Mänskliga rättigheter i Turkmenistan Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna

Transkript

1 Denna rapport är en sammanställning grundad på Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte ge en fullständig bild av läget för de mänskliga rättigheterna i landet. Information bör sökas också från andra källor. Utrikesdepartementet Mänskliga rättigheter i Turkmenistan 2007 ALLMÄNT 1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna Efter det oväntade regimskiftet i Turkmenistan i december 2006 februari 2007 befinner sig landet i något av ett övergångsskede. I detta skede kan vissa små förbättringar även noteras inom området mänskliga rättigheter. Den nye presidenten, Gurbanguly Berdimuhamedow, har gjort uttalanden om behovet av respekt för mänskliga rättigheter och vikten av ett förbättrat samarbete med de internationella organisationer som arbetar inom detta område. Att förverkliga dessa avsikter i ett samhälle som länge varit totalitärt kommer dock att ta avsevärd tid. Likväl förefaller många internationella bedömare vara beredda att ta fasta på de utfästelser om förbättringar som landets nye president givit Landet är dock fortfarande en enpartistat. Såväl parlament som regering saknar reellt inflytande. Istället intar en fjärde maktgren, Folkets råd, med presidenten som ordförande, positionen som landets högsta maktorgan. Personkulten kring den förre presidenten Nijazov har tidigare genomsyrat hela samhället. Under den tid som gått efter hans död har denna kult i viss mån avtagit. Han omtalas inte längre som den Store Türkmenbaşi ( alla turkmeners fader ) utan rätt och slätt som den förste presidenten. Hans efterträdares strävan att framhäva sin egen person synes vara betydligt mera begränsad. Fortfarande saknas politisk opposition helt och hållet. Såväl enskilda individer som det civila samhället kontrolleras hårt av säkerhetstjänsten. 2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s konventionskommittéer

2 2 Turkmenistan har tillträtt: Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) samt de fakultativa tilläggsprotokollen om enskild klagorätt och avskaffandet av dödsstraffet Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering (CERD) Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot kvinnor (CEDAW) men inte det fakultativa protokollet om enskild klagorätt (som inte heller har undertecknats) Konventionen mot tortyr (CAT) men inte det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr (som inte heller har undertecknats) Konventionen om barnets rättigheter (CRC) samt de två tillhörande protokollen om barn i väpnade konflikter och handel med barn, barnprostitution och barnpornografi. Flyktingkonventionen samt det tillhörande protokollet från Turkmenistan har dock inte undertecknat eller tillträtt: Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder Konventionen mot påtvingade försvinnanden Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (ICC). Turkmenistan har hittills endast i mycket begränsad utsträckning rapporterat till berörda FN-kommittéer om konventionernas tillämpning (konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering respektive konventionen om barnens rättigheter) och då med flera års försening. Det är värt att notera att Turkmenistan under 2007 förklarat sig berett att ta emot ett antal FNrapportörer som tidigare vägrats inresa. Dessutom har på presidentens initiativ tillsatts en interdepartemental kommission som, med UNDP:s bistånd, skall förbättra landets möjligheter att uppfylla de rapporteringskrav till FN-systemet som följer av konventionsundertecknandena. MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER 3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr Till skillnad från 2006 har det under 2007 inte förekommit uppgifter om dödsfall under mystiska former, till exempel av journalister som kritiserat regimen. Däremot rapporterar fortfarande ett flertal internationella organisationer om användning av tortyr i häkten och fängelser, ofta som ett

3 sätt att tvinga fram bekännelser. Fallen av tortyr och misshandel ökade markant i samband med utredningarna av det påstådda attentatet mot dåvarande president Nijazov i november Även släktingar till dem som anklagades för inblandning i attentatet rapporteras ha utsatts för hotelser och i vissa fall tortyr. Ett antal av dem har dock under det gångna året frisläppts. Förhållandena på landets fängelser är mycket bristfälliga. Fängelserna är överfulla och de sanitära villkoren undermåliga. Sjukdomar som tuberkulos sprids snabbt och det råder brist på mat och mediciner. Många interner måste för att överleva förlita sig på att släktingar och vänner levererar mat. De fångar som är dömda enligt lagen om fosterlandsförrädare får inte ta emot matpaket utifrån. Flera dödsfall i fängelser har inträffat till följd av ohälsosamma förhållanden. Internationella rödakorsetkommitténs, ICRC, strävan att få tillträde till fängelser möter fortfarande på visst motstånd från myndigheternas sida. Presidentens årliga amnestier, som numera synes ha blivit något av en tradition, föranleds, enligt flera organisationer för mänskliga rättigheter, främst av att fängelsesystemet inte fysiskt klarar av att hantera alla fångar. Det bör också noteras att politiskt misshagliga fångar tidigare inte har omfattats av amnestin, som främst tycks omfatta personer dömda för stöld eller narkotikabrott. Men 2007 släpptes även ett tiotal politiska fångar, bland annat landets tidigare Mufti (rättslärd uttolkare av den islamska religiösa lagen). 4. Dödsstraff Turkmenistan avskaffade dödsstraffet Rätten till frihet och personlig säkerhet Säkerhetstjänstens uppgift har varit att kontrollera medborgarna. Organisationen antas vara effektiv och ha mycket god kännedom om vad som sker i samhället. Såväl den egna befolkningen som utländska besökare och diplomater övervakas genom personlig bevakning, telefonavlyssning och kontroll av e-post. Det saknas lagliga begränsningar vad gäller avlyssning och övervakning. Godtyckliga frihetsberövanden förekommer i stor omfattning. Särskilt utsatta är personer, som utpekas som kritiska mot regeringen. Vanligtvis grips dessa efter anklagelser, som inte är relaterade till politisk verksamhet. Även om kravet på utresevisum formellt avskaffades i januari 2004 har myndigheterna stora möjligheter att godtyckligt avgöra vem som i praktiken

4 kan resa utomlands. Värt att notera är dock att under 2007 tilläts ett litet antal personer som tidigare varit politiskt förföljda att lämna landet (bland annat ett utdraget och internationellt uppmärksammat fall med direkt anknytning till Sverige). De tidigare begränsningarna för befolkningen att röra sig inom rikets gränser har tagits bort under Ett vanligt förekommande problem är att myndigheterna konfiskerar privatbostäder. Detta sker ofta i samband med att fastigheter rivs för att lämna plats för lyxbostäder eller offentliga byggnader. De personer som drabbas får ringa eller ingen ersättning Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen Rättssystemet har i stort sett inte förändrats sedan sovjettiden. I praktiken är rättsväsendet underställt presidenten, som har makt att tillsätta och avsätta alla domare. Det finns lokala och regionala domstolar samt en Högsta domstol. Enligt lagen skall rättegångar vara offentliga och åtalade, som inte har råd med försvarsadvokat, skall förses med en försvarsadvokat genom statens försorg. Dessa rättigheter respekteras dock inte alltid i praktiken och få advokater är verkligt oberoende. Säkerhetsministeriet rapporteras hålla öppet några timmar i veckan för att ta emot medborgarnas eventuella klagomål om brott mot de mänskliga en det är oklart hur detta fungerar i praktiken. Det finns även en särskild kommission för mänskliga rättigheter, som enligt uppgift regelbundet tar emot klagomål. Men kommissionen verkar inte ha någon reell makt att ta itu med problemen. Det bör i sammanhanget generellt påminnas om att myndighetsutövningen från polisen och säkerhetsorganens sida ofta kännetecknas av godtycke, vilket sätter rättssäkerheten ur spel. 7. Straffrihet Straffrihet, det vill säga underlåtenhet från statens sida att beivra och bestraffa brott och särskilt brott begångna av representanter för staten, är ett problem. Visserligen förekommer med jämna mellanrum att polis och säkerhetstjänst undersöks, enligt uppgift för att utreda anmälningar om tortyr och misshandel. Det finns dock anledning att misstänka att detta är ett sätt att göra sig av med illa omtyckta tjänstemän snarare än en process för att värna de mänskliga rättigheterna.

5 5 8. Yttrande-, tryck-, mötes-, förenings- och religionsfrihet m.m. Yttrande- och tryckfrihet föreskrivs i konstitutionen men i praktiken är dessa rättigheter kraftigt beskurna. Alla media kontrolleras av staten. Kritik mot presidenten och regeringen är närmast otänkbar. Staten finansierar nästan alla tryckta media och censurerar dagstidningar. Endast en dagstidning utges på ryska (en närmast ordagrann översättning av en motsvarande turkmenskspråkig). Det är mycket svårt, närmast omöjligt, att få tag på tidningar från utlandet. Prenumerationen på utländsk press motarbetas och förhindras. Alla tryckpressar och kopieringsmaskiner i landet måste registreras, varvid en person måste anges som ansvarig för det som trycks och kopieras. I den rankning av pressfriheten som organisationen Reportrar utan gränser gjorde år 2006 i 169 länder, hamnar Turkmenistan på plats 167. Organisationen ansåg att läget för media var oförändrat jämfört med De som har råd att köpa en egen parabol kan se satellit-tv med flera utländska kanaler. Den enda internetleverantören är statlig och det finns tecken på att e-postkommunikation övervakas. Allt tyder också på att besöken på oppositionella hemsidor, som etablerats på servrar utomlands, registreras av myndigheterna. Andra sidor är helt blockerade. Presidenten har visserligen pläderat för en stark utbyggnad av Internet-tillgången, inte minst inom skolsystemet och på landsbygden, men detta verkar ännu inte ha omsatts i praktiken i någon större utsträckning. De flesta invånare har inte heller råd med internet. Konstitutionen föreskriver förenings- och församlingsfrihet, men i praktiken är dessa rättigheter begränsade. Det enda registrerade politiska partiet är Demokratiska partiet det före detta Kommunistpartiet. Inga andra politiska partier har enligt myndigheterna uppfyllt kraven för att bli registrerade. Det är inte förbjudet att tillhöra något annat parti än Demokratiska partiet, men de som öppet gör det, uppges ha utsatts för trakasserier och i vissa fall blivit av med sina arbeten. Även enskilda organisationer uppger att det är mycket komplicerat att bli registrerad. Endast ett fåtal, cirka 30, verkligt oberoende organisationer finns. Ingen av dessa sysslar dock med mänskliga rättigheter utan är verksamma främst inom andra, mindre utsatta eller känsliga områden.

6 Det krävs tillstånd för att ordna offentliga möten och demonstrationer och sådana utfärdas sällan. Organisationer, som inte är registrerade, tillåts inte hålla demonstrationer. Konstitutionen påbjuder religionsfrihet men denna är i praktiken begränsad. Alla religiösa samfund måste registrera sig och för att göra det krävs minst 500 medlemmar på varje ort där registrering önskas. I början av 2004 avskaffades de tidigare bestämmelserna om straff gentemot icke-registrerade religiösa samfund. Samtidigt gjordes vissa ändringar i bestämmelserna, vilket lett till att förutom de tidigare registrerade sunnimuslimska och ryskortodoxa grupperingarna, ytterligare ett tiotal samfund har registrerats. Även om ett samfund fått officiell registrering kan deras möten och sammankomster utsättas för trakasserier från myndigheterna De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna Det senaste parlamentsvalet, som hölls i december 2004, resulterade i att alla 50 invalda representerar presidentens parti. Samtliga kandidater var utvalda och godkända i förhand av regeringen. Parlamentet stöder rutinmässigt presidentens förordningar och kan inte betraktas som oberoende. Inga oppositionspartier tillåts verka. Vid presidentvalet i februari 2007, som följde efter Nijazovs död, ställde sex kandidater upp, alla representerande samma parti. Gurbanguly Berdymuhamedow valdes till ny president. Röstdeltagandet uppgavs vara 98,6 procent. Företrädare för oppositionen tilläts inte delta i valet, som kritiserades för att inte ha varit fritt och rättvist. I Turkmenistan finns även en fjärde maktgren, det så kallade Folkets råd. Sommaren 2003 utarbetades flera nya tillägg till grundlagen, vilka bland annat medförde att Folkets råd blev landets högsta maktorgan. Rådet består av presidenten, parlamentsledamöter, regeringen, riksåklagaren, guvernörerna, representanter för äldreråd, ungdomsorganisationer, fackföreningar etc. Presidenten är ordförande för Folkets råd, som har till uppgift att godkänna grundlagen och ändringar av denna, besluta om datum och förutsättningar för val och folkomröstningar och godkänna program för landets politiska, ekonomiska och sociala utveckling. Kvinnorna är underrepresenterade i det politiska livet. 14 av 50 parlamentsledamöter är kvinnor. EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER

7 7 10. Rätten till arbete och relaterade frågor Diskriminering inom arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion eller politisk åsikt är förbjuden men förekommer i viss utsträckning, i synnerhet gentemot etniska minoriteter. Den normala arbetsveckan är 40 timmar. Enligt uppgift skall minimilönen ha fastställts till 75 US-dollar i månaden men det är oklart om denna bestämmelse tillämpas på alla arbetsplatser. Det finns inga fastställda hälso- och säkerhetsnormer för arbetsplatserna. Lagen nämner inte uttryckligen något om fackföreningar. De fackföreningar som existerar kontrolleras av regeringen. Tvångsarbete är förbjudet men lär, enligt bland annat internationella organisationer för mänskliga rättigheter, förekomma i viss utsträckning. Turkmenistan har tillträtt Internationella arbetsorganisationens, ILO, konventioner om föreningsfrihet och förhandlingsrätt, icke-diskriminering i arbetslivet och förbud mot tvångsarbete men som nämnts ovan är tillämpningen i många fall bristfällig. Turkmenistan har inte tillträtt ILOkonventionerna om förbud mot barnarbete (jämför punkt 15 nedan). 11. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa Det är svårt att få tillgång till tillförlitliga uppgifter om hälsosektorns finansiering. Många bedömare hävdar att korruption och mutor är ofta förekommande inom hälso- och sjukvården. Som en av sina första ämbetsåtgärder förklarade den nye presidenten sin avsikt att satsa på en uppbyggnad av landets sjukvård, inte minst för att motverka den delvisa nedmontering av sjukvården som hans företrädare genomförde. Att uppnå en godtagbar sjukvårdsstandard i hela landet torde dock inte bara kräva avsevärda finansiella och mänskliga resurser utan även avsevärd tid. Det tilltagande narkotikamissbruket i landet och därav ökande förekomst av hiv synes ännu inte ha fått tillräcklig uppmärksamhet från myndigheternas sida. Det är i sammanhanget värt att notera att mycket av den senaste statistiken inom hälsovårdsområdet som WHO kan redovisa härrör från år 2002 (i vissa fall från 1998). 12. Rätten till utbildning Bristerna i utbildningssektorn utgör ett allvarligt problem i Turkmenistan. Flera år av nedskärningar har medfört att standarden för såväl grundskola som högre utbildning kraftigt försämrats. Grundutbildningen förkortades under den förre presidents tid då det också rådde stor brist på lärare och undervisningsmaterial.

8 Ryskspråkigt undervisningsmaterial fick inte användas, trots att det många gånger helt saknades motsvarande material på turkmenska. Den förkortade skolgången innebar att studenter från Turkmenistan endast i undantagsfall betraktades som behöriga för studier vid universitet utomlands. Samtidigt erkände inte de turkmenska myndigheterna utländska diplom och examina. Även på detta område har dock den nuvarande presidenten tillkännagivit förändringar: skolgången har åter förlängts och ett samarbete och utbyte med utländska läroinstitutioner (främst i Ryssland) har inletts. Grundskoleutbildningen är obligatorisk och utbildning är officiellt avgiftsfri. Det är dock vanligt förekommande med mutor för att få en av landets få universitetsplatser Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard I ett fortfarande så slutet land som Turkmenistan är det svårt att få en uppfattning om de allmänna livsvillkoren. Inte minst gäller detta för landsbygden och mindre städer, dit utlänningar ofta har hindrats att resa. Flera utomstående bedömare talar dock om utomordentligt svåra levnadsvillkor på många håll, inte minst i de regioner där arbetslösheten uppskattas vara över 50 procent. I UNDP:s Human Development Report 2006 (FN:s fattigdomsindex) hamnar Turkmenistan på plats 109 med ett Index på 0,713 (således i ungefärlig nivå med länder som Syrien, Nicaragua och Moldavien). Index uppvisar en svagt neråtgående trend. OLIKA GRUPPERS ÅTNJUTANDE AV DE MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA 14. Kvinnors rättigheter Lagen förbjuder diskriminering på grund av kön men i praktiken görs inte tillräckligt för att motverka sådan diskriminering. Kvinnorna är underrepresenterade på högre tjänster inom statlig förvaltning och företag. De flesta kvinnor arbetar inom lågavlönade sektorer såsom hälsovård och utbildning. Kvinnor på landsbygden har generellt sämre utbildning än kvinnor i städerna och de tar mer sällan arbete utanför hemmen. Våld mot kvinnor i hemmen är utbrett. Många brott av detta slag anmäls aldrig och problemet diskuteras inte i samhället. Handel med kvinnor för prostitution är ett problem och det finns ingen lagstiftning mot människohandel.

9 9 15. Barnets rättigheter Regeringen har inte avsatt tillräckliga resurser för att säkra barnens grundläggande behov. Särskilt hälsosituationen är dålig med hög barnadödlighet. Minimiåldern för att få arbeta är 16 år. Visserligen har Turkmenistan, som enda land i Centralasien, en lag som förbjuder barnarbete men tillämpningen och efterlevnaden brister många gånger. Det är inte ovanligt att barn så unga som tio år hjälper till att arbeta med bomullsskörden. Värnplikt inträder vid 18 års ålder, men det finns en möjlighet för den som så önskar att börja värnpliktsutbildningen redan från 17 års ålder. Några uppgifter om förekomst av barnsoldater eller fängslande av barn har inte kunnat konstateras. 16. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och religiösa minoriteter samt urfolk Som en följd av den förre presidentens program för att främja det turkmenska nationsbyggandet upplever många minoritetsgrupper, varav ryssar och uzbeker utgör de största, fortfarande att de diskrimineras. Turkmeniskan är det enda officiella språket och har kommit att i ökande omfattning ersätta ryskan på många områden. Antalet skolor med undervisning på ryska har minskat kraftigt de senaste åren. All universitetsutbildning skedde under den förra regimen endast på turkmenska, men troligtvis kommer den nya ledningen att åter ge större utrymme för utbildning på ryska. Ingen undervisning i turkmenska erbjuds för vuxna, vilket innebär att den som behöver lära sig turkmenska för att få tillgång till högre utbildning måste ha råd att anlita privatlärare. Icketurkmener uppger även att de diskrimineras på arbetsmarknaden, särskilt vad gäller högre tjänster. 17. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet Homosexuella handlingar mellan män är förbjudet enligt lag men åtal enligt denna paragraf är enligt uppgift ovanliga. Homosexualitet mellan kvinnor har aldrig reglerats i lag. Traditionella värderingar gör att HBT-personer knappast är socialt accepterade. Personer som väljer att öppet visa sin homosexualitet riskerar att utsättas för

10 10 trakasserier av omgivningen. Det verkar däremot inte förkomma någon systematisk förföljelse av homosexuella från myndighetshåll. 18 Flyktingars rättigheter Regeringen samarbetar med FN:s flyktingorgan UNHCR för att bedöma flyktingars status och för att bistå dem med hjälp. Landets flyktingar kommer framför allt från Afghanistan men även från Tadzjikistan. I övrigt söker få sin tillflykt i Turkmenistan. Värt att uppmärksamma är att myndigheterna under sommaren 2005 gav medborgarskap åt cirka flyktingar från Tadzjikistan (etniska turkmener). Ytterligare cirka flyktingar beviljades permanent uppehållstillstånd. Turkmenistan har även samarbetat aktivt med det internationella samfundet avseende leveranser av humanitär hjälp till flyktingar i Afghanistan. 19. Funktionshindrades rättigheter Diskriminering av funktionshindrade förekommer i viss utsträckning på arbetsmarknaden och inom utbildningssektorn. Från statens sida har mycket lite gjorts för att komma till rätta med dessa problem. Funktionshindrade får vissa statliga bidrag men dessa är inte tillräckliga för att klara en dräglig levnadsstandard. Barn med funktionshinder går i särskilda internatskolor. ÖVRIGT 20. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter Det civila samhället är fortfarande synnerligen begränsat och övervakas av säkerhetstjänsten. Inga lokala eller internationella frivilligorganisationer för mänskliga rättigheter kan verka i Turkmenistan. 21. Internationella och svenska insatser på området mänskliga rättigheter Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE, liksom även flera FN-organ har tidigare haft ytterst begränsade möjligheter att genomföra några insatser på området mänskliga rättigheter i landet. Från såväl OSSE som FN rapporteras dock numera om en begynnande attitydförändring hos myndigheterna, varigenom dessa organisationers möjligheter att verka även för mänskliga rättigheter ökar. Sverige bedriver inget bilateralt utvecklingssamarbete i Turkmenistan.