Fjärbaggar, skeppsläster och bondesegel

Transkript

1 Fjärbaggar, skeppsäster och bondesege Föredrag vid Sjöhistoriska Samfundets 25-årsjubieum den 27 apri 1964 Av viceamira Gunnar ]edeur-pamgren Fjärbaggar Den djupt i Fjäre härad inskjutande Kungsbackafjorden hette på danska tiden Strömfjorden. Längst in i fjordbotten åg, på samma pats som idag, häradets huvudort, Kungsbacka (bid 1 ). Staden omsöts av fottningssocknarna Hanhas och Töö, och väster därom åg, på den stora havön, sjömanssocknarna Onsaa, Vada och Säp. I öster och norr utbredde sig häradets strand- och skogssocknar. Redan Kung Vademars jordebok skvarar om att Strömfjorden var ett betydesefut centrum för forna tiders sjöhande. Den berömde historieskrivaren Arent Berntsen skrev 1656 att icke endast borgerskapet i Kungsbacka, utan isynnerhet omkringboende bönder, ha sin ut- och inseging på fjorden, varifrån de ti främmande orter utföra timmer, ärft, vadma och andra varor.1 Sjöfarartraditionerna har Fjäreborna upprätthåit ti början av detta seke. En stor de av den maniga befokningen for atid en ängre eer kortare tid ti sjöss. På 1600-taet var de yngre kararna»för andets ringhets sku vane att söka sin näring ti sjöss» och»deras förnämste och meste näringsmede» bestod»enkannerig~n på segats».2 Likadant var det 150 år senare, då haandsherden Bexe skrev att jordbruket betänkigt försummas, enär åborna ägna sig åt sjöfart och överämna jordens skötse åt kvinnfok och hemmavarande drängar. Han skrev också att amogen»tibringat en stor de av sin gadare åder i främmande uftstreck, samt därifrån hemfört något av deras seder, något av deras oseder».3 Enigt ett gammat taesätt indeades Haands bönder i tre kasser: den saviska eer osjävständiga, den sjävständiga och den sjävsvådiga kassen. Med den senare menades de sjöfarande bönderna i norra Haand.4

2 7 D FJÄRE HÄRAD +Töö 57"30' D D o + Kyrka v Varv.t Ankarsättning (!) Tukammare c:>" Nidingen 12" Bid 1. Kartskiss över Fjäre härad. Under 17- och 1800-taen for Fjäreborna som kofferdiskeppare, styrmän och båtsmän för nästan aa Sveriges skeppsägande städer, men idkade också egen sjöfart.4 Som sjömän var de oöverträffade men haandsbodet var känt för sin ätthet att koka över. De var därför inte atid så vä sedda. På 1600-taet gick de under öknamnet Fjärbaggar5 och på 1750-taet föresog man

3 8 i Kamar sjömanshus att»inga Onsaabor eer andra främmande sjömän här måtte få idka sjöfart, innan de i staden boende fått hyra».6 I stor utsträckning byggde Fjäreborna sjäva sina fartyg. De viktigaste förutsättningarna var för handen. Band den sedan århundraden sjöfarande befokningen fanns yrkeskunnig arbetskraft i tiräckig mängd. Skeppsvirke, ek och fur, fanns att tigå i stora kvantiteter i de närbeägna skogarna i Fjäre och Marks härader, som förresten tidvis även ämnade virke ti örogsfottan. På kartan anges två byggpatser på Onsaahavön. Längst in åg»onsaa byggningsvarv» och havvägs ut i fjorden, strax norr om fiskeäget Gottskär, åg ett annat skeppsvarv. 7 Dessutom sog man upp fartyg både vid Rofsån i fjordens inre nordöstra de samt i Vada och Säp socknar. Vid fjorden fanns i början av qoo-taet både repsagarbana och segemakeri. Varven och segemakeriet är het försvunna. Av reparebanan återstår bott grunden, och den tjänstgör numera som promenadväg ängs stranden. Benämningen ever kvar i det strax utanför i Kobbaviken iggande»banagrundet». Segationen i Nordhaand gynnades också av goda hamnar, ankarsättningar och vinterägen. Skärgården på Onsaahavöns södra de var så ockande att Amiraitetskoegium på 1700-taet föresog att västkusteskadern skue föräggas ti Maöhamn,»vars ike» - skrev ( ) dåvarande chefen för Göteborgseskadern -»icke ärer finnas på jordkotet». Hur terrängen avsågs utnyttjas, framgår av bid 2. Befästningar på Maön i söder och vagravar i norr. Vid stranden docka, sipar och dykdaber. På den västra stora udden, som idag är styckad ti sommarstugetomter, skue fottstationen igga med sina kaserner, förråd, gator etc.8 Som så många andra fottstationsförsag stannade också detta på papperet, och Göteborgseskadern kvarbev i Göteborg. Lockad av mitt intresse för säkt- och hembygdsforskning i dessa trakter, har jag sökt föja en de skepparsäkter från 1600-taet. I kyrko- och domböcker, i taagsjournaer och fribrev kan man föja deras förehavanden tiands och ti sjöss. Namnen på deras fartyg, fartygens typ, intagna aster, avgångs- och destinationsorter m. m. är ätt åtkomiga. Men när det gäer fartygens astförmåga, som på denna tid angavs i äster, möter ett virrvarr av uppgifter. Här några exempe. 1. Kinkskutan Fortuna, byggd 1672, skeppare Nis Persson i Heberg i Vada socken, mätte 1681 och äster, äster och äster. Fribrevet 1693 uppgav 24 äster och största intagna mängden kak var 74 äster.

4 Bid. 2. Försag ti fästning på Maön. 9

5 10 2. Havfria skeppet Vindruvan, byggt 1695, skeppare Måns Månsson i Hagen i Onsaa socken, mätte då havfriheten bevijades 40 äster och fem år senare 64 stora äster. Hon rymde 115 äster kak. 3. Havfria skeppet Maria, byggt 1696, skeppare Anders Andersson i Håabäck i Hanhas socken, angavs i fribevet ti 50 äster. Senare nämnes både 60 och 73 äster och 163 äster kak. 4. Hefria pinasskeppet Justitia, byggt 1688, fördes efter varadra av tre bröder Börjesson från Onsaa, farbröder ti Lars Gathenhiem. Storeken angavs 1691 ti 68, 1695 ti 80 och 1689 ti 95 äster samt 1700 ti120 stora äster. Även värdet 150 äster förekommer. 5. Hefria pinasskeppet Patientia, fördes på 1690-taet av skepparen Börje Andersson på Lyngås i Onsaa socken. Föjande ästeta har uppgivits: 90, 120, 140, 150 och 217. I de anförda exempen har givetvis bott säkert beagda uppgifter medtagits. Antaet exempe må vara nog för att visa hur vanskigt det är att utan närmare anays använda i oika käor från 1600-taet uppgivna värden på ett fartygs astkapacitet. Jag tror därför att det kan vara av intresse för den fortsatta sjöfartsforskningen i amänhet om ansatser kan göras ti ett karäggande av det virrvarr som rådde. Om de oika ästetaen härrör från oika, fastagda system eer reger bör de stå i visst bestämt förhåande ti varandra. Jag anser att de undersökningar jag utfört visar att detta är faet. Materiaet är främst hämtat från Nordhaand och västkusten i övrigt och undersökningen avser närmast tiden från Haands förpantning ti Sverige fram ti 1725, det år den svenska svåra skeppsästen bev sutigt faststäd. skeppsäster Här ska inte diskuteras ästens ursprung. Låt oss bott konstatera, att ästen från 1300-taet under åtskiiga århundraden var ett i norra Europa använt måttbegrepp.d Lästen var antingen ett rymdmått eer ett viktmått; i båda faen avsedd att angiva en större mängd av en viss vara. Ett fartygs dräktighet eer astförmåga kunde uttryckas på två oika sätt: antingen i mindre varurnått såsom tunnor (T r) spannmå, skeppund (Skp) järn, tofter bräder etc. eer i större mått, varuäster, såsom kakäster, rågäster, satäster, järnäster osv.

6 Härför särskit ämpade varuäster övergick så smamngom ti att bi skeppsäster. Det rörde sig härvid oftast om råg, sat eer järn. Ett gammat spannmåsmått var pundeästen, som normat utgjorde 12 pund eer 48 tunnor. I Danmark, iksom i sydvästra Sverig((, evde pundeästen kvar ångt in på 1600-taet.0 Den har i vissa fa utgjort grunden för där och på Gotand förekommande skeppsäster. Rymdästernas storek bestämdes av det i ästen ingående antaet tunnor, viktästernas av antaet skeppund. 11 Tunnor och rymdäster Tunnan torde vid sitt första framträdande i Norden främst ha använts som förvarings- och transportkär. Från 14- och 1500-taen kom den i amänt bruk jämvä som rymdmått - först för våta och feta varor, senare också för spannmå,11 sat och kak. Inom sjöfarten använde man både packtunnor och måtunnor. Packtunnor, eer s. k. spiträn, var detsamma som transporttunnor. Måtunnor nyttjades vid astning och ossning för uppmätning av varor som togs öst i rummet. På grund av de döda utrymmena för tunnorna sjäva och för meanrummen krävde en viss varumängd om den fraktades i tunnor ungefär dubbet så stort utrymme som om den togs öst i rummet. Ursprungigen fraktades både våta och torra varor i tunnor. Ju stabiare och tätare fartygen byggdes, dess vanigare bev det att man tog torra aster i säckar eer direkt i astrummet.12 Särskit bev detta faet efter övergången från kink- ti kravebygge. När kommerskoegium 1681 rekommenderade den nya byggmetoden anfördes som motiv b. a. att kravefarkosterna skue»ti dubbe asts dragande tjena emot dem av ika storek på kink byggda».a På bid 3 är de kända svenska och danska tunnorna angivna ti namn och voym. De på oika tunneta grundade rymdästerna är uträknade i m3 och angivna i storeksordning. De viktigaste och bäst kända ästerna är markerade med särskid sti. Jag ska här ägna några ord åt dem. Lästen om 2,83 m 3 är den s. k. Revasästen. Den motsvarade 19 1/c 19 1/ 2 svensk måtunna14 och var ännu på 1770-taet i bruk i Reva.15 Den fick under det stora nordiska kriget betydese vid krigstransporterna österut emedan ett stort anta av de Östersjöfartyg, som Kronan befraktade, var avmätta efter denna äst. I certepartier och mätattester från denna tid taar man om den»ätta ästen» som synonym för Revasästen16 och på Gotand

7 12 Benämning Tunnans Rymdästen i m 3 Voym it. Svenska mått Vid tunneta sottstunnan 118 1,41 1,88 2,12 2,83 4,24 5,65 stapestadstunnan 122 1,47 1,95 2,20 2,93 4,40 5, års packtunna 125 1,51 2,01 2,26 3,01 4,52 6, års måtunna 147 1,76 2,34 2,64 3,52 5,27 7,03 Gotandstunnan 157 1,88 2,51 2,83 3,76 5,65 7,52 Danska mått Byskäpparr 104 1,25 1,67 1,88 2,50 3,75 5,00 Packtunnan 116 1,39 1,85 2,08 2,78 4,17 5,56 Måtunnan 139 1,67 2,23 2,50 3,34 5,00 6,67 sattunnan 170 2,04 2,72 3,06 4,08 6,12 8,16 Ribetunnan 174 2,08 2,78 3,12 4,17 6,24 8,34 Rendsburgtunnan 185 2,23 2,96 3,34 4,45 6,67 8,90 Bid 3. Tabe över tunnor och rymdäster. kaades samma rymdäst ännu 1703 för den»ordinarie svenska spannmåsästem>.7 Den omfattade 24 sottstunnor. Pundästen om 5,65 m 3, bestående av 48 sottstunnor, gick på Gotand ännu 1692 under benämningen»stor skeppsäst».18 Som synes var denna äst dubbet så stor som Revasästen. Vid befraktningar av gotändska fartyg för Kronan skedde omräkning ti revaska äster därför het enket genom att man dubberade det gotändska ästetaet.19 Lästen om 1,88 m 3 var den på Gotand använda kakästen. 20 Den motsvarade på drottning Kristinas tid 2/ 3 av den Revaska och 1/ 3 av den stora gotändska skeppsästen.18 Mot sutet av århundradet hade den vuxit ti ca 2 m 3 Ett stort anta Fjärbaggar-över 60 stycken- fraktade under åren säckt kak från Gotand ti svenska västkusten, där den skue användas vid pågående befästningsarbeten.5 Mängden av den öst i rummet astade kaken står för varje fartyg angiven i den ännu bevarade journaen för Visby stora sjötu. Då många av fartygen gång efter gång intog ika stora kakas ter, får man här ett utmärkt ikaremått för bestämning av rymdästen hos ett stort anta haandsfartyg. På grund av kakens reativt åga voymvikt, kunde nämigen astrummet fyas het.

8 Rymdästen om 2,93 m 3 var den äst som under större deen av taet gick under benämningen iten eer gemen äst21 Ursprungigen torde den vä ha haft sottstunnan som bas och då överensstämt med Revasästen. I praktiken förekom den oftast som packtunneäs t, t. ex. en äst beck= 12 tunnor. Det markerade taet 3,52 m 3 representerar den stora svenska spannmåsästen efter Som skeppsäst är den beagd i samband med befraktningar för Kronan 1683 och samt i anvisningar ti tuen sistnämnda år. 23 Då den ofta kaades bott stor äst har den iband förväxats med den något större viktästen med samma namn. De markerade danska ästerna hade packtunnan som bas. Lästen om 4,17 m 3 representeras av Aabo rågäst och ästen 5,56 m3 av den Sjäändska rågästen. Taet 2,78 m 3 motsvarar Öseästen skeppund och viktäster I tabeen (bid 4) har jag tagit med tre ädre svenska vikter, nämigen stapestadsvikten, besmansvikten och den senares efterträdare viktuaievikten. Ä ven i Danmark rörde man sig i ädre tider med oika viktsorter b. a. etpundvikten och köpenhamnsvikten. De mot de oika skeppundtaen svarande viktästerna är angivna i kg och storeksordning. De markerade ästmåtten ska jag här med några ord beröra. Den stora viktästen om kg angavs 1708 vara den skeppsäst, som sedan ångiga tider tiämpats av stora sjötuen och som gick under benämningen»rätt skeppsäst» eer»ordinarie svår skeppsäst». 25 Den har också kaats stor äst och stor satäst. Den definierades som»18 Tr eer skeppund per äst», och har som sådan använts vid tidsbefraktningar för Kronan under Kar X Gustavs båda danska krig, under skånska kriget och under det stora nordiska kriget. Frakten bestämdes i samtiga dessa fa ti 1 riksdaer smt för var stor äst om 18 Tr sat och månad.26 Det tidigaste beägget jag hittat på sammankoppandet av 18 Tr sat med 18 skeppund är från 1663, men sambandet har sannoikt använts ångt tidigare.27 Den mindre ästen om kg kaades ia satästen och betecknades»12 Tr eer skeppund per äst». Den har i en de fa använts vid befraktningar för Kronan under 1600-taet. De under de danska krigen på taet från Lia skeppskompaniet i Stockhom förhyrda fartygen mättes såunda i små satäster2s och under skånska kriget hade Västerviks skepps-

9 14 skeppundets Benämning Vikt kg Svenska mått Viktästen i kg Vid skeppundta f stapestadsvikt Amän besmanvikt Viktuaievikt Danska mått Letpundvikt Köpenhamnsvikt / * * Lika med hoändska pund / Bid 4. Tabe över skeppund och viktäster. kompani överenskommet med Amiraitetet att angiva sina skepp efter 12 Tr ästen. När frakten i dessa fa skue uträknas måste därför ästetaet reduceras ti 18 Tr.26 Viktästen om kg eer 12 skeppund viktuaievikt, den ia skeppsästen, motsvarar i stort sett den hoändska skeppsästen om pund. Den fick därför stor användning vid uppgörande av fraktavta för resor i norra Europa. Lästen är b. a. beagd i svenska certepartier från 1670-taet,. och i mätningsattester i Stockhom från de f örs ta åren av 1700-taet29. Även om ästen betecknades»12 skeppund järn per äst» är det fråga om viktuaievikt. Vägdes varorna med stapestadsvikt ( = järnvikt) gick det 15 skeppund på denna äst. ao Den hoändska (amsterdamska) skeppsästen om hoändska pund, vägde en. Voge kg.31 Samma vikt hade den danska kommerceäsfen om 12 1/2 köpenhamnska skeppund.32 Det var denna viktäst som åg ti grund för mätningsbestämmeserna i 1600-taets traktater mean Danmark Norge och Nederänderna.33 Lästetaet, som enigt ag skue inbrännas på för- och akterstäven, kontroerades då fartyget var fuastat med sat. Därvid skue 18 smaa Tr St Ybes-sat svara mot den angivna ästvikten.34 Om satets voymvikt sättes ti 0,95 hade tydigen den»smaa tunnan» en 1976 voym av = 116 it. dvs. det samma som packtunnan. 18 x 0,95

10 15 Proportionerade skeppsäster I överskådighetens intresse har jag hittis behandat rymdäster för sig och viktäster för sig. Aven i praktiken förekom givetvis att man tiämpade antingen den ena eer den andra typen. Så skedde t. ex. i»injefarten». För skutorna som segade ut från norra Haand med trävaror och hem från Öresund med spannmå, var rymdästen det naturiga måttet. Lika naturigt var det att Spanienfararna, som for ut med järn och hem med sat, mättes i viktäster. Men i»trampfarten>> och för befraktarna och framförat för de taxerande myndigheterna var det önskvärt med bott ett enda mått på as tf örmågan. Det rådande systemet med fera gångbara ästmått inbjöd faktiskt ti bedrägeriförsök. Det är inte förvånande att en skeppare då det gäde t. ex. tidsbefraktning, sökte använda ett ästmått som gav ett högt ästetap5 och att han gjorde tvärtom i tuen.36 Tidigt sökte man därför kombinera de båda huvudtyperna eer finna en enke forme f ör övergång dem emean. Vanigen gick man tiväga så att man proportionerade ett visst anta skeppund mot ett visst anta packtunnor eer måtunnor (bid 5). Den dansk-hoändska kommerceästen om 12 1/ 2 danska skeppund motsvarades redan 1632 av 13 packtunnor eer 22 måtunnor. I Danmark gjordes detta år försök att stäa upp reger för dräktighetens beräknande ur fartygets tre huvuddimensioner. Man angav sju oika certer. Den första beskrevs såunda:»1. Et skip angt ofver stafn hundert foed, dypt tretten foed, bred tre oc tyfve foed, kand f0re hundert rug xster, beregnit paa hver xst to oc tyfve t0nder, oc af sid, sm0r, 0 eer saadan vare, som i t0nder packet ere, hundert xster, beregnit paa xsten tretten t0nder.»37 Denna äst förekom inte i Nordhaand, men har medtagits här, därför att den med sin kompetta definition kart beyser det mönster man den tiden föjde. Den närmaste svenska motsvarigheten, den ia skeppsästen om 12 Skp eer 12 Tr, är beagd i fraktavta från 1670-taet. Den proportionerades senare mot 20 måtunnor spannmå29 eer 13 Tr gryn, och kom då att överensstämma med rågästerna i Köpenhamn, Königsberg och Danzig38 Som fraktäst evde den kvar ti ångt in på 1800-taet och gick då under beteckningen kommerceäst. 39 Beträffande Revasästen intygade två skeppare 1707 att man vid avmätning av farkosterna hos köpmännen atid räknat med 12 Skp mot 19 1 / 4 Tr råg.40 En nära säkting var Öseästen. 24

11 16 Lästens Lästens Litt. Namn Beteckning Vikt kg Rymd Pack Må ma T r T r Svenska A Lia satästen 12 Tr e. Skp ,34 c Revasästen 12 Skp e. 24 Tr f. 2,83 D Lia skeppsästen 12 Skp e. Tr ~ ,93 Q~ R Stora satästen 18 Tr e. Skp ,52 Danska B Öseäs ten 112 Skp e. 24 Tr? ,78 E Kommerce ästen 12 1 / 2 Skp ,06 Bid 5. Tabe över proportionerade skeppsäster. Den stora satästen sutigen, om 18 Tr eer Skp, ikstädes och fera gånger senare- med 24 Tr spannmå.4i De i tabeen angivna värdena får inte tas f ör exakta, ty ändringar och variationer i måttsystem, voymvikt och mätförfarande var inte ovaniga. Jag behöver vä bott påminna om det kaotiska tistånd, som härrörde av rågan. Lastmåtten är trots detta, angivna med två decimaer-- detta för att underätta identifieringen. Aa rymder i struket må. Lästetasserier Jag återvänder nu ti de ästetasserier, som jag gav exempe på i början av f öredra get. I syfte att enket åskådiggöra innebörden av de i serierna ingående värdena, har jag gjort upp ett strådiagram (bid 6). De från origo utgående stråarna representerar oika ästsag. Den översta streckade stråen är kakästen. De fyra därpå föjande stråarna A, D, Q och R markerar kända äster, som jag tidigare har presenterat. De båda undrestrågrupperna T-U-V och X-Y-Z innehåer äster, vika framkommit vid undersökningarna. På en inja, graderad på samma sätt som Y-axen avprickas de för ett visst fartyg uppgivna dräktighetsvärdena. Linjaen ägges på diagrammet paraet med Y-axen och med no-strecket på X-axen. Den färskjutes sedan paraet med sig sjäv ti dess skärningspunkterna mean stråarna

12 Kakäst~1 A Liten satäst D Liten skeppsäst 1 so Q Stor spannmåsäst... 2 :~ --' R Stor satäst T 100 u v x y so z Stora satäster (R) Bid 6. Strädiagram med exempe på ästetasserier. och injaen sammanfaer med avprickningarna på injaen. Om något av i serien ingående ta är benämnt t. ex.»äster kak»,» 18 T r sat» etc. underättas givetvis inpassningen. Saknas benämning het kan man utgå ifrån i fartyget intagen fuast av t. ex. järn, sat eer bräder, och omvanda denna ti någon känd äst. Härvid bör observeras att större fartyg kunde tiåtas 2-644II4 Forum navae nr z r

13 18 bära en ast som, beroende på farvatten, årstid m. m., mer eer mindre översteg det faststäda ästetaet.42 Om huvuddimensionerna för det undersökta fartyget är givna är det en god håpunkt att jämföra fartyget med ett iknande fartyg från samma ort och tidpunkt, vars ästeta är säkert känt. sutigen kan viss edning erhåas av uppgifter om besättningens storek, fartygets värde, antaet kanoner etc. På detta sätt har de tidigare omtaade exempen passats in i diagrammet i form av fem vertikaa injaer. De sökta värdena, dvs. de ästmått, ti vika de avprickade värdena hör, kan nu ätt aväsas på vederbörande stråe. På samma sätt har jag gjort över 150 avprickningar representerande fartyg från främst norra Haand. Som första resutat härav har konstaterats att de avsatta värdena har fait på eer i omedebar närhet av någon av de utagda stråarna. Jag tar detta som en bekräftese på att de ästmått som representeras av stråarna har varit i bruk under den tidsperiod som undersökningarna omfattat. De avprickade ästetaen på en och samma stråe har vidare anayserats med hänsyn ti den tid, den pats och det ändamå de utnyttjats för. Det har härvid visat sig ämpigt att dea upp perioden i tre avsnitt. Tiden före 1687 Jag börjar med tiden före Under denna tiämpades i Fjäre härad fortfarande må och vikt enigt danskt system. 43 Man finner därför f örekommande uppgifter om fartygs astförmåga angivna i danska äster. Den inom danska tuen officiet gäande, sedan 1632 standardiserade kommerceästen hann dock adrig tränga fram ti N ordhaand. Här användes fortfarande ädre, okaa mått. De äster som påträffats har föjande ungefäriga voyminnehå: X-ästen 6,6, Y-ästen 8,34 och Z-ästen 11,12 m3 Om de två senare haveras erhåes ta som representerar de tidigare omnämnda danska rågästerna i Aabo resp. på Sjäand. Det förefaer atså som om man i Nordhaand tiämpade dessa ästers packtunnevarianter, viket verkar naturigt eftersom fartygsbeståndet ti största deen utgjordes av kinkskutor, som inte var ämpade för bukaster. Lästerna förekommer i fera samtida fartygsistor från denna period44 samt i tu- och taagsjournaer på västkusten både före och i en de fa även efter 1687.

14 Tiden efter 1687 Under de sista åren på 1680-taet utfärdades nya bestämmeser för den s. k. he- och havfriheten. Konsekvenserna härav och av den påbjudna övergången ti svenska må och vikter kan aväsas des i det stora anta havfrihetsbrev, som under den föjande tiden utfärdades, des i taagsjournaerna och des sutigen i de nya skeppsistor, som upprättades på de oika tukamrarna.45 Här möter nu ästmått av het annan storeksordning än under föregående period. Mina undersökningar visar att man nu tiämpade äster tihörande T-U-V-gruppen. Föjande ungefäriga rymdinnehå har framräknats: T-ästen 4,40, U-ästen 5,56 och V-ästen 5,86 m3 Av dessa synes U-ästen vara identisk med den sjäändska rågästen, som tydigen hade dröjt sig kvar i häradet. De båda andra var svenska äster och med stor sannoikhet de som kommerskoegium 1672 kaade den medemåttiga resp. den stora skeppsästen.46 De motsvarade hypotetiskt 18 resp. 24 Tr tunnegods per äst. Den senare var tydigen nära säkt med den tidigare omnämnda stora gotändska skeppsästen.18 De nya fribrevsbestämmeserna innebar för de havfria fartygen b. a. att farkostens ängd och bredd skue angivas. Ä ven om dessa värden vid denna tid kunde användas för en viss kontro av fartygets i attesten ti fribrevet angivna storek, torde de inte ha nyttjats för bestämning av denna. Lästetaet för de havfria fartygen utröntes i stäet så att av magistraten särskit beordrade skeppare vid astning och ossning»besiktigade och prövade hur många äster» fartyget i fråga var dräktigt. 47 Fartygets viktäst erhös genom att väga den svåra ast av t. ex. järn eer mässing, som nedtryckte fartyget ti ordinarie astvatteninje. Rymdästen fick man genom att räkna det anta tunnor, av t. ex. spannmå eer kak som het utfyde astrummet. Tiden efter 1694 Tuen hade hittis föjt de i fribreven angivna måtten på fartygens storek,48 och dessa tihörde, som nyss nämnts, T-U-V-gruppen. Intäkterna bev därför inte så stora som de rätteigen bort bi, om man tiämpat stora sjötuens officiea mått: den stora satästen. Stora sjötuens besut 1694 angående ästetaens uträknande genom proportionering mean de oika varornas rymd och vikt ti 18 skeppund,23 får därför ses som en uppmaning ti tukamrarna att uppjustera de i fribreven angivna ästetaen. Att så också skedde, kan man konstatera t. ex. i taagsjournaerna för Stockhom 19

15 20 och Göteborg för tiden efter nämnda besut. Stor hjäp härvid fick tuen av de många befraktningarna för Kronan åren 1700 och Eftersom fraktsatsen beräknades per stor äst och månad, hade skepparna i detta sammanhang intet emot att ästetaet höjdes. Genom att man iband mätte den stora ästen i 24 Tr spannmå, iband i 18 Tr sat fick man något oika stora äster. Dessa markeras i diagrammet av Q- resp. R-stråarna. Från 1695 angavs såedes at fer fartyg i dyika stora Q- eer R-äster. Detta gäde emeertid bott i tuen och vid befraktningar för Kronan. I de officiea fribreven avmättes fartygen fortfarande i T-U-V-äster. Undantag härifrån utgjorde de hefria fartygen, vars storek sedan gammat uppgavs i stora satäster. Dessa fartyg mättes och besiktigades i närvaro av särskida av kommerskoegium utsedda personer -vanigen högre officerare ur fottan. Då dessa kontroerade samtiga hefria fartyg i andet får man förutsätta att enhetiga reger kom ti användning. Man kan därför våga dra den sutsatsen att storeken av aa hefria fartyg i resp. fribrev angavs i R-äster. Samtiga hefria Haandsskepp mättes i varje fa med detta mått. Sammanfattning Tabeen å bid 7 visar en sammanstäning över de ästmått som förekom. Viss osäkerhet vidåder särskit de danska packtunneästerna. Här får man tis vidare nöja sig med att dessa motsvarade voymer från ca 6 1( 2 m3 och upp ti nära dubba detta värde. Detta räcker emeertid för att konstatera att de i norra Haand före 1687 använda ästmåtten var avsevärt större och därför ästetaen ägre än efter denna tid. Det är intressant att notera hur kärvt det var, både i Sverige och i Danmark, att göra sig kvitt de gama okaa måtten ti förmån för standardmått. Detta torde vara bakgrunden ti att de i havfrihetsbreven efter 1687 förekommande måtten inte utgjordes av tuens»ordinarie svåra äst» utan härrörde från ädre medemåttiga och stora skeppsäster. Förkaringen är härmed också given ti uppkomsten av de serier av ästeta som Fjärefarkosterna uppvisar. De ägsta värdena härrör såunda från ädre danska mått, meanvärdena från stora och medemåttiga äster och de stora ästetaen från små och ätta skeppsäster. Undersökningen har med andra ord anvisat en väg, som möjiggör rättvisande dräktighetsjämföreser i vad avser fartyg från oika tider och oika orter.

16 21 Litt. Namn Beteckning Hefria fartyg I. I officiea handingar Pack T r Voym Må T r m Vikt kg R Stora satästen 18 Tr e. Skp Havfria och ofria far]g x? - c:a 6,6 - y Aabo rågästen Packt:e äst 36-8,34 - z Sjäändska rågästen Packt:e äst 48-11, T Medemättiga skeppsästen Hypotetisk , u Stora danska D:o D:o , v Stora svenska D:o D:o , II. I fraktavta A Lia satäs ten 12 Tr e. Skp c Revasästen 12 Skp e. 24 Tr f. 2,83 - D Lia skeppsästen 12 Skp e. Tr , Q Stora spannmäsästen 24 Tr ,52 - Bid 7. Tabe över använda ästmätt i Fjäre härad Bondesege De i Sverige under senare tid utgivna, förnämiga bokverken om sege och skepp uppvisar inte något enda exempe på sådana i Nordhaand vanigen förekommande kofferdifarkoster som jakter, gajoter, hukare, skutor och krejare. Anedningen härti torde vä främst vara den att dessa mindre och medestora typer inte var så ekonomiskt betydesefua som de stora märseskeppen. De utgjorde emeertid för Fjärebygden under ång tid en avsevärd de av den samade handesfottan. Nordhaand ägde vissa perioder fartygsbestånd som i dräktighet överfygade Göteborgs och mot sutet av taet uppvisade Kungsbackafjorden en sjöfart, som var ångt ivigare än hea Skånes. Det kan därför vara av intresse att försöka kargöra hur Fjärbaggarnas farkoster i sjäva verket såg ut. Men först ett par ord om byggnadssättet. Före Skånska kriget var kink-

17 22 bygge förhärskande. Efter 1692 medgavs inte he- och havfrihet för kinkfarkoster. Ett stort anta dyika fanns dock kvar och påföjande år uppskattades det»ofria» fartygsbeståndet i häradet ti 50 enheter.49 Dessa var dock starka och väbyggda. Ar 1702 intygades inför Kungsbacka rådhusrätt»att aa kinkeskutor, här i häradet äre (aa) byggde av ek samt med järn kinkade, starka och vä bebundna och ingen puggad eer med träbutar, undantagandes Arvid Jönssons i Varia och Anders Jönssons i Ävsåker kinke skutor som äre med pinnar byggde». 5 Efter kriget och kanske främst som en föjd av de nya fribrevsbestämmeserna tog kravebygget fart. Ti en början fick man hjäp med den nya tekniken av utsocknes skeppsbyggmästare såsom Per Osson, Anders Persson och Björn Andersson, aa från Hisingen, en pats som än i dag hyser berömda skeppsbyggare. De stora pinasskeppen var pattgattade. I övrigt var med största sannoikhet den rundgattade typen aenarådande. Den runda akterspegen hös ofta i en annan färg än skrovet i övrigt. På samtida avbidningar kan det därför se ut som om fartyget i fråga var pattgattat. Det stora Bertaet av fartygen var endäckade. Bott i Spanienfararna och de hefria skeppen förekom två däck. De mindre fartygen hade kajuta akter om astrummet och kabyss förut i rummet eer i pikten. De större kunde ha kajuta, skans, back och hytta. Lastrummen hade uckor i däck. Huruvida några särskida timmerastportar fanns i stävarna har inte kunnat utrönas. Med edning av samtida avbidningar av oika sag samt uppgifter om huvuddimensioner och segestorekar hämtade ur gama bestick och inventarier har vissa namngivna västkustfartyg kunnat rekonstrueras och måttskisser uppgöras. De i det föjande angivna fartygsstorekarna är aa omräknade ti svåra äster. Båtar och jakter De småfarkoster som Fjäreborna brukade i skärgårds- och kustfart från Osofjorden i norr ti Öresund i söder, var i amänhet enmastade i sti med farkosten i Askims härads sigi av 1614 (bid 8). En rad oika benämningar förekom. En och samma farkost kunde t. ex. benämnas båt, båtejakt, jakt, skutejakt eer skuta51 och detta troigen beroende på om man vie ägga huvudvikten på skrovet eer på riggen. Med båt och båtejakt menades tydigen en het öppen eer havdäckad farkost. Sade man jakt, båtejakt eer skutejakt hade man vä närmast jaktskrovets sankhet och skarp-

18 23 Bid 8. Enmastad farkost. Askims härads sigi (RA). het i tankarna. Benämningarna skutejakt och skuta åter, användes för att skija skutriggade, dvs. råtackade farkoster från snedsegare. Som rege var besättningen 3 man och dräktigheten 5-15 äster. Bid 9 a (från 1662) visar en öppen fiskebåt från Hebriderna. En mast, råsege och bogspröt. Man ägger särskit märke ti den karakteristiska häckaktern, som också har använts på svenska jakter och skutor.52 Bättre segingsegenskaper erhö man med två råtackade master, dvs. med den egentiga skutriggen. Denna rigg - dock utan bogspröt - var vanig hos de hoändska fiskepinkarna på 1600-taet (Backhuysen och W. de Wede d. y.). Den representeras också av de fyra jakter som 1679 evererades från Österbotten ti Postverket.52 En god uppfattning om den tvåmastade jaktens utseende får man av bid 9 b från omkring Lasten utgöres som synes av nötkreatur - kanske är det en Öresundsfärja som visas? Senare började man rigga jakterna som snedsegare. Jakter med bomsege och två försege, som den tidiga 1700-tas teckningen på bid 10 visar, kom i bruk hos amogen först i sutet av perioden, men inom örogs Rottan betydigt tidigare.

19 24 Bid 9 a. Enmastad råsegebåt. Atas Baeu Bid 9 b. Tvåmastad råsegebåt. Detaj ur måning från omkr. 1630, Hesingör Bymuseum, okänd konstnär.

20 25 Bid 10. Bomsegejakt, detaj av teckning av Steuer, 1700-taets början, Kung. Örogsmannasäskapet, Karskrona. Gajoter Däremot började den gafferiggade jakten visa sig på västkusten redan mot sutet av 1600-taet. Den kaades omväxande jakt och gajot. Som antydes på sigiet från Lane härad i Bohusän 1686 (bid 11), hade gajatjakten en mast med stående gaffesege och stagfock. På Kungsbackafjorden kan dyika snedsegare påvisas från Den egentiga gajoten förde dessutom toppsege och bredfock på stormasten samt kyvare ti en utiggare. Vidare stod ängst akterut en iten mesanmast med atinsege. Trots detta gick den under benämningen»enmastad gajot». Bid 12 visar en måttskiss av Göteborgsgajoten Neptunus

21 26 Bid 11. Gajot. Lane härads sigi (RA). Bid 12. Gajoten Neptunus, Göteborg 1691, rekonstr. måttskiss.

22 27 Bid 13. Hoändsk gajot. Etsning av Zeeman, omkr från Gajatens skrov var fackbottnat och högbordat och hade odrät högrest akterstäv, över viken rorpinnen rörde sig. Bid 13 visar en hoändsk gajot, etsad av den hoändske konstnären Zeeman omkr Den västsvenska gajoten, som inte hade några svärd, astade äster och hade en besättning på omkring 5 man. Hukare A v samma storeksordning som gajoten var hukaren. Benämningen hänförde sig ti riggen. På en stormast mitt i fartyget fördes ett eer fera råsege jämte stagfock samt ti en utiggare en kyvare. På en iten mesanmast sattes atinsege som på gajoten. Anaogt med denna kaades farkosten»en-mastad hukare». Med storvanten förda kraftigt akteröver erhö hu-

23 28 Bid 14. Hukarriggade skärbåten Laxen, byggd 1705, rekonstr. måttskiss. karen god manöverförmåga, och om skrovet formades som en jakt eer gajot, fick man samtidigt ett snäsegande fartyg. Hukaren bev därför en omtyckt fartygstyp i Gathenhiems kaparfotta. Måttskissen å bid 14 är gjord efter kända segedimensioner och visar bestyckade skärbåten Laxen, byggd i Göteborg Den i kofferditjänst och fiske använda hukaren byggdes fyigare och djupare och bev därigenom mera astdryg. Den hade en besättning av 5-6 man. Bid 15 visar en dansk fiskehukare. Mesanen skvarar om att teckningen bör vara från senare deen av 1700-taet. Den första i Fjäre härad hemmahörande hukaren omnämndes Det var en iten fiskehukare, som iband användes i fraktfart b. a. ti Shetandsöarna.56 skutor Även om man nu för tiden ofta använder ordet skuta om ett segefartyg, viket som hest, tänker man kanske främst på ett mindre kofferdifar-

24 29 Bid 15. Danska fiskehukaren De jonge Goose, efter foto i Kronborgs museum. tyg i kustfart. På 1600-taet betecknade skuta emeertid en bestämd fartygstyp, nämigen en med enbart råsege framdriven farkost. I början hade skutan bara en mast och ett råsege. Från mitten av århundradet var tvåmastskutan vanig. Den hade ett råsege på vardera fock- och stormasten samt bogspröt. J ag har tidigare omnämnt As kims härads sigi från 1614 som exempe på en enmastad farkost. I sigiet från 1689 har Askimsskutan fått två master (bid 16). Skutans skrov var fyigt och djupt och därför astdrygt (bid 17). Brädgångarna snörptes ofta ihop akterut ovan kajutan och förenades akter om rorhuvudet med en iten häckbak, på viken faggspeet kunde fästas och namnsymboen anbringas. Den så bidade, såvä uppåt som nedåt öppna häcken utgjorde skydd både för rorhuvud och rorgängare och tjänstgjorde tiika som öppet hemighus. I utrustningen ingick bråspe för ankartågen och bonetter ti segen. Akterut fördes fagga med vapen och från stortoppen båste en»fammad» dvs. en kuven fög. 57

25 30 Bid 16. Tvåmastad skuta. Askims härads sigi (RA). Bid 17. Detaj av»prospect af Staden Hamstad». Teckning från Tias Saming nr 822. Kung. Bib. T. v. en skuta, t. h. en krejare.

26 31 Bid 18. Tvåmastad skuta. Snitt ur ojemåning»shipping» av Backhuysen, 1600-taets sut, Nationa Gaery, London. Fjäreskutorna hade en astförmåga på äster och en besättning om 5-6 man. Skutorna, iksom också gajoterna och hukarna, användes i amän fraktfart inom både Nordsjö- och Östersjöområdena. Bid 18 visar hur en skuta under sege tedde sig för den hoändske måaren Backhuysen i sutet av 1600-taet. Atskiiga farkoster från Nordhaand som ursprungigen registrerades som skutor började under 1690-taet omtaas som krejare. Föjande exempe är beysande. Den år 1697 byggda skutan S:t Peter om 44 äster, sådes 1714 och uppgives i samband därmed ha bivit ändrad ti»krejare eer skepp»58 - dvs. ti ett tremastat fartyg. Krejare Krejaren har definierats som astdragare i storek mean skutor och skepp. Redan i sutet av 1500-taet hade krejaren tre master och bog-

27 32 Bid 19. Krejare. Hisings härads sigi (RA). Bid 20. Skutan Veddragaren, byggd 1707, rekonstr. måttskiss.

28 spröt.59 På fock- och stormast fördes råsege, på mesanmasten atinsege. Samma rigg förekommer också på Hisings härads sigi av 1682 (bid 19). Oxhuvudena förestäer inte importerade vinfat, utan auderar på den iviga boskapsexporten från Hisingen denna tid. A v intresse är det särskit poängterade roderarrangemanget, som tycks förestäa den i Sverige vaniga hackebordsaktern. På 1680-taet förde svenska örogskrejare ytterigare ett råsege på stormasten. 60 Liknande rigg började senare också brukas av kofferdikrejarna t. ex. av den högra farkosten å bid 17. Från 1688 och ett decennium framöver byggdes årigen en a två krejare i Fjärebygden. De hade en besättning på 7-8 man och astade äster. Krejarna segade ofta på Engand och Frankrike: ut med bräder och hem med vin, sat och stenko. På Gama varvet i Göteborg byggdes 1707 en skuta vid namn Veddragaren. Inventarierna55 ger fuständiga uppgifter om segens anta och dimensioner, varför måttskissen å bid 20 ätt kunnat uppgöras. Egentigen borde denna skuta ha kaats krejare eer stångkrejare -men benämningarna var itet fytande. På sina hå hade nämigen krejartackingen utveckats vidare, och då kunde den ursprungiga krejaren degraderas ti skuta. Svenska örogskrejare från 1690-taet hade såunda - utöver de tre ursprungiga segen - märssege på de båda främsta masterna, kryssege på mesan samt binda under peket.60 Bid 21 av danska krejaren S:t Maria, byggd i Lybeck 1696, visar att kofferdifartygen inte åg ångt efter i utveckingen skepp Den egentiga skeppsriggen skijde sig såunda från den vidareutveckade krejarriggen bott därigenom att skeppen hade märsar och firbara stänger. På varven vid Kungsbackafjorden byggdes de första märseskeppen i början av 1680-taet. Däriband märktes det havfria skeppet Peikanen om 82 äster. Det fördes under tio års tid av skepparen OofNisson Hammar, vars vackert utstyrda gravhä i Onsaa (bid 22) prydes av»hans förande skepp». 62 Så vitt man vet byggdes skeppen rundgattade och borde enigt dåtida officie nomenkatur benämnas hackebordsskepp, föjter eer pinkar. Några sådana certbeteckningar användes dock inte i Fjäre härad - man sade rätt och sätt skepp. Måttskissen å bid 23 visar det första kända Fjäreskeppet av spege- eer pinasstyp, nämigen det hefria skeppet Maria, byggt Storeken var Forum navae nr z r

29 34 Bid 21. Danska krejaren S:t Maria, byggd Samtida teckning. Bid 22. Skepparen Oof Nisson Hammars gravhä i Onsaa. Foto förf

30 35 Bid 23. Hefria pinasskeppet Maria, byggt 1687, rekonstr. mättskiss. 118 äster och bestyckningen 24 kanoner.63 Som synes av biden förde denna storekskass bramsege på de båda främsta masterna. Det största het Fjärebyggda skeppet var det monterade pinasskeppet Hedvig Sophia om 150 äster och 44 kanoner, byggt Aret därpå var Onsaas första fregattskepp, S:t Andreas, på 100 äster och 30 kanoner, färdigbyggt. Besättningsstyrkan var på de havfria skeppen 9-13 och på de hefria man. Skeppen segade ti Engand, Frankrike och Pyreneiska havön. Några besök i Medehavet har inte noterats. Antaet i Nordhaand hemmahörande he- och havfria skepp på minst 100 äster, s. k. Spanienfarare, översteg 22. Den stora ofreden fick avariga och ångvariga föjdverkningar för Fjäreborna. Många fartyg med besättningar hade krigsförist. Den ånga fraktstriden mean Göteborg och norra Haand hade avgjorts ti den stora stapestadens förde. Någon utrikeshande med trävaror gick inte ängre

31 36 över Nordhaand. Fera Fjäreredare fyttade ti Göteborg eer såde sina fartyg dit. At fer haänningar mönstrade ombord i städernas fartyg. Och ti sut drog statsmakterna in Kungsbackas stapestadsrätt och med den försvann 1723 Maesunds tukammare. Sjöfarten på fjorden var nära nog utpånad. Av sekeskiftets stota handesfotta återstod bara jakter och smärre skutor. Men snart nog kom återuppbyggnaden igång, gynnad av väbetänkta åtgärder, som ti sjöfartens fromma vidtogs från statsmakternas sida. B. a. förordnades 1722 att hefrihet skue tierkännas icke bara stora fartyg, utan även sådana ned ti 50 ästers storek. Två år senare föjde det ryktbara produktpakatet. I dessa sjöfartens förnyeseår tog man också krafttag på skeppsmätningens område. Det gama månghövdade ästsystemet försvann och den svåra skeppsästen bev äntigen aenarådande och entydigt definierad som en ren viktäs t. 64 FJärbaggar NOTER* 1. Berntsen, A. B., Danmarckis oc Norgis fructbar herighed. Köpenhamn 1656, s Gri, E., Den nordhaändska bondesegationen (i: Studier tiägnade Curt Weibu. Göteborg 1946, s. 167). 3. Bexe, S. P., Haands historia och beskrifning. Göteborg , de 1, s Berg, P. G., Svenskt konversationsexikon, de II. Stockhom 1847, artiken Haand. 5. Gri, E., Fjärbaggarnas kakfart från Gotand (i: Vår Bygd Kungsbacka 1963). 6. Hofren, M., Sjöfart och sjömanshus i Kamar. Kamar 1954, s Sverige, topografiska kartor, XXIV, E b, Kr A. 8. Sjökarteverkets arkiv, itt. II: 23, Försag ti fästning på Maön, Kr A. Skepps!äster 9. Forner, L., De svenska spannmåsmåtten (i: Skrifter utgivna av Kung. Gustav Adofs Akademin, 14. Uppsaa 1945, s. 78 ff.). 10. Varbergs äns räkenskaper , Rigsarkivet, Köpenhamn. 11. Forner, a. a., s Anderson, A., Om svensk skeppmätning i ädre tid (i: Sjöhistorisk Arsbok Lund 1946, s. 54 ff.). 13. Kommerskoegii registratur 1681, jan. 11., RA (Ö). * KA ~ kammararkivet, KrA ~krigsarkivet, RA~ riksarkivet, RA (Ö) ~riksarkivets östermamsdepå.

32 14. Likvidationer (Likv.), Befraktningar för kronan efter 1680 (Befr.) 78: 58, s. 495 och 78: 59, s. 31, KA. 15. Jöransson, Chr. L., Tabeer, som förestäa förhåandet emean Sveriges och andra änders mynt, vikt och mått. Stockhom 1777, s. 216 ff. 16. Likv. Befr. 6z (1712) KA. 17. Likv. Befr. 78:12 (res ), KA. 18. Kommerskoegii registratur 1694, febr. 1., RA (Ö). 19. Likv. Befr. 78:3 (memoria ) samt 78:12 (res ), KA. 20. Aakjrer, S., Maa, Va:gt og Taxter i Danmark, Nordisk kutur XXX. Stockhom 1936, Här anges en äst kak = 16 Tr. 21. Forner, a. a., s Likv. Befr. 78: 59, s. 18 (1683: Tr ös spannmå är 24 Tr på ästen = 41 äster) D~ med extract av kung. kammarkoegii protoko hået den , KA. 23. Anderson, a. a., s. 63 (kammarrättens protoko den ). 24. Aakja:r, a. a., s. 208 ff. 25. Likv. Befr. 78: 58, s. 670, KA. 26. Likv., Suppement Befr. Bunt B 54 ( memoria ang. frakterna för de compagnie skepp, som i krigstiderne varit brukade i Kung. Maj:ts tjänst), KA. 27. Likv. suppement Befr. Bunt I, E-J nr 766, KA. 28. Likv. Suppement Befr. II J-, KA. 29. Andersson, a. a., s. 59 f. och Bergman, ]., Swensk Räknebok. Stockhom 1755, Mådefinitioner. 31. Voge, Geschichte der deutschen Seeschiffahrt, de I. Berin 1915, s Aakja:r, a. a., s. 216 o Witsen, N., Aeoude en hedendaegsche scheeps-bouw en Bestier. Amsterdam 1671, s. 247 f. 34. Norske Registranten, band. 11 (1656), s och band 12 (1657), s. 18 och Likv. suppement Befr. I B 54 Kung. brev , KA. 36. Secher, V. A., Corpus Constitutionum Daniae, Forordningar, Recesser og ande Kongeige breve, de 4 ( ). Köpenhamn 1897, s Secher, a. a., s S. Mamö taagsjourna 1697, Mamö stadsarkiv. 39. Berg, a. a., de I. Stockhom , artiken Drägtighet. 40. Likv. Befr. 78: 58, s. 495, KA. 41. Andersson, a. a., s. 63 och Andersson, a. a., s. 80 (not 1). 43. Kungsbacka stads dombok och Fjäre härads dombok , Göta hovrätts arkiv. 44. Varbergs äns räkenskaper (Rigsarkivet Köpenhamn) samt Amiraitetskoegium ank. hand D 4 f. 437, Kr A. 45. Hande och sjöfart, sjöfartsregister, , Bunt 3: Fartygsistor för Göteborg och Uddevaa 1689, KA. 46. Andersson, a. a., s Göteborgs magistrats protoko , Göteborgs andsarkiv. 48. Likv. Befr. 78: 58, s. 670 (Tunären Isaac Rööks Skrift ), KA. 37

33 38 Bondesege 49. Gri, a. a., om kakfarten, s Kungsbacka stads dombok , Göta hovrätts arkiv. 51. Göteborgs taagsräkenskaper 1688, 1689 och 1692, KA. 52. Rudbeck, J., Svenska postverkets fartyg och sjöförbindeser under tre hundra år. Stockhom 1933, s. 167 (postjakt 1679). 53. Amiraitetskoegium ank. hand! D4 fa Specification å Fjäre härads farkoster, Kr A. 54. Bestick: Statskontoret, Exp. hand! fo. 422, Rnr 301, Sjöhistoriska museets arkiv. Ritning med bestick: Sjöfartsmuseet Göteborg. Segedimensioner: Karskrona örogsvarv, varvskontoret, D VI a, Fartygsinventarier 1694, Kr A. 55. Göteborgseskadern, Fartygsinventarier 1716: 2, Kr A. 56. Fartygspass 1694, KA. 57. Fjäre härads dombok 1699, vintertinget nr 83 och 115, Göta Hovrätts arkiv. 58. Kungsbacka stads dombok, , Göta Hovrätts arkiv. 59. Börjeson, Hj., Stockhoms segesjöfart. Stockhom 1932, s Karskrona örogsvarv, varvskontoret D VI, a: 3, Fartygsinventarier, Kr A. 61. Thomsen, L., Koding Sejskibe. Koding 1933, s Jedeur-Pamgren, G., Oof Nisson Hammar (i: Vår Bygd , Hamstad 1956, s. 38 ff.). 63. Inventarium : Likv. suppement Befr. bunt B 54, KA. Bestick: Kommerskoegii Registratur RA (Ö). 64. Andersson, a. a., s. 94.