EN MEDELTIDA MÄSSHAKE I

Transkript

1 EN MEDELTIDA MÄSSHAKE I HÄGGDÅNGERS KYRKA. Av Agnes Geijer. H äggdångers kyrka är den lyckliga ägaren till en mässhake som utan överdrift kan betecknas som en verklig klenod. Bara det att ha genomlevt vid pass 5 århundraden så föga berörd av tidens tand och människors onödiga företagsamhet är för ett textilföremål något mycket sällsynt - broderiernas guld glänser, sammeten är nästan oskadad och lyser i sin ursprungliga röda färg, och mässhakens vida form förefaller vara orörd; den är den under medeltiden brukliga. Dessutom tillhör broderierna en grupp av utomordentligt vackra och sällsynta arbeten, åt vilka f. ö. författaren till dessa rader sedan åtskilliga år ägnat sin uppmärksamhet. Vid sin ankomst till Pietas, dit Häggdångerskruden insänts för konservering, blev den därför särskilt hjärtligt välkomnad. Mässhakens utseende framgår av fig. 1. Materialet är rubinröd, italiensk sammet i s. k. granatäpplemönster från 1400 talets mitt eller senare hälft. Framsidan, där sammeten är tagen på tvären, har ingen annan dekor än ytmönstret, Ryggsidan är prydd med ett i sammeten infällt kors av broderade bårder med apostlar i arkader. Apostlarna, karaktäriserade genom sina olika attribut, äro följande: uppifrån räknat Bartolomeus med sin kniv, Paulus med sitt svärd, Mattias med sin bila, Jakob d. y. med sitt tygvalkarträ samt på tvärarmarna resp. Johannes med kalken och Jakob d. ä. med pilgrimshatten och staven. Korset!inramas av ett centimeterbrett, smaragdgrönt sidenband av senmedeltida typ. Mässhakens bredd är 101 cm., mitt~öjden 130 cm., bårdens bredd 15,5 cm. Vid ett närmare studium av broderierna visar det sig att placeringen ej är den ursprungligt tänkta: bårderna äro bru-

2 104 talt avskurna samt åter sammanfogade med uteslutande aven del. Endast en arkadgrupp är helt och hållet orörd, nämligen Mattias. Det kan knappast råda någon tvekan om att bårderna ursprungligen varit avsedda att utgöra brämet på en korkåpa. Denna icke så ovanliga omändring har emellertid skett med mindre vanlig omsorg och noggrannhet, jag skulle också tro mycket tidigt. Som av fig, 2 framgår bära apostlarna en fotsid, kring fötterna mjukt fallande livklädnad, modellerad i gula, respektive blekt blå toner, samt en gyllene, kring armarna draperad mantel och en gyllene gloria. Han står på ett med mörka och ljusa snedrutor belagt golv under en gyllene baldakin med ljusblått innertak. Baldakinen är perspektiviskt tecknad med tre mot åskådaren vända, av små toureller åtskillda kanter (= murytor), och den uppbäres av ytterst smala kolonner. F. ö. utfylles ytan av eij rankverk med korsliknande blommor i guld och färger mot blekbrun, ursprungligen röd fond. Varje "tavla" avgränsas uppåt och nedåt av ett gyllene, med en rad av mörkblå fyrpass prydd ram och längs ytterkanterna aven smal gyllene ram. Beträffande tekniken bör särskilt framhållas att figurerna såväl som baldakinen äro broderade för sig (säkerligen i båge) och därefter applicerad på den i övrigt färdigbroderade bården av tunnt rött (nu bleknat) siden, förstärkt med linne, vilket nu bitvis kommer till synes. Figurerna äro synnerligen skickligt och minutiöst utförda; silkepartierna i fina valörer med kluven kedjesöm som följer modelleringen och veckfallet, vilket stundom även markeras med fina svarta linjer. De karaktärsfulla ansiktena äro utförda med små stygn och samma taktik har i regel använts för hår och skägg. Bartolomeus mörka krullhår är emellertid framställt med små knutar. Guldytorna äro utförda i Iäggsöm, nedsytt med rött silke, och guldtrådarna äro partivis lagda så att de följa teckningen och bildar olikskiftande ytor, som giva effekten av modellering. Bak. grundsbroderierna äro mycket lättvindigare i utförande. Silkeytorna i golv och tak bestå av löst lagt silke, nedfästat med korsvis spända trådar. Blommorna äro sydda med grövre silkesöm, glest lagda guldtrådar och små, förgyllda silverpal-

3 105 Fig. 1. Mässhake från Häggdångers kyrka i Ångermanland. Ryggsidan. jetter, s. k. ströningar, Broderiets nuvarande färgverkan är övervägande guld, skimrande i rött, och bleka, gulbruna toner, men flera av dessa partier, såväl bottentyget som de broderade partierna, ha ursprungligen tvivelsutan varit röda. Blått,

4 106 aven matt, grå nyans i flere valörer, synes huvudsakligen ha förekommit i den ljusaste valören. Vi övergå nu till jämförelse med förut känt material, varigenom vi kunna bilda oss en uppfattning om vårt broderis härkomst och ålder. I Mariakyrkan i Danzig, vars stora samling av kyrkotextilier från medeltidens båda senaste århundraden utgör en oskattbar källa för vårt vetande på detta område, finnes tvenne föremål, en korkåpa och ett antependium, som enligt min uppfattning står Häggdånger-broderiet så nära att man måste antaga dem vara utförda om icke i samma, så dock i befryndade verkstäder 1). Nu är det så att den tillverkning dessa tillhöra 'är rätt spridd både i tid och rum. Det är en riktning eller låt oss säga skola som inspirerats av den böhmiska målarkonst vilken blomstrade så rikt under 1300 talet. De nålens målningar som bevarats torde med något enstaka undantag dock knappast vara äldre än från tiden omkring 1400, och riktningen kan sägas fortleva under hela århundradet. Huvudorter för denna äldre tillverkning var Prag och Breslau och det är framförallt i det omgivande landet, Böhmen och Schlesien, som spillror av denna konstart bevarats. Ett par utomordentligt vackra exempel från tillverkningens äldsta och bästa skede tillhör Mariakyrkans skatt och två exempel ha bevarats i svenska kyrkor 2). Det kan ifrågasättas huruvida dessa fyra äro utförda i Danzig eller härröra från de sydligare huvudorterna. I varje fall finnas i Mariakyrkans så många exempel på senare utlöpare av riktningen att man knappast kan tvivla på att Danzig, åtminstone sedan 1400 talets mitt, haft sina egna silkestickare eller pärlhäftare liksom Breslau, där dess yrkesbeteckningar finnas omnämnda i handlingar från cirka 1400-talet och framåt 3). Denna senare generation av Danzig-arbeten finns även representerad i Sverige: Uppsala, Tensta, Råneå och Häggdånger 4). En nära släkting till de två förstnämnda har jag funnit i Aarhus domkyrka, men f. ö. är det påfallande att gruppen f. ö. är begränsad till östligaste Tyskland. Rhenlandet, Westfalen och Liibeck och även öster därom

5 107 Fig. 2. Detalj av fig. 1. Jakob d. y. liggande trakter äro, trots självständiga konstnärliga insatser, särskilt i den sistnämnda staden, behärskade av de nederländska och flandriska broderiverkstäderna, vilka utövade en för export.~ dll.i. ~

6 108 avsedd masstillverkning av delvis mycket hög, delvis rätt medelmåttig kvalitet. De företrädare av denna ves t l i g a art, från högsta till allra sämsta kvalite, torde enbart här i Sverige, kunna räknas i hundratal. Den ö s t l i g a riktningen synes mera exklusiv och torde icke ha arbetat för export i större skala: de svenska exemplaren äro undantag som bekräfta regeln. Jag har tidigare sökt påvisa en direkt yrkesförbindelse mellan Danzig och Stockholrn, vilken kan förklara enstaka import- F/g. 3. Detalj au (zq. 1. Bartotomens. föremål "). Dessutom få vi ej lämna ur räkningen att någon av de vackra skrudarna kunna vara krigsbyte från senare år. Vad är nu det utmärkande för vår grupp,. vari skiljer den sig från den vestliga? J ag kan här endast i största korthet beröra olikheterna, vilka framförallt äro av teknisk och kompositionell art. Östskolan håller länge konservativt fast vid den solida, mödosamma, teckningen följande "kluvna kedjesömmen", vilken möjligen är ett arv från den tidigare över hela Europa så berömda och även spridda "opus anglicanum", men som åtminstone på 1400-talet övergivits både i England och Flandern. Aven i guldläggsömmen låter man gärna såsom

7 109 Fig. 4. Detalj av fig. 1. Paulus och Jakob d. ä. fig. 2 visar, trådarna följa teckningen så att modellerande skiftningar uppstå. F. Ö. förekommer avsiktliga oregelbundenheter och individuella smådrag som utnyttja nålens alla möjligheter. De vestliga broderierna följa strängt regler som ingalunda äro nödvändiggjorda av broderitekniken - guldet lägges horisontellt och silket sys i den regelbundna, vertikalt riktade "atlassömmen" - men däremot äger en slående överensstämmelse med reglerna för en vävnad. Vad är f. ö. naturligare då samtidens mest blomstrande tillverkning av vävda tapeter ägde rum alldeles i närheten och då samma målare utförde förlagor till tapeter och broderier 6). Standardisering i flera avseenden alltså! I kompositionen äro de östliga broderierna betydligt mera omväxlande och dekorativt genomarbetade, vilket dock knappast kan komma till synes i detta arbete som ej har ursprunglig form. Ett genomgående karaktäristikum är intresset för perspektivisk arkitektur, vilket särskilt starkt framträder i de äldre arbeten; f. ö. ett drag som via det bömiska måleriet ytterst går tillbaka på italiensk konst. De med blomrankor fyllda fondpartierna förekomma ofta på de yngre Danzigarbetena, något som de ha gemensamt med en del mellantyska broderier.

8 ~!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!I!!!!!!!I!!!!!" Eftersom de kända exemplen, efter vad jag hittills kunnat finna, sakna fast dateringsgrund, måste vi ifråga om Häggdånger-broderierna åtminstone t. v. nöja oss med en så svag tidsbestämning som 1400-talets förra hälft. Emellertid har figurstilen åtskilligt som erinrar om 1300-talets målarkonst. Jag vill här endast framhålla Bartolomeus karaktäristiska fysionomi, vartill, ehuru försedd med ett annat helgonattribut, nära släktingar återfinnas i ett par av skolans äldre verk, en kåpa i Danzig och Lidhultsmässhaken (Branting-Lindblom o. a. a. fig. 114 och 117). Utan att vilja påstå det vara en direkt förebild skulle jag i detta sammanhang även vilja peka på den berömda altarbilden från Wittingau i Rudolphinum i Prag 7). Trots kvalitetsskillnaden i utförandet äro de båda Bartolomeusgestalterna påfallande lika och även i utformningen av baldakinen finna vi överensstämmelser. Det har redan framhållits att broderierna ursprungligen varit avsedda för en korkåpa och att anpassningen till ett mässhakskors är gjord med en sällan iakttagen omsorg. Detta förhållande tillika med sammetens ostyckade tillstånd och i all synnerhet de för medeltidens slut så typiska gröna kantbanden tyder på att den nuvarande helheten icke är yngre än 1500 talets början. Då granatäpplesammeten knappast kan vara äldre än 1400-talets mitt och broderierna rimligen inte kunna ha tillkommit så sent som denna tidpunkt är det väl troligt att korkåpsbroderierna, som av någon anledning icke kommit till användning och blivit liggande i skrudverkstaden, där efter några årtionden monterats till en mässhake. Eftersom vi känna flera exempel på att importen hit till landet av broderier och tyger skedde var för sig, är det allt skäl för samma antagande även i detta fall. Noter. ') Brämet till en korkåpa och den i form av två rektanglar nedhängande besättningen till ett antependium, s. k. "stukor", nästan helt broderade i guld. Se W. Mannowsky, Der Danziger Paramentenschatz, I-IV, 1931, Neue Funde 1937, Katalognummer 23 resp. N. F. 3.

9 111 2) Manowsky, o. a. a., nr 24 och 84 samt Agnes Branting och Andreas Lindblom, Medeltida vävnader och broderier i Sverige. II, utländska arbeten 1929, sid. 38 f. ") A. Schellenberg, Bortenwirker, Seiden- und Perlenhefter in Schlesien vom 14. bis. 17. Jahrhundert. Schlesiens Vorzeit Neue Folge X, ') Branting-s-Lindblorn, o. a. a. sid 80; A. Geijer i Fornvännen 1932, sid. 367 f. och Uppland 1940, sid ) O. a. uppsatser i Fornvännen och Uppland. ') Se t. ex. Branting-Lindblom, o. a. a. 49 ff. ') Se t. ex. Richard Ernst, Beiträge zur Kenntnis der Tafelmalerei Bohmens im Taf XXX. XIV. und am Anfang des XV. Jahrhunderts. Prag 1912,