gått att förhindra är underförstått innebörden i hans resonemang. Att det är ett önsketänkande kan bli rådgivarens uppgift att förklara både för kvinnan och pojkvännen. Han hade inte bara velat utan också kunnat rädda henne, tror han. Är partnern alltför upptagen av sina egna känslor är risken stor att kvinnan inte får plats för sina. Följden blir att hon stänger om sig. Pojkvännen har tagit utrymmet. En självförebrående partner blir nästan alltid en extra belastning för kvinnan, vilket är ytterligare ett skäl, utöver att han mår dåligt, till att hålla dörren öppen för rådgivning eller kristerapi åt honom. Ska jag behöva trösta honom? som en kvinna uttryckte det. Det motsatta, det vill säga att kvinnan lägger över ansvaret för att hon blev våldtagen på partnern, förekommer också. Hur svårt han kan ha att värja sig mot sådana anklagelser beskrivs på sidan 5. 3

4 Skylla sig själv Det händer att kvinnan upplever våldtäkten som ett straff för att hon till exempel gått ensam på en fest, för att hon druckit för mycket, för att hon tagit sällskap med en manlig arbetskamrat hem efter julfesten på jobbet, för att hon grälat med partnern, för att hon lämnat honom i vrede samma kväll och många andra skäl. Hon har gjort något som hon förtjänar att straffas för. Hon har sig själv att skylla! Om både kvinnan och hennes partner anklagar inte bara sig själva utan också varandra finns inget utrymme kvar alls för att bearbeta övergreppet och konsekvenserna av det. Ett av många skäl talar för att uppmuntra kvinnan att ventilera sina tankar kring partnern och även andra anhörigas reaktioner på övergreppet. Det kan förhålla sig så att inte bara partnern, utan också väninnor, syskon eller föräldrar tycker att hon varit för oförsiktig, för obetänksam i sitt sätt att röra sig ensam på stan. Lite grann har hon sig själv att skylla. Han kommer inte att förstå Även om de flesta kvinnor berättat om våldtäkten för sin partner, finns dock de som inte velat göra det. Ibland har det berott på en önskan att glömma övergreppet som skedde under semesterresan i utlandet, i varje fall att inte bli påmind om det. Kvinnan föreställer sig hur partnern kan komma att reagera och vill inte utsätta sig för det. Det räcker med vad jag har att bära på själv. Ibland kan det falla sig naturligt att fråga hur hon tror att den framtida relationen med partnern blir om hon inte törs berätta. Litar hon inte på honom? Hur de anhöriga beskriver sina problem Det vanligaste är att den anhöriga vill veta hur han/hon bäst ska kunna stödja den våldtagna. Hur kan jag hjälpa henne i den här situationen? Hur mycket ska jag prata med henne om det? Hon säger nästan ingenting, bara gråter. Jag känner mig så rådvill, har aldrig tänkt att något sånt här skulle inträffa i vår familj. Som nämnts tidigare, plågas en del anhöriga av dåligt samvete för att de inte bidragit till att förhindra övergreppet. Vi skulle förstås ha mött henne vid bussen som ett föräldrapar anklagade sig för. Andra närstående kan behöva hjälp att förstå och komma tillrätta med de svåra känslor som våldtäkten väckt hos dem själva. Det kan vara återkommande mardrömmar, sömnproblem, sexuella svårigheter, bristande koncentration i arbete och studier eller nedstämdhet för att nämna några tillstånd jag mött. Hela vår familj mår dåligt. Vad ska vi ta oss till? Med övergreppet i fokus brukar jag försöka hjälpa dem att så konkret som möjligt formulera sina undringar och sina känslor. Vad är det som är särskilt svårt? Vad skulle få dem att känna sig mindre hjälplösa? Vilken är den mest framträdande känslan? Ibland har det handlat om att förtydliga eller förklara reaktioner hos den våldtagna, att berätta om vilka följdverkningar kvinnor brukar få efter ett övergrepp. Det händer också att jag berättar om drivkrafterna bakom våldtäkt, att det kan handla om vrede, hat, hämndbegär, 4

5 behov av kontroll och oförmåga att klara avvisanden hos gärningsmannen. Offret är oftast ett substitut, en ersättning eller en ställföreträdare, för den som hans känslor antagligen gäller. En person ur hans förflutna. Offret har råkat komma i hans väg. Ibland kan det vara bra att kunna berätta för de anhöriga vad man vet om hur kvinnor prövar att göra motstånd under övergreppet. Många provar flera strategier, både fysiska och verbala. Att försöka prata sig ur situationen är en form av verbalt motstånd som en del kvinnor använder sig av. Jag försökte avleda honom genom att föreslå att jag skulle göra kaffe. Jag sa att jag behövde gå på toaletten. Eller kanske smickrar hon honom: Du som är så snygg kan väl få vilken tjej du vill eller skrämmer honom: När som helst ringer grannen på dörren. Öppnar jag inte kommer hon in med egen nyckel. Om inget hjälper, ger hon upp inför rädslan och hotet att han ska döda henne och övergreppet genomförs. Sannolikt har denna uppgivenhet i många fall hjälpt att rädda henne till livet! För en del anhöriga är denna typ av mer allmän information långt ifrån tillräcklig. Våldtäkten har framkallat mer specifika reaktioner som det gäller att förstå för rådgivaren. Fortsättningsvis ger jag några exempel på vad jag avser. I dessa fall tror jag det får betydelse att offrets och den anhöriges rådgivare inte är samma person. Det är mitt fel att hon blev våldtagen Några gånger har jag mött partners som varit förtvivlade för att den våldtagna kvinnan anklagat dem för att vara upphovet till övergreppet: Jag skulle ha följt henne hem, Om jag inte varit trött, hade jag gått med henne till tunnelbanan, Om jag inte grälat på henne, hade hon stannat hemma med mig är exempel på hur mannen kan ha uttryckt sig. Det vill säga: om de varit tillsammans, hade hon inte blivit våldtagen. Partnern har inte kunnat värja sig eller tillbakavisa kvinnans förebråelser. Det har blivit min uppgift att förklara att de kan bottna i en självkritik hos henne. Hon kan ha tänkt: Jag borde inte ha gått min väg, men eftersom hon inte orkar med några självförebråelser projicerar hon dem på honom i stället. Våldtäkten blir en otrohet Det förekommer också att partnern känner våldtäkten som riktad mot honom. En annan man har legat med hans kvinna. Med sitt förstånd vet han att övergreppet inte är en otrohet men ändå upplever han det så. Våldtäktsmannen blir som en rival och i ett sådant fall reagerar partnern som kvinnan i början av det här avsnittet: Vill hon ha mig? Kommer hon att tända på mig? Det kan bli hans skäl att vilja ha sex snart efter våldtäkten. Hos en del både män och kvinnor kan också finnas en närmast magisk föreställning eller förhoppning om att ett samlag skulle kunna sudda ut våldtäkten. Min sammanfattande erfarenhet är att om den manliga partnerns önskan om sex relativt snart efter våldtäkten sammanfaller med offrets, är det en bra lösning. Om inte, finns risk för att kvinnan känner sig utnyttjad. 5

6 Sexuella svårigheter Det finns också män som sökt hjälp för att de tappat lusten till sex efter våldtäkten som drabbat hans kvinna. Även erektionen kan svikta. Han låter kvinnan ta alla initiativ. Kanske har han också behov av att omedelbart gå upp och tvätta sig efter samlaget. Han kan känna som han behövde tvätta bort gärningsmannen. Oavsett vad kvinnan berättat om våldtäkten kan han ha gjort sig en egen bild av övergreppet. En fantasi som dyker upp på näthinnan och förstör både lust och njutning. Det är som om han blivit fråntagen sin manlighet genom våldtäkten. I rådgivningsarbetet har jag ibland sett filmen han skapat kring övergreppet, sett den tillsammans med honom och hjälpt honom att sätta ord på sina känslor och tankar om vad som hände. Det är inte tillräckligt att enbart lyssna till vad han har att berätta. Han måste känna att man är med honom. Han räcker inte till Några unga män jag mött har känt att förväntningarna och kraven på dem varit mer än de orkat med. Flickan har insisterat på att partnern ständigt ska finnas vid hennes sida. Han ska ringa polisen varje dag och höra hur långt utredningen avancerat, han ska stanna hemma från jobbet, vara med henne, möta henne och så vidare. Ställer han inte upp som hon vill och förväntar sig, förstår han inte eller bryr sig inte. Det kan ha varit en kvinna som saknat stödjande hemförhållanden. Hon kan också ha hotat med att ta livet av sig. Jag har bara dig. Jag tänker inte blanda in skolsyster i det här. Mina föräldrar har nog med sina egna problem. Mannen kan bli indragen i ett plågsamt spel som han inte vet hur han ska dra sig ur. En man jag mötte låste in sig på toaletten som en sorts försvar mot flickvännens angrepp. Det verkade som hon inte gav sig förrän han började gråta eller bad om förlåtelse. En annan ung man som också föreföll ta emot eller tåla för mycket hade inga andra argument än att han måste sova när flickvännen ansatte honom med anklagelser för att han inte älskade henne tillräckligt. Hjälp att sätta gränser Dessa män, som inte lyckas sätta stopp för kvinnans krav, behöver själva hjälp att sätta gränser för vad de orkar med, att se det som hänt utifrån. Annars kan mannen inte skilja ut sig från flickvännen. Han blir som hopblandad med henne. Detta är ytterligare ett skäl till att han bör ha en rådgivare för egen del, en rådgivare som kan lyssna på honom, svara på hans frågor och hjälpa honom se att flickan måste ha ett nätverk. Han kan inte vara den ende att stötta henne, ansvaret måste fördelas mellan t ex skolhälsopersonal, socialtjänst, sjukhuskurator, eventuell släkting som flickan har förtroende för och så vidare. Lika lite som partnern kan en ung väninna vara flickans enda förtrogna. Kanske orkar hon se blåmärken och höra om alla hotfulla detaljer som offret utsatts för den närmaste tiden efter övergreppet men den dag kommer när hon inte förmår delta mera. Detta är givetvis ett 6

7 av många skäl till att den våldtagna behöver en professionell rådgivare. Anhöriga räcker inte till allt hur gärna de än vill. Och lika viktigt är det att rådgivaren inser att hon också behövs för att avlasta de anhöriga, inte minst kompisar och pojkvänner. Kan jag göra slut? Några unga män har funderat kring om de kan göra slut med flickvännen? Kanske har förhållandet knakat i fogarna innan hon blev våldtagen. Vågar man göra slut nu när hon mår så dåligt? Är jag verkligen rätt person att hjälpa henne? Jag som tvivlar så på att det kan hålla mellan oss? Kan jag lita på henne? Det finns också partners som börjat undra över om de kan lita på sin flickvän i framtiden? Det kan ha framkommit att hon chattat med andra män på Internet under en period när han själv varit bortrest. Han har börjat förstå att hon är en flicka som tar risker eller kanske har en tendens att dricka för mycket alkohol på fester. Själv är han inte typen som egentligen gillar för mycket festande. Han börjar förstå att de är rätt olika, han och flickvännen. I hans planer har ingått giftermål och att skaffa barn. Men vågar han det nu? Våldtäkten har aktiverat oro och tvivel hos honom. Vrede och grubbel Våldtäkten kan också framkalla starka känslor av vrede eller få den anhörige att fastna i grubblerier. På RFSU har vi mött män som i praktiken tagit lagen i egna händer och gett sig ut på stan för att jaga gärningsmannen och därtill haft ett vapen med sig, till exempel en kniv. Det säger sig självt att en sådan ilska kan förstärka den rädsla kvinnan redan förut känner och ge henne ångest. Till det kommer att hon genom partnerns, pappans eller broderns beteende inte får utlopp för sin vrede mot gärningsmannen. Det utrymmet tar den anhörige. Hans reaktion kan bli som en upprepning av våldtäkten och kan dessutom väcka skuldkänslor hos henne. Det blir hennes fel att han är ur balans! För att lugna honom kanske hon därför börjar bagatellisera övergreppet det var inte så farligt. Att förminska innebörden av övergreppet kan hon också komma att göra, om partnern blir så illa berörd att de inte kan tala om vad som hänt. Han sitter bara och stirrar in i teven och säger inte ett ord! Ibland blir följden att båda skärmar av sig och begraver sina känslor. I ett fall jag minns, ledde dock partnerns synbara likgiltighet till det motsatta: Kvinnan blev rasande och fick därigenom indirekt utlopp för den vrede hon bar på efter övergreppet. I det här sammanhanget vill jag också berätta om en pappa som reagerade med sådan ilska över att dottern blivit utsatt för en gruppvåldtäkt att han ville döda männen. I detalj ville han veta hur de såg ut, vad de hette, var de bodde och så vidare. Ingenting kunde lugna honom. Hans hustru, flickans mamma, gjorde sitt bästa att lugna honom men utan framgång. Den utsatta flickan reagerade med att tappa minnet! I de fortsatta polisförhören kunde hon inte erinra sig hur männen såg ut, bara att de var flera och var övergreppet skedde. Det troliga är att hennes minnesförlust var en reaktion på pappans beteende. 7

8 Om gärningsmannen har en annan kulturell bakgrund, är till exempel färgad, kan det leda till att partnern eller annan anhörig bara ser sådana män på stan. De kan berätta om vilken vrede som väcks inom dem och hur de måste vända sig bort, dra ner mössan i pannan eller helt enkelt gå åt motsatt håll då de möter en färgad man på gatan. Men det behöver faktiskt inte förhålla sig så att gärningsmannen har något speciellt utseende för att den anhörige ska se en våldtäktsman i alla män, till exempel i en viss ålder, som de möter på stan. Den som reagerar så känner sig personligen träffad av våldtäkten. Därför är det viktigt att han får tala med en rådgivare som kan hjälpa honom att sortera sina känslor och förstå sin sårbarhet. Om föräldrarna tänker olika Självklart kan våldtäkten beröra andra anhöriga lika hårt som partnern, särskilt föräldrarna till en ung tonårsflicka. En del föräldrar jag mött har känt sig skuldmedvetna och otillräckliga för att de inte vetat mer om vad dottern gjort på sin fritid, för att de inte tagit hand om henne bättre, uppmärksammat henne. Andra föräldrar kan ha känt tvärtom. De har både bett och varnat och förbjudit men flickan har ändå handlat efter eget huvud och utsatt sig kan de tycka. Det finns också flickor som inte velat berätta om våldtäkten hemma av skälet att föräldrarna kommer att hindra dem att gå ut om de får veta vad som skett. Ibland kan föräldrarna sinsemellan reagera olika. Den ena tycker kanske att flickan gott kan gå i skolan eller till arbetet medan den andra menar att hon behöver skyddas från andra och därför bör få vara hemma en tid. Det kan också förhålla sig så att den ena föräldern känner sig utanför. Flickan har anförtrott sig till den ena av dem och rådgivarens uppgift kan därför bli att hjälpa föräldrarna att hålla ihop, att inte komma i konflikt och att se vad var och en av dem kan göra för att stödja dottern. Syskon, väninnor, arbetskamrater Syskon, väninnor och arbetskamrater är andra personer i kvinnans omgivning som kan vara ett bra stöd för henne men också fara illa om de får för mycket ansvar. Om kvinnan haft sällskap med en väninna då hon blev våldtagen, kan problem uppstå i deras relation efteråt. Väninnan kanske klarade sig eller övergav henne. Väninnorna kan ha haft olika uppfattning om hur de skulle tillbringa kvällen. Den ena gav efter för den andra. En av dem eller båda blev våldtagna. Det är lätt att en brytning i vänskapen uppstår om situationen inte går att reda ut. En väninna eller arbetskamrat eller syster kan känna som en plikt att umgås med den våldtagna kompisen. Jag tycker att jag måste göra något med henne på nyårsafton, ta med henne ut bland mina vänner. Man kan inte lämna henne ensam efter det här en sån kväll. Det finns också väninnor som själva avstått från att gå ut och roa sig om den våldtagna sitter hemma och deppar. Det är lojalitetshandlingar som kan vara lovvärda i sig men som, om de pågår en lång tid, inte alltid befrämjar en sund vänskap. 8

9 Precis som partners kan det också finnas vänner eller arbetskamrater som i efterhand känner skuld för att de inte kollat när kvinnan lämnade festen: Vi borde ha sett till att hon kom hem på ett juste sätt. Hon är ju ny i stan. En kvinna berättade att hennes bror inte ville sluta med att tvinga fram ett signalement på gärningsmannen. Han ville hämnas det hon utsatts för något som till slut blev pressande för henne och också gav henne dåligt samvete. Hon kände sig generad inför polisen för att hon så totalt lät sig styras av brodern. Att få henne att glömma Att alltför snabbt och ivrigt arbeta för att den våldtagna ska glömma övergreppet genom att förströ henne kan också äventyra förtroendet. Sitt inte hemma och se allt i svart, vi går ut istället. Beställ en resa till ett varmt och soligt ställe så du får avkoppling och kan glömma det hemska du varit med om! är exempel på välmenande uppmaningar som kan komma för tidigt och få kvinnan att känna att det inte finns utrymme för henne att bearbeta det svåra hon varit med om. Omgivningen orkar inte höra. Och så kan det förstås förhålla sig men den våldtagna måste ha sin tid. Målet är ju att hon ska kunna lämna övergreppet bakom sig men efter den kränkning hon utsatts för är hon känsligare än vanligt. I själva verket orkar hon knappt med sig själv. Att skaffa sig avkoppling kan bli ännu ett krav. Sammanfattning Min avsikt har varit att ge exempel på hur drabbade den våldtagna kvinnans anhöriga kan känna sig på grund av det som hänt henne. Att detta stundom försvårar läkningsprocessen för kvinnan är givet. Att ge dem det krisstöd de så väl behöver kommer därför också att avlasta offret. Som rådgivare får man vara beredd på att härbärgera skilda känslor av sorg, vrede, hjälplöshet och kanske vanmakt. Många anhöriga har vittnat om hur befriade de känt sig av att få större förståelse för sina egna reaktioner. Det har gett dem tillbaka kontrollen över tillvaron. Marianne Göthberg Stockholm i augusti 2006 Bearbetning: Eva Hedlund 9

10 Litteraturförteckning Hedlund, Eva och Göthberg, Marianne, Rape and sexual abuse a guide to victim care, Reports on sexuality and reproduction 6, RFSU, Fransk översättning, Viols et agressions sexuelles guide pour l accompagnement des victimes, RFSU/ IPPF, Hedlund, Eva, De dolda offren bakom sexualbrott, Insikten, 4/00. Hedlund, Eva och Göthberg, Marianne, Rape - a guide to victim care, RFSU, PDF, Hedlund, Eva och Göthberg Marianne, Våldtagen. En handbok i att möta utsatta kvinnor, RFSU, PDF, I litteraturförteckningarna på de två sistnämnda framgår även RFSU:s dokumentation om gärningsmän. Mer material finns på 10

11 RFSU Riksförbundet för sexuell upplysning Box Stockholm E-post: