Kapitel 4 ÄR DET NÅGON SOM HAR RINGT? Publicerat med tillstånd Alex Dogboy Text Monica Zak Opal 2003

Transkript

1 Kapitel 4 ÄR DET NÅGON SOM HAR RINGT? En dag när Alex var ensam i huset bestämde han sig för att gå in i mosters rum där hon sov tillsammans med sina döttrar. Där inne fanns det något som han ville se, bredvid en av sängarna hängde husets enda stora spegel. Nu skulle han se sig själv i helfigur. Han ville med egna ögon se vad det var för fel på honom. Han ville förstå varför hans mamma och pappa hade lämnat honom. Varför han inte dög. Det var klart att det var något fel på honom, det förstod han. Hans mamma hade ju tagit med sig hans syskon, men lämnat honom kvar. Nu ville han förstå varför. Var han för ful? Eller var han för dum i huvudet? Eller hade han gjort något dumt? Men hur mycket han än grubblade kunde han inte komma ihåg att han gjort något dumt eller varit busigare än sina syskon. Han stirrade på pojken i spegeln. Han tyckte inte att han såg så konstig ut, han såg väl ut som pojkar gör mest. Han tittade på det svarta ostyriga håret, de mörka ögonen, munnen som egentligen ville skratta, men som såg mycket allvarlig ut just nu med mungipor som bara ville nedåt. Han hade ett svagt minne av att hans syskon brukade kalla honom för Hundöra, då för hundra år sen när de bodde vid havet. Han lyfte undan håret och tittade på öronen. Inte hade han några hundöron, kanske stod de ut lite, men de såg helt vanliga ut

2 Han hörde ytterdörren öppnas och slank tyst ut ur sovrummet. Livet i mosters hus var en ständig väntan. Kom de inte snart? Han tittade ut på gatan många gånger varje dag, han väntade på att mamma skulle stiga ur en taxi utanför och att hans pappa skulle komma tillbaka. Han visste att hans mamma hittat en ny man i Los Angeles i det där landet som hette USA. Hans pappa hade sagt att han skulle försöka ta sig till en helt annan del av USA. Han skulle försöka ta sig till Houston hade han sagt till moster. Ändå tänkte sig Alex att de skulle komma tillbaka tillsammans för att hämta honom. Han hade en film i huvudet som han spelade upp gång på gång. En taxi stannar utanför, ur kliver hans mamma och hans pappa, de är glada över att se honom, de håller om honom båda två och säger att de har längtat efter honom. Han får presenter. Hans mamma ger honom kläder och av sin pappa får han en fotboll och riktiga fotbollsskor och de tar honom med sig. De åker taxi till flygplatsen där de stiger på ett plan. Där brukade filmen sluta. Han kunde inte riktigt föreställa sig deras gemensamma liv där borta i USA. Hos moster fick han gå i skolan. Han gick i tredje klass. Lärarinnan tyckte om honom och sade att han var duktig. Moster var det egentligen inget fel på, hon slog honom inte, ändå började han hålla sig undan. Han hade svårt att stå ut med hennes stora familj. Mosters man, hans morbror, arbetade på en verkstad och kom hem från arbetet varje kväll och satte sig ner och åt med sin fru och alla sina barn. Han pratade med dem och skrattade. Han försökte få med Alex i samtalen, men Alex satt oftast tyst. Han klämde alltid in sig i hörnet, kastade i sig maten och lämnade matbordet före alla andra. För det här var inte hans familj. Han ville inte att det skulle vara hans familj. Han hade ju en egen familj. Det var med sin egen familj han ville vara. Varje gång de satte sig ner för att äta tänkte han: De måste komma och hämta mig, nu måste de komma Mosters yngsta barn Martin var ett år yngre än Alex. Alex kände ett djupt och glödande hat mot Martin. Han vägrade ha sällskap med Martin till skolan och försökte alltid knuffa honom eller sparka honom på benen när de spelade fotboll. En dag slog han sönder Martins finaste leksak, en brandbil. Varje dag när Alex kom från skolan frågade han med hopp i rösten: Är det någon som har ringt? Det var aldrig någon som hade ringt, i alla fall ingen som hade frågat efter honom. Alex ville inte vara i mosters hus och försökte hålla sig borta så mycket som möjligt. Han började gå till marknaden i närheten där man sålde frukt och grönsaker. Ibland fick han hjälpa till, han körde bort sopor med en tung kärra, skalade lök, lade upp apelsiner i staplar. Ibland fick han något att äta som tack, ibland fick han pengar. Varje gång han fick pengar köpte han godis eller spelade bort pengarna på spelmaskiner. Han berättade aldrig för moster att han tjänade pengar då och då, han tänkte verkligen inte ge henne några av sina pengar. Men varje gång han kom tillbaka till mosters hus frågade han igen: Är det någon som har ringt? En dag orkade han inte vänta längre. En stor ilska hade flutit upp till ytan, han ville få ut ilskan på något. Han ville slå sönder saker, han ville se eld som brann. Tänk om han skulle 14 15

3 sätta eld på huset? Hans moster stod vid spisen och rörde i en stor gryta med bönor. Han gick in i hennes sovrum och drog ilsket ut lådan där hon förvarade sina fotografier. Han bläddrade igenom bunten av fotografier och hittade dem han ville åt. Han hittade de två fotona som fanns på hans mamma. Bilderna hade blivit tagna när hans mamma kom tillbaka till dem, på det ena fotot var hon ensam och stod framför en buske med röda hibiskusblommor. På det andra hade hon alla sina barn omkring sig. Han själv stod längst fram. De här fotona hade han tummat på så många gånger att de såg nötta och lite smutsiga ut. Han hittade också den lilla passbilden på sin pappa. Han tittade inte ens på den bilden. I en annan låda hittade han sitt födelsecertifikat och sina skolbetyg. Moster stod kvar vid spisen med ryggen åt honom. Han snappade till sig en tändsticksask och gick ut på gården. I ett hörn hittade han några tidningssidor som han knölade ihop. Ovanpå tidningspappret lade han pinnar och torrt gräs, till slut hade han tillräckligt för att göra en brasa. Lågorna flammade upp och hettade. Sen tände han en tändsticka till. Först brände han de två fotona av sin mamma. Sen det lilla fotot av pappa. Sen lade han födelsecertifikatet och sitt skolbetyg på elden. Han grät när han gjorde det. När det bara fanns en liten sotig hög kvar reste han sig upp och gick sin väg. Adjö, ropade han högt rätt ut i luften och började springa, han sprang nerför gatan bort från sin mosters lilla gröna hus. Medan han sprang kom glädjen, en vildsint och galen glädje. Han rusade bort från det gröna huset. Nu skulle han börja ett helt nytt liv. När han nådde hörnet där han skulle vika av ut på stora vägen som gick ner till centrum vände han sig om och skrek igen. Den här gången skrek han: Jag kommer aldrig mer tillbaka! Kapitel 5 ETT FETT LIV Nu börjar livet, tänkte Alex. Nu börjar det riktiga livet. Själva idén hade han fått av gatubarnet Råttan. Han var det första och enda gatubarn han någonsin talat med. De hade träffats borta på marknaden där Råttan, en ärrig och gänglig pojke, kommit fram till honom och sagt: Jag känner igen dig. Bor inte du borta i Pedregal? Jo, hade han svarat, avvaktande. Han hade blivit rädd så fort han sett Råttan för han hade hört att gatubarn var farliga och plötsligt kunde dra kniv och sticka ner en. Jag bodde också i Pedregal, hade Råttan sagt, jag växte upp där, hos min farmor. Men jag stack. Jag flyttade ut på gatan. Det är fint att leva på gatan. Man behöver inte arbeta, man tigger bara. Alla ger en pengar, det är lätt. Men det bästa är att ingen bestämmer över en. Ingen tjatar. Ingen säger: Nu måste du gå till skolan. Ingen säger att man ska hjälpa till. Ingen tjatar och säger att man måste borsta tänderna. Ingen bestämmer när man ska gå och lägga sig. Det är ett fett liv, hade Råttan sagt innan han slank iväg och försvann bland alla människorna på marknaden. Det var dit Alex var på väg nu. Till ett fett liv på gatorna. Han kände sig upphetsat glad. Eftersom han inte hade några pengar till buss gick han hela vägen in till huvudstadens centrum. Han gick med långa förväntansfulla steg och svängde med armarna, han visslade. Vandringen blev lång. När han äntligen kom till en av broarna som gick över 16 17

4 floden Choluteca visste han att han hade nått sitt mål, han hade kommit till centrum, det var här han skulle leva sitt nya liv. Men den långa vandringen hade gjort honom trött, tröjan klibbade vid ryggen, fötterna värkte och han var fruktansvärt törstig. Hungrig var han också och han ångrade att han inte ätit någon frukost hemma hos moster innan han gav sig av för att börja sitt liv som gatubarn. Törsten var ändå det värsta. Munnen var så torr att han hade svårt att svälja. Han undrade var gatubarn drack nånstans? Var fanns det vatten att dricka, hemma hos moster var det ju bara att vrida på en kran. Jo, floden förstås. Han stannade mitt på bron, lutade sig över räcket och tittade ner mot floden Choluteca. Brunsvart vatten, kväljande lukt, stinkande avfall på stränderna. Hans blick fastnade vid ett uppsvällt hundlik som långsamt guppade förbi under honom. Stanken och den döda hunden fick honom att skynda sig därifrån. Han förstod att vattnet i floden var det nog bäst att inte dricka, men hur skulle han släcka törsten? Fanns det vattenkranar på gatorna? Hur gjorde gatubarnen egentligen? Han såg inga vattenkranar. Alex vandrade in i gyttret som var stans absoluta centrum. Tutande bilar, trängsel på trottoarerna, försäljare som skrek ut sina varor, allt gjorde honom förvirrad och orolig. Känslan av tillförsikt höll på att lösas upp. Missmodet grep tag i honom som en bläckfisk med långa armar. Hur skulle han klara sig? Utanför en restaurang såg han några gatubarn sitta ner med ryggarna mot en vägg, att de var gatubarn gick inte att missta sig på. Det syntes på kläderna som var alldeles för stora och på burkarna med lim som de med jämna mellanrum förde till munnen och näsan. När han såg att Råttan inte fanns bland dem gick han över till andra sidan trottoaren. Gatubarn skrämde honom, ändå visste han att han måste ta kontakt med dem. På något sätt skulle han bli en av dem. Ett fett liv, hade Råttan sagt. Det är lätt att tigga, alla ger en, hade han sagt. Men hur gjorde man när man tiggde? Han kom till Centralparken och såg den stora grå katedralen torna upp sig. På trappan till kyrkan satt några hopsjunkna tiggare, det var inga barn utan en handfull mycket gamla människor i trasiga kläder och med bara fötter. Han iakttog dem en stund. Ingen av dem sade något, men de sträckte ut en vädjande och klolik hand mot varje person som kom uppför trappan för att gå in i katedralen. Alex såg att det fungerade, då och då fick någon av de gamla en slant i sin utsträckta hand. Hungern och törsten fick Alex att våga. Han gick uppför trappan och slog sig ner en bit från de åldriga tiggarna, också han sträckte ut sin högra hand mot alla som kom. Gamlingarna stirrade på honom med ogillande ansikten, men ingen av dem sade något. Inte en enda människa på väg in i kyrkan lade något i hans utsträckta hand. Ändå satt han kvar och sträckte fram handen mot alla som närmade sig. Nedanför trappan där han satt växte gigantiska träd. Någonstans inne i deras lummiga trädkronor fanns det fåglar, han såg dem inte för de gömde sig inne i det täta lövverket, men han hörde deras gnisslande skrik. Det lät fult och skrämmande och här på trappan till katedralen försvann den sista känslan av äventyr. Kvar fanns bara det gnagande hålet av hunger i magen, törsten och en tung, grå sorg. Till slut gav Alex upp, reste sig och gick tungt nerför kyrktrappan och började kryssa fram bland alla människorna på torget. Han visste att han måste göra något. Till moster tänkte han aldrig någonsin återvända. Därför måste han lära sig att tigga. Han måste börja nu

5 Ändå vågade han inte försöka här bland alla människorna. Att gå just här var en pina, allt som såldes på torget gick att äta. En glassförsäljare sköt sin glassvagn framför sig och pinglade i en bjällra för att locka till sig kunder. För att slippa se glassförsäljaren tittade Alex bort. Då föll hans blickar på ett stånd med röda jordgubbar. Jordgubbar hade han ätit bara en enda gång i sitt liv. Den läckra smaken av söta jordgubbar skulle han aldrig glömma. Skulle han någonsin få äta jordgubbar igen? Håglöst knuffade han sig vidare. Överallt fanns bara stånd med sånt som gick att äta. Godis. Chipspåsar. Chokladkakor. Iskall läsk. Lakritsremmar. Några kvinnor sålde baleadas, vetepannkakor fyllda med bönor, många hade redan köpt av dem och satt på muren i skuggan under träden och tuggade i sig knubbiga baleadas och drack läsk ur immiga burkar. Alex tittade bort för att slippa se. Ändå var doften av mat det allra värsta. Fem kvinnor sålde lunchmat, de öste upp stora portioner med ris och stekt kött på papptallrikar. Köttet doftade så vansinnigt gott att han ville gråta och han försökte låta bli att tänka på mosters goda baleadas och stekt kött. Nej, han måste rycka upp sig. Han måste börja tigga. NU. Eftersom han inte stod ut med alla de goda dofterna från maten som fanns på torget skyndade han sig över en trafikerad gata, men på andra sidan gatan blev det ännu värre. Här låg McDonald s. Utanför på trottoaren sålde man glass. Mjukglass. Den söta doften av mjukglass med vaniljsmak fick honom att stanna och andas in djupt och länge. Doften som trängde in genom näsan fyllde varje por i kroppen med längtan. En gång hade han varit här med moster och hennes barn. 5 lempira kostade en strut med vaniljglass visste han, 6 lempira kostade en strut med både vaniljglass och chokladglass. Han stod som paralyserad och mindes smaken av sin favoritglass, den med hälften choklad och hälften vanilj och han mindes hur det kändes att dra tungan över den ljuvliga, iskalla mjukglassen. Kön fram till ståndet var lång och doften av vanilj höll honom kvar. Förmodligen var det vaniljdoften som gjorde honom modig för plötsligt gick han och ställde sig längst fram, han tittade på dem som betalade och som fick en glass i handen. Han tittade vädjande på var och en och lade huvudet på sned. De som köpte måste väl förstå att här stod ett vansinnigt hungrigt gatubarn som mer än något annat i livet ville ha en mjukglass, helst en med både vanilj och choklad. En efter en betalade, fick sin strut insvept i en vit servett och gick. Ingen verkade inse hur hungrig han var. Folk tittade inte ens på honom. Det var som om han inte syntes. Hungern fick honom att ändra taktik. Nu skulle han helt enkelt sträcka fram handen just när en kund skulle ta sin strut med mjukglass. Det måste väl få någon att förstå hur hungrig han var och ge honom glassen. I det ögonblicket såg han två pojkar som målmedvetet gick mot honom. Två stora pojkar, strimmiga i ansiktet av smuts och med byxor som hängde ner över skorna och släpade i marken. Båda hade trasiga, alldeles för stora tröjor och varsin limpåse i näven. De gick rakt mot honom. Stick hem till morsan, skrek de med hesa gatubarnsröster. Han sprang. Det är lätt att tigga, alla ger en, hade Råttan sagt. Men hur gjorde man? Kanske såg han för ren ut. Han speglade sig i 20 21

6 ett skyltfönster och trodde att han förstod. Han såg inte ut som ett gatubarn. Han hade satt på sig ett par rena jeans i morse och en blå tröja och sina Adidas och det var inte länge sedan han hade varit hos frisören och blivit klippt. Det var naturligtvis det som var felet. Han såg inte ut som ett gatubarn. Planlöst drev han runt. Den översvallande glädjen från i morse kom han inte ens ihåg. Långsamt släpade han sig genom en gågata där försäljarna av CD-skivor försökte överrösta varandra med musik. Salsa, hårdrock och rap blandades till ett stort dån. Han vek av från gågatan och kom till ett stillsamt torg kantat av små blå och gröna trähus. Alla de små trähusen var restauranger. Kunderna satt på bänkar utanför och åt. Alex såg att tre personer just reste sig upp och gick, de lämnade tre halvfulla flaskor med Pepsi kvar på disken. Alex ökade på stegen. Han gick fram till disken och drack snabbt ur den ena flaskan och ställde den tillbaka efter sig. Sen drack han ur den andra. Och den tredje. Ingen skrek. Ingen grep tag i honom. Snabbt gick han därifrån. Han kände hur glädjen kom tillbaka. Det här skulle gå bra. Han hade lärt sig det första knepet. För första gången hade han druckit sig otörstig på gatan. Alex gick förbi raden av skottkärror. Han gick stelt medan han sneglade åt sidan. Då såg han dem. Två försäljare som stod och pratade med varandra. Snabbt böjde hans sig ner och vred loss en stor morot från ett av knippena och sprang. Han sprang för livet. Han sprang genom en flock av duvor som pickade på torget framför kyrkan, hela flocken lyfte förskräckt och flaxade bort från honom. Ursäkta, det var inte meningen, mumlade han medan han sprang och han försökte springa fortare än han någonsin hade gjort. Moroten stoppade han innanför den blå tröjan och han sprang med bultande hjärta. Först när han sprungit förbi kyrkan och över en trafikerad gata vågade han vrida på huvudet och titta efter. Inga ilskna grönsaksförsäljare kom springande efter honom och inga poliser med dragna pistoler. Han stannade, andades ut och stack moroten i munnen och började tugga. I ena änden av torget fanns den urgamla Los Doloreskyrkan med en fasad i vitt och grönt och små hyllor där det satt hundratals duvor och kuttrade. Framför kyrkan stod grönsaksförsäljare i rader. Var och en hade en skottkärra fylld med de vackraste grönsaker han någonsin hade sett. Broccoli. Rödbetor. Vitlökar i knippen. Svällande tomater. Gigantiska morötter. Svartglänsande auberginer. Röda, gröna och gula paprikor. Då och då stänkte försäljarna vatten över grönsakerna för att de skulle glänsa och locka ännu mer