Detta är en värld alla inte ser

Transkript

1 Detta är en värld alla inte ser - om att prata med hästar och att göra det på distans Text och foto Nicole Pergament Del 3:4 Tidigare i denna artikelserie har vi följt några hästpratare i deras arbete och tittat på skillnader och likheter i hur de jobbar. Vi har frågat dem hur kommunikationen går till, om det är en- eller tvåvägskommunikation och om det går att ställa konkreta frågor till en häst. I den här artikeln frågar vi oss hur det går till när hästpratare tar kontakt med hästar på distans. Såväl Annica Wiggedahl som Anita Johansson, som vi mötte i de tidigare artiklarna, menar att de inte bara kan kommunicera med djur. De kan även kommunicera med djur som befinner sig på helt andra platser än de själva. Denna förmåga använder de ofta när de ska hjälpa människor vars djur har sprungit bort. Att det telepatiskt skulle gå att prata med ett djur kan vara svårsmält nog. Att det skulle gå att göra det också på flera mils avstånd ja, där går nog gränsen för många. Så var det i alla fall för Annette Nilsson i Hjo som skrev till Hästfocus och berättade om när hennes stallvärd, efter en rad förvirrande och motstridiga veterinära diagnoser, slutligen fick hjälp av en hästkommunikatör i Skåne: Jag funderade mycket på det som hänt. Kunde det verkligen fungera? Här satt en tjej nere i Skåne, 30 mil bort, och berättade vad hästen sade. Jag har alltid varit en skeptiker till hästpratare när de satt intill hästen, och detta skedde alltså på distans! Efter ytterligare funderande bestämde jag mig till slut för att testa själv. / / Jag kontaktade A och vi bestämde en dag och ett klockslag, klockan 17, då hon skulle ta upp kontakten med min häst / / Fem minuter i fem satt jag utanför hagen och studerade min häst noga. Jag var så övertygad om att det inte skulle märkas något på honom. Han gick och betade lugnt med de andra hästarna och viftade flugor. Så någon minut över fem händer något Han slutar beta och går och ställer sig mellan ett par träd cirka 50 meter från de andra hästarna. Han blir alldeles stilla och slutar till och med att vifta flugorna som är så irriterande. Han står och tittar rakt fram precis som om han tittar på något någon meter framför sig. Så står han en lång stund. / / På avtalad tid, efter ungefär 45 minuter så ringer jag upp A. Och så berättar hon vad han har förmedlat till henne och han hade en hel del på hjärtat! Jag blir alldeles svag i benen och är alldeles omtumlad. Har hon verkligen pratat med min häst? Har lite svårt att ta in vad hon säger, och efter en stund får jag min chans att själv ställa frågor till min häst. / / Efter varje fråga så blev det tyst en stund, när hon tog upp kontakten igen, och sedan berättade hon vad Romeo hade svarat. När vi avslutade samtalet, så tog det några sekunder, sedan gick Romeo tillbaka till sin flock och fortsatte beta och vifta flugor. Jag tror att jag var i chock. 80 HÄSTFOCUS #6/

2 Helena Mattson i Oxelösund tycker inte att det är konstigt att prata med hästar på distans. Röster i huvudet För Helena Mattson i Oxelösund är det numera inte alls konstigt att prata med hästar på distans. Det var i själva verket så det började. Det kom plötsligt och utan att hon var beredd. Hon hade varit sängliggande i närmare ett år på grund av utbrändhet. - Under den tiden läste jag en massa böcker och undrade över meningen med livet. Och så gick jag en kurs i medial utveckling eller vad vi ska kalla det för. Det var mest på skoj. Vi skrattade och drack te och spådde i kort och så där. Och sen helt plötsligt när jag hade börjat den där kursen så hade jag röster i huvudet. Och det var hästar. För de pratade om föl så jag kunde förstå att det var någon häst. Det var en kompis häst vet jag också. Jag kände inte hästen. Fast jag visste att den väntade föl. Och jag gick in i duschen. Och det slutade inte. - Det var röster hela tiden? - Ja. - Hur lät de då om du jämför med en människas röst? - Det låter som min röst. Jag kan inte höra att det är någon annan som låter utan det är mera ord som kommer. - Vilka ord var det du hörde? - Jag kommer inte ihåg ordagrant men det var: Ta inte mitt föl, ta inte mitt föl! Jag är orolig för att du ska ta mitt föl! Det är det jag kommer ihåg. Tre månader senare ringde Helena upp sin kompis vars häst då hade fått sitt föl. Kompisen berättade att det hade varit två ston som skulle föla nästan samtidigt i hagen. Innan den första föderskan hade hunnit etablera kontakt med sitt föl stals det framför näsan på henne av det andra stoet. Helena tycker än idag att det är konstigt att hon kunde uppleva detta tre månader innan det egentligen hände. Medan det för andra djurkommunikatörer ofta handlar om bilder och känslor är det för Helena alltså ord och tankar som först och främst kommer upp i hennes hjärna. Men hon är inte ensam om att vara ordorienterad. Så här skriver till exempel en av Hästfocus läsare som själv har gått kurser och övat sig i att prata med hästar: Själv upplever jag inte att jag hör röster, och inte heller ser jag bilder. Det bara finns där, ungefär som man hör sina egna tankar, och det går inte att missta sig. Ibland är det som en känsla: Jag är på ett dåligt humör eller De andra är dumma. Andra gånger är det väldigt konkret. En gång skulle jag ta träckprov, och hoppade glatt av med påse i handen när hästen bajsade. Han tittade undrande på mig, och jag förklarade att vi skulle kolla om han hade mask i magen. Genast kom ett jättestarkt intryck av: Nä, lägg av. Mask i magen! Fy vad äckligt! Menar du allvar?. Det var ganska kul. En värld alla inte ser? Idag är Helena Mattson inte bara djurpratare. I likhet med många andra djurkommunikatörer kallar hon sig också healer. Healing brukar ofta förknippas med handpåläggning men precis som med djurprat hävdar somliga att healing även kan utföras HÄSTFOCUS #6/

3 på distans. Hur kan det komma sig? Finns det gemensamma nämnare mellan djurprat och healing? De djurpratare jag har haft kontakt med kan varken förklara healing eller djurprat på ett sätt som skulle gå hem i vetenskapligt förankrade miljöer. Å andra sidan är många av dem inte heller särskilt intresserade av att kunna det. De vet bara att det fungerar och det räcker för dem. Många hänvisar dock till existensen av en andlig värld vid sidan av vardagsverkligheten. Detta är en värld alla inte ser. Vissa är rädda och andra skeptiska. Det respekterar jag samtidigt som jag tycker de missar mycket, skriver till exempel Lise-Lotte Johansson, djurkommunikatör i Dingle. En del djurkommunikatörer menar att det egentligen inte är djuren man pratar med utan med deras hjälpare, guider eller skyddsänglar som de omväxlande kallas. Men det är inte bara djuren som har hjälpare. Samma sak gäller för oss människor, menar man. Alla har en skyddsängel som vet allt om oss. Dessa har vi med oss hela tiden och vi kan kalla på dem om vi behöver dem. De förmedlar de budskap som vi behöver just nu men de kan och får inte ingripa i våra liv såvida vi inte ger dem tillåtelse. Skulle detta alltså vara förklaringen till att det går att kommunicera med djur? Liksom att det går lika bra att göra det på distans? Skulle svaret vara att den andliga världen inte har några geografiska eller för den delen tidsmässiga begränsningar? Den finns tillgänglig överallt runt omkring oss, bara vi är öppna för den? Och där finns djurens hjälpare, och för den delen också våra egna, som vi var som helst och när som helst kan ställa frågor till, få råd och ledsagning av? För Helena Mattsons del är hon själv lite osäker på vem exakt det är hon pratar med. Hon kan tänka sig att det ibland är hjälparna och ibland djuret direkt. Men hon betvivlar inte att det finns en andlig värld befolkad av hjälpare. - Alla har ju någon slags hjälpare som man inte ser eller som vissa kan se. För jag kan ju även prata med döda djur. Healing med hjälp av andevärlden, står för total tillit till våra hjälpare på andra sidan, skriver hon i sin informationsfolder. Annica Wiggedahl i Alsike upplever att det oftast är med djuret direkt hon pratar. Men när hon tar det på distans har hon ibland fått känslan av att det snarare är djurets själ än djuret i sig. Anita Johansson i Tierp menar att det bästa sättet att öva upp sin förmåga att prata med djur är att göra det just på distans. Då undviker man nämligen att använda sina vanliga sinnen och det blir lättare att komma i kontakt med den andliga världen eller vad många kallar den andra sidan. Anita menar även att sådana saker som tarotkort, glaskulor och annat som sierskorna använder bara är spel för gallerierna, något man hänger upp seanserna på för att det är enklare för folk tro på ett konkret föremål. Men egentligen behövs inget av allt det där för den andliga världen finns där i alla fall. När Helena Mattson tar kontakt med ett djur på distans kan såväl hon som djuret befinna sig var som helst. Hon behöver inte heller förbereda sig på något särskilt sätt. Det räcker att hon har en penna och ett papper. - I och med att jag ber dem att få prata så börjar det!, säger hon. Ofta sitter hon hemma vid köksbordet. Precis som vi gör när jag intervjuar henne. Jag undrar om hon här och nu kan tänka sig att ta kontakt med min unghäst så jag får vara med och se på när det händer. - Det går jättebra! säger Helena men vill ändå gardera sig lite. - Det kan bli fel också. För att nu är det så viktigt att man gör rätt. Förstår du? Ska det bli rätt så borde det bli det nu! Jag tolkar henne som att pressen blir större när hon ska göra detta inför någon som tänker skriva om resultatet i en tidning. - När jag har tagit på distans så har det varit några som inte har stämt men då har jag heller inte tagit betalt. Så jag känner inte att nej. Jag har nog haft lite perioder när det inte har funkat ett hundra procent beroende mer på mig då. - Vad är det som kan ha påverkat det då? - Att jag kanske inte har varit alert själv, eller mått riktigt bra. Någon gång så tror jag att jag kan ha fått in fel djur om det finns många hundar som heter lika så kan jag ha fått in fel. -Det här med namnet varför 82 HÄSTFOCUS #6/

4 Bilden på Anah Notchka som Nicole visade för Helena Mattson samt anteckningarna Helena gjorde vid samtalet med Anah Notchka. spelar det för roll? Om du har fått in fel hund med samma namn är det en hund någon helt annanstans? - Ja, då är det på distans. Och då har jag inte träffat ägaren heller så jag har ju ingen referens. Så ibland har jag ju sagt att hunden eller katten Oskar som bor med matte där och där. Jag vet ju inte färg eller någonting så att det blir en koppling. -Så du menar att teoretiskt kan det fungera så att du vet bara namnet och var den bor och då brukar du kunna hitta den? - Ja. Eller den hittar mig. Det kan ju vara så att den har hört att husse eller matte eller har känt att det är någonting på gång. Medan jag börjar leta efter en lämplig bild på min häst i mobilen letar Helena efter en fungerande penna. Det är inte sällan som pennor som brukar fungera slutar att göra det just när hon ska prata med ett djur, säger hon. - Hur tyder du det då? - Det är någon där uppe, tror jag. Men innan jag ens hunnit hitta någon lämplig bild eller sagt hästens namn har Helena stökat undan kaffekopparna från bordet och fått fatt på penna och papper. -Jag börjar här, säger hon och börjar genast skriva. - Ho, ho!, säger den. Jag börjar skratta. - Gör den? - Ho, ho! [tystare] ho ho ska ni komma igång? Det kanske är någon annan men jag skriver: Kolla, kolla! Hon ber mig säga till så fort jag har hittat en bild men hon fortsätter att skriva. - Ska det vara närbild eller helbild? - Njaa... Du kan ta på svansen, skojar Helena. - Jag vet inte det är någon som har lite bråttom här, fortsätter hon. - Ho, ho! Ska ni komma igång? Varför tar det så lång tid. Helena har alltså vare sig en bild, ett namn, en ålder eller ett kön på min häst, men hon upplever att någon därute otåligt knackar på hos henne. Hon vet inte om det är min häst eller någon annans. - Är den ivrig?, undrar hon. - Ja, det kan man säga, säger jag. Precis som för andra djurkommunikatörer, som till exempel Anita Johansson i den första artikeln, är det inte ovanligt att Helena upplever att kontakten börjar redan innan hon egentligen ber om det. I själva verket satte något igång redan på morgonen innan du kom, berättar hon. Helena var ute med sin hund och fick hela tiden orden well, well, wellington well till sig. Hon undrade vad de betydde och frågar mig om det kan vara något djur som har koppling till mig eller om jag har någon förklaring. Det har jag inte. Inte heller nu vet hon om den som så ivrigt säger ho, ho är min häst eller någon annans. När jag äntligen fått fram en bild och gett henne namnet vill hon dock för säkerhets skull förkasta det första pappret och börja om trots att jag mycket väl kan instämma i att min häst kan vara otålig. Helena sitter koncentrerad i kanske tio minuter och skriver. När hon är klar frågar jag: - Kommer du ihåg efteråt vad du får upp? - Nej, ja, jag kommer ihåg det någon dag eller så beroende på om djuret vill ha mer kontakt för det händer ofta att de fortsätter. Men sen så kommer jag inte ihåg det. HÄSTFOCUS #6/

5 - Varför är det så? - Jag tror att det är för att det inte kommer från mig utan det går igenom mig. Det passerar bara. Jag vet ju inte vad jag har skrivit förrän jag läser det högt. Jag ser bara ett ord i taget så att säga. Jag ber att få veta vad min häst har sagt och Helena läser högt från sin lapp: Anah Notchka Notch Nåt lättare Ja nåt snabbt och enkelt krångla inte till det, lätt lärd men krångla inte till det då snurrar det till och jag måste tänka om, det blir en extra procedur om man så säger. Vad ska jag lära mej vad ska jag göra tala tydligt och säg gärna slutresultatet så vi har ett och samma mål. Något mer aha aha jag känner mej rätt exotisk här ganska vacker om jag får säga det själv. Och det får jag jag säger ofta som jag vill det kan reta många. De tycker att jag e fisförnäm men där har de fel. ha utlåtande om hus o fä: ja som sagt en prinsessa ska behandlas som så. Jo just det, jag kan faktiskt hoppa i lera och leka men efteråt tänker jag, undrar om någon såg mej nu. Allt mitt är bra. tackar. När hon har läst färdigt kan jag inte annat än medge att jag känner igen min häst. Ordet prinsessa kommer osökt till var och en som ser henne trippa omkring i hagen och se viktigt ut. Och jag skulle vilja påstå att det är som prinsessa hon också har blivit behandlad av de två valacker som fungerat som hennes ständiga vapendragare sedan hon föddes. Hon har alltid haft företräde till såväl hösilagebal som ligghall, alltmedan hennes gamla mamma har fått vänta på sin tur. Men ändå! Att en häst skulle kunna förmedla ord! Ordet prinsessa är ju en kulturell konstruktion och definitivt ingenting som en häst på två år skulle kunna ha någon uppfattning om. Jag har ju inte precis suttit i hagen och läst sagor för henne. Och vad betyder Allt mitt är bra? Är det morgonens påknackning med det engelska well som här har dykt upp i sin svenska motsvarighet? Kan hon engelska också, hästkraken? Eller var det hennes engelska representant i andevärlden som hälsade på? Det enda jag egentligen kan göra är att bestämma mig för om jag vill tro på det här eller inte. Men till grund för mitt beslut måste jag också väga in att det som Helena fått upp på flera punkter överensstämmer med det som också tre andra hästpratare, oberoende av varandra, tidigare har sagt efter att ha pratat med min häst på distans. Precis som för Helena var den enda information dessa fick av mig namn, ålder och kön. Ändå kommer ord som nyfiken, lättlärd och humor igen hos samtliga. Liksom känslan av att vara annorlunda, medvetenheten om sin egen betydelse och att hon är ganska nöjd med sin tillvaro. Återkommer gör också kravet på mig att vara tydlig i mitt ledarskap. Och det är nog bäst det, eftersom alla understryker att det här är en ung dam med egna idéer och egna mycket bestämda åsikter. Å andra sidan finns det också saker som skiljer. Framför allt när djurkommunikatörerna kommer in på den fysiska sidan. Smärtor, stelheter och spänningar tycks finnas omväxlande fram och bak och till höger och vänster. Här är de inte överens. Till deras försvar skulle man möjligen kunna säga att det här är en unghäst. Att växtvärk har olika lokalisation är helt naturligt. Dessutom: om jag lät mitt barn få prata med fyra olika psykologer, skulle de då lämna identiska utlåtanden om mitt barns själstillstånd? Knappast? Och som veterinärerna själva säger: Låt fem olika veterinärer undersöka din häst och du kommer att få fem olika diagnoser! I nästa nummer Vi knyter ihop säcken genom att försöka sammanfatta diskussionen. Dessutom ska vi be representanter för den vetenskapliga världen att förklara följande: Om det nu inte går att prata med djur hur kan det då komma sig att så många människor ändå upplever att det faktiskt är det de gör? Och hur kan det de får veta ofta stämma så bra? 84 HÄSTFOCUS #6/