FN:s säkerhetsråds plikt att ingripa vid hot mot internationell fred och säkerhet: Har vetorätten spelat ut sin roll?

Transkript

1 J U R I D I C U M FN:s säkerhetsråds plikt att ingripa vid hot mot internationell fred och säkerhet: Har vetorätten spelat ut sin roll? Johanna Kastensson VT 2015 RV4460 Rättsvetenskap C (C-uppsats), 15 högskolepoäng Examinator: Anna Gustafsson Handledare: Ola Engdahl

2 Förkortningslista Draft Articles 1966 Draft Articles on The Law of Treaties with Commentaries (1966) Draft Articles 2001 Draft Articles on State Responsibility for Internationally Wrongful Acts with Commentaries (2001) EU Europeiska Unionen FN Förenta Nationerna FN-stadgan Förenta Nationernas Stadga (1945) Folkmordskonventionen Konventionen om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord (1948) ICC Internationella brottsdomstolen (International Criminal Court) ICJ Internationella domstolen (International Court of Justice) ICJ-stadga Internationella domstolens stadga ICTR Internationella Rwandatribunalen (International Criminal Tribunal for Rwanda) ICTY Internationella krigsbrytartribunalen för forna Jugoslaven (International Criminal Tribunal for the Former Yugoslavia) ILC FN:s folkrättskommission (International Law Commission) NATO Nordatlantiska fördragsorganisationen NF Nationernas Förbund ICISS International Commission on Intervention and State Sovereignty R2P Principen om skyldighet att skydda (Responsibility to Protect) Romstadgan Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen (1998) UNHCR FN:s flyktingorgan (United Nations High Commissioner for Refugees) Wienkonventionen Wienkonventionen om traktaträtten (1969)

3 Sammanfattning FN grundades under andra världskrigets slutskede i syfte att bevara världsfreden. Säkerhetsrådet etablerades i syfte att bära huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. En förutsättning för att FN skulle inrättas var att andra världskrigets vinnande makter, d.v.s. främst USA, Storbritannien Ryssland, sedermera även Kina och Frankrike, skulle ha dels en permanent plats i FN:s säkerhetsråd dels vetorätt beträffande särskilt viktiga frågor. Desperationen efter fred kom att underminera vetorättens framtida maktfullhet. Till följd av dagens omfattande konflikter världen över debatteras huruvida säkerhetsrådet fullföljer sin primära uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet. De permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas vetorätt och egna politiska och ekonomiska intressen hävdas ligga till grund för säkerhetsrådets passivitet beträffande kriserna i Syrien, Irak, Gaza, Israel och Ukraina. Med hänsyn till principen om staters suveräna likställdhet, non-interventionsprincipen och våldsförbudet krävs att en konflikt anses utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet för att säkerhetsrådet ska kunna vidta tvångsåtgärder enligt FN-stadgans kapitel VII. Säkerhetsrådet äger ensamrätt att besluta då en konflikt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet, oavsett om den innefattar flertalet stater eller om konflikten är begränsad till en stats terrarium. Säkerhetsrådet äger också ensamrätt att avgöra vilka åtgärder som krävs för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Vad det gäller sådana beslut har de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet vetorätt. Det innebär att för att en konflikt ska beslutas att kräva internationellt ingripande krävs att samtliga permanenta medlemmar är eniga, vilket sällan tycks vara fallet. Principen om R2P infördes 2005 för att berättiga säkerhetsrådet möjlighet att ingripa militärt i konflikter, som inte nödvändigtvis utgör ett internationellt hot, i syfte att hindra allvarliga övergrepp mot civila. Principen är däremot inte bindande och medför således inte inga rättsliga skyldigheter för säkerhetsrådet att ingripa i sådana situationer. Förbud som anses vara normer av jus cogens är tvingande folkrätts normer som står högst upp i den internationella rättshierarkin. Likt stater och andra internationella aktörer har FN och säkerhetsrådet en negativ skyldighet att avstå från att begå handlingar som anses utgöra förbud av jus cogens status. Däremot tycks säkerhetsrådet inte ha en särskild skyldighet att ingripa i konflikter som riskerar att allvarligt bryta mot jus cogens förbud. Det kan anses att säkerhetsrådet har en plikt att agera då det är fråga om folkmord. Förbudet mot folkmord och dess status som en jus cogens norm, samt Folkmordskonventionens förpliktelser, medför skyldigheter erga omnes. Likt stater, kan det innebära att säkerhetsrådet har en positiv skyldighet att agera i syfte att förhindra och stoppa omfattande mänskligt lidande. Dock är det viktigt att understryka det faktum att säkerhetsrådet är dess egna maktgivare. Då säkerhetsrådet beslutar att inte ta sitt ansvar och agera genom att konstatera att en konflikt, som riskerar att allvarligt bryta eller allvarligt bryter mot jus cogens förbud, finns risken att stater beslutar att vidta militära åtgärder, utan auktorisering av säkerhetsrådet. Det riskerar att medföra att säkerhetsrådet tappar sin auktoritet som det enda organ att besluta i frågor beträffande fred och säkerhet. Likaså riskeras sedvanerättens och FN-stadgans våldsförbud att undermineras, vilket kan komma att innebära ett verkligt hot för världsfreden.

4 Innehållsförteckning 1 Inledning Bakgrund Syfte och frågeställningar Metod och material Avgränsningar Disposition FN och FN-stadgan Inledning Inrättandet av FN FN:s ändamål och huvuduppgifter Våldsförbudet och dess innebörd Undantag till våldsförbudet Säkerhetsrådet, vetorätten och FN-stadgan Inledning Säkerhetsrådets medlemmar Säkerhetsrådets befogenheter Principen om R2P ICISS World Summit Outcome Document Vetorätten i säkerhetsrådet Bakgrund Innebörd och funktion Användandet av vetorätten Jus cogens Inledning Innebörd och funktion Förbud som utgör status av jus cogens Säkerhetsrådet, konflikter och jus cogens Inledning Internationell konflikt Nationell konflikt En nationell konflikt som utvecklas till en internationell konflikt En nationell konflikt som innefattar brott mot jus cogens förbud Principen om R2P Vetorättens inverkan Vetorätt kontra folkmord En konsekvens av säkerhetsrådets passivitet Avslutande diskussion och slutsatser Källförteckning... 35

5 5 1 Inledning 1.1 Bakgrund Människorättsorganisationen Amnesty International rapporterade i sin årsrapport att 2014 har varit ett katastrofalt år för mänskliga rättigheter. 1 Den svenska sektionen av Amnesty International har noterat fjolåret som det värsta sedan andra världskriget. 2 I början av 2015 rapporterade UNHCR att det totalt är långt över 50 miljoner människor världen över som är på flykt. I mitten av 2014 fick 46,3 miljoner människor hjälp av UNHCR, vilket är 3,4 miljoner fler människor än i slutet av Siffran har stigit till den högsta någonsin. 3 António Guterres, FN:s flyktingkommissarie, har hävdat att dramatiska humanitära konflikter kommer fortskrida om det internationella världssamfundet fortsätter att misslyckas med att förhindra att nya konflikter uppstår samt att hitta politiska lösningar på redan existerande konflikter. 4 Enligt Amnesty International är de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarnas, d.v.s. USA, Storbritannien Ryssland, Kina och Frankrike, vetorätt samt deras egna politiska och ekonomiska intressen som har hindrat FN från att agera på kriserna i Syrien, Irak, Gaza, Israel och Ukraina. 5 Därmed uppmanar Amnesty International de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet att ge upp sin vetorätt i särskilt allvarliga situationer där massövergrepp som; krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord begås. 6 Enligt Romstadgans artikel 5 räknas folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott vara de mest allvarliga brotten som angår hela det internationella samfundet. Folkmord är också ett förbud som är klart konstaterat tillhöra kategorin av jus cogens förbud, som enligt internationell rätt är tvingande folkrättsnormer. 7 Enligt artikel 53 i Wienkonventionen (1969) kan sådana förbud aldrig avtals bort. Huruvida brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott tillhör kategorin av jus cogens kommer inte behandlas i uppsatsen. Således kommer fokus ligga på förbudet mot folkmord för att statuera ett exempel av förbud med jus cogens status. Vetorätten har ifrågasatts sedan etableringen av FN och dess stadga Enligt Amnesty International skulle en begränsning av säkerhetsrådets vetorätt innebära en ökad möjlighet för världssamfundet att ingripa i konflikter, där allvarliga brott mot mänskliga rättigheter sker. 9 Under 2014 användes vetorätten två gånger, varav båda gångerna av Ryssland. Ryssland blockerade dels en resolution som fördömde en folkomröstning beträffande Krims rättsliga status, dels en resolution som fördömde Syriens regering. 10 Redan under 2012 använde Ryssland och Kina sin vetorätt beträffande Syriensituationen. De blockade dels en resolution som stödde en fredsplan för Syrien, dels en resolution om genomförandet av en fredsplan för Syrien. 11 Amnesty International har framhållit att det troligtvis inte hade varit möjligt för Ryssland och Kina att blockera de föreslagna FN-insatserna mot våldet i Syrien om en sådan 1 Amnesty International report 2014/15, s Aftonbladet, 25 februari UNHCR, 7 januari UNHCR, 7 januari Ljungman, Amnesty International 25 februari Ljungman, Amnesty International 25 februari Se t.ex. Barcelona Traction 1970 para ; se även Armed Activities on the Territory of the Congo 2006 para Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s Ljungman, Amnesty International 25 februari 2015; se även Ankarvik, Skånskan 25 februari Ankarvik, Skånskan 25 februari 2015; se även FN-förbundet 9 februari FN-förbundet 9 februari 2012.

6 6 begränsning av vetorätten hade existerat. 12 Det kan spekuleras kring hur en begränsning av vetorätten skulle komma att inverka på säkerhetsrådets beslutsfattande beträffande militära interventioner. Däremot skulle en begränsning av vetorätten troligtvis inte förändra det faktum att säkerhetsrådet dels är det enda organ som har befogenhet att avgöra då en konflikt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet, dels också är det enda organ som kan auktorisera en militär invasion då det är fråga om ett sådant hot. Det innebär att i praktiken har säkerhetsrådet befogenhet att ingripa i både internationella och inomstatliga konflikter om konflikten ifråga anses, enligt säkerhetsrådet, utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. Med respekt för statssuveränitetsprincipen, våldsförbudet och non-interventionsprincipen, vilka inom folkrätten är grundläggande, hindras likväl FN som dess medlemsstater från att ingripa i en konflikt som inte utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet. Uppsatsen kommer att spegla hur det i teorin kan komma att skilja på internationella konflikter och nationella konflikter beträffande säkerhetsrådets skyldigheter och befogenheter att agera militärt. Efter förintelsen under andra världskriget, folkmorden som begicks under 1990-talet i f.d. Jugoslavien, Rwanda och massmördandet i Srebrenica under Kosovokriget, uppstod frågan om balansen mellan å ena sidan principen om respekten för staters suveräna likställdhet å andra sidan auktorisering av militära interventioner i syfte att förhindra allvarliga övergrepp mot civila. 13 Som ett svar på frågan infördes principen om R2P år Även om principen inte är en rättsligt bindande princip råder det i doktrin oklarheter kring principens rättsliga status. Principens rättsliga status är en avhängig aspekt då det uppstår en konflikt, som säkerhetsrådet bedömer inte utgör ett internationellt hot, men som tycks bryta mot förbud av jus cogens karaktär. Således kommer uppsatsen behandla säkerhetsrådets skyldigheter och befogenheter enligt FN-stadgan beträffande konflikter som riskerar att allvarligt bryta mot jus cogens förbud, med särskilt fokus på förbudet mot folkmord. 1.2 Syfte och frågeställningar Det sammantagna syftet med uppsatsen är att undersöka FN:s säkerhetsråds skyldigheter och befogenheter beträffande militära ingripanden i dels i internationella konflikter, dels i nationella konflikter, som riskerar att allvarligt bryta mot ett jus cogens förbud. Syftet inkluderar att undersöka huruvida användande av vetorätten bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar kan komma att påverka säkerhetsrådets uppgift att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Avslutningsvis inkluderar syftet även att föra en diskussion kring situationen som kan komma att uppstå då säkerhetsrådet beslutar att inte agera genom en militär intervention, som resulterar i att andra aktörer åtar sig säkerhetsrådets uppgift i syfte att stoppa brott mot jus cogens förbud. För att uppnå syftet med uppsatsen kommer två frågeställningar att besvaras. Den första frågeställningen är huruvida säkerhetsrådet har en plikt, enligt FN-stadgan, att agera militärt för att upprätthålla internationell fred och säkerhet? Den andra frågeställningen är huruvida säkerhetsrådet har en särskild plikt att agera militärt vid situationer som riskerar att allvarligt bryta mot förbudet mot folkmord eller mot andra normer av jus cogens karaktär? Som en naturlig diskussionspunkt följer frågan huruvida det internationella världssamfundets respekt för våldsförbudet och säkerhetsrådet påverkas då en militär intervention inte auktoriseras. 12 Ankarvik, Skånskan 25 februari Svenska FN-förbundet 2009, s. 3-5.

7 7 1.3 Metod och material För att uppnå uppsatsen syfte besvaras frågeställningarna utifrån en rättsdogmatisk metod i vid mening. Den rättsdogmatiska metoden innebär att man genom, att tolka rättsregler utifrån vedertagna rättskällor, försöker fastställa gällande rätt. 14 Folkrätten grundar sig på att det är staterna som skapar rätten. Bindande rätt uppstår därmed på grund av att stater ger sitt samtycke. 15 Enligt artikel 38(1) i ICJ:s stadga anses trakt, internationell sedvänja, allmänna rättsgrundsatser, praxis och doktrin tillhöra folkrättens källor. Uppsatsen fastställer i kapitel två till tre gällande rätt främst utifrån FN-stadgan, men kompletteras även av rättsfall, doktrin och litteratur. Vad det gäller undersökningen om permanenta säkerhetsrådsmedlemmars vetorätt spelar doktrin och litteraturen en särskild roll, då FN-stadgans artikel 27 endast fastställer röstförfarandets existens. Beträffande den icke rättsligt bindande principen om R2P används även till stor del rapporter dels från ICISS, dels från FN:s generalförsamling. Särskilt fokus läggs på 2005 års Generalförsamlingsresolution World Summit Outcome Document, som etablerade den FN-rättsliga principen om R2P. Vidare, i uppsatsens följande kapitel, fastställs gällande rätt utifrån FN-stadgan. Uppsatsen beaktar även Romstadgan, Wienkonventionen samt Folkmordskonventionen, för att försöka fastställa innebörden och funktionen av jus cogens förbud. För att fastställa normer som innehar jus cogens status och medför skyldigheter erga omnes, samt för att fastställa andra sedvanerättsliga normer, används särskilt internationella rättsfall och andra avgöranden. Uppsatsens femte kapitel diskuterar och analyserar uppsatsens föregående tre kapitel och frågeställningarna till stor del, utifrån doktrin, litteratur och officiella FN-dokument. Då folkrätten är ett vidsträckt rättsområde medför den omfattande mängd material. Därmed är material valt i syfte att föra uppsatsen framåt, samt i syfte att spegla en objektiv uppfattning av uppsatsens huvudsakliga område. Den störta delen av materialet är på engelska, vilket innebär att uppsatsen till stor del består av författarens egna översättningar. Avslutningsvis, en viktig aspekt att nämna är att även om uppsatsen syftar till att utreda en juridisk aspekt tenderar den folkrättsliga debatten om FN och dess säkerhetsråd att skifta något mellan juridiska och politiska aspekter. 1.4 Avgränsningar Då ämnet är komplext och inkluderar många aspekter krävs tydliga avgränsningar. Uppsatsen är begränsad till att fokusera på förbudet mot folkmord. Således lämnas resterande förbud enligt Romstadgans artikel 5 därhän. Då uppsatsen är begränsad till att undersöka FN:s säkerhetsråds skyldigheter och befogenheter att ingripa militärt i konflikter, som riskerar att allvarligt bryta mot förbudet mot folkmord, utelämnas diskussionen kring hur en militär intervention rent praktiskt går till. Då uppsatsen är begränsad till militära interventioner som är auktoriserade av säkerhetsrådet kommer principen om staters rätt till självförsvar vid ett väpnat angrepp inte att redogöras för. Likaså förs inte en diskussion beträffande säkerhetsrådets övriga kompetens. Likaledes förs inte en diskussion huruvida säkerhetsrådets allmänna kompetens kan anses vidga dess rätt till tvångsåtgärder enligt FN-stadgans kapitel VII. Vad det gäller säkerhetsrådets permanenta medlemmars vetorätt undersöker uppsatsen inte vad en reform av vetorätten skulle kunna komma att innebära. Beträffande doktrin om jus cogens redogör uppsatsen inte för hur en norm får status av jus cogens. 14 Kleineman s. 21; se även Sandgren s The Case of the SS Lotus 1927 s. 18.

8 8 1.5 Disposition Uppsatsen är uppdelad i sex kapitel, varav det första är ett inledande kapitel där det redogörs för uppsatsens bakgrund, syfte, frågeställningar, metod, material, avgränsningar och disposition. Varje följande kapitel introduceras av ett inledande avsnitt. Det andra kapitlet behandlar FN och är uppdelat i fyra avsnitt. Kapitlet redogör för bakgrunden och uppkomsten av FN och dess stadga (avsnitt 2), FN:s mål och huvuduppgifter (avsnitt 3). Därefter behandlas kapitlet det folkrättsliga våldsförbudet och dess undantag (avsnitt 4). Följaktligen behandlar uppsatsens tredje FN:s säkerhetsråd, och består av fem avsnitt. Kapitlet redogör för säkerhetsrådets medlemmar (avsnitt 2) och befogenheter (avsnitt 3). Följande avsnitt speglar principen om R2P och dess tillkomst (avsnitt 4). Därefter behandlas uppkomsten av säkerhetsrådets permanenta medlemmars vetorätt, dess innebörd, funktion och användande. Uppsatsens fjärde kapitel berör doktrin om jus cogens, och är uppdelat i tre avsnitt. I kapitlet redogörs för innebörden och funktionen av jus cogens normer (avsnitt 2) samt för förbud som anses inneha status av jus cogens (avsnitt 3). Kapitel fem diskuterar och analyserar säkerhetsrådet och dess plikt att upprätthålla internationell fred och säkerhet, och består av fem avsnitt. Kapitlet diskuterar och analyserar säkerhetsrådets plikt att agera militärt vid en konflikt som anses utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet (avsnitt 2). Därefter diskuteras och analyseras huruvida säkerhetsrådet har en särskild plikt agera militärt beträffande en konflikt som allvarligt riskerar att bryta mot jus cogens förbud (avsnitt 3). Följande avsnitt behandlar vetorättens inverkan på säkerhetsrådets beslutsfattande. Avsnittet ställer också vetorätten och dess inverkan i förhållande till förbudet mot folkmord (avsnitt 4). I kapitlets sista avsnitt förs en diskussion huruvida säkerhetsrådets passivitet kan komma att påverka medlemsstaternas respekt våldsförbudet och för säkerhetsrådet (avsnitt 5). I uppsatsens sjätte kapitel framförs de avslutande kommentarerna och uppsatsens slutsatser.

9 5 2 FN och FN-stadgan 2.1 Inledning Det internationella rättssystemet är komplext, då det består av många lagar, regler, principer och normer, som har i syfte att reglera samspelet bland världens alla internationella stater och aktörer. Det handlar inte bara om förhållandet stater emellan, utan omfattar även organisationer och andra aktörer. Likaledes berörs företag och enskilda emellertid också av folkrätten. Följande kapitel redogör för bakgrunden till stormakternas initiativ att grunda FN under andra världskrigets slutskede, organisationens syfte och dess roll inom det internationella världssamfundet. Kapitlet redogör även för folkrättens fundamentala princip om förbudet att använda våld stater emellan. För att besvara uppsatsens frågeställningar och därmed uppnå uppsatsens syfte är förståelsen av FN som helhet, samt en del av folkrättens fundamentala principer och normer, grundläggande. Därmed syftar kapitlet till att belysa aspekter beträffande inrättandet av FN, dess syfte och roll, samt beträffande våldsförbudet och dess betydelse för folkrätten, som är väsentliga för uppsatsens ändamål. 2.1 Inrättandet av FN År 1919 undertecknades fredsavtalet Versaillesfördraget, som blev slutpunkten för första världskriget. Som en del av fredsavtalet bildades världsorganisationen NF år 1920, i syfte att förhindra krig och främja internationellt samarbete. 16 NF blev dock aldrig tillräckligt starkt, vilket resulterade i att organisationen stod maktlös inför upptrappningen till det som kom att bli andra världskriget. En betydande faktor till NF:s misslyckande var att USA aldrig blev medlem och att Tyskland, Italien och Japan trädde ur organisationen under 1930-talet. Organisationen upplöstes strax efter andra världskrigets slut år NF ersattes sedermera av FN, som bildades officiellt den 24 oktober Likt NF:s syfte är FN:s främsta syfte att bevara världsfreden. Det framgår av FN-stadgans inledande ord att världens stormakter var överens om att skapa en internationell organisation i syfte att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden. 18 Tanken var att på nytt betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer. 19 Man var fast besluten om att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten 20 samt att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet. 21 De inledande förhandlingarna som skulle komma att leda till bildandet av FN och dess stadga började dock redan 1941, då USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill antog Atlantdeklarationen; en programförklaring om världen efter kriget. Under ett möte i Washington, USA, i januari 1942 ställde 16 Bring 1992 s FN-förbundet, 19 september FN-stadgan, inledande ord ( preamble ), st FN-stadgan, inledande ord ( preamble ), st FN-stadgan, inledande ord ( preamble ), st FN-stadgan, inledande ord ( preamble ), st. 4.

10 6 sig samtliga närvarande länder, vilka stred mot det nazistiska Tyskland, fascistiska Italien och Japan i det pågående världskriget, bakom Atlantdeklarationen. Därefter fick deklarationen namnet De Förenade Nationernas deklaration. Under en konferens i Dumbarton Oaks, USA, 1944, började FN-stadgan ta sin form, då stormakterna USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Kina, sedermera även Frankrike, skrev ett förslag till stadgan för De Förenade Nationernas Förbund. Under den så kallade Jaltakonferensen i februari 1945 enades USA:s president, Storbritanniens premiärminister och Sovjetunionens ledare Josef Stalin bland annat om att ett säkerhetsråd skulle utformas inom världsorganisationen. Man enades även om att stormakterna skulle inneha en permanent plats i det kommande säkerhetsrådet, samt att de skulle inneha vetorätt beträffande särskilda frågor. Därefter fattades beslutet att kalla sina allierade till en konferens i San Fransisco för att anta den utformade stadgan. Den 25 april 1945 samlades 50 stater i San Francisco för att förhandla och anta FN-stadgan, vilken antogs den 26 april. Ett försök att begränsa säkerhetsrådets makt och dess vetorätt gjordes av medlemsstaterna, men avvisades av stormakterna. FN-stadgan trädde i kraft och FN inrättades officiellt den 24 oktober Idag är 193 länder medlemmar i FN. 22 Således, med hänsyn till 1900-talets två världskrig, var tanken att FN som fredsbevarande organisation skulle komma att bli ett politiskt forum där världens ledare tillsammans skulle förhindra framtida krig. FN-stadgan blev därmed svaret på folkets längtan efter fred. En viktig skillnad att anmärka är att, till skillnad 1900-talets världskrig, drabbas det moderna samhället snarare av nationella konflikter. Fortsättningsvis följer ett avsnitt som redogör för FN:s ändamål och huvuduppgifter enligt FN-stadgan. 2.3 FN:s ändamål och huvuduppgifter I FN-stadgan framgår syftet med FN, dess uppbyggnad, befogenheter, uppgifter, maktfördelning inom organisationen samt medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter. Medlemskapet i organisationen är frivilligt och varje stat har rätt att frivilligt ansluta sig till FN:s traktat. Däremot har de stater som valt att ansluta sig en skyldighet att följa FN-stadgan och folkrättens principer. 23 I FN-stadgans artikel 103 framgår det att, i händelse av en konflikt mellan medlemsstaternas förpliktelser enligt FN-stadgan och deras förpliktelser enligt någon annan internationell överenskommelse, är FN-stadgan överordnad alla traktat. Det innebär således att som medlem i FN erkänns FN-stadgan vara det högst hierarkiska traktatet, vars skyldigheter och rättigheter alltid har företräde. FN:s ändamål och huvuduppgifter framgår främst av FN-stadgans artikel 1 och 2, men anses även kompletteras av FN-stadgans inledande ord då de uttrycker staternas grundtanke vid bildandet av världsorganisationen. 24 Enligt FN-stadgans artikel 1 är FN:s främsta ändamål att upprätthålla internationell fred och säkerhet; att utveckla vänskapliga förbindelser mellan stater; att åstadkomma internationell samverkan vid lösande av internationella problem av ekonomisk, social, kulturell, eller humanitär art och att främja aktning för mänskliga rättigheter och grundläggande fri och rättigheter; samt att utgöra en medelpunkt för samordnade av nationernas verksamhet för dessa gemensamma syften. Artikel 2 anses uttrycka de grundsatser och principer som FN och dess medlemsstater ska handla i överensstämmelse med för att uppnå ändamålen angivna i artikel 1. Följaktligen har det framhållits att principerna i artikel 2 skapar direkta rättigheter och skyldigheter för FN som organisation 22 Bring 1992 s FN-förbundet 12 maj Wolfrum s.108.

11 7 och för dess medlemsstater. 25 Paragraf 1, 6 och 7 i artikel 2 anses vara riktade direkt till FN som organisation. 26 Paragraf 1 fastställer att FN grundar sig på medlemsstaternas suveräna likställdhet, vilket speglar suveränitetsprincipen. Enligt paragraf 6 är det FN:s ansvar att säkerställa att stater som inte är medlemmar i FN handlar i överensstämmelse med FNstadgans grundsatser i den utsträckning som krävs för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. Paragraf 7 fastställer non-interventionsprincipen, d.v.s. att FN, inklusive alla dess organ, inte har rätt att ingripa i frågor som väsentligen faller inom en stats egen behörighet. Paragraf 2 i artikel 2 i FN-stadgan kan anses vara tillämplig även för FN och betydelsefull för säkerhetsrådets kompetens, då den stadgar att [a]lla medlemmar skola för att samtliga skola komma i åtnjutande av de rättigheter och förmåner, som följa av medlemskapet, ärligt fullgöra de förpliktelser, som de åtagit sig enligt denna stadga. Paragrafen understryker vikten av att alla ska fullgöra, i god tro, sina förpliktelser som följer av FN-stadgan. Kolb har hävdat att det även gäller fullföljandet av skyldigheter inom den allmänna folkrätten, vilket innebär att det inte bara är medlemsstaterna som har skyldighet att agera i god tro. 27 Även artikel 2(5) i FN-stadgan är betydande då den förpliktar medlemsstaterna att agera lojalt gentemot FN. Danelius har därmed framfört att artikeln ger uttryck för den FN-rättsliga lojalitetsprincipen. 28 ICJ framhöll i målet Certain Expenses of the United Nations att det faller sig naturligt att FN:s primära syfte är att upprätthålla internationell fred och säkerhet, eftersom det kan anses vara en förutsättning för att ens kunna uppfylla de övriga syftena. 29 Enligt doktrin existerar dock skilda åsikter huruvida ändamålet att upprätthålla internationell fred och säkerhet enligt artikel 1(1) i FN-stadgan väger tyngre i jämförelse med resterande ändamål i artikeln. Likt ICJ hävdade Goodrich och Hambro, redan år 1946, att inget av de andra ändamålen kan uppnås utan fred och säkerhet. 30 Likaså har Degni-Segui anfört att säkerhetsrådets ansvar för att upprätthålla internationell fred och säkerhet går före resterande ändamål. 31 Även Wolfrum har framhållit att FN:s essentiella ändamål är att upprätthålla internationell fred och säkerhet. 32 Svanberg har hävdat i sin avhandling att artikel 1:s resterande paragrafer, 2 4, beskriver FN:s övriga ändamål. Till skillnad från paragraf 1 verkar artikelns följande paragrafer handla om globalt samarbete i ett bredare perspektiv med syftet att skapa benägna politiska, ekonomiska och sociala villkor, respekt för mänskliga rättigheter och främja samarbete mellan staterna. 33 Enligt de Wet kan däremot inte ändamålen och principerna i artikel 1 och 2 tolkas innebära att upprätthållandet av internationell fred och säkerhet får ske helt på bekostnad av artikel 1:s paragraf 2 4. Det innebär att säkerhetsrådet måste göra en avvägning mellan å ena sidan dess primära ändamål å andra sidan dess sekundära ändamål. de Wet har förespråkat att det däremot kan komma att ske en begränsning av de sekundära ändamålen, utan att eliminera dess huvudsakliga innehåll, till förmån för de primära. 34 Svanberg har vidare anfört att en sådan avvägning kan innebära att paragraf 1 erhåller försteg vid en tolkning huruvida en handling strider mot artikel Svanberg s Svanberg s Kolb s Danelius s Certain Expenses of the United Nations 1962 s Goodrich och Hambro s Degni-Segui, Article 24: Fonctions et povoirs, La Charte des Nations Unes Commentaire article par article sous la direction de Jean Pierre Côt et Alain Pellet, Econimia Bruylant (1985), s. 466, cit efter Svanberg s Wolfrum s.109, Svanberg s de Wet 2004 s Svanberg s

12 8 Således verkar det råda enighet beträffande att FN:s primära ändamål är att upprätthålla internationell fred och säkerhet, vilket även tycks överensstämma med syftet till inrättandet av FN. Däremot är det något oklart i vilken utsträckning upprätthållandet av internationell fred och säkerhet kan komma att ske i förhållande till respekten för FN:s resterande ändamål. För att tydliggöra FN:s roll beträffande upprätthållandet av internationell fred och säkerhet redogör följande avsnitt för FN-stadgans och sedvanerättens våldsförbud. 2.4 Våldsförbudet och dess innebörd Som tidigare nämnt erkänner FN-stadgans artikel 2(1) varje FN-medlemsstats suveräna likställdhet. Därmed uppmanar paragraf 3 att [a]lla medlemmar skola lösa sina internationella tvister med fredliga medel på sådant sätt, att internationell fred och säkerhet samt rättvisan icke sättas i fara. Följaktligen statueras paragraf 4 våldsförbudet, som är riktat åt medlemsstaterna. Våldsförbudet innebär att [a]lla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld, vare sig riktat mot någon annan stats territoriella integritet eller politiska oberoende, eller på annat sätt oförenligt med [FN:s] ändamål. Förbudet att använda eller hota att använda våld är en grundläggande princip inom den internationella rätten och inom det internationella världssamfundet. 36 ICJ anförde i målet Armed Activities on the Territory of the Congo att våldsförbudet i artikel 2(4) är en av FNstadgans hörnstenar. 37 I målet Militarv and Paramilitary Activities in and against Nicaragua fastslog ICJ att FN-stadgans våldsförbud och det sedvanerättsliga våldsförbudet är samma regel. 38 Således är förbudet accepterat att dels utgöra en sedvanerättslig norm, dels att även tillhöra de förbud som har jus cogens karaktär. 39 Generellt tolkas begreppet våld som militärt våld, vilket innebär att artikeln inte omfattar förbud mot politiska eller ekonomiska påtryckningar. Artikeln omfattar endast förbud mot mellanstatligt våld; inte inomstatligt våld, 40 vilket betyder att det inte förbjuder rebeller att starta ett inbördeskrig eller att det hindrar staten från att använda våld gentemot rebellerna. Med hänvisning till statssuveränitetsprincipen har varje stat själva rätt till att bestämma över sitt territorium. Ger staten däremot ett godkännande till en annan stat att använda våld inom staten omfattas inte situationen av våldsförbudet, så länge medgivandet är genuint. 41 Våldsförbudets jus cogens status påverkar emellertid inte giltigheten av ett sådant medgivande. 42 Förbudet att använda eller hota att använda våld gäller bara och skyddar endast stater. Förbudet gäller oavsett om staterna har erkänt varandra som stat. Därmed omfattas även stater som inte har anslutit sig till FN av våldsförbudet. Däremot är icke-medlemstater inte bundna av våldsförbudet med hänvisning till FN-stadgan. 43 Däremot är de bundna av våldsförbudet med hänvisning till att det är ett förbud som innehar status av jus cogens, som är bindande för alla aktörer. Således är icke-medlemstater bundna av förbudet på en sedvanerättslig grund. 36 Randelzhofer och Dörr s Armed Activities on the Territory of the Congo 2006 para Militarv and Paramilitary Activities in and against Nicaragua 1986 para. 190; se även Andersson, Tidskrift för Folkets Rättigheter 12 juni Randelzhofer och Dörr s Lindholm, SvJT 2001 s Randelzhofer och Dörr s Randelzhofer och Dörr s Randelzhofer och Dörr s. 213.

13 9 Likt icke-medlemsstater är internationella organisationer inte bundna av våldsförbudet med hänvisning till FN-stadgans artikel 2(4), eftersom internationella organisationer inte kan bli medlemmar i FN. Däremot tillhör det sedvanerätten att internationella organisationer, så som NATO och EU som kan genomföra militära operationer, anses vara bundna av förbudet. Således är även FN bundet av våldsförbudet Undantag till våldsförbudet Det finns två undantag till våldsförbudet: säkerhetsrådets rätt till tvingade åtgärder under kapitel VII och staters rätt till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. 45 Som framgår av FN-stadgan är det endast säkerhetsrådet som kan auktorisera lagligt våldsanvändande i syfte av att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet enligt FNstadgans kapitel VII. Det betyder, att så länge säkerhetsrådet inte auktoriserar sådan våldsanvändning, eller skäl för självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51 föreligger, är stater bundna av våldsförbudet enligt artikel 2(4) i FN-stadgan. Likaledes är FN och dess säkerhetsråd själva bundna av non-interventionsprincipen enligt artikel 2(7). 46 Beslutet är därmed bindande. FN-medlemsstater är bundna att fullfölja beslut tagna av säkerhetsrådet. Således är medlemsstaterna berättigade att använda våld mot en annan stat om den agerar under ett resolutionsbeslut av FN:s säkerhetsråd, antaget under kapitel VII FN-stadgan. 47 Då säkerhetsrådet dels är det enda organ som har befogenhet att avgöra då en konflikt utgör ett hot mot internationell fred och säkerhet, dels också är det enda organ som kan auktorisera en militär invasion då det är fråga om ett sådant hot, är det onekligen viktigt att säkerhetsrådet tar sitt ansvar för att inte stater ska agera i strid med våldsförbudet. Följande kapitel fokuserar därmed på säkerhetsrådets roll som huvudansvarig för upprätthållandet av den internationell fred och säkerhet. 44 Randelzhofer och Dörr s Bring m.fl s Orakhelashvili, The European Journal of International Law 2005 s Randelzhofer och Dörr s. 220.

14 10 3 Säkerhetsrådet, vetorätten och FN-stadgan 3.1 Inledning Då det sammantagna syftet med uppsatsen är att undersöka säkerhetsrådets skyldigheter och befogenheter beträffande militära ingripande i konflikter krävs grundlig förståelse för säkerhetsrådet, dess makt och medlemmar. Det är även viktigt att belysa även uppkomsten av säkerhetsrådet för att få en komplett förståelse. Kapitlet syftar till att undersöka säkerhetsrådets befogenheter och skyldigheter att ingripa militärt i konflikter som utgör hot mot den internationella freden och säkerheten. Det syftar även till att undersöka huruvida säkerhetsrådet har befogenheter eller skyldigheter att ingripa militärt i en nationell konflikt, som inte nödvändigtvis utgör ett hot mot den internationella freden och säkerheten, men som riskerar att allvarligt bryta mot förbudet mot folkmord. Kapitlet syftar även till att redogöra för de permanenta medlemmarnas vetorätt enligt FNstadgan och hur användandet av vetorätten kan komma att spela en väsentlig betydelse vid beslutsfattande om en militär intervention. 3.2 Säkerhetsrådets medlemmar På grund av NF:s misslyckande efter första världskriget och under andra världskriget kom man vid grundandet av FN överens om att inrätta säkerhetsrådet. Tanken var att skapa ett organ som skulle kunna agera direkt och effektivt vid uppkomsten av en konflikt. 48 Följaktligen etableras artikel 28 i FN-stadgan, som stadgar att säkerhetsrådet ska vara organiserat på så vis att det kan fungera oavbrutet. Därigenom krävs det också att varje medlem av säkerhetsrådet ständigt är företrädd vid FN:s säte. Enligt artikel 7 i FN-stadgan är säkerhetsrådet ett av FN:s huvudorgan, vilket även inkluderar generalförsamlingen, det ekonomiska och sociala rådet, förvaltningsrådet, internationella domstolen samt sekretariatet. Enligt artikel 23(1) i FN-stadgan består säkerhetsrådet av 15 medlemmar, varav Kina, Ryssland, Frankrike, Storbritannien och USA är permanenta medlemmar. De övriga tio medlemmarna utses, enligt artikel 23(1) i FN-stadgan, av generalförsamlingen. Medlemmarna väljs för en mandatperiod på 2 år, vilket framgår av artikel 23(2) i FN-stadgan. I 1945 års version av FN-stadgan bestod däremot säkerhetsrådet av de fem permanenta medlemmarna och endast sex icke-permanenta medlemmar. År 1963, på initiativ från 44 Afrikanska och Asiatiska länder, beslutade generalförsamlingen att utöka antalet icke-permanenta medlemmar i säkerhetsrådet till tio stycken, i syfte att öka demokratin vid beslutsfattandet. De icke-permanenta medlemmarna skulle därmed bestå av fem afrikanska eller asiatiska länder, två länder från Latinamerika, två länder från Västeuropa med omnejd samt ett land från Östeuropa. Ändringarna i FN-stadgan trädde ikraft 31 augusti I januari 1966 bestod säkerhetsrådet således av 15 medlemsstater. 49 Idag består säkerhetsrådets övriga medlemmar av Angola, Chad, Chile, Jordanien, Litauen, Malaysia, Nya Zeeland, Nigeria, Spanien och Venezuela. 50 Som tidigare nämnt var det enligt stormakterna klart att de skulle inneha en permanent plats i säkerhetsrådet, då deras insats under andra världskriget var avgörande. För att bevara 48 Bühler s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s United Nations Security Council, 2015.

15 11 världsfreden ansågs det viktigaste vara att säkerställa fred stormakterna emellan. Följaktligen förs uppsatsen vidare till nästföljande avsnitt, där uppsatsen redogör för säkerhetsrådets befogenheter att ingripa militärt i konflikter som utgör hot mot den internationella freden och säkerheten. 3.3 Säkerhetsrådets befogenheter FN:s säkerhetsråd är det mest maktfulla organ som någonsin etablerats på den globala nivån. 51 Schindlmayr har hävdat att säkerhetsrådet är det FN-organ som innehar störst makt och ansvar. 52 Såsom för FN som organisation tycks respekten för suveränitetsprincipen i artikel 2(1), alla medlemmars skyldighet att fullgöra FN-stadgans förpliktelser i god tro enligt artikel 2(2) samt respekten för non-interventionsprincipen enligt artikel 2(7) vara betydande för att fastställa de yttre ramarna för säkerhetsrådets kompetens. 53 Non-interventionsprincipen är en av FN:s grundläggande principer. 54 Den är tillämplig på alla organ inom FN och alla dess aktiviteter. 55 Artikeln bekräftar att ingen bestämmelse i FN-stadgan berättigar FN eller säkerhetsrådet att ingripa i frågor som faller inom en stats egen behörighet. Varje suverän stat har således rätt att sköta sina egna angelägenheter utan utomstående ingripanden. 56 Artikeln stadgar dock att principen inte ska utgöra ett hinder för vidtagandet av de tvångsåtgärder som FN-stadgans kapitel VII ger uttryck för, i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. På liknande sätt som artikel 2(5) ger uttryck för den FN-rättsliga lojalitetsprincipen hävdar Danelius att principen även framgår i artikel Artikeln begär att medlemsstaterna samtycker till att godtaga och verkställa säkerhetsrådets beslut i överensstämmelse med FN-stadgan, vilket därmed också kan anses indikera på den bindande verkan av ett säkerhetsrådsbeslut. Fortsättningsvis, artikel 24(1) i FN-stadgan fastställer att det är säkerhetsrådet som har huvudansvaret för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. I artikeln framgår det att i samband med att stater blir medlemmar i FN och antar FN-stadgan överlåter medlemsstaterna huvudansvaret för fred och säkerhet till säkerhetsrådet i syfte att trygga ett snabbt och effektivt inskridande från [FN:s] sida samt att de samtycker till att säkerhetsrådet handlar å medlemmarnas vägnar. Enligt artikel 24(2) i FN-stadgan har säkerhetsrådet en skyldighet att handla i överensstämmelse med FN:s ändamål och grundsatser vid upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. Därmed kan det anses att artikeln ger uttryck för den FNrättsliga legalitetsprincipen. 58 Likaledes kan det anses att artikel 1(1) i FN-stadgan ger uttryck för legalitetsprincipen, då den anger att upprätthållandet av internationell fred och säkerhet ska överensstämma med rättvisans och den internationella rättens principer. 59 I artikel 24(2) tillkännages säkerhetsrådet även särskilda befogenheter, vilka finns angivna i kapitlen VI, VII, VIII och XII, för fullgörandet av förpliktelsen att upprätthålla internationell fred och säkerhet, samt att handla å medlemsstaternas vägnar. Säkerhetsrådet tillkännages 51 Orakhelashvili, The European Journal of International Law 2005 s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s Svanberg s Nolte s Nolte s Militarv and Paramilitary Activities in and against Nicaragua 1986 para Danelius s Danelius s Danelius s. 72.

16 12 även befogenheter, som inte uttryckligen nämns i artikel 24(2), men som framgår av artikel 4-6 i kapitel II, artikel 12(1) i kapitel IV, artikel 26 i kapitel V samt i artikel 94(2) i kapitel XIV. Säkerhetsrådet kan generellt inte fatta bindande beslut vad det gäller tvister under kapitel VI, som innefattar fredliga lösningar på tvister som (ännu) inte anses utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet. 60 Enligt artikel 26 äger säkerhetsrådet rätt att föreslå lämpliga tillvägagångssätt eller metoder för sakens tillrättaläggande. Därmed anses besluten snarare vara rekommendationer. Däremot är säkerhetsrådets befogenheter under kapitel VII, som innefattar inskridande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar, omfattande. 61 Under kapitel VII äger säkerhetsrådet rätt att välja mellan att fatta ett beslut som är bindande enligt artikel 25, eller besluta om en rekommendation. 62 Enligt artikel 39 kan säkerhetsrådet vidta tvångsåtgärder i särskilda situationer. Artikel 39 stadgar att [s]äkerhetsrådet fastställer förefintligheten av hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och framlägger förslag eller fattar beslut om vilka åtgärder som skola vidtagas i överensstämmelse med artiklarna 41 och 42 i syfte att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. Artikel 41 innefattar beslut om åtgärder som inte innefattar bruk av vapenmakt. Artikel 42 innefattar däremot säkerhetsrådets rätt att vidta luft-, sjö-, eller landskrafter, som anses nödvändigt för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet, då åtgärder enligt artikel 41 anses vara otillräckliga eller redan visat sig vara otillräckliga. ICJ konstaterade i målet Certain Expenses of the United Nations att det endast är säkerhetsrådet som har befogenhet att besluta om agerande i frågor som rör upprätthållandet av internationell fred och säkerhet. 63 Således, som tidigare konstaterat, beslutar säkerhetsrådet dels när ett agerande från världssamfundet krävs dels hur världssamfundet ska agera för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet. 64 Därigenom kan det anses att säkerhetsrådet innehar en nyckelroll inom FN, eftersom syftet med organisation i sig är att den ska upprätthålla internationell fred och säkerhet. 65 Ett beslut är bindande då säkerhetsrådet beslutar att fastställa att det föreligger hot mot internationell fred och säkerhet enligt kapitel VII, vilket säkerhetsrådet alltså äger enhällig rätt att göra. Till skillnad från rekommendationsbeslut enligt kapitel VI behöver därmed resolutioner enligt kapitel VII inte vara politiskt bindande, i de fall då de snarare anses vara tvångsåtgärder. 66 ICJ konstaterade i målet Legal Consequences for States of the Continued Presence of South Africa in Namibia (South West Africa) notwithstanding Security Council Resolution 276 (1970) att det krävs en noggrann undersökning av säkerhetsresolutionens ordalydelse från fall till fall för att avgöra huruvida ett beslut är bindande. 67 Således kan det konstateras att säkerhetsrådet har befogenhet att besluta om tvångsåtgärder, som innefattar luft-, sjö-, eller landskrafter, då säkerhetsrådet själva anser det nödvändigt för att upprätthålla eller återställa den internationella freden och säkerheten. Kvarstår gör dock frågan huruvida säkerhetsrådet har befogenhet att besluta om likande åtgärder då säkerhetsrådet anser att det rör sig om en inomstatlig konflikt, d.v.s. att konflikten inte anses hota internationell fred och säkerhet. Därmed kommer följande avsnitt redogöra för 60 Schweigman s Schweigman s Boccara, SvJT 1993 s Certain Expenses of the United Nations 1962 s de Wet 2004 s Svanberg s Boccara, SvJT 1993 s Legal Consequences for States of the Continued Presence of South Africa in Namibia (South West Africa) notwithstanding Security Council Resolution 276 (1970) 1971 para. 114.

17 13 principen om R2P, som antagits i syfte att berättiga säkerhetsrådet och världssamfundet att direkt ingripa i en inomstatlig konflikt under särskilda omständigheter. 3.4 Principen om R2P ICISS 2001 Som tidigare nämnt uppstod, till följd av förintelsen under andra världskriget och massmördandet under 1990-talet, frågan om balansen mellan å ena sidan principen om respekten för staters suveränitet å andra sidan auktorisering av militära interventioner i syfte att förhindra allvarliga övergrepp mot civila. 68 Under år 2000 slog Afrikanska Unionen fast i artikel 4(h) i Constitutive Act of the African Union att [u]nionen har rätt att intervenera i en medlemsstat om AU:s församling, med hänsyn till grova omständigheter såsom krigsförbrytelser, folkmord och brott mot mänskligheten, så beslutar [min översättning]. Därmed berättigades avsteg från statsuveränitetsprincipen i särskilt allvarliga situationer. Det skulle komma att dröja fem år innan FN antog en likande princip. Begreppet R2P myntades av Kanadas ICISS under Enligt ICISS:s rapport måste sex kriterier vara uppfyllda för att en humanitär intervention från FN och säkerhetsrådets sida ska komma att bli aktuell. Första kriteriet är right authority, vilket innebär att interventionen måste vara auktoriserad av säkerhetsrådet. Andra kriteriet är just cause, vilket kräver att det måste existera ett omfattande mänskligt lidande för att rättfärdiga en intervention, d.v.s. att det måste vara fråga om folkmord, etnisk resning eller krigsförbrytelser. Det tredje kriteriet är right intention, vilket innebär att syftet med interventionen måste vara att förhindra eller stoppa det omfattande mänskliga lidandet. Fjärde kriteriet är proportional means, vilket betyder att interventionen måste vara proportionerlig, d.v.s. att interventionen är den minsta möjliga åtgärden. Det femte kriteriet är last resort, vilket innebär att interventionen är den absolut sista utvägen och åtgärden att vidta för att förhindra, minska eller stoppa mänskligt lidande. Resonable prospects, är det sista kriteriet, vilket innefattar att den militära interventionen inte ska aktualiseras om det inte finns en rimlig chans att interventionen kan slutföras. 70 Efter ett konstaterande att samtliga kriterier är uppfyllda skulle därmed en humanitär intervention anses, enligt ICISS, vara rättfärdigad World Summit Outcome Document 2005 Stora delar av ICISS:s princip om R2P antogs genom Generalförsamlingens World Summit 2005 Outcome Document, 71 enligt vilken Varje enskild stat har en skyldighet att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. Denna skyldighet omfattar förebyggandet av sådana brott, inklusive uppmuntrandet av sådana brott, genom lämpliga och nödvändiga medel. / / Det internationella samfundet ska, på lämpligaste sätt, uppmuntra och hjälpa stater att utöva denna skyldighet och stödja Förenta Nationerna i att etablera en kapacitet för tidig varning Svenska FN-förbundet 2009, s Svenska FN-förbundet 2009, s Sevastik m.fl. s. 207; se även United Nations, General Assembly 2002 s General Assembly resolution 60/1. 72 Svenska FN-förbundet 2009, s. 6 7; se även General Assembly resolution 60/1 p. 138.

18 14 Det internationella samfundet har också, genom Förenta Nationerna, en skyldighet att använda lämpliga diplomatiska, humanitära och andra fredliga medel, i enlighet med kapitel VI och VIII i FN-stadgan, för att skydda befolkningar från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. I detta sammanhang är [det internationella samfundet] redo att gemensamt agera, beslutsamt och i rättan tid, genom säkerhetsrådet, i enlighet med stadgan, inklusive kapitel VII, från fall till fall och i samarbete med regionala organisationer när så bedöms lämpligt, om de fredliga medlen visar sig otillräckliga och om nationella myndigheter uppenbarligen misslyckas med att skydda sin befolkning från folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. 73 Till skillnad från ICISS:s rapport, begränsades principen om R2P att omfatta förhindrandet av folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten. 74 Folkmord anses dessutom vara ett av de mest allvarliga brotten om angår hela det internationella samfundet, enligt Romstadgans artikel 5 och 6. Som tidigare anfört är förbudet mot folkmord också ett av de förbud som konstaterats tillhöra jus cogens. 75 I 2005 års World Summit Outcome Document fastslogs principen vara uppbyggd på tre pelare. Den första pelaren innebär att det först och främst är statens eget ansvar och skyldighet att skydda sin befolkning. Den andra pelaren innebär att det internationella samfundet ska uppmuntra och hjälpa staterna att utöva sin skyldighet att skydda sin befolkning. Den tredje pelaren innebär att det internationella samfundet, genom säkerhetsrådet, ska vara redo att agera beslutsamt och i rättan tid, om det visar sig att fredliga medel är otillräckliga och staten i fråga inte tycks lyckas hantera situationen på egen hand. 76 Principen ålägger inte en rättslig skyldighet för säkerhetsrådet att intervenera. Dock kan det anses att principen klargör att det råder en generell beredskap till agerande från världssamfundets och säkerhetsrådets sida. World Summit Outcome Document lämnade därmed flertalet av ICISS:s rekommendationer från 2001 därhän. 77 Likaså lämnade dokumentet om R2P därhän vad det skulle komma att innebära då säkerhetsrådet misslyckas att agera i en brådskande situation. 78 Principen R2P och dess tre pelare bekräftades och tydliggjordes av säkerhetsrådet genom Resolution 1674 (2006), 79 därefter år 2009 i FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons rapport Att implementera skyldigheten att skydda. 80 Konceptet av principen är tydligt, dock råder det oklarheter kring principens rättsliga status. 81 Principens rättsliga status och betydelse inom folkrätten kommer att diskuteras och analyseras i uppsatsens femte kapitel. Nästkommande avsnitt redogör för uppkomsten av säkerhetsrådets permanenta medlemmars vetorätt. Avsnittet avser även att klargöra för läsaren vad vetorätten innebär samt ge en uppfattning i vilka avseenden de permanenta medlemmarna tycks har använda sin vetorätt. 73 Svenska FN-förbundet 2009, s. 6 7; se även General Assembly resolution 60/1 p Vashakmadze s Se t.ex. Barcelona Traction 1970 para ; se även Armed Activities on the Territory of the Congo 2006 para Svenska FN-förbundet 2009, s Vashakmadze s Vashakmadze s Bellamy och Reike, Global Responsibility to Protect 2010 s United Nations, General Assembly 2009 s. 8; se även Peters, The Security Council s Responsibility to Protect, International Organizations Law Review 2011 s Peters, The Security Council s Responsibility to Protect, International Organizations Law Review 2011 s. 7.

19 Vetorätten i säkerhetsrådet Bakgrund Då säkerhetsrådets skulle komma att bli FN:s viktigaste, politiska organ enades USA, Storbritannien och Ryssland under konferensen i Dumbarton Oaks, USA, 1944 att enhällighet bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar var ett krav för att säkerhetsrådet skulle kunna agera. Dock rådde oenighet beträffande vetorättens omfattning. 82 Stormakterna nådde ett gemensamt beslut under Jaltakonferensen 1945, 83 därav brukar vetorätten kallas Jaltaformeln. 84 Under konferensen i San Fransisco mötte förslaget om stormakternas, som sedermera även kom att inkludera Kina och Frankrike, omfattande vetorätt stort motstånd. Tillslut tvingades stormakterna att, till viss del, kompromissa gentemot oppositionen för att kunna fastslå Jaltaformeln. 85 Staterna ansåg att det var emot principen om alla staters likaställda suveränitet, enligt FN-stadgans artikel 2(1), att ge stormakterna både en permanent plats i säkerhetsrådet och rätten att blockera sakfrågor. 86 Enligt stormakterna var vetorätten däremot inte ett nytt koncept, eftersom den även hade existerat bland NF:s medlemmar. Det poängterades även att för att NF skulle kunna agera krävdes ett enhälligt beslut taget av alla medlemmar i NF:s råd, med undantag för de medlemmar som var part i dispyten. Därigenom hävdade stormakterna att den vetorätt som de permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd skulle inneha snarare skulle bidra till att ett beslut om agerande inte skulle kunna bli blockerat i samma utsträckning som hade varit ett problem i NF:s råd. Vetorätten skulle inte komma att innebära att de permanenta medlemmarna skulle kunna agera på egen hand, eftersom ett beslut även skulle kräva bifall från två, idag fyra, av de icke-permanenta medlemmarna. 87 Stormakterna hävdade dessutom att vetorätten överensstämde med den politiska verkligheten, att den var nödvändig för att kunna inrätta FN samt att organisationen inte skulle fungera om beslut om sakfrågor togs utan bifall från samtliga permanenta medlemmar. Därmed klargjorde stormakterna att vetorätten var ett krav för att de skulle acceptera FN-stadgan. 88 Den amerikanska utrikesministern Stettinius försvarade vetorätten år 1945 genom att konstatera att den inte var fråga om ett privilegium för de permanenta säkerhetsrådsmedlemmarna, utan snarare en fråga om att upprätthålla fred i världen. 89 Den australienske utrikesministern Evatt rådde däremot till försiktighet gällande användandet av vetorätten. Han menade på att om stormakterna använde den makt som vetorätten innebar med försiktighet och med hänsyn till hela världssamfundets intresse skulle stormakterna kunna åstadkomma stor nytta i världen. 90 Likaså har det under 1990-talet framhållits skilda åsikter beträffande vetorättens tillkomst. Enligt White hade vetorätten sitt ursprung i önskan att förhindra att de permanenta medlemmarna skulle falla offer för ett majoritetsbeslut taget av de övriga medlemmarna, 91 Det har framhållits att vetorättens tillkomst under konferensen i San Fransisco rättfärdigades först och främst med hänvisning till att enighet bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar var nödvändigt för upprätthållandet av fred. Däremot har Sellen 82 Giverholt s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s. 223; se även Giverholt s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s Giverholt s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s Statement of the delegations of the four sponsoring Governments on voting procedure in the Security Council s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2000 s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s White, s. 9.

20 16 tillagt att vetorätten rättfärdigades genom att den ansågs vara nödvändig för att de permanenta medlemmarna skulle kunna skydda sina respektive nationella intressen. Likt Whites argument, har det hävdats att vetorätten även var nödvändig för att förhindra att en minoritet skulle kunna blockera majoritetens koalition samt att vetorätten skulle förhindra säkerhetsrådet att ta förhastade beslut. 92 Enligt Evans var inrättandet av vetorätten snarare en försäkran för att FN inte skulle anta åtaganden som den sen inte skulle kunna tillfredsställa. 93 Kontrasterande har Köchler hävdat att de stater som var för vetorätten lyckades smuggla in en princip i FN-stadgan som inte är förenlig med dess princip om staters suveräna likställdhet [min översättning]. 94 Således kan det konstateras att vetorätten var en förutsättning för att världsorganisationen skulle etableras. Det kan tydligt konstateras att de stater som skulle inneha vetorätten, d.v.s. de permanenta medlemmarna, hävdade nyttan och nödvändigheten med vetorätten, medan resterande stater ansåg att vetorätten snarare var emot suveränitetsprincipen. Även om det kan anses rimligt att de övriga medlemmarna gjorde försökt till att begränsa vetorättens omfattning, då de själva inte skulle gynnas av att fem stormakter erhöll vetorätt, tycks de rådande omständigheterna tala för vetorätten. Desperationen efter fred underminerade på så vis vetorättens kommande maktfullhet. Följaktligen redogör nästa avsnitt för röstförfarandet inom säkerhetsrådet samt vetorättens innebörd och funktion Innebörd och funktion Artikel 27 i FN-stadgan reglerar röstförfarandet i säkerhetsrådet. Enligt artikel 27(1) har varje medlem i säkerhetsrådet en röst, vilket gäller både permanenta och icke-permanenta medlemmar. Vad det gäller procedurfrågor krävs enligt paragraf 2 bifall av 9 av 15 medlemmar. Det finns alltså ingen vetorätt gällande procedurfrågor. FN-stadgan inkluderar inte en definition av procedurfrågor, vilket indikerar på säkerhetsrådet har befogenheten att avgöra vad som ska anses vara en sådan fråga. 95 I San Fransisco Deklarationen enades stormakterna om att procedurfrågor är beslut som rör antagande eller ändring av förfaranderegler och metod för val av president, antagande av dagordning, processordning, organisationsfrågor, val av tid och plats för säkerhetsrådets möten, samt inrättandet av nödvändiga underorgan. Procedurfrågor beslutades även inkludera beslut om inbjudan av medlemsstater som inte är representerade i säkerhetsrådet eller som är part i en tvist att delta i diskussioner och överläggningar som anses vara av speciell relevans för dem. 96 Således innefattar procedurfrågor inte själva innehållet i en fråga. Artikel 27 nämner uttryckligen inte de permanenta medlemmarnas rätt till veto, utan anger i paragraf 3 att vad det gäller andra frågor än procedurfrågor, d.v.s. sakfrågor, krävs bifall av 9 medlemmar, varav bifall från samtliga permanenta medlemmarna. Därmed har varje permanent medlem i säkerhetsrådet möjligheten att ensam blockera ett resolutionsförslag genom att utnyttja sin vetorätt. Principen brukar kallas the Great Power of Unanimity. 97 År 1946 noterade Kelsen att då det råder oenighet i säkerhetsrådet beträffande en procedurfråga ska frågan anses vara en sakfråga, så länge det inte är klart uppenbart att frågan är en 92 Inis L, Claude, JR, Swords Into Plowshares The Problems and Progress of International Organisation (4th ed. 1971), cit efter Sellen, Military Law Review 1992 s Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s Köchler s Kelsen, Harvard Law Review 1946 s Zimmermann s. 880; se även Bailey och Daws s Patil A. V, The UN Veto in World Affairs, : A Complete Record and Case Histories of the Security Council s Veto, UNIFO Publishers, 1992 s. 7, cit efter Schindlmayr, Journal of the History of International Law 2001 s. 221.