Det sjuka universitetet

Transkript

1 KRONIK 3 Det sjuka universitetet Ola Fransson, lektor, Centrum för professionsstudier (CPS), Malmö högskola. I sin ideala form är akademikerns professionella autonomi kopplad till att forska och undervisa med utgångspunkt i en kollegialt kontrollerad självständighet. Historiskt sett har nog aldrig förutsättningarna för denna autonomi tillfullo existerat. Men den har i Sverige till för inte så länge sedan, år 2010 närmare bestämt då den så kallade autonomireformen genomfördes, haft stöd i en lagstiftning om akademisk jurisdiktion. I förenklad form kan den professionella autonomin beskrivas

2 Gjallerhorn 19 Tema: Professioner og professionsuddannelser 4 så här: läraren och forskaren har rätt att tillsammans med kollegor bestämma vad det goda akademiska arbetet innebär. Under de dryga två hundra år som det moderna universitetet existerat har dess betydelse för samhällsutvecklingen blivit allt viktigare. Dels genom att universitetet har kommit att omfatta väldigt olikartade utbildningar. Inom det vi kallar universitet eller högre utbildning återfinns idag tekniska, medicinska, samhällsvetenskapliga och humanistiska utbildningar och till dem knutna forskningsansatser. Dels har universitetet blivit en viktig aktör när det gäller att peka ut de missförhållanden som finns och utvecklas i samhället - missförhållanden, till exempel miljömässiga, orsakade av en övertro på och felanvändning av tekniska innovationer, sociala problem orsakade av ekonomiska kriser och så vidare. Universitetet har således grovt sett utvecklat två överordnade funktioner- att möta samhälleliga utmaningar och att vara en oberoende kritisk instans av samhälleliga (miss-)förhållanden. En förutsättning för detta dubbla uppdrag har varit professionell autonomi, i betydelsen att de professionella själva organiserar sin verksamhet. En förutsättning för den akademiska kompetensens utveckling har varit professionens egenutvecklade etiska och epistemiska normer, vilka har varit oberoende av externa intressen. Detta var fallet vid de svenska universiteten fram till och med reformen Reformens viktigaste innehåll var att de högre lärosätena nu själva får organisera de interna beslutsstrukturerna. På ytan kan denna nya frihet verka harmlös. Motsatsen visade sig dock vara fallet. För att förstå de konsekvenser denna reform har haft för akademikernas professionella autonomi måste något sägas om den ordning som reformen ersatte. Politiska reformer drivs av en grundläggande idé om en annan framtid än blotta extrapoleringen av samtidens förhållanden. De stora välfärdsreformerna under efterkrigstiden har burit detta signum. Framtiden kan förutsägas och den skapas i en annan form. I detta slags reformlogik togs olika medel i bruk, bland annat akademisk sakkunskap. Men märk detta: det politiska systemet hade stort förtroende för att det akademiska systemet självt kunde organisera sig för att skapa förutsättningar för att förverkliga reformerna. Det politiska systemet och den kunskapsproduktion akademin stod för var kommunicerande system - gränsen mellan dem var (i princip) tydlig och utväxlingen mellan dem skedde mot en fond av ömsesidig medvetenhet om det andra systemets egna förutsättningar. Därmed inte sagt att det alltid fanns en ömsesidig respekt eller förtroende mellan det akademiska och det politiska systemet. Jag vill inte skönmåla en tid som också präglades av ömsesidig misstro mellan systemens företrädare. Men, just för att det fanns olika uppfattningar om den verklighet som det ena systemet såg som sin uppgift att förändra (det politiska systemet) och det andra hade i uppgift att förklara och förstå (det akademiska systemet) så fanns en grundläggande förutsättning om att korrigeringar och kritik kunde formuleras mellan systemen. Eller med andra ord: demokratiskt meningsutbyte institutionaliserat som ömsesidig systemkritik. Ett sätt att garantera den akademiska autonomin och därmed detta systems funktion som autonom dialogpartner med det politiska systemet var att skydda dess kärnvärden via lagstiftning. Före 2010 var lärosätenas beslutsordningar alltså centralt reglerade i lag. Bland dessa lagar fanns en om att det skulle finnas kollegialt sammansatta maktcentrum inom varje lärosäte, på till exempel fakultets- och institutionsnivåerna. Fram till autonomireformen karakteriserades därför de svenska lärosätena av en dubbel maktstruktur: dels en linjeorganisation, med ansvar för ekonomi och lagstiftning, såsom till exempel att anställningsregler följdes och att ekonomin var i ordning, dels en kollegial organisation, som hade beslutsrätt angående vetenskapliga kärnfrågor, härunder att anställa den bäst lämpade mot bakgrund av vetenskaplig och pedagogisk kompetens. Linjeorganisationen är således inte ny, den har alltid funnits i universitetsvärlden. Det nya är att dess maktlogik är ensam kvar efter autonomireformen. Autonomireformen innebar att lagen om obligatoriska kollegiala beslutsorgan vid lärosätena togs bort. Den nya lagstiftningen innebar dock inte att lärosätena förbjöds inrätta kollegiala beslutsorgan, endast att det inte längre var lagstadgat med sådana. Huruvida kollegiala beslutsorgan skulle finnas eller inte blev alltså det enskilda lärosätets angelägenhet. Nu, några år senare, kan vi börja skönja de generella effekterna av autonomireformen. Det finns lokala varianter, men den generella trenden är tydlig. Linjeorganisationen har vunnit mark vid samtliga lärosäten i Sverige. Detta har inneburit att den kollegiala beslutsgången, som i sin ideala form innebar att beslut togs genom diskussion mellan i kompetensavseende jämlika personer, har inlemmats i linjeorganisationens logik, som är helt annorlunda än den kollegiala. I en linjeorganisation avgörs beslutsmakten av beslutsfattarens position i hie-

3 KRONIK 5 Det finns mycket kritiskt att säga om den kollegiala organisationsprincipen, men ur ett maktperspektiv hade den fördelen att vara garanten för akademisk mångfald rarkin. Det är alltså hierarkin som avgör vem som har rätt att fatta beslut, inte de argument som en enskild person framför, vilket är avgörande i den kollegiala organisationen. Det innebär att sådana frågor som tidigare avgjordes i kollegiala sammanhang nu bestäms av personer som representerar en viss position i linjeorganisationen. Naturligtvis kan akademiskt kompetenta personer få plats i linjeorganisationen, men hans eller hennes beslutsmakt grundas inte i personens akademiska meritering, utan i var i hierarkin tjänsten är placerad. De kollegiala sammanslutningarna i vilka den vetenskapliga sakkunskapen fällde avgörandet, och vilka fungerade som en buffert mot att människor högre upp i hierarkin kunde köra över medarbetarna lägre ner, har upphävts. Efter autonomireformen har beslutsordningen blivit det enskilda universitetets angelägenhet, och det enskilda universitetet kan därmed skapa vilken intern organisation som helst. Det som med autonomireformen framställdes som en politik för mångfald har lett till en konformism kring linjeorganisationen (managementstyrning, där ekonomiska resultat är avgörande). I realiteten innebär detta att makten förskjutits uppåt i systemet och att makten på de enskilda institutionerna har fråntagits ämnesföreträdarna. Det finns mycket kritiskt att säga om den kollegiala organisationsprincipen, men ur ett maktperspektiv hade den fördelen att vara garanten för akademisk mångfald. Den kollegiala strukturen hindrade olyckliga beslut grundade på kortsiktiga eller ovidkommande överväganden. Normen för succé sattes av de enskilda institutionerna och ämnenas vetenskapliga traditioner, vars framgångskriterier utvecklades utanför och bortom den lokala ledningens kontroll. Det som nu händer är det motsatta. Rektorerna har genom den politiska avregleringen fått verktyg att köra över den vetenskapliga sakkunskapen. Runt om i Sverige ser man hur de vetenskapliga övervägandena reduceras i samband med organisationsförändringar. Eftersom makten förskjutits uppåt till rektor och en inre krets av invigda, vilka inte behöver ta hänsyn till besvärliga vetenskapliga normer, har kärnverksamhetens (undervisning och forskning) normer och prioriteringar de facto marginaliserats. Vid Högskolan i Gävle har ledningen till exempel avskedat samtliga professorer och lektorer i ämnena litteraturvetenskap, statsvetenskap och religionsvetenskap med hänvisning till (tvivelaktiga) ekonomiska argument, samtidigt som den vetenskapliga produktionen vid dessa institutioner utan tvekan hör till de mest framgångsrika vid lärosätet. Vid Göteborgs universitet har humanistiska fakulteten tvingats lägga ner ett antal olönsamma språkinstitutioner. Listan kan göras längre och kommer nog tyvärr att bli längre. De ämnen som i regel tar den första törnen i nedskärningstider är de humanistiska ämnena. Detta är inget nytt i universitetets historia. Humanioras och den kritiska samhälls-

4 Gjallerhorn 19 Tema: Professioner og professionsuddannelser 6 vetenskapens nedmontering har pågått under en tid och börjar omsider dokumenteras. Redan år 2012 i en skrift från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, Den akademiska frågan en ESO-rapport om frihet i den högre skolan varnades det bland annat för att [h]ögskoleutbildningarna anpassas alltför mycket till arbetsmarknaden, externa finansiärer påverkar inriktningen på forskningen, ambitiösa högskoleledningar dras in i tveksamma samverkansprojekt, politiska överväganden tar överhanden när undervisning och forskning utformas. Ända sedan det moderna universitetets uppkomst på 1800-talet har det funnits olika uppfattningar om den högre utbildningens syfte. Några har menat att ett viktigt mål är personlig utveckling, andra har menat att samhällsnyttan i bred mening och, under senare år näringslivets behov ska vara vägledande. Dessa normkonflikter avspeglade den mångfald som den högre utbildningen utmärktes av före reformen. Skillnaden och problemet idag är att en norm har brett ut sig och lyckas dominera över alla de andra, nämligen den som omfattar de värden som kan uttryckas i ekonomiska termer. Med autonomireformen och den kollegiala maktstrukturens reträtt har också en grundläggande epistemisk förändring av den högre utbildningens samhälleliga uppdrag accentuerats. Humanioras och den kritiska samhällsvetenskapens svåra villkor i dagens svenska universitetssystem är ett symptom på denna epistemiska förändring. Hotet mot det endimensionella tänkandet: kritisk samhällsvetenskap och humaniora. Den högre utbildningen har fått cancer. Så inleder den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum sin bok Not for Profit

5 KRONIK 7 Why Democracy Needs the Humanities (2010). Sjukdomen sprids globalt. Cancern består i att kortsiktiga ekonomiska behov har eliminerat andra värden som den högre utbildningen har att förvalta och utveckla. På ett plan är boken ett försvar för den amerikanska liberal arts - traditionen. I korthet innebär denna att studenterna i början av sin utbildning läser breda program med olika ämnen, för att träna deras kritiska sinnelag. Detta gäller för hela utbildningsfältet. Även de studenter som önskar sig en framtid inom naturvetenskap eller det tekniska området orienterar sig brett innan de mer specialiserade studierna påbörjas. Liberal arts traditionen förklarar den framskjutna position som de amerikanska universiteten har fått under 1900-talet. Men denna framgångsrika utbildningspolitik är hotad. Utvecklingen går mot att studierna från första början ska vara målinriktade. Enämnesstudier, som Nussbaum kallar dem. Skräckexemplet är EU:s utbildningspolitik. I EU har anpassningen till det omgivande samhällets behov och näringsliv varit styrande. Enämnesstrategin är dock kontraproduktiv. Det talas ofta om att vi lever i en snabbt föränderlig värld (vilket är en analys som upprepats i varje samtid sedan det moderna västerländska samhällets födelse i början av 1800-talet), som den högre utbildningen måste anpassa sig till. Detta är motsägelsefullt. Om antagandet att framtiden är oförutsägbar (vilket är en banalitet) accepteras, så borde utbildningspolitiken sträva mot att skapa en pool av lösningar på problem som vi ännu inte känner till. EU (och svensk utbildningspolitik) gör med dårens envishet det motsatta. De första offren i denna strategi är humaniora och den kritiska samhällsvetenskapen, som i en framsynt utbildningspolitik kunde utgöra en del av lösningen. Men de är lätta att offra, dels eftersom de är den mest oräntabla utbildningssektorn på kort sikt, men också för att de ofta, direkt och indirekt, pekar på svårigheterna med att anpassa utbildning till samhälleliga behov. Den globala krisen för humaniora ska därför inte reduceras till ett problem kopplat till krympande ekonomiska ramar. Problemet är större än så, enligt Nussbaum. Nussbaum menar att kopplingen mellan humanioras globala kris och det kortsiktiga ekonomiska tänkandet inte bara handlar om att man inte har råd med det förra. Humaniora är i sig själv ett hot mot det kortsiktiga ekonomiska tänkandet. De som förordar utbildning med fokus på ekonomisk tillväxt ignorerar inte bara humaniora och konstutbildningar, de fruktar dem också. En utbildningskultur som understödjer centrala värden inom humaniora är ett potentiellt hot mot universitetsledningar som inte länge ser andra värden än de ekonomiska. De ekonomiska kalkylerna störs av humanisternas intresse för mänsklig komplexitet. Humaniora och samhällsvetenskap är, menar Nussbaum, en av många försvarslinjer för demokratins grundvärden. Ämnena tar sin utgångspunkt i det faktum att människor tänker och handlar oförutsägbart, utanför och kritiskt gentemot samtidens dominerande normer. I myllret av de individuella och kollektiva påfund som avviker från de styrandes proklamationer om vad som är rätt och riktigt är humanioras och den kritiska samhällsvetenskapens intresse för de lömska och lockande stigarna till helvetet och stegarna till himlen nödvändigt. Antingen i form av lärdom att ta efter eller som varning. I Sverige, liksom i många andra länder i Europa, har cancern alltså nått den organisatoriska nivån. Det tydligaste tecknet på sjukdomens utbredning är att den vetenskapliga sakkunskapen inte längre är den organisatoriska utgångspunkten vid många av de svenska lärosätena. Vetenskapens reträtt har skapat ett vacuum i vilket managementtänkande har brett ut sig. Målstrategier, visioner och målbilder - glosor hämtade från den gläffsiga managementsektorn har forskare och lärare måst vänja sig vid. Ledarskap och skapandet av ett vi kring vilket hela lärosätet förväntas samla sig har blivit allt vanligare. Mångfald har snabbt blivit en förlegad och bakåtsträvande ambition, samtidigt som akademisk pluralism är förutsättning för nytänkande (märk väl också i ekonomiskt avseende). Krisen för humaniora är inte bara en kris för de ämnen som läggs ned vid svenska lärosäten, utan också ett symptom på att garantierna för den professionella akademiska autonomin håller på att nedmonteras på bred front. Den felaktiga frågan i sammanhanget är därför har vi råd med humaniora? Den riktiga frågan är Vågar vi undvara humaniora?