Tema: is KLARSTRÖM. svart höst. matilda. swiss route. stora sjöfallet vettisfossen skrönor & tips. om mod, mentorer och buddha. blir senior.

Transkript

1 Svenska Klätterförbundet #152 december 2011 Pris: 50 sek. Tema: is stora sjöfallet vettisfossen skrönor & tips KLARSTRÖM om mod, mentorer och buddha incident svart höst blir senior matilda dolomiterna swiss route

2 Innehåll december Höstens olyckor 14 Matilda Söderlund 16 Vettisfossen 18 Stora Sjöfallet 22 Andreas Klarström 31 Iran 34 Tävlingshösten 40 Swiss Route David Hellner Andersson, och längre upp Per Larsson, på leden Normal route (grad D) på Southeast Face av Aresonraju (6025 m). Berget ligger i Quebrada Parón i Cordillera Blanca, Peru. Leden klättrades löpande, teamet vände dock ca 200 m från toppen. Foto: Per Forsberg 2

3 Kvalitet och kvantitet Dag Hagen, min kollega på den utmärkta norska tidningen Klatring ägnar ledaren i senaste numret åt att plädera för tätare bultning. Han resonerar på ett sätt helt logiskt: bultar, karbiner och slingor kan fallera. Summan av slack och reptöj är mycket större än vi ofta tror. Ryker den senast klippta bulten så går det illa. Och sport skall inte vara farligt. Men bultar lossnar inte, invänder jag. Tills jag i Rock&Ice läser om just en sådan olycka i USA. En bult i ett tak släpper medan klättraren firar av på den bulten, och han råkar ut för markfall. Och i Oslo lär en slinga ha brustit vid inomhusklättring. Så scenariot är realistiskt. Dag Hagen gör helt rätt i att sätta fokus på att sportklättring inte alltid är så säkert som man kan tro. Men när han argumenterar för bultning som är så tät att två placeringar var och en för sig kan förhindra markfall, så uppstår problem. Det uppenbara är kanske det rena ingreppet på berget. Vill vi ha bultmatriser som liknar inomhusgymmets? Men även om vi bortser från dessa estetiska/etiska invändningar - hur skulle en sådan uppgradering av skandinaviens sportturer gå till? Redan idag råder brist på människor som har tid och kunskap att underhålla de bultar som redan sitter, det är ju det som är grundproblemet. Att bulta befintliga turer tätare är i sig ett mastodontprojekt - att sedan underhålla kanske dubbelt så många bultar som idag är ogörligt. Steg ett borde vara att vi blir bättre på att sköta de bultar som sitter. Visst, som klättrare skall du ta eget ansvar och bedöma bultarnas kvalitet. Men hur många har kompetens att göra det? Och hur många kan göra det från marken? Väl på klippan har du ju sällan andra alternativ annat än att klippa bulten. Att kunna lita på de bultar som sitter är således A och O, där har Hagen helt rätt. Kan jag det, då kan jag själv bestämma om jag är beredd att klättra med glesa klipp. Hur får vi bättre bultning? Det kan nog diskuteras länge, men att alltid använda bästa material, att klubbar inventerar och underhåller sina sportklippor, att bultkommittéer rekryterar och utbildar kunnigt folk - det torde vara en bra start. Bergsport utges av Svenska Klätterförbundet REDAKTIONSAdress Bergsport, Amalia Jönssons g 16, Frölunda, Tel E-post bergsport@brant.se Redaktör John Liungman ÅTERKOMMANDE Shawn Boye, Jonas Paulsson, Per-Ola Andersson, FOTOGRAFER Martin Arvidsson Layout Lotta Bernhed, Zetterqvist Tryckeri Prepress Zetterqvist tryckeri Annonsbokning Jonas Svanström, , jonas@brant.se Produceras av ZetterQvist Förlag AB, Tryck Zetterqvist Tryckeri, Göteborg Ansvarig utgivare Pontus Axelsson, Svenska Klätterförbundet BERGSPORT kommer ut med fyra nummer per år. Redaktionen ansvarar ej för icke beställt material. Texter redigeras och kortas efter behov. Bilder kan komma att beskäras. Åsikter i artiklar och debatt inlägg är författarens och inte redaktionens. OmslagSBILD Omslagsbild: Foto: Ulorna Per-Ola är antagligen Andersson / POA ett av Photography. Sveriges mest Johan natursköna Sundell forcerar klätter- överhangen på Vettisforsen, områden. Peter Norges Schön högsta frihängande lapar sol pâ vattenfall. 7a+ intill Säkrar strandkanten. gör Ragnar Crona. Foto: POA John Liungman Ta klivet in i förbundet! Svensk klättring är inne i ett spännande skede just nu! Intresset för klättring ökar, både i form av fler utövare och i media. Svenska klätterförbundet arbetar för att ta tillvara alla klättrares intressen. Ibland är intressena väldigt specialiserade men oftast överlappar de, det vill säga många av oss har flera intresseområden inom klättringen. Oavsett vilket så arbetar Svenska klätterförbundet för att främja svensk klättring i sin helhet, både för elit och bredd, och för klättring som idrott respektive friluftsliv. För att kunna göra detta så har vi idag en stor skara människor som arbetar ideellt i både klubbar och i förbundet. Alla dessa individer brinner för klättring på ett eller annat sätt och vikten av deras insatser stora som små kan inte nog understrykas. Det gäller allt från tävlingsdomare på klubbnivå till accessmedarbetare på förbundsnivå, alla jobbar de för att utveckla svensk klättring. Vi är stolta över alla som gör en insats för svensk klättring! Du är säkert också en av de som brinner för klättring och nu har du möjlighet att hjälpa till att driva svensk klättring framåt. Det behöver inte betyda att du engagerar dig i någon av kommittéerna på regelbunden basis även om det givetvis också är välkommet det kan lika gärna handla om att bidra med din kunskap och ditt engagemang i specifika projekt. Under 2012 kommer vi att ta kontakt med folk för att skapa ett bredare nätverk av resurser, men vi har inte kontaktuppgifter till och vi känner inte hela klättersverige. Därför skulle vi bli mer än tacksamma om du hörde av dig till oss, antingen för att anmäla ditt eget intresse eller för att tipsa oss om någon som du tror är en perfekt person för utvecklingen av svensk klättring. Hör av dig till kansliet på eller skicka ett mail till kansliet@klatterforbundet.se. Svenska Klätterförbundets styrelse

4 nyheter Geir Söderin på sin första 8c+ Gair Söderin rapporterar på sin blogg (watchmeflashit.blogspot.com) att han lyckats länka ihop La Essencia de la Resistencia (8c+) i Terradets, Spanien. Redan i februari var han på god väg att sätta den, men misslyckades med att länka ihop moven. Ett halvår senare var han tillbaka. Men efter tre klätterdagar på leden började tiden rinna ut. - Jag värmde pa en rätt jobbig 7a+ och sen tänkte jag dogga igenom leden for att få en bra uppvärmning pa de rörelser som gällde. Då satt den på en gång! Endast Said Belhaj har klättrat hårdare än 8c+. Fält på No Siesta David Fält har gjort en variant på No Siesta på Grandes Jorasses. No Siesta (VI+; M8; E5 ) klättrades fritt 2003 av Robert Jasper och Markus Stofer. Fält hävdar inte en ren repetition, eftersom det är oklart exakt var originalet går, och vägvalet varierar med isförhållandena. Mer i kommande nummer. Matilda avslutar starkt som junior Matilda Söderlunds avslutning som junior i Europacupsammanhang kunde nästan inte ha slutat bättre. I den avslutande tävlingen i Kranj knep Matilda en fantastisk andraplats. Stort grattis! Det var felfri klättring både i kvalet och framför allt i finalen där hon gick in som 4:a och med råge passerade Katherine Chong och Maria Davis Sandbu. Enbart årets suverän Dinara Fakhritdinova blev denna gång för svår. Nästa år går Matilda in i seniorklassen och vi passar redan nu på att önska henne lycka till där. Matilda lyckades under hösten också onsajta två 8a, Calabruix och Rita del belvedere i Montgrony. Slinga brast En ovanligt tillbud skedde nyligen på ett gym i Oslo. En fast slinga brast då en klättrare föll under lead. Enligt ett vittne var det ett normallångt fall. Enligt Stein Tronstad på norska klätterförbundet, som varit i kontakt med gymmet, berodde haveriet på mekanisk nötning mellan slinga och rep över tid. Pga bultens placering tryckte repet mot materialet. Nötningen hade noterats och slingan skulle ha bytts under en större översyn dagen efter. Klättraren hade tack och lov marginal nog att inte slå i golvet. Kruxmovet på La Essencia de la Reistencia 8c+: ett langt skick fran en gaston och ett undercling. Foto: watchmeflashit.blogspot.com Isaksson imponerar i Alperna Alpinisten Olov Isaksson har med Michel Rüter klättrat vad som skulle kunna vara en ny variation på Pointe Young på Grandes Jorasses nordvägg i Mont Blanc-området. Turen, som gjordes i september, följer en linje i närheten av fler kända variationer, men Isaksson hittade inga spår efter tidigare bestigare. Turen gjordes simultant i ca fem replängder, med svårigheter som inte översteg M5. Olov Isaksson har också gjort Bonatti Direttissima på Matterhorn. Det var i slutet av september som han tillsammans med Walter Hölzler lyckades klättra leden på en dag, trots att de bar med sig bivackutrustning. Bergschrund till topp tog ca 14 timmar. Direttissiman är ca 1200 m lång och graderad ED+. Leden gjordes solo vintertid av Walter Bonatti 1965, och har klättats på 7 timmar i år av Aufdenblatten och Lerjen- Demjen. Slutet på Traverse of angels, Bonatti. Foto: olovisaksson.blogspot.com Internationell klätterträff i Sverige Svenska klätterförbundet har inlett arbetet med att arrangera en internationell klätterträff i Sverige 2013 (ja, 2013). Det är Accesskommittén som arbetar med projektet i samarbete med Bohusläns klätterklubb. Träffen är alltså planerad att äga rum i Bohuslän, någon gång under Temat för träffen kommer att vara Klättring som resurs för regional utveckling, i balans med hållbar naturturism. Vill du vara en del av det här projektet och få möjlighet att träffa klättrare från andra delar av världen? Känner du att du kan bidra med engagemang, erfarenhet och kunskap för att göra träffen till en oförglömlig upplevelse? Då vill vi ha dig ombord! Vi kommer att behöva folk som ingår i organisationen på många olika sätt, alltifrån specifikt ansvariga för logistik kring boende, mat mm, till klättrande värdar som tar med besökarna på klättring i området. Ta kontakt med Accesskommitténs samordnare Jonas Paulsson på kansliet, , jonas.paulsson@ klatterforbundet.se. 4

5

6 nyheter Medicinska kommittén värdar för internationellt möte Medicinska kommittén i SKF hade nöjet att vara värdar för UIAA Medical Commissions möte i Åre i oktober. Kommittén valde att lägga mötet samtidigt med den internationella organisationen för fjällräddare, IKAR/CISA:s möte, för att kunna ta del av den öppna delen av deras program. Dessutom inledde svenska Fjällräddningen mötet med en dag med föreläsningar. Svenska MedCom lade fram de nu antagna riktlinjerna för sjukvårdsberedskap vid tävlingar på minst SM-nivå som innebär att sjuksköterska eller läkare skall finnas närvarande. MedCom överlämnade också riktlinjerna för förstahjälpenutbildning för instruktörer till utbildningskommitten och SKFs styrelse för godkännande, där kraven skärps framförallt för sport- klipp, och isklätterinstruktörer. Dessa måste från och med 2012 (dock med 3 års övergångstid) ha förstahjälpenutbildning med specifik inriktning på skador vid klättring och i terrängen. Detta kommer att erbjudas i samband med instruktörsseminarium. UIAA MedComs avgående ordförande Dr Buddha Basnyat och tillträdande Dr Dave Hillebrandt. Otto Henrikssons föredrag om hypotermi under fjällräddningens dag. Den internationella delen av mötet handlade bland annat om köldskador och räddningsarbete, nya rön om höjdsjuka och användningen av dopingklassade läkemedel, och att det kommer att starta en kurs för Diploma of Mountain Medicine i Norge. Vill du veta mer, se UIAA:s hemsida under medical. Erik Gustafsson / MedCom Debatt: Se svenska prestationer för vad de är I anslutning till Keb Classic pratade jag med Krister Jonsson en av Sveriges främsta alpinister som har en kroppskonstitution vilken jag gärna skulle ha velat ha. Han har numera klättrat de 6 klassiska nordväggarna i alperna, varav Eiger solo på ca 9 timmar. Som han sa, i Frankrike skulle historiemedvetna klättrare nicka erkännande och tycka det var bra, men inte någon extrem prestation. Jag förstår det. På 1980-talet klättrade Christophe Prophet Nordväggarna på Eiger, Matterhorn och Grandes Jorasses inom 24 timmar; 1989 klättrade Erhard Loretan 13 Nordväggar på 13 dagar. Som Jonsson också sa, så visar det att hans prestation representerar toppnivå i Sverige bara hur akterutseglad svensk alpinism har blivit. Normalvägarna på de höga bergen och Seven Summits har sedan tidigt 90-tal förvandlats till väl tillrättalagda charterresor, med sina oräkneliga fotsteg och fasta rep - en prestationsmässig nedåtgående spiral. På Everest är den hittills enda självständiga svenska expeditionen den som i 1991 klättrade Japanska och Hornbein couloiren. Denna hade emellertid stort sherpastöd. Lasse Cronlund är hittills den enda svensken, som varit ensam på toppen, utan att det har noterats som en solo-bestigning (solo = solitude på åtminstone separat led). Cronlund är också den svenska Everestbestigare som haft den för sin samtid högsta klätterkapaciteten och väldokumenterad bakgrundserfarenhet med t.ex. klättring av Leaning Tower i Yosemite 1980 (m Kenneth Westman) och ett försök på Stora Traversen i Kebne- Fasta installationer på Östra leden, Kebnekaise. Foto: Markus Andersson kaisemassivet med Lasse Granquist, Anders Kamb och P-O Bergström vintertid. Sedan 1991 har vi varit utan klätterteknisk utveckling på Everest. Av svenska everestbestigare har jag trots allt respekt för de som nått toppen utan hjälp av höghöjdsherpas: Reuterswärd, Kihlborg och Cronlund. Emellertid når de här herrarna inte internationell nivå. Ni som 2006 såg Doug Scotts bilder minns säkert att Dougal Haston 1975 klättrade uppför Hillary Step utan fasta rep. Så var det även för Peter Boardman några dagar senare, när han som 22-åring var världens dittills yngste att nå toppen (yngst är visst 12 år numera). Hastighetsrekordet från bergschrund till toppen är ca nio timmar. Syrgasfria nyturer och extrema repetitioner gjordes på 80-talet utan sherpas. Detta får senare svenska mediaexploatörer att likna Monty Pythons Silly Olympics. För egen del har jag inspirerad av mina internationella ideal inte nedlåtit mig att ta hjälp av sherpas eller syrgas högt på berget, eller efter K klättra på fasta rep uppsatta av andra än den egna lilla självständiga expeditionen. Sherpas jämför jag med vårdens personliga assistenter, som jag kanske får behov av senare i livet. Nåja, trots allt har Sverige några riktigt klätterstarka kapaciteter. I år gjordes troligen inte mindre än fem nytursförsök från deras sida i Himalaya, utan sherpas. Vi får se hur det är med stilen för övrigt, men önskar dem lycka till och hoppas att de kommer tillbaka efter att ha fört svensk alpinism upp till nästa steg. Slutligen gäller det att även få media och allmänhet att uppmärksamma dem efter sina respektive prestationer och skilja på det som är mediokert eller värre, och det som är framsteg för svensk alpinism ur ett sportsligt perspektiv. Jag postulerar att ett antal mediakända personer fortsätter med att försöka sälja intrycket att deras prestationer är beaktningsvärda, likom när Scarlet O'hara i Borta med vinden sålde 3-sorterings virke till priset av 1-sortering! Media borde sluta köpa skiten. A Rafael Jensen 6

7 LAUB PADDED FEMALE JACKET Material: 2-L Gore-Tex Performance Shell Foder: Primaloft Infinity Färg: 033 Mountain Rose, 099 Black, 305 Chili Red, 511 Powder Blue Storlek: XS XL Rek. pris: sek LAUB FEMALE PANT Material: Färg: Storlek: Rek. pris: 2-L Gore-Tex Performance Shell 019 Yellow, 033 Mountain Rose, 099 Black, 505 Turquoise, 511 Powder Blue, 631 Lizard Green, 901 Wheat White XS XL sek På vår nya hemsida hittar du alla produkter och återförsäljare:

8 nyheter MISSA INTE december Regional accessträff Skåne Inbjudan har gått ut till de klubbar som har ett gemensamt geografiskt intresse av klättringen i den här delen av landet. Kontakt: jonas.paulsson@klatterforbundet.se eller januari Sverigecup i lead juniorer Eskilstuna KK arrangerar årets första deltävling i Lead. Mer information kommer på förbundets hemsida. 21 januari Examination inomhus Stockholm Anmälan görs till nikki.hammarstrom@hotmail.com senast 31 december. Invänta bekräftelse om plats innan betalning. 4 februari Sverigecup Boulder Junior Plats: Klätterlabbet Göteborg. Mer information kommer. 24 februari Rjukan Ice Festival Bla clinics för tjejer med Jen Olson, Tim Emmet håller föredrag på lördagen. Kontakt: Jakob Fing, jakobfink@hotmail.com. 7 mars Västsvenska klätterförbundet årsmöte För västsvenska klubbar. Anmälan och motioner skickas till Jesper Gren på jegren@gmail.com mars NM och JNM Boulder i Danmark Svenska klätterförbundet gör en gemensam anmälan. Vill du delta anmäler du dig till kansliet@klatterforbundet.se senast 26/ mars Isinstruktörsexamination Trängslet Pris: 3000 kr. Mer info på hemsidan mars Förbundsmöteshelg Göteborg Svenska Klätterförbundets högsta beslutande organ. Alla klubbar får och bör skicka representanter. 14 april JSM i Lead Solna På söndagen planeras ett öppet träningsläger att genomföras då chans finns att klättra lederna igen och få hjälp av erfarna tränare. Omslagsfotograf i #151 I stridens hetta glömde vi skriva ut vem som tog den fina bilden på Ivan Greene som syntes på omslaget till förra numret. Fotografen, vars alster ofta pryder tidningen, heter så klart Martin Arvidsson, Äventyr i Pakistan Magnus Ericsson och Martin Jakobsson nådde ca 5500 meter på sitt försök att klättra nordvästryggen på Tahu Ratum (6651 m) i Pakistan. Efter två push på den mycket lösa klippan tvingades de vända. Istället upptäckte de en icke namngiven och eventuellt oklättrad topp i närheten. Även här var klippan lös och mycket dåligt säkrad. Klättringen var på ca 600 m, mixgrad 5/6, och toppen nåddes frampå eftermiddagen. De kallade berget Höstfjellet (ca 5400 m). Ett längre reportage kommer att publiceras i Bergsport längre fram. Elit- och utvecklingsplan för svensk klättring Svenska klätterförbundet ämnar prioritera och utveckla elitoch tävlingsverksamheten samt sträva efter att öka Sveriges konkurrenskraft internationellt. Elit-/utvecklingsplanen är en central del av svensk klättring och förväntas fungera som ett styrdokument för att nå högsta idrottsliga nivå inom klättringens alla olika grenar samt beskriva grunderna i klätterträning. Den innehåller gren- och kravprofiler för alla de discipliner vi utövar i Sverige. Här ingår också utvecklingstrappan som beskriver en klättrares utveckling från nybörjare till internationell elit. Slutligen struktureras och definieras Svenska klätterförbundets modell för klätterträning. Som ett RF-anslutet förbund är vi ålagda att slutföra och presentera detta dokument senast i april 2012 och gör vi detta får vi pengar från Regeringen och RF i form av bidrag, som då blir goda resurser till utvecklingen av svensk klättring. Denna elitplan är ett redigeringsbart dokument som kommer att författas och uppdateras kontinuerligt i takt med nyproducerad idrottslig forskning, nya erfarenheter och trender samt ändrade förutsättningar inom klättringens sfär i Sverige och internationellt. Projektgruppen efterlyser nu klättrare med kunskaper, erfarenheter och åsikter i frågor som rör klättring på elitnivå, och som vill hjälpa till i det här spännande och viktiga arbetet. Vi vet att det finns mycket kunskap och driv i klättersverige, så du som känner att du kan bidra, nu har du chansen! Ta kontakt med projektledare Madelene Lidmalm på eller madelene.lidmalm@gmail.com. Accessfond bildas i vår Accesskommittén och styrelsen har under året arbetat med att bilda en svensk accessfond. Fondens syfte kommer (enligt nu liggande förslag) att vara att finansiera varaktiga åtgärder och projekt som främjar och säkrar tillgängligheten till klättring på klippor, berg och block i Sverige. Klubbar kommer att kunna söka pengar ur fonden för att driva olika projekt på accessområdet. Förbundsmötet i vår kommer att ta ställning till tillägg i stadgarna för att möjliggöra fonden. Har du redan nu idéer på hur vi kan samla in pengar till fonden, tex med hjälp av privatpersoner, företag eller andra givare, så är du välkommen att kontakta accesskommittén. Nättips för skadedrabbade Den norska sajten erbjuder massor av läsning kring hur man förebygger skador inom klättring. Bakom sajten står landslagstränaren Stian Christophersen och sjukgymnasten Jørgen Jevne. 8

9 nyheter Förare för Östergötland snart ute Nu kan du snart uppgradera din gamla Ågelsjöförare. För Fredrik Schlyter släpper inom kort sin splitternya Klättring i Östergötland. Boken är på nästan 400 sidor och innehåller över tusen leder varav tre fjärdedelar är på andra klippor än Ågelsjön. Här finns också bouldering och isklättring med. En trevlig nyhet i genren är fyrfärgsbilder, vilket vi får tro att proffsfotografen Schlyter utnyttjat till fullo. Boken ges ut på Calazo förlag och beräknas säljas för ca 349 kronor. Uppdateringar kommer att kunna rapporteras och läsas via Facebook, sök på bokens titel! Vill du vara med och säkra svensk klättring? En plats i förbundsstyrelsen ger dig möjlighet att få klättringen dit du vill! Valberedningen söker kandidater som skall väljas på förbundsmötet i mars Då mötet sker med två års intervall skall samtliga platser till styrelsen, samt två suppleanter, utses. Valberedningen efterfrågar medlemmar i SKF:s medlemsklubbar att nominera personer till SKF:s styrelse redan nu. Det går bra att komma in med sitt eget namn eller lyfta fram andra. Valberedningen har i halvtid stämt av med styrelsen hur de ser på sitt arbete och ett fortsatt engagemang. Detta kommer följas upp av ytterligare samtal med styrelsens representanter. Valberedningen kommer senast den 9 mars 2012 att meddela vilka kandidater vi föreslår inför kommande mandatperiod. Läs mer på om arbetet i förbundsstyrelsen och om hur nomineringar går till, eller hör gärna av er till oss i valberedningen! Disa Hansson, Niklaes Nathén och Jim Wasmuth VÄLJ STORA MÅL - VÅGA MISSLYCKAS På projektet... Kompisen: Kom igen nu, satsa allt, jag e me! Klättraren: Ja, mmm, eller vi får se, Jag känner efter. Det är inte så viktigt, jag klättrar för att det är roligt! Härom månaden gjorde Rasmus Elm ett fotbollsmål genom att direkt på hörna skruva bollen i mål. Osannolikt och därför fantastiskt. Han tog en chansning och även om den skulle misslyckas så hade det inte gjort något. Det slog mig då som så många gånger förr att många av oss lågnivåklättrare ofta söker just det läget av osannolikhet när vi klättrar, läget där ett misslyckande inte gör så mycket. Jag tror att vi helt enkelt är rädda för att misslyckas. Det brukar dock hävdas att genom att sänka sin ambition och nedvärdera sin chans så blir det lättare att hitta lugnet vilket i sin tur främjar klättringen. Men stämmer det verkligen? Går det att minimera betydelsen av det man gör och samtidigt ge sig in i processen fullt dedikerad? Personligen så tror jag inte på det i längden, även om jag är den förste att erkänna precis samma synd. För precis som med allt annat här i livet så är det mycket troligare att man genomför det man anser viktigt eller självklart än det man tycker är oviktigt eller för svårt. Jag tror att lugnet oftast ställer till det för en, i alla fall när man klättrar på gränsen av sin förmåga. När det plötsligt bränner till och man måste pusha på med tanken att det är möjligt även om det känns omöjligt så är det lätt att istället stanna upp och börja värdera sina chanser. Just i det ögonblicket förlorar man kampen mot sig själv och inte mot klättringen. Ta till exempel en straffspark där man får välja att slå den på ett mindre eller större mål, samma målvakt och omständigheter i övrigt. Det är betydligt mer mental press på att göra mål om man väljer det större målet men det i sig gör det ju inte lättare att göra mål på det mindre målet. Visst, klättring är inte viktigast i världen, du gör det för att det är kul och sända är bara EN del av det roliga. Men just då och just där, när skorna sitter på, händerna är vita av magnesium och du etablerar dig på startgreppen, då har du bestämt dig för att det är värt besväret. Att då inte ta i är ju lite som att svika dig själv. Så om du står nedanför ditt nästan länkade projekt och ska till att försöka bränna av skiten, lägg bollen på straffpunkten och välj det stora målet. Att vara nervös hör bara till och alla förstår att några stolpträffar är att vänta medan man finslipar tekniken. Använd nervositeten till att fokusera på klättringen istället för att föreställa dig utkomsten, den vet du inget om! Antagligen kommer det att öka möjligheterna att sända, och garanterat kommer det att kännas jävligt gött att ha gett allt! Carl Johan Svensson håller teknikkurser på Klätterlabbet i Göteborg och pluggar till läkare. 9

10 nyheter Förbundsmöteshelg i Göteborg Göteborgs klätterklubb kommer att stå som värd för förbundsmöteshelgen Förbundsmötet kommer att hållas mars och information kommer att gå ut till klubbarna i form av nyhetsbrev och via hemsidan. Du kan vara med och påverka svensk klättring. Se till att göra din röst hörd genom din klubb! Som annonseras på annan plats söker valberedningen personer som är intresserade att engagera sig i styrelsen. Det går bra att anmäla sig själv eller tipsa valberedningen om någon som du tror kan göra ett bra jobb för att föra svensk klättring framåt. Dags förnya medlemskap Året börjar gå mot sitt slut och det är nu hög tid att förnya ditt medlemskap i klubben. Medlemskapet ger dig en mängd möjligheter. Du får möjlighet att delta i klubbens aktiviteter och representera klubben vid tävlingar. Dörren öppnas också till SKF:s olika utbildningar. Genom ditt medlemskap är du också försäkrad via vår medlemsförsäkring i Folksam. Du har som medlem dessutom möjlighet att teckna vår resetilläggsförsäkring. Information om medlemskap och försäkringar hittar du på klatterforbundet.se. Medlemskapet inkluderar också denna eminenta tidning, så betala ditt medlemskap idag. Sköna slantar till 24 klubbar 24 klätterklubbar har ansökt om statligt LOK-stöd för de aktiviteter de haft 1 januari 30 juni Här är de klätterklubbar som fick mest bidrag för våren 2011: Solna KK :- Karbin KK :- Skellefteå KK KFUM :- KFUM Umeå :- Kvibergs KK :- Halmstad KK 8 632:- Västerviks KK 8 056:- Bidrag kan sökas för åldersgruppen 7-20 år. Bidraget är 24:-/sammankomst + 8:-/ deltagare. Ansökan görs i IdrottOnline två gånger per år, en som avser våren och en som avser hösten. Jonas Paulsson på sprajlans grepp i Rålis. Nya block i Stockholm Stockholmsklättringens senaste tillskott i klätterväg är de nya boulderblocken som ligger i Rålambshovsparken på Kungsholmen. Blocken är belägna på östra sidan intill Västerbrons fäste, bakom dagiset och teatern som ligger i parken. Blocken stod färdiga i mitten av november, vilket kanske kan tyckas vara lite sent på säsongen. Planen var att blocken skulle varit klara långt tidigare, men tydligen blev arbetet med att gjuta betongfundamentet försenat. Nu står i alla fall blocken där och de ser riktigt fina ut! Det är Kungsholmens stadsdelsförvaltning som ligger bakom projektet. Enligt ännu obekräftade källor har arbete också inletts med liknande block i anslutning till Tanto på Södermalm. Barn- och ungdomssatsning utomhus 2012 Svenska klätterförbundet har av organisationen Svenskt Friluftsliv fått bidrag för att satsa på barn och ungdomar och klättring utomhus Vi kommer därför att under 2012 kunna erbjuda följande två olika möjligheter för att få ut barn och ungdomar på våra utomhusklippor: Bidrag till helgläger för barn och ungdom Svenska klätterförbundet har initierat ett projekt för att ge fler barn och ungdomar möjligheten att prova på klättring utomhus. Under 2012 delar vi ut bidrag till klubbar som vill arrangera lokala barn-och ungdomsläger utomhus. Tanken är enklare helgläger i närregionen, med minst en övernattning i tält. Lägret ska vara ett arrangemang där deltagarna inte bara får klättra, utan också lära sig leva friluftsliv och ha kul tillsammans. SKF prioriterar att lägren ska hålla en så låg kostnad som möjligt för deltagarna, för att så många som möjligt ska ha ekonomisk möjlighet att delta. Till dessa läger kan klubbar söka upp till :- i bidrag från Svenska klätterförbundet. Bidraget är tänkt att i första hand finansiera utrustning och mat till deltagarna. På klatterforbundet.se hittar du ansökningsformulär och riktlinjer för ansökan. Ansökan ska vara kansliet till handa senast 27/ Nationella läger för ungdomar arrangerande klubbar sökes SKF kommer också under 2012 att arrangera två nationella läger för ungdomar i åldrarna år, även dessa finansierade genom Svenskt Friluftsliv. Båda lägren kommer, liksom de lokala klubblägren, att fokusera på klättring och friluftsliv. De nationella lägren kommer dock att vara i minst 5 dagar och de riktar sig som sagt till ungdomar mellan 16 och 20 år. Det ena lägret kommer att ha ett alpint tema och det andra kommer att fokusera på klättring på klippa. Svenska klätterförbundet står bakom dessa läger ekonomiskt (inkl ersättning till ledare), men nu söker vi klubbar som är drivna och motiverade att stå som arrangör för ett sådant här arrangemang. Om du vill eller vet att din klubb gärna står som arrangör för ett nationellt ungdomsläger, hör av dig till kansliet redan idag! Ring oss på eller maila till kansliet@klatterforbundet.se. Ansökan ska vara kansliet till handa senast 27/

11 nyheter Så kan förbundsmötet bli ännu bättre Följande är en kort sammanställning av en utvärdering som gjorts efter förra förbundsmötet. Vi vill börja med att tacka alla de klubbar och individer som gjorde denna utvärdering möjlig genom att ta sig tid att besvara både enkätundersökningen och ställa upp på djupintervjuer. Svenska klätterförbundets förbundsmöte 2010 drog kraftigt över utsatt tidsschema på grund av ett stort antal inkomna motioner. Ett flertal representanter från olika klubbar var tvungna att lämna mötet innan avslut och flera klubbar klagade och efterfrågade förbättringar till nästa möte. Styrelsen beslutade därför 5 juni 2010 att göra en utvärdering av förbundsmötet. Utvärderingen skulle ta fram lärdomar och leverera rekommendationer inför nästa förbundsmöte. Utvärderingen skulle även behandla hur förbundet kan bli bättre på att tillämpa föreningsdemokrati. Resultatet av enkäten och intervjuerna säger att 98% har förtroende för styrelsen och att 56% hade en positiv upplevelse av förbundsmötet. Däremot var de kritiska till att mötet drog ut på tiden och mötet ansågs inte demokratiskt eftersom alla inte kunde vara med till slutet och rösta i viktiga beslut. Många som inte deltar i förbundsmötena har svarat att de inte har kunskap om syftet med ett förbundsmöte och förstår inte vikten av det som kan bli beslutat. Inför nästa förbundsmöte kommer mer information spridas om vad ett förbundsmöte innebär och vad syftet är med det. Rekommendationer som inkommit för att förbättra nästa förbundsmöteshelg 1. För att få bort tidstjuvar bör styrelsen förbereda och lyfta diskussioner med klubbar. 2. Budgetera för att ta in proffshjälp (tex SISU) för att få till ett bra program för helgen. 3. Tillsätta en projektgrupp som arrangerar förbundsmöteshelgen för att stötta valberedning och kansli. Beslut som togs på förbundsmötet 2010 kommer underlätta en hel del inför kommande förbundsmöten då t.ex. datum för inlämning av motioner har tidigarelagts och kan förberedas på ett annat sätt. Artikeln är ett steg i det uppföljningsarbete som påbörjats och ska bli en presentation av det styrelsen åstadkommit under sin mandatperiod. Madelene Lidmalm, vice ordförande Idrottslyftet - snart dags att söka pengar igen! Idrottslyftet år 5 för barn- och ungdomssatsningar är i full gång. Snart är det deadline för nästa ansökningsperiod. Senast 31 januari vill vi ha in er ansökan. Ansökan görs som vanligt via IdrottOnline. Nästa och sista datumet för bidrag år 5 är sedan 30 september Information om Idrottslyftet hittar du på klatterforbundet.se. Så får du hyttrabatten i alperna Som vi berättade om i förra numret av Bergsport går det nu att beställa de kort som ger hyttrabatt i flera av länderna på kontinenten. Kortet kostar 500:- och ger dig 50% rabatt på boende under hela Beställer gör du genom att skicka ett mail till kansliet@klatterforbundet.se, där du anger namn, adress och klubbtillhörighet. Skriv hyttmärke i ämnesraden så vi vet vad det rör sig om. Du måste också ha betalat ditt klubbemedlemskap för 2012 för att kunna köpa märket. vill du synas i kontakta jonas svanström Bohusläns KK bevakar Skälefjäll Sedan Bohusläns Klätterklubb i oktober fick kännedom om att man planerar en s.k. blocktäkt i direkt anslutning till klippan Skälefjäll har klubbens accesskommitté engagerat sig i ärendet. Man har tagit fram en text som kommer skickas som inlaga i den pågående samrådsprocessen och man har deltagit på ett möte som hållts av närboende vid Skälefjäll som oroas över täktplanerna. 10 december är deadline för inlägg i samrådsprocessen och klubbens inlaga kommer skickas till Lysekils kommun och företaget GeoPro som utför den geotekniska undersökningen, liksom man kommer skicka en kopia till Länsstyrelsen. Efter nyår planerar Geopro att hålla ett öppet informationsmöte där man som intresserad kan komma och ställa frågor och bilda sig en egen uppfattning om konsekvenserna av täkten. Datum för detta möte är inte fastställt ännu. Kvadraten markerar det föreslagna området. Bohusläns KK har begärt att följande aspekter utreds: Konsekvenser för klättring på Skälefjäll till följd av den planerade verksamheten, inklusive när sprängning utförs om det befinner sig klättrare på berget? Kan verksamheten och då i synnerhet sprängningarna, få geologiska konsekvenser för Skälefjäll i form av sprickbildningar, nedfallande block och liknande? Kan man garantera att blocktäkten endast kommer att hållas inom det område som idag utpekats? 11

12 säkerhet Incidenter hösten 2011 Det här numrets incidentgenomgång innehåller ingen komplett sammanställning av de senaste incidentrapporterna. Den fokuserar istället på ett antal allvarliga olyckor under sommar och höst. Ett par av dessa har medfört allvarliga skador samt ett dödsfall. Text: Ingemar Gråsjö, Säkerhetskommitten beskrivningar av olyckorna kommentarer till olyckorna Incidentrapporten är mycket tydlig med att klättraren 1 när han togs om hand på marken hade en avknuten slinga i selens central-loop med en 0,4 Camalot i andra änden. Vid hyllan varifrån klättraren föll satt en kil i klippan men utan karbin eller annat anslutet. Det är alltså tämligen klart att klättraren inte fullföljt standplatsbygget innan han ropat lägg av. Enligt rapportörens bedömning är den spricka där Camalot troligen 0,4 satt i största laget för denna. Det har troligen räckt med en liten rörelse för att Camaloten skall vandra till ett läge där den inte längre sitter fast. Denna egenhet hos kamsäkringar - i synnerhet sådana med fyra kammar att de kan vandra och på så sätt lossna bör betonas och beaktas m fall under standplatsbygge där den fallande bara var förankrad i en punkt som lossnade. Allvarlig skada. Klättraren är ännu inte återställd. Förstemansfall under hård trad-klättring då två säkringar lossnade vilket medförde markfall från 15 m höjd. Klättraren fick en mycket kraftig hjärnskakning, men har återhämtat sig väl. Förstemansfall pga. lossnat block under alpin klippklättring i de svenska fjällen. Klättrarna hade gått löpande och mitt i en svår passage övergått till säkrad ledklättring. Ingen standplats riggades men repbroms kopplades in. Förstemannen placerar en mellansäkring, klättrar yttrligare 5 m och når ett större block där han förbereder nästa placering. Blocket släpper under belastning innan denna mellansäkring placerats och förstemannen faller. Bägge klättrarna blev hängande medvetslösa i en (1!!) kamsäkring. När förstemannen kvicknar till 8-10 m under den enda mellansäkringen är andremannen fortfarande medvetslös. Det har inte fullt ut kunnat klarläggas om andremannen förlorar medvetandet på grund av stenslaget eller om han dras iväg och in i klippan på grund av fångrycket då han ju inte var förankrad. Eventuellt var det en kombination av dessa bägge förlopp. Klart är i alla fall att 5 av 8 kardeler i repet var av och att två av de resterande tre var rejält slitna. Lindrig resp. kraftig hjärnskakning. Bägge klättrarna har återhämtat sig väl. Inomhusklättrare gör felaktig inknytning och faller under/efter klättring från 8-10 m höjd. Allvarlig ryggskada. Ej återhämtad än. Inomhusklättrare (instruktör under barnkurs) säkras av en relativt oerfaren person (en förälder) med GriGri. Fall 4-5m ner i golv under okontrollerad nedsänkning. Återhämtar sig relativt väl. Klättrare faller ca 15 m under firning (firar som andra person) då hela ankaret fallerar pga. att de två ankarpunkterna (kil + kamsäkring) placerats bakom ett löst block. Dödsfall p g a allvarliga huvudskador vid nedslaget. Lossnade säkringar under förstemansklättring, än en gång. Klättraren har dock haft två (visserligen lossnade, men dock) säkringar mellan sig själv och marken. Turen är ansedd som svårsäkrad. Jag vill poängtera att man bör skilja på svårsäkrad (svårfunna eller svårplacerade lägen men tillräckligt gott om dem) och dåligt säkrad (ont om lägen) när turers eventuella farlighet diskuteras. Det är svårt att komma med en entydig slutsats av den här händelsen. Flera lagda säkringar som lossnar kan alltid tillskrivas bristfällig förmåga, överskattande av sin kapacitet, eller lättsinne. Å andra sidan: Turen är hård och omvittnat svårsäkrad. Klättraren var sannolikt mycket väl medveten om vad han gav sig in på. Det är alltså minst lika troligt att han tog en medveten risk. All klättring innebär att ta medvetna risker. Visserligen olika stora beroende på individ, men lika fullt risker. Här kan man möjligen börja närma sig en filosofisk idé om säkerhetstänkande där risktagande i sig är sunt och en av sportens essenser. Med den logiken blir endast omedvetna eller felaktigt bedömda risker - exempelvis på grund av okunskap, bristande hantverk etc. - fel. Lite flummigt resonemang kanske då begreppet medveten risk klingar motsägelsefullt. Jag tror ändå att det är bra, inte minst ur säkerhetssynpunkt men även för själva nöjet och behållningen, att bejaka risktagandet som en central del i sporten. 3 Klättringen påbörjas någon gång efter 04.15, vilket innebär att de hade gott om tid för turen. Klättrarna har gått löpande i en flack och lätt inledning av turen, en OK metod i sådan terräng. Repet är totalt ca. 30m långt och bägge klättrare har ett antal kroppscoils så de har uppskattningsvis ca. 20m rep emellan sig. Förstemannen upptäcker lite sent mitt i en kruxigare sekvens att svårigheten underskattats och de börjar pitcha. Andremannen riggar inte någon stand eftersom förstemannen har hela racken. Det är väl inte helt lyckat och antagligen avgörande för det fortsatta förloppet. Eventuellt var andremannen dessutom illa placerad i fallinjen som konsekvens av replagets sviktande framförhållning. Jag tror dock att åtskilliga alpinister tagit motsvarande genvägar efter en felbedömning. Vad som däremot förvånar mig är att replaget nöjer sig med en enda mellansäkring i den här situationen. En mellansäkring totalt i repet är för lite även vid löpande i flack terräng och nu har de ju bestämt sig för att ledklättra, men utan riggad standplats. Därför borde förstemannen ha lagt två eller fler säkringar direkt eller i tät följd så att inte hela replaget såsom skedde blir hängande i en enda placering. Reflexioner och lärdomar: Lös klippa är en realitet i sådan här terräng och måste alltid beaktas noga. Ett förstemansfall blir i allmänhet cirka 3 gånger så långt som avståndet till den senaste mellansäkringen. Jag kan inte låta bli att undra om replaget haft för bråttom trots att tidsplaneringen för den aktuella turen gav goda marginaler. Det florerar ibland en onödigt stressig attityd att det alltid är hyperbråt- 12

13 säkerhet tom när man klättrar alpint. På en sådan här tur bör man lägga ett antal minuter här och där på att värdera taktik och vägval. Gör man en felbedömning som här tar det bara ett par minuter (väl investerade sådana) att rätta till. Försteman kunde exempelvis kanske ha byggt stand där han valde att lägga replagets enda mellansäkring, ta hem tvåan, koppla in i stand och fortsätta pitcha lite mer ortodoxt. På grund av ett antal lyckliga omständigheter, mobiltelefonkontakt och bra flygväder kommer de första fjällräddarna fram 3.5 timmar efter olyckan. Ytterligare 4.5 timmar senare anländer de skadade till sjukhus. En räddning i denna miljö kan ta betydligt längre tid. Övriga lärdomar som replaget gjorde var att 30m enkelrep är i minsta laget om man vill retirera. Dubbelrep kan också övervägas. Det underlättar reträtten, minskar repdrag och därmed stenslag i den brötiga terrängen samt erbjuder någon form av redundans om ett stenslag hugger av ett rep. Man fick också uppleva hur svårt det är att få en dunjacka utan hellångt blixtlås på en medvetslös person som är inknuten i ett rep. 4 Missad inknytning. En olyckstyp som figurerat några gånger på senare år och med allvarliga följder. Koncentration och kamratkontroll har onekligen fallerat här. I övrigt bör det betonas att SÄK fått in åtskilliga rapporter om tillbud inte jättemånga olyckor, men tillbud där missad inknytning figurerar men upptäcks vid kamratkontroll eller av uppmärksam omgivning. Det visar på vikten av kamratkontroll och också att denna ofta fungerar och räddar många farliga situationer. Det är svårt att säga om en sådan här olycka beror på lättsinne, okoncentration eller hallmiljön. Eller är det så banalt att tusentals klättrare knyter in sig tusentals gånger per år och någon gång på tio miljoner går det rejält snett? Enligt min mening måste man ha en inställning där det alltid är seriöst och potentiellt farligt att befinna sig högt över mark eller golv. Var uppmärksam på dig själv och din replagskompis. Tveka inte att säga till om något ser konstigt ut hos andra replag. Det är ditt liv och din hälsa det gäller och det måste du själv ta det yttersta ansvaret för. 5 Oerfaren säkrare, GriGri, okontrollerad nedsänkning. Den här olyckstypen är den mest typiska vid repsäkrad klättring inomhus med eller utan Gri- Gri och den drabbar även erfarna säkrare i förvånansvärd utsträckning. GriGri med sin skenbara fail-safe-funktion inte är en bra kompensation för bristande erfarenhet, snarare tvärtom. Vidare: att låta en oerfaren person säkra/sänka ner kan inte vara annat än ett stort NoNo. 6 Dödsolycka vid firning där hela firningsankaret lossnat. Medlemmar i Dansk Bjerg- & Klatreklub har gett ut en mycket bra rapport om denna händelse (se länk här intill) och en svensk slutrapport väntas inom kort. Det kan anses klarlagt att ankarets totalt två punkter som befann sig ganska nära varandra lossnat då klippan emellan dem utgjorts av ett löst block som gett vika. Punkterna var alltså inte oberoende. Man kan fundera över om de olika önskemål man har på ett skolmässigt jämviktat ankare kan riskera att komma i konflikt. Vid ett jämviktat ankare gjort av en långslinga brukar det poängteras att vinkeln i centralpunkten inte bör göras för stor. Därigenom kan man frestas att lägga punkterna nära varandra vilket kan äventyra oberoendet. Tvingas man välja är oberoendet självklart viktigare än vinkeln (inom vissa gränser naturligtvis). I övrigt kan flera slingor alternativt extra långa (längre än 120cm) slingor göra det lättare att förena oberoende punkter på större avstånd med måttlig vinkel i centralpunkten. Vidare: Tveka inte att sätta en tredje, fjärde.... punkt om du är det minsta tveksam. If there are doubts, there are no doubts är en bra regel. I stora berg kan man behöva spara på utrustning, men i små berg är det praktiskt taget aldrig nödvändigt, då de flesta replag har dubbla rack med till klippan. Vid standplatsbygge bör man inte tveka att inkludera repet i bygget om oberoendet/placedringskvaliteten kräver stora avstånd. I den specifika olycksfallet användes en 240-slinga och det fanns ett flertal bättre förankringspunkter med stabil klippa inom en radie av två meter från det fallerande ankaret. Detta faktum i kombination med att den förolyckade framförallt sysslat med sportklättring, leder till slutsatsen att ankarbyggets brister berodde på otillräcklig erfarenhet och uppmärksamhet vad gäller lösa block vid riggning med naturliga säkringar. Varför ankaret trots allt höll vid den första firningen är i skrivande stund ännu inte klarlagt. Klättraren avled p g a allvarliga huvudskador (intrakraniella blödningar, skallfraktur, neurologiska skador) ca 3 timmar senare. Att hjälm bars vid olyckstillfället hade ingen betydelse då fallet var fritt ca 15 meter och nedslagsplatsen bestod av grov blockterräng. Pågående räddningsarbete på Kebnepaktes ostkam. Foto: Polisen Bilder tagna vid en rekonstruktion, på platsen där ankaret fallerade (incident #6). Den nedre bilden visar att hela blocket/flaket lossnade efter att man sparkat på det (alltså inte vid själva olyckan). Ur olycksrapporten. Foto: Anders Strange Nielsen Mer information Den danska olycksrapporten finns på: dklaf.dk/cms_userfiles/uheldkullensbk.pdf 13

14 söderlund Matilda På sin sista Europacuptävling för juniorer i november kom hon tvåa. Men efter 6 år på den europeiska juniorscenen är det nu dags för Matilda Söderlund att ta klivet upp till seniorerna och Världscupen. Hur känns det att ta steget över till seniorklassen? Vilka utmaningar väntar? Vad kan vi andra förvänta oss av Matilda under 2011 och framöver? Bergsport fick en pratstund med Matilda hemma i Stockholm. Text & bild: Jonas Paulsson Det är en strålande fin höstdag när jag träffar Matilda på Klätterverket i Stockholm. Tanken var att vi skulle åka ut och klättra tillsammans, men Matilda har egentligen vilodag, så vi beslutar oss för en kortare pratstund med trä och plast som inramning. Det är också den miljö som Matilda har mest erfarenhet från. Hon avslöjar att hon faktiskt har väldigt dålig koll på Stockholmsklättringen, bara en handfull klippor och leder har hon hunnit med på hemmaplan. Men meriterna från tävlingsarenan är desto längre. I Europacupen för juniorer har hon genom åren abonnerat på topp 5-placeringar och i de få seniortävlingar hon ställt upp så har det gått skapligt blev det till exempel silvermedalj i Nordiska mästerskapen i bouldering. Bland svenska juniorer har hon under en tid saknat konkurrenter. På lead-sm tidigare i höstas ställde hon upp i herrarnas seniorklass och kom på tredje plats. Så vad kan klättersverige förvänta sig av Matilda framöver? Vad har hon själv för förväntningar? Matilda och jag slår oss ner i en soffa för en kort pratstund. Du blir senior från och med Hur ser dina mål och förväntningar ut för det kommande året, och på längre sikt? Det ska bli jättespännande att tävla som senior. Jag ser fram emot nya utmaningar. Samtidigt känns det lite sorgligt. Jag har ju tävlat mot samma personer i Europacupen för juniorer i sex år nu och flera av dem har ju blivit några av mina bästa kompisar. Flera av dem är ju från länder som redan har starka seniortrupper så flera av mina kompisar får det nog tufft att slå sig in i sina respektive landslag, tyvärr. Jag måste så klart höja mig ett par snäpp i den tuffare konkurrensen och jag räknar inte med några framskjutna placeringar under Det vore kul att nå final i en världscuptävling, men jag tror det blir en omställning på ett par år. Men på lite längre sikt hoppas jag på finalplats. Vad känner du själv att du behöver bli bättre på framöver? Jag kan ju förbättra allt egentligen, men David Macia, som jag tränade med i Spanien nyligen, tyckte framför allt att jag behöver bli starkare, att jag ska bouldra mer. Berätta lite om din Spanienresa nu i höstas. Du gick ju bland annat två stycken 8a onsight! Det var en jättekul resa, där jag fick lära känna nya människor. Vi tränade inomhus under veckorna och så körde vi utomhus på helgerna. Vi var i Montgrony, som är ett fantastiskt ställe med jättefina leder. Jag klättrade bara onsight under hela resan och jag har faktiskt nästan aldrig satt slingorna själv på en led, så det kändes ovant och lite läskigt till en början. Men David är jättebra på att säkra och peppa så efter ett tag hade jag ingen tanke på att vara rädd. De två 8a-lederna jag gjorde onsight gjorde jag på samma dag. Den första, Rita del belvedere, är en meter lång, svagt överhängande och ihållande led. Senare samma kväll gick jag Calabruix, som är 35 meter lång och även den svagt överhängande. Vad är dina styrkor som klättrare? Jag är nog ganska teknisk i min klättring. Sen gillar jag att träna och pusha hårt. Jag har tränat friidrott tidigare, tills jag var elva år, så hård träning var inget nytt för mig när jag började klättra. Matilda tävlar för Solna klätterklubb, där Carlos Cabrera är hennes tränare. Utöver klätterträningen så kör hon fysträning tillsammans med Malin Larsson. När vi träffas är det snart dags för årets sista tävlingsresor. Bland annat ska hon köra en seniortävling i slovenska Kranj (som Matilda sedan fick ställa in på grund av sjukdom reds anm) och sedan årets avslutande tävling i Europacupen för juniorer, även den i Kranj. Hur ser träningen inför tävlingarna ut? När det är ungefär tre veckor kvar brukar jag släppa lite på gasen och lägga fokus på kvalitet. Det brukar bli lite hårdare leder, men med längre vila emellan. Sen försöker jag klättra nära inpå tävlingen för att behålla känslan. Vilket är ditt starkaste klätterminne hittills? Junior-VM i Imst tidigare i år var häftigt. Det var ju mitt sista junior-vm någonsin. Tävlingen skedde utomhus och under kvalet var det jättevarmt. Sen slog vädret om totalt inför semifinalen. Det blev jättekallt så jag tappade känseln när jag klättrade. Jag trodde verkligen inte på final, men det gick ju vägen. Sen var det otroligt häftigt att klättra finalen. I finalen slutade Matilda på en fin femteplats. Några liknande placeringar ska vi kanske inte förvänta oss av Matilda nu när hon tar klivet in i seniorernas världscup, men vem vet hur det blir på sikt? Tekniken, drivet, talangen och viljan finns där, så nog finns det potential för framtiden! 14

15 söderlund 15

16 vettisfossen norges högsta vattenfall Den 27:e februari 2010 var dagen då jag och Johan Sundell klättrade Vettisfossen, Europas högst frifallande vattenfall norr om Alperna. Men det var också dagen då vår framstående klätterfotograf seriöst övervägde att satsa på studiofotografering istället. Text: Ragnar Crona Foto: Per-Ola POA Andersson Vettisfossen är en fantastisk ispelare, helt vertikal och 250 meter hög. Tack vare den extremt kalla vintern var den övre ispelaren helt ihopvuxen med den gigantiska konen i botten på isfallet, och vi kunde klättra den direkta linjen från botten till toppen utan att behöva traversera in vilket normalt sett är nödvändigt. Vi öppnade med två sträckta 60 meters repor upp över en ganska slät isvägg men med en brutal takpassage i början. Vår fotograf som hade hängt med till insteget fick några riktigt bra bilder från slänten bredvid fallet. Klättringen gick undan i början och POA som också ville ha bilder uppifrån blev lite stressad att han inte skulle hinna runt innan vi toppade ur. Svärande halvsprang han iväg mot toppen en svettig och till mestadels anaerob språngmarsch på 3km och 300 höjdmeter - med många kilo fotoutrustning och 100 meter statiskt rep. Men samtidigt på Vettisfossen hade jag och Johan hittat en häftig isgrotta där vi satt och myste över en kopp nyponsoppa. Ingen stress här inte! Vi kände att vi hade koll på läget och flera dygns pirr i magen började äntligen släppa. De följande replängderna var helt otroliga med gigantiska isformationer i alla riktningar. Vi klättrade inne i stora iskaminer och genomparaplyliknande tak. Att man inte pumpade ur fullständigt kan man tacka alla små isgrottor för, perfekta för en stunds reflektion. På ett ställe kröp jag flera meter in i en isgrotta och hittade ett fönster in mot den dånade fossen. Det var bara rädslan för att bli uppäten av Vettistrollet som fick mig ut i de exponerade överhängen igen. Efter fyra sträckta 60 meters repor samt 80 m solande upp för bottenkonen stod vi uppe i den horisontella delen av den frusna älven och njöt av solen. Jodå, POA hann runt och fick flera fina bilder även på de två sista reporna, svettig och trött men även han nöjd. Hans förslag att vi skulle fira ner och göra sista repan ytterliggare en gång till förmån för en ny fotovinkel avfärdade jag dock vänligt men bestämt. Förmodligen så peakade min isklätterkarriär denna dag, något som jag kan tacka den kalla vintern för, samt min genompositiva replagskamrat. Det här blir svårslaget! Johan Sundell leder på Vettisfossen. 16

17 tips: så blir du BÄTTRE PÅ IS tips Text: Martin Urby, isinstruktör Är inte du heller helt nöjd med dina prestationer efter förra issäsongen? Övergreppar du? Får du kallpump? Dåligt ledpsyke? Kass uthållighet? Ursäkterna är oftast fler än bra. Sluta skyll på nåt annat än dig själv och stå för den verklighet som du befinner dig i. Här nedan kommer några tips så att du slipper få samma käftsmäll som förra året. 1. Försäsongsträning. Att ha framförhållning och tydliga mål är aldrig fel och det hjälper även till för att förbättra motivationen. När väl isarna har byggt på sig så vill man oftast bara klättra, klättra, klättra; men i själva verket är det i början som man bygger upp en lyckad säsong. Börjar du rätt, så kanske du får mer gjort innan våren kommer. Se still att du tränar regelbundet och har god grundläggande fysik. Träna helst både kondition, styrka samt klättring. Uthållighet är viktigare än maxstyrka. 2. Utrustning. Gå igenom din utrustning och se till att du har bra blad och skärpa på både yxor och stegjärnen. Kontrolldra samtliga skruvar och muttrar så får du bättre kraftöverföring till isen när du hugger eller sparkar. Det allra viktigaste är att se till att stegjärnen verkligen sitter optimalt på dina storskor så att de inte flexar eller rör på sig när du sparkar och belastar fronttaggarna. Uppstår det metalliskt ljud när du sparkar så bör du verkligen se över passformen och förbättra inställningarna. 3. Uppvärmning. Värm upp innan du börjar klättra - du presterar bättre och pumpar inte ur lika snabbt. Noggrann uppvärmning leder oftast till bättre resultat. 4. Topprepsklättra. Mycket. Under hela säsongen. Det är under trygga förhållanden som du utvecklas och bygger upp tilliten till dig själv och din utrustning. Se topprepsklättringen som ren träning och utmana dig själv. Tunn is, passera bulle, höga fotplaceringar, krångliga balansmoves, hooka, mantla på yxor etc. Var kreativ och underskatta inte topprepsklättring som träning. 5. Fotarbete. Stå bättre, hugg mindre. De allra flesta förlitar sig alldeles för mycket på isyxorna, när det egentligen borde vara fötterna som arbetar. Detta gör att man blir trött i armarna långt innan benen och fötterna har givit upp. Topprepsklättra mycket i början av säsongen och se till att du litar på dina fötter och stegjärn. Klättra utan yxor, stäm mellan formationer, sänk tyngdpunkten, placera stegjärnen på formationer i stället för att sparka, klättra utan yxor eller med ögonbindel för att öka tilliten och balansen. 6. Yxplaceringar. Precision och framförhållning. Var inte allt för ivrig, utan planera din klättring och sikta ordentligt innan du börjar hugga vilt omkring dig. Oftast är det yxhuggen som tröttar ut. Hooka hål och formationer så mycket som möjligt. Hugg inte för hårt och djupt, och glöm inte bort att provbelasta. Eftersträva att placera nästa hugg minst 70 cm över förra yxplaceringen - därmed är det bra om du kan flytta fötterna 3 gånger innan det är dags att hugga nästa gång så att man når lite längre. Med hög precision och skärpa sparar du kraft och tid. 7. Placering av skruvar. Planera din klättring och undvik att hugga eller sparka i närheten av din blivande säkring. Se till att du står tryggt och bra innan du påbörjar arbetet. Tyngden på fötterna. Skruva under brösthöjd nära kroppen. Oftast är det bäst att matcha yxa och hålla i den andra handens yxa, så att tyngdpunkten flyttas närmare partiet man skruvar i. Öva själv nära marken och utvärdera och förbättra din teknik. 8. Värme och energi. En kropp i balans trivs och presterar bättre. Slarva inte med hur du klär dig samt reglera klädseln allt eftersom. Undvik att svettas, undvik att frysa, byt handskar om de är blöta. Ät innan du blir hungrig, drick innan du är uttorkad. Varm dryck värmer. Du vet allt detta, men glöm inte bort det i stridens hetta För fler tips se dokumentet Rekommenderade tekniker på Milos Turek Svensk klättring har utvecklats genom inflytande från andra klättermiljöer. Under kortare tid eller genom permanent flytt till Sverige har klättrare förmedlat erfarenheter och inspiration från länder med en stor klättertradition. En sådan var Milos Turek som tillsammans med sin fru Eva kom från Tjeckoslovakien 1968 och som med dottern Dominica med familj nu är närmast sörjande. Milos hade redan en lång meritlista som klättrare när han kom till Sverige. Väl här tog han snart kontakt med stockholmsklättrarna och blev snabbt en uppskattad repkamrat. I Hohe Tatra i Tjeckoslovakien gjorde Milos i början av sextiotalet några av de turer han värderade högst: Lomnickytoppen, 2634m västväggen över Hokejka VI+; en av tre svåraste turerna i Tatra på den tiden, Ganek 2456m Galerian Stanislawsky kaminen VI+, en vinterbestigning med extremt svår klättring. En annan extremt svårt vintertur var Vysoka, 2565 m nordväggen via Stanislawskys led. Andra turer i Tatra var Javorovytoppen, nordväggen till östtoppen, Stanislawskys led V och Vysoka nordväggen via Superdirettisiman V+, en förstabestigning. I Juliska alperna besteg Milos Travniks nordvägg via Aschenbrenners led. Det var den första tjeckiska bestigningen. I Dolomiterna klättrade Milos nordväggen (Comici) på Grosse Zinne I Norge gjorde Milos 1971 tillsammans med Hans Hellström en ny led på Sukkertoppen i Narviksområdet V+ A2 (svårare än Comici på Grosse Zinne enligt Milos). I Kebnekaise klättrade Milos och Hans Hellström samma år en ny led (4-5) på Tuolpagornis sydostvägg. I Mongoliet gjorde han som förstabestigning sydpelaren på Delger Chan 3189 m V, och Gurundvar Spartakiad ca 3000m östkammen V. En förstabestigning av en obestigen topp. Milos klättrade också i centrala Kaukasus, Pik Scurovsky 4259 m grad 5b (rysk gradering-högsta grad) Nordväst väggen, Abalakovs led, Mizsirgi 4918 m nordpelare, 5b i Bezengiområdet och Mamison Choch 4350m Pelare i nordväggen, 5b. Milos besteg Huascaran i Peru och Kilimanjaro i Tanzania. Milos klättrade också på sandsten i Tjeckien och introducerade flera svenska klättrare i denna fascinerande klättring. I Stockholm var Milos förstabestigare av Vampyren i Runsa. I Sverige blev Milos en hängiven skridskoåkare och fick utlopp för sitt stora naturintresse genom turer i Stockholmstrakten. Han var en uppskattad ledare på klätterkurser i Kebnekaise och Häggsta. Med sin breda erfarenhet och kunskap inom många områden var Milos en stimulerande kamrat under långa regndagar i tältet och en trygg och förtroendeingivande repkamrat i andra ändan av repet. Vi som fått förmånen att dela rep med honom tackar honom och saknar honom. Hans Hellström, hedersmedlem SKF Foto: Ewa Hellström Bergsport #152 december

18 stora sjöfallet 18

19 stora sjöfallet Klättrare på Pelaren. Foto: Marlene Ågerstrand res till norrland och klättra is i solen Text: Anna Malou Petersson Attans! Jag är 15 m från att toppa ur andra replängden på Adeln har kastat vatten och har precis upptäckt att jag bara har en quickdraw kvar. Trots den långa väntan på senaste standplats så har jag missat att plocka av Jonas de två sista kortslingorna. Förmodligen var det dunjackor och rep som dolde dem på den halvhängande standen. På morgonen lightade vi racket innan vi tog bilen bort till isfallet. Visa av de tidigare dagarnas snöpulsande gick vi den korta anmarschen upp till dagens, och för min del isklätterträffens sista, klätterinsats med snöskor och stavar. Vi kom upp strax efter Rick och Johan som skulle klättra samma fall. Adeln har kastat vatten har en respektingivande andra replängd. Färgen på fallet indikerar varför den har fått sitt namn. Efter rackandet kom båda replagen iväg ungefär samtidigt på första repan. Fallet är brett, men trots detta upptäckte jag och Johan snart att vi tagit sikte på samma svaga hörn på sistarepan. Efter att ha byggt standplats några meter från varandra kom Jonas och Rick upp. Rick kom först iväg och efter lite funderande bestämde jag och Jonas oss för att vänta på vår tur att klättra den planlagda rutten. Rick cruisade upp för blomkålsis, ett spännande hörn och vidare upp på ett brant och homogent parti. Det är där jag nu står och funderar på vart jag ska sätta min sista säkring. Då kommer några rep farandes ner bredvid mig och strax därefter Johan. Efter att ha blivit invigd i mitt dilemma klickar han fast några quickdraws på min sele och firar vidare. Jag klättrar vidare uppåt för att strax träffa på Rick som kommer nedfirandes med kameran i högsta hugg. Sedan är jag strax uppe, med betryggande antal isskruvar under mig, och kan njuta av utsikten och den alltid härliga känslan när man tagit sig an något som man själv tycker är utmanande. Isträff i mars Adeln har kastat vatten är ett av flera maffiga isfall i Stora Sjöfallet. På några platser i Sverige finns det isfall med aktningsvärd längd och Stora Sjöfallet är det mest lättillgängliga av dem. Det egentliga Stora Sjöfallet, vattenfallet som en gång sades vara ett av de mest magnifika i Europa, var det huvudsakliga skälet till att området blev nationalpark Idag är vattenfallet en strimma av sitt forna jag på grund av vattenregleringen i området. Vägen som gör isfallen så lättillgängliga är ett resultat av Suorvadammens upprättande. I goda snöförhållanden, eller om någon annan redan trampat upp en stig, tar det inte mycket mer än tjugo minuter att gå från parkeringen upp de isfall som ligger närmast vägen. Varje år brukar klättrarna i Gällivare organisera en isträff första helgen i mars. Årets träff tog för min del sitt avstamp på onsdagkvällen då jag hastigt packade ihop alla nödvändiga saker och satte fart över Bjørnfjell. Bjørnfjell ligger mellan Narvik och Riksgränsen och det är vanligtvis där som vägen stängs först när det börjar blåsa. Och blåst var spått! Efter att ha njutit av ett par riktigt spektakulära norrsken sov jag gott i bilen på en parkering i Jukkasjärvi. På morgonen tog jag en titt på utsidan av årets upplaga av ishotellet och körde sedan vidare söderut. På radion hörde jag att vägen inte var bara var stängd över Bjørnfjell utan också mellan Rikgränsen och Abisko. Lagom till att jag hunnit bygga om husbilen till en Utsikt från toppen av Adeln. Foto: Anna Malou Petersson 19

20 stora sjöfallet vanlig bil igen så dunkade tåget in på Gällivare tågstation och jag hittade Marre, Jonas, Johan och Henrik. Vi tryckte in allt bagage i bakluckan och takboxen. Johan lyckades övertyga de andra om att han var längst och tog passagerarsätet fram medan de andra klämde in sig i baksätet. Efter vuxet övervägande åkte vi och pumpade mer luft i däcken innan vi var klara för vad som såg ut att vara en femveckors Europasemester. Istället styrde vi kosan mot Stora Sjöfallets turistanläggning. Knappt hade vi svängt av från E45:an in på Vägen västerut förrän barnen i baksätet började undra om vi inte var framme snart. Någon timme senare svängde vi in på turistanläggningen och kunde konstatera att det blåste rejält även här. Blåst har ju folk klättrat i förr så efter att ha tryckt i oss lite fika, packat säckarna och ifört oss lämplig mundering körde vi bort till Greven och Grevinnan, som ligger alldeles bredvid Adeln har kastat vatten. Efter en titt på klockan och vädret så tyckte vi att det ändå var lika bra att vi tog oss upp för Greven istället för att åka bort till Småfallen. Vi var ju inte i Stora Sjöfallet för att klättra enrepors. Is i solsken Min första kontakt med isfallen i Stora Sjöfallet var för flera år sedan. Jag och Petra satt som fastklistrade mot rutorna på bussen på väg mot Ritsem för att ta oss en skidtur genom Sarek. Petra hade tidigare under vintern invigt mig i isklättrandets ädla konst och vi hade hunnit hacka is på några olika ställen i Dalarna. Mest på topprep. Från bussen såg isfallen helt ointagliga ut och vi sa, nog utan att helt tro på det, att någon dag var det dags att komma tillbaks och klättra dem. Några år senare hade fallen gått från att vara skräckinjagande till inbjudande. Kanske var det bara avståndet, ofta ser ju saker och ting mindre brant ut när man kommer närmare. Greven och Grevinnan, som sägs ha blivit namngivna av dammbyggarna, är från vägen de mest iögonfallande isfallen med sina 250 respektive 300 meter höga is. De här fallen är så breda att det går fint att klättra flera replag samtidigt om man bara väljer parallella linjer. Det ligger som i sakens natur att man som isklättrare ofta håller till i skuggan. I Stora Sjöfallet är det dock så mörkt under vinterns första månader att fallen växer sig mäktiga på sydsidan. När solen åter visar sig kan man njuta av fantastiska mängder is i solen! Femmannafirning Vi började pulsa upp mot fallen. Turligt nog hade några andra gått före oss men trots detta sjönk vi ner till låren här och var. Väl framme delade vi upp oss i två replag och satte fart uppöver. Även om vi sagt att vi skulle klättra så långt vi hann så var nog alla inställda på att vi skulle lyckas nå toppen av fallet innan det blev mörkt. Greven är ett lättsamt men ganska långt fall. Det är också mestadels flackt men man kommer inte undan en lite brantare passage på kanske 10 meter även om man tar lättaste vägen. Denna ligger på vad som brukar bli andra repan och sedan får man pulsa lite snö för att nå den övre och flacka delen. Här går dock att välja brantare vägar om man önskar större utmaning. Här träffade vi på Felix och Joakim på väg att fira ned vilka jag lustigt nog hade träffat på på samma fall första klätterdagen förra gången jag var på träffen. De fortsatte nedåt medan vi tog en ytterligare lång repa upp till vad vi ansåg vara högsta punkten på fallet värd att klättra till (det började även blåsa mer och en antydan till skymning gjorde sig påmind vilket kan ha påverkat våra värderingar). Vi organiserade en Full rulle bland Småfallen. Foto: Marlene Ågerstrand. 20

21 stora sjöfallet femmannafiring med fyra dubbelrep och efter en stund var vi nere på backen och knatade tillbaks till bilen i mörkret. Morgonen därpå blåste det fortfarande och vi bestämde oss för en tur på Grevinnan. Kvällen innan hade Rick anlänt och vi var nu en sex personer och tre replag stark trupp som pulsade upp mot fallet, inte att förglömma Felix och Joakim som var på väg upp åt samma håll för att göra en mixvariant mellan Greven och Grevinnan. Det var visserligen samma väg som dagen förut, men blåsten hade tillintetgjort större delen av spåren. Som tur var bestämde sig Jonas, precis som dagen innan, för att ta täten och trampa upp ett spår till oss andra. Efter det första branta partiet och en lite längre transportsträcka nådde vi den imponerande slutväggen. Nu hade vi definitivt kommit upp i blåsten. Vi delade upp slutväggen i två repor och sista biten var det lite bistert. Jag och Marre valde strategiskt att stanna innan sista bullen för att stå lite skyddat samt kunna fira ner hela väggen i ett svep medan grabbarna fick göra en extra abalakov (firningsankare i is). Vi sneddade ner till Greven via ett snöparti. Nu hade vi fått fint flyt på vår numera sexmannarapellering och stod snart på backen, denna dag i god tid innan mörkrets antågande. Så var vi framme vid min sista dag, vilken blev som pricken över i:et med den fina klättringen på Adeln har kastat vatten. När Jonas kommit upp för andrarepan började vi skruva en abalakov. Det är möjligt att fortsätta med lite bushwacking för att nå fler delar av Adeln men idag skulle vi ned igen eftersom jag skulle köra tillbaks till Narvik. Vi firade klätterdagen med att dricka glögg innan vi gick ned till bilen. Det ryktas att resten av gänget firade träffen med middag i turistanläggningens restaurang samma kväll och sedan avslutade bland Småfall på söndagen. Tack till alla som var där och förgyllde träffen, hoppas vi ses nästa år igen. Och tack till Jan Pemberton som utlyste träffen detta år men tyvärr inte själv kunde delta. populäraste fallen Greven, WI3, 250 m Greven är mestadels ett flackt och snällt fall och en fin introduktion till området. Andrarepan bjuder dock på ett styvare parti även om man väljer lättaste vägen. Sedan är det bara att välja den mest inbjudande vägen och cruisa upp till toppen. Ta sig ner gör man enklast genom att fira från abalakovs och träd. Grevinnan, WI4, 300 m Grevinnan börjar med en brantare replängd som följs av ett flackt parti innan man kommer upp till den imponerande slutväggen. Fallet är graderat till WI4, men det är inte omöjligt att den hade graderats till WI5 i andra områden tack vare slutväggen. Här kan det löna sig att spana noggrannt efter det parti som har bäst is, eftersom iskvaliteten inte alltid är på topp. Väggen klättras vanligtvis i två replängder men om man låter bli att gå över den sista knölen så kan man fira hela vägen ner till det flacka partiet på 60-meters dubbelrep. Sedan kan man skråa i snö snett nedåt (climber s left) så att man hamnar ovanför nedersta delen av Greven. Härifrån är det två firningar ner till backen. Kryssningen mellan Greven och Grevinnan öppnar också uppför möjligheten att linka nedre delen på Greven (brantast på det fallet) med slutväggen på Grevinnan. Adeln har kastat vatten, WI5, 100 m Som namnet antyder har fallet en gulaktig färg. Den första replängden är ganska flack. Den övre delen delen är betydligt brantare med intressant klättring. Även detta fallet är så brett att det finns möjlighet att välja många olika vägar. Småfallen Småfallen klättras i 1-2 replängder. Här finns fina möjligheter att topprepa och kan vara ett bra ställe att hålla till på vid sämre väder. Pelaren är en häftig formation som återfinns här. andra isfall Det finns fler isfall i Stora Sjöfallet och en mer utförlig förare skriven av Rick McGregor kan du hitta på iceguide/iceguide.pdf. I denna förare finns det information om isklättring runt Gällivare, Abisko och Narvik. Träffen 2012 sker den 1-4 mars, välkomna! Malou på Adelns andra replängd. Foto: Rick McGregor Malou nedanför Adeln har kastat vatten. Foto: Jonas Eskilsson 21

22 klarström Och sedan? Det var i snowboard och skidåkningsmiljön så kom jag i kontakt med klättring. Då var det en kul grej utan större ambitioner, unge- Supersvensken Andreas Klarström är svensken som gjort sig ett namn på hård klättring på stora väggar, vinter som sommar. Han är psykologstudenten med järnpsyket. Han är frispråkig och drar sig inte för att säga det kontroversiella. Klart vi ville prata med honom. Eftersom han är utvandrad till nordnorge sedan en tid skickade vi en annan norgesvensk klättrare att intervjua honom. Här är vad Magnus Ericsson kunde rapportera. Intervju: Magnus Ericsson För omkring fem år sedan knöt Andreas in sig i repet under den klassiska Umulius på Välseröd. Det är dags att ta sig ur sjuplusträsket, minns jag att han säger, utan minsta antydan till ironi. Han har klättrat i två år och vid denna tid var det få klättrare i Sverige som gick något svårare än 7+ onsight på egna säkringar i Bohuslän. Entusiasmen smittade av sig. Han flyttade snart till Norge och har med den inställningen under åren gjort sig känd som supersvensken utan nerver. Det har blivit dags för Bergsports läsare att stifta bekantskap med en av Skandinaviens hårdast stötande klättrare, som mjuknar under samtalets gång. Andreas, kan du börja med att berätta något om hur du kom in på klättring? Jag började klättra i träd när jag var liten. (Tystnad). Hmm. Ett ganska normalt beteende alltså, några långa susare? Inte vad jag kommer ihåg men mitt minne är dåligt. Pappa påstår att jag redan i ung ålder fallit långt ett par gånger och nästan tagit livet av mig. (Tystnad) Klarström på Lipton (WI6) i Rjukan, solo. Bild: Santiago Millan 22

23 klarström fär som bowling. Några år senare bestämde jag mig för att sluta åka bräda. Ok, varför? Det blev för farligt. Jag insåg att jag antagligen skulle dö om jag fortsatte. Riskerna på snowboard är så oöverskådliga. Det kan kännas helt safe men plötsligt är man mitt i en lavin. Jag blev istället besatt av klättring. Bowling var tyvärr inte lika "hippt" men det hade nog passat min fysik bättre. Kanske boule för mig då? Mmm. Du nådde ganska snabbt en relativt hög nivå inom flera olika discipliner. Kommer det sig naturligt eller genom hård träning? Naturligt är det inte för jag är en antitalang på klättring, fysiskt sett. Jag är samtidigt lat och har aldrig kunnat tvinga mig till regelbunden hård träning. Däremot har jag social talang. Jag har vågat kontakta och klättra med folk som är bättre än mig. När jag till exempel ville lära mig mer om isklättring så ringde jag Peter Värvell. Jag hade läst en artikel av honom och tänkte att han verkade intressant. Jag sparade flera års träning på att klättra med Peter. Mental styrka? Jag har varit villig att pressa mig och ta stora risker, vilket gör att man kan ta farliga genvägar i inlärningskurvan. Du har under många år varit bra på att ta med dig yngre klättrare ut på strapatser. Vad har du för syn på mentorskap? Jag har aldrig sett på mig själv som mentor för jag har inte haft så mycket kunskap att ge. Men jag har haft körkort och därmed möjlighet att ta med juniorer ut så det har varit helt naturligt. Den ungdomliga ivern smittar av sig vilket gagnat mig. Det har som oftast varit en win-win situation. Ah, och mer generellt? Bra mentorer är självklart viktigt, man sparar tid om man slipper uppfinna hjulet på nytt. Tyvärr är det svårt att finna bra mentorer i svensk klättring, det är en kunskapsfattig kultur. På gymmen hoppar folk runt på campusbrädor med tejpade fingrar och de certifierade mentorerna, instruktörerna, smyger längs väggarna och klagar på osymmetriska åttor. (Nu är han inte längre tillbakadragen, samtalet tar en oväntad riktning och jag blir nyfiken). Andreas på Arctandria, Blåmann. Bild: Martin Olslund. Hur skulle du vilja ha det då? Om SKF hade kunnat satsa mer på utbildning hade det ökat kunskapen bland klättrare. Då pratar jag inte om utbildning av märkliga knopar och konstiga säkringstekniker. Det jag pratar om är relevant kunskap som man kan förvänta av en mentor. Om de utbildningsansvariga till exempel skulle hyra in de experter som finns till sina instruktörsseminarium, då skulle kunskapen öka. Idag väljer dessa att förlita sig på sina egna gamla instruktörer som aldrig har kunnat klättra på en hög nivå. De bekräftar okritiskt sin egen förträfflighet och det dränerar hela klättermiljön på kunskap. Du, det där kommer nog sticka i ögonen på en del... Men hör här, jag hörde en SKF instruktör säga: "En 6:a klättrare kan också vara en bra instruktör." Det är självklart möjligt men osannolikt. SKF s definition av bra instruktörer är nog annorlunda än min egen. För mig är en bra instruktör någon som har relevant kunskap och kan vara mentor. Ok, jag hör vad du säger. Vad är då relevant kunskap? Okej, några exempel på sådant jag lärt mig av M. Morstad och E. Grandelius: Andningsteknik. Hur man bör stretcha, skandinaviska klättrare är stelast i Europa. Vikten av att separera träning från tävling (prestation). Medvetenhet om ens kortsiktiga och långsiktiga målsättningar. Träningsmetoder. Hur man bör förhålla sig till sin kropp och tänka långsiktigt. Att klättra utan för mycket analytiskt tänkande. Klätterrörelser är nämligen ofta för subtila och komplicerade för att kunna "tänkas ut". Tänkandet gör att man lyssnar mindre på sina känslor, vilket ofta är det bästa redskap man har. Nu försöker jag bli bättre på att lyssna på mina känslor, något jag borde ha strävat efter med en gång. Att klättra utan att ha tänkt ut beta, ett flytt i taget, tycker jag fungerar bra för det. Har du själv haft mentorer? Om det är något jag funderar på om klättring, min kropp eller om träning så ringer jag Marius Morstad. Han jobbar på idrottshögskolan i Oslo och är kanske den i Skandinavien som kan mest om klättring. Ibland kan jag känna mig tyngd av erfarenhet, liksom låst. Vad borde jag göra för att öka min progression? Progression när man är över 30!? Först måste man vara medveten om sina begränsningar så att man inte har orealistiska mål. Du är ofta skadad och jag tror det kommer av för hård träning. Explosiva moves är farligt när man är äldre och det är förbundet med lång restitutionstid. Försök att hitta ett mer skonsamt sätt att träna på. Tänk mer kreativt och självkritiskt i utrustningsval 23

24 klarström och strategi. Ha som måtto att aldrig klättra med samma rack två gånger. Försök att pröva nya strategier. Klättra i tåg, följa på minitraxion, klättra löpande med tiblocs i standplatser. Det är kul och gör att man kan klättra snabbare. Lite mindre fyrkantig alltså? Ja. De senaste åren har du i Norge varit delaktig i, eller själv startat, flera olika debatter om stil och etik. Nu senast också i Sverige. Varför är dessa frågor viktiga för dig? För mig som är lättpåverkad är det viktigt att reglerna i leken klättring inte förändras till det sämre. Dåliga regler gör att klättring blir tråkigare. Därför säger jag ifrån när jag ser tendenser till att dåliga regler börjar ta form. Ofta är det eliten som styr hur reglerna ändras och oftast av egoistiska skäl. Det är typisk så att en person tänjer på etiken för att klara ett projekt genom till exempel genom chipping, doping, softa grader med mera. Om dessa personer får positiv uppmärksamhet, då blir deras strategier mer populära. Kan du nämna några av dina svåraste is och alpinturer? Det svåraste jag har gjort var ett misstag så det borde kanske inte räknas. Jag gick leden Kahty, 350m i Sibirien, solo, onsight, utan sele. Den har rysk grad 5A. Hade jag vetat att detta betydde ca grad 7, A0 så hade jag aldrig försökt. Det var nära alltså? Ja det kändes som det var nära döden på flera replängder. Hade jag kunnat vända så hade jag gjort det. Friklättringen var det läskigaste men A0 var också svårt psykiskt. Att hänga i en rysk handbankad borrbult (6mm tjock, 2-3cm lång) känns inte bra, speciellt utan sele. Andra turer då? Förstabestigningen av Febris 300m, 7c i Store Blåmann som antagligen var den första FA i Blåmann utan hammare. Förstabestigningen av Mardalsmysteriet 350m, WI6+ onsight solo (se norska årsboken Alpin Klatring för en redogörelse, reds anm). Kanske som den första personen i världen på denna grad? Förstabestigningen av Remember you are buddha, 600m WI6+, M7 på Rulten i Lofoten. Vad har du för framtidsprojekt? Det är så många linjer jag vill göra här i Norge att jag är helt förvirrad. Men för att nämna några: Friklättra Tsunami A4 på Kjerag; göra ett till försök på en mixled på Storpillaren; friprojekten på Storpillaren; vinterbestigning av Trollveggen; hela Mardalsfossen och Gudvangenprojektet. Och vad gäller planer utanför den branta världen? Mitt stora mål just nu är att lära mig hur människor fungerar, jag studerar till psykolog. Politiskt försöker jag bidra till vad jag tror är en bättre värld. Jag har vardagliga mål om att undvika övergrepp mot människor och andra djur, samt tänka på nästa generationer, äta ekologiskt, vara vegetarian och köra mindre bil. Jag är egentligen ett egoistiskt svin så varje dag är en jobbig kamp mot mina vanor. Andreas och Cristoph Dumarest på stand under nyturen på Remember your re a Buddha, 600m WI6+, M7. Mars 2009 vid Rulten, Lofoten. Bild: Aymeric Clouet 24

25 klarström Remember you re a Buddha Tre barska georgier och en svensk landsflykting satt på bussen ut till Lofoten. Norsk Tindeklub hade styrt upp en alpin klätterträff och vi var på väg dit tillsammans. Stämningen var nervös och blyg, där vi satt och spejade efter linjer utan att kunna prata med varandra. Till en början var bergen låga och flacka vilket inte direkt bidrog till att muntra upp oss. Men ett par mil innan Svolvær dök det upp ett berg på andra sidan fjorden som såg fint ut. På frontväggen såg jag två fina linjer. Den vänstra såg helt klart möjlig ut medan den högra såg svår och skrämmande ut. När vi kom fram såg jag på kartan att berget hette Rulten. En vecka senare har vi ordnat med båtar så att en grupp fick en resa till Rulten. När de kom hem på kvällen berättade Marco Prezelj att han och Björn-Eivind Årtun hade gjort den vänstra Text & bild: Andreas Klarström Aymeric Clouet springer upp från den instabila snön- insteget till vad som skulle visa sig bli 600m WI6+, M7, men ytterst osäkra stand. 25

26 Aymeric Clouet leder tunn is på förstabestigningen av Remember your re a Buddha. Aymeric Clouet ovanför en nervös standplats. linjen. Jag frågade om han hade sett på den högra linjen. Marco var skeptisk och mina förhoppningar sjönk. Nästa dag åkte vi ut till Rulten. Jag, Christophe Dumarest, Aymeric Clouet och Ben Rosenberg skulle klättra tillsammans. Det var en hopplös strategi. Fyra klättrare på olika nivåer, en isvägg på 600 m, ingen konkret plan och begränsat med dagsljus. Jag insåg att detta bara skulle bli en trevlig tur i fjället. Men det är ju inte så illa det heller tänkte jag, det blir kul å klättra något lättare också. Halvvägs upp till insteget fick Ben ont i en fot och gick ner till båten igen. Tankarna började surra. Nu när vi är tre så kanske det kan gå ändå? Snön virvlade runt oss och vi såg inte själva väggen. Vi började diskutera planer när jag plötsligt kände en dov smäll, snötäcket sjönk samman och började glida. Det slutade glida efter en meter, och mina tankar var nu solklara. Jag ville sitta fast. Pulsen var hög när jag sprang upp till väggen, tog på mig selen och satte fast mig i väggen. Puuh Skönt med en standplats. Där stod vi vid den högra linjen, redo att klättra. Om jag där och då hade vetat att nästa pålitliga standplats var ca 300 m upp, då hade jag nog tänkt annorlunda. Både Cristophe och Aymeric sa att detta inte kändes bra, att det såg för farligt ut. Men jag sa vad jag tänkte: - If we get stuck in a dead end we can always just get down. I d rather fail here than slide around in some easy colouir the whole day. Jag hade fel men ingen av fransmännen kom på något bra motargument. Aymeric sa bara ok och började klättra. När jag kom upp till första standplats började jag klaga på ankaret, i god svensk stil. Repet var bara fastknutet i isyxorna. Aymeric svarade inte utan log snett och klättrade vidare. När han var 20-30m högre upp sa Christophe till mig att jag måste sluta att vara så kritisk: - You have to trust your partners, Andreas, and relax. Aymeric is an experienced mountaineer. He s doing the best he can and probably there was no other option. If you don t trust him he will loose his confidence and he can fall. So don t critizise his decisions. Han hade rätt. Jag tittade upp på Aymeric, han var ca 10 meter ovanför sista säkring och letade försiktigt efter is som var tjock nog att klättra på. Det sista jag ville nu var att förstöra hans självförtroende. Därefter höll jag mun. Nästa standplats var ännu värre. Yxorna var väl ungefär lika bra men nu var vi alla tvungna att hänga i ankaret på den vertikala väggen. Jag visste att konstant tryck på isyxorna gör att isen under dem smälter. Jag såg upp på nästa replängd. Den såg teknisk och livsfarlig ut. Situationen var långt bortom vad jag är komfortabel med. Jag satte i en yxa till i ankaret och prövade att slappna av. Som tur var kunde fransmännen klättra och vi kom oss vidare. Jag var nog mer van vid tunn is än de, men när vi kom upp till överhängen, då blev jag överraskad av deras kapacitet. De kunde avslappnat hänga i överhäng och leta efter säkringar. När vi diskuterade vägval så var det tydligt att de inte brydde sig om hur svår klättringen var, bara det fanns säkringar. Efter varje replängd som vi klarade steg självförtroendet. Så småningom började jag vänja mig vid situationen och började njuta av klättringen. För själva klättringen var fantastisk. Det var tunn is, långa run-outs, överhängande partier och mot slutet rimfrost. På de sista tre reporna var klippan täckt av 3-5 cm rimfrost. Yxorna satt överraskande gott i frosten och var lätta att få ut. Underbart! tänkte jag men kom snart på att det här blir nog nervöst, jag kunde inte se några säkringar. Men klättringen var lätt så jag tog mig i alla fall uppåt. När jag närmade mig toppen blev jag som vanligt orolig för att hitta ett bra ankare, för jag vill ju inte få skit. Detta förbyttes snart i en befriande känsla, när jag insåg att de inte kommer kritisera mig även om jag bygger ett dåligt ankare. Med lätta steg kravlade jag mig upp på toppen, hoppade ned bakom en snödriva och säkrade upp fransmännen. På toppen var det mörkt och det hade slutat snöa. Det var bra för oss för nu kunde vi lätt hitta en väg ned till båten och tryggheten. Christophe lärde mig några franska tjuvknep på vägen ner, och medan vi firade simultant runt en pinnacle utbrast han plötsligt: Remember you are buddha is a good name don t you think? Jag vågade inte vara kritisk till det pretentiösa namnet. - Yes that s fine, sa jag och bet ihop. 26

27 Oskar Alexandersson och Erik Massih gjorde första fribestigningen av Slipset på Gloppedalspillaren i Rogaland i augusti. Linjen har tidigare gjorts som A3 6+. Klättringen var mestadels i 6:a registret men två replängder på mitten som gick fritt som lätta 8:or. Mycket fin sprickklättring på bra klippa och mestadels välsäkrat berättar Erik. Området bjuder för övrigt, som synes på den lilla bilden, på fin camping vid en sjö. Beach-liv och klättring på en gång! Leden passerar rakt igenom de högerlutande taken precis där molnet börjar. 27

28 skarpladdat Med månsken och några rejäla ficklampor kan man trotsa höstmörkret. Getabergen, Åland. Foto: Michael Collins 28

29 skarpladdat skarpladdat 29 29

30 skarpladdat Hanne Riise klättrar den vackra De Fil en Aiguille 6C i Cuisinière Crête Sud, Fontainbleau, Frankrike. 30

31 iran Till Iran i Sven Hedins bergsspår Sven Hedin ( ) är Sveriges störste äventyrare någonsin. En livslång och gränslös beundran för Tyskland kom emellertid att göra honom mera känd för eftervärlden som Hitlers vän än som imposant upptäcktsresande. År 1890 var dock hans stjärna stigande: endast 25 år gammal blev han tolk för en svensk kunglig delegation till Persien och passade då på att som förste svensk bestiga Demavend, västra Asiens högsta berg, m. Etthundratjugo år senare beslöt jag mig för att följa hans spår på berget. Text & foto: Bo Sunnefeldt Att Demavend (på persiska: Damavand) är en vilande vulkan, Asiens högsta, innebär tekniskt lätta bestigningsleder, varav sydsidan bjuder på den lättaste. Höjden och ibland hårt väder gör ändå trippen lite utmanande. Den senare begränsningsfaktorn fick självaste Reinhold Messner att vända 1971 och den förra blev såväl Hedin som vår expedition varse. Demavend ligger bara knappt sju mil nordöst om Teheran. Närheten till även i forntiden bebyggda trakter och dess skepnad - en mäktig, snövit kon som totalt dominerar landskapet - gör berget såväl fysiskt som emotionellt lättillgängligt. Den vita demonen med fjättrade fötter har sålunda en särskild plats i persisk mytologi. Hedin besteg berget från söder tillsammans med två lokala guider. Toppattacken skedde från ett läger under bar himmel m.ö.h. Själv ingick jag i en rysk åttamannagrupp. Efter jeeptransport till trakten av Hedins läger vandrade vi till den hytta på drygt meters höjd som skulle bli vår startpunkt mot toppen. I Hedins berättelse om bestigningen som publicerades året därpå, beskrivs rutten och händelserna i detalj. Ändå är det svårt att följa spåren och i vissa fall har författaren uppenbarligen blandat ihop fakta och fiktion. I ett samlingsverk om sina äventyr utgiven 40 år efter bestigningen är detta än mer påtagligt! Märkligt ovetenskapligt Klättringen började i alla fall på samma sätt: i mörker och sval temperatur. Hedins beskrivning från 1891 duger än: Själfva toppen är betäckt med ett sammanhängande snötäcke, som likt en väldig sjöstjärna utsänder långa smalnande armar nedåt bergssidorna. Mellan dessa armar ligga kilformiga stenrösen, bestående af stora block av porfyr, tuff och andra vulkaniska bergarter. På somliga ställen sticker själfva fasta klippan fram i dagen med stora bisarra afsatser, och på andra vandrar man genom skarpkantigt grus, som gifver vika och glider utför vid hvarje steg man tager. Demavend, västra Asiens högsta berg. 31

32 iran Den förtunnade luften gjorde andningen mycket mödosam, man tyckte sig hafva ett blyharnesk, som tryckte på bröstet... Min föregångares guider hette Ali och Tagi, våra Reza och Homayoun alla uppenbara proffs. Däremot visade det sig nu att såväl Hedins som våra höjderfarenheter var begränsade. På meters höjd började Hedin få känningar av höjdsjuka. I vårt gäng bröt en deltagare tidigt av samma skäl. Den uppgående solen ingöt dock värme och kraft i oss alla. Vid 14-tiden passerade den utmattade men ändå ständigt mätande och detaljregistrerande Hedin Mont Blancs höjd. Jag kände mig tillintetgjord af trötthet, led af hufvudvärk och brännande törst, samt frös ohyggligt, emedan temperaturen nu sjunkit till 3,5 grader och det blåste starkt. Ungefär på samma höjd började unge Zhenia att sacka. Han var i Hedins dåvarande ålder, därmed yngst i vårt team och nog den fysiskt starkaste på trivselhöjd alltså. Tillämpande den ytterst riskabla metoden att ersätta höjderfarenhet med envishet förstod eller accepterade han inte sin kropps signaler och hjärnödemet var ett faktum. Reza och ännu en utmattad ryss vände tillbaka medan vi andra och Hedin stretade vidare. Den förtunnade luften gjorde andningen mycket mödosam, man tyckte sig hafva ett blyharnesk, som tryckte på bröstet Hedin var nu så medtagen att han släpades upp av guiderna. Själv trött kände jag dock en kickgivande vittring av toppen men också av svavel. Ur en liten gulfärgad krater, fotogenisk mot den vita snön, strömmade heta gaser. En dramatisk hälsning från Helvetet Varför nämner inte min nitiskt noterande föregångare detta? Kanske hade kratern bildats sedan dess? Var ett nytt utbrott efter år på gång? Visserligen möjligt enligt Murphys lag, men ängslighet är ju inget för en bergsbestigare. Mot den hägrande toppen! Tolv timmar efter starten stod Hedin på Västasiens tak. För oss, som börjat högre upp, tog det åtta. Men vyerna och känslorna var desamma! I öster och väster väldiga bergskedjor som massiva stenarmar ända bort i ett försvinnande fjärran. I söder Teheranslätten och i norr anades Kaspiska havet som en mörkblå strimma. Kanske skådade nordbor på vikingafärd vår gigantiska gråvita triangel från det hållet för ett millennium sedan Slitets pris Stoltheten blandades emellertid med ödmjukhet: man kände sig på samma gång som ett obetydligt stoftkorn i den vida värld, som på alla sidor omgaf betraktaren och nedtryckte honom genom sin oändliga storhet. Med sin tryckhypsometer mätte Hedin toppens höjd till m, vår GPS visade 100 meter lägre. Efter att ha snabbtecknat av toppen och druckit ur innehållet i sin spritlampa(!) för att höja kroppsvärmen, påbörjade Hedin nedfärden. Vi digitaliserade vyerna, skålade i syrgas på burk och följde i övrigt exemplet. Iran har ju ett styre som tillämpar stränga lagar mot dem som misshagar makthavarna och bryter mot det myckna förbjudna. När vi därför på nervägen mötte ett gäng bergsvandrande iranier av båda könen, var det med viss tvekan jag vågade tilltala de obligatoriskt beslöjade i sällskapet. Riskerade de att bli stenade och jag att få något avskuret? Men ängslighet är som sagt inget för en bergsbestigare oavsett kön! Erfarenheten av detta och andra iranska möten: människornas nyfikenhet och vänlighet kontrasterade skarpt mot statsapparatens brutala teokrati. Åk dit och kolla själva och missa inte landets kulturskatter! Hedins bestigning av Demavend låg till grund för hans tyska doktorsavhandling Undertecknad får i alla fall äran att bli publicerad i Bergssport I augusti 2014 är det 120 år sedan Hedin nådde imponerande meters höjd under sina försök att premiärbestiga berget Muztagh Ata (7 546 m.ö.h.) i Pamir. Kanske man skulle..? Bo Sunnefeldt blev bergtagen vid klätterkurs i Häggsta Åtskilliga bergsbestigningar och äventyrsresor över hela världen sedan dess: se Bergssport i Iran Vandring, klättring och utförsåkning är mycket populära bergssporter i Iran. Landets cirka 250 klätterklubbar har tusentals medlemmar. Närheten till inte minst Teheran gör att berg som Mt Tochal (3 960 m) är ett av världens mest välfrekventerade med upp emot besökare per dag under högsäsongen! Demavend bestigs av personer per år, varav utlänningar. Säsong: mitten av mars till slutet av september, med möjlighet till skidbestigning från mars till mitten av maj. Några mumifierade får på toppen påvisar fördelarna med att anlita guide! Mina var: Reza och Homayoun Undrar vad som sägs om Sevn Hedin här? 32

33 ordförande ordföranden: elit utom tävlan I början av november hade vi på klätterförbundet den avstämning som görs med Riksidrottsförbundet (RF) en gång vartannat år. RF kallar dessa möten för specialidrottsförbundsdialog, och tanken är att varje förbund skall få möjlighet att träffa representanter för RF:s ledning och utbilda dem om vilka frågor som är viktiga för just sin idrott. Vi träffade bland annat RF:s marknadschef Camilla Hagman och berättade för henne om klättringens historia och klättringens discipliner. En viktig fråga som diskuterades var våra ambitioner att höja nivån på svensk klättring och vår konkurrenskraft internationellt. Vi berättade att vi är både ett idrotts- och ett friluftsförbund, om våra tävlingsdiscipliner sport, is och skidalpin och om alla sätt att klättra utan att tävla. Just den senare frågan är väldigt intressant. Den svenska idrottsrörelsen är lite gammaldags på det viset att vi inte får använda statliga medel avsedda för elitstöd till något annat än landslagsverksamhet som leder till fler medaljer på EM, VM och OS. Klättring och flera andra aktiviteter såsom snowboard, dykning med flera försöker påverka RF och på sikt få en acceptens för att det finns en världselit som aldrig kommer att vara intresserad av att tävla som ibland är både duktigare och mer känd än den som vinner tävlingar och att vi gärna vill satsa mer på den typen av klättring också. I dagsläget ligger dock fokus för RF tydligt på organiserad tävling och där ligger vi minsann inte på latsidan. I skrivandes stund pågår förberedelserna för JNM i bouldering för fullt. Tävlingen, som går 3 4 december i Stockholm, hade när anmälningstiden gick ut 141 anmälda deltagare från samtliga nordiska länder. Enligt planeringen var det tänkt att Finland skulle arrangera tävlingen, men då finska klätterförbundet inte hade resurser tog Sverige över arrangemanget. Utöver att tävlingen säkerligen kommer att bli en stor succé för deltagarna och alla besökare så sänds den för första gången live på klatterforbundet.se. När du läser det här vet vi hur många tittare vi fick. Vår förhoppning är naturligtvis att det här skall bli ett bra sätt både för förbundet att tillgängliggöra tävling på elitnivå för alla dem som vill följa med men som inte har möjlighet att resa till Stockholm och att det skall sprida budskapen om vår sport i lite större kretsar. I slutet av november presenterade Naturvårdsverket den oberoende utredning som gjorts om allemansrättens framtid. En av de viktigaste frågorna är den om kommersiellt friluftsliv, där markägarintressen, med LRF i spetsen, lobbar för att allemansrätten inte skall omfatta kommersiella aktörer. Man har i debatten framför allt skjutit in sig på stora företag såsom bärplockningsföretag, men frågan rör allt friluftsliv vilket betyder att även klätterkurser och klätterläger kan påverkas i framtiden. Naturvårdsverket har ännu inte tagit ställning till resultatet av utredningen, men säger man att man generellt inte tror på att utestänga kommersiella verksamheter från allemansrätten. De kommer nu att samla in synpunkter på utredningen från viktiga aktörer och förbundets accesskommitté är en av de organisationer som engagerar sig i frågan. Avslutningsvis vill vi önska alla en härlig vintersäsong och påminna om att redan nu skriva in förbundsmötet mars 2012 i vårkalendern. Mötet arrangeras i samarbete med Göteborgs Klätterklubb och kommer att hållas i Göteborg. Valberedningen arbetar hårt med att samla in kandidater till styrelsevalet som hålls på mötet. De söker dig som vill vara med och utveckla svensk klättring och som brinner för klättring och har erfarenhet av målinriktat och strategiskt arbete. Ring och berätta vad just du kan och vill göra för svensk klättring mitt telefonnummer står längst bak i tidningen. Pontus Axelsson (medlem Bohusläns KK och Stockholms KK) För att läsa mer om styrelsens arbete, gå in på Himalayafonden stödjer svenska bergsklättrare Daniel Bidner förolyckades under nedstigning från K2 tidigt på morgonen den 31 juli Så slutade ett klätterliv av osedvanlig lyskraft. För att hedra Daniel bildades Svenska Himalayafonden till Daniel Bidners minne. Grundare var de tre föreningar som stod bakom Svenska Mount Everestexpeditionen 1987, Everest 91 och K Kvarvarande medel från expeditionerna tillsammans med donationer från företag och privatpersoner skapade fondens resurser. Stiftelsens ändamål framgår av fondens stadgar: Stiftelsens ändamål är att stödja och befrämja i Sverige aktiva bergsklättrares utveckling mot ökad skicklighet, säkerhet och mångsidighet i krävande miljöer och klimat, särskilt genom stöd till bestigningsexpeditioner utan kommersiella syften med organiserade grupper till avlägsna klätterområden. Sammanlagt har femtioåtta stipendiater i nitton expeditioner fått fondens stipendier mellan åren 1998 till och med Elva expeditioner har gått till Himalaya och andra berg i Asien, fyra till Anderna och fyra till Grönland. Den sammanlagda summan av alla stipendier för åren är kr. Fondens styrelse består av fem personer med erfarenhet från grundarexpeditionerna och från svensk klättring. Fonden arbetar oberoende av klätterförbundet men har kontakter med dess Daniel Bidner. Foto: Everest 91 expeditionskommitté. Vi kommer att fortsätta vara ett stöd för svensk expeditionsklättring. Den som är intresserad av fondens verksamhet och att söka stöd från fonden kan kontakta ordföranden Hans Hellström, hans-hellstrom@telia.com eller sekreteraren Håkan Bjerneld hakan.bjerneld@telia.com. Hans Hellström 33

34 Hannes Puman, Eskilstuna KK, vinnare pojkar Resultat Västervik Pojkar födda Benjamin Linné Ryn, Göteborgs KK 2. Wiktor Wiksell, Stockholms KK 3. Filip Hofman. Solna KK Flickor Stella Plantin, Göteborgs KK 2. Hanna Carlsson, Karbin KK 3. Amanda Bergehl, Karbin KK Pojkar Vincent Janvid, Stockholms KK 2. Jens Wallgren, Stockholms KK 3. Fredrik Wallebo, Solna KK Rekordmånga juniorer på bouldersm i Västervik... Text: Jim Wasmuth / Foto: Daniel Abrahamsson Junior SM i Bouldering lockade rekordmånga barn och ungdomar till Västervik i novemer. Kom igen, kom igen, hörs det i klätterhallen från klättrare, ledare och föräldrar då de stödjer sina klättrande juniorer. Många kämpar för att ta sig upp för lederna. Stämningen och entusiasmen är på topp. Över åttio juniorer i flera klasser, både flickor och pojkar, håller på att göra upp om SM-medaljerna. Under två dagar har det varit både kval och finaler. - Det är otroligt vilket intresse det är att delta i JSM. Vi hade väntat oss ca 40 deltagare vilket det normalt brukar vara på våra tävlingar. Istället blir det ett rekordstort deltagande från elva klubbar, säger chefsledläggare Stefan Rasmussen. Han är även mycket nöjd med klätterlederna: - Det är svårt att bygga för så många tävlingsklasser, flickor, pojkar, långa, korta och på olika klätternivåer men lederna har varit utslagsgivande och givit tydlig spridning. Han berättar även att det nya formatet med åtta kvalleder fungerade bra och att det gjorde att även de som inte gick till final ändå fick klättra en hel del. Sex juniorer i varje klass gick till final där de fick klättra ytterligare fyra leder. - Jag gillar onsight-klättringen i finalen, det ger mer tävlingskänsla. Det var många bra och hårda boulderproblem med coola avslut. Det är roligt att komma till Västervik för det är alltid verkligen bra stämning på tävlingarna säger Benjamin Linné Ryn från Göteborgs klätterklubb som segrade i klassen pojkar Tomas Öberg, huvuddomare i tävlingen, säger: - Otroligt roligt med så många deltagare och en stor eloge till Västerviks Klätterklubb, som trots sin relativt lilla klätterhall ändå fick det att fungera så bra. Klubben är alltid en pigg arrangör. Hoppas tävlingsintresset fortsätter stimuleras ute i klubbarna i landet så att vi får se lika bra uppslutning på kommande förbundstävlingar. Flickor Katrin Amann, Eskilstuna KK 2. Daniela Serlachius, Solna KK 3. Johanna Sörbom, Solna KK Pojkar Hannes Puman, Eskilstuna KK 2. Philip Samuelsson-Forsdik, Stockholms KK 3. Jonathan Linné Ryn, Göteborgs KK Flickor Kajsa Rosén, Karbin KK 2. Ida Keckman, Solna KK 3. Norea Marceau, Karbin KK Pojkar Fredrik Serlachius, Solna KK 2. Fabian Förander, Karbin KK 3. Harald Rasmussen, Västerviks KK Flickor Silvia Köck, Karbin KK 2. Sally Nilsson, Västerviks KK 3. Saga Jansson, Västerviks KK Olle Ringstedt Stockholms KK. Ebba Rasmussen Västerviks KK. Pojkar 001. Samuel Wingårdh, Solna KK 2. Ymer Alber, Stockholms KK 3. Olof Morsing, Kvibergs KK Flickor 001. Maja Hallgren, Kvibergs KK 2. Alexandra Gullberg, Kvibergs KK 3. Michelle Ekberg, Stockholms KK Prisutdelning. 34 Benjamin Linné Ryn på en av finallederna.

35 tävling...och nya mästare i lead Resultat Klättercentret Telefonplan Damer 1. Anna Gärdsmo, Solna KK 2. Daniela Serlachius, Solna KK 2. Linda Hammarström, Stockholms KK 2. Katrin Amann, Eskilstuna KK 5. Sara Engquist, Solna KK Herrar 1. Erik Grandelius, Skånes KK 2. Geir Söderin, Östersunds KK 3. Axel Hultqvist, Kvibergs KK (Matilda Söderlund, Solna KK 3:a utom tävlan) Resultat Anna Gärdsmo på finalleden i SM i lead. Ungdom B pojkar 1. Hannes Puman, Eskilstuna KK 1. Philip Samuelsson-Forsdik, Stockholms kk 3. Fredrik Serlachius, Solna kk Ungdom B flickor 1. Mikaela Östling, Eskilstuna kk 2. Ida Keckman, Solna kk 3. Olivia Höft, Solna kk Erik Grandelius, sverigemästare. Anna Gärdsmo, sverigemästare. hård kamp på boulder sm i göteborg Den 10 september arrangerade Kvibergs Klätterklubb Boulder SM som gick av stapeln på Klätterdomen i Göteborg. Ett starkt startfält med 20 tjejer och 36 killar slet hud på de 6 kvalproblem som ledbyggarna skruvat upp. För både herrar och damer krävdes det fyra toppar för att ta sig vidare till finalen på kvällen. Med några timmars vila i kroppen samlades de sex finalisterna i de båda klasserna för att prestera inför den stora skaran publik som samlats. Efter att alla damer flashat det första problemet blev det sedan tuffare och till slut stod Daniela Ebler som segrare efter tre toppar, tätt följt av Anna Gärdsmo och Katrin Aman som även de toppade tre problem men på fler försök. Herrarnas final var en hård kamp. Efter att ha fallit av slutjuggen på ett tidigare problem var det helt jämnt fram till det sista problemet, då Daniel Andersson gick fram och var ensam om att flasha det och segern var hans med två toppar. Tvåa kom Erik Grandelius följd av Robert Rundin. Ett stort tack till alla funktionärer, domare, ledbyggare och Klätterdomen för en mycket lyckad tävling! Axel Hultqvist Yngre knattar pojkar 1. Ymer Alber, Stockholms KK 2. Olof Morsing, Kvibergs kk 3. Anton Yakubenko, Solna kk Yngre knattar flickor 1. Maja Hallgren, Kvibergs KK 2. Alma Momberg, Solna KK 3. Agnes Grudd, Stockholms KK Resultat Göteborg (Kviberg) Damer 1. Daniela Ebler, Solna KK 2. Anna Gärdsmo, Solna KK 3. Katrin Amann, Eskilstuna KK Herrar 1. Daniel Andersson, Solna KK 2. Erik Grandelius, Skånes KK 3. Robert Rundin, Solna KK 35

36 breddtävling jag undrar om inte Boulder Open är världens mest återkommande klättertävling. Med så många besökare i hallen den här kvällen så blir det trångt på väggarna och mattorna. Här testar 10-åringar och 70-åringar sina klätterfärdigheter, tillsammans och inte sällan på samma problem. Atmosfären är uppsluppen, även om det ibland blir lite huggsexa i det smått odefinierade kösystemet. Bland deltagarna märks också flera av landslagets klättrare, ytterligare ett bevis på att den här typen av tävlingar verkligen lockar alla typer av klättrare. Deltagarna testar problem, diskuterar hur grepp och steg ska användas på bästa sätt, ger tips till och peppar varandra, oavsett om det är bästa kompisen eller någon man aldrig träffat förut. På något sätt är det väldigt barnsligt, på ett positivt sätt. Människor som leker tillsammans, där leken är det centrala och den katalysator som skapar gemenskap. I hallen smyger också en kort man i mörkt hår och ett stort lefredagkväll i storstan Text & Foto: Jonas Paulsson Den 28 oktober anordnades den 100:e upplagan av tävlingen Boulder Open på Karbin i Stockholm. Är det kanske världens mest återkommande klättertävling? Och vad är förklaringen till framgången? Bergsport gjorde ett besök för att umgås med klätterstockholm. Det är fredagkväll i stan och utanför en industrilokal i förorten slingrar sig en lång kö. Är det en konsert eller en utställning på gång? Nån hemlig lagerutförsäljning? Nej, det är den hundrade upplagan av Boulder Open! Sista fredagen i månaden samlas klättrare från hela Stockholm (och även från övriga Mälardalen)på Karbin klätterhall för att umgås och klättra inom ramen för en lättsam klättertävling. Den här kvällen är speciell, då det är hundrade gången tävlingen äger rum. Uppemot 250 personer betalar inträde ikväll och alla ser fram emot att få klättra på de nyuppskruvade problemen. Sedan tio år tillbaka har Karbin klätterhall satsat på sitt tävlingskoncept, med en bouldertävling som lägger tonvikt på glädje och umgänge, där alla kan vara med. Tävlingskonceptet har fått uppföljare runt om i landet och Stefan Tannerskog, som basar för Boulder Open, kan inte dölja stoltheten. - Det är skitkul med så många klättrare som kommer hit och Jimmy Paladino, Boulder Opens pappa. Fullt ös under Boulder Open. Stefan Tannerskog, chefar för Boulder Open idag. 36

37 breddtävling ende runt och myser. Det är långt ifrån alla i hallen som känner igen honom, men det är Jimmy Paladino, Boulder Opens pappa. Jimmy är här för att se efter sin baby och hänga lite med stockholmsklättrarna. Det var Jimmy som tyckte att det behövdes en tävlingsform som till största delen handlade om att träffas, klättra och ha kul tillsammans. - Vi började köra konceptet lite på prov på det gamla Klättercentret, som låg i Hammarbyhamnen. Första tävlingen på Karbin gick i mars 2002 och konceptet var samma då som det är nu: klättra så många problem du kan på ett antal timmar, bokför själv vad du gjort, lämna in ditt scorecard och var med i utlottningen av priserna i slutet av kvällen. Enkelt. Och enkelheten tror Jimmy är en av anledningarna till att tävlingen blivit så populär och långlivad. - Men jag hade faktiskt aldrig kunnat föreställa mig att tävlingen skulle bli en sån succé som den har blivit. Men det är väl ett bevis på att idén var bra. Jimmy själv fick dock inte vara med själv vid den allra första tävlingen. - Jag hade förberett allt, men sen kunde jag inte vara med då jag blev pappa samma kväll. Det gick ju bra ändå, med Chris Ellis vid rodret om jag inte minns fel. Idag är det som sagt Stefan Tannerskog som håller i trådarna. Även Stefan framhåller enkelheten som en framgångsfaktor. -Det vilar en anda av prestigelöshet och socialt mys över Boulder Open, som jag tror är extra lockande. Alla, oavsett nivå, ska kunna klättra tillsammans, känna sig välkomna och ha lika stor chans att vinna fina priser. Efterhand som timmarna går anar man att aktiviteten avtar något och det blir lite bättre utrymme på mattorna. Men när sista halvtimmen kickar in så anas en ökad intensitet igen. Man ska väl försöka klämma in några problem till innan poängkortet ska in! Den här kvällen har arrangörerna utökat konceptet med ett finalpass. Men först den sedvanliga utlottningen där några lyckliga även undertecknad får gå hem med fina priser. Jimmy tar tillfället i akt och berättar lite om tävlingens historia för de samlade deltagarna, där några faktiskt varit med vid de första tävlingarna. Stefans anspråkslösa stil vid prisutdelningen är densamma som alltid, och glädjen bland pristagarna går inte att ta miste på. Klätterskor, crashpads, presentkort med mera får nya ägare den här kvällen, precis som 99 gånger tidigare. Finalen blir sedan en drabbning mellan några av landets bästa. Vem som vann? Ganska ointressant en kväll som denna, där klätterglädjen stått i fokus. Ingemar Mellgard, en av många leksugna. Breddtävlingar framtiden för svensk klättring? Det populära konceptet med breddtävlingar för alla har spridit sig i landet. Är detta koncept en tänkbar lösning för SKF:s cuptävlingar? Eller är det snarare basen för riktiga tävlingar, där breddtävlingarnas roll snarare är att locka folk till att testa på tävlingsklättring? Klätterverket i Stockholm var tidigt ute med breddtävlingar. Redan 1995 anordnade man Total Boulder, där deltagarna fick 5 timmar på sig att klättra så många som möjligt av de 100 problemen. Martin Leidebrant på Verket var inte med på den tiden, men idag är han en del av den grupp som arrangerar Boulder Bash, som tävlingen heter idag. Klätterverket har profilerat sin tävling bland annat genom att varje gång avsluta tävlingen med en final. På så sätt får deltagarna både klättra själva, samtidigt som de får se en spännande final med de bästa på köpet. Martin är tveksam till att ge den här typen av breddtävlingar Sverigecupstatus. - Vi ser vårt arrangemang som en social happening och marknadsför det som en icke-tävling, så om man vill göra dessa tävlingar till en del av en Sverigecup så måste man i så fall acceptera att göra Sverigecupen till något av en plojtävling. Vi har vårt koncept och vill inte att det ska bli för seriöst, och vi har svårt att hitta tid och energi till att arrangera ytterligare tävlingar. Dessutom är det ju nästan uteslutande Stockholmare som deltar i vår tävling. Jag tror inte folk kommer vallfärda från andra orter bara för att det skulle bli en Sverigecup. Björn Pohl och Robert Rundin på Klättercentret i Stockholm anordnar 50 Fresh, en tävling som numera också inkluderar en final. Björn och Robert är ense om att svensk tävlingsklättring är på uppgång, men båda är tveksamma till att ge 50 Fresh Sverigecupstatus. - Många är med just för att det inte är en Sverigecuptävling. Vill man ha seriösa tävlingar så är det här grunden för dessa, men 50 fresh och andra liknande tävlingar bör inte ha den statusen. Det här är breddtävlingar helt enkelt, säger Robert. Björn fortsätter: - Man kan se 50 Fresh som en ingångsnivå som på sikt kan skapa tävlingsintresse hos fler klättrare. Vi försöker tänka ut en mellannivå som kan fungera som en brygga mellan den här typen av tävlingar och ett SM, men hittills har vi inget klart. Klätterdomen i Göteborg arrangerar sedan 2009 en liknande tävling, Domen Mega Boulder. De har också en avslutande final i varje tävling. Lars Högström på Domen är försiktigt positiv till att ge DMB Sverigecupstatus. - Själva formatet borde funka, men jag är osäker på om det skulle locka tävlande utanför regionen. Stefan Tannerskog på Karbin är till skillnad från de andra betydligt mer positiv till att ge den här typen av tävlingar cupstatus, fast mer av regional karaktär. - Det mest logiska vore att gymen i Göteborg, Stockholm, samt de andra stora spridda i landet har den här typen av tävlingar, där man efter kanske tre tävlingar utser nån slags regionmästare. Svensk mästare kan man däremot utse på SM. Stefan är också den som är mest positiv till att applicera ett liknande breddkoncept även på reptävlingar. Karbin har tidigare arrangerat Ropen en reptävling för alla, men den ligger för tillfället i träda. Övriga intervjuade tror inte att konceptet går att applicera på repklättring. - Det är svårt att ta hand om samma mängd deltagare och all klättring, liksom ledbyggande, tar längre tid, säger Björn Pohl, som ändå ser positivt på framtiden för svensk tävlingsklättring. - Klättringen börjar mogna som idrott. Det har blivit mer mainstream och inte så extremt längre. Dessutom är det en bra show-sport, säger Björn. 37

38 Lättare Vassare Varmare Petzl Micro Traxion Det lilla självlåsande blocket Mini Traxion har fått en lillebror. Micro Traxion väger bara 85 gram, nästan hälften av storebror. Den bygger på ett inkapslat kullager som skall ge minimal friktion. Klarar dock inte lika stor repdiameter som Mini-modellen (8-11 mm istället för 8-13 mm). För den som undrar vad den är bra till så handlar det om säckhissning, räddning och repklättring. Kommer Pris: ca 890 kr PetZl Reverso 4 Den snart klassiska Reverson fortsätter att evolvera. Det nya med fyran är att den väger bara 59 gram, 25% mindre än föregångaren. Pris: ca 375 kr DMM Dragon Cams 0 och 00 Draken har fått småttingar. Camalotdödaren från DMM finns nu även i riktigt små storlekar. De kallas 00 och 0 och täcker spannet mm respektive mm. Petzl Lynx Dessa nya stegjärn har fått en del fina recensioner. Framförallt är det passformen, som tycks fungera bra på många moderna skor, som gör den populär. Kommer med två varianter på bindning fram. Lite fakta: 14 taggar, passar storlek (sitter bra även i de små storlekarna), g per par (beroende på antal fronttaggar, kladdplatta, osv). Pris: ca 2498 kr

39 Society of Professional Rope Access Tecnicians Black Diamond Half Dome En annan klassiker som uppgraderats. Den nya versionen är 40 gram lättare än originalet, och har en ny justeringsskruv. Pris: ca 649 kr Våra fackmän utför inspektion, underhåll och montage på hög höjd Vi erbjuder även kurser som leder till internationellt gångbara auktorisationer inom Rope Access. Camp Tour Nanotech Det här är några av de lättaste stegjärnen som finns, designade för skidbestigning och klättring där låg vikt är topprioritet. 10 taggar. Tillverkade i Sandvik Nanoflex stål, vilket möjliggör tunnare gods. Vikt: 569 gram per par. Pris: ca 180 euro Salewa Pro Gaiter Alpine Boot Iskängor med inbyggda damasker tycks vara på intåg. Salewas nya sko har en vattentät damaskdel med isolerande Thinsulate. Men den verkligt spännande nya utvecklingen på denna sko är att du likt vissa skidpjäxor kan ställa om den mellan gå och klättra. Dvs i gå-läge blir skon mer flexibel - perfekt för de där långa anmarcherna. Vikt: 1040 g. Nytänkande lösningar för arbete på hög höjd Läs mer på 39

40 dolomiterna Tre CIME branta Drömmar i Dolomiterna De är vackra att se på. Ljuset som fyller himlen kring Tre Cime och konturerna jag ser på horisonten fyller mig med lust att klättra. Det är svårt att skönja tydliga linjer från dalen, allt jag ser är så inbjudande och på håll ser allt ut att vara möjligt att klättra. Från dalen har man inget riktigt perspektiv på väggarnas storlek och bergens oåtkomlighet. De ser bara lockande ut. Kanske är det denna illusion som gör att jag trots att jag intellektuellt sett vet att inget är lätt i stora berg ändå inbillar mig att bergen vill ha mig där. Från toppen ser allt litet ut och perspektiven förskjuts inte bara på grund av trötthet, brist på vatten och mat, utan kanske främst för att när man är på toppen har man så långt kvar, inte bara ner utan en mental evighetsprocess tar ny fart. För hur många gånger har jag inte sagt till mig själv: aldrig mer? Text & bild: David Fält 40

41 dolomiterna dirdalen Tre Cime. Swiss Route går upp genom överhanget och sedan upp i den markanta försvagningen mitt på väggen. Bergsport Bergsport#152 #152 december december

42 dolomiterna Jag tror vi är många klättrare som utvecklar en relation till de berg vi har klättrat eller drömmer om att få klättra på. Jag har haft en lång kärleksrelation till Dolomiterna sedan jag var i Sella-passet och klättrade som instruktör på SKF:s Dollan-kurs på tidigt 90- tal. Jag var i hygglig form och solade Messner Fürer på andra Sella tornet (6a+/ 11 replängder på knappt två timmar) en eftermiddag efter att kursaktiviteterna var avslutade. När jag repeterade samma tur 2010 som andra etappen i en link up med Tempi Moderni (28 replängder UIAA VII/A1 eller 7a+) på 24 timmar, så kändes det nästan surrealistiskt att jag solat turen nästan 20 år tidigare. Ung och dum. Alla gånger jag varit uppe på Marmoladas sydvägg har det känts som om det var den sista. Trots detta sitter jag här med den första snön utanför fönstret och tittar i mina förare över Marmolada och Tre Cime. Jag vet inte om jag är klar med Marmolada. Kan man någonsin bli klar med ett berg? Attraktionen som en gång tog en dit finns nog kvar även om man måste gräva djupt ibland. Däremot var jag helt säker på att jag skulle återvända till Tre Cime efter att ha klättrat med Hasse Brandler (600m 7a+) på Cima Grande. Av någon anledning tycker jag det är lättare att klättra i Tre Cime jämfört med Marmolada, kanske för att jag känner mig mindre utlämnad och för att turerna är kortare. Samtidigt är turerna i Tre Cime exponerade på ett sätt som man inte riktigt upplever på Marmolada. Jag kan inte riktigt förklara det men Tre Cime är ett område jag verkligen inte på långa vägar är klar med. Cima Grande West Face I juli i år hade jag och Johan Hansson bestämt att vi skulle klättra i Tre Cime men vad vi skulle klättra var mer oklart. Vädret såg inte direkt lovande ut och allt vi verkligen ville göra krävde stabilt och soligt väder. En plan var att värma upp med ISO2000 på Cima Grande och sedan göra Swiss route på Cima Ovest. Johan var helt besatt av Swiss route och ju mer jag tittade på den desto mer smittade Johans besatthet av sig. Men tjusningen med alpin klättring är kanske att det sällan går som man vill, och drömmar förblir just drömmar. Och som så ofta var det vädret som inte var sammarbetsvilligt. Helt lottlösa gick vi dock inte, utan tvärtom så fick vi en magisk dag i bergen. Med devisen ska man bara klättra när det är bra väder så får man inte klättra mycket övertalade jag Johan att det var en bra idé att trotsa det miserabla vädret och ge sig upp på västväggen av Cima Grande och försöka göra Via Marco Zambelli Franz, 10 replängder 7a. Det var total white out, duggregn på David Fält. anmarschen och det hade inte lättat när vi knöt in oss. Det gick bara att se vaga konturer av allt ovanför den första replängden. Men jag var så extremt sugen på att trotsa vädret så jag tog racket och gav mig upp i dimman på den fuktiga och svinkalla klippan. Miserabla förhållanden kan i vissa fall vara de vackraste stunderna. Efter 4 timmar och 30 minuter kunde vi börja fira ner från toppen av turen. Vi fick ingen utsikt och vi fick inte klättra de turer vi ville, men så är det att klättra alpint. Det är så mycket som ska stämma för att det ska bli en tur. Swiss Route på Cima Ovest Eftersom Tre Cime vägrade uppenbara sig under min vistelse i juli så kunde jag inte titta närmare på Swiss Route (eller som vissa tycker den ska kallas Italo Swiss) på Cima Ovest men tanken på turen låg och gnagde i bakhuvudet på mig. Jag kunde inte sluta följa vädret i Tre Cime. Jag kände att jag måste återvända, och att det var Swiss route jag ville återvända till som en del i ett större projekt att försöka förverkliga en dröm. Jag ville lära mig mer om klättringen i Tre Cime och mer om hur jag ska träna för att kunna förverkliga ett större projekt där. Dolomiterna är speciellt för etiken är strikt och även de moderna turerna har ytterst sparsamt med fasta säkringar. Nästan alla leder etableras ground up, och i de fall borrbult eller sprickbult sätts upp så sitter de ofta efter kruxen, så det krävs långa och ibland obehagliga utklättringar. Det är få turer man kan ge sig upp på utan normalt rack för storväggsklättring, dvs med kamsäkringar, kilar och de obligatoriska kevlarslingorna att trä in i sandur. Swiss route på Cima Ovest är en otroligt estetiskt tilltalande linje som går upp i den vänstra kanten på nordväggens otroliga överhäng. Hela nordväggen är överhängande men den centrala delen måste vara en av de brantaste väggarna i alperna. I taket går det tre leder som alla är ca 550 meter långa. Den lättaste är Swiss route, 7b+. Bellavista 8c och Pan Aroma 8c är båda etablerade av Huberbröderna och de avviker inte från traditionen i området med få fasta säkringar och exponerad klättring. Hela turen för mig själv Johan kunde inte komma ner från Sverige och klättra så jag frågade Helen Manancourt om hon ville följa med. Helen är en jätteduktigt sportklättrare som också har gjort några turer i Dolomiterna och likt mig älskar Tre Cime. Hon gjorde dock klart för mig att hon inte på långa vägar kände sig redo att leda något på turen; så ville jag ha med henne var det upp till mig att leda alla replängder. Desperat att få klättra turen och med ett stabilt högtryck så tvekade jag inte att göra turen med Helen. Ibland vet man bara att det stämmer och att det kommer bli kul. Och jag har sällan känt mig så avslappnad och klättrat så bra som jag gjorde under turen. Självklart kände jag en viss press av att själv leda alla replängder, men det gav mig också energi och glädje att få hela turen för mig själv. Det är inte alltid jag känner så inför eller på en tur. För det mesta är det tvärtom - en av klättringens välsignelser att ha någon att dela jobbet med. Jag vill på intet sätt förringa Helenes insatser för teamet, tvärtom, utan henne hade jag aldrig gjort turen och utan henne hade det inte blivit en av de underbaraste turerna jag någonsin gjort. Hängande stand Min gradering av leden skiljer sig från guideboken som jag upplevde som lätt sandbaggad, men oavsett den subjektiva och högst personliga uppfattningen om graden så är det en otrolig led på många sätt. De första tre replängderna är branta men inte extrema, och kruxet på andra replängden är både fysiskt och tekniskt krävande. Efter att man har klättrat de tre första replängderna så är den allmänna uppfattningen att det inte går att vända, och den uppfattningen delar jag. Det är helt enkelt för brant för att kunna fira av turen. De följande replängderna tog oss genom det enorma taket och dom är alla väldigt ihållande och extremt exponerade. Jag har sällan upplevt så ihållande och brutal klättring i en så vacker 42

43 dolomiterna Helen Manancourt sitter med guideboken under väggen och memorerar linjen dagen innan vi börjar klättra. 43

44 Ingen funktion Det tar ganska lång tid för oss båda att göra dessa repor så tiden går och när vi når hyllan där man kan traversera in på Cassin route så är jag helt tom och vattnet har Helen druckit upp Jag tittar på klockan och konstaterar att vi kommer behöva klättra den lättare övre biten av leden i mörker och dessutom passera vattenfallet två gånger och hitta ner i mörker Nu känner jag att det skulle vara skönt med två som kan dela på jobbet och beslutsfattandet. Jag vet att det ska vara ganska varmt under natten så valet mellan en torr och bekväm bivack på en relativt stor hylla och en liten hylla där vi eventuellt är blöta efter att ha traverserat vattenfallet blir ganska lätt att fatta. Vi stannar på hyllan mitt på väggen och njuter av solnedgången innan vi börjar frysa. Vi har en tunn Pata- skarpladdat dolomiterna Vänster övre: Helen på L3 (6c). Vänster nedre: L5 (6c+). Höger: Vid standen på L6 (7a+). miljö. När vi tittade bort åt höger såg vi slingorna på Bellavista som några klättrare från Slovenien jobbade på. Tänk om man klättrade 8c... Då vet jag vad jag skulle göra! Första hyllan där man kan ta av sig skorna når man efter nionde replängden och då är allt svårt slut och man är sjukt trött. Alla standplatser upp dit är hängande och väldigt obekväma. Klättringen genom taket var helt magisk på bra grepp men bitvis lite löst och sparsamt säkrad. Jag hade med mig några ice scremers, dvs slingor som expanderar om det belastas vid ett fall. Dessa kan vara bra att använda i marginella säkringar eller i de första klippen efter standplatsen så att man minskar risken för att ta fall direkt i standen. Jag var fortfarande ganska pigg när vi nådde ledens tekniska krux som kommer efter att man klättrat genom taket och kommit ut på väggen. Vi hade gott om tid så vi passade på att vila, dricka och äta lite. Utsikten var helt enorm och mycket av exponeringen hade försvunnit. Men jag visste att man inte ska underskatta de lätta bitarna, så jag kände mig lite spänd på vad de följande replängderna efter kruxet skulle erbjuda. Ledens tekniska krux är en 7b+ repa med väldigt dåliga steg och aviga grepp. Och visst besannades min fruktan för de följande replängderna. Kanske var jag trött, eller så är den 9e replängden bara marginellt lättare än kruxet, men jag behövde verkligen gräva djupt för att få till det. Egen värld Lång utklättring från standen på ett stort löst hörn säkrat med grön C3a och en gammal TCU i det lösa hörnet, hangel travers och upp på en bred list och vidare upp på en väldigt blank och svagt överhängande vägg. Långt flytt till höger från dålig crimp, får tag i ett riktigt skit grepp med vänster, ena foten åker av och jag skriker HÖGT till mig själv något i stil med fuck David, du är faktiskt ganska bra på det här, håll ihop det här nu, samtidigt som jag får tag i en crimp, flaggar ut höger fot mer kontrollerat för att dyna till vad jag hoppas är en stor fin balja men som visade sig vara en slopig skitsak. Jag gör något flytt till, helt i min egen värld, nu nästan som om allt var svart för ögonen och jag vaknar upp med ett stadigt tag om slingan jag klippt i - A0 och det kändes helt rätt. Helen ropar något uppmuntrande och jag inser att jag är ca 20 meter från standen och har min första riktiga säkring. Detta på en repa som i topon beskrivs som 6c+. Vid nästa standplats möts Bellavista och Swiss route vid en solid stand och på en för fötterna bekväm hylla. En jättefin Smiley gubbe ritad med krita ler mot mig. Jag ser framför mig hur Huber, Pau och andra stått där och gratulerat varandra för goda insatser. Själv känner jag mig bara trött och vet att det är ett par 6b repor kvar före scrambling ut på hyllan och exiten av väggen. Vi hade inga planer på att gå till den faktiska toppen. 44

45 skarpladdat Vänster: bivack med en jacka att dela på. Höger: ledens sträckning. gonia Nano Puff jacka på ca 300 g att dela på, så vi har den på ca 40 minuter vardera och den andra får hålla tillgodo med en ultralätt (120g) vindjacka i nylon ovan på en tunn fleecetröja. Natten blir lång men inte så kall. Jag hade inga vantar så jag öppnade mitt first aid kit och satte på mig latex handskar Till middag blev det Clif Bloks med koffein. För Helen var detta den första bivacken på en vägg så för henne var det ganska emotionellt att dehydrerad och utan sömn se den magiska soluppgången. Plötsligt kändes det som vi blivit belönade av berget med en underbar natt på väggen, lite som om berget ville visa oss fler sidor än bara klättringen. Klättring fyller ingen funktion, trots detta så lyckas den trollbinda oss och i vissa fall också helt förblinda oss. Jag har perioder när jag inte kan sluta tänka på berg, eller snarare linjer på berg. Jag försvinner in i tankar om hur det skulle kännas att vara på turen. Jag visualiserar mig själv på turen, känner smärtan i fingrar och tår, för jag har känt den så många gånger förr och jag vet att det är en del av klättringen. Jag försöker bestämma mig för om det kommer vara värt mödan att få klättra på drömlinjen. Det är en evighetsprocess. För mig stärkte denna tur min övertygelse om att jag har en massa outrättade ärenden i Tre Cime. Jag känner en enormt stark känslomässig connection med Tre Cime som närmast kan jämföras med kärlek eller en nästan religiös övertygelse om att Tre Cime kommer välkomna mig tillbaks och visa sig från sin bästa sida. Trots fortsatt bra förhållanden fick jag inte möjlighet att återvända under hösten och fortsätta med mitt projekt i Tre Cime, men jag vet vad jag ska göra nästa sommar. Jag har topon bredvid sängen och bilderna från Cima Ovest påminner mig om ett av mitt livs bästa turer i bergen. Tack till mina sponsorer. MOON Climbing, Patagonia, Clif Bar och Boreal. Tack Helen och Johan. Fakta Tre Cime di Lavaredo ligger i italienska Dolomiterna i trakten av Cortina dámpezzo, nästan på gränsen till Österrike. Bolzano och innsbruck är närmaste flygplatser. Tre Cime är en samling toppar på nästan 3000 m, med branta och delvis överhängande väggar. Swiss Route går på Cima Ovest (västra tornet). Leden klättrades första gången 1959 på aid och fick sin första fria repetition av Kurt Albert och G Sprachman i augusti Den första onsight-bestigningen gjorde Mauro Bubo Bole Ledens gradering är 7b+ men det är i mitt tycke helt fel att gradera turerna i Tre Cime med fransk sportklättergradering. I föraren finns ett kompletterande sätt att gradera lederna som tar hänsyn till hur seriös leden är. Detta känns mer relevant trots att det kan vara svårt att relatera till utan erfarenhet av att klättra i området. Min personliga gradering av turen så som vi klättrade den är något i stil med E7/6B eller 5.12b R/X. Om jag bryter ner de individuella replängdernas tekniska svårigheter så skulle jag säga att de kräver att man lätt kan klättra: L1 6B+, L2 7A+, L3 6C, L4 6C+, L5 6C+, L6 7A+, L7 6B+, L8 7B+, L9 7A+/A0, L10 6C. Det bör poängteras att turen förutsätter goda kunskaper om hur man klättrar på säkringar man placerar själv. Vissa standplatser har förstärkts med handknackade 8mm borrbultar, dock inte alla och några var inte i den bästa kondition så det är fundamentalt att inte falla på några av replängderna. På själva leden sitter det en hel del gammalt skit från förstabestigningen som gjordes artificiellt. Av de fasta säkringarna som sitter på leden var min bedömning att inte många skulle hålla för ett fall men de skulle bromsa farten, så jag klippte det mesta men jag litade nog bara på mina egna bitar och de enstaka nyslagna bultarna. Det är helt klart äventyrlig klättring som kräver lite marginal till graden för att det ska bli en säker och njutbar upplevelse. Leden är 500 m lång och kan göras i 17 replängder. 45

46 klubbkontakt Klubb kontaktperson www mejl se hemsidor för info om medlemskap Alingsås KK Billingens KK Bohusläns KK Borås KFUK KFUM www1.idrottonline.se/boraskk-klattring Bromma KFUK-KFUM Dalarnas KK Edsbruks IF - robinn_johannaw@hotmail.com Enköpings KK inger.strid.andersson@gmail.com Eskilstuna KK info@klattring.net Expedition Altitud KF info@expedition-altitud.com Fagersta KK david@fagerstaklatterklubb.se Fjällframfart (skidalpint) info@fjallframfart.se Gällivare KK - Hjälp oss göra listan komplett genom att meddela kansliet er klubbs webbadress och/ eller mejladress! Gästrike KK Patrick Olander putteo@hotmail.nu Göteborgs KK info@gbgkk.nu Göteborg Sports Academy Peter Sjöberg peter@gbgsportsacademy.se Halmstads KK info@hkk.nu Helsingborgs KK ordforande@helsingborgsk2.se Härjedalens KK - martin@finnmarken.info Hexans KK - hexansklatterklubb@hotmail.com Härnösands kk henrik Petré henrikpetre@hotmail.com Höga kusten KK www3.utsidan.se/hkk ladanges@gmail.com Höglandsklättrarna kenny.carlsson@dkbutiken.se Jokkmokk KK - fagerstrom.b@gmail.com Jönköpings KK info@jonkopingsklatterklubb.nu Jösse Klättersällskap d.alfredzon@gmail.com Kalmar KK info@kalmarklatterklubb.se Karbin kk richard Eklind www4.idrottonline.se/default.aspx?id= richard@eklind.me Karlskrona Bersportförening andreas.kraft@hotmail.com Karlstads KK ordforande@karlstadklatterklubb.se Kiruna KK ordforande@kirunaklatterklubb.se KK Granit - ursulas.aventyr@telia.com Kvibergs KK j.hogstrom2@spray.se Linköpings KK ordf@linkopingsklatterklubb.se Luleklättrarna isajantzer@gmail.com Malmö KK mkk.svar@gmail.com Malungs kk susanne Hedh susanne.hedh@snf.scout.se Nordingrå KK - swante@aventyrsmobilen.se Norrköpings KK norrkopingsklatterklubb@hotmail.com Norrtälje KK nkf@norrtaljekf.dinstudio.se Rådmansö KK klattring.wordpress.com johan.westerholm@norrtalje.se Skellefteå KK KFUM kfumskelleftea@telia.com Skånes KK info@skaneskk.se Slagörnbergets KK home.swipnet.se/slagornberget munsen1188@hotmail.com Slottskolans KK - stina.nilsson@skola.borgholm.se Solna KK info@standplats.se Stockholms kk anna Lindam info@klatterklubben.com Stockholms KSS info@skss.eu Stråssa GF Klättersektion klattersektionen@hotmail.se Sundsvalls KK styrelse@sundsvallsklatterklubb.se Söderköpings KK - bjorn_holst@hotmail.com Tunabergs KK tunaberg.wordpress.com t.schultz@telia.com Umeå KFUM info@kfum.nu Umeå KHK kalle_narfstrom@hotmail.com Uppsala KK styrelsen.ukk@gmail.com Varbergs KK - marcus.gustafsson@gmail.com Visby KK visbyklatterklubb@gmail.com Vännäs-Bjurholm KK vbkk@live.se Värnamo KK dan@vk2.se Västerviks KK jim@vkcenter.se Västerås KK tobbekack@gmail.com Västkustens sportklätterklubb bjornstromberg@hotmail.com Åredalens KK info@arekk.se Ölands KK home.swipnet.se/olandsklatterklubb stefanoland@hotmail.com Örebro KK info@orebroklatterklubb.com Östersunds KK daniel.jacobs@ostersund.se Östersunds Skidalpina förening jocke.halvar@gmail.com

47 förbundsadresser SKF:s kansli: Karin Persson, generalsekreterare, Idrottens Hus Stockholm e-post: Pg: Fiskartorpsvägen 15A tel: webbsida: Org nr: FUNKtion namn adress/box postadress E-POST telefon SKF:s kansli, generalsekreterare Karin Persson Idrottens Hus Stockholm SKF:s kansli, idrottskonsulent Jonas Paulsson Idrottens Hus Stockholm Styrelse ordförande Pontus Axelsson Västmannagatan Stockholm Styrelse kassör Arne Kanth Letstigen Bagarmossen Styrelseledamot Peter Hermanson Bonnagårdsvägen Halmstad peter.hermanson@klatterforbundet.se Styrelseledamot Johan Larsson Tobaksspinnarg Stockholm johan.larsson@klatterforbundet.se Styrelseledamot, vice ordförande Madelene Lidmalm Landsvägen Sundbyberg madelene.lidmalm@klatterforbundet.se Styrelseledamot Erik Massih Handelsvägen Enskede erik.massih@klatterforbundet.se Styrelseledamot Mikaela Rydberg Johannesbäcksgatan 56B Uppsala mikaela.rydberg@klatterforbundet.se Valberedning Disa Hansson Söndagsgatan Göteborg disakatinka@hotmail.com Redaktör Bergsport John Liungman Amalia Jönssons gata Göteborg bergsport@brant.se Accesskommitté, ordf Christofer Urby Bollungen Alunda christoferu@yahoo.se Alpinkommitté, ordf Björn Kihlström Folkungagatan 86a 2tr Stockholm bjornkihlstrom@yahoo.se Förbundskapten Seniorlandslag (tillförordnad) Peter Hermanson Hemmansvägen Halmstad peter.hermanson@halland.net Förbundskapten Juniorlandslag Reino Nicki Horak Bergsvägen Sävedalen jfk@klatterforbundet.se Förbundskapten Skidalpin Martin Persson Pumpmakargränd Östersund Martin_persa@hotmail.com Säkerhetskommitté, ordf Ingemar Gråsjö Stureplan Linköping ingemargrasjo@gmail.com Tävling, tf ordf Björn Höft Östervägen Solna bjorn@norrortspartyservice.se Utbildning Trad Martin Urby Koltrastvägen Göteborg instruktor@mail.com Utbildning Tränare Jim Wasmuth Bergs backe Västervik jim@vkcenter.se Utbildning Sport/Inomhus Nikki Hammarström Friluftsvägen 1, lgh Sundbyberg nikki.hammarstrom@hotmail.com Anläggningskommittén Per Forsberg Lefflersgatan 19, 2tr Göteborg anlaggning@klatterforbundet.se Medicin Johan Holmgren Paradisvägen Upplands Väsby johanholmgren@hotmail.com Förbundsläkare Anders Söderlund Lillskogsvägen 13A Saltsjöbaden anders.soderlund@proxima.se Expeditionsläkare Johan Holmgren Paradisvägen Upplands Väsby johanholmgren@hotmail.com UIAA anti-dopingkommission (ledamot) Anders Söderlund Lillskogsvägen 13A Saltsjöbaden anders.soderlund@proxima.se UIAA medicinkommission (ledamot) Johan Holmgren Paradisvägen Upplands Väsby johanholmgren@hotmail.com UIAA accesskommission (corresponding member) Jonas Paulsson Idrottens Hus Stockholm jonas.paulsson@klatterforbundet.se IFSC regelkommission (ledamot) Åke Nilsson Krukmakargatan Stockholm geoscope@gmail.com Att köpa från Kansliet Gör på följande sätt: Betala in på Plusgiro , skriv ditt namn och adress tydligt samt klubbtillhörighet. Skriv på inbetalningen vad du beställer. Om det inte får plats så skicka gärna uppgifterna med e-post till kansliet@klatterforbundet.se. OBS! På alla priser tillkommer frakt enligt nedan (gäller ej tygmärken). För beställning mot faktura tillkommer 50 kr i expeditionsavgift. Alla priser inkluderar moms. Fraktpriser: 1 st bok 55 kr, 2 st 60 kr, 3-4 st 150 kr, 5-10 st 250 kr 1 st kompendium 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 30 kr, 5-10 st 60 kr 1 st loggbok 10 kr, 2 st 20 kr, 3-4 st 20 kr, 5-10 st 40 kr Topprep/ledkort >100 st=10 kr, =20 kr, =40 kr Fler ex än 10 eller andra frågor? Kontaka gärna kansliet så hjälper vi dig med beställningen. Tel: Böcker & kompendier Svensk klättring Pionjärerna av Ewa Hellström. Klättringens historia. Medlemspris 150 kr Ordinarie pris 200 kr Topprepsklättring inomhus Kurskompendium av Rasmus Jansson. Medlemspris 70 kr Ordinarie pris 90 kr Märken SKF:s tygmärke ca 7,5 7,5 cm. Medlemspris 30 kr Firning och Klättring Försvarsmaktens bok om firning, kamraträddning, laviner mm. Medlemspris 650 kr Ej medlem 750 kr Kebnekaiseförare del 1 Kompendium, kopia av Rossipals. Medlemspris 30 kr Ordinarie pris 50 kr Instruktörsmärke ca 5 8,5 cm. Pris 50 kr inkl ett kategori märke. Fler kategorimärken (Klippa, Is, Inomhus) Pris 10 kr Klätterförbundets Loggbok Skriv in dina klätterturer, kurser m.m. Medlemspris 80 kr Ordinarie pris 100 kr Kebnekaiseförare del 2 Kompendium, leder efter Medlemspris 30 kr Ordinarie pris 50 kr SKF:s pins Liten pin att ha på jackan eller kavajen. Pris 15 kr OBS! Glöm inte att betala för frakten. Topprep och ledkort Gröna kort för topprep Röda kort för ledklättring ex: 10 kr styck > 100 ex: 6 kr styck Att köpa från författare Klätterförare Bohusförare Beställes på kr + frakt. SLUTSÅLD! Fyrkantenområdet, 1997, Älvsbyn-Boden-Niemisel-Piteå, 120 kr. Pg , Luleklättrarna Klättring i Göteborg, Göteborgs Klätter klubb, 350 kr, beställes via Jämtland, Östersunds KK Sportklättring i Västervik, Linköping och Höglandet, 1999, 150:- Pg Stegeborg och Söderköping 2001, Björn Holst, tel Uppsala, Uppsala Klätterklubb Umeå, Umeå Klätterklubb Ågelsjön, 1995, 198:- Pg , Fredrik Schlyter Klättring i Kilsbergen med omnejd, Örebro Klätter klubb kr. Pg Klättring i Södermanland, kr (inkl frakt). Pg Mer info på Kompendier Att klättra på väggarna en handledning för inomhusklättring 60 kr + porto, Pg , Johan Lindström, Godhems gatan 13, Göteborg. e-post: johanuk@ spray.se Höghöjdsmedicinskt kompendium 95 kr + porto, Pg , Johan Holmgren. Meddela per epost: johanholmgren@hotmail.com. Daniel Bidnerfondens brevkort. Tio olika brevkort med kuvert. Unika fotomotiv. 140 kr (inkl porto 40 kr) Pg

48 bergsguiden leder dig till den bästa utrustningen och skönaste arrangemangen. Klätterprylar till bra priser! tel Kurser i: klättring, fors, havspaddling samt överlevnad KlätterbutiKen i uddevalla telefon nästa nummer ute 15 mars 2012 Manusstopp 15 februari e-post: bergsport@brant.se 48

49 krönika Å spåne lite åmm å läre sä Text: Enok Ändman tips: läs på smålänska så fattar du... Dä hä hännde på dänn tiin nä isyxskafta va rake, ja en del va te å mä jorde i trä. Såmm ni fösstår ä dä välditt länge sänn. För att di unge ska begripe hur förgrymmet länge sänn dä ä så va knappt ettera å tvåera påkomne, folke besto mässt å analåge noller. Männskera levde ett hårt å primmitivt liv, äller såmm dä säs blann di ällre på byggda : Dä va ett evitt mörker! Sänn kåmm ju alle frammstega: Hoockede yxer, Fränds, Kammalåtter, skruve mä vev, ja allt dä dä såmm jorde tevaron så mycke ljusere å lättere å åss själve så oerhört såfisstickerde. Nåväl, te saka, äller rättere sackt, te berättelsa. Långt inn i di djupe skogera bodde, blann di annre glesbyggdsborna, två klättrere, ja å mi kåmpiss Gusten. Vi hadde harve åmmkring i traktas mösige bärj ett par sässånge, dratt ner lömske, löse stene å fått öj na fulle å jord såmm vi krafse ur sprickera. Välldanns rolitt, tyckte vi. Så fick Gusten för sä att an skulle prove på dä hä Månge sårter, kvallitéer å kånnstruktioner passerde revy, männ e sak hadde di jimensammt, di va like färske å opåverkte såmm e bulle en nyss draje ur ugna. mä isklättring. Nä, dä ä inge fö mäj, ja förfryse mä bare, svarde ja på ans förfrågninge. Gusten lät sä dåck ente häjdes å dä. Drömmera åmm isklättring red an såmm e mare. Han ble så dässperat att an låckte ner ett antal erfarne yxsvingere frå Ståckålm, mä löfte åmm hemlie ise å nybestigninge. I sånnt sällskap to an sine förste stapplende steg mä järn på föttera, männ dä dröjde ente länge innan an dro hemske skröner åmm bedrifftera di jorde ut i skogeras isstup. Te sist, ätter ett par sässånge, så ga ja ätter för ans tjat å hängde mä ut ett par gånge. Visst frös en en del i sine tunne läderkänger, männ rolitt va dä! Nässte sässång inledde vi, på sensommern, mä å åke runnt i ans gamle Saab å lete skuggige, mösige å blöte klippvägge. I sättember satt vi såmm barna på julaftna kring e stor kartång frå e påståderfirme. Ut trilla dubbelkänger i plast, Låve Footfängs, nye isyxer mä metallskafft, Chouinardskruve, mä mere, mä mere. Nu skulle dä uträttes stordåd! Här skulle klättres is frå höstas förste, immige iskristalle te senvinterns fete, sege å vattenglänsende svallise! Å såmm final, gräddklicka på mose, skulle vi åke te klassisk mark i Nårje å klättre redige fosse! Dä börjde bra, mä isklätterpremiär redan i slute av nåvämber. Dänn nye utrustninga jorde verklien skillnad! Frå e allmännt skaki upplevelse mä dässperate mjölksyranivåe i armera, bortdåmmnede fötter i sladdrie läderkänger å mä Alpenstock-liknende yxer skrapende högt ovanför hårfäste sammt glassiärjärna krafsende i unnerlage, te e lugn å nässtan kåntrållerd promenad uppför dä måttlitt lutende issvaet. Hänne va inge ko på isa! Tyvärr ble fortsättninga å vintern ganske ostadi å aktiviteta tämlien sporadisk. Vår förhåppning åmm å va vältränede, hungrie å vasse is-tigre mot slute å sässånga slo därrfö slinnt. Vi liknede mer ett par däste, halvfete å vinter-loje bonnkatter mä ovasse klor. Tuppkammera växer ente bra på bonnkatter i våre trakter å dä jorde ente våre häller. Kårrt sackt, dänn dä finalplana börjde kännes lite skrämmende. Di ä ju så fruktansvärt höge, di dä redige fossera! Va jöre? Gusten kåmm mä förslage å kånntackte nånn å dåmm såmm an lärt känne från huvvestan. Dä värkte ju va e strålende idé, å intråduceres å e erfaren gammel ringräv, såmm dässutom hadde lokalkännedom i Nårje. Tur såmm tokie, tyckte vi när e å dässe hårdinge sammtyckte. Gusten va mer än nöjd. Han ä mer i vår stil, ente så äxtrem, männ ha vatt mä länge å jort flere å fossera på trakta. Ner mä bråten i ryggsäcka å iväg te Nårje! Nu va vi åtminstone tigerunge! Så satt vi då dä på hytta, mätte å däste ätter ett reditt skråvmål. Ä väl dax för Jånn Blunn, tänkte en. Å hacke sä opp för e foss ä ju nte jort i e hannvänning, framför allt ente åmm dä ä tre hopbunnne i lage. Hårdingen, Jerry, hadde inge tanke åt dä hålle. Han hiva fram e pava wiski, tände e ny cigarill å blarrde på åmm sitt älsklingsämne, utrustning. En ä ju ente så ouppfostred att en sär näj när en blir bjudd, så dä dröjde innan en kåmm i bingen. Dä va e herrans masse doninge Jerry dro fram ur sin packning å höll låde åmm, mycke åsikter, å bestämde sånne, hadde an. Minnst två par yxer, dä ene pare värre än dä andre, männ bägge skinende nye. GårTäx-ställ, fliströjer, vante, mösser, långkallinge Månge sårter, kvallitéer å kånnstruktioner passerde revy, männ e sak hadde di jimensammt, di va like färske å opåverkte såmm e bulle en nyss draje ur ugna. Di dä pärsedla hadde allri vare i närheta å blötkladdige måssklutte, dammende mösjord äller giftgröne cancerlave. Va dä ente te å mä prässväck på GT-stället? Då få vi väll stå opp i grisotta imörrn slängde ja ur mä, å nog tyckte ja att dä va unnlitt att ente di två mer erfarne sa nått åmm saka. Dä behövs ente sa Jerry, åtta räcker bra. Länge lå ja å försökte begripe hur vi skulle lyckes mä äckvasjonen, männ fick ente ihop räknestycket. På möra va all bråsske såmm bannlyst, sällan ha ja blitt så strässed å e så lugn å utdrajen frukost. Dä märklie va att när vi väl hadde kåmme åss ut ur stugvärma å baxe in åss själve å allt utstyr i bila så hitta ente Jerry rätt väg. Så månge väge fanns dä ju nu ente såmm ledde ut ur dänn hä lille nårske bynn! Ja slängde ett getöje på mi i förväg införskaffede karte å kunne raskt lotse åss inn på rätte spåre å te e bra utgångspunkt för anmarschen. En hadde ju begripe att en skulle få vade fram i djup snö, men dä hä va nårsk djup snö, ente smålännsk. Lätt pulversnö opp te midja! Å spåre va ett tungt arbete, svetta strömmde nerför rygga å lungera gick såmm blåsbälje. Gusten å ja byttes av i fronten, Jerry hadde fullt sjå å hänge mä änndå. Bare an ente faller ner å dör här å nu, tänkte ja nä ja kek på ans högröde annsickte å hörde di råsslende andetaga. Di dä ciggarillera å wiskin kåmmplätterdes tydlien ente mä kroppslie övninge så ofte. Ätter månge raste å mycke slit sto vi te sist ve fota å fossen. Dänn va ju i ärlihetens namn ente så falitt brannt, en fick ente ens känning å 49

50 krönika Därätter följde e mycke spännende travvärs, utförd mä långsamme, ballätt-liknende rörelser å kåntrållerd andning såmm skulle fått e kursette i pråffilacktisk andningstäcknik för barneföderske å bli grön å avunn. att morron-gröten ville bege sä nånn annanstans. Männ, dä va tråtts allt tre långe reper te toppa å skulle en gå ätter ure va dä lunchdax redan. Inge ti å förlore allså, framm mä alle attiraljer, sele på, dra hjälma på skallen å veve ut repe. Jerry stirrde kritiskt å tvivlende på mi småtufsige 45meters-tross å unnrede åmm dä va ävverdraj. Nä, bräkte ja tebaks lite skamset. Sänn följde e längre föreläsning, i e uppfostrende å nedlåtende ton, åmm att en måste ha immprägnerde rep te isklättring, å åmm dä överhuvetage skulle gå å klättre så skulle vi få ett hällvette mä rep såmm frös te kable. Dä rer sä no, svarde ja å kännde mä okunni, ynkli å dumm. Allt färditt te sist. Vem leder, frågde ja å kek opp på mine kumpaner. Ente ja i allefall svarde Jerry te min store förvåning, även Gusten värkte helt överrasked å så plöttslitt oroli ut. Nähä, då ta väll du täta Gusten, sa ja ätter å ha hämte opp underkäken ner frå bringa. Han fick nå dimmitt i blicka, öjena ble store å runne å flackte hit å dit. Nä ja leder ente, mumlede an ätter e stunn. Dä räckte å se di dä två, kroppsspråke å blickera, för å inse att dä ente va lönt å tjate. Ja vre huve åt fossa å mätte möjlie kniviheter. Mi sammlede erfarenhet på å lede is va e sexmeterspuckel hemme i granskoga, i ett testånd å svår baksmälle. Bakfylleisen döptes skapelsa te. Att dänn store, vackre å stållte drömma åmm e redi foss skulle slute i e snöpli reträtt känndes helt enkelt omöjlitt. Går dä så går dä sa an såmm flöt ilann på järnspisa, tänkte ja å hörde mä sä: Då få väll ja lede då! Sju, åtta meter högre å senare tyckte ja att dä va dax för e mellis. Skruvera va ve dänn hä tiin jorde i betydlitt tjåckere gods än numer. Dä vill sä, en va tvungen å använne bägge arma för å få te et. Allså duncka ja rässolut inn yxera å hängde opp mä. Då hördes e ljudli suck nerifrån. Ja vännde mä unnrede åmm. Ska du säkre så åffte så kåmmer dä å ta ti, sa Jerry. Dä ska e hel del te för å rete opp mä, ja ä e fridens å tålihetens man, männ nu ble ja förbannad. Stå dä nere å kaxe sä ätter å ha balle ur stunna innan! Skruven åkte in snappt, vicke för övritt ente erbjö nåre store problem. Dä överste skale å bra is dålde ett skikt pulversnö å så lite is- å snögros längst inn. När kumpanera hadde annslute på förste stand va dä uppenbart att vi ente skulle hinne opp te topps. Vi kan travvärsere ut te dänn dä store grana ätter tjufem meter, sa Jerry, å fire å lite snett frå dänn så ä vi nere på e firning. Allti bra mä planer, å ente minnst ressärvplaner! Nånn såmm vill ta över å lede undrede ja, å jenasst ble dä välldans inträssant å skåde ut över byggda å se ut såmm en te fullo njöt å traktens skönhet å att naturens stillhet ente hadde störts å nå obehagli fråge. Videre oppåt allså! Nä ja va i höjd mä grana, sto ja ve fota å e branntere del å fossen, oppimot tie meter hög. Dä känndes gannske skönt å slippe lede dä oppsvinge jusst då, ännu skönere va att ja hittede ett reditt solitt parti is å säkre i. Ende nackdela va att dä dä så såmm bässt ut, va dä liksåmm e håle inn i isa. Gick ente å kåmme te mä e skruv allså. Såmm tur va bar en mä sä en del gamle reliker på selen, framm mä e isbult å så banke in en, kopple slinga å i mä repe. Därätter följde e mycke spännende travvärs, utförd mä långsamme, ballätt-liknende rörelser å kåntrållerd andning såmm skulle fått e kursette i pråffilacktisk andningstäcknik för barneföderske å bli grön å avunn, i brannt djup pulversnö ut te dänn räddende hylla mä grana. Tråtts dätte ble dä allri nåre panikattacker, ja hadde ju turens bässte mellis bakåm mä! Jerry va sist opp. När an kåmm te isbulten kek an, längs dä i e svag båge fritt hängende repe, ut mot åss, bortåt tie meter ifrå an å fastsurrede ve dänn tjåcke, trygge grana. En kann ente mä bässte villje i värda påstå att an så lyckli å tefreds ut. Ätter å ha strule mä å få ut isbulten i nåre minuter, unner allt mer högljudde eder å ramser, så brast dä totalt för n. Hur i hällvette kan en va så jävla dumm att en sätter e säkring inne i e håle, ylde an, samtiditt såmm an to hammeryxa å mä full krafft slo besinningslöst på ishåle, slinga å bulta. Rene, rame bärsärkeriet! Sputtende å fräsende, mä gråta i halsa gick an lös på at. E gång ä ingen gång, två gånge ä gång-gång, tänkte ja såmm ble förbannad ijänn. Nä vi firde åss ner hadde vi ett elände mä mi 45meters-tross såmm hadde blitt blöt å sänn fruse, vicke mäförde att en va tvungen å bryte na jenom firningsåtta. Dä ser ni! En ska allti lyssne på di gamle, hårde, garvede å erfarne! Inte mycket som förändrats. Ur Bergsport #8 anno Tecknaren heter Torbjörn Berg. 50

51 F11_SuperAlpine_Bergsport_Sept.indd 1 30/11/ :40:05

52 Svenska Klätterförbundet, Idrottens Hus, Stockholm Posttidning B Porto betalt Hannes Mair Alpinist JAcket & Alpinist pant Flagship of our gore-tex pro shell line, ThE alpinist is EnginEErEd To EXcEl in ThE loftiest, most unforgiving places on EarTh. It boasts incredibly rugged and breathable fabrics, state-of-the-art three-layer construction, and a ridiculous complement of technical features. This pant zips into our award-winning Alpinist jacket to create a bomb-proof alpine suit, but there s much more to this expert piece of wearable technology than that. Stretch fabric and articulated legs provide huge range of motion, and three layer GORE-TEX Pro Shell keeps you feeling dry and never clammy. The zip-off bib with suspenders is essential for deep snow. 3-layer GORe-teX pro shell Meets the demands of outdoor professionals and serious enthusiasts Engineered for extended and extreme conditions Extremely tough, extremely breathable, durably waterproof and windproof A specific GORE-TEX membrane is firmly bonded to a tough outer material and a robust inner lining for longer life under extreme tough conditions Moisture vapor escapes Rain and wind stay out Outer material GORe-teX membrane protective layer