Jag skriver till mina systrar och bröder är ett projekt som vill lyfta frågor om det Sverige och den verklighet vi lever i, om vårt samhälle och

Transkript

1 1 Jag skriver till mina systrar och bröder är ett projekt som vill lyfta frågor om det Sverige och den verklighet vi lever i, om vårt samhälle och varför det ser ut och fungerar som det gör. Det vill lyfta de frågor som ofta döljs bakom andra och det vill rikta fokus på källan i stället för utloppen. Till grund för detta ligger 600 jämtars tankar och åsikter om avundsjuka.

2 2 Jag skriver till mina systrar och bröder tar sitt avstamp i utställningen Ursäkta men Herrn måste dö. En utställning som kom till ur en ackumulerad känsla av att det är något som inte stämmer. Dittills kunde jag bara förklara det som att jag var avundsjuk och jag stod inte ut med att vara det, jag förstod inte varför. Så jag gjorde en utställning om det och jag bjöd in besökarna att prata och skriva om sin egen avundsjuka. Innan trodde jag nog att det var tavlor och illustrationer jag ställde ut, efteråt insåg jag att det var mig själv. Ursäkta men Herrn måste dö var som ett vulkanutbrott, lavan var alla de kommentarer, åsikter och tankar om avundsjuka som de 600 besökarna lämnade efter sig och ur den lavan växer nu Jag skriver till mina systrar och bröder fram. 3 När jag började gå igenom materialet insåg jag snabbt att det här är inte olika lösryckta citat från folk, utan det här är något betydligt större än så. Jag började förstå att det jag hade samlat in var en slags samtidens röst, och att den försökte säga mig något viktigt, kanske till och med akut. När människor plötsligt började höra av sig, långt efter utställningen, med reflektioner om vad den inneburit för dem, förstod jag att jag var nåt på spåren.

3 4 Jag förstod att jag inte hade något annat val än att gå vidare, att det var det här som var det egentliga syftet med Ursäkta men Herrn måste dö. Jag förstod också att det här var så mycket större än mig själv, att jag behöver hjälp av andra människor och jag började med att ta in en projektledare och öppna upp för samtal. 5 Det som stod väldigt tydligt efter utställningen var att avundsjuka är ett begrepp som saknar gemensam definition. Som liksom används olika beroende på person och sammanhang. Och jag tror att i det som tillåts vara odefinierat så göms det ofta dolda maktordningar. Jag tror, att avundsjuka egentligen bara är ett av alla ord som vi använder för att slippa prata om genus, klass och plats, om de samhällsstrukturer som ger oss olika förutsättningar och möjligheter beroende på vilka vi är. Som gör att vi kan skippa de svåra samtalen och i stället säga men skärp dig, ta tag i dig själv. Som gör att vi inte behöver skärskåda strukturer och normer.

4 6 Det pratas mycket om hur individualistiska vi är idag. Att en ska bygga sitt personliga varumärke på bekostnad av det kollektiva. Att vi blir allt mer ensamma, såväl i statistiken som i själen och att vi ständigt övertygas om att jag själv är ansvarig för min egen lycka. 7 Det är här jag ser en koppling och det är här jag ser att det finns en stor relevans att diskutera begreppet avundsjuka. Genom att använda kommentarerna från de 600 som besökte Ursäkta men Herrn måste dö som en nyckel, tror jag att det kan bli möjligt att förstå genus, klass och plats ur ett mer djupgående perspektiv. Vad är det som får gymnasieungdomar att säga att avundsjuka är något typiskt tjejigt, som gör att 50-åriga män säger att de aldrig känt avundsjuka eller som får människor att skriva att de är avundsjuka på de som bor i Stockholm och New York? Och hur kan det för en stor del anses vara en positiv drivkraft medan det för andra är något dåligt som en ska gå i terapi för? Och vad säger det om vårt samhälle när en kille skriver till mig om sin avundsjuka och ensamhet och uttrycker det så här: Hej, jag är 28 år och har en dotter på 2 år. Jag behöver hjälp med att vara en människa. Jag är ganska bra på att spela att jag är en trygg person, men egentligen vill jag vara nån helt annan. Men hur får man nån att liksom anta en föräldraroll?

5 8 Vi lär oss att varje individ är sin egen ö och att vi inte har fästpunkter till andra människor, när det i själva verket är det mest fundamentala i mänskligheten: Vi är beroende av varandra, utan relationer och utan mänsklig omsorg, dör vi. Därför tror jag att vi behöver börja prata om att vi hör ihop. Att om vi alla främst ser oss själva som enskilda individer, vem är det då som skapar de gemensamma sammanhangen? Jag vill samla in samhällsperspektiv från mikro- och makronivå och undersöka avundsjuka som begreppsvärld. Därför vill jag göra djupintervjuer om de ovan nämnda kommentarerna med bland andra prästen Owe Wikström, imamen Said Assam, genusforskaren Sara Goodman och psykologen Ingrid Linderman. 9 Jag älskar korta dokumentärer och magasin och jag vill att samtalen ska bli både och. En visuell spegling av samtiden. En plattform som har en stark lokal förankring och nationell relevans. En del av en utställning som särskådar samtiden ur ett eget perspektiv och som inte väjer för något. Ett standardverk som tar sin början i 600 jämtars avundsjuka.

6 10 Jag vill låta projektledaren Kristina Ernehed förebereda och verka för ärliga och djupgående intervjuer. Jag vill arbeta hårt för att ge intervjuerna ett filmiskt foto och redigera korta dokumentärer som ska kunna visas i en utställning, på bio och i andra sammanhang och skapa en nyfikenhet på ämnet bland allmänheten. Jag vill ta verkshöjd och låta magsinet bli inkluderande i sin form. Blanda intervjuerna med illustrationer och tankar från publiken och låta den ärliga tonen genomsyra allt. Jag vill berätta vad avundsjuka kan vara, vad den får personer att göra och samla de människor som hört av sig i förtvivlan över sin ensamhet. 11 Jag vill skapa ett sammanhang för alla som tror och känner att de inte har något och är lämnade till sig själva. Inget kan vara mer fel och jag vill att projektet ska visa hur vi alla hör ihop i en utställning i Östersund 2015 / Bästa hälsningar, Helene Gedda