Ciklider från Väst- och Centralafrika del 2 - tilapiina ciklider Text och foto där ej annat anges: Anton Lamboj, översättning Wilhelm Lubkowitz

Transkript

1 Afrikanska ciklider Ciklider från Väst- och Centralafrika del 2 - tilapiina ciklider Text och foto där ej annat anges: Anton Lamboj, översättning Wilhelm Lubkowitz I förra numret beskrev jag ciklidernas livsrum i Väst- och Centralafrika och smygstartade med min genomgång av de olika ciklidgrupperna. I detta nummer börjar jag gå igenom de tilapiina cikliderna. I den här gruppen finns inte bara de stora cikliderna som används som matfisk utan även små arter och till och med fiskar som bildat artflockar i kratersjöar. Tilapiina ciklider Chilochromis Boulenger, 1902 Ett monotypiskt släkte med den upp till 30 centimeter stora arten Chilochromis duponti Boulenger, 1902, från den sydvästliga delen av Kongo-Brazzaville och sydvästliga Gabon. Kroppsformen är mer eller mindre äggformig, såväl slanka som högryggade djur kan hittas. Påfallande är de uppsvällda och framåtstjälpta läpparna som är fulla med många små tänder. Yttre könsskillnader är inte kända. Kroppen är variabelt färgad från gul via ljusbrun till mörkt gråbrun. Ibland är två längsgående kroppsstreck synliga. Bröst och buk kan hos större exemplar vara lätt rosa till rött. Anton Lamboj föddes 1956 och har varit akvarist sedan tio års ålder. Runt 1980 började han specialisera sig på ciklider från Väst- och Centralafrika. Detta intresse ledde till att han 1988 började sin akademiska karriär vid Wiens Universitet. Han tog sin magisterexamen (MSc) 1993 och doktorsexamen Båda behandlade de västafrikanska ciklidernas systematik. Anton är sedan 1998 lektor vid Wiens Universitet och undervisar i fiskbiologi inklusive specialinriktning på abborrfiskar, till exempel ciklider. Han undervisar även i didaktik. Hans forskning handlar om systematik och evolutionsbiologi hos chromidotilapiina ciklider där han använder morfologiska och anatomiska metoder som han kopplar samman med etologi och molekylär genetik. Han är även docent (Research Associate) vid American Museum of Natural History (New York), president i den Österrikiska föreningen för akvarie- och terrarieföreningar (OEVVOE) och chefredaktör för Aqua-terra Austria, en österrikisk tidskrift för akvarister och herpetologer. Dessutom är han redaktör för västafrikanska ciklider och dvärgciklider i den tyska ciklidföreningens tidning DCG-Info. Anton har hittills gjort fjorton fält- och insamlingsresor till Afrika. Han har skrivit 170 artiklar, både vetenskapliga och hobbyartiklar, på sju språk. Han har även skrivit tre böcker. FAKTA Chilochromis duponti, en stor tilapiin ciklid från Kongoområdet. Ungdjur har lodräta band. I början på den mjukstråliga delen av ryggfenan syns ofta en mörk fläck (tilapiafläck). Odling i akvarium har ännu ej lyckats. Såvitt jag kunde iaktta i naturen (Kongo-Brazzaville) handlar det om en typisk substratlekare med parbildning, precis så som det är känt hos släktet Tilapia. Födan består i huvudsak av växter, framförallt alger. De äter även en del små insekter. I akvarier visar sig C. duponti vara tämligen stridslysten och på grund av storleken bör man vara försiktig med sällskap. Akvariet bör vara på minst 300 liter. Annars är C. duponti en mycket robust och lättskött storciklid. De rheophila släktena De finns flera släkten som lever i strömmande vatten. Dessa kallas för rheophila. Gobiocichla Kanazawa, 1951 Detta lilla släkte innehåller för närvarande två arter: Typarten är G. wonderi Kanazawa, 1951, den andra är G. ethelwynnae Roberts, Dessa fiskar förekommer i de strömmande delarna av övre och mellersta Niger (G. wonderi) och (G. ethelwynnae) i Cross-Riversystemet i västliga Kamerun. Båda arterna blir inte större än tolv centimeter varvid honorna är något mindre. Det handlar om långsträckta ciklider med en mer eller mindre dorsoventral 50 Ciklidbladet 4/ Årgång 41

2 Gobiocichla ethelwynnae, hane tillplattning. De har en reducerad simblåsa och endast en sidolinje. Munnen är nedåtriktad. Då dessa djur huvudsakligen livnär sig på alger och mikroorganismer är deras tarm många gånger längre än kroppen. Fjällantalet är extremt reducerat, mycket mer än hos någon annan känd ciklid. Gobiocichla behöver en stor bottenyta i akvariet (minimum 100 gånger 40 centimeter), höjden är av underordnad betydelse. En bra filtrering och syrerikt vatten är även viktig. De är parbildande grottlekare. De är relativt fredliga men något aggressivare inom arten än gentemot fiskar som tillhör andra arter. Skillnaden mellan dessa arter är att G. ethelwynnae är slankare än G. wonderi och mer avsmalnande. Ett mörkt längsgående streck går strax över ögat hos G. ethelwynnae och genom ögat hos G. wonderi. Ungdjur eller individer i skräckfärgning (skrämselfärgning) uppvisar flera mörka band över kroppen. G. ethelwynnae kunde jag själv iaktta i Munaya, en biflod till Cross. De flesta djuren håller till vid strandkanten, i små springor under stenplattor. Blir de inte störda kommer de fram ur skrevorna och är sedan mest upptagna med att krypa, hoppa och riva loss alger med sidorörelser med huvudet. Ett näringsintag som man kan iaktta i akvariet. Gobiocichla är problemfria fiskar som gärna äter allt som bjuds. Man behöver inte bjuda på enbart vegetabilisk kost, men vill man ha friska och sunda fiskar bör det vara den huvudsakliga födan. Fodret tas inte enbart upp på bottnen, utan även simmande i fritt vatten. De är måttligt revirhävdande och rätt så fridsamma mot andra arter. Odling i akvarium har endast lyckats med G. wonderi. Honan tar hand om rommen tills ynglen kläcks, varefter båda föräldrarna sköter yngelvården i en månad. Tiden från äggläggning till Gobiocichla wonderi, honor. frisimmande yngel är knappa tre veckor. Under yngelvården är G. wonderi mycket dominant gentemot andra fiskar. Steatocranus Boulenger, 1899 Detta släkte innehåller vid det här laget nio beskrivna arter och minst fyra ännu ej beskrivna arter. Typarten är S. gibbiceps Boulenger, Slående hos dessa små till medelstora, reophila ciklider, är den valkformiga och stora munnen och den alltid slanka, långsträckta kroppen. Bukfenorna är långt framdragna och hos hanarna rundade. Alla arter har en reducerad simblåsa (men inte lika starkt hos alla) och är oansenligt gråfärgade. Sexualdimorfismen är bra utvecklad: Honorna blir mindre än hanarna. Hanarna har alltid såväl ett massivare huvud med utpräglad puckel som längre utdragna mjukstrålar i rygg- och analfenorna. Ungdjur, och mer sällan också vuxna exemplar, visar en svart Ciklidbladet 4/ Årgång 41 51

3 Foto: Ted Camenius De flesta arterna finns huvudsakligen i Kongofloden och i några av dess bifloder, en art (S. irvinei) kommer ifrån Voltaflodens inflöde i Ghana. Alla arter är enkla, robusta och mestadels tåliga skyddslingar, som även kan rekommenderas till nybörjare, förutsatt att det finns en bra filtrering i akvariet och att vattenbyte sköts regelbundet. Akvariet ska ha en bottenyta på minst 100 gånger 50 centimeter för ett par. Det bör finnas många gömställen och då grottor och skrevor, där de kan dra sig tillbaka om de blir störda. Starkt strömmande vatten är naturligt för dem, men behöver enligt min erfarenhet inte vara nödvändigt. Vattnets hårdhet visade sig vara av mindre betydelse hos alla arter där odling lyckats och odling var möjlig vid mjukt eller hårt vatten med lätt alkaliskt värde. tilapiafläck i den mjukstråliga delen av ryggfenan. Steatocranus är parbildande grottlekare. Äggen är stora och bra pigmenterade, med en ljusgul till gulorange färg. Delvis rapporteras det om haremsstruktur, alltså polygami, men det har jag inte kunnat iaktta. Parbindningen, om än lös, fungerar relativt bra, ägg och larvskötsel är, med undantag av S. ubanguiensis, huvudsakligen honans uppgift. Hanarna skyddar reviret och sällan ynglen. Ynglen är vid Lejonhuvudciklid, Steatocranus casuarius, hane. frisimmandet redan relativt stora. De uppehåller sig de första veckorna i närheten av grottan och försvaras gentemot andra arter av föräldrarna. Vid en månads ålder börjar de undersöka akvariet lite mer utförligt. De äter och tål all vanlig fiskmat de erbjuds, men det finns dock näringsspecialister (t.ex. S. gibbiceps som äter snäckor och musslor). Den i akvaristiken oftast förekommande arten är säkert lejonhuvudcikliden, Steatocranus casuarius Poll, Hanarna blir 15 centimeter och honorna ungefär 12 centimeter. Utseendemässigt är i alla fall de vuxna hanarna med sin jättepuckel på huvudet och det markanta munpartiet väldigt imponerande. Kroppsfjällen är mörka och visar alltid en tydlig ljus rand. Ibland kan man även se några mörka breda lodräta och oregelbundna band på kroppen. Fiskarna gillar att skutta omkring bland stenarna, men ligger ofta lugnt i skydd av utbyggnader eller på botten. Relativt ofta saluförs även Steatocranus gibbiceps Boulenger, 1899 och Steatocranus tinanti (Poll, Foto: Michael Persson Steatocranus tinanti, hane 52 Ciklidbladet 4/ Årgång 41

4 1939). Den första arten liknar S. casuarius, men är lite slankare och fjällfärgningen visar negativmönstret av S. casuarius, det är alltså ljusa fjäll med mörk rand. S. gibbiceps blir med sina 12 centimeter lite mindre. S. tinanti däremot är den slankaste arten av släktet. Efter S. casuarius uppvisar den den starkaste sexualdimorfismen. Hanarna kan utveckla ett extremt massivt käkparti och en mycket stor huvudpuckel. Trots det grymma utseendet är S. tinanti en tolerant ciklid. S. tinanti är enhetligt grå över hela kroppen, men ryggen och partiet mot stjärten kan ibland uppvisa rostbruna områden. Till och från kan man se två längsgående mörka band som löper ihop vid stjärtroten. I akvarielitteraturen rapporterades några gånger polygami hos S. tinanti, något som jag själv tills nu inte har kunnat fastställa. Hos mig har enstaka hanar alltid imponerat på flera honor, men har alltid lekt av en bestämd hona. Alla andra arter från Kongoområdet, som t.ex. Steatocranus bleheri Meyer, 1993 eller den utseendemässigt liknande arten Steatocranus mpozoensis Roberts & Stewart, 1976, Staetocranus ubanguiensis Roberts & Stewart,1976, Steatocranus sp. nki, Steatocranus sp. Blockhead och Steatocranus sp. Rotauge, finns bara sällan till salu. Visserligen är fortfarande Steatocranus sp. squarehead sällsynt, denna art liknar S.bleheri och är kanske till och med identisk med denna. Den importerades första gången för två år sedan och jag lyckades odla fram ett stort antal yngel. Något oftare hålls nuförtiden S. irvinei (Trewavas, 1943) från Ghana. Orsaken till detta är förmodligen att H. van Heusden samlade in denna art i Voltaflodens övre inlopp i Ghana och lyckades odla dem. S. irvinei blir tämligen stor, hanarna upp till 17 centimeter och honorna 12 centimeter. Denna slanka art har ett markant överbett. S. irvinei tycks vara mindre reophil och tydligt mer simmande än sina artfränder. Som enda art i detta släkte har den också fjäll på gällocket (efter Roberts & Stewart 1976). Iögonenfallande är också den blåfärgade underläppen och en vit söm på ryggfenan, som är bredare på honorna än på hanarna. Steatocranus irvinei avviker i beteende och utseende något från de övriga arterna i släktet och hör förmodligen inte till Steatocranus, utan kanske till ett eget släkte. De små släktena från Lake Barombi Mbo I denna kratersjö i Västkamerun lever några enstaka, relativt små munruvare, som är nära besläktade med Sarotherodon, och som tyvärr knappt är kända inom akvaristiken. Dessa arter har ingen färgprakt att imponera på alla med, i stället fascinerar de genom sin litenhet och ibland genom sin absurda gestalt och mest genom sin goda tålighet. Eftersom dessa arter är hotade är det en viktig uppgift att hålla och odla dem i akvarium. Så vitt Ciklidbladet 4/ Årgång 41 53

5 Konia eisentrauti Myaka myaka Konia eisentrauti det är känt idag är alla enkla att hålla och odla och de tål och accepterar såväl olika vattenvärden som olika näring. Mestadels är de agama, ovophila maternala munruvare och hanarna är sällan delaktiga (hos Konia deltar hanen). Hos alla dessa arter är könsskillnaden liten, hanarna blir bara lite större. Färgskillnaden mellan hane och hona är minimal. Följande arter av dessa släkten förekommer i Barombi-Mbo: Konia Trewavas, Gree & Corbet, 1972 med två arter (Konia dikume Trewavas, Green & Corbet, 1972 och Konia eisentrauti (Trewavas, 1962); Myaka Trewavas (i Trewavas et al), 1972 med enda arten Myaka myaka Trewavas (i Trewavas et al.) 1972, det även monotypiska släktet Pungu Trewavas, 1972 med Pungu maclareni (Trewavas, 1962) och Stomatepia Trewavas, 1962 med tre arter (Stomatepia mariae (Holly, 1930), Stomatepia mongo Trewavas, 1972, Stomatepia pindu Trewavas, 1972). Dessutom förekommer två endemiska arter av släktet Sarotherodon Rüppel, 1852, som jag kommer att nämna lite senare. Alla dessa ciklider uppnår en längd av 10 till högst 15 centimeter. Medan de gråbruna till silvergråa arterna av släktet Konia är föga imponerande och föga iögonenfallande, visar i alla fall hanarna av Myaka myaka en relativt snygg parningsfärg med blåsvart till svart kropp och fenor. Attraktivare är säkert arten Pungu maclareni, som i naturen huvudsakligen är specialiserad på sötvattensvampar. Båda könen uppvisar ett brokigt mönster av svarta fläckar och punkter på gulbrun botten. Min åsikt är att arterna i Stomatepia har det intressantaste utseendet. De har en slank till måttligt hög kroppsform och imponerar framför allt genom ett tämligen stort huvud med djup munspalt och stora ögon. Färgen är mestadels gråbrun till mörkgrå, S. pindu blir vid välbefinnande djupsvart på kroppen och fenor och uppvisar ett 54 Ciklidbladet 4/ Årgång 41

6 iögonenfallande utseende. Den livnär sig, som kan förmodas av utseendet, på rov och framförallt äts ryggradslösa djur, men också små fiskar. Av alla ciklider som förekommer i Barombi Mbo har S. mariae och S. pundu den bästa utbredningen inom akvaristiken och odlas delvis också. Munruvningen sköts enbart av honan och äggen är relativt stora och mörkgröna. Efter 21 dagar spottas ynglen och är redan mer än en centimeter stora. Det rekommenderas att låta honan gå ostörd i ett spottkar, då hon annars vid fångst spottar ut larverna och inte tar upp dem igen. Annars är odlingen av dessa arter rätt enkel. I nästa nummer fortsätter jag med de stora munruvarna i släktena Oreochromis och Sarotherodon. Framgångsrika främmande arter har i många men inte alla fall en förmåga att föröka sig snabbt. De kan då tränga ut eller minska mängden av andra arter. Vad du inte ska göra! Släpp inte ut levande djur eller växter i våra vatten Töm inte ut innehållet i akvarier i naturen Flytta inte arter mellan olika vattenområden (t.ex. västkusten - Östersjön)OBS! inte ens för forskning! Se till att inte växter eller djur följer med när du flyttar båtar eller redskap (många växter och djur kan tåla en lång uttorkning) Informationen är hämtad från AquAliens hemsida Ciklidbladet 4/ Årgång 41 55