Civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker i väpnade konflikter - En utredning av Syrienkonflikten

Transkript

1 Örebro universitet Institutionen för juridik, psykologi, socialt arbete Juristprogrammet Självständigt juridiskt arbete (c-uppsats), 15 hp Vårterminen 2014 J U R I D I C U M Civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker i väpnade konflikter - En utredning av Syrienkonflikten Författare: Christian Kourieh Handledare: Ola Engdahl Datum: [DiVA-version]

2 Innehållsförteckning Sammanfattning... 1 Förkortningar & begreppsdefinitioner Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Rättskällelära och material Metod Avgränsningar Disposition Folkrätt i allmänhet och IHR i synnerhet Utveckling av folkrättens källor Internationell humanitär rätt Historisk tillbakablick Källor Analys Klassificering av väpnade konflikter Allmänt om klassificeringsförfarandet Väpnad konflikt Internationella väpnade konflikter Icke-internationella väpnade konflikter Klassificering av den syriska konflikten Analys Det humanitärrättsliga skyddet för civilbefolkningen Distinktions-, proportionalitets- och försiktighetsprincipen Definition av begreppet civilbefolkning Medlemskap i väpnade grupper Upphörande av civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker Direkt deltagande i fientligheter Skadetröskeln Direkt orsakande Samband till stridande parter Kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp Civilbefolkningen i Syrien Görs en distinktion mellan civila och icke-civila? Barnsoldater varför förlorar de sina skydd mot attacker?... 23

3 4.5 Analys De tre kriterierna Skillnaden mellan direkt deltagande i fientligheter och kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp Sammanfattande och avslutande analys Källförteckning Traktater Doktrin Internationella rättsliga avgöranden Dokument från internationella organisationer Offentligt tryck Elektroniska källor... 31

4 Sammanfattning IHR reglerar väpnade konflikter och har till syfte att humanisera konflikter samtidigt som behovet av våldsanvändning respekteras. Regelverket gäller för samtliga parter och omfattar många bestämmelser. Den kanske allra viktigaste regeln är det humanitärättsliga skyddet mot attacker som civilbefolkningen åtnjuter. Skyddet innebär ett förbud att attackera civila. Vidare är fastställandet av en väpnad konflikt en förutsättning för tillämpning av IHR och följaktligen en förutsättning för att civila ska erhålla något humanitärrättsligt skydd. IHR stadgar två typer av väpnade konflikter, internationella och icke-internationella. Utmärkande för den förstnämnda är att det föreligger en konflikt mellan flera stater medan den sistnämnda typen utgör en intern konflikt, d.v.s. en konflikt mellan statliga aktörer och icke-statliga aktörer inom en viss stats territorium. Konflikten i Syrien klassificeras som den senare. Väpnade konflikter har under de senaste decennierna ändrat fokus. Utvecklingen har gått från IVK där stridande parter mer eller mindre varit jämbördiga till allt fler asymmetriska IIVK. Denna utveckling har medfört att civila i allt större utsträckning deltar i konflikter vilket aktualiserar en ny aspekt av IHR, nämligen frågan om en civil som deltar i en konflikt ändå är skyddad mot attacker? ICRC har tolkat konceptet om direkt deltagande i fientligheter och begreppet kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp. Tillämpning av bägge begreppen innebär att det humanitärrättsliga skyddet upphör. Förutom de två nämnda sätten får civila även bli attackerade om proportionalitetsprincipen tillåter en i grunden olaglig attack. Detta sker efter en skälighetsbedömning och en avvägning mellan å ena sidan den militära vinsten av en attack, å andra sidan riskerna som attacken medför civila. Utgångspunkten för det humanitärrättsliga skyddet är distinktionen mellan civila och ickecivila där endast de förstnämnda åtnjuter skydd. Personer som inte är medlemmar i väpnade grupper utgör civila. Emellertid kan även civila förlora sitt humanitärrättsliga skydd genom antingen direkt deltagande i fientligheter eller en kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp. Direkt deltagande i fientligheter förutsätter viss skada, direkt orsakande och samband till konflikten. Rekvisiten är kumulativa vilket innebär att avsaknaden av endera inte medför något direkt deltagande i fientligheter. En civil person som regelbundet direkt deltar i fientligheter betraktas ha en kontinuerlig stridsfunktion och upphör därmed att vara civil. Tidsaspekten skiljer dessa två begrepp åt då upphörandet av det humanitärrättsliga skyddet endast är temporärt vid ett direkt deltagande i fientligheter medan en person med kontinuerlig stridsfunktion förlorar sitt humanitärrättsliga skydd permanent. Attacker får endast riktas mot personer som inte har något humanitärrättsligt skydd vilket innebär att en person med kontinuerlig stridsfunktion i en organiserad väpnad grupp får attackeras även när denne utför civila handlingar, exempelvis vid inköp av dagligvaror. Civila personer som direkt deltar i fientligheter får endast attackeras under den tiden deltagandet pågår. När deltagandet avslutas återgår således det humanitärrättsliga skyddet. I uppsatsens analys problematiseras frågeställningarna och slutsatser konstateras. Exempelvis klassificerades inte Syrienkonflikten som en IIVK förrän sommaren 2012 p.g.a. bristande organisation vilket medförde en avsaknad av humanitärrättsligt skydd för det syriska folket i över ett års tid. Kravet på organisationsnivån i väpnade konflikter bör därför sänkas till en rimlig nivå. Vidare konstaterades att komplexa rekvisit och avsaknad av primära rättskällor gör systemet för upphörandet av det humanitärrättsliga skyddet mot attacker rättsosäkert. 1

5 Förkortningar & begreppsdefinitioner AP Tilläggsprotokoll (I-II) (Protocol Additional I-II) FN Förenta Nationerna FN-stadgan Charter of the United Nations FSA Free Syrian Army GC I-IV ICC ICJ ICRC ICTY IHR IIVK ISIS IVK SAA SOU UNHCR UNHRC VCLT Genèvekonventionerna I-IV (Geneva Conventions I-IV) Internationella brottmålsdomstolen (International Criminal Court) Internationella domstolen (International Court of Justice) Internationella Rödakorskommittén (International Committee of the Red Cross) Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (International Criminal Tribunal for the former Yugoslavia) Internationell humanitär rätt Icke-internationella väpnade konflikter Islamic State of Iraq and Syria Internationella väpnade konflikter Syrian Arab Army Statens offentliga utredningar FN:s flyktingkommissariat (United Nations High Commissioner for Refugees) FN:s råd för mänskliga rättigheter (United Nations Human Rights Council) Wienkonventionen om traktaträtten (Vienna Convention on the Law of Treaties) Begreppsdefinitioner Asymmetrisk krigföring Drönarattacker Erga omnes Jus cogens Lex specialis Annan form av krigföring än sedvanlig. Exempel är gerillakrigföring och användning av självmordsbombare. Attacker med förarlösa stridsflygplan. Att det föreligger ett allmänintresse i en viss angelägenhet. Kan översättas till i förhållande till alla (latin). Regler som är indispositiva p.g.a. deras fundamentala karaktär (latin). Speciell lag går före allmän lag (latin). Pacta sunt servanda Avtal ska hållas (latin). Traktat Mellanstatligt avtal, se artikel 2(1)(a) VCLT. 2

6 1. Inledning 1.1 Bakgrund Under de senaste åren har konflikten i Syrien präglat nyhetsrapporteringar hos världens olika medier. Konflikten, som pågått sedan mars 2011, har hittills skördat över människoliv samt tvingat miljontals syrier på flykt. 1 Den syriska konflikten anses vara en av de största humanitära katastroferna i modern tid. UNHCR likställer de syriska flyktingarnas situation med det stora antalet flyktingar som sökte skydd från folkmordet i Rwanda under 1990-talet. 2 För närvarande pågår en konflikt där regeringstrogna SAA strider mot en ideologisk splittrad opposition bestående främst av de organiserade väpnade grupperna FSA, Islamic Front, Jabhat al-nusra och ISIS. Bland oppositionen hittas alltifrån sekulära muslimer med demokratiska visioner till radikala islamister vars mål är att etablera en islamisk stat baserad på sharialagar. 3 Striderna är utspridda över hela landet men det är vid de större städerna såsom Aleppo, Daraa och Damaskus som intensiteten är som högst. Liksom de allra flesta väpnade konflikter är civilbefolkningen den största förloraren. Trots att civila har ett humanitärrättsligt skydd mot attacker utsätts det syriska folket dagligen för våld. Detta fördöms av FN som samtidigt vädjar till samtliga stridande parter att följa sina internationella humanitärrättsliga förpliktelser. 4 Ett dilemma är att civila i allt större utsträckning deltar i konflikter och den syriska konflikten utgör inget undantag. Detta aktualiserar frågeställningen om deras humanitärrättsliga skydd. Då konflikten i Syrien, liksom alla väpnade konflikter 5, regleras av IHR är det intressant att utreda hur långt det humanitärrättsliga skyddet sträcker sig och om det finns tillfällen då skyddet förfaller. I sammanhanget aktualiseras bl.a. konceptet om direkt deltagande i fientligheter samt centrala humanitärrättsliga principer. 1.2 Syfte och frågeställningar Uppsatsens avsikt är att utreda tillämpningsområdet för det humanitärrättsliga skyddet som civila åtnjuter. Diskussioner om gränsen mellan olagliga attacker mot civila och lagliga sådana kommer att föras och vidare problematisering av det humanitärrättsliga skyddet kommer att analyseras. Samtliga frågeställningar kommer att besvaras i ljuset av Syrienkonflikten. För att läsaren ska kunna tillgodogöra sig uppsatsens syfte presenteras en grundläggande redogörelse för folkrätt och IHR. Det humanitärrättsliga klassificeringsförfarandet för väpnade konflikter är av central betydelse för civilas skydd varför denna uppsats även inkluderar en sådan redogörelse. Dessa två områden kommer även att utredas och kritiskt analyseras. Uppsatsens huvudfråga är följande: o När förlorar civila det humanitärrättsliga skyddet mot attacker? Till detta tillkommer följande delfrågor: o Vad är IHR och hur implementeras den? o Vad är en väpnad konflikt och hur klassificeras en sådan? 1 Observera att FN sedan januari 2014 slutat räkna antalet döda i konflikten varför den verkliga dödssiffran torde vara betydligt högre, se 2 Se 3 Se A/HRC/25/65, para , s Turns, s

7 1.3 Rättskällelära och material IHR är en del av folkrätten och rättskällehierarkin för detta rättsområde är annorlunda uppbyggt jämfört med den svenska modellen. Därför är det viktigt att inledningsvis uppmärksamma läsaren vilka rättskällor denna uppsats presenterar samt deras roll i hierarkin. Hur rättskällorna tillkommer framgår i senare avsnitt. 6 Artikel 38(1)(a-d) i stadgan för ICJ stipulerar de olika rättskällorna som domstolen ska tilllämpa vid dömande av mål. Artikeln utgör även en uppräkning av folkrättens rättskällor, trots att en sådan funktion inte explicit framgår av artikeln. 7 Vidare stadgar artikeln inget formellt företräde för någondera av rättskällorna. Emellertid tillämpas de facto rättskällorna i den ordning de uppräknas varför traktater, internationell sedvanerätt och allmänna rättsgrunder utgör de viktigaste rättskällorna inom folkrätten. 8 Relationen mellan rättskällorna är komplex. En internationell sedvanerättslig regel av jus cogens-karaktär står, med stöd av artikel 64 i VCLT, över traktatsbestämmelser eller andra sedvanerättsliga bestämmelser. Vid en sådan situation skulle den internationella sedvanerätten därmed ha den översta positionen i rättskällehierarkin. När internationell sedvanerätt saknar sådan karaktär har traktatsbestämmelser, med stöd av principen om lex specialis, högre dignitet. 9 Dessa källors inbördes förhållande kan, för denna uppsats, sammanfattas som att båda källorna kompletterar varandra i olika avseenden. 10 Slutligen tillkommer rättsliga avgöranden och doktrin men dessa utgör inte primära folkrättsliga rättskällor då de istället används som [ ] subsidiary means for the determination of rules of law. 11 Med detta menas att rättsliga avgöranden samt doktrin är av subsidiär karaktär och förklaringen till detta är att reglerna i domstolsavgöranden och doktrin oftast kan härledas från övriga folkrättsliga rättskällor. 12 Med beaktande av deras subsidiära karaktär konstateras att rättsliga avgöranden och doktrin placeras längst ner i folkrättens rättskällehierarki. Vidare innebär deras subsidiära karaktär att övriga rättskällor, d.v.s. traktater och internationell sedvanerätt kan betraktas ha en primär funktion. I denna uppsats kommer begreppet primära rättskällor avse traktater och internationell sedvanerätt. Liksom övriga folkrättsliga rättsområden är IHR i huvudsak baserad på traktater och internationell sedvanerätt. I denna uppsats kommer internationell sedvanerätt användas i väsentlig mängd då merparten av IHR:s traktatsbestämmelser även utgör internationell sedvanerätt. 13 Som hjälpmedel används doktrin, framförallt ICRC:s studie om den internationella humanitära sedvanerätten. Trots att studien publicerades år 2005 anses den fortfarande vara relevant då stora förändringar inom den sedvanerättsliga humanitärrätten inte har gjorts. I princip alla humanitärrättsliga regler, i vart fall de allra viktigaste, utgör internationell sedvanerätt och det finns ingenting som tyder på att deras sedvanerättsliga karaktär har förändrats. Förutom nämnda källor kommer även rättsliga avgöranden från ICTY att användas då dessa ger god vägledning vad gäller klassificering av väpnade konflikter. Även avgöranden från ICJ har betydelse för IHR. De rättsfall som har används i denna uppsats tenderar att vara relativt gamla men deras prejudiciella värden är ändock starka. Inom det folkrättsliga rättsområdet är 6 För vidare vägledning av rättskällornas uppkomst, se avsnitt Thirlway, s. 98. Se även Linderfalk, s Se Pellet, para. 265, s Thirlway, s Se Pellet, s. 778 ff. 11 Artikel 38(1)(d) Statute of the International Court of Justice, Thirlway, s Se O Connell, para. 126, s. 26 f. 4

8 det inte ovanligt med äldre prejudikat varför det inte anses lämpligt att underminera de aktuella rättsfallens prejudikatvärden. Andra icke-folkrättsliga källor används också, däribland en SOU som utgör en del av förarbeten och därmed en viktig rättskälla i den svenska rättskällehierarkin. SOU kan även, ur ett folkrättsligt perspektiv, utgöra doktrin. Sådan tolkning är dock inte vedertagen då rättskällor tillhörande det svenska rättssystemet oftast inte är relevanta för varken humanitärrätten eller folkrätten i allmänhet. Vidare används även rapporter utgivna av FN och andra oberoende organisationer. Gällande uppsatsens centrala del, civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker, ska det uppmärksammas att konceptet om direkt deltagande i fientligheter är en tämligen ny aspekt inom IHR vilket gör att tillgången till primära rättskällor är relativ sparsam. ICRC tog tillsammans med framträdande akademiker på området initiativ till att tolka och klargöra konceptets uppbyggnad. Efter flera anordnande expertmöten presenterades år 2009 en slutrapport vid namnet Interpretive Guidance on the Notion of Direct Participation In Hostilities under International Humanitarian Law. Värt att notera är att ICRC:s rapport inte utgör någon folkrättslig rättskälla i sig utan reflekterar organisationens syn på civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker i allmänhet och konceptet i synnerhet. Då ICRC anses vara en mycket respekterad internationell organisation 14 anses rapporten ändå ha en avsevärd vikt för rättstillämpningen. Samtliga avsnitt om konceptet i denna uppsats har därför grundats på den nämnda rapporten. Därtill har vissa äldre kommentarer till Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollerna använts som vägledning. Dessa rättskällor utgör folkrättslig doktrin och trots deras tidiga utgivningsår anses de fortfarande etablerade då traktaterna inte har ändrats något märkvärt sedan de upprättades år 1949 och Slutligen bör läsaren uppmärksamma att konflikten i Syrien pågår till dags dato (augusti 2014) varför det finns en risk att de uppgifter om konflikten som används i denna uppsats inte är fullt pålitliga. Urvalet av källor, speciellt nyhetsartiklar och andra journalistiska verk, har präglats av ett källkritiskt perspektiv. 1.4 Metod För att uppnå uppsatsens syfte används i huvudsak den rättsvetenskapliga metoden. Metoden innefattar argumentation och användning av en del icke-juridiska källor. I den rättsvetenskapliga metoden omfattas även den juridiska metoden som, förutom hantering av rättskällelära, innebär tillämpning av rättsregler på faktiska förhållanden. 15 Då denna uppsats omfattar mer än bara de traditionella folkrättsliga rättskällorna är det lämpligt att beteckna metoden som används som rättsvetenskaplig. I denna uppsats används den juridiska metoden till att utröna gällande rätt för områdena IHR, klassificeringsförfarandet av väpnade konflikter samt civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker. Samtliga områden präglas av rättskälleläran och detta kommer till uttryck i uppsatsen genom att rättskällor av lägre dignitet endast aktualiseras när vägledningen från de primära rättskällorna saknas eller inte är tillräcklig. Huruvida uppsatsen är rättsdogmatisk är en fråga som utelämnas då sakkunniga inom området för juridisk metod anser att begreppet rättsdogmatik vilseleder ICRC har sedan år 1990 haft observatörsstatus i FN:s generalförsamling, se A/RES/45/6. 15 Sandgren, s. 37 ff. 16 A.a., s

9 1.5 Avgränsningar Ur ett större perspektiv ingår IHR i det som kallas för krigets lagar. Däri ingår även rättsområdena neutralitetsrätt och ockupationsrätt. 17 Då varken neutralitetsrätt eller ockupationsrätt aktualiseras i den nuvarande Syrienkonflikten beaktas inte dessa i denna uppsats. Vidare görs även avgränsningar inom rättsområdet IHR. Reglerna i 1907 års Haagkonventioner och diverse vapenkonventioner berörs inte. Inte heller kommer regelverket för stridsmedel och stridsmetoder att avhandlas. Beträffande det humanitärrättsliga skyddet mot attacker kommer endast skyddet för civilbefolkningen att tas upp, skyddet för exempelvis sårade, personal och journalister utelämnas i denna uppsats. Denna uppsats berör endast civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker. Således kommer inte det skydd mot attacker som civilbefolkningen åtnjuter genom mänskliga rättigheter eller internationell straffrätt att beaktas. Inte heller kommer längre redogörelser för de två nämnda rättsområdena att göras utan denna uppsats är författad med utgångspunkt i IHR. Slutligen har avsnittet om civilas humanitärrättsliga skydd begränsats till att omfatta IIVK. Därmed har regler, trakatsrättsliga som sedvanerättsliga, tillhörande IVK utelämnats. Ovanstående avgränsningar motiveras främst av utrymmesskäl men även för att skapa förutsättning för en djupgående analys. 1.6 Disposition Kapitel två ger läsaren en inblick i hur de primära folkrättsliga rättskällorna utvecklas. Vidare redogörs för humanitärrättens uppkomst, innebörd och de centrala humanitärrättsliga traktaterna. Grundläggande kunskaper är en förutsättning för att läsaren ska kunna tillgodogöra sig uppsatsens syfte. Kapitlet avslutas med en analys av rättsområdet där övergången teori till praktik diskuteras. Sedermera behandlar kapitel tre klassificeringsförfarandet för både internationella och ickeinternationella väpnade konflikter. En skildring av konfliktens humanitärrättsliga klassificering presenteras för att sedan avslutas med en analys där förfarandets svagheter illustreras och en jämförelse mellan regelverken för de olika väpnade konflikterna görs. Civilbefolkningens humanitärrättsliga skydd mot attacker beskrivs i kapitel fyra där centrala humanitärrättsliga principer samt begreppet direkt deltagande i fientligheter skildras. Kapitlet inkluderar även diskussioner om händelser från Syrien där civila antingen attackerats eller deltagit i konflikten. Ytterligare problematik kring konceptet och dess rättsliga konsekvenser redogörs i kapitlets avslutande analysdel. Uppsatsen avrundas med ett sammanfattande kapitel fem där framtiden för civilas humanitärrättsliga skydd mot attacker berörs. Ordningsföljden av kapitlen följer rättstillämpningen. För att ett humanitärrättsligt skydd för civila ska uppkomma krävs att en väpnad konflikt existerar. Därför har klassificeringsförfarandet placerats innan kapitlet om det humanitärrättsliga skyddet. 17 Engdahl, s

10 2. Folkrätt i allmänhet och IHR i synnerhet Folkrätt är ett internationellt rättsområde och grundar sig därför på internationell politik. Då folkrättens huvudsakliga subjekt är stater kan rättsområdet även betecknas som internationella relationer. IHR utgör en del av folkrätten och är ett juridiskt regelverk som mer eller mindre påverkar samtliga suveräna stater i vår omvärld. 2.1 Utveckling av folkrättens källor Traktater utvecklas genom förhandlingar stater emellan och då merparten av folkrätten regleras genom traktater framställdes allmänna dispositiva regler för traktaträtten i en konvention från 1969 uppkallad VCLT. Däri framgår bl.a. att en stat blir bunden av ett traktats innehåll efter en viss åtgärd, t.ex. efter ratificering, signering eller efterkommande anslutning. 18 Inte förrän efter en sådan åtgärd betraktas en part som fördragsslutande stat och är, med stöd av principen pacta sunt servanda, förpliktigad att följa de avtalade traktatsbestämmelserna. 19 Vidare är utgångspunkten grundsatsen pacta tertiis, en grundsats som stadgar att traktatens bindande effekt endast omfattar fördragsslutande parter. Dock kan även parter som inte är fördragsslutande förpliktigas att följa traktatens innehåll under förutsättning att reglerna utvecklas till internationell sedvanerätt. För att en norm ska anses vara internationell sedvanerätt och därmed binda samtliga stater krävs att två premisser uppfylls: dels att flera stater faktiskt följer normen i sin statspraxis gentemot andra stater (usus) och dels att dessa stater uppfattar normen som gällande rätt varför de agerar därefter (opinio juris). 20 Dock kan en stat undkomma den internationella sedvanerättens bindande effekt genom att agera som ständig opponent (presistent objector) under utvecklingen av den sedvanerättsliga regeln. 21 En stat kan även befria sig från skyldigheten att följa en sedvanerättslig norm genom att, med stöd av principen om lex specialis, avtala bort den traktatsrättsligt. Den möjligheten existerar då folkrätten i grund och botten är ett dispositivt rättsområde. Således är det de folkrättsliga subjekten, framförallt suveräna stater, som avgör rättsområdets omfattning och dess innebörd. Sedvanerättsliga normer av jus cogenskaraktär kan dock inte åsidosättas p.g.a. deras grundläggande betydelse. 22 Exempel på sådana normer är förbudet mot krigsförbrytelser och det allmänna våldsförbudet Internationell humanitär rätt IHR, även kallat jus in bello på latin, reglerar olika aspekter av krigföring. För denna uppsats är den mest relevanta aspekten regleringen av krigets offer vilket bl.a. omfattar skyddet för civilbefolkningen. Syftet med IHR uttrycks i två termer: humanitet och militär nödvändighet. Avsikten med regelverket är att minimera det lidande som civilbefolkningen och andra får utstå i en väpnad konflikt samtidigt som behovet av att använda våld för att besegra en fiende respekteras Se artikel 11 VCLT. 19 Angående den följande diskussionen, se Bring m.fl., s Se North Sea Continental Shelf Cases (Germany v. Denmark, Germany v. The Netherlands), ICJ Reports, 1969, s. 3, i para. 77 och på s Principen har erkänts i praxis, se Fisheries Case (United Kingdom v. Norway), ICJ Reports, 1951, s. 116, i para. 131 och på s. 19. Se även Asylum Case (Colombia/Peru), ICJ Reports, 1950, s. 266, i para och på s. 15 f. 22 Bring m.fl., s Linderfalk, s. 35. Se även artikel 8 Rome Statute of the International Criminal Court & artikel 2(4) Charter of the United Nations. 24 Angående detta stycke, se SOU 2010:72, s. 93 f. & Kolb & Hyde, s. 6 f. Notera att författaren använder sig av begrepp LOAC istället för IHR men dessa är synonymer, se Kolb & Hyde, s. 16 f. 7

11 2.2.1 Historisk tillbakablick Den generella tanken om humanitärrätt härrör från några av världsreligionerna. Inom islam förespråkade den första kalifen Abu Bakr krigarna att inte använda våld mot kvinnor, barn och äldre och inom den katolska kyrkan presenterades regler som förbjöd bl.a. viss vapenanvändning, krigföring på skyddade platser och respekt mot icke-stridande. 25 Dock torde följande händelse vara den viktigaste milstolpen i utvecklingen av modern IHR. År 1859 utspelades slaget vid Solferino (dagens Italien), en mycket blodig konflikt mellan franska och österrikiska trupper. De stridande soldaterna hade inte tillgång till sjukvård och det fanns inte heller någon som tog ansvar för de tiotusentals som stupade. Detta ansåg den schweiziske köpmannen Henry Dunant, som hade bevittnat slaget, vara högst problematiskt. Genast uppkom tankar om att humanisera krig och dess verkningar vilket sedermera ledde till att boken A Memory of Solferino publicerades. Boken, som var författad av Dunant själv, innehöll en skildring av händelsen i Solferino samt idéer om att stater bör utforma konventionella principer och inrätta humanitära organisationer. Dunants idéer fick stort gehör i Europa och några månader efter utgivandet av boken grundades den schweiziska organisationen ICRC i Dunants hemstad Genève. Organisationens huvuduppgift var att omvandla idéerna till verklighet. År 1864 anordnades en diplomatisk konferens i samma stad där 16 stater förhandlade fram det första humanitärrättsliga traktatet, Genèvekonventionen angående sjukvård för sårade soldater i landkrig. Sedermera har flera Genèvekonventioner utvecklats vilka dels har ersatt de äldre versionerna och dels utvidgat IHR till att även omfatta reglering av sjökrig, krigsfångar och civilbefolkning Källor Det är genom traktaträtt som IHR har utvecklats och reglerats som mest och förklaringen till detta faktum torde vara en stark vilja att upprätthålla rättssäkerhet. Traktaträtten möjliggör utformning av precisa och tydliga regler, något som anses vara centralt för tillämpning av regler under kritiska situationer såsom väpnade konflikter. Dock tillkommer negativa aspekter med traktaträtten, t.ex. att den endast binder fördragsslutna parter. Därför är även den internationella sedvanerätten av betydelse då den fyller ut eventuella luckor som inte regleras i traktater. 27 Centrala traktater inom rättsområdet är 1949 års Genèvekonventioner I-IV (GC) samt de 1977 års tilläggsprotokoller (AP I-II). 28 Dessa reglerar behandling av krigets offer, d.v.s. de skadade och sjuka, de skeppsbrutna, krigsfångar samt civilbefolkning. För denna uppsats är det viktigt att notera att arabrepubliken Syrien rent traktatsrättsligt är skyldiga att följa de fyra GC samt AP I då Syrien är fördragsslutande stat till samtliga traktater. Vidare är Syrien inte en fördragsslutande stat till AP II då arabrepubliken ännu inte har ratificerat traktatet. 29 Huruvida bestämmelserna i de olika traktaterna aktualiseras i denna uppsats beror på den syriska konfliktens humanitärrättsliga klassificering Angående detta stycke, se O Connell, para. 108, s. 17 och Kolb & Hyde, s Angående detta stycke, se Bring m.fl., s. 240 & Kolb & Hyde s. 37 ff. 27 Angående detta stycke, se Kolb & Hyde, s. 52 ff. 28 Se källförteckning för fullständiga hänvisningar. 29 ICRC States Party to IHL. 30 Mer om detta redogörs för i kapitel tre. 8

12 2.3 Analys 1949 års Genèvekonventioner tillhör de traktater som har flest fördragsslutande parter. Följaktligen råder det inga tvivel bland världssamfundet om att IHR är ett viktigt rättsområde i vår konfliktdrabbade värld. Samtidigt ifrågasätts regelverkets faktiska betydelse i väpnade konflikter. Det finns flera förklaringar till sådant tvivel. Den första är att IHR utgör ett internationellt rättsområde vilket innebär att det är fördragsslutande parter som åtar sig humanitärrättsliga förpliktelser. Självfallet är samtliga väpnade grupper i en väpnad konflikt skyldiga att upprätthålla regelverket 31 men det faktum att IHR är ett internationellt rättsområde gör att det råder en avsevärd distans mellan författandet av reglerna, som sker av statliga företrädare, och de personer som faktiskt tillämpar regelverket, nämligen de stridande soldaterna eller rebellerna. För att dessa ska kunna tillämpa reglerna måste de bli informerade om sina skyldigheter av sina befäl eller helt enkelt införskaffa kunskapen på egen hand. Detta kan jämföras med ett rättsområde vars utveckling och reglering uteslutet sker på nationell nivå, t.ex. nationell straffrätt. Den syriska oppositionen och den syriska armén är med stor sannolikhet helt införstådda med att de är underkastade syriska strafflagar och att de därmed riskerar åtal vid överträdelser av dessa. Lika självklart torde en överträdelse av humanitärrätten inte vara. Således försvårar humanitärrättens internationella karaktär genomförandet av regelverket i praktiken. Dock kan humanitärrätt inte utvecklas enbart genom nationell rätt då gränsöverskridande samarbete krävs för att reglera internationella frågor som krig och andra humanitära katastrofer. En annan förklaring till människors tvivel på regelverkets faktiska betydelse är att rättsområden, liksom en del andra folkrättsliga rättsområden, saknar ett internationellt tillsynsorgan med befogenheter att försäkra implementering. IHR:s system bygger inte primärt på ett sanktionssystem utan istället på frivillighet, på de stridande parternas moral och därmed garanteras inte att reglerna får genomslag i en väpnad konflikt. 32 Problematiken blir tydligare efter denna illustration: ponera att en person stjäl en annan persons egendom med vetskap om att en sådan gärning betraktas som ett brott och föranleder ett straff. Om inga exekutiva myndigheter existerar (domstol, polis, kriminalvård etc.) kommer inte vederbörande att erhålla ett straff vilket föranleder en risk för att personen genomför liknande överträdelser i framtiden. Men IHR är inte ett helt tandlöst system, den har även sina styrkor. En av dessa är att de stater som blir fördragsslutande parter till IHR-rättsliga traktater blir skyldiga att på något sätt försäkra tillämpning av de humanitärrättsliga reglerna. 33 Detta sker genom att regelverket implementeras eller inkorporeras i nationella rättssystem. Ett dualistiskt land som Sverige, där traktater inte kan tillämpas utan någon nationell åtgärd, implementerar sina internationella humanitärrättsliga förpliktelser i sitt eget rättssystem. Beträffande IHR har regelverket implementerats genom bl.a. införandet av förordning (1996:1475) om skyldighet att lämna upplysningar m.m. rörande krigsfångar och andra skyddade personer. Sådana åtgärder stärker implementeringen av IHR eftersom en förändring i den nationella rätten medför en skyldighet för statliga institutioner att beakta IHR och därmed får regelverket starkare genomslag. En annan metod som bidrar till att IHR:s genomslag stärks är kunskapsutveckling bland de som ställs inför humanitärrättsliga frågor i sin yrkesutövning samt spridning av information till allmänheten. Notera att denna metod inte är lika effektiv som ovanstående då den endast kan tillämpas under fredstid. Detta eftersom samhällets organisation oftast slås ut under en väpnad konflikt och då finns det ingen möjlighet för större informationsspridning. 31 Se Turns, s. 817 och O Connell, para. 101, s Överträdelser av humanitärrättsliga förpliktelser kan föranleda straffansvar enligt internationell straffrätt. En vidare redogörelse för detta är inte aktuell i denna uppsats, se avgränsningarna i avsnitt Se artikel 48 GC I, artikel 49 GC II, artikel 128 GC III & artikel 145 GC IV. 9

13 I väpnade konflikter brukar det även vara förekommande med begränsad tillgång till statens fulla territorium då rebellgrupper och andra väpnade grupper ofta lyckas ta kontroll över territorium. Den allra starkaste faktorn för IHR:s implementering är den gemensamma artikel 1 i GC I-IV. ICJ tolkar artikeln som att den ger uttryck för att samtliga regler i GC I-IV har erga omneskaraktär. Detta betyder att alla fördragsslutande stater, även de som inte är inblandade eller direkt skadas av den väpnade konflikten, kan lägga sig i frågor om överträdelser av humanitärrätten. 34 I andra rättsliga avgöranden framkommer ytterligare tolkningar av den gemensamma artikel 1, däribland att artikeln stadgar att IHR:s regelverk är ovillkorligt vilket betyder att överträdelser av de humanitärrättsliga förpliktelserna inte kan grunda sig på att den andra parten överträtt reglerna. 35 Utifrån denna tolkning dras slutsatsen att IHR:s regelverk måste tillämpas även om fienden inte följer sina humanitärrättsliga skyldigheter. Artikeln tolkas även innehålla ett förbud för de fördragsslutande staterna att uppmana till överträdelser eller bestå andra stater eller enheter i deras överträdelser av humanitärrättsliga regler. 36 Samtliga tolkningar gjorda av de olika internationella domstolarna bidrar till en starkare implementering av IHR. Sammanfattningsvis dras slutsatsen att ansvaret för IHR:s implementering ligger i de fördragsslutande staternas händer. Det är dessa som har makten att genomföra regelverket och således humanisera väpnade konflikter. Därför anses IHR, liksom folkrätt i allmänhet, i grund och botten vara beroende av politiska krafter. Detta anses vara problematiskt då det är svårt att sia om den internationella politikens utveckling. Syftet med IHR riskerar att inte uppfyllas p.g.a. politisk ovilja varför regelverket betraktas som rättsosäker. 34 Legal Consequences of the Construction of a Wall in the Occupied Palestinian Territory, Advisory Opinion, ICJ Reports, 2004, s. 136, i para. 158 och på s. 67 f. 35 The Prosecutor v Kupreskic, ICTY Trail Judgement, 14 January 2000, Case No: IT T, para. 517, s. 201 f. 36 Military and Paramilitary Activities in and against Nicaragua (Nicaragua v United States of America), Merits, ICJ Reports, 1986, s. 14, i para. 255 och på s. 119 f. 10

14 3. Klassificering av väpnade konflikter För att tillämpa det humanitärrättsliga regelverket, och följaktligen för att civilbefolkningen ska erhålla humanitärrättsligt skydd mot attacker, förutsätts att en väpnad konflikt existerar. 37 Av denna anledning är klassificeringsförfarandet, processen som avgör huruvida en situation utgör en väpnad konflikt samt konfliktens karaktär, av väsentlig betydelse. 3.1 Allmänt om klassificeringsförfarandet Det finns två olika typer av väpnade konflikter, dels IVK och dels IIVK. Den sistnämnda benämns också som inbördeskrig i folkmun. Distinktionen mellan de olika väpnade konflikterna upprättades i samband med introducerandet av 1949 års Genèvekonventioner. 38 De senare tillkomna tilläggsprotokollerna från 1977 bekräftade åtskillnaden genom att explicit stadfästa att AP I avser IVK medan AP II avser IIVK. 39 Även 1998 års Romstadga för den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) ger uttryck för skillnaden mellan de olika väpnade konflikterna Väpnad konflikt Begreppet väpnad konflikt definieras inte i något humanitärrättsligt traktat. Inte heller stadgar den internationella sedvanerätten någonting om detta. Istället har en definition etablerats genom rättsliga avgöranden. ICTY definierar väpnad konflikt på följande sätt: [ ] an armed conflict exists whenever there is a resort to armed force between States or protracted armed violence between governmental authorities and organized armed groups or between such groups within a State. 41 Ovanstående citat från domstolen används som utgångspunkt vid fastställande av en väpnad konflikt. Vidare brukar definitionen benämnas som Tadic-testet. 42 Om ingen väpnad konflikt kan konstateras med hjälp av Tadic-testet betraktas situationen istället som interna uppror och föranleder inte tillämpning av IHR:s regelverk Internationella väpnade konflikter Med stöd av ovan uttalande från ICTY utgör en väpnad konflikt mellan två eller flera stater en IVK och regleras, enligt den gemensamma artikel 2 i Genèvekonventionerna, av samtliga fyra Genèvekonventioner. Huruvida staterna i fråga uppfattar situationen som en väpnad konflikt har ingen betydelse utan det väsentliga för tillämpningen av regelverket är den objektiva aspekten, d.v.s. att en väpnad konflikt de facto äger rum. 44 Det är dock viktigt att notera att all form av väpnat våld mellan stater inte aktualiserar en IVK. Med stöd av domstolsuttalandet existerar en IVK när resort to armed force föreligger. Med andra ord måste en viss tröskel av väpnat våld uppnås för att en IVK ska anses existera. 45 Tröskelns höjd har inte explicit kommit till uttryck men det råder en konsensus om att tröskeln är låg. Exakt hur låg är oklart men det finns en teori om att en väpnad konflikt av internationell karaktär uppstår vid ögonblicket då det första skottet avlossas mot den andra staten. 37 Akande, s A.a., s. 33 f. 39 I respektive traktats rubrik framgår huruvida tilläggsprotokollet avser IVK eller IIVK. 40 Se artikel 8(2)(d)-(f) Rome Statute. 41 The Prosecutor v Dusko Tadic, ICTY Decision on the Defence Motion for Interlocutory Appeal on Jurisdiction, Appeals Chamber, 2 October 1995, para Uppkallad efter case Prosecutor v Tadic. 43 Kleffner, para. 209, s. 49 ff. & Kolb & Hyde, s Kleffner, para. 202, s. 45. Se även Pictet (1958), s Angående den följande diskussionen, se Kleffner, para. 202, s. 44 f. 11

15 Hur våldet utövas eller dess intensitet har ingen betydelse och påverkar således inte teorin. En del rättsvetenskapsmän stödjer teorin om första skottet, t.ex. framgår en låg tröskel i kommentaren till första Genèvekonventionen där det står att en meningsskiljaktighet mellan staterna med efterföljande militär inblandning föranleder en IVK. 46 Dock har det i doktrinen förts diskussioner som går emot ovan teori. En del rättsvetenskapsmän menar att en IVK uppstår när två stater strider med en viss intensitet. 47 Enligt denna ståndpunkt räcker inte resort to armed force vilket innebär att bl.a. gränsoroligheter eller enstaka kidnappningar av den andra statens armésoldater inte kan föranleda en IVK. 48 Det är alltså svårt att veta exakt när en väpnad konflikt av internationell karaktär bryter ut men det råder ingen tvekan om att en relativ låg tröskel gäller. Slutligen ska det betonas att det väsentliga för existensen av en IVK är det som händer på marken vilket medför att varken krigsdeklarationer eller liknande bekräftelser är nödvändigt för existensen av en sådan konflikt Icke-internationella väpnade konflikter Enligt ovan citat från ICTY identifierar domstolen en väpnad konflikt mellan statliga aktörer och icke-statliga aktörer som en IIVK. En sådan konflikt kan också utgöra en väpnad konflikt mellan olika icke-statliga aktörer inom en viss stats territorium. Således är det viktigt att inledningsvis notera att det finns två olika scenarier av IIVK. För att denna typ av väpnad konflikt ska uppstå krävs betydligt mer våldsanvändning än föregående typ. Det räcker alltså inte enbart med resort to armed force utan kriterier om organisation, varaktighet och intensitet måste även uppfyllas. I ett senare rättsligt avgörande från ICTY framgår att kriteriet avseende intensitet väger tyngre än varaktighet varför vidare diskussion om det sistnämnda kriteriet utelämnas. 50 En intensiv och organiserad IIVK utgör också en varaktig konflikt. Vad gäller kriteriet om organisation aktualiseras strukturen hos parterna i konflikten. 51 Statliga aktörer presumeras uppfylla kravet på organisation varför fokus i huvudsak riktas mot de icke-statliga aktörerna. För att en icke-statlig aktör ska betraktas som en part i konflikten måste de ha en viss nivå av organisation samt en ledarstruktur. Det är därför som domstolen i ovanstående citat betecknar dessa aktörer som organized armed groups. För att kunna avgöra huruvida en icke-statlig aktör är tillräckligt organiserad görs en bedömning utifrån ett antal faktorer. Innan faktorerna presenteras ska det betonas att de inte utgör krav utan istället fungerar som indikatorer på tillräcklig organisation. En helhetsbedömning ska göras för att avgöra huruvida tillräcklig organisation föreligger. 52 Avgörande faktorer för frågan om en väpnad grupp är organiserad är följande: - Användning av högkvarter. - Upprättande av disciplinära regler. - Existens av militära grader. - Kontroll av visst territorium. 46 Pictet (1952), s International Law Association, s Kleffner, para. 202, s ICRC Opinion Paper (2008), s The Prosecutor v Ramush Haradinaj, Idriz Balaj and Lahi Brahimaj, ICTY Judgement, 3 April 2008, Case No. IT T, para. 49, s Angående den följande diskussionen, se The Prosecutor v Ramush Haradinaj, Idriz Balaj and Lahi Brahimaj, ICTY Judgement, 3 April 2008, Case No. IT T, para. 60, s. 32 f. 52 Akande, s

16 - Tillgång till krigsmedel, andra militära redskap, krigare och militär träning. - Möjlighet att planera, samordna och utföra militära operationer. - Möjlighet att agera efter en gemensam militär strategi samt möjlighet att använda militär taktik. - Möjlighet att tala med enad röst och förhandla fram överenskommelser såsom vapenstillestånd och fredsavtal. Vidare tillkommer ytterligare krav på att den väpnade konflikten ska vara tillräckligt intensiv. Detta krav kommer till uttryck i kriteriet om intensitet. Konfliktens tidsaspekt har en mindre betydelse för bedömningen av intensiteten. 53 Istället tas hänsyn till följande indikatorer: - Vilka vapen och andra militära medel som används. - Antal avfyrade skott och typ av ammunition. - Antal stridande i konflikten och vilka dessa är. - Antal offer samt antal civila flyktingar. - Omfattning av materiell förstörelse. - Inblandning av FN:s säkerhetsråd. 54 Vad gäller regleringen av IIVK aktualiseras den gemensamma artikeln 3 i GC samt traktatsbestämmelserna i AP II. Tillämpningsområdena för dessa två regelverk är olika och måste därför särskiljas. Artikel 3 i GC ger inte uttryck för när bestämmelsen kan tillämpas utan dess tillämpningsområde bestäms genom Tadic-testet. Följaktligen tillämpas bestämmelsen när existensen av en IIVK fastslås, d.v.s. när ovan kriterier om organisation, varaktighet och intensitet är uppfyllda. 55 Tillämpningsområdet för AP II är desto snävare då en högre tröskel ställs för tillämpning av traktatsbestämmelserna. Det räcker inte enbart med att en IIVK, enligt Tadic-testet, existerar utan därtill tillkommer diverse krav. Enligt artikel 1 i AP II måste den väpnade konflikten äga rum mellan statliga och icke-statliga aktörer vilket utesluter tilllämpning av AP II i IIVK där flera icke-statliga aktörer, utan statlig inblandning, strider mot varandra. Dessutom stipulerar samma artikel krav på att konfliktens parter ska ha tillräckligt med kontroll över ett visst territorium för att möjliggöra tillämpning av traktatsbestämmelserna i AP II vid genomförandet av militära operationer. Då det råder en avsevärd skillnad mellan tillämpningsområdena för artikel 3 GC och AP II kan det konstateras att det inte finns någon allmän reglering för samtliga IIVK varför varje väpnad konflikt måste bedömas och analyseras enskilt för att kunna konstatera vilka regler som gäller. 53 Se a.a., s The Prosecutor v Ramush Haradinaj, Idriz Balaj and Lahi Brahimaj, ICTY Judgement, 3 April 2008, Case No. IT T, para. 49, s. 27 f. 55 Se Akande, s

17 3.3 Klassificering av den syriska konflikten Som tidigare nämnt strider den syriska statens militära styrkor mot olika organiserade väpnade grupper i den rådande konflikten i Syrien. Huruvida dessa väpnade grupper har skickats till Syrien av andra stater eller huruvida andra stater agerar som finansiärer för dessa är högst oklart. Därför kommer denna uppsats utgå från den vedertagna uppfattningen att de stridande väpnade grupperna i Syrien är icke-statliga aktörer utan utländskt stöd. Med detta som utgångspunkt kan det uteslutas att konflikten i Syrien klassificeras som en IVK. Istället är det intressant att diskutera huruvida situationen i Syrien kan klassificeras som en IIVK och i sådant fall, när konflikten övergick från det initierade upproret som inte reglerades av IHR till en IIVK med följande reglering. Enligt UNHRC skedde den legala övergången någon gång under sommaren Under den perioden bedömdes situationen utgöra en tillräcklig intensiv och utdragen väpnad konflikt. Samtidigt förbättrades de väpnade gruppernas organisation. 56 Även ICRC har i ett uttalande från juli 2012 klassificerat konflikten som en IIVK mellan regeringstrupper och olika organiserade väpnade grupper. 57 Kontentan av dessa uttalanden är att krisen i Syrien övergick från att vara interna uppror till att bli en IIVK vilket medförde att tillämpningen av regelverket för IHR initierades någon gång under maj-augusti 2012, trots att konflikten pågått sedan mars Detta leder till följdfrågan: Varför kunde inte regelverket tillämpas från konfliktens första dag? Vid en närmare undersökning av konfliktens begynnelse (våren 2011) framgår att regeringsstyrkor använde stridsvagnar, granater och annan ammunition mot demonstranter som inte kunde svara tillbaka med liknande medel. 58 Redan då torde kravet på intensitet ha varit uppfyllt. Dock var det civilbefolkningen och inga organiserade väpnade grupper som demonstrerade vilket rimligen förklarar varför UNHRC avvaktade tills rekvisitet om organisation ansågs uppfyllt innan några uttalanden om existensen av IIVK och tillämpning av IHR förmedlades. 59 I november 2011 meddelade UNHRC att de inte kunde fastställa huruvida kriterierna om organisation eller intensitet var uppfyllda. 60 Konflikten i Syrien betraktades således inte som en IIVK varför regelverket för IHR inte aktualiserades i 2011 års rapporter. Vidare publicerades en rapport av Human Rights Watch under sommaren 2012 där uppgifter om att de oppositionella väpnade grupperna agerade välorganiserat framgick. Förutom tillräcklig militär kapacitet för att attackera syriska styrkor hade de organiserade väpnade grupperna även kontroll över bemannade kontrollstationer längs Syriens bilvägar vilket i sin tur medförde en kontroll över områdets befolkning. 61 Denna rapport stödjer ovanstående konstaterande om att konflikten övergick till en IIVK under sommaren Ytterligare en aspekt av konflikten i Syrien kan aktualiseras sedan rapporteringar tillkommit om interna strider mellan olika rebellgrupper. 62 Ifall dessa uppgifter stämmer medför detta en ny dimension av den syriska konflikten, en enskild IIVK inom en större IIVK. Parallella IIVK inom en stats territorium möjliggörs då en väpnad konflikt av icke-internationell karaktär även kan uppstå av att olika icke-statliga grupper strider mot varandra. 63 Dock är det svårt att 56 Se A/HRC/21/50, para. 12, s Se 58 Se A/HRC/18/53, para , s Rebellgruppen FSA bildades inte förrän augusti 2011, se 60 A/HRC/S-17/2/Add.1, para. 99, s Human Rights Watch (2012), s. 32 f och 63 Se avsnitt

18 fastställa att en väpnad konflikt mellan de icke-statliga aktörerna råder då en bedömning av kriterierna om organisation, varaktighet samt intensitet inte kan genomföras p.g.a. brist på detaljerad information. 3.4 Analys Det räcker med en flyktig jämförelse mellan IVK:s regelverk och reglerna för IIVK för att konstatera att förstnämnda typen är betydligt mer reglerat i traktater. Stater förefaller vara mer villiga att, genom förhandlingar, upprätta regler och förhållningssätt i väpnade konflikter av internationell karaktär. Varför det verkar vara på detta sätt kan man bara spekulera om. Med tanke på att upprättande av regler för väpnade konflikter förutsätter någon form av politisk vilja är det rimligt att tro att gapet av traktatsbestämmelser för IIVK grundar sig i politiska meningsskiljaktigheter. Sådana meningsskiljaktigheter kan ha en grund i en inställning bland stater att andra stater inte bör intervenera i frågor som berör interna angelägenheter, såsom exempelvis uppror (initierande skedet av en IIVK). En sådan inställning är tämligen logisk då artikel 2(7) i FN-stadgan stipulerar ett förbud mot att ingripa i en stats inrikesfrågor. Den politiska oviljan att reglera IIVKs kan också förklaras med att stater är rädda för att förlora sin jurisdiktion när traktatsbestämmelser om interna konflikter förhandlas fram. Statliga makthavare förlorar många politiska poäng om de inte har förmåga att åtala och straffa individer som, enligt statens nationella lagar, begår kriminella gärningar. Vidare är det viktigt att poängtera att skiljaktigheterna mellan regelverken för de olika typerna av väpnade konflikter under de senaste decennierna minskat. Tack vare den internationella sedvanerättens funktion tillämpas idag regler som egentligen stadgades för IVK även i IIVK. 64 Det grundläggande syftet bakom klassificeringsförfarandet är densamma som det huvudsakliga syftet med IHR, nämligen att reducera onödigt lidande och samtidigt respektera behovet av våldsanvändning. 65 Det finns dock ett dilemma med klassificeringsförfarandet då en konflikt mellan statliga och icke-statliga aktörer inom en viss stats territorium som uppfyller kriterierna om intensitet och varaktighet men brister avseende organisation inte betraktas som en IIVK. Inte heller kan en sådan konflikt klassificeras som en IVK p.g.a. den icke-statliga inblandningen. En sådan konflikt skulle således inte anses vara en väpnad konflikt ur ett internationellt humanitärrättsligt perspektiv och följaktligen skulle regelverket inte kunna tillämpas. Konkret skulle det innebära att civilbefolkningen som bevittnar eller drabbas av konflikten inte åtnjuter ett humanitärrättsligt skydd mot attacker enbart p.g.a. att konflikten inte är tillräckligt organiserad. Civila blir således, ur ett humanitärrättsligt perspektiv, lagliga mål och självfallet skulle detta inte anses upprätthålla det bakomliggande syftet med förfarandet. Denna problematik har den syriska befolkningen drabbats av då konflikten i Syrien, som tidigare konstaterats, inte klassificerades som en IIVK förrän någon gång under sommaren En konflikt hade således pågått i över ett års tid innan syrierna erhöll humanitärrättsligt skydd. 66 Som en följd av dilemmat uppkommer frågan: Vad är det som skapar risken för att en intern blodig konflikt kan fortgå utan att den regleras av IHR? I fallet Syrienkonflikten var det kriteriet om organisation som hindrade implementering av IHR, trots en pågående intensiv och varaktig konflikt. Det kan ifrågasättas huruvida kriteriet om organisation är verklighetsförank- 64 Fleck, para. 1212, s Se tidigare avsnitt Notera att syrierna var skyddade mot attacker genom mänskliga rättigheter. Emellertid utesluts sådana aspekter utesluts i denna uppsats, se avsnitt 1.5. Det humanitärrättsliga skyddet torde inte vara bättre än det skydd som mänskliga rättigheter erbjuder, ändock är det ett problem att humanitärrättens skydd inte kan tillämpas förrän långt efter att uppror och liknande bryter ut. 15