Yttrande över Skogsstyrelsens förslag till reviderad viltskadepolicy

Transkript

1 Er ref/dnr: 2017/1147 Vårt dnr: 2017/035 Skogsstyrelsen Stockholm 15 september 2017 Yttrande över Skogsstyrelsens förslag till reviderad viltskadepolicy Riksföreningen har tagit del av remissen och vill lämna följande synpunkter. Vi vill inledningsvis konstatera att viltförvaltningsfrågorna - till skillnad från skogsnaturvårdsfrågan - inte har högsta prioritet bland alla de naturresurs- och miljöfrågor som riksföreningen är engagerad i. Vi har t.ex. endast översiktligt följt, t.ex. via redovisningar i Skogsstyrelsens (SKS:s) sektorsråd, viltskadeproblematiken. Sammanfattning Precis som beträffande skogsbruket måste jakt- och viltförvaltning bedrivas utifrån konkretiserade kriterier för hållbart nyttjande. Riksföreningen bifogar vår egen policy för detta område och uppmanar SKS att i tillämpliga delar implementera de kriterier för hållbar jakt- och viltförvaltning som anges i detta dokument. Motsvarande gäller det underlag om hållbart nyttjande av skogsekosystemen som vi m.fl. lämnat till Regeringskansliet (se bilagor). Policyn har ett alltför enkelriktat perspektiv genom att hävda att det endast är tillgången på hjortdjur som påverkar omfattning av viltskador, och det saknas en insikt om att skogsbruket som det bedrivs, skapar en ökad mottaglighet för skador av klövvilt. Policyn verkar vidare utgå ifrån delvis outtalat att viltet utgör ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Det största hotet mot biologisk mångfald i skogslandskapet är skogsbruket. Hjortdjuren är också en ekonomisk resurs för en levande landsbygd genom turism, naturupplevelser, jaktmöjligheter och genom ett relativt sett miljövänligt kött. Beträffande det samlade betestrycket ska (generellt sett) de i Sverige naturliga arterna älg, rådjur och kronhjort ha företräde framför introducerade arter som dovhjort och mufflonfår. Om man avser minska det totala betestrycket är det således i första hand dovhjort, och i förekommande fall mufflonfår, man ska minska. Vare sig man önskar öka eller minska en hjortdjursstam är en reglerad och samordnad förvaltning överlägsen allmän jakt.

2 2/6 Det är en generell brist att det inte anges tidpunkter när respektive målbild ska vara uppnådd. Utan sådana målår så minskar på ett avgörande sätt målbildernas målstyrande effekt. Det bra att det läggs fast att användning av främmande trädslag inte ska behövas för att undvika viltskador. Vi tillstyrker formuleringen att landskapets naturligt förekommande trädslag har möjlighet att på lämpliga ståndorter etablera sig och växa upp till vuxna träd. Inledande och allmänna synpunkter Det är bra att det slås fast att de stora växtätarna utgör en viktig del i ekosystemen, dels som betare, dels som bytesdjur för stora rovdjur, och därmed bidrar till den biologiska mångfalden (s. 4). I policyn framförs dock ett tämligen enkelriktat perspektiv genom att hävda att det endast är tillgången på hjortdjur som påverkar omfattning av viltskador. I policyn saknas en insikt om att skogsbruket som det bedrivs, skapar en ökad mottaglighet för skador av klövvilt. Hjortdjuren har idag att leva i ett konstlat landskap där ett ensartat skogsbruk kraftigt påverkar viltets möjligheter att finna en varierad föda. Istället är hjortdjuren för sitt bete i stor utsträckning hänvisade till den planterade skogen. Likåldriga barrmonokulturer skapar mörka skogsmiljöer där annan växtlighet har svårt att klara sig. Endast i den kortvariga hyggesfasen och i den tidiga ungskogen finns det gott om föda. När det börjar etableras vegetation som t.ex. bärris och buskar i den äldre, glesare skogen är det dags för slutavverkning, något som dessutom sker allt tidigare i och med kortare omloppstider. Policyn verkar vidare utgå ifrån delvis outtalat att viltet utgör ett stort hot mot den biologiska mångfalden. Det största hotet mot biologisk mångfald i skogslandskapet är skogsbruket. Detta genom kalhyggesbruk, markberedning, plantager av likåldriga monokulturer av i huvudsak barrträd, avsaknad av gamla träd och död ved, kontinuitetsbrist, utdikning, fragmentering, lövröjning i ungskogar och inför slutavverkning, samt anläggning av skogsbilvägar. Att i detta sammanhang utmåla hjortviltet som det stora (enda?) hotet mot den biologiska mångfalden är helt enkelt inte korrekt. Man kan ifrågasätta att en statlig myndighet medverkar till spridningen av en så onyanserad bild. En ingresstext bör innehålla en faktagrundad och balanserad beskrivning av detta. Policyn upprepar ensidigt hjortdjurens kostnader i form av skador för skogsägarna. Dessa är förvisso en realitet. Hjortdjuren är också en ekonomisk resurs för en levande landsbygd genom turism, naturupplevelser, jaktmöjligheter och genom ett relativt sett miljövänligt kött. Vi instämmer därför i skrivningarna om att Våra svenska vilda hjortdjur älg, rådjur, kronhjort och dovhjort är inte bara viktiga för att upprätthålla naturliga processer i skogen, de bidrar även till den biologiska mångfalden och viktiga värden som t.ex. friluftsliv, jakt och turism. Hjortdjuren uppskattas av många människor och har ett stort socialt värde. osv.

3 3/6 Eftersom viltets bete är ett naturligt fenomen (jämför vad som sägs på s. 4 i policyn om.viktiga för att upprätthålla naturliga processer i skogen ), och då vad som anses vara skador är subjektivt, så bör viltskador genomgående skrivas om till ekonomiska viltskador. Angående det samlade betestrycket ska (generellt sett) de i Sverige naturliga arterna älg, rådjur och kronhjort ha företräde framför introducerade arter som dovhjort och mufflonfår. Om man avser minska det totala betestrycket är det således i första hand dovhjort, och i förekommande fall mufflonfår, man ska minska. Vare sig man önskar öka eller minska en hjortdjursstam är en reglerad och samordnad förvaltning överlägsen allmän jakt. Det sistnämnda leder ofta på sikt till alltför täta stammar med en onaturlig sammansättning (se exempelvis dovhjort). Det bör således framgå i viltpolicyn att Skogsstyrelsen stöder en reglerad och samordnad förvaltning av våra hjortdjursarter. Skyddsjakt på hjortdjur bör i det längsta undvikas då dess effektivitet är tveksam. Långt bättre är en planerad förvaltning i samarbete, i kombination med förebyggande viltvårdsåtgärder och en viltanpassning av skogsbruksmetoder. I policyn ges ett intryck av att enskilda skogsägare har för liten makt gentemot jägarna. I själva verket är den gällande huvudregeln att det är markägaren som har jakträtten (om vederbörande inte avtalat bort den till jägare som arrenderar jakten). Det är relativt vanligt att markägaren också är jägare. Undersökningar visar dessutom att många skogsägare är positiva till klövvilt. En uppdelning av jägare och skogsägare i två åtskilda grupperingar som helt står emot varandra i viltfrågan rimmar därför illa med verkligheten, och riskerar också att späda på de motsättningar som finns, istället för att försöka överbrygga dessa. Skogsstyrelsens argumentation är väldigt lik den som framförs av storskogsbruket. Som redan anförts: policyns ansats är alltför skogsbruksinriktad. Mao; fokus ligger på hur mkt skador tål skogsbruket? Det är fullt rimligt att en sådan här policy tar upp situationen för skogsbruket, men givet skogspolitikens jämställda mål bör policyn på ett mer balanserat sätt belysa såväl 1) kopplingen till skogsbruket, som 2) kopplingen till de miljöaspekter, fr.a. kring biologisk mångfald, som finns beträffande viltskador. Visserligen nämns Rase-arterna (se nedan) i målbilden, vilket i sig är bra. Det är också bra att det generellt läggs fast att hjortdjurens antal är anpassade så att skogspolitikens produktions- och miljömål kan genomföras. En sådan målbild måste dock brytas ned geografiskt och i tiden på ett sätt som innebär tydlig målstyrning. Det räcker inte att konstatera.så att.. Dessutom bör kan genomföras ersättas av uppnås. Sammantaget: policyn kan inte betraktas som jämställd (i ovan nämnt avseende). Ett annat generellt och viktigt påpekande är att skogsbruket självt bidrar till problemet med betesskador. Skogspolitikens utformning och skogsmyndighetens rådgivning, och skogsbruket som detta sammantaget resulterar i, har stor betydelse för hur man kan undvika eller åtminstone minimera betesskador. Den vanligt förekommande förröjningen före slutavverkning, då ofta lövträd och lövbuskar röjs bort, bidrar till hjortdjurens foderbrist. Vid ungskogsröjningen röjs generellt lövet bort i granplanteringar och det löv som lämnas är helt otillräckligt. På detta sätt

4 4/6 skapas granmonokulturer som kommer att vara så sterila att de varken ger foder åt hjortdjuren eller blir en miljö för annan biologisk mångfald. Detta är en av orsakerna till att de hotade arterna i skogsekosystemet fortsätter att vara hotade. Detta är grundläggande strukturella problem som skogsbruket självt har alla möjligheter att lösa. Därför vill vi i detta sammanhang göra följande medskick: - Sluta därför med röjning av löv i ungskogar och inför slutavverkning, - Vid slutavverkning bör väsentligt mera lövträd, lövbuskar och frötallar lämnas. - Gran bör aldrig planteras på tallmark. Vikten av kriterier för hållbart nyttjande Föreningen menar att, i linje med den globala FN-överenskommelsen om Agenda 2030, att allt nyttjande av naturresurser måste ske utifrån de ramar som ekosystemen sätter upp. Därför måste kriterier för hållbart nyttjande av olika ekosystem formuleras, och implementeras. De aktuella hjortdjuren är en del av våra svenska skogsekosystem. Föreningen har tillsammans med 7 andra organisationer utvecklat utgångspunkter och embryo till kriterier för hur ett hållbart nyttjande av skogsekosystemen i Sverige bör se ut (se bilagor). Detta bör i tillämpliga delar implementeras i SKS:s riktlinjer för inte bara målbilder kring viltskador, utan generellt i SKS:s hela arbete som rör skogsbruk. Jakt- och viltförvaltning, som ju viltskadeproblematiken kan sägas var en del av, bör också bedrivas utifrån konkretiserade kriterier för hållbart nyttjande (som en del av nyttjandet av skogsekosystemen). Detta instämmer (som vi uppfattar det) SKS i genom skrivningen jakt och viltvård är en del av skogens mångbruk.. (s. 4). Precis som beträffande skogsbruket måste denna förvaltning bedrivas utifrån hållbarhetskriterier. Riksföreningen har tagit fram en egen policy för detta område med tämligen tydliga hållbarhetskriterier. Vi uppmanar Skogsstyrelsen (SKS) att i tillämpliga delar implementera de kriterier för hållbar jakt- och viltförvaltning som anges i detta dokument (bifogas). Vi konstaterar att Naturvårdsverket, som ansvarig sektorsmyndighet för jakt- och viltförvaltning, tyvärr har avstått (i den relativt nyligen presenterade Strategi för svensk viltförvaltning) från att ens försöka att formulera sådana kriterier, trots att vi från vår förening bidrog med konkreta inspel kring just detta. Vi ser denna avsaknad som en stor brist. Inte minst för Skogsstyrelsens arbete med viltskador hade det varit ett värdefullt underlag att ha sådana kriterier som vägledning. Specifika synpunkter Vår bild av viltskadeproblematiken är att det är stora variationer i landet. Detta måste beaktas när mål och åtgärdspaket formuleras. Generellt är det vår uppfattning att hjortdjursstammarnas samlade påverkan på skogslandskapet, är alltför negativ. Detta gäller i synnerhet det samlade betestrycket och den negativa påverkan på möjligheten att få upp ny tall (fr.a. i Götaland), men även de för biologisk mångfald generellt viktiga trädslagen rönn, asp, sälg och ek (den s.k. Rase-problematiken). Lövinslaget i det svenska skogslandskapet har under många decennier, genom såväl skogsbrukets egen aktiva påverkan som den alltmer effektiva brandbekämpningen, kraftigt minskat

5 5/6 från historiskt het andra (mycket högre) nivåer. Till detta kommer ett betestryck av de samlade fyra hjortdjuren fr.a. från 1980-talet och framåt vilket ytterligare har accentuerat den svåra situationen för dessa lövträdsarter. Detta konstaterande ska dock ses i ljuset av vad vi anfört inledningsvis om skogsbrukets eget ansvar för den uppkomna situationen när det gäller den lövskogsrelaterade biodiversiteten i den svenska skogen. I policyn framgår tydligt att skogsägare som har intresse av hjortdjur i sina marker inte har något stöd att vänta från Skogsstyrelsen i fråga om hur man kan ha en samordnad skötsel av skog och hjortdjursstammar. Istället borde Skogsstyrelsen uppmuntra skogsägare som söker alternativa metoder för att motverka skador, och ta tillvara på den kunskap som finns hos de som ägnar sig åt viltanpassning i sitt skogsbruk. Exempelvis borde Skogsstyrelsen förespråka självföryngring eller sådd av tall framför plantering, då dessa föryngringsmetoder ger ett högre plantantal med följden att man kan erhålla ett tillräckligt antal träd i vuxen ålder, trots ett högt viltbete i plantstadiet. Skogsstyrelsen borde även arbeta för att långsiktigt ta fram metoder för att motverka skador och eftersträva en skogsskötsel som gör det möjligt att ha både skogsbruk och vilt. Detta kan exempelvis röra viltvårdsåtgärder som ökar fodertillgång, alternativa föryngringsmetoder och röjningsmetoder, gynnande av blandbestånd, samt selektiva avverkningsmetoder istället för kalavverkning. En viltanpassning av skogsskötselmetoder bör inte vara något som endast särskilt viltintresserade skogsägare ägnar sig åt, utan det bör istället vara standard i dagens skogsbruk. Man ska också komma ihåg att en viltanpassning med åtgärder som skapar mer växande foder för hjortdjuren, också gynnar andra artgrupper såsom exempelvis insekter och fåglar. Med dagens hjortdjursstammar, och då det uppenbarligen finns många skogsägare som vill ha en god tillgång på hjortvilt i sina marker, torde det vara en viktig fråga för Skogsstyrelsen att utveckla skogsbruksmetoder som är mer i samklang med tillgången på hjortdjur. Detta är ett perspektiv som helt saknas i policyn. Målbilden om att.i bestånd där rönn, asp, sälg eller ek naturligt förekommer utvecklas minst 10 stammar per hektar är i rätt riktning, men är för lågt satt, givet den historiskt stora minskning av lövträd som har skett i landskapet generellt (se ovan). Vi menar att målet bör höjas till betydligt fler antal stammar/hektar, och att målet (i linje med som sagts ovan om det generella behovet av tidssatta mål) tidssätts till Om ansvaret: i förslaget sägs endast att Markägare och jakträttshavare tar ansvar för att anpassa tätheten av hjortdjursstammarna med hänsyn till skogsproduktion, trädslagsvariation i landskapet och den biologiska mångfalden. Den senaste tidens utveckling visar tydligt att dessa aktörer inte riktigt klarar av denna uppgift. Det finns stora meningsskiljaktigheter kring just hur dessa frågor ska hanteras. Olika markägare har ofta olika intressen och preferenser. Om problemen som beskrivs ska kunna hanteras framgångsrikt måste det till en tydligare ansvarsfördelning. Det är fullt möjligt att detta inte är något som ska läggas fast i själva policyn. Men till policyn bör omgående kopplas en eller flera handlingsplaner, vid behov på regional nivå, som operationaliserar bl.a. just ansvaret. SKS har vad föreningen erfar stor o bitvis god erfarenhet från bl.a. Raseprojektet i Götaland.

6 6/6 Det bra att det läggs fast att användning av främmande trädslag inte ska behövas för att undvika viltskador. Vi tillstyrker även formuleringen att landskapets naturligt förekommande trädslag har möjlighet att på lämpliga ståndorter etablera sig och växa upp till vuxna träd. Förvaltningen av hjortvilt visar också hänsyn till områden med höga naturvärden, naturvårdsåtgärder, skyddade områden och medverkar till att arter som gynnas av äldre lövträd eller död lövved har en gynnsam bevarandestatus. Detta har stark bäring på de trädslag som berörts ovan, och vikten att målbildssystemet verkligen blir målstyrande. Det är bra att policyn refererar begreppet gynnsam bevarandestatus, vilket är helt centralt i såväl miljöpolitiken som i miljömålen i skogspolitiken (referens till bl.a. regeringens preciseringar av miljömålet Levande skogar). Det är bra att kompetensfrågan tas upp (.bibehåller en god kompetens i frågor rörande hjortdjurens påverkan på skogsproduktion och biologisk mångfald ). Vi anser att den problematik som beskrivits ovan (lövträdens generella tillbakagång under decennierna till historiskt låga nivåer) kräver ökad kompetens, såväl inom SKS som inom skogsbruket självt. Vi föreslår att SKS genomför en fortbildningssatsning rörande detta område, gärna med start i Götaland och Svealand. Vi tillstyrker skyddsjakt på älg, när villkor och de juridiska rekvisiten för sådan är uppfyllda. Detta remissvar har utarbetats av Jan Terstad, chef för Skogs- och naturvårdsavdelningen vid rikskansliet. Det är även förankrat med vår generalsekreterare Karin Lexén. För Naturskyddsföreningen Stockholm dag som ovan Johanna Sandahl Ordförande Jan Terstad chef för Skogs- och naturvårdsavd. Bilagor: 1. Naturskyddsföreningens jakt- och viltförvaltningspolicy (pdf) 2. Inspel från 8 organisationer till Regeringskansliet om hållbart nyttjande av skogsekosystemen