HSB om: Orättvisa diskriminering och fördelningspolitik

Transkript

1 BOENDETS SAMBAND HSB om: Orättvisa diskriminering och fördelningspolitik GUN-BRITT MÅRTENSSON, ordf. HSB Riksförbund Lika barn är inte bäst. Stad bygger på olikhet; Det sade Aristoteles, som levde på 300-talet före Kristus. Egentligen är det ett självklart konstaterande som inte behöver mötas av någon särskild aha-upplevelse. Allt som är lika riskerar bli stereotypt, trist och tråkigt. Inte i de bästa fall kan upprepning bli ens halvkul. Vem längtar efter att träffa människor som alla ser likadana ut, och ständigt upprepar samma saker? En stad som växer organiskt under flera hundra år, blir på ett naturligt sätt full av olikheter. Här blandas nya och gamla hus, olika stilar finns sida vid sida. Fattiga och rika möts liksom unga och gamla. Långt in på 50-talet fanns det en hygglig sådan blandning i de flesta städer i Sverige. På Östermalm i Stockholm, fanns det fortfarande gårdshus där det bodde familjer som inte hade råd att bo i de finare och dyrare paradvåningarna mot gatan. Och de fattiga områdena som t. ex Möllevången i Malmö, var inte större än att de barn som växte upp där mötte barn i skolan från andra närliggande områden med mer rika föräldrar. Vad rätt du tänkt fast det blev fel Rubriken är hämtad från Grönköpings veckoblad, men beskrivningen kunde ha passat vilken ort som helst i Sverige. Den bostadssegregation som vi ser idag i varje svensk tätort, har uppstått under andra betingelser. När 50-talets bostadsbrist skulle utplånas, kom plötsligt bostadsområden, stora som medelstora städer att byggas som delar av våra storstadsområden. Hit flyttade människor av samma sort i stor skala. Plötsligt hade nya stadsområdens skapats som saknade identitet och historia. Här skulle den nya befolkningen skapa sig ett liv och en ny framtid i en miljö med sterila och identiska hus med identiska gårdar. Dessutom flyttade alla in i samma upplåtelseform, bostadsrätter, hyresrätter eller egna hem; alla i egna enklaver. För att uttrycka sig enkelt kan man konstatera att det mesta blev ganska lika. 50-talsdrömmen om folkhemsbygget, som ackompanjerades av ivriga journalfilmer med grävskopor som pulvriserade de gamla resterna av Lort-Sverige, stannade plötsligt upp en bit in på 70-talet. I eftertankens kranka blekhet upptäcktes nu baksidorna av ett samhälle som planerats för rationell ensidighet och inte med en gnutta avvikelse i någon detalj. Först kom kritiken mot storskaligheten, den fula arkitekturen och den tunga dystra betongen. Nästan samtidigt uppstod en debatt om de kulturvärden som gick till spillo när gamla stadskärnor av omoderna hus revs bort. Men först långt senare har effekterna av 60-talets samhällsplanering som katalysator för segregationsprocessen tagits upp till diskussion. Exklusivt är också segregerat Dock är det fel att peka på miljonprogrammets bostadsområden och sätta likhetstecken mellan dessa och begreppet segregation. Segregerade områden som skapar problem är också Östermalm, Lidingö och Vellinge, trots att de nästan aldrig benämns som sådana. Men genom att man skapat stora bostadsområden som av många upplevs som icke attraktiva, så har man också satt fokus på de områden som allt fler eftersträvar att bo i. Boendekarriär är sannolikt ett ord som inte existerade BOENDETS SAMBAND ORÄTTVISA DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK 17

2 på 50-talet. Idag är det ett ord på var mans läppar och ett allt större söndagsnöje handlar att på förmiddagen konsumera söndagsbilagornas bostadsannonser för att på eftermiddagen åka på lägenhets- eller villavisning, bara för att titta. I drömmen om att alltid hitta något bättre finns också rädslan av och flykten från det som är sämre. Boendekarriären som en pågående process har dessutom underlättats av att den omfattande modernisering som skett i gammal villabebyggelse och i innerstädernas kärnor. En gång flyttade hushållen från dessa omoderna hus för att få tillgång till alla moderniteter i förortsbebyggelsen. Men samhälleliga stödprogram i for av s k ROT-bidrag, genomfördes ett omfattande ombyggnadsarbete som åter har gjort de gamla bostäderna moderna och attraktiva. En ödets ironi är att det idag nästan inte finns en krona av gemensamma skattemedel för upprustning, när miljonprogrammets bostäder fyller 40 år och står inför ett omedelbart renoveringsbehov. Därmed förstärks skillnaderna, när det som betraktas som socialt sämre också har en reellt sämre standard. Vägen ut måste planeras Så hur ska vi komma ur denna negativa spiral, där vi snart är på väg att poängsätta våra medmänniskor efter vilket område de bor i? En vanlig statusmarkör i sällskapslivet har varit frågan; Vad jobbar du med? I storstäderna är det nu lika vanligt att fråga; Och var bor du nånstans då? Vägen ut ur den process som stärker segregationen är inte enkel. Integrationsprojekt efter integrationsprojekt har genomförts i många av miljonprogrammets bostadsområden, men effekterna men effekterna har inte varit påtagliga. Något genombrott som vänder utvecklingen har inte skett. I stället kommer nya rapporter som visar att antalet bostadsområden som kan förknippas med begreppet utanförskap ökar. Kan en målmedveten planering för ökad blandning av olika boendeformer vara en väg ut ur den negativa spiralen? I dag är det marknadskrafterna som styr byggande och boendeplanering. Ordet samhällsplanering förekommer nästan inte längre. Svårigheterna att följa Aristoteles kunskaper är stora eftersom det har varit näst intill omöjligt att bygga till rimliga kostnader så att alla får råd att bo tillsammans. Här måste det till ett samhällskontrakt med en medveten strävan från alla aktörer att jobba för ett gemensamt mål att bygga bostäder till rimliga kostnader. Med en medveten samhällsplanering kan det bli möjligt för kommuner och stat att sälja sin mark för bostadsbyggande till lägre kostnader. Med intensiva dopningskontroller kan man hålla byggkartellerna i schack för att sänka byggkostnaderna. Om staten dessutom slutade med att lämna walk over så fort ordet bostadspolitik nämns, skulle man också kunna skapa en grundtrygghet i form av garantiregler för bostadsbyggandet som i sin tur skulle underlätta att bygga bostäder i fler områden och inte bara i gräddhylle-lägen. Men allt detta kräver samarbete och en genomtänkt samhällsplanering för integration. Vägen ut kan handla om att ta fasta på Aristoteles ord genom att se till att blanda olika upplåtelseformer och arkitektur. Egna hem, bostadsrätter och hyresrätter bör byggas sida vid sida så människor med olika bakgrund möts från början. I sådana områden möts barn med olika social bakgrund på gården, på dagis och i skolan och växer upp tillsammans i en naturlig integration. När nya bostäder byggs i befintliga områden borde det ingå som en obligatorisk planeringsförutsättning att man bygger med upplåtelseform som är minst representerad tidigare. I hyreshusområden bör man eftersträva att bygga villor och i villaområdena bör det byggas hyresrätter. En sådan tanke kan stöta på motstånd i det enskilda fallet, men det finns inget annat sätt om vi på allvar vill medverka till att skapa boendemiljöer som skapar integration. Och integration är inget självändamål. Det är nödvändigt för tillväxten. På 50-talet genomfördes en utbildningsreform som syftade till att ge alla barn samma förutsättningar i livet, men som också ledde till att man tog till vara en stor begåvningsreserv som bidrog till att utveckla näringslivet och tillväxten. På 60-talet gick allt fler kvinnor ut på arbetsmarknaden och bidrog till fortsatt tillväxt. Idag finns det en stor begåvningsreserv bland många invandrare som står outnyttjad på grund av att integrationen inte har lyckats. Kan Aristoteles lära oss hur vi på 200-talet bygger samhällen med organisk utveckling som främjar integration och tillväxt? Det är i boendet vi tydligast kan se segregationens effekter och uttryck. I boendet kan vi se hur väl eller illa - ett samhälle har lyckats skapa välfärd och trygghet för var och en. Det är livsavgörande att ha någonstans att bo någonstans som vi kallar vårt hem. Det skapar trygghet och trygghet är viktigt för att vi ska utvecklas till fria och självständiga människor som fullt ut kan bidra till och få del av det goda livet. Utan någonstans att bo blir det mycket svårt eller omöjligt att tillfredsställa andra välfärdsbehov. Vi bor väldigt olika. Och våra krav på boendet är också olika. Boendet i Sverige skiljer sig markant från hur 18 BOENDETS SAMBAND ORÄTTVISA DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK

3 den fattigaste delen av jordens befolkning bor. Men det skiljer också väldigt mycket hur vi bor i Sverige. Att ha en fin adress har stor betydelse för hur du blir bemött. Det gäller såväl arbete som bostad. En arkitektfirma med kontoret i centralt läge uppfattas ofta som bättre än ett som ligger mer perifert. En bostad på Östermalm anses av många som finare än en som ligger i Alby i Botkyrka. Är det rimligt att det ser ut så här? Nej naturligtvis inte! Den här typen av stämpling och stigmatisering leder till utanförskap för väldigt många. Det är det här som är de yttre tecknen på segregation i boendet. Men det är ju inte husen och bostäderna i sig som är orsaken till att det blivit så här. Boendesegregationen ser väldigt olika ut och den har i regel många och sammansatta orsaker. Men det är i boendet vi tydligast kan se segregationens effekter och uttryck. I boendet kan vi se hur väl eller illa - ett samhälle har lyckats skapa välfärd och trygghet för var och en. Oavsett den är självvald eller påtvingad innebär den att samhället inte har lyckats skapa det goda samhället för alla sina medborgare. Var och hur vi bor lägger ofta grunden till hur vi lyckas eller misslyckas att skaffa oss utbildning och arbete. Och hur vi bor har avgörande betydelse för barnens uppväxtvillkor och för familjers möjligheter att skapa trygghet. Goda cirklar leder till fler goda cirklar och onda cirklar till fler onda cirklar. Segregationen har många olika ansikten. Vanligtvis tänker vi på den etniska segregationen som innebär att ett område i hög grad befolkas av människor med annat etniskt ursprung än ursprungssvenskar. Men vi bör likaväl betrakta områden med en befolkning av huvudsakligen ursprungssvenskar som segregerade. Det finns dock en relativt stor enighet om att problemet med segregation handlar om resurssvaga hushålls koncentration till vissa hus, kvarter, bostadsområden eller kommundelar. Koncentrationen av låginkomsttagare och socialt utsatta i ett område kan jämföras med områden där höginkomsttagare och socialt välanpassade dominerar. Här kan vi jämföra Rågsved och Östermalm i Stockholm. Men vi kan också se segregationens effekter när vi jämför Malmö kommun med Vellinge kommun. Segregationen kan också beskrivas genom att lägga tonvikten på ett samhälles eller grannskaps etniska sammansättning. Etnisk segregation kan beskrivas som en spegling av socioekonomiska skillnader men måste också ses i ljuset av en strukturell diskriminering i samhället som leder till en etnisk segregation. Här kan vi jämföra Hammarkullen och Långedrag i Göteborg. Men vi kan också se skillnaderna i etnisk sammansättning när vi jämför Botkyrka kommun med Lidingö kommun. Vi blir allt äldre. Idag är knappt var femte person över 65 år. Om 25 år kommer var fjärde person att vara över 65. Mellan åren beräknas antalet i åldersgruppen år att öka med hela 65 procent. Samtidigt vet vi att allt färre äldre får tillgång till särskilt boende och andra stödinsatser i hemmet. Kommunerna satsar i stället på kvarboende, vilket i många fall innebär att det endast är de allra mest behövande som får någon vård och omsorg. Olika former av seniorboende kan vara en bra lösning. Men det är viktigt att även i det här fallet tänka på integrationsaspekterna. Yngre och äldre, barnfamiljer och medelålders par, studenter och förvärvsarbetande alla bör kunna finna sin plats i våra bostadsområden. Därför krävs det genomtänkta insatser och åtgärder för att öka tillgängligheten i såväl nya hus och bostadsområden som i den befintliga bebyggelsen. Att bryta boendesegregationen innebär att vi måste skaffa oss strategier som leder till att vi kan motverka den etniska och sociala segregationen. En allsidig hushållssammansättning i våra bostadsområden är ett effektivt medel att nå sociala målsättningar. Vi bör därför inrikta våra ansträngningar på att skapa förutsättningar för en allsidig hushållssammansättning genom att t ex blanda olika hustyper, upplåtelseformer och lägenhetsstorlekar. För att vi ska lyckas bryta segregationens negativa spiraler krävs det att vi arbetar långsiktigt och kontinuerligt med åtgärderna. Tillfälliga projekt kan ge oss kunskaper och erfarenheter i detta arbete, men huvudinriktningen måste alltid vara de långsiktiga insatserna. Det innebär också att åtgärder mot boendesegregationen inte enbart kan koncentreras till att motverka segregationen i nybyggda områden. Vi måste också bedriva ett aktivt utvecklingsarbete i de redan existerande bostadsområdena. Bostadsmarknaden utmärks av en relativt stark stelhet. Vi har de hus och lägenheter vi har. Men för att bryta boendesegregationen måste vi inrikta åtgärder på att bryta de negativa spiralerna. Det kan t ex ske genom att kompletteringsbygga eller på annat sätt öka antalet lägenheter av underrepresenterade upplåtelseformer. Det behövs en större andel bostadsrätter och egnahem i många av storstädernas förorter. Och det behövs fler hyreslägenheter i många kommuner där villabebyggelsen är starkt dominerande. Boendemiljön spelar roll för hur vi trivs med vårt boende. Utformningen av grannskapet/kvarteret påverkar det sociala livet i området. Hur kontakterna mellan människorna i grannskapet fungerar har betydelse för vår hälsa och välbefinnande. En väl avgränsad gård kan bli en social arena som bidrar till känslan av tillhörighet. BOENDETS SAMBAND ORÄTTVISA DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK 19

4 Även estetiska värden såsom arkitekturens utformning och bostädernas inre skönhetsvärden utgör en ofta uppskattad kvalitet och tillgång i boendet. Men vi har också behov av en tydlig privat sfär. Det är viktigt att såväl bostadsområdena som lägenheterna ger utrymme för enskildhet och privat familjeliv. Den fysiska omgivningen bör därför utformas så att den förstärker individens/hushållets möjlighet att själv styra nivån av social kontakt och närvaro. Vi måste ta ökad hänsyn till krav på uthållig miljö i såväl byggande som boende och förvaltning. Deponering, sopsortering och kompostering måste fungera. Det behövs moderna miljöledningssystem med mål för energianvändning, avfall, vatten och avlopp, byggmaterial och kemikalier. Och vi vet att vi måste arbeta mer konsekvent och framsynt för att förhindra uppkomsten av hygien- och allergiproblem i boende. I staden finns det mycket betong och asfalt. Även många innergårdar är gråa och trista. Men det går att göra mycket mer av dessa. Gröna gårdar kan utvecklas i gemenskap mellan de boende och behöver inte alltid innebära stora investeringar och byggnationer. Och i en sådan process är det inte bara gården som förbättras utan också kontakten mellan alla dem som använder den. Och vi bör tänka på att gården om möjligt bör innehålla både utrymme för lek och gemenskap och för privat avskildhet. Det gäller också att skapa bättre stadsmiljöer. Det kan ske genom att vi främjar gemenskap i fritidsmiljöer och därigenom uppmuntrar till gemensamt ansvar och hänsyn till natur och miljö. Att ge fler människor tillgång till koloniträdgårdar, fritidsträdgårdar, odlingslottsområden eller motsvarande skapar mervärde i boendet och ger fler chansen till en aktiv fritid nära naturen. Vill vi på allvar göra något åt boendesegregationen måste vi inrikta mycket av våra åtgärder på att skapa bostadsområden där kvarter och grannskap är relativt små. Upplåtelseformerna bör växla genom att ett begränsat antal lägenheter av en upplåtelseform närmast följs av ett nytt kvarter med ett begränsat antal lägenheter av en annan upplåtelseform. Så här har småstaden byggts i tusentals år. Den har växt genom förtätning och dynamisk tillväxt från centrum och utåt efterhand som behov av nya bostäder har uppstått. Det är också viktigt att lägenheterna får en flexibel utformning så att de boende ges stor frihet att utforma lägenheten efter sina behov. Lägenhetstyper och lägenhetsstorlekar bör också blandas för att få en så varierad hushållssammansättning som möjligt. Bostadsbristen leder till sämre välfärd för många hushåll som har svårt att etablera sig på bostadsmarknaden, t ex ungdomar och unga familjer. Många unga människor har helt enkelt svårt att överhuvud få tag på en bostad. Men bostadsbristen innebär också att många hushåll inte får chansen att tillfredsställa nya behov. Många unga familjer blir därför ofta kvar i alltför små lägenheter när familjen växer. Äldre människor har svårare att hitta en lämplig bostad när ohälsa och funktionshinder av olika slag hämmar deras rörelsefrihet i bostaden. Men bostadsbristen har också lett till att driva upp byggoch boendekostnaderna. De höga överlåtelsevärdena för egnahem och bostadsrätter har gjort det svårt för hushåll med normala inkomster att efterfråga den bostad som de har behov av. Även nyproduktionen har under lång tid präglats av höga och stigande kostnader och priser. Om vi ska lyckas med kampen mot boendesegregationen måste vi arbeta brett. Vi måste se till helheten. Den sociala bostadspolitiken som vi kände den är en bra utgångspunkt, men vi måste också utveckla den så att den passar in i dag och i framtiden. Utmaningen ligger i att skapa det nya gröna folkhemmet. Det innebär att vi genom att sätta den sociala, ekologiska och ekonomiska uthålligheten i centrum vill åstadkomma ett levande och integrerat samhälle för alla där olika upplåtelseformer får verka under samma förutsättningar. Bostäderna ska vara av god kvalitet och kunna tillfredsställa ett brett spektrum av hushåll. Att bygga bostäder måste ses som ett medel att skapa sköna bostäder och vackra miljöer. Vi har helt enkelt inte råda att bygga dåligt och vi har ett stort ansvar att bygga och värna om det goda livet. Det är viktigt att bygga med funktion och ekonomi som viktiga ledstjärnor. Att bygga dyrt och exklusivt är ofta ingen konst. Även om det finns avskräckande exempel även på sådant byggande som inte håller måttet vad gäller kvalitet och hållbarhet. Utmaningen ligger i att bygga med arkitektoniska kvaliteter, bra material och ömsinthet om detaljerna och samtidigt bygga till kostnader som gör boendet uppnåeligt för hushåll med normala inkomster. HSB har en stolt historia i de här avseendena. Trots en kärv ekonomisk situation lyckades HSBs pionjärer bygga hus och bostäder som var både praktiska, hållbara och vackra. Det var hus med många gånger unika arkitektoniska kvaliteter som har stor attraktionskraft än idag. Förutom att bygga bostäder som var ljusa, luftiga, välutrustade och praktiska introducerade HSB en rad nyheter som badrummet, sopnedkastet, tvättstugan och barnstugan. Det var kvaliteter i boendet som snabbt anammades och blev obligatoriska i alla bostäder och bostadsområden. Idag ställs nya krav och förutsättningarna är helt an- 20 BOENDETS SAMBAND ORÄTTVISA DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK

5 norlunda än under miljonprogrammets dagar. Vi är medvetna om många av dessa nya krav och vi har en rad kvalitetsprogram som ska tillfredsställa dessa krav. Men vi vet samtidigt att många av de här kvaliteterna ändå går förlorade under byggprocessens gång. Det är många gånger svårt att diskutera och svårt att förmedla vad vi vill åstadkomma. De inblandade konsulterna och entreprenörerna drar åt olika håll. Var och en sköter sitt och sin lilla del, men ingen tar ansvar för och värnar om helheten. Ska vi lyckas med att skapa framtidens goda boende måste vi återta kunskapen om bostadens arkitektoniska kvaliteter och kunskapen om skönhetens betydelse för boendet. Vi måste helt enkelt åter skapa en helhetssyn på bostadsbyggande och boende. Vi har ett ansvar inte bara för bostadens kvalitet och utveckling utan också för våra städers stadsrum och platser. Med kunskapen om bostadens omätbara värden kommer vi att kunna utveckla nya kvaliteter i bostadsbyggandet. Med insikten om att arkitektonisk kvalitet och trivsel avspeglar sig direkt i ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv kan vi bygga bostäder för framtiden! För att lyckas med detta måste vi bygga friskt och blandat! Gun-Britt Mårtensson December 2004 BOENDETS SAMBAND ORÄTTVISA DISKRIMINERING OCH FÖRDELNINGSPOLITIK 21