Gigarbetets plats i den svenska modellen

Transkript

1 Juridiska institutionen Vårterminen 2021 Examensarbete i civilrätt, särskilt arbetsrätt 30 högskolepoäng Gigarbetets plats i den svenska modellen En utredning av möjligheten för gigarbete att omfattas av kollektivavtal Gig Work and the Swedish Model the Possibility for Gig Work to be Covered by Collective Agreements Författare: Karolina Sundqvist Handledare: Universitetslektor Mikael Hansson

2 1

3 Innehållsförteckning Förkortningslista Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Avgränsningar Metod Material Terminologi och disposition En förändrad arbetsmarknad Delningsekonomin Plattformsföretagen Gigarbetet Arbetstagarbegreppet i den kollektiva arbetsrätten Den svenska modellen och kollektivavtalet Det binära arbetsrättsliga systemet Arbetstagarbegreppet Helhetsbedömningen Uppdragstagarbegreppet Självständiga uppdragstagare Jämställda uppdragstagare Sammanfattande kommentar Kan gigarbete omfattas av kollektivavtal? Utgångspunkter Plattformsföretaget tjänsteleverantör eller mellanhand? Gigarbetaren arbetstagare eller uppdragstagare? Helhetsbedömning av Uber och Wolt Resultat Kollektivavtal för jämställda uppdragstagare Utgångspunkter Den konkurrensrättsliga konflikten EU:s konkurrenslagstiftning EU-domstolens dom i målet FNV Kunsten Falska egenföretagare och jämställda uppdragstagare Slutsats Tillämpning av ett redan befintligt kollektivavtal AD 1994 nr Slutsats Sammanfattande kommentar Gigarbetets plats i den svenska modellen Utgångspunkter Kollektivavtalets betydelse för branschutvecklingen Den svenska modellens flexibilitet Sammanfattande kommentar Avslutande ord

4 Källförteckning Offentligt tryck Rättspraxis Litteratur Internetkällor Övriga källor Bilaga

5 Förkortningslista A.a. Anfört arbete AD Arbetsdomstolen Art. Artikel EU Europeiska unionen FEUF Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt f. Och följande sida LAS Lag (1982:80) om anställningsskydd MBL Lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition SOU Statens offentliga utredningar s. Sida 4

6 5

7 1 Inledning 1.1 Bakgrund Arbetsmarknaden är, och har alltid varit, i förändring. Den påverkas och omformas av samhällets politiska, ekonomiska och kulturella utveckling. 1 Det senaste århundradets tekniska framsteg har otvivelaktigt medfört drastiska förändringar på arbetsmarknaden. Digitala innovationer präglar det sätt på vilket vi organiserar arbete och har möjliggjort framväxten av ett helt nytt arbetsliv. Vi är inte längre bundna till en fast arbetsplats på samma sätt som vi varit tidigare och tekniken har förenklat eller till och med undanröjt svårigheter som tidigare fanns att möta i olika former i alla branscher och yrken. De tekniska framstegen har även medfört förändringar på individnivå. Genom dem har vi skapat behov som vi inte hade förut och det har avspeglat sig på arbetsmarknaden genom tillkomsten av företag som erbjuder nya typer av tjänster. Ett tydligt exempel på en samhällsutveckling som satt prägel på arbetsmarknaden är framväxten av delnings- och gigekonomin, som möjliggjort erbjudande av tjänster via digitala delningsplattformar. Uber, Wolt och Taskrunner är alla exempel på plattformsföretag som etablerat sig på den svenska arbetsmarknaden och som gjort det möjligt för kunderna att genom ett enkelt klick i en användarvänlig applikation, app, i mobilen beställa taxi, mat eller hjälp med möbelmontering. Enkelheten och flexibiliteten möjliggör en positiv upplevelse för kunden, men för den som levererar tjänsten, gigarbetaren, är upplevelsen däremot inte sällan negativ. Tjänsteleverantörerna är privatpersoner som ställt sin arbetskraft till förfogande och som genom delningsplattformarna tar emot beställningar från andra privatpersoner. Plattformsföretaget Foodora granskades förra året i ett reportage i Sydsvenskan i vilket det framkom att företagets gigarbetare jobbar i ett hårt och stressigt tempo för låga löner och ogynnsamma arbetsvillkor. 2 1 Magnusson (2017), s. 117 f. 2 Ivarsson, Så pressar Foodora sina cykelbud att trampa fortare, 18 oktober 2020, (hämtad 24 mars 2021). 6

8 Den svenska modellen bygger på arbetsmarknadens parters självbestämmande och möjlighet att reglera lön och andra arbetsvillkor genom kollektivavtal. Kollektivavtalet är av stor betydelse för de arbetspresterande parterna då det till exempel är deras enda möjlighet till en garanterad lägsta nivå för löner. Kollektivavtalet medför även att fredsplikt råder, vilket gör det fördelaktigt även för arbetsgivare att sluta sådant avtal. För att, enligt 23 lag (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL), kunna sluta kollektivavtal krävs dock att det rör sig om just arbetsgivare och arbetstagare alternativt jämställda uppdragstagare. Är så inte fallet är ett avtal dem emellan inte ett kollektivavtal i rättslig mening och får därför inte de rättsverkningar som ett kollektivavtal får. Avtalet kan i sådant fall dessutom strida mot konkurrensrättsliga regler. Gigarbetares möjlighet att sluta kollektivavtal är således avhängig huruvida de passar in i arbetstagarbegreppet, vilket med hänsyn till deras varierande arbetsförhållanden kan vara svårt att avgöra. Gigarbete blir dock allt vanligare och arbetsformen kommer troligtvis fortsätta utvecklas och förändra den svenska arbetsmarknaden. Denna uppsats kommer att diskutera huruvida den svenska modellen är väl lämpad att hantera en sådan utveckling. 1.2 Syfte och frågeställningar Syftet med framställningen är att, med utgångspunkt i 23 MBL och arbetstagarbegreppet, utreda möjligheten för gigarbete att omfattas av kollektivavtal. Därutöver ämnar uppsatsen att påvisa de konkurrensrättsliga samt tillämpningsmässiga problem som kan uppstå när ett kollektivavtal sluts för arbetspresterande parter som klassificeras som jämställda uppdragstagare. Syftet är också att analysera gigarbetets plats i den svenska modellen. Följande tre frågeställningar kommer att besvaras: 1. Är partsförhållandena i gigekonomin sådana att det är möjligt att sluta kollektivavtal för att på ett enhetligt sätt reglera gigarbetares arbetsvillkor? 2. Om ja, vilken betydelse har det för kollektivavtalet om gigarbetarna klassificeras som jämställda uppdragstagare och inte arbetstagare? 3. Är den svenska modellen väl lämpad för att hantera gigarbete? 7

9 1.3 Avgränsningar Avsikten med denna uppsats är att utreda möjligheten för gigarbete att omfattas av kollektivavtal samt att diskutera den svenska modellens lämplighet att hantera gigarbete. Vissa avgränsningar är nödvändiga och ska redogöras för i detta avsnitt. Uppsatsen är avgränsad till att enbart beröra den typ av gigarbete som kallas för on-demand work, med vilket förstås gigarbete som distribueras genom digitala plattformar och som består av traditionella arbetsuppgifter som transport, städning och matleverans. 3 Det bör dock poängteras att gigarbete inte är ett fixerat begrepp utan finns i en mängd olika former. Även inom kategorin on-demand work ser arbetet olika ut beroende på typ av tjänst och plattform. Av den anledningen är det inte möjligt att ge ett allmängiltigt svar på frågan huruvida partsförhållandena i gigekonomin är sådana att det är möjligt att sluta kollektivavtal för att reglera gigarbete. Uppsatsen är istället avgränsad till att utreda de specifika partsförhållandena i plattformsföretagen Blocket, Taskrunner, Uber samt Wolt och syftet är att genom utredningen påvisa de faktorer som är av generell betydelse för gigarbetets möjlighet att omfattas av kollektivavtal. De nämnda plattformsföretagen har valts med hänsyn till att de är välkända och populära för användare i Sverige. Gigekonomin omfattar tre olika aktörer, tjänsteleverantörer, användare och mellanhänder som för samman tjänsteleverantörer och användare genom en digital plattform. 4 Uppsatsen är avgränsad till att enbart beröra förhållandet mellan tjänsteleverantörerna och mellanhänderna. Det kan diskuteras huruvida användarna är att se som arbetsgivare eller uppdragsgivare men frågan kommer inte att beröras i denna uppsats. En del plattformsföretag låter sina gigarbetare ansluta sig till olika paraplyföretag för egenföretagare. Gigarbetarna anställs då av och får sin lön genom paraplyföretaget. I framställningen bortses från sådana konstruktioner då uppsatsen är avgränsad till att enbart beröra förhållandet mellan gigarbetarna och plattformsföretagen och möjligheten att dem emellan sluta kollektivavtal. 3 De Stefano (2016), s COM(2016) 365 final av den 2 juni 2016, s. 3. 8

10 1.4 Metod Val av metod har gjorts med utgångspunkt i uppsatsens syfte, vilket är att utreda möjligheten för gigarbete att omfattas av kollektivavtal samt att analysera gigarbetets plats i den svenska modellen. För att uppfylla syftet och besvara frågeställningarna används den rättsdogmatiska metoden. En rättsdogmatisk studie kan sägas utövas inom rättskällelärans ram, vilket innebär att svaren eftersöks i lagtext, förarbeten, praxis och doktrin. 5 Den rättsdogmatiska metoden innebär således att gällande rätt fastställs de lege lata. 6 Rättsdogmatiken kan dock inbegripa argument de lege ferenda i den mån argumenten utgör en utveckling av analysen av gällande rätt. 7 Lagtext har högst auktoritet enligt rättskälleläran och den aktuella lagstiftningen utgör således utgångspunkten för fastställandet av gällande rätt. 8 Den för uppsatsen aktuella lagstiftningen finns i främst MBL, varför uppsatsen och utredningen tar sitt avstamp därifrån. Därutöver aktualiseras konkurrenslagen (2008:579) i uppsatsens femte kapitel. För att kunna beskriva lagarnas syfte och funktion har flertalet propositioner och utredningar granskats. I samma syfte redogörs för relevant rättspraxis och doktrin. Arbetstagarbegreppet är ett exempel på ett för uppsatsen viktigt begrepp som inte finns definierat i lagtext. De alternativa rättskällorna har därför använts för att beskriva och konkretisera begreppet. I kapitel 5 redogörs för den konkurrensrättsliga konflikt som kan uppstå när jämställda uppdragstagare sluter kollektivavtal. Konflikten har sin grund i den EUrättsliga konkurrenslagstiftningen varför uppsatsen har vissa EU-rättsliga inslag. Metoden är även i denna del rättsdogmatisk, men viss modifikation krävs vad gäller rättskällor. Inom EU-rätten delas rättskällorna in i primärrätt, sekundärrätt, allmänna EU-rättsliga principer, rättspraxis från EU-domstolen samt internationell rätt. 9 I uppsatsen redogörs för relevanta delar av Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF) samt rättspraxis på konkurrensrättens område. 5 Kleineman (2018), s Lehrberg (2019), s Sandgren (2018), s A.a. s Europeiska kommissionen, EU-rättens källor, (hämtad ). 9

11 1.5 Material I detta avsnitt ska övergripande redogöras för det material som används för att besvara uppsatsens frågeställningar. Avsnittet är inte uttömmande utan syftar till att redogöra för de rättskällor som är av störst betydelse för framställningen. Gigarbete är en förhållandevis ny företeelse varför det finns en begränsad mängd material på området. Begreppet finns inte definierat i någon lagtext och det finns heller ingen svensk rättspraxis på området. Det material som används i uppsatsen för att beskriva gigarbete är istället främst arbetsrättsliga betänkanden, artiklar och rapporter från fackförbund. Rapporterna används inte för att beskriva eller problematisera gällande rätt, varför eventuella politiska syften bakom rapporterna inte får någon betydelse för framställningen. I beskrivningen av delningsekonomin i kapitel 2 samt i utredningen i kapitel 4 används ett meddelande från Europeiska kommissionen om en europeisk agenda för delningsekonomin. Meddelandet syftar till att ge myndigheter och marknadsaktörer rättslig vägledning gällande hur den befintliga EU-lagstiftningen ska tillämpas på delningsekonomin. Vägledningen är inte bindande för medlemsstaterna men den omfattar de centrala problem som myndigheter och marknadsaktörer kan ställas inför. 10 Meddelandet presenterar bland annat ett schema för bedömningen av huruvida gigarbete passar in i arbetstagarbegreppet och används som en pedagogisk utgångspunkt i framställningen i framförallt kapitel 4 men även i kapitel 2. I kapitel 3 redogörs för den svenska modellen och det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Arbetstagarbegreppet finns inte definierat i lagtext utan har utvecklats och diskuterats i förarbeten, rättspraxis och doktrin. Dessa källor är således viktiga för redogörelsen i denna del av uppsatsen. Det principiellt viktiga rättsfallet NJA 1949 s. 768 används här som utgångspunkt och därutöver utgör doktrin av främst Adlercreutz och Mulder (2013), Lunning och Teijer (2016) samt Schmidt (1994) viktiga rättskällor för framställningen. I kapitel 4 utreds huruvida gigarbetarna på Blocket, Taskrunner, Uber och Wolt är att se som arbetstagare eller uppdragstagare. Information om de olika 10 COM(2016) 365 final av den 2 juni 2016, s

12 plattformsföretagens affärsstrukturer har hämtats från respektive plattformsföretags hemsida och i ett fall genom mailkontakt, se bilaga 1. I kapitel 5 redogörs för den konflikt som kan uppstå med EU:s konkurrenslagstiftning när ett kollektivavtal för jämställda uppdragstagare sluts. För att beskriva problematiken redogörs bland annat för två principiellt viktiga rättsfall från EUdomstolen, mål C-67/96 Albany International BV v. Stichting Bedrijfspensioensfonds Tetielindustri samt mål C-413/13 FNV Kunsten Informatie en Media v. Staat der Nederlanden. Annamaria Westregård är docent vid Lunds universitet och bedriver forskning om gigekonomin och hur arbetsmarknadens parter hanterar den förändring som gigekonomin orsakat på arbetsmarknaden. Två av hennes artiklar används genomgående i uppsatsen för att dels beskriva gigarbete, dels för att analysera möjligheterna och svårigheterna med ett kollektivavtal för gigarbete. 1.6 Terminologi och disposition I uppsatsen används många olika begrepp för att beskriva den typ av arbete som utförs genom digitala plattformar. Många av begreppen förklaras löpande i texten men i denna del vill jag förtydliga innebörden av de begrepp som är vanligast förekommande. Uppsatsen är avgränsad till att enbart behandla den typ av gigarbete som kallas on-demand work, med vilket förstås gigarbete som består av traditionella arbetsuppgifter som transport, städning och matleverans. 11 När det i uppsatsen refereras till gigarbete åsyftas därför on-demand work. Det görs en distinktion mellan begreppen plattformsföretag och plattformar i uppsatsen. Med plattformsföretag åsyftas det rättssubjekt som tillsätter gigarbetare som arbetskraft. Med plattform åsyftas den app eller det program som gigarbetarna utför sitt jobb genom. Uppsatsen är disponerad på följande vis. Inledningsvis kommer i kapitel 2 att redogöras för delningsekonomins och plattformsföretagens affärsstruktur samt gigarbetets utformning. Därefter, i kapitel 3, redogörs övergripande för den kollektiva arbetsrätten och då särskilt den svenska modellen, kollektivavtalet och arbetstagarbegreppet. I kapitel 4 utreds huruvida partsförhållandena i gigekonomin 11 De Stefano (2016), s

13 är sådana att det är möjligt att sluta kollektivavtal för att enhetligt reglera gigarbete. I kapitel 5 diskuteras de konkurrensrättsliga och tillämpningsmässiga problem som kan uppstå när ett kollektivavtal för jämställda uppdragstagare sluts. Avslutningsvis kommer i kapitel 6 föras en diskussion kring den utredning som genomförts och den svenska modellens lämplighet att hantera gigarbete. De inledande kapitlen 2 och 3 kan därmed sägas innehålla uppsatsens huvudsakliga deskriptiva del, medan resterande kapitel är utredande och analytiska i sin utformning. 12

14 2 En förändrad arbetsmarknad 2.1 Delningsekonomin Att dela och samnyttja resurser är inget nytt fenomen, snarare ett väldigt gammalt. I alla tider har släktingar, grannar och bekanta lånat och bytt tillgångar och tjänster med varandra. 12 I den nya digitaliserade samtiden har delandet av resurser systematiserats och effektiviserats genom tillkomsten av webbplattformar och olika former av digitala hjälpmedel. 13 Den så kallade delningsekonomin har därmed växt fram och bidragit till ökad sysselsättning och konkurrenskraft genom innovativa affärsmodeller som baserar sig på den enskilda individens möjlighet att erbjuda tjänster. Delningsekonomin utmanar på så vis traditionella marknadsaktörer genom nya sysselsättningsmöjligheter och flexibla arbetsformer vilket gör det möjligt att presentera nya tjänster för konsumenterna, erbjuda ett större utbud och lägre priser. 14 Enligt Europeiska kommissionens meddelande Europeisk agenda för delningsekonomin från år 2016 omfattar delningsekonomin tre olika kategorier av aktörer: - tjänsteleverantörer som erbjuder tillgångar, resurser, tid och/eller kompetens, - användare, och - mellanhänder som för samman tjänsteleverantörer och användare. Den tredje kategorin, mellanhänderna, utgörs ofta av digitala delningsplattformar, och det är dessa som möjliggör transaktioner mellan de två andra aktörerna Plattformsföretagen Som konstaterats i avsnittet ovan är delningsplattformarna av stor betydelse för att driva delningsekonomin framåt genom att de förmedlar kontakt mellan övriga aktörer. Plattformen kan vara sådan att den uppstår tillfälligt och analogt, till exempel en klädbytarträff, men numera är det allt vanligare att den är digital och 12 SOU 2017:26, s A.a. s COM(2016) 365 final av den 2 juni 2016, s COM(2016) 365 final av den 2 juni 2016, s

15 kontinuerligt tillgänglig via en app, till exempel en köp- och säljgrupp på Facebook eller en fristående plattform som är specifikt utformad för delningsekonomiska transaktioner. Gemensamt är att delningsplattformen kan liknas vid en marknadsplats som hjälper till att dels matcha tjänsteleverantör med användare, dels förmedla kontakten dem emellan. Plattformarna i sig är inte rättssubjekt, utan fungerar som infrastrukturer som upprättas för särskilda ändamål. Plattformarna drivs sedan av olika typer av aktörer, till exempel företag, ideella organisationer eller nätverk av privatpersoner. 16 Denna uppsats kommer inrikta sig på de nya fristående digitala delningsplattformarna som drivs av företag som till exempel taxiföretaget Uber och matbudsföretaget Wolt vars affärsmodeller är speciellt utformade efter delningsekonomin. Dessa plattformsföretag är konstruerade för att på ett smidigt sätt matcha användare som behöver en tjänst utförd med tjänsteleverantörer i form av privatpersoner. Målet är att förenkla och påskynda processen från förfrågan till leverans och det görs genom snyggt designade appar med smarta sökfunktioner, enkla betalningslösningar och algoritmer som snabbt ordnar bästa tillgängliga tjänsteutövare. Vid första anblick kan sägas att delningsplattformarna utgör moderna marknadsplatser som på ett effektivt sätt möjliggör tjänsteutbyte och delande av resurser mellan privatpersoner. Vid närmare inspektion kan dock konstateras att många av plattformarna erbjuder mycket mer än bara en marknadsplats för tjänsteutbyte: de erbjuder digital arbetsförmedling. 17 Plattformsföretagen använder sina plattformar för att föra samman personer som är villiga att utföra arbete och personer som vill ha arbete utfört. De arbetspresterande parterna utför tillfälliga jobb, så kallade gig, en term som har sitt ursprung i musikbranschen SOU 2017:26, s Prassl (2018), s Larsson, De tjänar inga pengar utan går med förlust för att slå ut oss, 25 februari 2018, (hämtad 15 april 2021). 14

16 2.3 Gigarbetet Delningsekonomins framväxt har resulterat i att gigarbete blivit allt vanligare. Begreppet gigekonomi har därför börjat användas som en synonym till delningsekonomi och beskriver en typ av organisering av arbete via delningsplattformar där uppdrag, gig, fördelas genom algoritmer till en stor grupp individer som ersätts enbart för den tid då arbetet faktiskt utförs. 19 Gigarbetet brukar delas in i två kategorier, crowdwork och on-demand work. Crowdwork syftar på arbete som är digitalt i sitt utförande genom att uppgifter genomförs via plattformar online. Uppgifterna riktar sig antingen direkt till individer eller till en större grupp där flera personer utför arbete och får betalt för sin del. Denna typ av gigarbete möjliggör för plattformsföretagen att koppla samman tjänsteleverantörer och användare från hela världen. Motsatsvis utförs gigarbete i kategorin on-demand work lokalt och manuellt. Uppdragen består av traditionella arbetsuppgifter som transport, städning och matleverans och de förmedlas via appar till individer som ställt sin arbetskraft till förfogande. 20 Uber, Wolt och företaget Taskrunner, som förmedlar tjänster till sina användare så som målning, möbelmontering och flytthjälp, är exempel på företag som ägnar sig åt on-demand work och det är denna typ av gigarbete som denna uppsats kommer att inrikta sig på. On-demand work är inte ett begrepp som finns definierat i någon lagtext och arbetet kan se väldigt olika ut beroende på plattformsföretag och tjänst. Plattformsföretagen har exempelvis olika metoder för att fördela uppgifter och ersättning. Vissa av företagen, till exempel Wolt, har förbestämda leveranskostnader och ersättningsnivåer medan andra företag, till exempel Taskrunner, låter gigarbetarna själva förhandla med respektive användare om kostnaderna. En del plattformsföretag tillhandahåller arbetsverktyg som bil, cykel och dator till sina gigarbetare medan andra låter gigarbetarna själva ordna sådant. Gemensamt för gigarbetet är dock att det särskiljer sig från traditionellt arbete på så vis att arbetet oftast är tillfälligt till sin natur. Ofta rör det sig om små uppgifter som ska utföras, till exempel pizzaleveranser eller möbelmonteringar, där de som utför uppgifterna inte är 19 Saco (2019), s De Stefano (2016), s

17 anställda av plattformsföretaget utan får ersättning beroende på antal genomförda uppdrag. 21 On-demand work är flexibelt på så vis att användarna på bara några minuter eller timmar kan få en tjänst utförd som, genom en traditionell tjänsteleverantör, kunnat ta flera dagar eller till och med veckor att få slutförd. Eftersom ersättningen är beroende av antal genomförda uppdrag kan arbetet dock vara stressigt och slitsamt, särskilt när det rör sig om bud som tar sig fram med cykel. Wolts användare har till exempel tillgång till en klocka via plattformen som räknar ner tiden fram tills leverans är beräknad att ske, vilket givetvis bidrar till ökad stress hos buden. 22 Wolt förser dessutom sina bud med en GPS-sändare för att möjliggöra för både användarna och plattformsföretaget att följa budens väg från restaurang till leverans. 23 I vissa appar har användarna även möjlighet att betygsätta gigarbetaren, vilket resulterar i att varje gigarbetare får ett snittbetyg som presenteras för andra användare som tänkt anlita samma person. Risk finns då för att användarna ger lägre betyg inte på grund av gigarbetarens arbetsinsats, utan på grund av att de exempelvis fick vänta länge på en förare från Uber därför att det inte fanns någon annan förare i närheten. När en gigarbetare har ett lågt snittbetyg kan plattformens algoritm dessutom resultera i att gigarbetaren sorteras bort från flertalet uppdrag vilket leder till förlorad inkomst. Betygsättningen innebär också att gigarbetaren kan uppleva sig inte ha råd att sätta ner foten när hen blir dåligt behandlad av en användare, eftersom det skulle kunna orsaka ett lägre betyg och sämre möjlighet till fortsatta uppdrag. 24 Även om gigarbetarna på många sätt kan tyckas utföra just arbete beskrivs deras uppdrag ofta som "tasks" eller "gig" av plattformsföretagen, och gigarbetarna själva benämns som "giggare", "runners" eller "kurirpartners". 25 Termerna "arbete" och "arbetstagare" används sällan. 26 I vissa fall bör det anses korrekt att inte göra den benämningen, men ofta går det att ifrågasätta om inte gigarbetarna 21 Palm (2018), s En funktion som exempelvis kan ses hos plattformsföretagen Uber och Wolt. 23 Prassl (2018), s A.a. s Se exempelvis Taskrunner som kallar sina gigarbetare för "runners" som utför "tasks", och Wolt som kallar sina gigarbetare för "kurirpartners". 26 De Stefano (2016), s

18 faktiskt är arbetstagare i lagens mening. Som kommer diskuteras i följande kapitel är det av stor betydelse för den arbetspresterande parten huruvida den klassificeras som arbetstagare, eftersom den arbetsrättsliga lagstiftningen annars inte är tillämplig. Den arbetspresterande parten blir då utan den trygghet som följer av en anställning, och möjligheten för ett sådant kollektiv att sluta kollektivavtal är i regel stängd. Inför besvarandet av uppsatsens tre frågeställningar kommer i kapitel 3 redogöras för den svenska modellen, kollektivavtalet och arbetstagarbegreppet. 17

19 3 Arbetstagarbegreppet i den kollektiva arbetsrätten 3.1 Den svenska modellen och kollektivavtalet I Sverige är arbetsrätten till stor del oreglerad i lag och särskiljer sig därmed från andra länders arbetsrättsliga system. Den svenska modellen är en arbetsmarknadsmodell där lagstiftningen inte är heltäckande utan lämnar stort utrymme för arbetsmarknadens parter att själva reglera olika arbetsrättsliga frågor genom överenskommelser. 27 Arbetsmarknadsparternas självbestämmande är således karakteristiskt för den svenska arbetsrätten och även om det finns arbetsrättslig lagstiftning är den till stora delar semidispositiv, vilket möjliggör för parterna att i stor utsträckning avvika från den genom kollektivavtal. 28 Kollektivavtalet är därmed ett viktigt regleringsinstrument i svensk arbetsrätt och det primära instrumentet för reglering av frågor som det inte finns lagstiftning om, till exempel lön och arbetsvillkor. Möjligheten att sluta kollektivavtal är således betydelsefull för alla som utför arbete, inräknat gigarbetare, eftersom det är genom kollektivavtal, och inte lagstiftning, som exempelvis minimilöner garanteras. I 23 1 st. MBL stadgas att ett kollektivavtal är ett skriftligt avtal mellan arbetsgivarorganisation eller arbetsgivare och arbetstagarorganisation om anställningsvillkor för arbetstagare eller om förhållandet i övrigt mellan arbetsgivare och arbetstagare. Det rör sig alltså om tre huvudsakliga krav som måste vara uppfyllda för att det ska röra sig om ett kollektivavtal: ett krav på skriftlig form, ett krav på visst innehåll och ett krav på viss typ av part. Om något av kraven inte uppfylls är det inte ett kollektivavtal. Avtalet får istället allmän avtalsrättslig verkan utan de särskilda rättsverkningar som ett kollektivavtal medför. Enligt 26 MBL binder ett kollektivavtal inte bara de parter som ingått avtal, arbetstagarorganisationen och arbetsgivaren/arbetsgivarorganisationen, utan även medlemmarna i organisationerna. Kollektivavtalet har enligt 27 MBL en tvingande och normerande verkan, vilket innebär att parter som är bundna av avtalet inte med giltig verkan kan träffa överenskommelser som strider mot avtalet. Det rör sig alltså om en 27 Ahlström (2013), s Adlercreutz & Mulder (2013), s

20 inskränkning i den individuella avtalsfriheten som motiveras av syftet att upprätthålla en enhetlig reglering på arbetsplatsen. 29 Den kanske mest betydelsefulla rättsverkan är den fredsplikt som enligt 41 MBL råder mellan kollektivavtalsparterna och som innebär att parterna har att avstå från att vidta stridsåtgärder gentemot varandra för att åstadkomma ändringar i avtalet. 30 Av betydelse för denna uppsats är framförallt kravet på viss typ av part. För att det enligt 23 MBL ska vara möjligt för ett plattformsföretag att sluta kollektivavtal krävs att företaget kan klassificeras som arbetsgivare i förhållande till tjänsteleverantörerna, gigarbetarna. Med andra ord krävs det att gigarbetarna utför sitt arbete på grundval av ett anställningsförhållande och att de är arbetstagare i rättslig mening. Det är här uppsatsens första frågeställning uppkommer: är partsförhållandena i gigekonomin sådana att det är möjligt att sluta kollektivavtal för att på ett enhetligt sätt reglera gigarbetarnas arbetsvillkor? Följande avsnitt i detta kapitel kommer redogöra för det binära arbetsrättsliga systemet, arbetstagarbegreppet och skillnaden mellan självständiga och jämställda uppdragstagare. I kapitel 4 kommer den framtagna informationen att appliceras på gigekonomin för att besvara nyss nämnda frågeställning. 3.2 Det binära arbetsrättsliga systemet Enskilda avtal om utförande av arbete brukar i Sverige, precis som i många andra länder, delas in i två huvudkategorier, anställningsavtal och uppdragsavtal. Med hänsyn till den tudelade kategoriseringen kan systemet benämnas som ett binärt arbetsrättsligt system. 31 I ett anställningsavtal kallas personen som presterar arbete för arbetstagare och dennes motpart kallas arbetsgivare. På motsvarande vis brukar parterna i ett uppdragsavtal kallas för uppdragstagare och uppdragsgivare. 32 Frågan om en arbetspresterande part är att anse som arbetstagare eller inte har praktisk betydelse i flera olika situationer. Arbetslagstiftningen syftar bland annat till att bereda arbetstagare förmåner och trygghet i olika avseenden, detta eftersom 29 Adlercreutz & Mulder (2013), s Ahlström (2013), s Westregård (2020), s Sigeman (2010), s

21 arbetstagaren i allmänhet är den ekonomiskt och socialt underlägsna parten i förhållande till arbetsgivaren. 33 Exempel på sådan lagstiftning är lag (1982:80) om anställningsskydd (LAS), semesterlagen (1977:480), arbetsmiljölagen (1977:1160) och föräldraledighetslagen (1995:584). Gemensamt för de uppräknade lagarna är att de enbart är tillämpliga i de fall då personen som utför arbete kan kategoriseras som arbetstagare. Är personen en uppdragstagare får den inte ta del av de förmåner som lagstiftningen har att erbjuda. Det avgörande för skyddslagstiftningens tillämpning är således huruvida den arbetande personen är att kategorisera som arbetstagare eller uppdragstagare. 34 Kategoriseringen får också betydelse i den kollektiva arbetsrätten genom att MBL, enligt 1, tillämpas på förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Utgångspunkten vid kategoriseringen är det så kallade civilrättsliga arbetstagarbegreppet vilket i svensk arbetsrätt inte finns definierat i lag utan har utvecklats i förarbeten, praxis och doktrin. 35 Tolkningen av arbetstagarbegreppet kan främst sägas bygga på syftet med den lag och bestämmelse som saken gäller, vilket innebär att det inte går att utgå från att begreppet "arbetstagare" har samma betydelse i LAS som i MBL. 36 I grunden är dock arbetstagarbegreppet det samma för all arbetsrättslig lagstiftning varför denna uppsats fortsättningsvis kommer behandla begreppet på ett enhetligt vis. En väsentlig skillnad mellan arbetstagarbegreppet i MBL och i övrig arbetslagstiftning är dock av betydelse att nämna. Medan exempelvis LAS är uttryckligen tillämplig enbart på arbetstagare, omfattas en ytterligare kategori av arbetspresterande i MBL. Enligt 1 2 st. MBL omfattar nämligen lagen, förutom arbetstagare, de som utför arbete åt annan och därvid ej är anställd hos denne men har en ställning av väsentligen samma slag som en anställd. Arbetstagarbegreppet i MBL är således vidare, och omfattar även så kallade jämställda uppdragstagare. En jämställd uppdragstagare är inte part i ett anställningsförhållande men har en beroendeställning av väsentligen samma art som en arbetstagare har till sin arbetsgivare Schmidt (1966), s A.a. s Sigeman (2010), s Lunning & Toijer (2016), s SOU 1975:1, s

22 Genom begreppet jämställda uppdragstagare kan sägas att en tredje kategori av arbetspresterande adderas till MBL:s tillämpningsområde, varför benämningen det binära arbetsrättsliga systemet kan ifrågasättas. 3.3 Arbetstagarbegreppet Som konstaterats ovan utgör arbetstagarbegreppet gränsen för det arbetsrättsliga regelverkets tillämpning. 38 Trots att arbetstagarbegreppet har en sådan avgörande roll i arbetsrätten finns det inte definierat i lag. Det är istället domstolar och andra rättstillämpare som, i varje enskilt fall, har att genomföra en helhetsbedömning av de aktuella omständigheterna för att avgöra huruvida den arbetspresterande parten är en arbetstagare eller inte. Att begreppet inte är lagreglerat beror på att lagstiftaren inte ville riskera att domstolarna blir alltför bundna till en lagstadgad definition eftersom det kan leda till oönskade resultat. 39 Det skulle då gå att tänka sig en situation där den arbetspresterande parten enligt lagens definition är att betrakta som en uppdragstagare och därför går miste om det arbetsrättsliga skydd som arbetstagare har rätt till, trots att andra omständigheter föreligger som mer talar för att den arbetspresterande parten är en arbetstagare. Sådana situationer är lättare att undvika när bedömningen inte är knuten till en lagstadgad definition. Genom att inte lagreglera arbetstagarbegreppet görs det dessutom mer flexibelt vilket tillåter arbetsrätten att följa samhälls- och arbetsmarknadsutvecklingens dynamik. Redan i AD 1987 nr 57 konstaterades att begreppet tolkats extensivt i praxis och att det över tid fått ett allt vidare tillämpningsområde. Att någon kategoriseras som arbetstagare betyder att denne står i ett visst kvalificerat förhållande till en annan part, arbetsgivaren. Det är i allmänhet inte särskilt svårt att fastställa om ett sådant förhållande föreligger, den typiske arbetstagaren är tillsvidareanställd med fasta arbetstider och med en underordnad ställning i förhållande till sin arbetsgivare. I vissa gränsfall kan dock vara mer komplicerat, till exempel när det rör sig om nya eller ovanliga former av arbete som inte tidigare 38 Adlercreutz & Mulder (2013), s Adlercreutz (1964), s

23 tagit någon större plats på arbetsmarknaden. 40 Ofta kan sådana situationer dessutom omgärdas av rättspolitiska diskussioner som gör det än känsligare och svårare för rättstillämpare att göra en bedömning. Framväxten av gigarbete under de senaste åren är ett exempel på en sådan företeelse som orsakat mycket diskussion i den allmänna debatten. Eftersom sådant arbete på flera sätt skiljer sig från vanligt arbete är det svårt att avgöra huruvida de arbetspresterande parterna är arbetstagare eller inte Helhetsbedömningen Eftersom en lagdefinition av arbetstagarbegreppet saknas får begreppets innebörd istället fastställas med ledning av lagmotiv, rättspraxis och doktrin. 41 När frågan huruvida en arbetspresterande part kan kategoriseras som en arbetstagare eller inte dyker upp har domstolen och andra rättstillämpare därför att följa de riktlinjer och principer som där framkommer. I rättsfallet NJA 1949 s. 768 slogs en grundläggande princip fast för hur arbetstagarbegreppet ska tolkas: Frågan huruvida någon i lagens mening är arbetstagare hos annan eller icke är att bedöma efter vad dem emellan kan anses avtalat, varvid man icke kan inskränka sig till något visst avtalsvillkor såsom ensamt avgörande utan har att beakta alla i samband med avtalet och anställningen förekommande omständigheter 42 Enligt principuttalandet ska rättstillämparen vid bedömningen av om det föreligger ett anställningsförhållande ägna sig åt avtalstolkning. Rättstillämparen har att beakta avtalet i sin helhet, utan att inskränka sig till något särskilt villkor, och även ta hänsyn till omkringliggande objektiva omständigheter. Det ska alltså göras en helhetsbedömning utifrån de omständigheter som talar för och emot att en person kan kategoriseras som en arbetstagare eller inte och därefter avgöras åt vilket håll de övervägande skälen pekar åt. 43 Arbetstagarbegreppet sätts på detta vis i kraft när flertalet omständigheter som talar för ett anställningsförhållande föreligger. Det är inte fråga om specifika rekvisit som alla måste vara uppfyllda för att en 40 Adlercreutz (1964), s Lunning & Toijer (2016), s NJA 1949 s Källström & Malmberg (2013), s

24 anställning ska föreligga, utan det är mer korrekt att beskriva det som kriterier som representerar olika typiska kännetecken som kan tala för ett anställningsförhållande. 44 Följande kriterier är de som framförallt brukar anses tyda på att ett anställningsförhållande föreligger och att personen i fråga är en arbetstagare och inte en uppdragstagare: 1) Förhållandet är grundat på avtal, 2) avtalet går ut på att den ena parten ska prestera arbete för den andra partens räkning, 3) den arbetspresterande parten har förpliktat sig att utföra arbetet personligen, 4) avtalet avser utförande av arbete av den art som andra parten anvisar, 5) den arbetspresterande parten är förhindrad att samtidigt utföra arbete för någon annan, 6) beställaren utövar en viss kontroll över när, var och hur arbetet utförs, 7) beställaren tillhandahåller verktyg, råvaror och annat som behövs i arbetet, 8) den arbetspresterande partens ersättning utgår åtminstone delvis i form av garanterad lön, och 9) den arbetspresterande parten får ersättning för direkta utlägg, till exempel för resor i arbetet 45 Om de flesta av dessa kriterier är uppfyllda vid en helhetsbedömning talar mycket för att det rör sig om ett anställningsförhållande, även om andra omständigheter kan föreligga som bryter den presumtionen. De två första kriterierna, att förhållandet ska vara grundat på avtal och att avtalet ska gå ut på att den ena parten ska prestera arbete för den andres räkning, har i litteraturen konstaterats utgöra de främsta kännetecknen för ett anställningsförhållande, men dess blotta existens betyder inte att ett anställningsförhållande föreligger. 46 Viktigt att poängtera är att det inte har någon större betydelse hur parterna själva har betecknat eller uppfattat rättsförhållandet. 47 Att parterna har benämnt ett avtal som uppdragsavtal har därför ingen betydelse om de objektiva omständigheterna talar för att det rör sig om ett anställningsavtal. 44 Källström & Malmberg (2013), s Lunning & Toijer (2016), s. 21 och 28, Schmidt (1994), s Schmidt (1994), s AD 2005 nr

25 3.4 Uppdragstagarbegreppet Det binära arbetsrättssystemet innebär att en person som inte kategoriseras som en arbetstagare istället benämns som uppdragstagare. Med andra ord, ett avtal som, efter en helhetsbedömning med kriterierna i föregående avsnitt som ledning, inte bedöms utgöra ett anställningsavtal tolkas motsatsvis som ett uppdragsavtal. Definitionen av en uppdragstagare följer således av definitionen av en arbetstagare, vilket medfört att det sällan brukar talas om ett uppdragstagarbegrepp på samma vis som det talas om ett arbetstagarbegrepp. Uppdragstagare är, som konstaterades i kapitlets inledande avsnitt, undantagna från den arbetsrättsliga regleringen. I nästkommande avsnitt görs dock en uppdelning mellan så kallade självständiga respektive jämställda uppdragstagare, detta eftersom MBL inte bara omfattar arbetstagare utan även jämställda uppdragstagare Självständiga uppdragstagare Med en självständig uppdragstagare avses en uppdragstagare som inte står i sådan beroendeställning gentemot sin avtalsmotpart att förhållandet dem emellan går att likna vid ett anställningsförhållande. Det rör sig alltså om ett renodlat uppdragstagarförhållande där inga eller bara några få av kriterierna som talar för anställningsförhållande är uppfyllda. En typisk sådan självständig uppdragstagare bedriver sin verksamhet i företagsform och utför de uppdrag hen åtagit sig på eget ansvar, utan kontroll eller arbetsledning från beställaren av arbetet. Kanske utförs arbetet i egen lokal och med egna maskiner eller redskap och hen kan åta sig uppdrag för flera beställare samtidigt. Hen står för samtliga utgifter som arbetets utförande kräver och beställaren debiteras enligt ett i förväg träffat avtal. Den självständige uppdragstagarens arbetssituation genomsyras av just självständighet, även om graden av självständighet kan variera från en uppdragstagare till en annan. 48 Ibland kan en person som till exempel utför arbete med egna maskiner ses som en arbetstagare därför att andra omständigheter föreligger som talar för anställningsförhållande, och ibland kan en person som till exempel bara åtar sig uppdrag från en viss beställare ses som en uppdragstagare därför att andra omständigheter föreligger som 48 SOU 2008:89, s

26 talar för ett uppdragstagarförhållande. Ingen situation är den andra lik vilket innebär att en avgörande omständighet i ett fall kan ha en oväsentlig betydelse i ett annat fall Jämställda uppdragstagare En jämställd uppdragstagares förhållande till sin beställare är sådant att det går att jämföra med förhållandet mellan en arbetstagare och en arbetsgivare. MBL är, enligt 1 2 st., tillämplig även på denna typ av arbetspresterande. Som nämnts tidigare är detta dock unikt för MBL, andra arbetsrättsliga lagar är inte tillämpliga på jämställda uppdragstagare. Att denna typ av arbetspresterande omfattas av MBL beror på att lagstiftaren år 1945, då regeln om jämställda uppdragstagare tillkom, ansåg att den snäva innebörden av arbetstagarbegreppet medförde att stora grupper av förvärvsarbetande, till exempel skogskörare och bensinstationsinnehavare, uteslöts från arbetsfredslagstiftningens tillämpningsområde, vilket inte ansågs önskvärt. 50 Det ansågs vara av betydelse att småföretagare skulle kunna förhandla och träffa kollektivavtal med sin huvudman utan att övrig arbetsrättslig lagstiftning skulle påverka parternas förhållande. 51 Regleringen innebär således en rätt att förhandla och sluta kollektivavtal för de som kategoriseras som jämställda uppdragstagare. Gränsdragningen mellan självständiga och jämställda uppdragstagare görs genom samma typ av helhetsbedömning som redan redogjorts för. Samtliga föreliggande omständigheter beaktas och av betydelse är uppdragstagarens självständighet i förhållande till uppdragsgivaren. Om uppdragsgivaren har ett sådant inflytande och kontroll över uppdragstagarens verksamhet att denne är att jämföra med en arbetsgivare anses uppdragstagaren vara jämställd en arbetstagare. 52 På så vis kan sägas att kategorin jämställda uppdragstagare vidgar arbetstagarbegreppet genom att fånga in de fenomen som inte direkt kan inordnas under det. Arbetstagarbegreppet tolkas redan extensivt och, med hänsyn till lagtexten i 1 2 st. MBL, 49 Källström & Malmberg (2013), s Adlercreutz & Mulder (2013), s Schmidt (1994) s Prop. 1975/76:105 bil 1, s

27 bör begreppet jämställda uppdragstagare tolkas ännu mer extensivt. 53 En sådan slutsats skulle innebära att när arbetstagarbegreppet utvidgas så utvidgas begreppet jämställda uppdragstagare ytterligare Sammanfattande kommentar Karakteristiskt för den svenska modellen är dels avsaknaden av en heltäckande lagstiftning, dels arbetsmarknadens parters möjlighet att reglera lön och andra arbetsvillkor genom kollektivavtal. För att arbetsmarknadens parter ska kunna sluta kollektivavtal för gigarbete krävs dock att partsförhållandena är sådana att plattformsföretaget kan klassificeras som arbetsgivare, och gigarbetarna som arbetstagare eller jämställda uppdragstagare. Arbetstagarbegreppet är, tack vare avsaknaden av en lagstadgad definition, ett dynamiskt begrepp som kunnat utvidgas genom åren när nya typer av arbetsformer växt fram. När arbetstagarbegreppet utvidgas så bör även begreppet jämställda uppdragstagare göra det, vilket innebär att MBL:s tillämpningsområde blir allt större med tiden och fler och fler arbetspresterande har möjlighet att omfattas av kollektivavtal. 53 Se AD 1994 nr 130, Schmidt (1994), s. 61, 63 och 70 samt Bergqvist, Lunning & Toijer (1997), s Westregård (2017), s

28 4 Kan gigarbete omfattas av kollektivavtal? 4.1 Utgångspunkter Syftet med detta kapitel är att besvara uppsatsens första frågeställning: är partsförhållandena i gigekonomin sådana att det är möjligt att sluta kollektivavtal för att på ett enhetligt sätt reglera gigarbetarnas arbetsvillkor? Som konstaterats ovan krävs det, för att arbetsmarknadens parter ska kunna sluta kollektivavtal för gigarbete, att gigarbetarna kan klassificeras som arbetstagare eller jämställda uppdragstagare. Avgörande för besvarandet av frågeställningen är således en bedömning av hur väl gigarbete passar in i arbetstagarbegreppet. Om arbetet är av sådan art att det snarare är att klassificera som självständigt uppdragstagande än arbetstagande eller jämställt uppdragstagande är MBL inte tillämplig och ett avtal mellan parterna är då att se som ett vanligt avtal utan de särskilda rättsverkningar som följer av ett kollektivavtal. Av betydelse är här att poängtera att gigarbete inte har en fixerad innebörd utan varierar beroende på plattformsföretag och typ av tjänst. Den nämnda frågeställningen kan därför inte besvaras med ett ja eller nej, utan svaret beror på utformningen av gigarbetet i fråga. Diskussionen i detta kapitel kommer därför inte att leda fram till ett allmängiltigt svar på frågan huruvida partsförhållandena är sådana att det är möjligt att sluta kollektivavtal för att reglera gigarbete, den syftar istället till att påvisa vilka faktorer som är avgörande i besvarandet av frågan. Jag har valt att använda plattformsföretagen Blocket, Taskrunner, Uber och Wolt som exempel. För dessa enskilda plattformsföretag leder den kommande bedömningen till specifika svar på frågeställningen. I följande avsnitt kommer bedömningen av om gigarbete passar in i arbetstagarbegreppet att göras i enlighet med det schema som framställs i 2016 års meddelande från Europeiska kommissionen om en europeisk agenda för delningsekonomin. Det innebär att uppsatsen i ett första skede kommer behandla i vilka situationer plattformsföretag kan anses vara professionella leverantörer av tjänster, och därefter i vilka situationer som plattformsföretagens gigarbetare ska betraktas som arbetstagare eller uppdragstagare. 55 Meddelandet från kommissionen är inte 55 COM(2016) 365 final av den 2 juni 2016, s

29 rättsligt bindande, men det schema som kommissionen presenterar i meddelandet utgör ändock en värdefull och pedagogisk utgångspunkt för den fortsatta utredningen. 4.2 Plattformsföretaget tjänsteleverantör eller mellanhand? Enligt schemat i kommissionens meddelande ska först avgöras huruvida plattformsföretaget utgör en professionell leverantör av tjänster eller inte. Plattformsföretag som bedöms agera enbart som en mellanhand mellan två privatpersoner faller enligt kommissionen inte inom samma kategori som de plattformsföretag som utgör professionella leverantörer av tjänster. I ett sådant plattformsföretag, som agerar som mellanhand, finns det ingen arbetsgivare och ingen arbetstagare och situationen faller därmed utanför det arbetsrättsliga tillämpningsområdet. 56 Följande tre kriterier är de som kommissionen i denna del uppställer och som ska användas för att avgöra om plattformsföretaget utgör en professionell leverantör av tjänster eller inte: 1) Fastställer plattformsföretaget det slutliga pris som ska betalas av användaren, i egenskap av mottagare av tjänsten? 2) Fastställer plattformsföretaget även andra centrala avtalsvillkor som gäller för tjänsteleverantören och användaren? 3) Äger plattformsföretaget de huvudsakliga tillgångar som används för att tillhandahålla den tjänst som erbjuds via plattformen? 57 Om samtliga kriterier uppfylls efter en analys av plattformsföretagets affärsmodell är det en tydlig fingervisning om att plattformsföretaget tillhandahåller tjänsten och inte bara förmedlar den som en mellanhand mellan privatpersoner. Det rör sig dock om en helhetsbedömning och alla kriterier behöver inte uppfyllas om det finns tillräckligt starka skäl som talar för att det rör sig om ett företag som utgör en professionell leverantör av tjänster. 56 Westregård (2017), s. 323, se även avsnitt 3.2 ovan. 57 COM(2016) 365 final av den 2 juni 2016, s

30 Marknadsplatsen Blocket, som möjliggör för privatpersoner att sälja föremål till andra privatpersoner, är ett exempel på ett plattformsföretag som enligt min bedömning av kriterierna ovan enbart fungerar som en mellanhand mellan privatpersoner. Blocket fastställer inte det slutliga pris som användaren, köparen, ska betala och inte heller några andra centrala avtalsvillkor mellan säljare och köpare. Beroende på hur det tredje kriteriet ska tolkas så kan visserligen påstås att Blocket äger den delningsplattform som möjliggör försäljningen, vilket talar för att kriteriet är uppfyllt. Samtidigt äger inte Blocket de faktiska tillgångar som säljs via dess delningsplattform vilket talar för att kriteriet inte är uppfyllt. Oavsett tolkningen av det tredje kriteriet kan det i alla fall konstateras att Blockets affärsmodell enligt de två första kriterierna inte är sådan att det rör sig om ett professionellt tillhandahållande av tjänster vilket enligt en helhetsbedömning bör vara tillräckligt. Blocket är således en mellanhand mellan privatpersoner och inte en professionell leverantör av tjänster. Plattformsföretaget Taskrunner är ett annat exempel på ett plattformsföretag som enligt min bedömning av kriterierna ovan är att se som en mellanhand mellan privatpersoner snarare än en professionell leverantör av tjänster. Det är nämligen användarna och respektive runner som kommer överens om det slutliga priset genom en budgivning. Det är också dessa aktörer som själva kommer överens om övriga detaljer kring utförandet av tjänsten, till exempel tid och plats. Taskrunner är dock något mer reglerat än Blocket genom att användarna till exempel har möjlighet att erhålla återbetalning från Taskrunner då en runner inte infinner sig eller är så försenad att tjänsten inte kan utföras, något som inte är möjligt på Blocket. 58 Vid en granskning av Taskrunners användarvillkor framstår det dock tydligt att de främst tillhandahåller ett verktyg för användare att söka, lämna och acceptera anbud avseende utförandet av olika typer av tjänster. Även om Taskrunner äger plattformen som möjliggör tjänsteutövningen, bör en helhetsbedömning enligt min mening landa i att Taskrunner inte är en professionell leverantör av tjänster. Även Taskrunner är således att se som en mellanhand mellan privatpersoner. 58 Taskrunner, Användarvillkor, (hämtad 12 april 2021) samt Blocket, Användarvillkor, (hämtad 12 april 2021). 29