Remissyttrande. Förstärkning och förenkling, ändringar i anställningsskyddslagen och föräldraledighetslagen. Tidsbegränsade anställningar

Transkript

1 Näringsdepartementet Stockholm Vår referens: Kent Brorsson Er referens: N2005/4590/ARM Stockholm, Remissyttrande Förstärkning och förenkling, ändringar i anställningsskyddslagen och föräldraledighetslagen (Ds 2005:15) Svenskt Näringsliv som beretts tillfälle att yttra sig över rubricerade promemoria får härmed lämna följande synpunkter. I promemorian lämnas förslag till lagändringar inom två områden. Det föreslås att möjligheterna att komma överens om tidsbegränsade anställningar minskas avsevärt. Dessutom införs ett ökat skydd vid föräldraledighet. Förslagen är en bearbetning av förslag som Arbetslivsinstitutet presenterade i promemorian Hållfast arbetsrätt - för ett föränderligt arbetsliv (Ds 2002:56). Vi vill inledningsvis hänvisa till vad vi i dessa delar anfört i vårt remissyttrande den 28 mars 2003 över Arbetslivsinstitutets promemoria. Därutöver föranleder de specifika förslagen i den nu remitterade departementspromemorian ytterligare ett antal anmärkningar. Tidsbegränsade anställningar Ytterligare inskränkningar jämfört med Arbetslivsinstitutets förslag När det gäller tidsbegränsade anställningar föreslog Arbetslivsinstitutet nya regler som sammantaget medförde att möjligheterna till sådana anställningar inskränktes betydligt. Dessa inskränkningar har skärpts ytterligare genom de nu aktuella förslagen. Den tidigare föreslagna generella möjligheten att anställa upp till 18 månader har nu satts ned till 12 månader. Dessutom införs en allmän regel om automatisk övergång från tidsbegränsade anställningar till tillsvidareanställningar. Samtidigt behålls Arbetslivsinstitutets förslag om att företrädesrätt till återanställning skall inträda redan efter sex månaders sammanlagd anställningstid i stället för efter 12 månader, som gäller i dag.

2 2 I vårt ovan nämnda remissyttrande över Arbetslivsinstitutets förslag framhöll vi bl.a. att inskränkningarna i rätten att avtala om tidsbegränsade anställningar skulle få allvarliga konsekvenser i flera avseenden. Vi pekade särskilt på att nyföretagandet skulle påverkas negativt. Därutöver poängterade vi att flexibilitet och rörlighet på arbetsmarknaden skulle minska, att de små företagens situation skulle försämras och att de säsongsberoende företagens verksamhet skulle försvåras. Vår oro gällde inte minst de negativa effekterna på tillväxt och sysselsättning som skulle bli följden av Arbetslivsinstitutets förslag. Vi fäste också uppmärksamhet på konsekvenserna av de föreslagna lagändringarna för det stora antal kollektivavtalsområden där en avtalsreglering och branschanpassning redan skett av de tidsbegränsade anställningarna. Därutöver betonade vi att förslaget att halvera kvalifikationstiden till sex månader för rätt till återanställning var oacceptabelt. Effekten skulle enligt vår bedömning bli att de tidsbegränsade anställningarna förkortades till att understiga sex månader. Vi pekade också på att resultatet i många fall skulle bli att anställningsavtal ersattes av andra arbetskontrakt eller att något avtal om arbete över huvud taget inte kom till stånd. Detta skulle i särskilt hög grad drabba ungdomar, invandrare, långtidsarbetslösa och andra grupper som redan har det svårt att få tillträde till arbetsmarknaden. Vår ståndpunkt grundades på det självklara förhållandet att inget företag i dagens globala konkurrenssituation har ekonomiska möjligheter att anställa en större personalstyrka än vad som motsvarar det faktiska arbetskraftsbehovet. Det var med andra ord enligt vår uppfattning ingen realistisk tanke att företagen skulle ha en fast anställd personalreserv för att sätta in vid tillfälligt behov av arbetskraft eller att införa en modell där avtal om tillsvidareanställningar omedelbart följdes av uppsägningar. Arbetslivsinstitutets föreslog att det skulle vara generellt tillåtet att anställa på begränsad tid upp till sammanlagt 18 månader. I vårt remissyttrande framhöll vi att taket vid en ny generell tidsbegränsad anställningsform i vart fall måste uppgå till 36 månader för att någorlunda täcka behovet av tidsbegränsade anställningar. Jämfört med Arbetslivsinstitutets förslag innebär förslagen i den nu remitterade departementspromemorian ytterligare inskränkningar i möjligheterna att avtala om anställning på begränsad tid. De skäl vi angivit för att avstyrka Arbetslivsinstitutets förslag gäller därför i än högre grad de aktuella förslagen. Stort behov av tidsbegränsade anställningar Det finns i många branscher uppenbart legitima behov av tidsbegränsade anställningar. Hit hör säsongsberoende branscher som bygg- och anläggningsbranscherna, skogs- och lantbrukssektorn samt turistnäringen. Även inom handeln och flera andra branscher finns ett tydligt behov av tidsbegränsade anställningar. För t.ex. hotell- och restaurangbranschen, inklusive konferensverksamhet, är möjligheten att visstidsanställa enligt mönster som marknaden (kunderna/gästerna) efterfrågar av helt avgörande betydelse. Inom transportsektorn har de flesta företagen ett behov av att kunna anställa för kortare tid vid upprepade tillfällen under en längre tidsrymd. För exportindustrin är det av största vikt att genom tidsbegränsade anställningar snabbt kunna anpassa personalstyrkan till svängningar i produktionen. Dessutom uppkommer naturligtvis hos enskilda företag oberoende av branschtillhörighet variationer i verksamheten som gör att det tillfälligt finns behov av extra arbetskraft.

3 3 När det gäller behovet av tidsbegränsade anställningar inom servicesektorn bör understrykas att denna sektor i dag är ett viktigt tillväxtområde där många nya arbetstillfällen skapas. För att detta skall kunna fortsätta krävs dock att regelverk inte införs som lägger hinder i vägen. De föreslagna inskränkningarna i rätten att avtala om tidsbegränsade anställningar kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för företagens möjligheter att kunna bedriva en kostnadseffektiv och konkurrenskraftig verksamhet. Därmed påverkas tillväxt och sysselsättning negativt. Förslagen bör därför inte genomföras. Leder till färre och kortare anställningar Förslaget att sätta taket för den s.k. fria visstidsanställningen så lågt som till sammanlagt 12 månader gör att många anställningar kommer att förkortas. Denna effekt förstärks genom att det föreslås ske en automatisk övergång till en tillsvidareanställning efter 12-månadersgränsen och att olika former av tidsbegränsade anställningar skall konsumera varandra. Dessutom föreslås att företrädesrätt till återanställning generellt skall inträda redan efter sex månaders sammanlagd anställningstid och inte som i dag efter 12 månader. Detta kommer att innebära ytterligare en press nedåt på anställningsavtalen till att understiga sex månader. Därtill skall läggas att den föreslagna s.k. fria visstidsanställningen har försetts med en begränsningsregel (ramtid) på fem år. Det innebär att den enskilde arbetstagaren sätts i ett slags karantän som gör att en tidsbegränsad anställning hos arbetsgivaren inte kan erbjudas under lång tid. Slutligen måste beaktas att företag helt kommer att avstå från att anställa om det saknas lämpliga anställningsformer som motsvarar det faktiska behovet av arbetskraft. Det är en fundamental felsyn att det skulle vara möjligt att genom lagstiftning tvinga företag till tillsvidareanställningar som inte motsvaras av ett reellt behov av sådana anställningar. Det är exempelvis en orealistisk tanke att företagen skulle utge lön och andra anställningsförmåner vid lagstiftade tillsvidareanställningar som företagen inte behöver. En omvandlig av tidsbegränsade anställningar till tillsvidareanställningar, som förslagen utgår från, kommer därför inte att ske. Sammantaget leder förslagen till att anställningarna blir kortare och att anställningsavtal som annars skulle ha ingåtts inte kommer tillstånd. Förslagen innebär klara försämringar både för arbetsgivare och arbetstagare. Negativt för småföretagen och för studeranden De särskilda möjligheter att anställa på begränsad tid som i dag finns för små och nystartade företag (överenskommen visstidsanställning) skall enligt förslagen avskaffas. Detta ger negativa signaler till nyföretagande och utveckling av små företag. Sverige behöver fler företag som kan och vill anställa. En viktig orsak till dagens höga arbetslöshet är att det råder brist på arbetsgivare. Vidare föreslås att de nuvarande formerna för arbetstoppsanställningar, ferieanställningar och praktikanställningar tas bort. Detta försvårar för företagen att klara tillfällig arbetsbelastning, som t.ex. vid julhandeln. Studerande som behöver feriearbete eller praktikarbete kommer också att få se sin situation försämrad. Dessa arbeten måste enligt förslaget sammantaget med

4 4 flera andra tidsbegränsade anställningar, t.ex. provanställning, rymmas inom det generella taket på 12 månaders anställningstid under en femårsperiod. Företagen kommer därför inte att kunna erbjuda praktikplatser och extra arbete under ferier i samma utsträckning som hittills. Dessutom innebär förslaget om företrädesrätt till ny anställning redan efter sex månaders sammanlagd anställningstid ytterligare ett stort hinder för dessa anställningar. Slår hårt mot svaga grupper på arbetsmarknaden De föreslagna inskränkningarna i möjligheterna att ingå avtal om tidsbegränsade anställningar slår hårt mot grupper som redan har en svag ställning på arbetsmarknaden. Det gäller särskilt ungdomar, invandrare och långtidsarbetslösa som behöver den ingång till arbetsmarknaden som en tidsbegränsad anställning innebär. Dessutom leder en tidsbegränsad anställning ofta vidare till en fast anställning, vilket försvåras genom de föreslagna inskränkningarna. Tidsbegränsade anställningar är en väg mot fasta jobb Den stora betydelsen av tidsbegränsade anställningar som en väg in i arbetslivet bekräftas av flera undersökningar. Detta samband framgår exempelvis av en nyligen presenterad rapport från Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) rörande den holländska arbetsmarknaden. Rapporten benämnd Stepping-stones for the unemployed: The effect of temporary jobs on the duration until regular work visar att ett tillfälligt arbete ökar chanserna till ett fast arbete i framtiden. För att öka sina utsikter att få en fast anställning är det enligt rapporten betydligt mycket bättre att ta ett tillfälligt arbete i stället för att fortsätta söka jobb som öppet arbetslös. Det framgår också att en längre tillfällig anställning ger en högre effekt än en kortare. Slutsatsen i rapporten är att tillfälliga arbeten fungerar inte bara som en positiv signal till arbetsgivarna utan ger även nyttig erfarenhet på arbetsmarknaden. Rapporten visar att alla grupper gynnas av tidsbegränsade arbeten men framför allt de med utländsk bakgrund. Ökad administration och byråkrati De föreslagna lagreglerna är komplicerade och svåra att tillämpa. Därmed blir de administrativt betungande och kostnadsdrivande. Detta gäller särskilt mot bakgrund av att olika tidsbegränsade anställningar skall räknas samman på olika sätt och att anställningstiderna skall konsumera varandra. Dessutom skall de föreslagna reglerna om företrädesrätt tillämpas olika för olika former av tidsbegränsade anställningar. Dessa komplikationer när det gäller företrädesrätten är en konsekvens av förslaget om automatiska övergångar till tillsvidareanställningar. Den naturliga och logiska åtgärden i den situationen hade varit att avskaffa företrädesrätten till tidsbegränsade anställningar. Detta visar att förslaget är ogenomtänkt. Till den oklara situationen bidrar också att förslagen saknar bärande sakliga motiv och att det inte gjorts några egentliga konsekvensanalyser. Förstärker inlåsnings- och utestängningseffekter För att nå EU:s tillväxt- och konkurrensmål enligt Lissabonstrategin måste flexibiliteten och dynamiken på arbetsmarknaden öka. Detta framgår av de utvärderingar som gjorts i Wim Kok-rapporterna. De nu aktuella förslagen går i motsatt riktning. De förstärker de inlåsningsoch utestängningseffekter som finns i anställningsskyddslagen, vilket särskilt drabbar grupper som har en svag position på arbetsmarknaden. Företagen får svårare att göra nödvändiga anpassningar till ett tillfälligt ökat arbetskraftsbehov. Det läggs hinder i vägen för att starta och utveckla företag.

5 5 Ytterligare ett ingrepp i arbetsgivarens och arbetstagarens avtalsfrihet De nya reglerna om tidsbegränsade anställningar föreslås bli dispositiva genom kollektivavtal. Detta löser inte de ovan nämnda problemen. Lagregler av detta ingripande slag måste i sig själva klara högt ställda krav på kvalitet för att undvika de oönskade effekter som ovan beskrivits. De aktuella förslagen håller inte det måttet. Dessutom uppkommer oklarhet hur redan ingångna kollektivavtal rörande tidsbegränsade anställningar påverkas av de föreslagna lagändringarna. De aktuella förslagen innebär ytterligare ingrepp i arbetsgivarnas och arbetstagarnas avtalsfrihet. Därmed inskränks arbetsgivarnas möjligheter att planera och organisera sin verksamhet. Den redan hårt beskurna arbetsledningsrätten stramas åt än mer. Förlaget att genom lagstiftning automatiskt överföra tidsbegränsade anställningar till tillsvidareanställningar har inslag av kontraktstvång. En vikariatsanställning, oavsett hur kortvarig, kan exempelvis tvinga arbetsgivaren att omvandla en tidsbegränsad anställning till en tillsvidareanställning. Detta gäller oberoende av om det finns något behov av en sådan anställning eller om arbetstagaren har tillräckliga kvalifikationer. De föreslagna ingreppen i arbetsledningsrätten ger mycket negativa signaler när det gäller att starta och driva företag som ger jobb i Sverige. Samtidigt minskar arbetstagarnas rätt att ingå avtal om ett önskat arbete. Sämre möjligheter till tidsbegränsade anställningar i kombination med tillsvidareanställningar utan reellt arbetsinnehåll innebär igen ökad trygghet för arbetstagarna, tvärtom skapas osäkerhet och svårigheter att överblicka möjligheterna att få en anställning. Förslagen är kontraproduktiva Det uttalade motivet för förslagen är att minska rätten att avtala om tidsbegränsade anställningar och att därigenom skapa ökad trygghet och förutsägbarhet för arbetstagarna. Sett till den praktiska verkligheten där det faktiska arbetskraftsbehovet också avgör behovet av anställningar är det nämnda motivet inte hållbart. Tvärtom leder förslagen till större osäkerhet för arbetstagarna. Det blir svårare att erhålla en anställning och att bedöma hur långvarig den kan bli. Förslagen är kontraproduktiva genom att de leder till färre och kortare anställningar. Dessutom är förslagen komplicerade och svåra att överblicka. Detta leder till ökad administration och kostnader och även till rättsosäkerhet. Förslagen motverkar därmed även intresset av att förenkla regelverken och att underlätta tillämpningen, inte minst för de små företagen. Förslagen i departementspromemorian är mot denna bakgrund svårbegripliga. Detta gäller inte minst i ljuset av att över en miljon människor i Sverige står utanför arbetsmarknaden och att företag och jobb flyttar utomlands. Förslagen kommer vid en ytterst olämplig tidpunkt när det börjar stå allt mer klart att anställningar inom industrin inte på samma sätt som tidigare med automatik är kopplade till svängningar i konjunkturen. Svenskt Näringsliv kan inte ställa sig bakom denna typ av förslag som saknar ett tillväxt- och sysselsättningsperspektiv.

6 6 Ökat skydd för föräldralediga Motsvarar Arbetslivsinstitutets förslag I departementspromemorian läggs också fram förslag till ändringar i föräldraledighetslagen. Det är fråga om ett förbud mot diskriminering av föräldralediga, vilket är uppbyggt på samma sätt som i jämställdhetslagen. Förslaget motsvarar i sak det som Arbetslivsinstitutet presenterade i sin ovan nämnda promemoria Ds 2002:56. Arbetslivsinstitutet föreslog också en ändring i anställningsskyddslagen som tog sikte på föräldralediga. Ändringen innebar att vid uppsägningar på grund av arbetsbrist av föräldralediga skulle uppsägningstiden börja löpa först när den föräldraledige återgick i arbete. Denna fråga behandlas inte i den nu aktuella departementspromemorian. Det framhålls dock att Arbetslivsinstitutets förslag i denna del är under beredning i Regeringskansliet med inriktning att det skall genomföras samtidigt med förslagen i den nu ifrågavarande promemorian. Finns inget dokumenterat behov av ytterligare skydd I dessa delar vill hänvisa till vad vi anfört i vårt remissyttrande över Arbetslivsinstitutets förslag. Vi vill särskilt understryka att det saknas faktiskt underlag som visar att det finns sakliga skäl att förstärka det redan omfattande skyddet av föräldralediga i anställningsskyddslagen, föräldraledighetslagen och jämställdhetslagen. Det finns inget belägg för att föräldralediga därvidlag ges ett svagare skydd än andra arbetstagare. De aktuella förslagen framstår därför som onödiga. Detta gäller såväl förslagen sedda var för sig som de sammantagna lagändringarna. Särskilt överflödigt ter sig förslaget om uppskjuten uppsägningstid när det samtidigt föreslås ett förbud mot diskriminering av föräldralediga. Oklara effekter av uppskjuten uppsägningstid När det gäller förslaget att skjuta upp uppsägningstiden för den som är föräldraledig bör även framhållas att en sådan konstruktion har uppenbara sakliga och lagtekniska brister. En oklar fråga är t.ex. vad som skall gälla om företaget inte längre bedriver någon verksamhet när föräldraledigheten upphör. Det kan rimligen inte vara så att det läggs fast en ny princip inom arbetsrätten som innebär att arbetsgivaren skall vara skyldig att utge uppsägningslön utan att arbetstagaren utför något arbete eller står till förfogande för arbete. En annan oklarhet gäller situationen för den vikarie som normalt anställts under den föräldralediges frånvaro. Ytterligare frågetecken gäller hur turordningsreglerna skall tillämpas i denna situation. Det kan inte godtas att det införs ett ökat anställningsskydd för den som är föräldraledig på bekostnad av att någon annan arbetstagare förlorar sitt arbete. Stockholm som ovan SVENSKT NÄRINGSLIV Jan-Peter Duker