This is not a love story

Transkript

1 Bländande Ironi. Till vardagens försvar med humorn som vapen. Dans/Performance This is not a love story Publiken bländas av ljusblixtar I salongen redan innan ridån går upp. Åskan ekar genom Dansens Hus och ett mystiskt dimmoln tornar upp sig på scenen över två ensliga gestalter, vilsna i ovädret. Den ena personen tar tag i och bär den andra över sina axlar. Så klassiskt dramatiskt inleds Gunilla Heilborns nya scenkonstverk This is not a love story, skapat i samarbete med dansarna/artisterna Johan Thelander och Kristiina Viiala. Den som vet aldrig så lite om koreografen och filmskaparen Gunilla Heilborn, vet att ovädersupptakten sannolikt är, bör, ja måste vara ironisk. Gåtfullt blixt och dunder är lika främmande för Heilborn som storslagna gester och högstämt tal, ekvilibristiska piruetter och operadramatik på liv och död. Och si: ovädret har strax dragit förbi. Kvar på scenen är bara de två ensliga, kanske vilsna, men gradvis alltmer vardagligt mänskliga gestalterna som talar och rör sig, enkelt, ledigt, okonstlat och prövande över scenen. Snart, mitt i en rörelsesekvens, bryts teaterillusionen med orden: Scen2. Återkommande i timslånga This is not a love story avbryts teaterillusionen, liksom för att visa och göra publiken delaktig i arbetsprocessen. Föreställningen har tillkommit på resande fot- Tromsö, Lissabon, Newcastle, Budapest, Saxnäs- åtminstone enligt den 150-sidiga resedagbok med bilder, arbetsskisser som varje åskådare får. Ett arbetsutdrag av föreställningen visades för övrigt på Moderna Dansteatern redan förra våren. Boken understryker än mer föreställningens fragmentariska processkaraktär, men Heilborns konstnärliga rottrådar finns snarast hos Brecht och engagerad samhällskritisk konst än i konceptuellt performance. Det är inte så mycket arbetsprocessen bakom This is not a love story som tillvaron och människorna och vardagen som Gunilla Heilborn vill iscensätta. Gunilla Heilborn är ju den fingrå vardagens och den alldeles helt vanliga människans envetna försvarare i en stackars förvirrad samtid som feberyrar om att Idol-shower och kungliga bröllop är livets salt. Hennes vapen? Humor. Av det torraste, mest lakoniska, subtilt omstörtande slaget. Med fötterna i potatislandet och huvudet iscoolt inför kejsarens ständigt nya kläder. Till sin stora hjälp i This is not a love story har Heilborn de två suveränt jordnära Johan Thelander och Kristiina Viiala, som lika mycket i tal som i rörelse kan gestalta Heilborns underfundigt lågmälda satir och, därunder, uppfordrande budskap. När duon dansar tillsammans, lätt, okonstlat och ledigt, faller ironierna bort och blottlägger det anspråkslöst anspråksfulla-människan. Fint som snus. Örjan Abrahamsson, Dagens Nyheter

2 En underbar pärla HÄNDELSELÖST. This is not a love story handlar om allt det som händer när ingenting händer. Det här med humor är allt annat än lätt. Inte minst den där lågmälda, underfundiga humorn kräver sin man. Eller som i koreografen Gunilla Heilborns fall kvinna. I hennes senaste föreställning This is not a love story finns all den där försynta underfundigheten de effektfulla pauseringarna, ordknappheten och den där klockrena blicken för det absurda i att vara människa som Heilborn gjort till sin i dansföreställningar som Femårsplanen och Potatislandet. This is not a love story som arbetats fram av Heilborn tillsammans med dansarna Johan Thelander och Kristiina Viiala under en tågresa från Tromsö till Lissabon tar sin början där allting slutar. Blixtrande åska dånar fram över scenen. En man och kvinna, båda klädda i bylsiga WCT-byxor och brokiga skjortor, kliver försiktigt in på scenen. Ömsom bär respektive släpar de varandra fram och tillbaka över golvet. Det var inte så här det skulle sluta berättar kvinnan mannen har just kört in i polisens väggspärr och avlidit. Den inledande scenen, får vi senare veta, är hämtad ur Richard C Sarafians roadmovie Vanishing point från 1971 och just roadmovien som företeelse och genre är en viktig referens i This is not a love story. Fast roadmovie på Gunilla Heilborns klurigt underfundiga vis såklart. Glöm action och snabba klipp; här handlar det snarare om allt som händer när ingenting händer, eller som Johan Thelanders och Kristiina Viialas rollkaraktärer utrycker det; ibland blir det mycket av ingenting och andra gånger gör vi väldigt mycket som inte leder till någonting. Med sina frågor utan svar och lösryckta resonemang om alltifrån Fridtjof Nansen till vilken historisk epok som är bäst är This is not a love story en underbar pärla till föreställning som säger massor i allt det den inte säger. Svenska Dagbladet

3 Melankolisk dansresa 8 maj 2011 kl 01:00, uppdaterad: 8 maj 2011 kl 09:43 DANS THIS IS NOT A LOVE STORY Dansens hus Iscensättning: Gunilla Heilborn. Koreografi, text: Gunilla Heilborn och dansarna Johan Thelander, Kristiina Viiala. Scenografi: Katarina Wiklund. Musik: Kim Hiorthøy. Ljus: Miriam Helleday. Det börjar rent filmiskt med kraftiga blixtar och åskknallar över Dansens hus stora salong. Men den som förväntar sig en actionladdad föreställning känner dåligt koreografen Gunilla Heilborns faiblesse för tillvarons mellanrum och tillkortakommanden ja, antiklimax. Längst bak på scenen, som två parallella tvillinggestalter, uppenbarar sig kvällens huvudpersoner Johan Thelander och Kristiina Viiala. Mot ett flöde av projicerade bilder bär han hennes slappa kropp. Därefter kånkar hon på honom och konstaterar att det inte var så här det skulle sluta, med att han körde in i en vägspärr. Citaten ur Richard C Sarafians roadmovie Vanishing point (1971) blir i Heilborn & co:s nya verk This i s not a love story en humoristisk hälsning till en genre som uppenbarligen har inspirerat arbetet, men som samtidigt landar i ett slags motsatt rörelse en känsla av att tiden stannar. Teamet har samlat material till uppsättningen under en tågresa genom Europa från Tromsö till Lissabon. Men den färdiga föreställningen är allt annat än en rak linje från a till ö snarare en samling lakoniska, filosofiska fragment framförda med en konsekvent tonträff av de bägge dansarna. Resenärerna Thelander och Viiala blir alltmer försjunkna i sig själva och sina frågor utan svar. Det finns ett tomrum kring deras gestalter, som tycks sakna mål. Kanske är det därför de återkommer till berättelsen om den norske upptäcktsresanden Fridtjof Nansen, han som aldrig kom fram till Nordpolen. Som åskådare tvingas man varva ner, och likt Viialas rollfigur fundera över hur vi ska hantera alla fakta som sköljer över oss, om historiska händelser eller fiskeindustrin. Hon är helt underbar i sina reflektioner om stort och smått. Paret delger oss verbala snapshots av människor och landskap. De går runt, småpratar förstrött och försvinner ut från scenen. Återkommer i andra kläder och gör några danssteg med nollställda anleten. Jag börjar här, säger han. Att ha en början och ett slut på rörelsesekvenserna blir som en besvärjelse i detta svävande projekt. Ett ostämt piano förstärker känslan av att vi bevittnar något förgängligt, en samling tillfälligheter. Kim Hjorthøys musik är, som vanligt hos Heilborn, en viktig stämningsskapande part med sina coola rytmer. Det är uppfriskande att dansen får ta så stor plats vid sidan av orden. Johan Thelander tolkar en fadosång. Han dansar mjukt som i stundens ingivelse. Viiala är mer energisk. Ibland är dansen unison men gestalterna sammansmälter aldrig vid någon horisont utan försvinner helt enkelt slutligen i dunklet. This is not a love story handlar som så ofta hos Heilborn om vår längtan efter mening och sammanhang. I Potatislandet blev temat en ironisk, jordnära musikal, i Alaska en expedition i fantasin, i Femårsplanen en havererad idé om att staka ut en livsstruktur.

4 Det nya verket urskiljer sig genom att inte utgå från ett kollektiv. Här betonas avstånd och tid genom två personer som försöker navigera bland alla intryck. Det melankoliska draget är tilltalande, men iscensättningen hade nog vunnit på att spelas på en intimare scen än den nu inte fullsatta salongen. Kulturbloggen, Gunilla Heilborns roadmoviedans charmar på Dansens Hus Posted by Eva Gustin on 5/07/11 Det är en intressant idé, att resa runt i Europa för att samla material till en dansproduktion. Det är vad koreografen Gunilla Heilborn har gjort, tillsammans med de två dansarna Johan Thelander och Kristiina Viiala. Resultatet har blivit roadmoviedansen This is not a love story, som hade urpremiär på Dansens hus den 6 maj. This is not a love story är inte bara dans det är faktiskt ganska mycket tal och även sång. Vi får följa två personer på en resa där det personliga flyter ihop med fragment ur andra människors öden. Mycket handlar om information och kunskap vilken information är meningsfull och hur vet man det? Vad ska jag med den här informationen? frågar sig Kristiina på sin kärva finlandssvenska. Kristiina Viiala funderar på alternativa slut. Foto: Stefan Bohlin. Dialogen avbryts emellanåt av dansscener, då dansarna sakligt konstaterar: jag börjar här, jag slutar här. Dansen är mjuk och harmonisk. Ibland liknar dansarna marionettdockor med sina svängiga armoch benrörelser. Vissa ämnen kommer igen under föreställningen, liksom vissa dansrörelser: Fiskeindustrin, valar, Norrmannen Fridtjof Nansen som i slutet av 1800-talet gav sig iväg på en resa för att nå Nordpolen men misslyckades, Roadmovien Vanishing Point från 1971 med Barry Newman som den moderna cowboykaraktären Kowalski. Vanishing Point slutar, som många andra roadmovies, med att huvudpersonen går en dramatisk död till mötes. This is not a love story s slut är mer svävande. Har huvudpersonerna utvecklats? Har resan förändrat dem? Eller handlar allt egentligen bara om vilket avstånd man har till det man tittar på? This is not a love story är en charmig föreställning. Dialogen känns oskyldigt barnslig, men pekar samtidigt och kanske just därför på intressanta frågeställningar. Dans, musik, dialog, kläder och scenografi/bildspel bildar tillsammans en harmoni. Om du har möjlighet tycker jag att du ska ta chansen och se This is not a love story, som spelas för andra och sista gången på Dansens Hus i kväll, den 7 maj. Sedan spelas den också den 11 maj på MADE-festivalen i Umeå. SR Kulturnytt,

5 En danshyllning till roadmovien Publicerat: onsdag 11 maj kl 09:04 Idag onsdag öppnar Made-festivalen i Umeå och den pågår till och med lördag. Där kan man bland annat se koreografen Gunilla Heilborns nya dansverk This is Not a Love Story, som har tillkommit under en odyssé genom Europa. Från Tromsö i norr till Lissabon i söder har teamet samlat material, arbetat i studios och undrat över historien. Vem gjorde vad, när, var och varför? Dansar gör Kristina Viiala och Johan Thelander och musiken till denna sceniska roadmovie har komponerats av Kim Hiorthøy. This is not a love story är som en danshyllning till roadmovien, den öppnar kärleksfullt filmdramatiskt med surroundåska och flashande blixtar över scenen och salongen. Fast efter den inledningen blir det lika softat och småklurigt som vi är vana vid hos Gunilla Heilborn. Dansarna Kristina Viiala och Johan Thelander spelar mest sig själva men med enkla grepp som kostym- och perukbyten lånar de in rollfigurerna Vera och Kowalski ur roadmovien The Vanishing point från Heilborn tar dock inte så mycket fasta på filmens biljakter utan tar avstamp i personerna och gör sin föreställning till ett slags analys av duetten som form och filosofi. Två personer gör en gemensam resa, fysiskt, eller kanske bara i fantasin. Känslomässigt förstås, trots att titeln så bestämt slår fast att det här inte är nån kärlekshistoria - det står till och med skrivet på fonden. Det findansas ovanligt mycket för att vara en Heilbornkoreografi, ofta synkat men med avbrott för små individuella, rätt så interna gester. Dialogen som förs är kortfattad med många skruvade upprepningar och man känner att det här är ett radarpar med så mycket gemensamt bagage som vi bara får skymta en bråkdel av. De bjuder på en enorm feel good-upplevelse men samtidigt lämnar de mig med en känsla av att ha blivit snuvad på något blev det verkligen inte mer än den här filosofiska krumeluren kvar av teamets omfattande inspirationsresa genom Europa? Gunilla Heilborns nya verk This is not a love story kan ses på MADE-festivalen i Umeå ikväll. Cecilia Djurberg, Kulturnytt