FILMKONVENT 13 FILMPOOL NORD AB LULEÅ KOMMUN

Transkript

1 FILMKONVENT 13 arrangeras av FILMPOOL NORD AB med stöd av LULEÅ KOMMUN och SVENSKA FILMINSTITUTET samt tack vare gott samarbete med NORRBOTTENSTEATERN Ett arrangemang av

2 Filmkonvent 13 i Luleå 3-4 december 2013 Innehåll: TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN I: Göran Rosenberg, författare och journalist Sid 2 Karin Mamma Andersson väljer en svensk film som betytt något Sid 4 Mustafa Can väljer en svensk film som betytt något Sid 5 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN II: Åsa Simma, jojkare och filmarbetare Sid 7 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN III Sid 9 Lars Dencik, professor i socialpsykologi Mattias Alkberg väljer en svensk film som betytt något Sid 11 Jens Liljestrand väljer en svensk film som betytt något Sid 13 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN IV Martina Montelius, konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan 4 Sid 14 SLUTSATSER AV DE SAGDA Baker Karim, tillträdande långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet Sid 16 Dokumentation: Åsa Petersen Foto: Mikael Rutqvist Redaktör: Katja Härkönen 1

3 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN I: Göran Rosenberg, författare och journalist Från det skrivna ordets civilisation till den rörliga bildens Nu kan vi alla i realtid redigera och retuschera vår egen verklighet. Många erbjuder sig att bildproducera vår verklighet åt oss. Vad gör detta med vår förmåga att skilja fantasi från verklighet? Och vilket ansvar har filmbranschen för vår känsla av verklighet? Göran Rosenberg börjar sitt tal med att ifrågasätta orden mediebranschen och filmbranschen. Det gäller nämligen att inte förväxla sina egna drivkrafter med branschens. Journalister som använder sina egna drivkrafter och sin egen kreativitet har inte alltid branschen bakom sig. När mediebranschens mål har blivit att bedriva allt mer aktivitet på allt fler plattformar till allt lägre kostnad luckras journalistikens demokratiska ansvar och uppgift upp. Den som vill rapportera från krigszoner får allt oftare göra det på egen risk, som frilansare. I högtidstalen framställs journalistiken som granskare av verkligheten. Men allt oftare blir den skapare av sin egen verklighet. Idag finns avancerad teknik som kan få vad som helst att se hur verkligt ut som helst. Ingen kan längre säga var gränsen mellan verklighet och fantasi går. Den stora bristvaran idag är inte fantasy utan reality. Äkthet har blivit vår tids mediala hårdvaluta. Ny teknik innebär även att bilden ökar och texten minskar i betydelse. Vi skriver visserligen mer än någonsin, men även texten formas allt mer av bildens symbolik. Vi befinner oss i ett epokskifte från det skrivna ordets civilisation till den rörliga bildens civilisation. Vår uppfattning om verkligheten kommer alltmer att formas av bilden än av texten, säger Göran Rosenberg. Fram tills idag har filmen lunkat på i ungefär samma hjulspår som när den uppfanns. Svartvitt har 2

4 blivit till färg och efter stumfilmen kom ljudet men människors uppfattning om vad som är en film har varit ungefär den samma. Nu har bildmediet tagit ett enormt tekniskt och distributionsmässigt språng, som vi fortfarande är i början av. Vi vet inte vad som kommer att hända och hur detta språng kommer att forma oss. Nu kan vi alla i realtid redigera och retuschera vår egen verklighet. Många erbjuder sig att bildproducera vår verklighet åt oss. Vad gör detta med vår förmåga att skilja fantasi från verklighet? Och vilket ansvar har filmbranschen för vår känsla av verklighet? I detta gränsland mellan verklighet och fantasi sitter filmbranschen på första parkett, påpekar Göran Rosenberg. Därför måste filmbranschen fundera på sitt ansvar för att ge människor den känsla av äkthet som vi behöver för att inte bli tokiga. Möjligheterna att göra bra saker är just nu enorma. Frestelserna att göra dåliga saker är också mycket stora, säger Göran Rosenberg. 3

5 Konstnären Karin Mamma Andersson väljer en svensk film som betytt något: Jag kan känna igen mig i Axels bildspråk Karin Mamma Andersson valde Avalon, regissören Axel Peterséns prisade långfilmsdebut. Hon säger att hon kan känna igen sig i hans bildspråk han kommer ju också från konstvärlden. Jag blev knockad av Avalon. Det är en väldigt bra samtidsskildring från ett oväntat håll med en udda casting. Johannes Brost, som spelar huvudrollen, gör ett av de bästa filmporträtten på många år. Andra styrkor i Avalon är fotot och ljudet. Det förekommer växlingar mellan höga ljud och total tystnad som blir väldigt effektfulla. Karin Mamma Andersson har ett brinnande intresse för film. Redan som tolvåring började hon se udda och smala filmer på Bio Kontrast i Luleå. Det leder Susann Jonsson, som intervjuar Karin Mamma Andersson på telefon, att fråga om hon själv bär på en idé om att göra film. Att göra film går jag konstant och drömmer om. Det kommer jag att göra förr eller senare, svarar Karin Mamma Andersson och kallar detta för ett löfte med korsade fingrar. Karin Mamma Anderssons målningar upplevs ofta som frusna filmbilder. Hon berättar att hon använder synopsis för att sammanställa sina utställningar. Lägger bilder i en viss ordning och skapar på så sätt en berättelse. Många säger att jag har en film- och teaterkänsla i mina målningar. Det beror nog på min ständiga längtan efter att göra film. Karin Mamma Andersson ser en tydlig skillnad mellan konstnärsvärlden och filmvärlden. Som konstnär är man envåldshärskare. Som filmare är man en del av ett stort team. 4

6 Författaren Mustafa Can väljer en svensk film som betytt något: Var är filmerna som utforskar vår tids brännande frågor? När Mustafa Can ska välja en svensk film som betytt mycket för honom väljer han en svart ruta. Det representerar alla de filmer om människor i det nya samhället som inte har blivit gjorda än. Mustafa Can börjar med att kritisera filmbranschens makthavare, som alltför ofta säger ja till projekt som de vet att andra hade sagt ja till. Denna strömlinjeformning och ovilja att provocera leder till att filmskapare skalar bort allt laddat socialt sprängstoff i filmen och koncentrerar sig på det varma som talar till människors hjärtan. Ett exempel är hur Åsa Linderborgs upproriska roman Mig äger ingen i sin filmiska version har transformerats till slätstrukna biopopcorn. Mustafa Can citerar Filminstitutets nya långfilmskonsulent Baker Karim, som har sagt att om man ska ha en vision om svensk film, bör man även ha en större vision om Sverige, politiskt och socialt. Det pågår en kamp om värderingar och vägval i samhället. Vilken roll har svensk film i det? Många av oss vill tro att en hel mänsklighet skiljer oss från Sverigedemokraterna, Dansk Folkeparti och Front National. Men är vi verkligen så fria som vi tror? frågar Mustafa Can. Han beskriver ett samhälle där homo sapiens blir till homo mobilicus. När inget är fast utan allt förflyktigas blir identitet både ett problem och en aktualitet. Vi lever i en global värld som faller samman i lokala byar. Då vill människan inte känna att hon faller emellan och då kommer nationalismen och erbjuder frestande förenklingar. Var är filmerna som försöker utforska vår tids brännande frågor, som begreppen nation, medborgare och kultur? Om vad som händer när människor med olika ursprung och upplevelser möts? 5

7 En annan konstform, nämligen litteraturen, har varit betydligt bättre på att utforska dessa frågor de senaste åren, menar Mustafa Can. Snälla, om ni kan satsa 25 miljoner på hobertska solar så borde ni reflektera över frågan: Varför har ingen i Filmsverige haffat en författare som Alejandro Leiva Wenger? Och hur många av er har ansträngt sig för att få Jonas Hassen Khemiris Jag ringer mina bröder till filmduken? Mustafa Can hatar begrepp som mångkulturell och etnicitet. De förhindrar konsten att få förekomma i sin egen kraft. Tänk istället att ni söker unika berättelser om människor i förändring. Om det mänskliga hjärtat i rörelse. Innan Mustafa Can går av scenen bjuder han på en egengjord öppningsscen i en tänkt filmatisering av Johannes Anyurus roman En storm kom från paradiset. Där har ni ett tips på en thriller som visar hur vi alla flyger omkring som små sandkorn i världshistorien. Gunnar Bergdahl, moderator för Filmkonvent 13. 6

8 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN II: Åsa Simma, jojkare och filmarbetare Försvinner skildringarna av samer så försvinner vårt människovärde Åsa Simma växte upp i en liten by utanför Karesuando, med nästan bara samer. I hemmet fanns ingen tv så de samiska berättelserna levde ständigt. Dessa berättelser var inte skrivna, de förändrades beroende på vem som berättade dem. När tv-apparaterna slutligen kom till byn sändes månlandningen. Då sa en gammal man: Det där var ju inget nytt. Vi samer har varit där flera gånger, men utan att lämna någon flagga. Åsa Simmas mamma lärde henne att jojka, fast jojk länge hade varit kriminellt. Mamman sa: Du får inte berätta för någon att du jojkar, för då kan det gå väldigt illa. Jojken var mitt första möte med konsten. För mig rymmer jojken allt. Man säger att jojken föds när orden tar slut, när man är så pass upprymd av en känsla. Det är helt otroligt att jojken valde samerna som sin förmedlare. Utan den hade vi varit ett mycket fattigt folk. Åsa Simma säger att hon växte upp i samernas renässans, när de hade fått nog av att kuta sina ryggar och leva efter andras koloniala regler. Åsa blev en del av jojkrörelsen, vars främsta syfte var att strunta i förbuden som var kopplade till jojken. Jojken bär en revolutionerande syn på copyright. Enligt det traditionella sättet att tänka är det den som inspirerar till jojken som äger copyrighten. Copyrighten kan alltså tillhöra en björn, ett fjäll, ett vatten eller en medmänniska. Den jag jojkar om. Jojken tog Åsa Simma till Kanada, där hon fick jobb på en indianskola och gifte sig med en indian. Då fick de samiska ritualerna en helt annan betydelse för henne. Indianerna och samerna gör samma saker. Vi tar in vatten och bär in ved. Ibland måste man resa sig väldigt långt bort för att komma väldigt nära. 7

9 Sedan 2009 jobbar Åsa Simma på det samiska internationella filmcentret i Kautokeino, som till största delen finansieras av det norska utrikesdepartementet. Uppdraget är att stärka och utveckla samisk filmproduktion samt att främja urfolksfilm internationellt. Det var inte så länge sedan filmer om samer skapades av andra än samer själva. Dessa filmer fylldes av etnografiska klyschor. Idag är urfolksfilmen prisad internationellt. Allt fler förstår att våra berättelser intresserar världen. Förut berättades de samiska historierna vid lägereldar. Nu sitter de unga framför teven och datorn. Då måste också det samiska berättandet flytta dit. För försvinner skildringarna av oss, då försvinner också vårt människovärde. Nästa mål är att ombilda det samiska filmcentret till ett nordiskt, samiskt filminstitut. Åsa Simma tror att det ska lyckas. Inte minst med tanke på att samerna, sedan 2011, är erkända som ett folk i Sveriges grundlag. Ett folk har större rätt än ett urfolk. Och ett urfolk har större rätt än en minoritet, avslutar Åsa Simma. Regissör Jonas Selberg Augustsén fick årets Filmspark. 8

10 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN III Lars Dencik, professor i socialpsykologi Korrumpera inte den fria konsten Lars Dencik beskriver den svenska filmen som: Mest snabba kolhydrater och tomma kalorier. Mer bukfylla än näring för hjärta och hjärna. Han är medveten om att film ofta görs för att skänka verklighetsflykt. Att filmen både underblåser och livnär sig på människors nostalgi. Att film förväntas kittla och servera populära myter och lögner i glansförpackning. Men det är när filmer förmår vrida sig loss ur konventionernas järngrepp och kasta filmiskt ljus över det ännu osedda eller förbisedda som de blir kulturellt värdefulla genom att göra en ny verklighet synlig för oss. För att kunna möta en sådan ambition i den svenska filmbranschen måste man också i någon mån försöka göra klart för sig vad det svenska samhället idag är för slags främmande fågel, säger Lars Dencik. Han kallar dagens samhälle för ett turbosamhälle, där den ständigt pågående förändringen har blivit till ett naturligt tillstånd. Sverige är på många sätt världens mest genommoderniserade land, med en mycket hög grad av individualism. Allt faller på den enskildes lott att själv välja. Inte bara bredbandsleverantör och pensionsfonder, utan även utbildningsinriktning, sexuell orientering, livsåskådning och annat som ingriper djupt i det egna ödet. Psykologer kan tala om att nutidsmänniskor lider av valfrihetsstress. En ny svensk filmvåg som på konstnärligt drivet sätt gestaltar detta skulle på en och samma gång kunna ge oss mycket att spegla oss i och ha mycket att visa världen! säger Lars Dencik. Han efterlyser svensk film som skildrar: Den kaoshanteringskompetens nutidsmänniskan behöver. Hennes kroniska och alltmer epidemiska känslor av otillräcklighet. 9

11 Människors upplevelse av samtidig frihet och maktlöshet. Alltså känslan att en oerhörd mängd möjligheter står öppna, men att man själva inte kan påverka någonting alls. Dyrka dig själv-kulturen, som tar sig uttryck i yoga, jogging, styling, tatueringar etc. Avtraditionaliseringen: Ingen är självklart styrande, det finns många alternativ att förhålla sig till Den som idag inte är förvirrad är helt enkelt inte välorienterad. Självdisciplineringen: Eftersom vi lever i ett samhälle där allt är tillgängligt, som till exempel sex, droger och spel, gäller det att kunna disciplinera sig själv. Samtidigt som det aldrig har funnits ett mer individualiserat samhälle, har det heller aldrig funnits ett mer tillitskrävande samhälle, påpekar Lars Dencik. Det handlar inte bara om tillit till sina egna förmågor, utan även om tillit till andra. Vi måste lita på människor som vi inte känner, aldrig har mött förr och antagligen aldrig kommer att möta igen. På system som vi inte har kunskap om och än mindre kontroll över. Och på experter med specialkompetenser som vi aldrig själva kan uppnå. För filmbranschen gäller det att komma förbi de konventionella bilderna av mänsklig olycka, för att istället börja skildra olyckans nya former och skepnader, menar Lars Dencik. Det gäller att kunna leva upp till tidsandans krav på att vara lyckad, lycklig, duglig, socialt flexibel, socialt kompetent, ha gedigen självsäkerhet och förmåga till självdisciplin. Att inte lyckas med allt det innebär olycka. Hur kan man öka filmernas livstid i ett turbosamhälle som detta? Genom att baka in mycket mer kvalitet i dem. Särskild konstnärlig kvalitet som jäser långsamt men ger hela brödet, det vill säga filmen, mycket kulturell näring och längre social livslängd, säger Lars Dencik. Då duger det inte, enligt honom, att se på konst och kultur som ett smörjmedel för näringsliv och ekonomisk utveckling. Eller att ständigt värdera filmproduktionen ur ett jämställdhetsperspektiv. Inget fel med ekonomisk utveckling, och inte med jämställdhet heller! Naturligtvis inte. Jag är själv bestämd anhängare av båda dessa mål. Men att underkasta den fria konsten sådana kriterier är, milt uttryckt, att inte respektera den. Eller starkare uttryckt: att korrumpera den, säger Lars Dencik. Han avslutar med en hoppfull önskan till filmbranschen: Inledningsvis sa jag att det svenska samhället idag är som en främmande fågel som flaxar förbi ögonen på oss. Men vi kan inte riktigt artbestämma vad det är som flyger. Det har jag försökt närma mig här idag. Om jag i någon mån har lyckats återstår ändå det allra viktigaste det som ni kan bidra med. För sanningen är ju den, att den som fångar fågeln fångar inte dess flykt. Men det kan ni, filmen och filmkonsten, göra om ni lyckas: gestalta själva flykten i flödande bild. 10

12 Poeten och musikern Mattias Alkberg väljer en svensk film som betytt något: Ett anständigt liv skulle en sådan film vara möjlig att göra idag? Jag såg Ett anständigt liv på bio när den kom. Med min mamma. Det var 1979 och jag var 10 år. Det låter ju helt otroligt nu. Jag menar, innan jag skulle ta med mig en tioåring på just den filmen. Innan någon skulle det. Men det var andra tider, och jag kom från den världen. Inte från missbrukarnas, men från en tid när man, som jag uppfattade det, och fortfarande uppfattar det, helt självklart solidariserade sig med de sämre bemedlade. Och man firade alternativ jul mot kommersialismen på gamla biblioteket, ett kvarter härifrån. Numer är ju varenda jävel som Karl Bertil Jonssons pappa. Det vill säga, det förefaller en helt obegripligt att vara snäll utan baktanke. Det måste i alla fall generera en facebookstatus. Innan vi flyttade till Luleå i augusti 1977, jag och mamma och mina två systrar, bodde vi i kollektiv i Rydbo. Det var precis som i Lukas Moodyssons Tillsammans. Jag minns när Franco dog, om man säger. Och så kom vi hit, till miljonprojektet Tuna i Luleå. Miljonprojektet existerade över hela Sverige nämligen, i alla städer finns det problemområden, och har funnits ända sedan folkhemsbygget slog i taket i början av 1970-talet. Jag menar inte att låta som nån gammal R:are som tyckte det var bättre förr. Har jag mina egna, självvalda rötter någonstans är det i den punk som kom efter punken i början av 1980-talet. I anarki, och i viss mån kaos och nihilism. Men den här solidaritetstanken kommer från min barndom. Den är upplyst och självklar. Märker ni hur jag genast börjar prata om mig själv? Blä, jag spyr egentligen på det, på det här identitetspolitiska som genomsyrar allt, hela tiden. Även om jag självklart förstår att det är genom det personliga tilltalet, genom andra människors liv, vi kan se oss själva i sammanhang större än oss själva och våra allra närmaste. Eftersom jag står här, att det här tillfället givits mig, så tänker jag prata filmpolitik, eller kanske ännu mer om politik i film, snarare än om Stefan Jarls metod, det här med att inte göra någon skillnad på spelfilm och dokumentär. Något som är särskilt synligt i just Ett anständigt liv där många 11

13 scener kanske de flesta till och med är uppenbart dramatiserade. Tunga heroinister kanske inte tänker så mycket på att skådespela trovärdigt. Tänk på det här: Skulle det vara möjligt att göra Ett anständigt liv idag? Knappast. En film om det tusentals människor ser omkring sig varje dag: tiggarna, alkoholisterna, pundarna, invandrargängen och att dessutom helt och hållet ta ställning för deras rätt. Ingen vill se det. Stefan Jarls senaste film, Godheten, försöker, men det känns konstigt, otidsenligt. Alldeles för argt och spekulativt. Spekulativt i meningen att Jarl sökt finna bevis för sina egna sanningar, snarare än att söka en objektiv sanning. Det är en film som hatar kapitalismen och dess verkningar. Ingen förståelse för den andra sidan finns. Och man är inte van vid det längre. Och kanske det är bra. Kanske borde vi inte polarisera så mycket. Men om det bara är sverigedemokrater och annan extremhöger som gör det, och som dessutom verkar växa för varje dag, så kanske det verkligen ÄR metoden? Som vanligt i tider av svår kapitalism och individens frihet att utnyttjas av de som har mer än en själv får man vända sig till den rena fiktionen. Till zombies. För vad är zombies om inte en allegori över vår skräck för detta trasproletariat? Som inte vill något, bara ha sitt basala, kosta vad det kosta vill. Horderna av hemlösa och totalt eftersatta växer och snart kommer de och äter upp våra hjärnor. 12

14 Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen väljer en svensk film som betytt något: Apflickorna problematiserar normer Jens Liljestrand väljer en film om ungdomsliv och ungdomstid. En film om känslokyla, självbehärskning och disciplin. Ja, en film om hästtjejer. Lisa Aschans långfilmsdebut Apflickorna. Emma och Cassandra tävlar i hästsporten voltige, en fysiskt och mentalt extremt krävande sport där man gör gymnastiska övningar på ryggen av en galopperande häst. De är så långt ifrån känsliga och gulliga man kan komma. Det här är en hästfilm, en film om tjejer, helt utan charm. Det är en berättelse om en duell mellan två starka viljor, säger Jens Liljestrand. Var är då kärlekshistorien, det romantiska och erotiska stråket som vi är vana att finna i filmer om tjejer? Det finns där vi inte alls vill hitta det: hos Emmas lillasyster Sara. Hon är bara åtta år och förälskad i sin många år äldre kusin Sebastian. En scen i filmen visar Sara på badhuset. Hon har bara underbyxor på sig i bassängen. Det tolererar inte en badvakt. Han upplyser henne om att på badhuset kan det finnas fula gubbar som kan flukta. Resultatet av denna episod blir att Sara sexualiseras. Hon köper en leopardbikini, för att skyla sig, och förstår då att hon kan använda denna sexualisering till att nå fram till Sebastian. Skildringen av hur Sara försöker vinna Sebastian rymmer många olika dimensioner. Man kan se en flicka som bejakar sina känslor. Men där finns också en flicka som agerar efter ett sexualiserat manus som skrivits av en kvinnlig norm, påpekar Jens Liljestrand. Unikt för berättelsen är även att Sebastian inte framträder som förövare. Han är helt passiv, fram tills han förstår vad som är på väg att ske och bestämt säger nej. Jens Liljestrand hoppas att Filmsverige fortsätter att göra sådana här filmer. Som problematiserar hur vi dresseras av normer, varandra och oss själva. Eller som hästtjejerna är övertygade om i Apflickorna: Jag skulle kunna träna vem som helst i vad som helst. 13

15 TAL TILL DEN SVENSKA FILMBRACHEN IV Martina Montelius, konstnärlig ledare på Teater Brunnsgatan 4 Vi gör inga mer filmer och pjäser på ett år! Jag är här för att få er att dela min tilltagande apati och depression. Det sa Martina Montelius i sitt tal till Filmkonvent 13. Martina Montelius börjar med att berätta hur hon som liten kände sig totalt felaktig i världen. Hon rörde sig mellan välanpassade cellospelande barn och vuxna psykologer utan kontakt med sitt känsloliv. Den första gången min själsliga ensamhet bröts var när jag såg Caligula. Det är 27 år sedan, och sedan dess har jag varit teatern trogen. Men nu börjar mitt äktenskap med scenkonsten knaka i fogarna. Det undersökande förhållningssättet har alltid varit Martina Montelius hela idén med teatern. Nu går det inte längre. För nu har Sverige en regering som mumsar i sig min livsvilja. Martina Montelius syftar på den kulturpolitik som sätter vinstintresset i första rummet och som inte har något emot sponsring. Problemet är ju bara att stora aktörer som Cloetta aldrig kommer att sponsra en teater med 80 publikplatser. Nu för tiden, när jag driver teater, handlar det bara om att försöka få allt att inte kosta några pengar. Jag konstaterar att jag har tvingats bli en sådan person som jag hatade i min ungdom. För att försörja sig skriver Martina Montelius pjäser till institutionsteater. Då är ordern att allt ska vara konkret och bokstavligt, för annars kanske inte publiken förstår. Det är sorgligt att denna syn på kulturen har sipprat ned från regeringen till kulturarbetarnas egna led, säger Martina Montelius. Vår längtan att få bli fria någon enda jävla gång, ska den helt krossas nu? Tydligen. För vi måste ha beläggning. Annars går det inte runt. 14

16 Martina Montelius vill inte bara klaga. Hon har naturligtvis ett förslag till en lösning. Att Sveriges teater- och filmarbetare säger till regeringen: Okej då, ni vinner. Vi gör inga mer filmer och pjäser på ett år. Biograferna kan väl visa repriser eller bloopers från Youtube. Jag kan lägga ner Brunnsgatan 4. Låta det bli en lokal för konvent istället, där vi serverar crossianter till konferensdeltagarna när de har paus. Förmodligen kommer Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Lena Adelsohn Liljeroth att försjunka i djupa depressioner då, och börja törsta efter livsinnehåll. Kanske de säger: Kom tillbaka, ni får vad ni vill, bara ni börjar göra film och teater igen! Om de saknar oss, så får de be snällt, så får vi se om vi kommer tillbaka, säger Martina Montelius. Och ber deltagarna på Filmkonventet att fundera på vad de nu ska syssla med, när de inte ska göra film på ett år. 15

17 SLUTSATSER AV DE SAGDA Baker Karim, tillträdande långfilmskonsulent på Svenska Filminstitutet: Vi måste göra angelägna filmer Baker Karim fick den digra uppgiften att sammanfatta Filmkonventet Han poängterade att producenter, chefer och beslutsfattare inte kan abdikera från ansvaret att prata om filmens konstart. Baker Karim konstaterade att deltagarna inte bara har visat glädje över konventets nya form. Vissa har saknat diskussionerna om filmbranschens avtal och strukturer. Samtidigt finns det en poäng med att bjuda in utomstående och lyssna på vad de har att säga om svensk film. Göran Rosenbergs tankar om hur vi går från ett textbaserat till ett bildbaserat samhälle är intressanta, menar Baker Karim. Hur bilden kondenserar och förenklar verkligheten och vilka konsekvenser det får. Vilken makt har vi filmmakare när vi avbildar? Det är viktigt för oss att diskutera. Från Åsa Simmas tal tar Baker Karim med sig jojkens syn på copyright. Att copyrighten inte tillhör den som jojkar utan den som inspirerar till jojken. Det får Baker Karim att förstå värdet av en transaktion på ett helt annat sätt. Jag tänker även på det Åsa Simma sa om gestaltningar. Att om vi inte gestaltar vår kultur och vårt liv så försvinner vi. Lars Dencik talade om en smaklös och tunn svensk filmgröt. Att filmbranschen är en del av en parasitär feelgoodindustri. Det måste vi ta till oss och fundera över, säger Baker Karim. Om det stämmer, så förlorar vi på det. Mustafa Can citerade Baker Karim om att visionen om filmen kräver en större vision om samhället. Många har sagt att Baker Karim borde känna sig smickrad av det, men själv känner han att Mustafa Cans tal var oerhört uppfordrande. 16

18 Det gäller mig på samma sätt som alla andra, att vi måste göra angelägna filmer. Baker Karim poängterar att filmbranschen inte får vara rädd att tala om film som konst. Filmen måste inte alltid ha en funktion och en plats, den kan existera i sitt eget värde. Slutligen frågar sig Baker Karim om Filmkonventet borde vara en mötesplats som diskuterar vad som är väsentligt för filmen istället för att debattera filmbranschens strukturer. När till och med kreatörerna pratar avtal och bristande ekonomi så har vi ett problem. Producenter, chefer och beslutsfattare kan inte abdikera från ansvaret att prata om filmens konstart. Om branschens makthavare börjar prata med kreatörerna om vad som är viktigt för filmen kan vi kanske uppnå en ny filmvåg. Med de tankeväckande orden avslutade Baker Karim Filmkonventet Studio Kronan var dekorerad med rekvisita från filmen Krakel Spektakel. John O. Olsson och Agneta Fagerström Olsson fick Per-Eriks pris. 17