Artemisia absinthium Malört. (Woodville, 1791)

Transkript

1 Artemisia absinthium Malört (Woodville, 1791) Adam Andersson Uppsats i farmakognosi, 5p (A5) Handledare: Anders Backlund Avdelningen för Farmakognosi, Institutionen för Läkemedelskemi Uppsala Universitet VT 2006

2 Namn Artemisia absinthium L. är det vetenskapliga namnet på den växt som vi i Sverige kallar malört. I Tyskland känns den som wermut medan den i engelskspråkiga länder kallas wormwood namn som kan anknytas till växtens historiska användning, både som maldrivande medel och medel mot inälvsmask (tyskans wurm=mask, engelskans worm=mask). Malörten har även tidigare kallats just maskört i Sverige (Anderberg, 1997; Swahn, 1991). Artens auktor Carl von Linné (L.) benämnde den med artepitetet absinthium troligtvis efter grekiskans absinthos vilket betyder beskt men nyttigt och syftar på växtens bittra smak men välgörande egenskaper (Anderberg, 1997). En annan teori är att namnet skulle härstamma från det grekiska ordet psintos, glädje, med ett negerande a- dessförinnan, vilket skulle ge betydelsen utan glädje, och här då syfta på det faktum att malörten i Bibeln är en symbol för lidande och plåga (Lindeberg et al., 1982). Släktesnamnet Artemisia kommer sannolikt av den grekiska gudinnan Artemis, barnbördens gudinna, eftersom många av släktets arter (dock ej Artemisia Absinthium) använts som örtmedicin vid olika kvinnosjukdomar (Anderberg, 1997). Den drog som insamlas från växten har namnet Absinthii herba (samtliga ovanjordiska växtdelar) (Bohlin och Sandberg, 1993). Moderorganismen Artemisia absintium (hädanefter kallad malört) är en flerårig, cm hög halvbuske tillhörande familjen Asteraceae (korgblommiga växter, tidigare kallad Compositae). Både dess stam och de flikiga bladen är täckta av en gråaktig hårbeklädnad, och den bär små, gula, halvklotformade blomkorgar, ofta i klasar (se figur 1). Stammen är nedtill förvedad. Malörten blommar under augusti och september. Växten har en mycket bitter smak och starkt aromatisk doft (Lindman, 1964; Nielsen, 1978). Malörten är inte inhemsk, utan härstammar ursprungligen från östra Medelhavsområdet och rienten, men har odlats så mycket i Sverige som krydd- och medicinalväxt att den nu växer vilt även här. Den var en vanlig växt i klosterträdgårdarna på medeltiden, och övergick sedan till att även vara vanlig på lantgårdar landet över vilket medförde att den med lätthet spritt sig över Sverige och står nu att finna över hela landet, med fördel på torra, steniga och varma platser (Lindman, 1964)

3 Figur 1. Stjälk, blad, blomställning och blomma respektive blomdelar från malört (Köhler, 1887). Historisk användning Redan i den 3500 år gamla egyptiska skriften Ebers Papyrus omnämns malörten som läkeväxt. Den hade också ett omfattande bruk i antikens Rom såväl som i antikens Grekland, där den ansågs stimulera matsmältningen, tarmfunktionerna och till och med sexuallivet (Swahn, 1991). Som magmedel har malörten även senare använts, och även som urindrivande medel och som tidigare nämnts som maskmedel, vilket omnämns redan av Dioscorides (Nielsen, 1978). Som medicinalväxt har malörten alltså varit i bruk kontinuerligt i flera tusen år. m man tittar på malörtens icke-medicinska bruk finns det dock än mer att hämta. För oss svenskar är kanske malörten mest bekant som brännvinskrydda (Bäska Droppar) och just i Sverige är det också den främsta historiska användningen, liksom i flera nordeuropeiska länder. Knappast berodde detta på att malörten har någon särskilt angenäm smak, den är som sagt mycket bitter, utan snarare på att malörtens bittra smak förmådde dölja än värre smaker som stod att finna i och 1700-talens brännvin. När man vid denna tid lärde sig konsten att framställa sprit ur spannmål och sedermera potatis fick man ur sin destillationsapparatur en sprit så rik på finkelolja (en restprodukt vid spritframställning från kolhydratrika källor) att den smakade vedervärdigt. I våra trakter var malörten en lättillgänglig krydda som dessutom hade en så stark smak att den förmådde dölja spritens egna mindre angenäma dito, att dess användning som brännvinskrydda faller sig naturlig (Swahn, 1991)

4 Ett annat välkänt användningsområde för malörten är framställningen av den franska grönskimrande, anissmakande spritsorten absint en dryck med en väl dokumenterad förmåga att placera franska konstnärer såväl som författare och därtill August Strindberg i någon form av trans i vilken de uppenbarligen både målade stor konst, skrev stor litteratur och skar av ett och annat öra (jag tänker givetvis på Vincent van Gogh, flitig brukare av absint och kanske således ett öra fattigare) (Brännstam, 2006). Det sistnämnda kan kanske tillskrivas den i malörten ingående substansen thujon vilken har giftiga effekter på centrala nervsystemet och kan orsaka svindel, kramper och delirium (Bohlin och Sandberg, 1993). Värt att tillägga kan vara att absinten ursprungligen kommer från Schweiz, där den på talet uppfanns av den schweiziske läkaren rdinaire i tron att han kommit på något av en mirakelmedicin det var först senare som dess kvalitet som dryck upptäcktes och tillverkning startades av fransmannen Henri Louis Pernod (Brännstam, 2006). Helt uppenbart var absinten en mirakelmedicin av helt annan art än dr. rdinaire tänkt sig. Absinten fick sitt stora genomslag på grund av en sjunkande tillgång på vin i det sena talets Frankrike (orsakat av vinlus) som gjorde att absinten istället för vinet blev folkets rusdryck. Under åren som följde sköt absintförsäljningen i höjden, till den rent astronomiska höjden av en årskonsumtion på 36 miljoner liter 1910, bara i Frankrike. Snart började dock absintens skadliga verkan mer och mer uppmärksammas. När de franska vintillverkarna började återhämta sig från sina svåra år av vinlusangrepp började de givetvis verka för ett förbud mot absinten, som vid det laget stulit största delen av deras kundkrets och tillsammans med anti-alkoholorganisationer och en regering som också börjat bli orolig över absintens tvivelaktiga effekter genomdrevs ett förbud mot absint i Frankrike 1915, och andra europeiska länder följde snart efter (dock ej Sverige, men försäljningen av absint upphörde även här, även om något formellt förbud aldrig utfärdades). Det är inte förrän på senare år man återigen kunnat inhandla absint i Europa dock denna gång med mycket låga thujonhalter (Brännstam, 2006). I övrigt har malörten genom århundradena varit i bruk som krydda vid matlagningen, men också som hjälp för jaktlyckan i form av en kvist i en jägares ficka. Artemis, som givit Artemisiasläktet dess namn är också jaktens gudinna. Malörtsextrakt var också en gång i tiden en populär återställare efter helgens alltför alkoholdränkta äventyr (Nielsen, 1978). Malörten har också använts för att driva bort skadedjur, främst möss och mal, och det var till och med så att man förut tillsatte malört i bläck för att förhindra att mössen åt upp det skrivna ordet. Dock är detta liksom användandet mot mal förmodligen helt verkningslöst; redan 1806 fastställer A.J. Retzius i sin Försök till en Flora economica Sveciae att mal sky hwarken malörtens lukt eller bitterhet (Anderberg, 1997). Drogen Drogen Absinthii herba består som tidigare nämnt av de torkade ovanjordiska växtdelarna av Artemisia absinthium. Med fördel insamlas denna under malörtens blomningstid i augusti och september, då halterna av verksamma substanser är som högst i malörtens eteriska olja. Historiskt sett har den torkade, krossade drogen främst intagits som vatteninfusion eller som etanolextrakt. Den tidigare nämnda återställaren, som var eftertraktad under måndagarna på forna tiders apotek, var just ett etanolextrakt av malört (Bohlin och Sandberg, 1993; Bruneton, 1999; Nielsen, 1978)

5 Kemi Det kemiska innehållet i Absinthii herba domineras av polyalkyner, flavonoider och seskviterpenlaktoner bland de sistnämnda kan nämnas absinthin (se figur 1) och artabsin (se figur 2). En mängd närbesläktade derivat till dessa två förkommer också i drogen. En eterisk olja utgör också en viktig komponent (ca 0,5 %). Malörtens bittra smak kan anknytas till seskviterpenlaktonerna, som är bitterämnen, medan den eteriska oljan ger upphov till den aromatiska doften. En betydande substans i den eteriska oljan är den tidigare nämnda monoterpenen thujon (se figur 3), men de exakta sammansättningen av den eteriska oljan har visat sig variera beroende på var malörten växer (Bohlin och Sandberg, 1993; Bruneton, 1999; Färnlöf och Túnon, 2004). Den eteriska oljan har vid kemisk analys också visat sig innehålla ett hundratal andra substanser; dock föreligger de flesta, liksom thujon, i halter under 1 %. Dominerande är seskviterpenen chamazulen (ca 17,8 %) (se figur 5), åtminstone i den i Turkiet växande malörten, vilken har analyserats (Kordali et al., 2005a). Dock kan detta som sagt variera beroende på växtplats. H H H H H H Figur 2. Strukturformel för absinthin Figur 3. Strukturformel för artabsin Figur 4. Strukturformel för thujon Figur 5. Strukturformel för chamazulen Farmakologi De sedan länge noterade farmakologiska effekterna hos malörten är som sagt en förmåga att stimulera matsmältning samt driva ut inälvsmask. Det är inte kartlagt hur dessa effekter uppstår farmakologiskt, men man har kunnat tillskriva absinthinet delar av den matsmältningsstimulerande effekten då denna substans visat sig öka sekretionen av magsafter vid oralt intag (Färnlöf och Túnon, 2004). Den CNS-effekt (svindel, kramper, delirium) som man tidigt observerade hos malörten och dess extrakt har man som sagt anknutit till thujonet i den eteriska oljan. Man visste under många år inte hur det kom sig att thujonet hade dessa starka effekter på nervsystemet, men under mitten av 70-talet trodde man sig ha kommit fram till en lösning: thujonets strukturella likhet med den i cannabis ingående substansen Δ 9 tetrahydrocannabinol. Man trodde att thujonet på grund av denna likhet kunde binda till samma receptor i hjärnan som Δ 9 tetrahydrocannabinol och - 4 -

6 därmed utlösa samma symtom som cannabis (Del Castillo et al., 1975). Mycket riktigt liknar thujonets (och absintens) effekter vid första anblicken de orsakade av cannabis, men när man på senare år haft möjligheten att specifikt undersöka thujonets affinitet till cannabisreceptorerna i hjärnan har man funnit att det endast har låg affinitet till dessa. Dessutom utlöser inte thujon exakt de cannabisrelaterade symtom det borde göra om det utövade sin effekt genom cannabisreceptorer. Utifrån detta har man kunnat sluta sig till att de tidigare teorierna varit felaktiga och att thujon inte verkar genom aktivering av cannabisreceptorer (Meschler och Howlett, 1998). Farmakologin bakom thujonets verkningar är alltså fortfarande inte helt klara, men man har nu kommit med nya studier som visar på att thujonet skall kunna verka genom hämning av GABA-receptorsystemet, likt det klassiska nervgiftet picrotoxin, som liksom thujon kan orsaka kramptillstånd (lsen, 2000). En annan dimension av absintproblematiken ges av en smärre debatt som blossat upp sedan absinten återigen legaliserades frågan kring om absintens skadeverkan, den så kallade absintismen : ett tillstånd av hallucinationer, kramper och allmän galenskap som beskrivits i samband med stort absintintag, verkligen beror på thujon. Efter tillverkning av absint enligt gamla recept och undersökning av de faktiska thujonhalterna i dessa drycker har man kommit fram till att thujonhalterna knappast var så höga att de skulle kunna orsaka absintism. Snarare misstänker man att det hela snarare kan anknytas till absintens skyhöga alkoholhalter (närmare 70 %) och de stora mängderna som dracks. Med de thujonhalter som uppmätts skulle man behöva dricka så mycket för att erhålla några effekter av thujonet att man långt därinnan skulle vara utslagen av alkoholintaget. ch om det nu är så att thujonet inte är ansvarigt för absintismen finns det ju en risk för att denna skall återuppstå tillsammans med absinten trots de nästintill obefintliga thujonmängderna i dagens absint, eftersom alkoholhalterna fortfarande är mycket höga (Brännstam, 2006; Lachenmeier et al., 2006; Strang et al., 1999). I en in vitro-studie har man observerat en god förmåga hos extrakt av malört att oskadliggöra fria radikaler. Denna förmåga var allra bäst hos ett etylacetatextrakt, men god även hos extrakt med metanol och n-butanol (Canadanovic-Brunet et al., 2005). Dock är det inte identifierat vilka substanser i malörten som bär på denna förmåga, men en annan studie visar att den eteriska oljan ensam också har förmågan att oskadliggöra fria radikaler, så det är sannolikt att de verksamma substanserna finns i denna (Kordali et al., 2005a). Den eteriska oljan har i studier också visat sig ha begränsad men befintlig antibakteriell aktivitet, samt vara tillväxthämmande på vissa svamparter (Kordali et al, 2005a; Kordali et al., 2005b). I en djurstudie från 1990 undersöktes antimalariaaktiviteten hos ett etanolextrakt av malört. Det konstaterades i denna studie att extraktet besatt en betydande potential som antimalariamedel, i jämförelse med det vedertagna antimalariamedlet klorokin. I rätt dos och med lämpligt administreringssätt hade malörtsextraktet upp till 93,6 % av klorokinets antimalariaförmåga (Zafar et al., 1990). Man har också kunnat påvisa en skyddande effekt mot leverskador hos metanolextrakt av malört (Gilani et al., 1995). Det kan också tilläggas att man kunnat visa att malörtens eteriska olja har en avskräckande effekt på fästingar, vilket kan ha en medicinskt viktig betydelse då fästningen är en allvarlig smittspridare (Jaenson et al., 2005). Klinisk erfarenhet Den kliniska erfarenheten av malörtsextrakt är begränsad. Man har studerat effekten av rent absinthin vid oralt intag eller direktadministrering till magsäcken, och konstaterat att sekretionen av magsafter ökade, men endast vid oral administration. Varför en liknande effekt inte erhålls vid - 5 -

7 direktadministration är inte klart. Man har också givit ett etanolextrakt av malört till en grupp patienter med leverproblem och konstaterat att sekretionen i tarmkanalen ökade även hos dessa (Färnlöf och Túnon, 2004). Biverkningar och toxikologi En toxicitetsstudie av etanolextrakt av malört har utförts på råtta. I denna undersöktes huruvida toxikologiska förändringar inträdde hos råttor som under 13 veckor fick dricksvatten innehållande 2 % malörtsextrakt. I denna dosnivå, vilket motsvarar 1,27 g/kg kroppsvikt/dag för honor och 2,06 g/kg kroppsvikt/dag för hanar, observerades ingen toxicitet. Dock vägrade råttorna dricka vatten med högre halter malörtsextrakt toxiciteten hös högre doser är därför oklar. Dock är det tidigare klarlagt att höga doser rent thujon (25 mg/kg kroppsvikt/dag) hos råttor ger upphov till kramper och i ännu högre doser (50 mg/kg kroppsvikt/dag) även ökad dödlighet (Muto et al., 2003). Även hos människa har man observerat kramper vid intag av höga doser av thujon (Strang et al., 1999). Det finns alltså en biverkningsrisk vid användande av malört, men främst måste detta betraktas som en överdoseringsrisk, då det krävs höga halter av thujon för att utlösa några effekter. I ett fall där en man intagit 10 ml ren eterisk olja från malört orsakade denna epilepsiliknande kramper hos mannen samt akut njursvikt (Weisbord et al., 1997). Dock rekommenderas det att man inte ska använda malörtsextrakt mer än ett par dagar i sträck för att inte riskera thujonrelaterade biverkningar (Nielsen, 1978; Lindeberg et al., 1982). Malört rekommenderas ej heller i samband med graviditet eller amning. I den turkiska folkmedicinen sägs den till och med kunna fungera som abortmedel (Färnlöf och Túnon, 2004; Uzun et al., 2004). Det finns inga kända interaktioner mellan malört och andra läkemedel (Färnlöf och Túnon, 2004). Medicinsk användning Det finns i dagsläget i Sverige inga registrerade naturläkemedel innehållande malört. Malört existerar dock i handeln i form av frilistade naturmedel, rekommenderade mot olika magproblem som matsmältningsbekymmer, gallbesvär och aptitlöshet (Färnlöf och Túnon, 2004). Malörtens historiska användning som magmedel lever alltså kvar även i våra dagar. I en studie av folk- och naturmedicin i centrala Italien observerade man förutom det klassiska bruket mot magproblem också ett nyttjande av ett varmt omslag med malörtsavkok mot inflammationer i senor (Guarrera, 2004). En liknande studie i Dominikanska Republiken fastställde att ett etanolextrakt av malört än idag används för att förebygga angrepp av inälvsmask (Quinlan et al., 2002). I Turkiet har man dessutom noterat ett användande av malört i form av vatteninfusion som febernedsättande medel och i form av omslag för att lindra inflammerade sår (Uzun et al., 2004). Klart är dock att det finns utrymme för att malört skulle kunna användas medicinskt på fler sätt även i regelrätt västerländsk skolmedicin, eftersom drogen uppenbart har effekt mot flera sjukdomstillstånd och dessutom en lång historisk användning. Ytterligare studier borde kunna klarlägga exakt vilka substanser som ligger bakom effekterna och i förlängningen ligga till grund för utveckling av nya läkemedel

8 Referenser Anderberg, Arne. Den Virtuella Floran 1997 URL (malört): URL (släktet Artemisia): Bohlin, L. och Sandberg, F. Fytoterapi; Hälsokostrådets Förlag: Malmö Bruneton, J. Pharmacognosy, Phytochemistry, Medicinal Plants; Intercept Ltd.: Hampshire, U.K. 1999; 2nd Ed. Brännstam, S. Den Gröna Fen. Bolaget 2006, nr 1. Canadanovic-Brunet, J.M., Djilas, S.M., Cetkovic, G.S. och Tumbas, V.T. Free-radical scavenging activity of wormwood (Artemisia absinthium L) extracts. Journal of the Science of Food and Agriculture 2005, 85, Del Castillo, J., Anderson, M. och Rubottom, G.M. Marijuana, absinthe and the central nervous system. Nature 1975, 253, Färnlöf, Å. och Túnon, H. Naturläkemedel 2004; Svensk Egenvård: Stockholm Gilani, A.-U.H. och Janbaz, K.H. Preventive and Curative Effects of Artemisia absinthium on Acetaminophen and CCl 4 -induced Hepatotoxicity. Genetic Pharmacology 1995, 26, Guarrera, P.M. Traditional Phytoterapy in Central Italy (Marche, Abruzzo, and Latium). Fitoterapia, 2005, 76, Jaenson, T.G.T., Pålsson, K. och Borg-Karlsson, A.-K. Evaluation of extracts and oils of tickrepellent plants from Sweden. Medical and Veterinary Entomology 2005, 19, Kordali, S., Cakir, A., Mavi, A., Kilic, H. och Yildirim, A. Screening of Chemical Composition and Antifungal and Antioxidant Activities of the Essential ils from Three Turkish Artemisia Species. Journal of Agricultural and Food Chemistry 2005a, 53, Kordali, S., Kotan, R., Mavi, A., Cakir, A., Ala, A. och Yildirim, A. Determination of the Chemical Composition and Antioxidant Activity if the Essential il of Artemisia dracunculus and of the Antifungal and Antibacterial Activities of Turkish Artemisia absinthium, A. dracunculus, Artemisia santonicum and Artemisia spicigera Essential ils. Journal of Agricultural and Food Chemistry 2005b, 53, Köhler, F.E. Köhler's Medizinal-Pflanzen in naturgetreuen Abbildungen mit kurz erläuterndem Texte : Atlas zur Pharmacopoea germanica; Gera-Untermhaus: Gera 1887; vol. 1, s. 68. Lachenmeier, D.W., Emmert, J., Kuballa, T., Sartor, G. Thujone Cause of Absinthism? Forensic Science International, 2006, 158, 1-8 Lindeberg, I. et al. (red.) Örtmedicin och Växtmagi; Det Bästa: Stockholm Lindman, C.A.M. Nordens Flora; Wahlström & Widstrand: Stockholm

9 Meschler, J.P., Howlett, A.C. Thujone Exhibits Low Affinity for Cannabinoid Receptors But Fails to Evoke Cannabimimetic Responses. Pharmacology Biochemistry and Behaviour, 1999, 62, Muto, T., Watanabe, T., kamura, M., Moto, M., Kashida, Y. och Mitsumori, K. Thirteen-week repeated dose toxicity study of wormwood (Artemisia absinthium) extract in rats. The Journal of Toxicological Sciences, 2003, 28, Nielsen, H. Läkeväxter förr och nu; Bokförlaget Forum: Borås lsen, R.W. Absinthe and γ-aminobutyric acid receptors. Proceedings of the National Academy of Sciences, 2000, 97, Quinlan, M.B., Quinlan, R.J. och Nolan, J.M. Ethnophysiology and herbal treatments of intestinal worms in Dominica, West Indies. Journal of Ethnopharmacology 2002, 80, Strang, J., Arnold, W.N., Peters, T. Absinthe: what s your poison. British Medical Journal, 1999, 319, Swahn, J.-Ö. Boken om Kryddor; Rabén & Sjögren: Göteborg Uzun, E., Sariyar, G., Adsersen, A., Karakoc, B., Ötük, G., ktayoglu, E. och Pirildar, S. Traditional medicine in Sakarya province (Turkey) and antimicrobial activities of selected species. Journal of Ethnopharmacology 2004, 95, Weisbord, S.D., Soule, J.B., Kimmel, P.L. Poison on Line Acute Renal Failure Caused by il of Wormwood Purchased through the Internet. New England Journal of Medicine, 1997, 337, Woodville, W. Medical botany: containing systematic and general descriptions, with plates, of all the medicinal plants, indigenous and exotic, comprehended in the catalogues of the materia medica, as published by the Royal Colleges of Physicians of London and Edinburgh: accompanied with a circumstantial detail of their medicinal effects, and of the diseases in which they have been most successfully employed; James Phillips: London 1791; vol. 2, s Zafar, M.M., Hamdard, M.E. och Hameed, A. Screening of Artemisia absinthium for antimalarial effects on Plasmodium Berghei in mice: A preliminary report. Journal of Ethnopharmacology 1990, 30,