Högskolan i Halmstad SET- Biomedicin inriktning fysisk träning 180 hp. Handledare: James Parker & Eva Strandell

Transkript

1 KANDIDATUPPSATS

2 Innehållsförteckning 1. Bakgrund Introduktion och tidigare forskning PAP och muskulär power: Ett fysiologiskt perspektiv PAP och olika parametrar Linear Position Trandsducer (LPT) Syfte Metod Deltagare Testprocedur... 5 Testdag Testdag Testdag Standardisering av testupplägg Bearbetning av data Resultat Average power Average velocity Peak velocity Diskussion Referenser Artiklar Böcker Opublicerade verk Bilagor

3 1. Bakgrund 1.1 Introduktion och tidigare forskning Post Activation Potentiation (PAP) är ett fenomen som akut kan förbättra atletisk prestation. Tidigare bedriven forskning inom ämnet har visat på till stor del positiva resultat (Wilson et al. 2012). Ett vanligt upplägg är att testpersonerna utför någon typ av styrkeövning med tung belastning, uppemot 90 % av 1 repetitionsmax (RM), för att sedan utföra ett explosivt moment där bästa möjliga prestation eftersträvas. Olika typer av hopp är frekvent förekommande övningar för att mäta prestationen och knäböj har vid flertalet tillfällen agerat potentieringsstimuli. Fördelaktig vilotid mellan den tunga potentieringsövningen och det explosiva prestationsmomentet bedöms vara någonstans mellan 7-10 min (Wilson et al. 2012). Som ovan nämnt har PAP visat sig generera förbättrad prestation i explosiva övningar efter utfört tungt styrkemoment men det omvända förhållandet är desto mindre utforskat. Antalet studier som utförts är begränsade till antalet men har visat på positiva resultat. Masamoto et al. (2003) utförde olika typer av hopp med väldigt låg volym (1set, 2- repetitioner) 30 sekunder innan 1RM test i knäböj, vilket gav en signifikant prestationsökning. Chen et al. (2013) fann att drop jumps (DJ) kunde resultera i en akut prestationsförbättring i CMJ. I den studien konstaterades att kort vila (under 2 min) och låg volym (under 10 hopp) var effektivast för bättre prestation. Efter 2 minuter började effekten avta. Även Hilfiker et al. (2007) fick positiva resultat av att använda DJ med låg volym (1 set, 5 repetitioner) som stimuli. Baserat på detta föreslogs att välarrangerad plyometrisk träning kan ge en PAP-effekt. Studier på dylika upplägg är som sagt få vilket gör detta området extra intressant att undersöka ytterligare PAP och muskulär power: Ett fysiologiskt perspektiv Muskulär power är en av de viktigaste parametrarna för atletisk prestation, särskilt inom idrotter där explosivitet och snabba riktningsförändringar är avgörande. Power är produkten av kraft (d.v.s. styrka i det här sammanhanget) och hastighet. Enheten är Watt (W). För maximal utveckling av power ska alltså både kraft och hastighet vara så höga som möjligt. I idrottens värld är det i de flesta fall den egna kroppen som ska flyttas och fokus ligger då på att flytta denna så fort som möjligt. Vissa undantag finns förstås, tyngdlyftning är ett bra exempel (Kraemer & Looney 2012). Stretch-shortening cycle (SSC) är ett fenomen som ofta utnyttjas och som har visat sig öka en individs power output vid en viss rörelse. SSC inleds med en kontrarörelse som resulterar i stretch av den aktiva muskeln. En muskel är kapabel att stretchas på detta sätt p.g.a. den elastiska bindväv som omger muskelfibrerna i olika lager. När en muskel stretchas på detta sätt stretchas också specifika mekanoreceptorer, muskelspolar, och dessa skickar då feedback till det centrala nervsystemet (CNS). Detta resulterar i en signal om att muskeln ska kontrahera för att förhindra eventuell vävnadsskada. När detta synkroniseras med en koncentrisk muskelaktion kan alltså muskulär power öka (Kraemer & Looney 2012). 2

4 Kroppens skelettmuskulatur består av de olika muskelfibertyperna: typ I, IIa och IIx. Hennemans storleksprincip syftar till att de mindre fibertyperna aktiveras före de större. De så kallade typ I-fibrerna, även kallade långsamma, är minst i storlek och används främst vid lättare belastning samt uthållighetsträning. Typ IIa-fibrerna kopplas in efter att typ I är aktiverade, detta för att kunna hantera större belastningar. Typ IIx-fibrerna är de mest explosiva och kopplas in vid maximalt muskelarbete samt explosivt arbete. Maximal effektutveckling i knäböj behöver således aktivering av alla muskelfibertyper för att optimera prestationen. Flertalat faktorer spelar in på rekryteringen av muskelfibrer. Hennemans storleksprincip hör däremot till bland de viktigaste när det gäller att förstå muskelrekrytering (De Luca & Contessa 2011; Duchateau, Semmler & Enoka 2006; Kraemer & Looney 2012). Muskelfibertyp har visat sig ha betydelse för hur PAP påverkar muskeln. En muskel med stor andel typ II fibrer är mer mottagbara för att få en PAP-effekt. Effekten är också störst hos muskler med kortast sammandragningstid. Atleter inom sporter där maximal intensitet och explosivitet utgör grunden bör således uppvisa en större PAP-effekt i de muskler som är involverade i deras idrottsprestation (Lorenz et al. 2011; Hamada et al. 2000b; Pääsuke et al. 2007). När en aktivitet utförs i syfte att agera potentieringsstimuli kommer både en PAP-effekt och muskelutmattning uppstå. Det har konkluderats att båda dessa kommer existera samtidigt men att rätt balans mellan dem är viktigt för att uppnå förbättrad prestation (Wilson et al. 2013). Eventuell muskeltrötthet kan bero på låga nivåer av substrat (Dawson et al. 1997), ansamling av vätejoner (Stout et al. 2007) eller mekanisk störning av myofibrillär uppbyggnad (Clarkson et al. 2002). Den primära faktorn som reglerar muskelkontraktion i skelettmuskulatur anses vara när kalciumjoner binder till troponin och på så vis möjliggör att myosinet kan interagera med aktinet (McArdle, Katch & Katch 2010, s. 369; Szczesna et al. 2002). Även s.k. regulatory light chains (RLC) har visat sig ha en roll vid muskelkontraktion (Szczesna et al. 2002). RLC utgör en del av myosinmolekylen och sitter bundna runt nackregionen som bl.a. mekanisk support (Stull et al. 2011). Fosforylering av RLC ökar känsligheten för kalciumjoner hos aktin och myosin. Detta tros leda till ökad kraft och Rate of Force Development (RFD) hos muskelkontraktionerna. Vid högfrekventa stimuli, som exempelvis vid frivilliga ballistiska muskelaktioner, har endast ökning av RFD observerats. Detta beror på att ökad kalciumkänslighet inte har någon betydande påverkan vid mättade kalciumnivåer, så som är fallet vid högfrekventa stimuli (Hodgson et al. 2005; Tillin & Bishop 2009). Ökad rekrytering av stora motorenheter har nämnts som en annan möjlig fysiologisk förklaring till PAP. Studier på djurs muskulatur har visat att inducerade isometriska kontraktioner ökar överföringen av stimulerande potentialer vid synaptiska förbindelser i ryggmärgen. Tillstånd kan vara flera minuter och ökar post-synaptiska potentialer vid påföljande aktivitet. Detta kan i teorin öka de snabba muskelfibrernas aktivering vid muskelkontraktion och på så vis också prestationen (Tillin & Bishop 2009). 3

5 1.3. PAP och olika parametrar Det har visats i studier att män svarar bättre på PAP-stimuli och får en större prestationsförbättring. Detta kan bero på att män oftast har en större andel fettfri massa och de höga halterna av testosteron leder till en ökad procentuell andel typ II-muskelfibrer (Rixon, Lamont & Bemben 2007). Forskning har kunnat påvisa att träningserfarenhet spelar en stor roll i hur mycket prestationsförbättringar man kan få av PAP-stimulit. De individer med en längre träningsbakgrund och högre träningsnivå får högre prestationsförbättringar än de som antingen saknar träningsbakgrund eller har en låg träningsnivå (Rixon, Lamont & Bemben 2007; Chiu et al. 2003). Det har också visats att bättre tränade individer behöver kortare återhämtningstid mellan PAPstimuli och prestationsmoment än otränade individer (Jo et al. 2010). Vältränade individer har även visat en högre aktivitet av RLC-fosforylering än otränade (Sale et al. 2002). Trots att det har påvisats störst effekt från PAP-stimuli i typ II muskelfibrer har man ändå kunnat se signifikanta förbättringar hos uthållighetstränade individer med en hög procentuell andel typ I muskelfibrer. Den höga procentuella andelen typ I muskelfibrer borde enligt resonemanget innan leda till minimala förbättringar från PAP-stimuli, men så är inte fallet. Detta kan tänkas bero på att kontraktionshastigheten hos typ I muskelfibrerna förbättras med konditionsträningen samt att uthållighetstränade tros vara mer motståndskraftiga mot muskeltrötthet (Hamada et al. 2000a) Linear Position Trandsducer (LPT) "Användning av valid och reliabel mätutrustning är nödvändigt för att få korrekta mätvärden vid samtliga test. Linear position transducer (LPT) är en typ av mätinstrument som används för att mäta exempelvis effekt vid olika styrke- och explosivitetsövningar. En LPT består av 4 olika huvudkomponenter: En kabel, spole, fjäder samt någon form av rotationssensor. I denna studie används en s.k. linear encoder. Kabeln fästs i ett rörligt objekt, exempelvis en skivstång, vars positionsförändring mäts när kabeln, och då också spolen, rör sig. Spolen är i sin tur kopplad till sensorns rotationsaxel som skapar en elektrisk signal proportionell med kabelns hastighet eller positionsförändring. Sensorn, d.v.s. linear encodern, skickar sedan en signal till en dator som läser den och presenterar mätresultaten. För att kabeln ska kunna vara spänd genom hela processen är en fjäder ihopkopplad med spolen. Jämfört med andra mätinstrument såsom kraftplatta är LPT:n kostnadseffektiv och lätt att förflytta vilket ger stora praktiska fördelar (Hansin et al. 2010). LPT:ns reliabilitet har undersökts flera gånger i litteraturen (Hansin et al. 2010; Harris et al. 2011) med slutsatsen att resultaten ofta skiljer sig jämfört med kraftplatta som använts som referens. När något skiljer sig från referensvärdena brukar det inte kunna klassas som reliabelt men de skillnader man sett när man använder sig utav en LTP är så små att utrustningen klassas som reliabel (Harris et al. 2011). Det är dock viktigt att ta dessa eventuella mätfel i beaktande vid upprepade mätningar. Denna felkälla kan 4

6 dock minimeras genom att använda samma utrustning vid samtliga test (Hansin et al. 2010)." (Martinsson, Jernberg & Johansson 2013, opublicerat). 2. Syfte Syftet var att undersöka om två countermovement jumps kunde åstadkomma en akut prestationsförbättring i knäböj på 60 % av 1RM. 3. Metod 3.1. Deltagare Testpersonerna bestod av 9 män och 1 kvinna (ålder 20,6 ± 5,8 år; vikt 79,6 ± 10,1kg; längd 180,1 ± 7,0 cm) Längden estimerades baserat på tidigare aktuella mätningar och vikten registrerades med hjälp av en elektronisk standardvåg. Ingen av testdeltagarna hade några aktuella skador som skulle kunna påverka resultaten. Alla deltagare var införstådda med att studien var frivillig och de kunde när som helst under testernas gång välja att avbryta. Deltagarna som var minderåriga behövde inte ha skriftligt medgivande från målsman eftersom testerna var snarlika de övningar som kan hittas i deras ordinarie träningsprogram från skolan. Testledarna förklarade för deltagarna att alla resultat skulle behandlas konfidentiellt och hur de kunde få reda på studiens resultat. Alla deltagare hade minst ett års styrkebaserad träningserfarenhet samt kunde utföra en knäböj med skivstång väl nog för att delta i studien. Detta bedömdes subjektivt av testledarna Testprocedur Testdag 1 Uppvärmningen bestod av 5 minuter cykling på 200W, följt av valfria dynamiska stretchövningar av nedre extremiteterna då dynamisk stretch visats vara fördelaktig för prestation inom explosivitet och agility (McMillian et al. 2006). Statisk stretch var inte tillåten då det möjligtvis kan försämra en eventuell PAP-effekt (Cé et al. 2008). Därefter utfördes tre uppvärmningsset med fem repetitioner i knäböj med stegrande vikt. Vilotiderna sattes till 4 minuter mellan uppvärmningsseten (Baechle & Earle 2010, s. 396) och 5 minuter innan testsetet för att minimera muskulär utmattning. Efter uppvärmningen valdes en testvikt utifrån vad testdeltagaren uppskattade vara en lämplig startvikt. Denne ombads sedan att utföra fem repetitioner till sitt maxdjup. Vikten höjdes varje set tills dess att ett 1-5RM hade uppnåtts (Dohoney et al. 2002). Minimidjup för att lyftet skulle registreras var femur parallellt med golvet. Detta bedömdes subjektivt av testledarna. Fotbredden uppmättes genom att ta avståndet mellan hälarna. Detta för att standardisera testupplägget så deltagarna skulle ha samma fotposition vid alla testtillfällen. 5

7 Deltagarnas testresultat omvandlades sedan till ett uppskattat 1RM utifrån vikt och antal repetitioner (Baechle & Earle 2010, s. 394). Varje testdag genomfördes med en veckas mellanrum. Testdag 2 Under andra testdagen utfördes samma uppvärmning som under dag 1. Vikten vid de tre uppvärmningsseten anpassades så att sista setet motsvarade 60 % av uppskattat 1RM eller strax därunder. Som testvikt valdes 60 % av uppskattat 1RM för att effektutvecklingen i knäböj har visat sig vara störst omkring den intensiteten (Siegel et al. 2002). För bild av testupplägg, se bilaga 1. Varje deltagare hade tre efter varandra påföljande lyft (60 % av uppskattat 1RM) till sitt förfogande och det bästa resultatet analyserades. Innan lyften fick deltagarna instruktioner av testledarna för korrekt fotställning samt att MuscleLab var rakt under skivstången. Testpersonerna var tvungna att knäböja minst tills dess att MuscleLab registrerat att tillräckligt djup hade nåtts varpå en signal att påbörja den explosiva koncentriska fasen gavs. Godkänt djup (minimum femur parallellt med golvet) uppmättes strax innan testsetet genom att deltagaren knäböjde med endast skivstång tills dess att testledarna ansåg det tillräckligt. Detta djup registrerades som minimidjup i MuscleLab. Signalen var endast till för testledarna som ett godkännande att lyftet var tillräckligt djupt och testdeltagaren brydde sig inte om denna signal utan böjde naturligt. Testdag 3 Testdag 3 omfattade exakt samma uppvärmningsprocedur som 2 fram till att sista uppvärmningssetet i knäböj var utfört. Därefter vilade deltagarna i 5 minuter varpå 2 maximala countermovement jumps med armsving utfördes. För bild av countermovement jump, se bilaga 2. Testlyften i knäböj påbörjades inom 30 sekunder efter att sista hoppet var utfört och var identiska med testdag 2. Antalet hopp och vilan mellan sista hoppet och testlyften valdes i enighet med Masamoto et al. (2010). Countermovement jump med armsving valdes som PAP-stimuli då författarna ansåg detta vara den enklaste varianten av plyometriska hopp tekniskt sett Standardisering av testupplägg Alla mätningar gjordes med hjälp av en LPT av märket MuscleLab. Cykeluppvärmningen utfördes på en Keiser M3 indoor cycle och 200 Watt som belastning. Alla lyft utfördes med en olympisk skivstång (20kg) och vikter från ELEIKO. Deltagarna valde själva vilken dynamisk stretch de utförde men instruerades att utföra samma procedur under alla tre testtillfällen. Uppvärmningen och testprocedurerna utfördes på samma sätt under alla testtillfällena med undantag att under testtillfälle 3 utfördes två stycken CMJ som potentieringsstimuli. 6

8 Djupkravet i knäböjen sattes genom att deltagarna nådde minst parallellt djup samtidigt som MuscleLab registrerade detta djup. Parallellt djup innebär att femur skall vara parallellt med golvet. När testpersonerna nådde minimidjup kom en signal från MuscleLab och dessa testvärden inkluderades. Försök som inte nådde tillräckligt djup exkluderades från resultaten. Noterbart var att deltagarna fick gå djupare än minimum under lyftet men djupet noterades för att kunna utföra ett så identiskt lyft som möjligt under det andra testtillfället. Deltagarna ombeddes att använda sig utav sitt fulla rörelseomfång (ROM) och naturliga knäböjsstil. Även fotställning i knäböjen standardiserades genom att med måttband mäta bredden mellan hälarna vilket gav identiska fotställningar under båda testdagarna. Under CMJ användes armsving (CMJa) för att åstadkomma maximal hopphöjd. Deltagarna instruerades att hoppa så högt som möjligt Bearbetning av data Data som registrerades i MuscleLab mjukvara exporterades till Microsoft Office Excel där de bästa resultaten vid varje testtillfälle sorterades ut för vidare analys. De parametrar som undersöktes var average power (W), average force (N), average velocity (m/s), peak velocity (m/s) och time to peak velocity (s). Medelvärdet för gruppen, standardavvikelse och p-värde räknades ut i Microsoft Office Excel för alla fem parametrar. Resultaten ansågs signifikanta om p<0.05. För uträkning av p-värdet användes 2-tailed-paired-t-test. Figur 1-3 skapades i Microsoft Office Excel för att sedan importeras till Microsoft Office Word. Medelvärde och standardavvikelse för antropometriska data (längd, vikt och ålder) samt 1RM i knäböj räknades ut med hjälp av Microsoft Office Excel. 4. Resultat En signifikant ökning observerades i average power (p=0,024), average velocity (p=0,015) och peak velocity (p=0,007) medan ingen signifikant förändring noterades i average force (p=0,211) eller time to peak velocity (p=0,719). Resultaten för average power, average velocity och peak velocity presenteras i figurerna nedan. 7

9 Meter/Sekund Watt Högskolan i Halmstad Average power Average Power (W) , ,07 0 Testdag 2 Testdag 3 Figur 1. Visar gruppens medelvärde av average power (W) i den koncentriska fasen av knäböjen. Stapeln till vänster visar resultatet för testdag 2 (utan PAP) och stapeln till höger visar resultatet för testdag 3 (med PAP). Gruppens medelvärde ökade med 89 W vilket ger en procentuell ökning med 6 % (p=0,024) Average velocity Average velocity (m/s) 1 0,9 0,8 0,7 0,6 0,5 0,4 0,3 0,2 0,1 0,872 0,936 0 Testdag 2 Testdag 3 Figur 2. Visar gruppens medelvärde av average velocity (m/s) i den koncentriska fasen av knäböjen. Stapeln till vänster visar resultatet för testdag 2 (utan PAP) och stapeln till höger visar resultatet för testdag 3 (med PAP). Gruppens medelvärde ökade med 0,064 m/s vilket ger en procentuell ökning på 7 % (p=0,015). 8

10 Meter/sekund Högskolan i Halmstad Peak velocity Peak velocity (m/s) 2 1,8 1,6 1,4 1,2 1 0,8 0,6 0,4 0,2 1,502 1,662 0 Testdag 2 Testdag 3 Figur 3. Visar gruppens medelvärde av peak velocity (m/s) i den koncentriska fasen av knäböjen. Stapeln till vänster visar resultatet för testdag 2 (utan PAP) och stapeln till höger visar resultatet för testdag 3 (med PAP). Gruppens medelvärde ökade med 0,16 m/s vilket ger en procentuell ökning på 10 % (p=0,007). 5. Diskussion Syftet med studien var att undersöka huruvida PAP kunde påverka average power, average force, average velocity, peak velocity och time to peak velocity i knäböj på 60 % av 1RM. Signifikanta förbättringar kunde noteras i average power, average velocity och peak velocity. I enlighet med tidigare forskning som använt plyometriska hopp som PAP-stimuli uppmättes signifikant prestationsförbättring (Masamoto et al. 2003; Chen et al. 2013; Hilfiker et al. 2007). Då force i princip var oförändrad innebär det att förbättringen i average power kom utav den ökade hastigheten. Ökningen i average velocity och peak velocity beror troligtvis på de fysiologiska förändringar som sker i de arbetande musklerna. Då countermovement jumps borde klassas som en ballistisk rörelse innebär detta enligt Hodgson et al. (2005) att endast RFD hos muskelkontraktionerna förbättras. Detta är en trolig orsak till att velocity men inte force förbättrades i knäböjen. I denna studie användes en vilotid på 30 sekunder. Masamoto et al. (2003) såg prestationsförbättring på samma tidsintervall medan Chen et al. (2013) observerade den största förbättringen vid en vilotid på 2 min. Här undersöktes inga kortare intervall medan längre vila gav en sämre effekt. Värt att notera är att då en plyometrisk övning används som potentieringsstimuli bör vilotiden vara avsevärt kortare än när en tung styrkeövning som exempelvis knäböj används. Wilson et al. (2013) drog slutsatsen att 7-10 min är optimalt under sådana omständigheter. Baserat på de data som finns tillgängliga är det möjligt att en optimal vilotid ligger mellan 30-9

11 120 s. Detta förutsatt att volymen hålls låg, exempelvis rekommenderar Chen et al. (2013) färre än 10 repetitioner. Möjligen bör den vara ännu lägre än så för att minimera utmattning. En totalvolym på 15 hopp har visat sig ge utebliven prestationsökning (Saez Saez de Villarreal, González-Badillo & Izquierdo 2007). Det har som tidigare nämnt visats i studier att män får en större potentieringseffekt av PAP än kvinnor enligt Rixon, Lamont & Bemben (2007). Då antalet kvinnliga testdeltagare var så få (n=1) kunde ingen jämförelse av potentieringseffekt könen emellan utläsas. Mängden träningserfarenhet tros också vara en orsak till spridda resultat från PAP, då en individ med god träningsvana och träningsnivå har visat sig få betydligt bättre prestationsökningar jämfört med otränade individer. Deltagarna i denna studie hade minst ett års träningserfarenhet, däremot insamlades ingen data över exakt antal år eller träningsnivå för varje enskild individ. De data som finns att analysera är deltagarnas 1RM i knäböj samt deras power output (W). Möjligen kan slutsatser om den individuella träningsnivån dras utifrån detta. Författarna tror att detta kan spela in på hur mycket överförbarhet de enskilda deltagarna fick från PAP. Det gick dock inte hitta något samband mellan deltagarnas styrka/producerade watt och deras prestationsökning från PAP. I och med att en fri stång användes istället för t.ex. en Smith-maskin, kan resultatet delvis påverkats av stångens rörelsebana i frontalplanet och sagittalplanet. Även om deltagarna hade god knäböjsvana var risken stor att lyften inte utfördes med perfektion. Mätkabeln från MuscleLab skall vara vinkelrätt mot golvet för en så korrekt mätning som möjligt. Delar av uppvärmningen (dynamisk mobilitet) var inte identisk för alla testpersoner. Författarna ansåg däremot att detta upplägg var fördelaktigt så att personerna fick den typ av mobilitetsuppvärmning som deltagaren behövde och var van vid inför testen. Testdeltagarna uppmanades dock att utföra identiska dynamiska mobilitetsövningar inför varje testtillfälle. Det finns en möjlighet att sömnkvalitet, sömnkvantitet, näringsintag och eventuell intensiv fysisk aktivitet dagarna innan testen skulle kunna påverka prestationen från dag till dag. Orsakerna till detta är ökad fysisk och psykisk trötthet och möjligtvis försämrad motivation till att prestera. Alla testdeltagarna utförde inte alla test på exakt samma tid på dygnet. Detta tros kunna spela in på prestationen (Cappaert 1999). Ett eventuellt intag av prestationshöjande medel så som koffein vid ett testtillfälle, men inte vid ett annat, bör också kunna påverka resultatet på grund av kraftigare aktivering av det centrala nervsystemet vid koffeinsupplementeringen (Astorino & Roberson 2010). Huruvida stretch-shortening cykeln har någon inverkan på PAP-effekten är en intressant frågeställning. Författarnas hypotes är att det är möjligt att vilken PAP-övning som används samt hur testövningen utförs kan spela in på överföringen. Om testdeltagarna, som i denna studie, utför ett CMJ som PAP-övning kanske en större effekt kan ses om SSC används under knäböjen. Ifall ett squat jump (SJ) hade utgjort PAP-övning kanske en större effekt hade 10

12 kunnat observeras vid frånvaro av SSC i knäböjen. Detta är endast spekulationer från författarnas sida utan några direkta belägg. Rixon, Lamont & Bemben (2007) nämner att SSC är en tänkbar faktor som kan påverka resultaten men går ej in närmare på ämnet. Det är känt sedan tidigare att ökad styrka i knäböj korrelerar med en förbättrad sprintprestation på korta distanser och förbättrad hopphöjd i plyometriska hopp (Wisløff et al. 2004; López-Segovia et al. 2011). Både denna studie samt Masamoto et al. (2003) visade på akut prestationsförbättring i knäböj med hjälp av PAP. Detta kan möjligen på lång sikt leda till effektivare träning och på så sätt leda till bättre prestation inom den individuella idrotten. Då både denna studie och tidigare forskning har visat en signifikant prestationsförbättring genom att använda plyometriska hopp som potentiering bör det vara rimligt att implementera det inför prestationsinriktad träning och tävling. Detta är dessutom ett väldigt tidseffektivt sätt att akut förbättra prestation. Idrotter där maximal power är av stor vikt bör framförallt ta detta i beaktande. Faktorer som vilotider, träningsvolym och idrottarens träningsnivå spelar roll och bör planeras och övervägas noga. 11

13 6. Referenser 6.1. Artiklar Astorino, T.A. & Roberson D.W. (2010). Efficacy of Acute Caffeine Ingestion For Short- Term High-Intensity Exercise Performance: A Systematic Review. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 24(1), pp Cappaert, T.A., (1999). Review: Time of day effect on athletic performance: An Update. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 13(4), pp Cè, E., Rampichini, S., Maggioni M.A., Veicsteinas, A., Merati, G., (2008). Effects of passive stretching on post-activation potentiation and fibre conduction velocity of biceps brachii muscle. Sports Science and Health, vol. 4, pp Chen, Z.R., Wang, Y.H., Peng, H.T., Yu, C.F., Wang, M.H., (2013) The acute effect of drop jump protocols with different volumes and recovery time on countermovement jump performance. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 27(1), pp Chiu, L.Z., Fry, A.C., Weiss, L.W., Schilling, B.K., Brown, L.E., Smith,S.L., (2003). Postactivation potentiation response in athletic and recreationally trained individuals. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 17(4), pp Clarkson, P.M., Hubal, M.J., (2002). Exercise-induced muscle damage in humans. American Journal of Physical and Medical Rehabilitation, vol. 81, pp Dawson, B., Goodman, C., Lawrence, S., Preen, D., Polglaze, T., Fitzsimons, M., Fournier, P., (1997). Muscle phosphocreatine repletion following single and repeated short sprint efforts. Scandinavian Journal of Medicine and Science in Sports, vol. 7, pp De Luca, J.C., & Contessa, P., (2011). Hierarchical control of motor units in volontary contractions. Journal of Neurophysiology, vol. 107(1), pp Dohoney, P., Chromiak, J.A., Lemire, D., Abadie, B.R., Kovacs, C. (2002). Prediction of one repetition maximun (1-RM) strength from a 4-6 RM and a 7-10 RM submaximal strength test in healthy young adult males. Journal of Exercise Physiology, vol. 5(3), pp Duchateau, J., Semmler, J.G. & Enoka, R.M. (2006). Training adaptations in the behavior of human motor units. Journal of Applied Physiology, vol. 101, pp Hamada, T., Sale, J., Digby, G., MacDougall, D. (2000a). Postactivation potentiation in endurance-trained male athletes. Medicine and Science in Sports and Exercise, vol. 32(3), pp Hamada, T., Sale, J., Digby, G., MacDougall, D., Tarnopolsky, M.A. (2000b). Postactivation potentiation, fiber type, and twitch contraction time in human knee extensor muscles. Journal of Applied Physiology, vol. 88, pp

14 Hansin, K., Cronin, J., Newton, M., (2011) The reliability of linear position transducer and force plate measurement of explosive force time variables during a loaded jump squat in elite athletes. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 25(5), pp Harris, N., Cronin, J., Taylor, K.L., Boris, J., Sheppard, J., (2010) Understanding Position Transducer Technology for Strength and Conditioning Practitioners. Strength & Conditioning Journal, vol. 32(4), pp Hilfiker, R., Hübner, K., Lorenz, T., Marti, B., (2007) Effects of drop jumps added to the warm-up of elite sport athletes with a high capacity for explosive force development. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 21, pp Hodgson, M., Docherty, D., Robbins, D., (2005). Post-Activation Potentiation Underlying physiology and implications for motor performance, Sports Medicine, vol. 35(7), pp Jo, E., Judelson, D.A., Brown, L.E., Coburn, J.W., Dabbs, N.C. (2010). Influence of Recovery Duration After a Potentiating Stimulus on Muscular Power in Recreationally Trained Individuals. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 24(2), pp Kraemer W.J. & Looney D.P., (2012). Underlying Mechanisms and Physiology of Muscular Power. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 34(6), pp López-Segovia, M., Marquez M.C., van den Tillar, R., González-Badillo, J.J. (2011). Relationships Between Vertical Jump and Full Squat Power Outputs With Sprint Times in U21 Soccer Players. Journal of Human Kinetics, vol. 30, pp Lorenz, D., (2011). Postactivation potentiation: An introduction. International Journal of Sports Physiology, vol. 6(3), pp Masamoto, N., Larson, R., Gates, T., Faigenbaum, A., (2003). Acute effects of plyometric exercise on maximum squat performance in male athletes. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 17(1), pp McMillan, D.J., Moore, J.H., Hatler, B.S., Taylor, D.C., (2006). Dynamic vs Static-Stretching warm up: The Effect on Power and Agility Performance. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 20(3), pp Pääsuke, M., Saapar, L., Ereline, J., Gapeyeva, H., Requena, B., Ööpik, V. (2007). Postactivation potentiation of knee extensor muscles in power- and endurance-trained, and untrained women. European Journal of Applied Physiology, vol.101, pp Rixon, K.P., Lamont, H.S., Bemben, M.G. (2007). Influence of Type of Muscle Contraction, Gender, and Lifting Experience on Postactivation Potentiation Performance. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 21(2), pp Saez Saez de Villarreal, E., Gonza lez-badillo, J.J., & Izquierdo, M., (2007). Optimal warm-up stimuli of muscle activation to enhance short and 13

15 long-term acute jumping performance. European Journal of Applied Physiology, vol. 100, pp Sale, D.G., (2002). Postactivation Potentiation: Role in Human Performance. Exercise and Sports Science, vol. 13, pp Siegel, J., Gilders, R., Staron, R., Hagerman, F., (2002). Human muscle power output during upper- and lower-body exercises. Journal of Strength and Conditioning Research, vol.16(2), pp Stout, J.R., Cramer, J.T., Zoeller, R.F., Torok, D., Costa, P., Hoffman, J.R., Harris, R.C., and O Kroy, J.,(2007) Effects of beta-alanine supplementation on the onset of neuromuscular fatigue and ventilatory threshold in women. Amino Acids, vol. 32, pp Stull, J., Kamm, K., Vandenboom, R., (2011) Myosin Light Chain Kinase and the Role of Myosin Light Chain Phosphorylation in Skeletal Muscle. Archives of Biochemistry and Biophysics, vol. 510(2), pp Szczesna, D., Zhao, J., Jones, M., Zhi, G., Stull, J., Potter, J., (2002). Phosphorylation of the regulatory light chains of myosin affects Ca²+ sensitivity of skeletal muscle contraction. Journal of Applied Physiology, vol. 92, pp Tillin, N. & Bishop, D., (2009). Factors Modulating Post-Activation Potentiation and its Effect on Performance of Subsequent Explosive Activities. Sports Medicine, vol. 39(2), pp Wilson, J.M., Duncan, N.M., Marin, P.J., Brown, L.E., Loenneke, J.P., Wilson, S.M.C., Jo, E., Lowery, R.P., Ugrinowitsch, C., (2013). Meta-analysis of Post Activation Potentiation and Power: Effect of Conditioning Activity, Volume, Gender, Rest periods and Training Status. Journal of Strength and Conditioning Research, vol. 27(3), pp Wisløff, U., Castagna, C., Helgerud, J., Jones, R., Hoff, J. (2004). Strong correlation of maximal squat strength with sprint performance and vertical jump height in elite soccer players. British Journal of Sports Medicine, vol. 38, pp Böcker Baechle, T.R. & Earle, R.W. (2008). Essentials of strength training and conditioning. USA: Human Kinetics. McArdle, W.D., Katch, F.I., Katch, V.L. (2010). Exercise physiology. Philadelphia: Lippincott, Williams & Wilkins. 6.3 Opublicerade verk Martinsson, T., Jernberg, J., Johansson, K. (2013). Post activation potentiation in the squat exercise using countermovement jumps: en pilotstudie. Halmstad: Högskolan, Fysiologiska och biomekaniska mätmetoder 7,5hp. [opublicerat manuskript] 14

16 7.Bilagor Bilaga 1. Illustration av upplägg vid test med LPT. Bilaga 2. Illustration av countermovement jump med armsving. 15

17 HÖGSKOLAN I HALMSTAD Box Halmstad