Sårbara äldre personer. en studie om hjälpmedelsanvändning och anpassning av bostad

Transkript

1 Sårbara äldre personer en studie om hjälpmedelsanvändning och anpassning av bostad

2 Hjälpmedelsinstitutet (HI), 2006 Författare: Docent Synneve Dahlin Ivanoff, med.dr Gunilla Gosman-Hedström, Vårdalinstitutet och Göteborgs universitet och docent Ulla Sonn, Göteborgs universitet Foto: Ulla-Jane Saxberger, HI Ansvarig handläggare: Ingela Månsson, HI Ansvarig informatör: Ulla-Jane Saxberger, HI URN:NBN:se:hi pdf Best nr: pdf Publikationen är utgiven endast i elektronisk form och kan hämtas i pdf-format på HIs webbplats, Den kan också beställas i alternativa format från HI.

3 Sårbara äldre personer - en studie om hjälpmedelsanvändning och anpassning av bostad Synneve Dahlin Ivanoff Gunilla Gosman-Hedström Ulla Sonn Hjälpmedelsinstitutet

4 Förord Denna studie syftar till att belysa kunskapsläget om anpassning av bostaden och användning av hjälpmedel hos sårbara personer, som är 80 år och äldre. Det är en grupp som kommer att öka i befolkningen under många är. Personer över 80 år är mer sårbara eftersom de ofta har flera sjukdomar och funktionsnedsättningar samtidigt. Med stigande ålder ökar också behovet av hjälpmedel och en anpassad miljö för att kunna vara aktiv och delaktig. Hjälpmedel och en anpassad bostad är många gånger en förutsättning och avgörande för att kunna bo kvar hemma och klara av sin vardag. Studien bygger på litteratursökningar, fokusgruppsstudie och på författarnas egna erfarenheter av forskning inom området. Skriften vänder sig till beslutsfattare, förskrivare av hjälpmedel och vårdpersonal. Hjälpmedelsinstitutet vill framföra ett stort tack till leg.arbetsterapeuterna och forskarna docent Synneve Dahlin Ivanoff, med.dr Gunilla Gosman-Hedström och docent Ulla Sonn vid Göteborgs universitet som genomfört studien och är författare till skriften. Stockholm, september 2006 HJÄLPMEDELSINSTITUTET Susann Forsberg Avdelningschef 2

5 Innehåll Förord 2 Inledning 4 Bakgrund 4 Genomförande 8 Litteraturöversikt 8 Fokusgruppsstudie 9 Resultat 9 Litteraturöversikt 9 Prevalens - hjälpmedel och hjälpmedelsanvändare 9 Hjälpmedelsanvändning 13 Träning med hjälpmedel 15 Nytta av hjälpmedelsanvändning 15 Uppfattning om hjälpmedelsanvändning 17 Teorianknytning av miljö- och hjälpmedelsområdet 18 Nytta av bostadsanpassning 19 Riskprevention i relation till hjälpmedelsförskrivning och bostadsanpassning 20 Äldre personers erfarenheter av hjälpmedelsanvändning 21 Självständighet och hjälpmedel 21 Erfarenhet av att behöva använda hjälpmedel 22 Hjälpmedelsutprovningen 22 Orsaker som gör att man börjar använda hjälpmedel 23 Diskussion 24 Kliniska implikationer 31 Framtida forskningsbehov hos äldre personer 32 Referenser 34 Bilaga 41 3

6 Inledning Denna rapport syftar till att belysa kunskapsläget om anpassning av bostad och användning av hjälpmedel. Rapporten avgränsas till att omfatta de äldsta, en grupp som blir alltmer vanlig för olika typer av professionella interventioner. Detta är en grupp som ofta karakteriseras av sårbarhet med ökad risk för multipla sjukdomar och aktivitetsnedsättning. Rapporten innehåller två delar, den första delen baseras på en litteraturgenomgång samt egen erfarenhet och forskning inom kunskapsområdet. Den andra delen omfattar en kvalitativ studie för att fånga de äldstas egna erfaren-heter av att vara hjälpmedelsbrukare. Bakgrund Medellivslängden fortsätter att öka kraftigt och idag är den 78,4 år för män och 82,7 år för kvinnor i Sverige (1, 2). Sjukdomar och funktionsnedsättningar kommer i takt med åldrandet, men blir främst ett problem då hälsoproblemen tilltar, vilket är karakteristiskt för gruppen de allra äldsta. Det finns mycket som talar för att sjukdomsprevalensen (förekomsten) kommer att öka genom att åldrandet i sig medför att vi får fler sjukdomar ju längre vi lever och att vi får det senare i livet. Fler personer överlever också de sjukdomar som de får tack vare den medicinska utvecklingen. Man brukar tala om att vi skjuter sjukligheten framför oss, men att vi inte kan undkomma den. Det finns emellertid ingen enhetlig bild av huruvida de äldre blir friskare eller sjukare. Detta beror på valet av hälsoindikatorer och att definitioner av funktionsförmåga kan variera och om de allra äldsta inkluderas i undersökningarna (3, 4). Generellt sett är äldre människor en mycket heterogen grupp; det skiljer i åldrar, mellan olika kulturer, mellan kvinnor och män, utbildning m.m. Men det är troligt att sjuklighet hos äldre personer kommer att ge en ökad börda för hälso- och sjukvård (1, 5) och att det är angeläget att förbereda sig på de problem som kan bli verklighet inom de närmaste åren. Detta medför att interventioner såsom anpassning av bostad och förskrivning av hjälpmedel kommer att öka och blir angeläget speciellt för de allra äldsta. I vardagligt språk talar vi ofta om äldre och åldrande på ett naturligt sätt, som om innebörden vore en självklarhet. I själva verket kan vi mena olika saker. Ibland talar vi om åldrandet som orsak, ibland som verkan, medan det snarare kan ses som en process. Ålder kan beskrivas ur flera aspekter, exempelvis kronologisk ålder, social ålder, psykologisk ålder och biologisk ålder. Ibland delas den kronologiska åldern in i olika åldrar som exempelvis yngre äldre (65-74), de äldre (75-84) och de allra äldsta (85+). Ett annat sätt är att dela in livsförloppet i fyra åldrar där den första åldern utgör uppväxten som präglas av att vara beroende av 4

7 andra, skola och utbildning, att bli vuxen. Den andra åldern präglas av oberoende, arbetsliv och socialt och familjemässigt ansvar. Den tredje åldern är pensionärstillvaron som präglas av arbetsfrihet, ekonomisk trygghet och med utan nämnvärda begränsningar av aktivitet på grund av sjukdom och funktionsnedsättningar. I den fjärde åldern sätter sjukdom och funktionsbegränsningar gränser för vad man kan göra och orka med och man blir i större utsträckning beroende av andra personers hjälp för att klara sina behov (6, 7). När man beskriver de allra äldsta och framför allt de som är i risk för att utveckla en aktivitetsnedsättning och därmed får behov av hjälpmedel och anpassning av bostad, beskrivs de ofta som en äldre sårbar och utsatt grupp. Begreppet sårbarhet är ett under senare år inom litteraturen omskrivet begrepp i äldreforskning som används och definieras på olika sätt (8, 9, 10, 11). Rockwood (10, 11) anser att en framgångsrik definition av sårbarhet bör ta hänsyn till flera faktorer samtidigt som den också bör ta hänsyn till hur dessa interagerar. I en översiktsartikel (9) definieras begreppet sårbarhet och omfattar begreppen skörhet, aktivitetsnedsättning och multipla sjukdomar. Definitionen på sårbarhet bör också innehålla relationen dem emellan. Skörhet definieras som ett kliniskt syndrom som karakteriseras av utsatthet för sjukdomar men skilt från aktivitetsnedsättning (disability) och multipla sjukdomar (co-morbidity). Skörhet sammanfattar ett tillstånd med nedsatt reservkapacitet i multipla fysiologiska system som medför utsatthet för sjukdomar. Genom klinisk konsensus och evidens har begreppet operationaliserats som närvaron av tre eller flera kärnindikatorer för begreppet skörhet såsom allmän svaghet, trötthet, dålig uthållighet, viktminskning, låg fysisk aktivitet, dålig balans och nedsatt kognition. Aktivitetsnedsättning definieras som svårigheter eller beroende i personlig (P-ADL) och instrumentell aktivitet (I-ADL). Multipla sjukdomar definieras som förekomsten av två eller flera kroniska sjukdomar. Både skörhet och multipla sjukdomar predicerar för aktivitetsnedsättning och att som äldre person ha en aktivitetsnedsättning samt vara skör kan medverka till att utveckla och förvärra kroniska sjukdomar (9). En studie visar att ca 6.9 % i en generell population av personer 65 år och äldre kan definieras som en mycket sårbar äldre grupp med nedsatt aktivitetsförmåga och flera sjukdomar och skörhet (12). Forskning visar att bibehållen aktivitetsförmåga kan minska risken för utveckling av nya kroniska sjukdomar eller utveckling av skörhet. Man har också sett att försök att förbättra aktivitetsförmågan förhindrar att man förlorar ytterligare nedsättning av aktivitetsförmåga. En studie visar också att en nedsättning av aktivitetsförmågan är en prediktor för mortalitet (dödlighet) och morbiditet (sjuklighet) (13). Därför är det viktigt att ta hänsyn till äldre personers sårbarhet, aktivitetsnedsättning och multipla sjukdomar. 5

8 Miljörelaterade åtgärder såsom förskrivning av hjälpmedel och anpassning av bostad syftar till att påverka aktivitetsförmågan hos äldre personer antingen genom att öka eller åtminstone behålla den aktivitetsförmåga personen har. Det gör det viktigt att fånga upp och ge intervention till de personer som löper risk för att utveckla aktivitetsnedsättning för att möjliggöra ett så självständigt liv som möjligt med effekter på hälsa såsom minskad risk för utveckling av nya kroniska sjukdomar eller sårbarhet. Gruppen av de allra äldsta människor blir allt fler i Sverige och beslut har fattats, att möjlighet till kvarboende i det egna hemmet ska underlättas med hjälp av olika stödinsatser från samhället (14). En av dessa stödinsatser är möjligheten att få sin bostad anpassad. Många äldre personer med behov av vård och omsorg kan genom en anpassning av bostaden bo kvar i sitt eget hem. Bidrag för att anpassa bostaden har funnits i Sverige sedan 1950-talet (15), men har under senare år blivit allt mer vanligt för att under år 2004 utgöra anpassningar. Den totala kostnaden för kommunerna i Sverige för beviljade bostadsanpassningsbidrag under år 2004 var 835 miljoner kronor (16). Numera är bidraget utvidgat till både storlek och omfattning och handläggs av olika myndigheter i Sveriges kommuner. Ansökning om bostadsanpassning görs av den boende själv, som är i behov av anpassningen. I de allra flesta fall kompletteras ansökningarna av ett intyg och åtgärdsförslag av en legitimerad arbetsterapeut. Den allra största delen, ca 90 % används för anpassningar av äldregruppens bostäder. Kostnadsmässigt är det emellertid tvärtom, personer yngre än 65 år beviljas de mest kostnadskrävande anpassningarna (17). Det som styr handläggarnas bedömning är lagen om bostadsanpassning SFS 1992:1574, en ramlag med förhållandevis stort tolkningsutrymme (18). Möjligheten att anpassa sin bostad kan ses som en del i målsättningen att alla människor, oavsett ålder, ska ha rätt till ett så delaktigt och jämlikt liv som möjligt (19). Bostadsanpassningsbidrag (BAB) är ett komplement till plan- och bygglagens bestämmelser som påverkar bostäders tillgänglighet på ett generellt plan. BAB påverkar bostäderna på ett specifikt plan, utifrån varje människas enskilda behov (20). För äldre personer är anpassningar som borttagning av trösklar, breddning av dörröppningar och ändring från badkar till duschplats vanliga bostadsanpassningsåtgärder (21, 22, 23). Även tillgång till hjälpmedel är i många fall en förutsättning för äldre människor att kunna bo kvar i det egna hemmet (1, 2, 5). Sedan lång tid tillbaka har det i Sverige, till skillnad från andra länder, funnits möjlighet att kostnadsfritt få tillgång till hjälpmedel för att klara sina vardagsaktiviteter. Hjälpmedelsförskrivning är en vanligt förekommande kompletterande behandlingsåtgärd som arbetsterapeuter, sjukgymnaster och distriktssjuksköterskor gör för att underlätta aktivitetsutövandet för 6

9 äldre människor. Arbetsterapeuter gör initialt en bedömning av aktivitetsförmågan som grund till hjälpmedelsförskrivningen. Förskriva hjälpmedel kan vara en av flera strategier för att påverka aktivitetsförmågan för att äldre personer och deras närstående ska känna sig säkra och trygga vid aktivitetsutförandet (24). Det administrativa förfarandet vid hjälpmedelsförskrivning skiljer sig åt mellan svenska kommuner och man har också olika lokala regelverk inom svenska sjukvårdsorganisationer. Detta medför att man när man blir äldre kan ha olika förutsättningar beroende på vad man bor genom att man har olika tillgång till att få hjälpmedel förskrivna. Gränsdragningar mellan vilka åtgärder som klassas som hjälpmedel respektive bostadsanpassning skiljer sig mellan kommuner (17). En vanlig tolkning är att fasta installationer betraktas som bostadsanpassning och de som inte behöver fast installation klassas som hjälpmedel. För att öka förståelsen och tydliggöra begrepp och samband används ett antal teoretiska modeller i samband med miljörelaterade åtgärder såsom anpassning av bostad och förskrivning av hjälpmedel. En vanlig använd klassifikation är International classification of functioning, disability and health (ICF) (25) där miljön beskrivs i termer av omgivningsfaktorer och utgörs av den fysiska, sociala och attitydmässiga omgivning i vilken människor lever och verkar. Omgivningsfaktorerna kan ha positivt eller negativt inflytande på personen som samhällsmedlem, på personens kapacitet att utföra uppgifter eller alternativt på personens kroppsfunktion eller struktur. Det finns en interaktion mellan omgivningsfaktorer, kroppsfunktion, kroppsstruktur, aktivitet och delaktighet vilket bör vidare beforskas i framtida vetenskapligt arbete. Funktionshinder karakteriseras som en följd eller ett resultat av sambandet mellan en persons hälsotillstånd och personliga faktorer samt av de yttre faktorerna som representerar den omgivande miljön. Resultatet av det är att olika omgivningar kan ha olika påverkan på en person med ett givet hälsotillstånd, i form av underlättande eller hindrande faktorer (25). Dessutom finns The Human Activity Assistive Technology Model (HAAT modellen) (26), som används när det gäller hjälpmedelsförskrivning. Modellen lyfter fram och beskriver hur de mänskliga färdigheterna, aktiviteterna och hjälpmedlet interagerar i en kontext, alltså hur en person med en aktivitetsnedsättning i en given kontext använder hjälpmedel för att möjliggöra aktivitet. Lawtons och Nahemows ekologiska modell (27) är en ofta refererad modell och innebär att individens kapacitet och miljöns krav balanseras genom påverkan på antingen kapacitet eller miljö eller båda. Modellen utgör också en teoretisk förankring till Enabler-konceptet (28), ett instrument för att bedöma tillgänglighet i bostadsmiljön (28, 29). En inom arbetsterapi ofta använd modell är Person-Aktivitet-Miljö modellen (PEO modellen) (30). Det är en interaktiv modell, som beskriver att interaktionen mellan person, miljö och 7

10 aktivitet bestämmer aktivitetsutförandet och att varje förändring i någon av delarna påverkar aktivitetsförmågan. Ett exempel på där PEO modellen använts i forskning är i en litteraturöversikt (31), som studerade hjälpmedelsförskrivning och miljöanpassningar publicerade under åren i arbetsterapeutiska tidskrifter. Artiklarna klassificerades enligt PEO modellen för att tydliggöra de arbetsterapeutisk forskningsfrågorna. Resultaten visar att det finns en brist på studier som studerar hjälpmedelsområdet och miljöanpassningar med fokus på aktivitetsutförande, framför allt när det gäller hjälpmedelsförskrivning. Det blir tydligt att forskningen är mer produktorienterad alternativt inriktad på relationen mellan produkt och person snarare än konsekvenser i aktivitetsutförandet. Syftet är dels att belysa kunskapsläget om anpassning av bostad och användning av hjälpmedel hos sårbara personer 80 år och äldre, dels att utforska sårbara hemmaboende äldre personers erfarenheter av hjälpmedel och hur de påverkar självständighet i vardagslivet. Genomförande Litteraturöversikt För att belysa det aktuella kunskapsläget under de senaste fem åren gjordes en litteraturgenomgång. Studien gör inte anspråk på att vara en heltäckande kunskapsöversikt utan vår avsikt har varit att utifrån en deskriptiv ansats belysa området. Litteratursökningen efter vetenskapliga artiklar gjordes i databaserna AgeLine, Cinahl och Pubmed. Artiklar publicerade från 2001 och framåt samt tillgängliga inom Norden inkluderades. Sökord som användes var; assistive devices, assistive technology, accessibility, housing modifications, home adaptations, environmental adaptation, housing adaptations, elderly >80 years, frail elderly. Vid litteraturgranskningen fann vi ett flertal artiklar som inte fokuserade på gruppen sårbara äldre och/eller de allra äldsta varför de artiklarna exkluderades. Däremot exkluderades inte artiklar med ett teoretiskt perspektiv om de fokuserade mot äldregruppen. Artiklarna granskades systematiskt utifrån typ av forskningsdesign, undersökningsgrupp, omfattning och typ samt användning av hjälpmedel, nytta av hjälpmedel och bostadsanpassning, teoretiskt perspektiv och förslag till vidare forskning. Utifrån granskningen har materialet sammanställts i rapporten för att ge en översikt över aktuell forskning. 8

11 Fokusgruppsstudie För att utforska äldre hemmaboende personers erfarenheter av hjälpmedel och hur det påverkar självständighet i vardagslivet har fokusgruppsmetoden använts. Fokusgruppsmetodik är när en mindre grupp människor möts under en begränsad tid för att diskutera olika aspekter av ett av forskaren givet ämne eller tema. Diskussionen leds av en erfaren gruppledare som leder och stärker gruppen att dela med sig av sina erfarenheter. Fördelen med metoden är att man får ett antal olika perspektiv och sätt att tänka inom samma ämne i målgruppens egna ord. Metoden genererar kunskap om målgruppen synpunkter, erfarenheter och uppfattningar i ett viktigt framträdande ämne (32, 33, 34, 35). Deltagarna väljs ut för att de kan tillföra värdefull kunskap till forskningsämnet. I den här studien deltog både kvinnor och män som är både ensam- och sammanboende. För att skapa en diskussion är det viktigt att deltagarna känner att de har något gemensamt. Deltagarna i den här studien valdes ut utifrån att de är 80 år och äldre och hjälpmedelsanvändare. De skulle ha blivit förskrivna förflyttnings- och/eller hygienhjälpmedel och/eller trygghetshjälpmedel. Tre fokusgrupper genomfördes och varje fokusgrupp träffades en gång under ca 1,5 timme. Frågorna som diskuterades i gruppen var deras erfarenhet av att använda hjälpmedel och hur det påverkat deras självständighet. Resultatet från fokusgrupperna redovisas i form av beskrivande sammanfattningar baserade på fokusgruppsfrågorna och analysen har inte haft som syfte att nå innebördsnivån. Resultat Litteraturöversikt Prevalens - hjälpmedel och hjälpmedelsanvändare Antal äldre personer som använder hjälpmedel varierar i olika studier på grund av en mängd faktorer t.ex. ålder, urvalsförfarande, kliniska studier som riktar sig till en specifik grupp eller om det är en generell populationsstudie. Andelen kan också variera p.g.a. om det är en tvärsnittsstudie eller en longitudinell studie. Hur man definierar hjälpmedel varierar också liksom olika indelningsgrunder för att välja ut gruppen med aktivitetsnedsättning, indikatorer på skörhet och multipla sjukdomar. Enligt Corman (36) används huvudsakligen tre sätt i litteraturen för att fånga aktivitetsnedsättning. Ett sätt är att inkludera dem som har svårigheter i dagliga aktiviteter (oftast utan personlig hjälp eller hjälpmedel). Ett andra sätt är att definiera de som behöver personlig hjälp i vardaglig aktivitet och ett tredje sätt är att inkludera de personer som 9

12 har någon form av assistans, dvs. personlig hjälp och/eller använder hjälpmedel (36). (se bilaga) I en stor amerikansk tvärsnittsstudie (n=45 810) fördelade på sex olika populationer hemmaboende äldre personer framgår att bland gruppen 85 år och äldre var 39 % till 44 % hjälpmedelsbrukare. Hjälpmedel definierades som hjälpmedel för förflyttning, bad, toalett, överflyttning, äta och av/påklädning. Påfallande var att undersökningarna använde olika frågor för att definiera hjälpmedel eller att de var operationaliserade på olika sätt. Trots detta skiljde sig prevalensen inte nämnvärt. Exempelvis varierade andel användare av badhjälpmedel för gruppen 85 år och äldre från 16 % till 24 % mellan populationerna, för toalett 8 % till 15 % och hjälpmedel vid överflyttning från 12 % till 20 %. Andelen som använde rullstol varierade i undersökningarna från 6 % till 11 % och andelen som använde något förflyttningshjälpmedel från 25 % till 40 % för gruppen 85 år och äldre (36). I en studie undersöks faktorer som påverkar användning av förflyttningshjälpmedel hos hemmaboende personer med funktionella begränsningar och/eller kroniska sjukdomar och/eller begränsningar i dagliga aktiviteter. Studien omfattar ett urval av personer som rapporterat att de har svårigheter med att gå, överflyttningar eller att gå utomhus (n=5 792), varav 25 % var 80 år och äldre. Alla typer av förflyttningshjälpmedel noterades i respektive aktiviteter. En stor andel med begränsad förflyttningsförmåga utgjordes av gruppen 80 år och äldre (25 %). Av denna grupp hade 14 % ingen hjälp, 38 % använde hjälpmedel enbart, 9 % hade enbart personlig hjälp, 29 % hade informell hjälp och använde hjälpmedel och 10 % hade formell hjälp och använde hjälpmedel. Oddsen för att använda enbart hjälpmedel ökade med svårigheten av att klara av ADL, liksom med stigande ålder (oddsen var nästan 5 gånger större för gruppen 80 år och äldre) jämfört med dem utan mobilitetsproblem. Likaså var oddsen högre för gruppen 80 år och äldre att använda informell hjälp och hjälpmedel (oddsen 3 gånger högre) och att använda formell hjälp och hjälpmedel (oddsen 6 gånger större). Sannolikheten att inte använda någon form av hjälp var vanligast hos de yngre åldersgrupperna medan det var vanligare att använda enbart hjälpmedel i gruppen 80 år och äldre (37). I svenska tvärsnittsstudier av en population av 85-åringar (n=617) och 90-åringar (n=195) fann man däremot att 77 % av 85-åringarna och 92 % av 90-åringarna använde någon form av hjälpmedel för vardagsaktiviteter. Badhjälpmedel (45 % respektive 31 %) och förflyttningshjälpmedel (34 % respektive 32 %) var de hjälpmedel som var mest använda både vid 85 och 90 års ålder. Signifikant fler kvinnor än män använde hjälpmedel. Hos 85-åringarna var den skillnaden störst när det gällde användare av 10

13 förflyttningshjälpmedel, 61 % av kvinnorna använde förflyttningshjälpmedel jämfört med 45 % av männen (38, 39). I en svensk longitudinell befolkningsstudie där förändring av hjälpmedelsanvändning studerades hos personer mellan 85 och 90 år (n=195) (39) fann man att förskrivning av mer komplicerade hjälpmedel såsom rullstolar ökat. Studien visade också att multipel hjälpmedelsanvändning blir vanligare vid stigande ålder och 45 % av undersökningsgruppen använde ett flertal hjälpmedel både vid bad, förflyttning och hygien. Utav de personer som inte hade några hjälpmedel vid 85 års ålder (n=50) blev 73 % nya hjälpmedelsanvändare medan 26 % fortfarande inte använde några hjälpmedel vid 90 års ålder. 98 % utav dem som använde hjälpmedel vid 85 års ålder (n=145) fortsatte att använda hjälpmedel vid 90 års ålder (se figur). 85 år n = 50 n = år n = 13 n=2 n=37 n=143 Figur 1. Förändring av hjälpmedelsanvändning från 85 till 90 års ålder. I studien visade det sig att majoriteten av de 85-åriga hjälpmedelsanvändarna (n=145) var oberoende av personlig hjälp i ADL medan majoriteten (87 %) av de 90-åriga hjälpmedelsanvändarna (n=180) var beroende av personlig hjälp i ADL (85 %), se figur 1 (39). I en svensk tvärsnittsstudie (n=617) av en population av 85-åringar med synnedsättning visade det sig att fler personer med synnedsättning använder hjälpmedel än 85-åringar med normal syn. Det var en högre andel personer (57 %) som använde förflyttningshjälpmedel vid en synnedsättning som enligt WHO (25) beskrivs som måttlig (synskärpa ) jämfört med 46 % hos 85-åringar med normal syn. Det fanns också en högre andel 85-åringar som använde hjälpmedel i P-ADL med en 11

14 måttlig synnedsättning jämfört med 85-åringar med normal syn. I populationen använde personer med någon grad av synnedsättning badhjälpmedel (44 %) och förflyttningshjälpmedel (31 %) vilket inte skiljde sig från 85-åringar med normal syn. Det fanns ingen könsskillnad i detta avseende (38). I en tvärsnittsstudie i en population med speciellt fokus på 85-åringar med åldersförändringar i gula fläcken fann man att 82 % hade hjälpmedel i jämförelse med 73 % hos 85-åringar med normal syn. I populationen med åldersförändringar i gula fläcken var bad- och förflyttningshjälpmedel de vanligaste använda hjälpmedlen och det var en större andel av 85-åringar med åldersförändringar i gula fläcken som använder förflyttningshjälpmedel i jämförelse med 85-åringar med normal syn (61 % respektive 46 %). Det var vanligare med användning av fler hjälpmedel och ungefär 56 % av 85-åringar med åldersförändringar i gula fläcken använde hjälpmedel i två eller flera hjälpmedelsgrupper till skillnad mot 41% hos personer med normal syn (40). I en stor amerikansk tvärsnittsstudie omfattande äldre personer (n=10 028) (olika åldrar presenteras inte) som rapporterat svårighet i en eller flera vardagliga aktiviteter, dvs. definierade som personer med aktivitetsnedsättning, var 65 % hjälpmedelsanvändare. Användningen varierar mycket beroende på aktivitet. Exempelvis var över 60 % av de äldre som rapporterade svårighet med gång, förflyttning utomhus eller toalettbesök också hjälpmedelsanvändare. Hälften av personerna som rapporterade svårighet med bad använde något badhjälpmedel. Mindre än 10 % använde något hjälpmedel för att äta eller vid av/påklädning. Resultaten indikerar att hjälpmedel relaterade till förflyttning tenderade att vara mer enkla (t.ex. käpp 44 %) än komplexa (rullstol 15 %). Samma studie rapporterar att drygt hälften (55 %) av personerna med svårigheter i en eller flera vardagsaktiviteter klarar sina begränsningar utan personlig hjälp. Av dessa förlitade sig 57 % på sina hjälpmedel. Av den grupp som hade informell hjälp var 72 % hjälpmedelsanvändare, medan andelen var ännu högre i gruppen som erhöll formell hjälp (86 %) (41). I en annan tvärsnittsstudie omfattande hemmaboende äldre personer (n=2 368) 65 år och äldre med minst en begränsning i P-ADL framkom att 2 % hade varken personlig hjälp eller använde hjälpmedel, 12 % hade ingen personlig hjälp men använde hjälpmedel, 5 % hade enbart personlig hjälp och majoriteten (81 %) hade både personlig hjälp och använde hjälpmedel. Andelen 85 år eller äldre var ungefär lika stor i gruppen som använde hjälpmedel i P-ADL (28 %), använde hjälpmedel i någon aktivitet (35 %) eller gruppen som inte använde hjälpmedel i några vardagsaktiviteter (26 %) (42). 12

15 Hjälpmedelsanvändning Flera studier undersöker om man känner till hjälpmedel och om hjälpmedlen används eller inte. I en belgisk tvärsnittsstudie tillfrågades äldre personer (n=117) med hemsjukvård om de kände till 32 olika hjälpmedel som presenterades för dem. Andelen äldre personer som hade något av dessa hjälpmedel var följande; antihalkmatta (68 %), käpp (59 %), fristående toalettstol (44 %) och långt skohorn (47 %). En tredjedel hade inkontinenshjälpmedel, lätta/enkla skor och rullstol. Tre fjärdedelar eller fler kände inte till hjälpmedel som elastiska skosnören, lyftar, uppresningsstöd för stol, tvättsvamp på handtag, specialkniv, på/avklädningskrok, strumppådragare eller ramp till entré. De hjälpmedelsgrupper man kände till bäst var toaletthjälpmedel (73 %), förflyttningshjälpmedel (59 %) och sänghjälpmedel (55 %) (43). En australiensisk studie omfattande personer som skrevs ut till hemmet efter vistelse på sjukhus (n=127) och som kontaktades efter 10 veckor för att se hur många hjälpmedel som fortfarande användes. Fortfarande användes 70 % av alla hjälpmedel. Fasta installationer tenderade att användas mer ofta, t.ex. stödhandtag, ledstänger jämfört med flyttbara hjälpmedel som t.ex. duschstolar och toaletthjälpmedel. De huvudsakliga orsakerna till att man inte använde hjälpmedlen var att det inte fanns något behov av att använda hjälpmedlet längre (44). En europeisk studie undersökte användning och behov av hjälpmedel (45). Studien ingick som en del av ENABLE-AGE (46), omfattande äldre personer från Sverige, England, Tyskland, Ungern och Lettland (n=1 918). Åldrarna varierade mellan länderna i Sverige, Tyskland och Storbritannien var personerna mellan år och i Ungern och Lettland år. Ett stratifierat urval av 75 % kvinnor och 25 % män deltog, samtliga ensamboende. Av hela gruppen rapporterade 65 % att de hade och använde en eller två hjälpmedel oavsett typ. Det fanns dock skillnader mellan länderna i Lettland och Ungern var den vanligaste situationen att ha och använda ett eller två hjälpmedel medan det i Sverige, Tyskland och England var vanligast att ha och använda flera hjälpmedel. I Sverige och England rapporterade en högre andel av de äldre personerna att de hade och använde fyra hjälpmedel eller fler. De vanligaste hjälpmedlen i hela gruppen var för kommunikation (40 %). Förflyttningshjälpmedel var också vanliga (39 %), vanligaste förflyttningshjälpmedlet var käpp, följt av rollator och hjälpmedel för att ta sig i och ur säng. Tjugofyra procent hade och använde hjälpmedel för personlig vård. Författarna fann inga systematiska skillnader mellan öst- och västländerna avseende behov och användning av hjälpmedel, när de delade in personerna i tre olika hälsogrupper. De framhåller att det fanns både likheter och skillnader i hjälpmedelsanvändning mellan länderna 13

16 troligen beroende på olika hälso- och sjukvårdssystem. Sammanfattningsvis var frail elderly inte välinformerade om möjligheter att få hjälpmedel, utan hade en tendens att vara nöjda med sin hälsa och sin livssituation. Att inneha ett hjälpmedel är inte detsamma som att använda ett hjälpmedel, vilket framkommer i flera studier (43, 44, 47). I en amerikansk studie har man studerat om äldre personer (n=1 056) med aktivitetsnedsättning använde de hjälpmedel man hade samt eventuella orsaker till varför man inte använde sina hjälpmedel (47). De vanligaste hjälpmedlen som man hade, men inte använde, var käppar (32 %), gångstöd (31 %), toalettstol (27 %), förstoringsglas (27 %) och badbräda/stol (22 %). De hjälpmedelskategorier man rapporterade missnöje med, var främst hörselhjälpmedel (47 %) (hjälper inte tillräckligt, fungerar inte bra, filtrerar inte bakgrundsljud bra, problem med ljudkontrollen); förstoringsglas (36 %) (förstorar inte tillräckligt, hjälpmedlet för litet, hjälper inte, synen har försämrats därför inte till hjälp); rullstolar (30 %) (kan inte driva rullstolen själv, för tung, obekväm, fungerar dåligt på underlaget), och käppar (24 %). En sammanfattning av huvudkategorierna till varför man inte använde hjälpmedel visade att en majoritet svarade att man skulle använda hjälpmedlet, men bara om man visste att det skulle vara till nytta (30 %), medan andra svar hamnade i kategorin onödigt eller inget behov av hjälpmedel (17 %). Kostnadsskäl angavs av 13 %, 7 % angav inget skäl, 5 % ansåg att de skulle förlora sitt oberoende och 4 % angav stigma som orsak till varför man inte använde hjälpmedel (47). I en dansk studie (n=89) med en medelålder på 76 år gjordes en uppföljning av rollatorers användning (48). Studien visade att användningsfrekvensen var hög, 70 % använde rollatorn varje dag. I en annan studie (n=153) av samma författare (49) fann man emellertid att de äldre i gruppen (77-92 år) använde sina elektriska rullstolar 3-4 gånger färre än den yngre gruppen (65-76 år). Hjälpmedel i en speciell aktivitet, av/påklädning, har också studerats bland äldre personer med aktivitetsnedsättning (n=1 101) i åldrarna år med begränsningar i P-ADL eller I-ADL (49). Materialet delades in i de personer som inte hade någon svårighet med av/påklädning, de med svårigheter i övre respektive nedre av/påklädning och de med svårigheter både i övre respektive nedre av/påklädning. De vanligaste hjälpmedlen man använde var skohorn, sockpådragare, av/påklädningspinne, knappknäppare samt anpassade klädesplagg. Endast hälften av samtliga sock/strumppådragare användes. Orsakerna till varför man inte använde sina hjälpmedel var att de inte behövdes 14

17 (65 % av alla svar) följt av att de inte fungerade bra (16 %) eller var alltför svåra att använda (13 %) (50). Träning med hjälpmedel Information om hjälpmedlen och att träna med dem i den situation för vilka de är avsedda, tas upp i flera artiklar som något väsentligt och som har betydelse för om man använder sitt hjälpmedel eller inte (44, 40, 51). Forskningen ger dock inget entydigt svar avseende om träning har effekt och påverkar användningsgraden av hjälpmedlen eller hur länge effekten av en sådan träning kvarstår. Likaså råder det oklarhet om det har betydelse vem som ger träningen eller var träningen utförs, t.ex. om hembesök har någon betydelse i detta avseende (51). Flera forskare betonar betydelsen av att hjälpmedlet provas ut och instruktion ges i den miljön där hjälpmedlet skall användas eller om det inte är möjligt, att en uppföljning görs (44, 51) liksom att klienterna bör bli mer involverade i valet av hjälpmedel (44). Nytta av hjälpmedelsanvändning Vilka hjälpmedel som äldre personer skattar som mest betydelsefulla har undersökts i en tvärsnittsstudie omfattande hemmaboende äldre personer (n=1 016) år med aktivitetsnedsättning (52). Bland de hjälpmedel personerna använde skattades glasögon, käpp, rullstol, anpassad telefon, stödhandtag, fjärrstyrning till TV, förstoringsglas, mikrovågsugn och hygienhjälpmedel som mest betydelsefulla. Vanliga gemensamma orsaker till varför hjälpmedlen skattas som viktiga var säkerhet, fallprevention, balans, mobilitet, kommunikation, socialisering och oberoende. Synhjälpmedel och förflyttningshjälpmedel rankades högt och för många personer utgör en kombination av dessa hjälpmedel t.ex. glasögon, käpp eller gångstöd ett sätt att underlätta aktivitetsförmågan (52). En uppföljningsstudie utvärderade tillfredsställelse med förskrivna rollatorer hos äldre personer (n=89) i åldrarna 76 år och äldre med aktivitetsnedsättning (48). Studien visade att flertalet var tillfredsställda men äldre kvinnor, ensamboende och förstagångsanvändare uppgav att de var mindre tillfredsställda med rollatorn. Skäl som de uppgav var att det var svårt att hantera rollatorn och att miljöfaktorer orsakade problem. Nästan alla användare av rollator var nöjda med hur omgivningen betraktade dem och upplevde inte någon stigmatisering ute i samhället. En annan uppföljningsstudie (n=153) i åldrarna med aktivitetsnedsättning (49) utvärderade användning av förskrivna elektriska rullstolar. Studien visade att nästan alla äldre personer 15

18 uppgav att de elektriska rullstolarna var mycket betydelsefulla för dem. Främsta anledningen var att den elektriska rullstolen innebar att de hade en frihet i att förflytta sig självständigt för att ta en åktur, handla eller för att besöka familj och vänner. I en tvärsnittsstudie omfattande hemmaboende äldre personer (n=2 368) i åldrarna 65 år och äldre, med en eller flera begränsningar i P-ADL, undersöktes om relationen mellan användning av hjälpmedel var relaterat till färre hjälptimmar avseende personlig hjälp med de dagliga aktiviteterna (äta, stiga i/ur sängen, förflytta sig inomhus, av/påklädning, bada samt att ta sig till badrum och/eller toalett). Personer i studien som var 85 år och äldre rapporterade fler timmar med personlig hjälp, medan personer som var gifta rapporterade färre hjälptimmar. De som använde en eller flera hjälpmedel för en eller flera aktiviteter, rapporterade 3.8 färre hjälptimmar per vecka än de som inte använde några hjälpmedel. Sammanfattningsvis visade studien att användning av hjälpmedel var förknippat med färre hjälptimmar. Detta faktum kvarstod även då man kontrollerade för andra faktorer såsom sociodemografiska och medicinska faktorer (42). En studie omfattande hemmaboende personer 70 år och äldre (n=8 222) med andelen 80 år och äldre överrepresenterade undersöktes igen efter två år genom att de intervjuades per telefon (n=7 244) (53). Syftet med studien var att undersöka om kvarstående svårighet vid inomhusförflyttning respektive att ta sig ur säng trots att de använde hjälpmedel var kopplat till ökat antal hjälptimmar, sjukdagar till sängs eller placering på sjukhem. Personerna klassificerades vid första undersökningstillfället i fyra grupper för respektive aktivitet; I gruppen med Kvarstående problem fanns de personer som använde hjälpmedel men som också rapporterade svårighet med inomhusförflyttning (40 %) respektive att ta sig ur sängen (47.6 %). I gruppen med Lösta problem fanns de personer som hade hjälpmedel men ingen svårighet med inomhusförflyttning respektive att ta sig ur sängen. En tredje grupp hade Icke tillgodosedda behov, dvs. de som inte hade hjälpmedel men rapporterat svårighet i inomhusförflyttning (4.4 %) respektive att ta sig ur sängen (3.8 %). Den fjärde gruppen Inga problem hade inga hjälpmedel eller svårigheter i aktiviteterna inomhusförflyttning respektive att ta sig ur sängen. Tvärsnittsanalysen visade att gruppen med kvarstående problem rapporterade större sannolikhet att ha personlig hjälp och hade också fler hjälptimmar jämfört med övriga som inte hade kvarstående problem i 16

19 inomhusförflyttning och att ta sig i och ur säng. Longitudinellt hade också denna grupp med kvarstående problem i inomhusförflyttning vid första undersökningstillfället drygt 1.5 gånger större chans att behöva fler hjälptimmar två år senare. De personer som hade kvarstående problem i att ta sig ur sängen hade 43 fler hjälptimmar per månad jämfört med gruppen där hjälpmedlen löst problemet. Författarna gör konklusionen att hjälpmedel för förflyttning inomhus och att ta sig ur sängen löser problemet med svårighet i aktiviteterna för vissa användare, men inte för alla. Men kvarstående svårighet trots hjälpmedel är kopplat till ökat behov av hjälptimmar och fler sjukdagar till sängs. Författarna poängterar vikten av uppföljningar efter hjälpmedelsförskrivning (53). En studie (54) av äldre personer har försökt att finna prediktorer för hjälpmedelsanvändning. Man fann då att allvarlig grad av motorisk funktionsnedsättning var den starkaste prediktorn, följt av hudfärg, boendeort, låg grad av depression och ensamboende. Man fann också att hög grad av depression var ett hinder för hjälpmedelsanvändning. Uppfattning om hjälpmedelsanvändning I en belgisk tvärsnittsstudie framkommer att äldre personer (n=117) med omfattande behov av hjälp i ADL har en positiv attityd till att använda hjälpmedel (43). Trots aktivitetsnedsättning försöker man hitta lösningar på vardagliga problem men det kan vara svårt att se hjälpmedlet som en lösning om man inte känner till vad som finns och var man kan få tillgång till hjälpmedel. Därför betonas vikten av att t.ex. arbetsterapeuter som förskriver hjälpmedel också informerar om olika hjälpmedel som finns för att underlätta de dagliga sysslorna. Många äldre personer var medvetna om vilka hjälpmedel som fanns att tillgå, framför allt gällde detta kvinnor. Ensamboende personer hade inte en positivare attityd till hjälpmedel trots att de var i en mer sårbar situation jämfört med personer som var sammanboende. Forskarna undersökte också brukarnas attityd till hjälpmedlen genom att ställa elva frågor. Respondenterna höll med mest kring påståendet om jag behöver mer hjälp kan jag bo kvar hemma längre om jag använder hjälpmedel och att genom att använda hjälpmedel blir jag mindre beroende av andra. Attityder kring att hjälpmedel skulle ersätta personlig hjälp, formell eller informell, var en attityd som deltagarna inte delade. Generellt fann man i studien att personerna hade en positiv attityd till hjälpmedel, även om motsatsen förekom (43). En annan uppfattning som de äldre själva lyfter fram är behovet av information om hjälpmedel för fritidsaktiviteter, ett område som kan 17

20 förbättras genom intervention. Givetvis kan flera hjälpmedel underlätta också inom detta område och att detta inte bör förbises belyses i en översiktsartikel (55). En amerikansk tvärsnittsstudie (n=2 368) omfattande äldre personer med en eller flera begränsningar i P-ADL diskuterar hjälpmedelsförskrivares farhågor om att hjälpmedel t.ex. gånghjälpmedel eller rullstol bidrar till ett beroende. Studien visade att motsatsen kan gälla. Personer som inte använde hjälpmedel rapporterade mer hjälptimmar än de som använde hjälpmedel (42). Teorianknytning av miljö- och hjälpmedelsområdet Gitlin (56) lyfter fram tre ansatser för att placera hemmiljön i en teoretisk referensram när det gäller litteratur fokuserad på de äldre. En ansats är att applicera redan existerande miljöteorier, en annan ansats är att integrera ett miljöperspektiv in i existerande teoretiska referensramar om livskvalitet och hälsa. Den sista ansatsen är att utveckla nya teorier. Författaren framhåller (56) att en ofta använd modell är Lawtons och Nahemows ekologiska modell (27) som bygger på att individens kapacitet och miljöns krav balanseras genom påverkan på antingen kapacitet och/eller miljö. Emellertid är man kritisk mot modellen och lyfter fram att referensramen föreslår att miljön kontrollerar eller bestämmer beteendet och att den på så sätt inte tar hänsyn till hur äldre personer manipulerar miljön för att minska kraven och att den inte ger förståelse för hur miljön är en resurs för äldre personer med hög kompetens. Modellen har inte heller medverkat till utveckling av miljötaxonomier och relaterade mått för användning i olika miljöer (56) men det finns exempel där man med utgångspunkt från Lawtons modell gått vidare och utvecklat taxonomier. Pynoos (57) lyfter fram Lawtons teoretiska perspektiv att utveckla praxis för att möjliggöra äldre personers kvarboende aging in place. Anpassning av miljön syftade till att skapa en mer stödjande miljö, underlätta deltagandet i betydelsefulla aktiviteter, förhindra olycksfall, underlätta för närstående och minska kostnaden för personlig hjälp. Betydelsen av bostadsanpassningens roll bör inte förringas i ambitionen att stödja kvarboende för frail elderly. Författarnas konklusion blev att äldre personer oftare anpassade sina behov till omgivningen, i stället för att miljön ändrades för att tillfredsställa deras behov (57). Ett exempel på teorianknytning där man integrerat ett miljöperspektiv för att förklara exempelvis hälsa är ICF:s klassifikation (25). Ett annat exempel är en modell där vårdgivare föreslår utvärdera huruvida externa miljökrav är ett potentiellt hot och i så fall om de har tillräckligt med coping-mekanismer för att minska stressen. Andra teorier växer fram från kontrollteori och bygger på att personer brukar bli motiverade av att ha kontroll över sin livssituation (56). En annan modell som beskrivs i litteraturen är en modell utvecklad 18

21 baserad på djupintervjuer av 67 äldre personer för att få förståelse för acceptans av hjälpmedel. Resultaten visar på en komplex modell där man föreslår att acceptans av hjälpmedel beror på en interaktion mellan upplevt behov av hjälp, produktkvalitet, och dess tillgänglighet och kostnader (58). Dessutom föreslås Canadian Occupational Model of Performance (COMP) som modell i det klientcentrerade arbetet som exempel på modell att användas vid förskrivning och uppföljning av hjälpmedel (30). Quebec User Evaluation of Satisfaction with assistive Technology (QUEST) är ett instrument som lyfts fram för att mäta hur nöjd man är med hjälpmedlet. Instrumentet anses enligt författarna inte ha en tillräcklig solid teoretisk förankring för att kunna mäta fenomenet nöjdhet och de aspekter som påverkar det (59). Nytta av bostadsanpassning En amerikansk tvärsnittsstudie (60) undersökte förekomst och användning av bostadsanpassning/hjälpmedel för att bada/duscha. Studien var en tvärsnittsstudie av 566 personer med en medelålder på 81 år och som hade personlig hjälp eller svårighet vid utförandet i vardagsaktivitet. Av åtta anpassningar/hjälpmedel i badrummet var det bara fyra (stödhandtag, duschstol, badkarsstol/badbräda och avtagbar dusch) som var signifikant mer förekommande hos äldre personer med svårighet att bada/duscha jämfört med de personer som inte hade några svårigheter. Anpassning av badrum/hjälpmedel var generellt mer vanligt förekommande hos de personer som var beroende av personlig hjälp än hos de personer som endast hade svårigheter. Författarna konkluderar att 90 % av de äldre personerna som var beroende av personlig hjälp vid förflyttning till och från bad/dusch hade minst ett hjälpmedel vid förflyttningen, jämfört med 60 % av de personer som endast hade svårigheter med förflyttningen. De konstaterar också att det finns ett icke tillgodosett behov av anpassningar för förflyttningar i badrummet. Det finns relativt få gjorda studier, som beskriver nyttan av bostadsanpassning specifikt för äldre gruppen. En brittisk studie (61) av sju typfall av äldre personer från 70 till 85 år matchades mot 83 fiktiva bostäder för att teoretiskt undersöka om bostadsanpassningar och utprovning av hjälpmedel var kostnadseffektiva. Därefter uppskattades såväl kostnader som reduktion av hjälp, som relaterades till de äldre personernas förväntade livslängd. Slutsatserna som drogs från studien var att det var kostnadseffektivt att anpassa äldre personers hem och att prova ut hjälpmedel. De uppskattade kostnaderna beräknades vara återbetalda inom en relativt kort tid, olika beroende på vilken typ av funktionsnedsättning man hade. 19

22 Riskprevention i relation till hjälpmedelsförskrivning och bostadsanpassning En randomiserad tysk studie av Nikolaus (62) utvärderade nyttan av bedömning av bostaden och ett interventionsprogram hos sårbara äldre med aktivitetsnedsättning. Personer (n=360) randomiserades till en interventionsgrupp och en kontrollgrupp med en medelålder på 82 år och 73 % kvinnor. Personerna i interventionsgruppen fick efter utskrivning uppföljande hembesök med en omfattande geriatrisk bedömning med åtföljande rekommendationer. Kontrollgruppen fick inget uppföljande hembesök. Heminterventionsteamet bestod av sjuksköterskor, sjukgymnast, arbetsterapeut och socialarbetare. Arbetsterapeut och sjukgymnast eller sjuksköterska gjorde ett första hembesök medan deltagaren fortfarande var inlagd, då eventuella hjälpmedel provades ut och riskfaktorer ( home hazards ) identifierades. Interventionsprogrammet innefattade ytterligare flera hembesök (spridning 1-8 ) för att informera deltagarna om potentiella fallrisker i deras hem, för att ge råd om förändringar i bostaden, bostadsanpassningar och vid behov träning i hjälpmedelsanvändning. Resultatet visade på 31 % minskning av antal fall under projekttiden för interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen efter 1 år. Antal personer som föll skilde sig däremot inte mellan grupperna. Subgruppsanalyser visade att interventionen var mest verksam bland de personer som hade rapporterat två eller mer fall under året innan interventionsprogrammet startade. I den gruppen minskade signifikant både antal fall och antal personer som föll. Denna grupp uppvisade också en högre följsamhet (compliance) mot de rekommendationer som deltagarna fått i interventionsprogrammet. Författarna rekommenderar att ytterligare studier görs och att man då bör inrikta sig på högriskgruppen frail elderly. En annan australiensk studie (63) utvärderade ett kommunbaserat program för att minska fall hos äldre (n=310). Av dessa var 231 personer äldre än 75 år. Programmet innefattade balans och styrketräning, förbättra miljön och säkerheten i och runt bostaden, uppmuntra regelbundna syntester, göra anpassningar för personer med synnedsättning och uppmuntra genomgång av medicinering. Programmet omfattade två timmars gruppundervisning, med i genomsnitt 12 deltagare per grupp, under sju veckor med ett uppföljande hembesök av en arbetsterapeut. Interventionsprogrammet innefattade balans- och styrketräning, strategier för personer med synnedsättning och strategier för uppövande säkerhet. Programmet innefattade också tid för reflexion och planering av hemuppgift till nästa tillfälle. Syftet med interventionen var att deltagarna skulle ta kontroll, utveckla olika coping-strategier, uppmuntra beteendeförändring, utveckla säkerhetsstrategier och härigenom minska antal fall. Resultatet visade på 31 % minskning av fallen hos 20

23 interventionsgruppen och att de efter interventionstidens slut hade en signifikant fortsatt säkerhet i att undvika fall medan kontrollgruppen visade en sänkt säkerhet. Författarna sammanfattar att utbildning i små grupper med fokus på beteendeförändring kan reducera fall och erbjuda ytterligare en möjlighet till lyckosam fallprevention inom kommunens rehabilitering. Äldre personers erfarenheter av hjälpmedelsanvändning Självständighet och hjälpmedel Fokusgruppsdeltagarna lyfter fram hur viktigt det är att vara självständig och oberoende av andra. Det betyder allt att kunna bo hemma och klara av de vardagliga sysslorna för man har ju alltid varit självständig. De berättar om hur viktigt det är att inte behöva be om hjälp med allt. De beskriver att det är en gradvis process att bli äldre och i takt med att funktionsnedsättningar och sjukdomar kommer så uppstår så småningom ett behov av hjälpmedel. Allt tar längre tid och är ansträngande men man står ut för att slippa hjälp av annan person så viktig upplevs självständigheten. Tid upplevs som något man har gott om och det spelar ingen roll att det tar längre tid. Deltagarna beskriver också att de måste ta det försiktigt och långsamt annars så kan det uppstå risksituationer. De beskriver att rädsla, osäkerhet och minskad kraft kommer med stigande ålder och det gör att man tar sig tid eftersom det finns alltid en oro för att något skall hända såsom t.ex. att man ramlar. De berättar att när det börjar fungera sämre eller när de får någon sjukdom, så tänker de att det här skall gå över, jag skall bli bra, jag vill klara mig själv. De beskriver att de måste se framåt och bestämma sig för att det här skall jag klara av. Fokusgruppsdeltagarna beskriver hur de minskar kraven när de inte har möjlighet att utföra saker på samma sätt längre utan man utvecklar andra strategier. Hjälpmedel upplevs som en viktig strategi för att vara självständig, men i många situationer räcker det inte bara med hjälpmedel utan man behöver koppla ihop hjälpmedel med andra strategier för att vardagslivet skall fungera. Trots det upplevs hjälpmedel som en förutsättning för att klara vardagliga aktiviteter såsom att gå ut, handla osv. De redogör för flera exempel då hjälpmedel fungerar utmärkt i vardagliga aktiviteter. De poängterar att för att ett hjälpmedel skall fungera bra och underlätta i vardaglig aktivitet är det viktigt att det är ett funktionellt bra hjälpmedel. Alla hjälpmedel upplevs inte som funktionella och kan då vara till mer besvär än nytta. Ett hjälpmedel kan t.ex. hindra aktivitetsförmågan; rullstol och gånghjälpmedel kan göra att man inte får fria händer eller att hjälpmedel på olika sätt tar stor plats, är i vägen eller är svåra att transportera. Andra exempel är hjälpmedel som ramlar 21