Samlaren. Tidskrift för forskning om svensk och annan nordisk litteratur Årgång Svenska Litteratursällskapet. I distribution: Eddy.

Transkript

1 Samlaren Tidskrift för forskning om svensk och annan nordisk litteratur Årgång I distribution: Eddy.se Svenska Litteratursällskapet

2 REDAKTIONSKOMMITTÉ: Berkeley: Linda Rugg Göteborg: Lisbeth Larsson Köpenhamn: Johnny Kondrup Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius München: Annegret Heitmann Oslo: Elisabeth Oxfeldt Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Tartu: Daniel Sävborg Uppsala: Torsten Pettersson, Johan Svedjedal Zürich: Klaus Müller-Wille Åbo: Claes Ahlund Redaktörer: Jon Viklund (uppsatser) och Sigrid Schottenius Cullhed (recensioner) Biträdande redaktör: Niclas Johansson och Camilla Wallin Bergström Inlagans typografi: Anders Svedin Utgiven med stöd av Vetenskapsrådet Bidrag till Samlaren insändes digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word till info@svelitt.se. Konsultera skribentinstruktionerna på sällskapets hemsida innan du skickar in. Sista inlämningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 15 juni 2019 och för recensioner 1 september Samlaren publiceras även digitalt, varför den som sänder in material till Samlaren därmed anses medge digital publicering. Den digitala utgåvan nås på: samlaren/index.html. Sällskapet avser att kontinuerligt tillgängliggöra även äldre årgångar av tidskriften. Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfogande som bedömare av inkomna manuskript. Svenska Litteratursällskapet PG: Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen isbn issn Printed in Lithuania by Balto print, Vilnius 2019

3 314 Övriga recensioner sprutar ur sig Ssa(tan), Ffa(n), Hhel(vete), diskret, så bara de första bokstäverna hörs, frågar vad klockan är och sprutar igen: Ssa, Ffa, Hhel. Fäktar med armar och ben, skrynklar ihop hela ansiktet, klirrar med glas mot en sodaflaska, viskar, så alla hör, artigt småleende till fröken: får jag bläck och penna?, frågar vad klockan är, Ssa, Ffa, Hhel, där kommer bläcket och pennan, gräver i bröstfickan SSA, FFA, HHEL, rusar iväg, störtar tillbaka, drar diskret, så alla ser, ett avlångt papper ur bröstfickan, de skriver sina namn, han ramlar iväg. (239) Det till hälften artikulerade eller abrupta språket, rörelsen vid sidan av eller till och med bortom ett språk i konventionell bemärkelse, spelar en central roll i Björlings diktning. Samtidigt skiljer sig förstås debuten Vilande dag på avgörande vis från senare samlingar som Att i sitt öga (1954) och Du går de ord (1955), en rörelse från ett bildspråk mättat av synestesier, assonanser och allitterationer till språklig reduktion och kompression, en utveckling mot den björlingska uteslutningstekniken och inskotten av och, att, det (261). Som bakgrund till förändringen i formspråk hör också förstörelsen av Björlings hem 1944, en katastrof som samtidigt kom att bli en slags paradoxal befrielse (376) och gav upphov till Björlings mest livsbejakande dikter, menar Hertzberg med hänvisning till Anders Olssons resonemang i Att skriva dagen: Gunnar Björlings poetiska värld (1995). Bland Björlings tidiga litterära förebilder fanns Viktor Rydberg, Oscar Levertin och framför allt Vilhelm Ekelund som mer än någon annan påverkade Björlings sätt att skriva. (92) Den nära relationen och samarbetet med Henry Parland påverkade också Björlings formspråk på ett mycket handfast sätt enligt honom själv, som exempelvis genom Parlands råd till Björling under arbetet med Quosego: ge fan i begriplighet samt lämna bort ord, av stilskäl. (260) Hertzberg ger åtskilliga exempel på hur Björlings poesi under åren anklagas för att vara obegriplig: så kallade obegriplighetsfånerier enligt Björling (209). Svenska litteratursällskapets ordförande Eirik Hornborg utgjorde förmodligen det mest iögonenfallande exemplet, då han i vredesmod avgick från sin post efter att prisnämnden föreslagit Gunnar Björling som mottagare av 1947 års pris. Anledningen var att ordföranden inte fann att Björling uppfyllde kravet på att verket skulle vara författat på svenska: Detta krav uppfylla Björlings och andra epigoners arbeten icke. De äro ej skrivna på svenska om också med till största delen svenska ord och över huvud ej på något språk i ordets fastslagna betydelse. (413) Bidraget Min skrift lyrik? i antologin Poeter om poesi (1947) redigerad av Olof Lagercrantz och Johannes Edfeldt, går att läsa som ett slags svar på dylika beskyllningar, en text där Björling höjer ett varningens finger mot alla försök att förklara poesi: att säga något? säga vad? vi vet det ej, det faller på oss, vår tanke växer, lövet växer och våra tankar skjuter skott, nya överblickar kommer över oss medan vi tänker skriver lever upplever. Var förklaring blir begränsande avslutande, vart ord visar fel, därav vår skräck för orden, för beteckningar i litterär, moralisk mening, t.o.m. vårt intellekt alltjämt ett missvisande, ensidigt och när vi just vill det mångsidiga, allsidiga. (402 f.) Hertzberg har åstadkommit ett sedan länge efterlängtat biografiskt standardverk i Björlingforskningen. Tack vare sin utmärkta läsbarhet har den också goda förutsättningar att nå utanför de snävare akademiska sammanhangen. Om Hertzbergs biografi ska lastas för något är det i så fall dess förhållandevis knappa genomgång av Björlings senare verk, åtminstone i jämförelse med det stora utrymme som ägnas åt författarskapets tidigare skeden. Möjligen beror detta på att den senare diktningen mer ingående behandlats i tidigare forskning. Det hade ändå varit värdefullt att få en lika omfattande genomlysning av den sene Björlings skrivande utifrån Hertzbergs uppslagsrika biografiskt orienterade perspektiv. Markus Huss Lisbeth Larsson, Walking Virginia Woolf s London: An Investigation in Literary Geography. Translated by David Jones. Palgrave Macmillan. Basingstoke The field of geocriticism and spatial literary studies symptomatically captures our contemporary, early twenty-first-century culture s fascination with maps and mapping. The geocritic s ambition to describe a text s cartographic imagination develops out of the spatial turn of late modernity that took off with the development of cybernetic technologies during the Second World War. But the recent interest in geocriticism corresponds more directly with the rise of the Internet and the proliferation of digital technologies, such as global positioning systems and smart phones. Space, in our globalized, hyper-technologized world, has become a cultural dominant and a locus of cultural production.

4 Övriga recensioner 315 While georiticism can be seen as responding to postmodern globalization, Lisbeth Larsson s Walking Virginia Woolf s London: An Investigation in Literary Geography (2017), published in the Palgrave series on geocriticism, turns its attention to the first decades of the twentieth century, when modern culture was arguably more interested in time than space. After all, the modernists preoccupation with Henri Bergson s idea of psychological time was part and parcel of a new focus on memory, individual sensory experiences, and rushes of thoughts in other words, on the elusive stream of consciousness as personal time (duration). Indeed, the modernists obsession with time provoked one of the period s most cantankerous polemicists, Wyndham Lewis, to charge them with being part of time-cult in his Time and Western Man (1927). Focused exclusively on Virginia Woolf as one of the key writers of early twentieth-century European modernism, Larsson s study explores spatial dynamics in Woolf s oeuvre in order to recuperate political aspects of Woolf s most important works aspects that Lewis argued were displaced by the modernists temporal experimentation. Larsson s aim is to examine how Woolf s writing effectively maps London in a politically conscious way. In Woolf s novels, she writes, people s paths and range of movements are determined by place, time, class and biological sex. They move about in accordance with the strong but invisible powers that she returns to time after time ; and while the walk, the movement, is always liberating reading her novels alongside the map of London, one is struck by the severity of her criticism of the class society, the patriarchy and, not least British colonialism (3 4). Theoretically, the study draws upon the dynamic conception of geographical spaces developed by two major French theorists in the field of literary geography, Henri Lefebvre and Michel De Certeau, as well as on modernist scholarship such as Andrew Thacker s seminal study, Moving through Modernity: Space and Geography in Modernism (2003). Building upon these scholars insights, Larsson develops her central claims: first, that Woolf plots her characters movements on the map of London to reveal how they are anchored in time, place and the body, and, second, that place endows the narrative with meaning that is profoundly political (9). By suggesting how Woolf s mapping of London highlights its class and gender codes, Larsson continues long-established discussions about gender and place in Woolf studies, especially investigations of feminist geographies and gendered spaces of modernity, provided in works such as Doreen Massey s Space, Place, and Gender (1994). Massey s argument that spaces and places, and our sense of them are gendered in a myriad different ways, which vary between cultures and over time (quoted in 10) inspires Larsson s interpretative methods. She provides close, careful, and detailed readings of Woolf s major novels: beginning from her debut novel The Voyage Out (1915) (Chapter 2) and concluding with an analysis of her last novel Between the Acts (1941) (Chapter 8). Physical maps and the mapping of narrative plots and the characters movements proliferate in this study as it proceeds through close readings of Night and Day (Chapter 3), Jacob s Room (Chapter 4), Mrs. Dalloway (Chapter 5), To the Lighthouse, Orlando, A Room of One s Own, The Waves, and Flush (Chapter 6) and The Years (Chapter 7). It covers an impressive range of Woolf s literary production, tracing how Woolf s initial enthusiasm for the possibilities of the metropolis to raise the characters out of the straightjacket of biological sex subsides, and how, after Mrs. Dalloway, she becomes disillusioned about the capacity of the city to illuminate individual human psychology. The study shows convincingly how Woolf s faith in the city diminishes with The Years, where she increasingly and ever more strongly criticizes the oppositions of gender and of class characteristic of London (12). Less convincing, in my view, is Larsson s concluding chapter, where she asserts that when Woolf writes her final novel Between the Acts, her faith in the liberating power of the city has completely disappeared. London is no longer a paradoxical place. It is a black hole of patriarchal forces, where a woman can no longer walk safely (12 13). Larsson refers here to a fragment of a news report from London, which Isa, one of the protagonists, catches a glimpse of in The Times. The lines describe an attempted sexual assault on a young woman by Whitehall guards. Woolf did indeed criticize militarism, persistently and unsparingly, as the outcome of patriarchal social order. The scope of critique and the depth of apprehension in her final novel, however, are much greater than this particular incident. The novel registers the moment when the European war was rapidly advancing, threatening to engulf the British Isles. An existential sense of encroaching violence pervades all spaces and places

5 316 Övriga recensioner in the novel, physical and mental. Its jarring prose indexes the imminent implosion of the order of all being. Both the idyllic sounds of the rural landscape and characters inner voices are drowned out by the cacophonic score of malfunctioning machines and roaring airplanes, signifying how everything is about to crumble and fragment into nonexistence. Rather than striking a note of criticism and sarcasm, the discordant sounds of Woolf s village pageant mourn the descent of darkness over London, England and the world. Methodologically, Larsson s predominant focus on how the city gets mapped in relation to plot lines and character dynamics enables her to draw out with great precision Woolf s profound insight into London s fragmented social geography. At times, however, the study loses sight of the complexity of Woolf s narrative technique. For instance, it attributes an authorial bird s-eye view to Woolf (as in the analysis of The Voyage Out on page 31), rather than recognizing her mastery of free indirect discourse, the narrative point of view that captures in that instance the characters self-understanding vis-à-vis social expectations. After all, Woolf made her mark as an experimental fiction writer by perfecting free indirect discourse. She described her compositional method as oratio oblique (indirect speech) (Diary 2:7), referring to how the narrative point of view moves continuously from one character to another while retaining an omniscient perspective. Shifts in diction and in patterns of speech create the famous stylistic diffusion we associate with Woolf s brand of modernism. With such absence of useful narratological terms, the important difference between free indirect discourse, as narrated internal monologue, and stream of consciousness also disappears (as for instance in the discussion on page 116). On the whole, Larsson s approach to the spatial aspect of Woolf s aesthetic presents a compelling form of historicization that combines elements of biographical research into Woolf s creative life with a dynamic mapping of the sociocultural conditions implicit in Woolf s fictional form. Larsson s study impresses in several ways: with ease, it navigates readers through the enormous volume of secondary research on Woolf while providing concise useful glosses on Woolf s complex narratives by no means an easy task when dealing with such an intricate novel as The Years (71). The focus on the maps of London in Woolf s fiction is tenaciously adhered to throughout the study, highlighting the spatial dynamics of Woolf s fictional London. While mapping as a trope for Woolf s compositional method enables Larsson to read her oeuvre as a totality, it also dissolves some aesthetic distinctions, a symptom of which is perhaps the confusion of James name in To the Lighthouse, throughout the discussion, with the name of Jacob in Jacob s Room (an unfortunate error which should have been spotted at the proof-reading stage). Also, London as an all-encompassing trope, mapped closely on patriarchy, does not catch the often-contradictory Woolf and the evasive quality of her literary style. What is then this geocritical study of Woolf symptomatic of, apart from our dependence on geographical navigation systems, Google maps and globalization that nurtures a new spatial consciousness (and in this context, it is unfortunate that the scale and quality of the maps in the printed book make them unreadable)? In contrast with other modes of surface reading that promise to connect readers to the pleasures of reading literature by bypassing ideological filters, Larsson s geocritical eye distances us from the text and our reading, providing a bird s-eye view of the text that encompasses larger historical forces and maps of ideologies. Irina Rasmussen Lars Lönnroth, Det germanska spåret. En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien. Natur & Kultur. Stockholm I denna bok följer Lönnroth de germansktalande folkens litterära uttryck från den tidigaste diktningen fram till Tolkiens reception av den. De mest iögonenfallande gemensamma nämnarna är besläktade språk, en gemensam, allittererande diktartradition och en gemensam uppsättning heroiska figurer (Sigurðr Siegfried etc.). Både form och innehåll visar alltså att det rör sig om ett gemensamt arv, men det är ett arv som har behandlats på väldigt olika sätt i olika tider och miljöer. Lönnroths synoptiska perspektiv tydliggör rikedomen i denna tradition. Han går igenom fornengelsk, fornhögtysk och fornsaxisk allittererande diktning, men huvudfokus ligger på fornvästnordisk litteratur. Här behandlar han både poesi och sagaprosa, och i det senare fallet blir kopplingen till den samgermanska kulturen ibland något svag. Detta kan i viss mån motiveras med att islänningasagor är en så