går det? Att tala med hästar kommunikation

Transkript

1 Att tala med hästar går det? Text och foto Nicole Pergament Som tidigare utlovats startar vi i detta nummer en artikelserie på temat hästpratare. Efter förra numrets upprop har många läsare hört av sig till redaktionen med egna erfarenheter, tankar och åsikter om ämnet. Och det tackar vi för! Vi kommer att gå igenom det insända materialet och återge vissa delar. Tanken är att låta olika röster och åsikter komma till tals, såväl de positiva som de negativa. Vi kommer även att titta på vad den vetenskapliga världen har att säga i frågan. Finns forskning som eventuellt stödjer eller kullkastar tanken på att det verkligen går att tala med djur. I detta nummer inleder vi serien med att möta två aktiva djurkommunikatörer i deras vardag. Tonvikten har lagts vid att se till likheter och skillnader mellan deras arbetssätt, bakgrund och förklaringsmodeller. Översättare mellan djur och människa Det sista flämtande dagsljuset håller just på att försvinna bakom horisonten denna sena februarieftermiddag. Vi går och spejar utmed hästhagen vid Svanby, strax intill Tierp. Djurkommunikatör Anita Johansson ska välja ut ett par hästar som hon ska prata med. Eller om det är hästarna som väljer henne. Innan vi gav oss iväg till stallet berättade Anita att hon redan vid telefonsamtalet med hästägaren, Ulrika, fick upp en bild av en grå häst. Samtidigt fick hon ont i ryggen på vänster sida. Anita har aldrig tidigare besökt stallet. Den enda information hon fick av Ulrika var att där skulle finnas en handfull islänningar samt några inackorderingar. - Har du någon grå häst? frågar hon nu Ulrika. - Ja, säger Ulrika. - Den vill jag prata med, säger Anita. - Bra, säger Ulrika. - Men det är inte den där va? säger Anita och pekar på en grå/vit skäck. - Kolla mig! Jag är skitsnygg! Det är vad den säger, påstår hon. - Nej, det där är en hingst, men det finns en annan grå häst längre bort i hagen, den med grönt täcke. Anita ber att Ulrika ska plocka ut hästen och ta av täcket. Ögonblicket efter ber hon att även få ta ut en nordsvensk som står längst bort i hagen. - Bra, säger Ulrika. Det var just de hästar jag hade hoppats du skulle välja. Det var dem jag hade mest funderingar kring. Nordsvensken är en inackordering och fodervärden är inte där för tillfället, men enligt Ulrika är fodervärden positiv till att låta en hästpratare tala med hennes häst, hon till och med hoppades att det skulle bli så. När jag senare frågar Anita varför hon valde just denna häst säger hon att det var något hos honom som gjorde att hon kände att han hade något att berätta. Så är det alltid när hon träffar hästar, att hon särskilt lägger märke till dem som har något att säga. - Det är som om den individen framträder skarpare än de andra hästarna i hagen, säger hon. Som om mitt HÄSTFOCUS #

2 fokus ställer in sig på den, medan de andra blir oskarpa. Ibland testar jag för att vara säker genom att se bort och sen titta ditåt igen. Om samma sak uppstår vet jag att det är rätt. Men Anita börjar med den grå islandshästen. Hon ställer sig nära intill och lägger ena handen runt mulen. Så lutar hon sin kind mot hästens panna och står så en stund. Efter ett tag flyttar hon sig bakåt, lägger handen på hästens rygg och sluter ögonen. Under tiden berättar hon vad hon får upp för Ulrika, omväxlande med att hon ställer en del frågor. Tidigare har jag frågat Anita hur det egentligen går till, vad det är som händer när hon pratar med djur. Jag vill veta hur djurets budskap förmedlas in i hennes hjärna. Anita säger att för henne handlar det om känslor och bilder, men ibland får hon även ord till sig. Som när hon en gång tillsammans med en ägare besökte en hästhage och hennes ena ben okontrollerat började hoppa och skaka så häftigt att hon blev tvungen att hålla i det. I samma stund kom det ur mun på henne: - Gud, det känns som om jag har spatt! Hästägaren började skratta och sa att just den häst hon ville att Anita skulle titta på hade spatt. - I samma stund slutade mitt ben att skaka, säger Anita. Anita menar att vad hon gör är att - De lever i nuet. De går inte och har hämndbegär och tänker att husse var taskig mot mig igår, nu jävlar ska han få igen. Jag tror att varje djur trivs hos sin ägare - mer eller mindre. Anita Johansson hon helt enkelt kopplar upp sig på djurets känslor eller energier. En stund senare står vi inne i stallet och pratar med nordsvensken. Han ser gammal och sorgsen ut med infallna ryggmuskler. Han har rullat sig och är från topp till tå täckt med intorkad lera. - Han gör så för att han vill bli pysslad med, säger Anita. Hon står en lång stund och håller vid hans grimma med ena handen. Den andra lägger hon på olika ställen på hans kropp, mest på hans rygg. Hon är bekymrad för honom. Han mår inte bra, säger hon. Och han bör absolut inte ridas! Anita beskriver sig själv som en översättare mellan djur och människa genom att hon sätter ord på det som djuret känner. Hon vill alltid ha ägaren, fodervärden eller den som har hand om hästen (i fortsättningen för enkelhetens skull endast kallad ägaren) med sig så att hon direkt kan få ur sig de tankar, bilder och känslor som kommer upp. Om hon inte får förmedla känslan av till exempel smärta så stannar den kvar hos henne och hon börjar själv må dåligt. När förmedlingen är över så är den också över för Anita. Efteråt är det sällan hon kommer ihåg vad hon har sagt. Anita tror att det finns en mening med det. Budskapen är inget hon själv har glädje eller nytta av. Hon är bara länken. Det handlar inte om henne. Hon bara översätter där det finns en fnurra på tråden. 2 HÄSTFOCUS#2 2008

3 Efter en stund säger Ulrikas hästskötare, Ella, att hon plötsligt mår jättekonstigt. Det snurrar i huvudet på henne och hon klarar inte att stå upp. Hon blir tvungen att sätta sig mot en boxdörr, alltmedan tårarna strömmar nedför kinderna. Efter en stund måste hon gå ut ur stallet. Strax därpå är det Ulrika som gråter när hon berättar om en tidigare erfarenhet hon haft med en hästpratare. Ulrika säger också att hon fått sin egen magkänsla angående nordsvensken bekräftad av det Anita har berättat. Anita upplever det som att många ägare är rädda för att djuret ska skvallra att de har varit orättvisa mot djuret. - Men jag har aldrig upplevt att ett djur skvallrar. För om ett djur mår dåligt så säger mig sunda förnuftet att den här ägaren inte mår bra och då mår djuret inte bra. - Måste det vara så? Kan det inte vara så att djuret mår dåligt fast ägaren inte gör det och tvärtom? - Jo, givetvis. Men ett djur kan ju skada sig för att människan ska lära sig någonting av det. Anita tror inte på slumpen. Hon tror att ett djur kommer till en människa av någon anledning. Ofta handlar det om att djuret och människan har energier som liknar varandra. För att komma underfund med djuret och för att kunna hjälpa det så måste människan komma underfund med sig själv. Det händer dock att djuren kan berätta om viss misskötsel eller att ägaren inte klarar av hanteringen av djuret. Anita ser det då som sin uppgift att ändå se det som är positivt och att försöka förmå ägaren att göra sitt bästa. Det har dock hänt att hon stött på människor som helt enkelt inte ska ha djur och då har hon sagt till. Anita ställer aldrig frågor till djuren eftersom de inte tänker som vi, menar hon. - De lever i nuet. De går inte och har hämndbegär och tänker att husse var taskig mot mig igår, nu jävlar ska han få igen. Jag tror att varje djur trivs hos sin ägare - mer eller mindre. - Men skulle du kunna ställa frågor till djuren? undrar jag. - Ja, men jag tror att skulle jag göra det så skulle jag gå upp för mycket i huvudet och tänka logiskt. Då är jag borta. Sen tror jag det finns såna som använder den metoden och det fungerar. Men för mig fungerar det inte. Likheter och skillnader En som det fungerar för är Annica Wiggedahl i Alsike utanför Uppsala. Också hon pratar med djur även om hon i likhet med Anita helst undviker termen prata eftersom det låter som att prata som vi människor gör, med ord. Båda hävdar istället att de tar emot och sänder känslor och bilder, vilka de sen måste översätta till ord för att kunna förmedla budskapet till ägaren. Trots att de inte känner varandra eller någonsin har mötts går det inte att komma ifrån att det finns stora likheter mellan Anitas och Annicas sätt att förklara hur de arbetar, liksom mellan deras bakgrunder. Båda har de vuxit upp med djur omkring sig och båda upplever att de alltid har haft lätt för att få kontakt med djur. Anita HÄSTFOCUS #

4 var under sin uppväxt som bondflicka hellre i ladugården med kalvarna och kattungarna än inomhus med familjen. Hon har alltid känt sig närmare djuren än människan, säger hon. Djur är alltid ärliga. Jag har alltid känt mig trygg ihop med djuren. Också för Annica har kontakten med djur varit naturlig och självklar. När hon var 8-9 år hittade hennes pappa henne i en hage hos en tjur som inte ansågs särskilt vänligt sinnad. - Men med mig var han hur from som helst. Vi fann varandra! berättar Annica. Jag har alltid fått den ilsknaste att gå med mig. Lugnt och sansat. Båda har de hållit på mycket med hundar. Anita utbildade sig till instruktör inom Svenska Brukhundsklubben. Till hennes hundkurser kom det alltid problemhundar. Det var dem hon tyckte bäst om att jobba med. Vartefter hon mer och mer började se var knutarna till problemet satt, varför människan inte fick kontakt med hunden. Det var då hon insåg att hon måste jobba med människan också. - Det blev automatiskt så: vill jag hjälpa djuret så måste jag jobba med människan! Och jag hade väldigt lätt för det. Det gav mig så mycket att se att de löste problemen. Även Annica höll på med problemhundar. Hon samarbetade bland annat med en hundpsykolog. Det var då hon insåg att saker som var självklara för henne var sånt som ingen annan såg. Sakta började hon förstå att hon hade en kunskap som hon kanske skulle kunna göra något med. Omedveten kunskap Lite av en vändpunkt, för både Anita och Annica, kom åren Då gick de, oberoende av varandra och på olika ställen, en kurs i att lära sig tala med djur. - Det hände massvis med saker med mig den helgen, från lördagen till söndagen, berättar Anita. Jag började förstå att jag alltid har kunnat det här, fast jag inte varit medveten om det. Också för Annica blev kursen en bekräftelse på att det här funkade, att det fanns fler än hon som kunde det här. Men hon var även skeptisk. Hon gillade till exempel inte att många använde ord i så stor utsträckning. - De formulerade vad djuret sa. Det gör inte jag, säger Annica. Dessutom tyckte hon att själva tillvägagångssättet var väldigt krångligt. - Åh, Gud så omständligt och jobbigt och svårt det här skulle vara! När det inte är så! För mig framstod det som lite hokus pokus. Man skulle rota sig själv ner i jorden, alltså man skulle visualisera sig själv, att man står stadigt. Lite som meditation, för att få in lugnet och koppla bort sig själv. Vissa hade jättesvårt med det här och det tog jättelång tid. Det var kanske bra för nybörjare, säger hon, men för henne själv kändes det bara onödigt att behöva ta till olika övningar. Själv använder hon bara en på- och avknapp för att koppla upp sig. När jag ber henne förklara säger hon att hon har en mottagare/sändare i höger hjärnhalva som hon slår på 4 HÄSTFOCUS#2 2008

5 och av. Hon ser det som en rullgardin som hon kan dra upp och ner. - Jag kan tänka mig att det är som att lära sig cykla. I början är det ju svårt men sen sitter det där, man behöver inte ens tänka på det. Annica behövde bara sätta sig på cykeln och cykla. Hon har aldrig behövt några stödhjul, menar hon. Anita har en liknande uppfattning: - Många säger att man måste meditera och ha ritualer men sånt tycker jag bara är jobbigt. Så vill inte jag ha det! Att koppla upp sig tycks alltså ha varit lätt för både Annica och Anita. Däremot har det inte alltid varit så lätt att göra tvärtom att koppla ner. När Anita var nybörjare och just hade upptäckt sin förmåga, kunde det vara fruktansvärt jobbigt bara att åka förbi ett stall eller en hage. Hon var totalt vidöppen för olika känslor och den fysiska smärtan som hästarna sände till henne och det kunde vara fruktansvärt tufft. Detta var myntets baksida. Idag har hon lärt sig att kontrollera förmågan. Hon kan knäppa av och på och numera tycker hon till och med att det är väldigt enkelt. - Det går fort, som på rutin, säger hon. - Hur gör du då? undrar jag. - Vi har ju sju chakran, säger hon. Tänk dig att du stänger en dörr om varje chakra. Alla chakrana har olika färger. Jag ser mig själv dra igen en lila dörr, en grön dörr och så vidare. Annica, som hellre använder sig av sin rullgardin, kunde inte heller hon stänga av till en början. Ett tag trodde hon att hon höll på att bli tokig. Överallt såg hon djur som mådde illa och hon mådde själv dåligt av att hon inte vågade gå fram till ägaren och säga: vad håller du på med? Det kunde vara hästen som hade ont i ryggen, eller bettet som inte passade eller hunden som for illa. Till slut blev hon en trashank själv. Hon såg och kände för mycket. Men också hon lärde sig så småningom att kontrollera uppkopplingen. Till skillnad mot Anita använder hon sig inte av chakran. Istället drar hon ner sin rullgardin. Annica menar att hon med tiden också blivit mer ödmjuk. - Jag inser att det inte är min sak att gå fram till någon och säga vad jag känner. Det gäller att ha förståelse. Folk gör det ju inte av vilja förhoppningsvis. Jag är ingen frälsare. Jag är inte där för att hjälpa alla djur i världen, det är ju inte så det funkar. Men för dem som vill ha min hjälp finns jag till. Fast ibland försöker jag ändå ge ett gott råd på vägen. Sen hoppas jag att man sått ett frö någonstans. - Har du åkt på smällar då du varit för uppriktig? Hon tänker efter. - Nej, jag har faktiskt inte det. Och jag är väldigt uppriktig jämt. Får jag en bild som är jobbig så är det definitivt min sak att få fram det, tycker jag, för att hjälpa det här djuret. Sen har man väl med åren lärt sig hur man ska förmedla saker på ett bra sätt. - Men ändå säger du att du blivit mer ödmjuk med åren? - Ja, ödmjuk och tacksam, kanske. Förr hade jag en frustration över att jag inte kunde hjälpa alla som jag såg och kände. Alltså man ville så himla mycket. Idag har jag en ödmjukhet och tacksamhet för dem jag får hjälpa. I nästa nummer: Vi följer med Annica när hon frågar hästen Bonne om varför han inte vill åka transport och hunden Adam om varför han kissar inne. HÄSTFOCUS #