Manual fo r marka garnas ledamo ter i a lgfo rvaltningsgrupper (AÄ FG)

Transkript

1 Manual fo r marka garnas ledamo ter i a lgfo rvaltningsgrupper (AÄ FG) Detta dokument är gemensamt för de markägare inom gruppen Skogsbrukets Viltgrupp, som tillsammans äger och representerar ca 80 % av Sveriges skogs- och jordbruksmark. Bakgrund Den nya älgförvaltningsmodellen, med start 1 januari 2012, bygger på en organiserad samordning av jakten över större områden i syfte att skapa balans mellan storleken på älgstammen och tillgängliga foderresurser. Bakgrunden var behov av större hänsyn till hur älgen rörde sig i landskapet. En viktig del av viltförvaltningen blev därför att inrätta arealmässigt större s k älgförvaltningsområden (ÄFO). För att förvalta områdets klövviltstam organiseras en s k älgförvaltningsgrupp inom varje område. I Naturvårdsverkets föreskrifter om jakt efter älg och kronhjort anges i inledningen att med en ekosystembaserad förvaltning av älgstammen avses i dessa föreskrifter en adaptiv förvaltning som i syfte att skapa en älgstam av hög kvalitet och i balans med betesresurserna tar hänsyn till viktiga allmänna intressen såsom förekomst av rovdjur, trafiksäkerhet och inverkan på biologisk mångfald samt till jordbruk och skador på skog. Målet med viltförvaltningen är att den ska vara faktabaserad. Motiv för ett nytt förvaltningssystem var i korthet att det gamla systemet inte förmådde minska älgskadorna och att markägarna skulle få större inflytande på älgförvaltningen. Älgförvaltningssystemet är begränsat till älg. Men i alla områden där annat klövvilt också påverkar skogs- och jordbruk måste förvaltningen givetvis ta hänsyn till dessa arters bete, när frågan om hur mycket älg marken kan bära avgörs. Förvaltningen utgår från älgförvaltningsområdet ÄFO Ett älgförvaltningsområde ÄFO bör omfatta i huvudsak en egen älgstam och vara sammanhängande. Ett ÄFO får även vara länsöverskridande för att bättre anpassas till älgens rörelsemönster och i landskapet naturliga/skapade barriärer. Exempel på sådana barriärer är viltstängsel, större vägar och järnvägar, samhällen samt större sjöar och vattendrag. Storleken på ett ÄFO bör enligt föreskrifterna vara minst ha i södra Sverige och ha i norra Sverige vilket enligt forskningen bedöms uppnå cirka 80 % av en egen älgstam. Samtidigt eftersträvas en områdesstorlek som kostnadseffektivt kan understödja inhämtning av fakta t ex genom inventeringar och statistik som bedöms nödvändig för den adaptiva förvaltningen. Det finns ingen övre gräns för ÄFO:s storlek. Inom ett län bör antalet ÄFO inte vara alltför stort, utifrån länets förutsättningar. Ett ÄFO rymmer både älgskötselområden och licensområden. Ett älgskötselområde (ÄSO) skall ta fram en 1 (11)

2 älgskötselplan, för jaktlig samverkan, som ska harmoniera med ÄFO-planen. Där naturliga gränser saknas kan ett väl fungerande älgskötselområde utgöra gräns mellan två älgförvaltningsområden. Det är viktigt att ett ÄSO inte delas av en ÄFO-gräns. God dialog mellan lokala representanter inom ÄSO och ÄFO är avgörande för en adaptiv viltförvaltning. ÄFO inrättades för att ge den styrning av älgförvaltningen som saknades i det gamla systemet. Samhällets uppdrag till älgförvaltningsgruppen ÄFG Älgförvaltningsgruppen ÄFG: Samordning inom området, exempelvis arbeta för att inventeringar genomförs och att analysera statistik. Samråd med ingående älgskötselområden. Samråd med licensområden bör ske om licensområden inom ÄFO sammantaget har areal som är av betydelse för älgförvaltningen. Förslag till förvaltningsplan för älgförvaltningsområdet Förslag till tilldelning av älgar för licensområden inom älgförvaltningsområdet Granskning av områdets älgskötselplaner Årlig måluppföljning och eventuell revidering av planer Måluppföljning under jaktperioden i syfte att fånga upp kraftiga avvikelser Organisation av ÄFG Markägar- och jägarorganisationerna nominerar vardera tre ledamöter, en markägarrepresentant ska föreslås till ordförande Ledamöterna utses av Länsstyrelsen efter förslag från markägarnas och jägarnas organisationer. Länsstyrelsen utser ordförande efter förslag från markägarna Ordförande har utslagsröst vid eventuellt lika antal röster. Frågor ska i första hand lösas genom dialog och utslagsrösten ska användas med omdöme. En älgförvaltningsgrupp kan besluta när minst två tredjedelar av vardera mark- och jaktintresset är representerade. En ledamot från jägarsidan respektive en ledamot från markägarsidan får utöva sin rösträtt genom fullmakt. Ledamöterna utses för tre år. Om en ledamot avgår ska en ny ledamot utses för återstoden av mandatperioden. Gruppen får vid behov av särskild kompetens adjungera experter t ex Skogsstyrelsen (skogstillstånd, foderprognoser), Trafikverket (viltolyckor). Adjungerade personer har ingen rösträtt. Älgförvaltningsgruppen skall träffas minst två gånger per år. Protokoll skall föras och dagordning skall skickas ut minst två veckor innan. Ordföranden är gruppens kontaktperson gentemot länsstyrelsen. Protokoll ska skickas till länstyrelsen. Ledamöter erhåller ett årligt arvode på 5000 kr samt reseersättning. 2 (11)

3 Älgförvaltningsgruppen får stöd från länsstyrelsen och berörda markägar- och jägarorganisationer för uppdraget. Ledamöterna ska erbjudas tillgång till utbildning och ny kunskap Nominering av ledamöter till ÄFG. Markägarsidan bör ha ett gemensamt förslag till varje post på markägarsidan i ÄFG. Dessa bör rekryteras ur de dominerande markägarorganisationerna i länet men erfarenhet, engagemang och personlig lämplighet är viktigare än organisationstillhörighet. Detta samordnas förslagvis genom länets markägargrupp, i de län där sådan grupp finns. Markägarnas ledamöter ska representera annan markanvändning än jakt. ÄFG:s arbetsuppgifter Älgförvaltningsgruppen upprättar en älgförvaltningsplan för en ekosystembaserad förvaltning av älgstammen. Älgförvaltningsplanen tas fram för en period av tre år. Planmallen i älgportalen ska användas. Älgförvaltningsplanens uppställda mål följs upp och ses över varje år vilket sker både under jaktsäsong och mellan jaktsäsonger. Så långt möjligt skall jakten inom området samordnas genom samråd och dialog med markägarna och jägarna inom berörda älgskötselområden och licensområden, om licensområden inom ÄFO sammantaget har areal som är av betydelse för älgförvaltningen. Löpande kontakt sker med berörda myndigheter, Skogsstyrelsen och respektive länsstyrelse. Gruppen inhämtar, sammanställer och analyserar inventeringsunderlag, foderprognoser samt granskar inventeringar som genomförs inom förvaltningsområdet. Inventeringar är t ex betesskadeinventeringar ÄBIN, älgobs, spillningsinventeringar och i förekommande fall flyginventeringar. Vidare följer gruppen upp statistik och information rörande avskjutning, viltolyckor, synpunkter inhämtas genom samråd med olika intressenter. Gruppen ska tillgodogöra sig kunskap om rovdjursförekomst, viltolyckor, skador i skogs- och jordbruk och med dessa utgångspunkter och fakta om älgstammens storlek och sammansättning upprätta en älgförvaltningsplan. Här anges kvantitativa och kvalitativa mål för älgstammen och avskjutningsmål. ÄFG ser över planen minst en gång per år och föreslår ändringar, länsstyrelsen godkänner. 3 (11)

4 Gruppen granskar de älgskötselplaner som tagits fram av respektive älgskötsel-område inom ÄFO och hur dessa harmonierar med fastställd älgförvaltningsplan. ÄFG ska tillstyrka eller avstyrka ÄSO-planerna. Om ÄSO-planer inte harmonierar med ÄFO-planen ska dialog föras med berört ÄSO om att justera planen. Om ÄSO-planen därefter inte harmonierar med ÄFOplanen, skriver ÄFG yttrande till länsstyrelsen och avstyrker ÄSO-planen. Gruppen föreslår den minsta areal som krävs för att få fälla en älgkalv respektive en vuxen älg inom älgförvaltningsområdet för länsstyrelsens beslut om licensområden. Arealkrav kan vara olika inom älgförvaltningsområdet. Om t ex jaktresultatet kraftigt avviker från älgförvaltningens mål ska gruppen aktivt verka för att lämpliga åtgärder vidtas, genom dialog med berörda jakträttshavare, eller företrädare för sådana, samt rapportera till länsstyrelsen att uppsatta mål för avskjutning inte kommer att nås under pågående jaktsäsong. Vem gör vad och vad ska man göra i en älgförvaltningsgrupp? Det är viktigt att komma ihåg att en ÄFG tar fram förslag, som länsstyrelsen sedan grundar sina beslut på. Detta kan tyckas vara en svag styrning från ÄFG. Det grundar sig emellertid på att om en ÄFG tar ett beslut i ordets formella mening om planer och älgtilldelning, skulle ÄFG rent juridiskt fått karaktären av myndighet, med allt var det innebär av ansvar, möjlighet för enskilda att överklaga beslut osv. ÄFGs uppdrag är minst lika viktigt ändå men inte så juridiskt komplicerat. Grundbulten är att de förslag som ÄFG tar fram, grundas på kunskap. Inte löst tyckande som var vanligt i de tidigare, nu slopade, lokala samråden om älgjakt. Med kunskap menas fakta grundad på den statistik, inventeringar, info om viltolyckor mm som ska finnas tillgängliga för en ÄFG. Tillgängliga underlag kommer att variera beroende på vilka inventeringar som kunnat genomföras i respektive ÄFO. Skogsstyrelsen tar varje år fram foderprognoser för alla ÄFO. Älgbetesinventeringar (ÄBIN) är viktiga för att få en relevant skadebild och genom en långsiktig finansiering samt regelbundna omdrev och uppföljningar får man en god uppfattning tillgång på foder och skadefrekvenser över tid. Det är viktigt att det råder samförstånd mellan ingående organisationer/aktörer om inventeringsmetoderna i det nya älgförvaltningssystemet. Att ifrågasätta resultat från någon av inventeringarna borde rimligen inte förekomma från någon sida, förutsatt att data är insamlade enligt gällande normer. Ordföranden är sammankallande och har utslagsröst i den mån ÄFG inte kan enas om förslagen. Hela idén med det nya älgförvaltningssystemet bygger på frivilligt deltagande och gemensamt ansvar från markägare och jägare. Beslutsunderlagen* för både skogen och viltstammarna ska vara kvalitetssäkrade. För att underlagen ska anses kvalitetssäkrade måste hela kedjan i framtagandet vara kvalitetssäkrat dvs. metodik, genomförande, analys och presentation. Inget faktaunderlag svarar upp mot dessa krav bättre än vad ÄBIN gör, vilket ger stor tillförlitlighet! * ÄBIN, foderprognos, referenshägn, avskjutningsstatistik, älgobs, spillningsinventering, älgkalvvikter, flyginventering m.fl 4 (11)

5 ÄFG bör sträva efter konsensus och kompromisslösningar men det får inte innebära att vi frångår skogsbrukets mål med älgförvaltningen. Oenighet inom ÄFG undergräver ÄFG:s trovärdighet och auktoritet. Markägarsidan ska vara restriktiv i användandet av utslagsrösten som följer med ordförandeskapet. Det är främst om det är uppenbart att motpartens uppfattning inte bygger på fakta, eller om motparten medvetet bortser från fakta som det finns skäl att använda utslagsrösten, eller att markägarrepresentanterna anser sig ha god grund för en annan bedömning. Vilket mandat har markägarrepresentanterna i ett ÄFG Som markägarrepresentant i en ÄFG ska man företräda skogs- och jordbrukets gemensamma intressen inom ÄFO. Den egna organisationstillhörigheten är därför av underordnad betydelse. Markägarrepresentanterna är ofta jaktintresserade vid sidan om sitt ägande och brukande av jord och skog samt många gånger mycket kunniga i jaktliga frågor. Det är dock ett absolut krav att skilja sitt personliga jaktintresse från markägaruppdraget i ÄFG. Jägarna är väl företrädda i ÄFG. Markägarna ska aldrig ta på jägarkepsen i ÄFG men väl lyssna och väga in jägarintressenternas argument och synpunkter i sin egen bedömning. Mandatet som markägare ska balansera jaktintresset, inte förstärka jaktintresset. Viktigt att tänka på vårt förhållningssätt: Bygg inte upp konflikter i onödan, markägare och jägare har ett gemensamt uppdrag Uppgifter om skogstillståndet enligt ÄBIN är det enskilt viktigaste beslutsunderlaget Nödvändigt med en bra dialog med länsstyrelsen, som måste vara aktiv. Ställ krav! Älgförvaltningsplanen är styrande/vägledande för älgskötselplanerna Se Naturvårdsverkets föreskrifter 18 och 25 I Älgförvaltningsplanen bör följande råd och vägledning till Älgskötselområdena alltid finnas: Målet på vuxna måste uppfyllas även om inte målet på kalvar nås. Inga restriktioner får finnas som begränsar avskjutningsmålen på vuxna älgar. Utöver lagets avskjutningsmål ska det alltid vara fritt att skjuta fler kalvar. ÄSOt kan avlysa jakten på kalv om ÄSOts mål överskrids alltför mycket vilket är sällan förekommande. Avlysningsjakt ska tillämpas vid behov för att säkerställa att avskjutningsmålen uppnås. 5 (11)

6 Frågor att tänka på. Beslutsunderlagen som ÄFG har att tillgå är inte alltid samstämmiga. Älgobs kan indikera en sjunkande älgstam samtidigt som skadorna enligt ÄBIN ökar, och båda KAN vara korrekta beskrivningar av verkligheten! Ett flerårsmedelvärde från ÄBIN som anger för höga betesskadenivåer bör alltid väga väldigt tungt vid beslut om avskjutningsnivåer. Ett av problemen i debatten om antal älgar, skador på skog och älgfoder är att foderskapande åtgärder från jägarhåll framställs som lösningen på problemet. Åsikten att man kan få utrymme för fler älgar och att minska betesskadorna genom att skapa annat foder än tall är vanlig. Sanningen är att tall är stapelföda för älg vintertid. Det enda som på lång sikt, i vissa områden, skulle kunna medge något fler älgar utan att betesskadorna ökar är en betydligt större areal tallungskogar och därmed större tillgång till vinterfoder för älg. Sommarbete för älg är inte en begränsande faktor för älgtillgången, annat än i delar av Sverige där konkurrensen mellan hjortdjuren (älg, rådjur, kron- och dovhjort) gör att sommarfodret inte räcker till. Det är alltså ett förändrat skogstillstånd, med större areal tallungskog, som på sikt skulle kunna medge fler älgar. Nu minskar istället arealen tallungskog på många håll därför att det inte går att plantera tall, på grund av det höga betestrycket. En minskning av älgstammen (och övriga klövviltstammar) är därför ofta nödvändig för skapa förutsättningar för ett ståndortsanpassat, ekonomiskt och biologiskt hållbart skogsbruk. Om man först minskar klövviltstammarna kan arealen tallungskog och därmed fodermängden i ungskogarna öka och på sikt kan detta skapa utrymme för en något större älgstam än vad som anses möjligt idag. Då arealen tallungskog är stor späds betestrycket ut på fler stammar över en större areal och skadorna kan lättare hållas på en acceptabel nivå. Om arealen tallungskog däremot är liten blir skadorna svårare på det fåtal tallar som finns. Man bör som skogsägare även utnyttja andra möjligheter till foderskapande åtgärder där det är möjligt utan kännbara kostnader. Den mängd extra foder som kan produceras på de marginella ytor som finns tillgängliga, t.ex. kraftledningsgator och vägrenar, är dock små. Som exempel kan nämnas att av den totala landarealen i Sverige utgör produktiv skogsmarksareal ca 55 % varav ca 6 % är foderproducerande ungskog, medan arealen kraftledningar och skogsbilvägkanter tillsammans utgör mindre än 1 % (källa: Skogsstatistisk årsbok). Även om de sistnämnda bidrar, är det således varken en kortsiktig eller långsiktig lösning på foderbrist och för stora betesskador än mindre ett incitament för ökningar av klövviltstammarnas numerär. Viktigt att beakta är att en stor andel av kraftledningsgator och vägkanter redan idag producerar mycket viltfoder, de ligger inte i träda. En del av problematiken är att 80-talets älgexplosion fortfarande är en slags måttstock som nutida älgtillgång och möjlighet till att fälla älg jämförs med. Den jämförelsen är inte rimlig. Älgexplosionen tog fart utan att vare sig myndigheter, markägare eller jägare till en början förstod vad som hände. Älgtätheter på älgar/1000 ha var vanliga och betesskadorna 6 (11)

7 skenade. Även nuvarande älgtätheter som ofta ligger på 7 15 älgar per/1000 ha är i en internationell jämförelse extrema, figur 1. Dagsläget är alltså inte något normaltillstånd. I den jämförelsen ska man också notera att skogstillståndet påverkar älgtätheten. I ett landskap med modernt, aktivt skogsbruk (Sverige, Finland) kan man ha fler älgar per ytenhet än t.ex. i Alaska. Trakthyggesbruk och välskötta tallföryngringar skapar mycket mer viltfoder än lågintensivt skogsbruk. Det är viktigt att betona att det är det svenska trakthyggesbruket som gett möjlighet till relativt stora älgstammar (i en internationell jämförelse). Samtidigt genererar älgstammen omfattande betesskador när den tenderar att bli större än vad fodret medger. Trakthyggesbrukets genomslag medförde ett markant ökat foderutbud och älgstammen var som störst under 80-talet. Trots mycket stor älgstam rådde ingen foderbrist. Det visade sig t.ex. i högre kalvvikter då än nu. Oavsett att älgstammen nu är mindre råder på många håll foderbrist, därför att arealen tallungskog minskat markant. Det är klarlagt att älgexplosionen följd av rådjursexplosion och södra Sveriges ökande dov- och kronhjortsstammar - sammantaget har lett till ett betestryck över mycket lång tid, som vi tidigare aldrig haft. Man kan inte förstå sambandet mellan älgtäthet och skador om man inte inkluderar utvecklingen av tallungskogsarealen. Trots höga avverkningsvolymer och avverkningsarealer har mängden vinterfoder i form av tallungskogar, 1-4 m halverats sedan 80-talet. Det är inte allmänt känt. 7 (11)

8 Areal tallungskog, 1-4 m. 5-årsmedelvärden (2010: ) Det saknas säkra skattningar på det totala antalet älgar i Sverige och ofta används avskjutningssiffror som ett index över älgstammens utveckling, med antagandet att det årliga jaktuttaget utgör en lika stor andel varje år. Detta är givetvis inte en sanning utan en förenklad bild av verkligheten. Om man slår ut tallungskogsarealen per fälld älg ser man att den har minskat med ca 40% sedan toppåren på 90-talet, då det fanns mest vinterfoder per fälld älg. Den minskande mängden tillgängligt vinterfoder per älg är en delförklaring till den ökande mängden betesskador trots att älgstammen på flera håll minskar. 16,0 14,0 12,0 10,0 8,0 6,0 4,0 2,0 Tallungskogsareal (1-4m) per fälld älg i Sverige 0, (11)

9 I Sverige är de lokala variationerna i älgtäthet stora, det måste alltid vägas in i bedömningen. Medelvärden för Sverige eller hela landskap kan inte användas i älgförvaltningen. Utgångspunkten är att Sveriges älgtäthet är unik och att jämförelser med 80-talets älgstam leder fel i viltförvaltningen. Ytterligare en aspekt som ofta diskuteras är den om antal älgar kontra älgstammens kvalitet. Kvalitet i en älgstam är knappast definierad men brukar beskrivas som hög medelålder, hög reproduktion per älgko, höga kalvvikter och stora horn på tjurarna. För jord- och skogsbrukets intressen är det i princip en fördel med en älgstam som har hög medelålder och hög reproduktion per älgko. Då kan man ha relativt få djur i vinterstam, djur som därmed gör mindre skada i skogen under vintern och har hög reproduktion och som därmed ger många skottillfällen under hösten. I en situation där älgstammen snabbt måste minskas är det dock svårt att finjustera älgstammen. Då krävs att det totala antalet älgar, men också antalet vuxna hondjur sänks snabbt. Hondjursavskjutningen är alltid den viktigaste åtgärden när en älgstam ska regleras. Avskjutning av kalv och tjur påverkar förstås antalet älgar, men reproduktionen kan i praktiken bara ändras genom ökat jakttryck på hondjur. Antalet älgar är avgörande för skadornas storlek. I en akut situation är det högsta prioritet att ändra antalet älgar. Älgstammens kvalitet blir främst en fråga att hantera i lugnare perioder av förvaltningen. Ofta framförs andelen kalv i avskjutningen som ett kvalitetsmått för älgstammen vilket markägarsidan inte ställer sig bakom. Kvalitetsmåtten avser den stam som återstår EFTER avslutad jakt och kalvskyttet ska istället ses som ett medel för att nå uppställda mål. En hög andel kalv i avskjutningen kan erhållas genom att öka antalet fällda kalvar, eller minska antalet vuxna som fälls. Ett mål om hög kalvandel i avskjutningen får inte användas som argument för att fälla färre vuxna. Att fälla en stor andel kalvar är speciellt svårt i ett skede när man har som mål att ta ned en älgstam. Älgbetesinventeringen (ÄBIN) Det viktigaste instrumentet för att öka kunskapen om var balanspunkten finns mellan skog och vilt är att kontinuerligt genomföra/följa upp betesinventeringar i form av ÄBIN. Äbin är en kvalitetssäkrad basmetod i den nya älgförvaltningen. Äbin ger för ett inventeringsområde, vanligen ett ÄFO, bland annat svar på: - antal tallar (granar, björkar, övriga trädslag) med färska viltskador - antal oskadade tallar (granar) - andel provytor med förekomst av rönn, asp, sälg och ek (RASE) - andel provytor med god konkurrensstatus för RASE - etc Detta underlag hämtas via Älgportalen och förs in i älgförvaltningsplanen. Man ska dock inte fästa så stor vikt vid enskilda års värden utan istället följa utvecklingen över flera år, exempelvis via glidande treårsmedelvärden. Via dessa får man vägledning om åt vilket håll vi är på väg och vilka åtgärder som eventuellt bör vidtas. 9 (11)

10 Skogsbrukets mål för skog och klövvilt Modernt skogsbruk är viltvänligt ett aktivt, hållbart och ståndortsanpassat skogsbruk ger både skydd och foder åt viltet. Vilt är en viktig och självklar del av skogslandskapet och ska finnas i långsiktigt livskraftiga populationer. Vilt är av stort värde för jakt och annan rekreation. Den adaptiva klövviltförvaltningen strävar efter balans mellan klövviltstammar och fodertillgång för att uppnå såväl hög skogsproduktion som livskraftiga viltstammar av hög kvalitet. Svenskt skogsbruk har formulerat mål som samtliga bedöms nödvändiga för att uppfylla den adaptiva klövviltförvaltningens intentioner. Målen ska utvärderas 2015 och revideras vid behov. Huvudmål: Klövviltstammarna ska vara i balans med fodertillgången. 1. Det ska vara möjligt att i hela Sverige föryngra skogsmarken med lämpligt trädslag. 2. Minst 7 av 10 föryngrade tallstammar ska vid 5 m höjd vara oskadade. 3. RASE ska kunna bli trädbildande i hela Sverige där de är naturligt förekommande. Mätbara mål: 1. Det ska vara möjligt att i hela Sverige föryngra skogsmarken med lämpligt trädslag Andelen tall och andra betesbegärliga trädslag i ungskogar ska öka inom de älgförvaltningsområden där trädslagen idag har reducerats till följd av klövviltbete av 10 föryngrade tallstammar ska vid 5 m höjd vara oskadade På ÄFO-nivå ska minst 70 % av Äbin-inventerade tallar ha förutsättningar att förbli oskadade av klövvilt vid 5 m medelhöjd. I rena tallbestånd innebär detta att för T28 minst 1600, för T24 minst 1400 och för T20 minst 1200 tallstammar/ha ska vara oskadade av klövvilt vid 5 m medelhöjd. För att säkerställa att målet vid 5 m höjd ska kunna nås, används ett nyckeltal för hur stora årliga färska skador enligt Äbin som kan accepteras. Nyckeltalet för acceptabel färsk skada anges per ÄFO och varierar med bonitet och skadehistorik, vanligen mellan 2 och 5 %. 3. RASE ska kunna bli trädbildande i hela Sverige där de är naturligt förekommande. Konkurrensstatusen för RASE ska öka på älgförvaltningsområdesnivå. Detta innebär att där trädslagen förekommer ska en större andel trädindivider ha en höjd som är minst lika hög som medelhöjden hos barrträden. 10 (11)

11 Skogsbrukets förhållningssätt: Under följer ett ramverk för hur skogsbruket ska arbeta för att nå de uppsatta målen. Ett ståndortsanpassat trakthyggesbruk utgör grunden för skog-vilt balansen. Mål för skogsskötsel och naturvård ska vara vägledande för klövviltsförvaltningen. Mål för skogsskötsel och naturvård måste kunna nås utan stödutfodring annat än under extraordinära vinterförhållanden. Klövviltstammarnas numerär och sammansättning ska anpassas efter vad fodertillgång, betesskador och mål för biologisk mångfald medger. Måltal för älg formuleras inom respektive älgförvaltningsområde. Målen ska uppnås genom en reglerande jakt inom ordinarie klövviltförvaltning. Markägare ska kunna beviljas skyddsjakt på ett snabbt och förutsägbart sätt i situationer då målen inte nås inom ordinarie klövviltförvaltning. Rovdjursförekomst får inte innebära att klövviltstammarna tillåts öka om det leder till oacceptabla betesskador. En tillfredsställande föryngring ska kunna ske med för ståndorten lämpligt barrträdslag utan skyddsåtgärder såsom stängsling eller användande av annat viltskydd. Länkar (11)