Överenskommelse mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Sveriges Kommuner och Landsting

Transkript

1 (17) Överenskommelse mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Sveriges Kommuner och Landsting Personer utan sjukpenninggrundande inkomst s.k. nollplacerade En arbetsgruppen bestående av Arbetsförmedlingen, Försäkringskassa, Sveriges Kommuner och Landsting och kommunerna Borlänge, Halmstad och Hässleholm samt regionförbundet i Halland, har haft i uppdrag att, sammanställa, systematisera och analysera och finna former för ett förbättrat arbetssätt inom och mellan berörda myndigheter för gruppen nollplacerade. Med nollplacerade avses enskilda som av läkare bedöms som sjuka och som inte har sjukpenninggrundad inkomst (SGI) och därmed är beroende av långvarigt ekonomiskt bistånd. Sammanfattningsvis står denna grupp för 20 procent av kostnaderna för det ekonomiska biståndet, dvs. över 2 miljarder kronor. Gruppen är uppskattningsvis upp emot individer. Syftet med arbetet har varit att stärka gruppen nollplacerades anknytning till arbetsmarknaden. De aktiviteter och övervägningar som beskrivs i bilaga 1 ställer sig samlat Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Sveriges Kommuner och Landsting bakom. Stockholm xxxx Angeles Bermudez-Svankvist Generaldirektör Arbetsförmedlingen Försäkringskassan Håkan Sörman Direktör Sveriges Kommuner och Landsting

2 (17) BILAGA 1 Aktiviteter och överväganden Gemensam kartläggning Försäkringskassan har ansvaret för att bedöma en enskilds arbetsoförmåga,. Vad som däremot behövs är att i en gemensam kartläggning utarbeta en plan för återgång till arbetsmarknaden tas fram tillsammans I det arbetet ska de kompetenser som krävs för att göra allsidiga bedömningar med hög kvalitet finnas. Initiativet för att göra en gemensam kartläggning kan aktualiseras av berörda myndigheter men kan naturligtvis också aktualiseras av den enskilde via sin handläggare. Exempel på hur sådana team kan organiseras och vilka arbetsformer som kan användas är möjliga att hämta från exempelvis SAMS-projektet i Malmö (Finsam). Samordnade rehabiliteringsinsatser Insatserna måste samordnas och utgå från de kvalificerade bedömningar som görs av de samordnade bedömningsteamen. Intensiva, kunskapsbaserade insatser behövs för många av de nollplacerade. För att göra det möjligt behövs sannolikt ytterligare resurser. Kunskaperna mellan myndigheterna om varandras ansvar och resurser måste öka. För det krävs gemensam personalutbildning för berörd myndighetspersonal. Detta kan kompletteras med möjlighet till praktik hos samarbetspartners. En riktad ekonomisk satsning måste komma till stånd i avsikt att ge de nollplacerade förbättrad tillgång till rehabilitering. Hälso- och sjukvårdens roll Det finns ett omfattande behov av medicinsk kompetens både i bedömningsteamen och i de rehabiliterande insatserna. Sjukvårdens ansvar behöver förtydligas i detta avseende. Av typfallen framgår att det idag finns brister särskilt vad gäller läkarintyg (medicinska beslutsunderlag) och avseende samverkan. Försöksverksamhet med gemensam organisation Som en del i utvecklingsarbetet bör omfattande försök göras med en gemensam organisation. Försöket behöver följas och löpande utvärderas. Översyn och samordning av regelsystemet En översyn av regelverket behövs i syfte att underlätta samordningen mellan myndigheterna men också för att få till stånd en större, gemensam tydlighet gentemot den enskilda individen. Regelsystemet behöver också bli mer flexibelt så att individerna kan pröva att delta i utbildning utan att deras rätt till ersättning därefter behöver omprövas.

3 (17) Termer och begrepp En översyn och samordning behöver ske. Väsentliga begrepp har ibland olika betydelse. Exempelvis gäller detta begreppet arbetsförmåga. Utbildningssatsningar Fler former av individuellt anpassade utbildningsinsatser behöver utvecklas. Många av de nollplacerade saknar utbildning vilket radikalt minskar chanserna på arbetsmarknaden. Samtliga myndigheter måste vara informerade om de utbildningsalternativ som finns och medverka till att lämpliga utbildningsalternativ tas fram. Kommunerna har ett särskilt ansvar i denna fråga. Arbetsmarknadens attityd Det krävs en förändrad attityd till gruppen och detta gäller både den privata och de offentliga arbetsgivarna En möjlighet är att genomföra satsningar för att påverka attityderna. Stöd till en alternativ arbetsmarknad Det krävs ett kraftfullt stöd till utveckling av en alternativ arbetsmarknad. Exempelvis i form av att ge bättre förutsättningar för sociala företag. Oavsett en förbättrad samverkan, ökad kompetens och ett flexiblare regelverk kommer det att finnas individer som inte har förutsättningar att komma ut på den öppna arbetsmarknaden. Långsiktig försörjning för personer utan sjukpenninggrundande inkomst - nollplacerade För dem som medverkar i samordnad utredning och där det bedömts inte finnas möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden eller i studier bör det finnas en mer långsiktig lösning för försörjning än ekonomiskt bistånd. Ekonomiskt bistånd med dess ständiga prövning av rätten till bistånd är inte avsett för långsiktig försörjning utan bidrar till ett utanförskap. Brukarinflytande/medverkan/delaktighet Inom varje försäkringsområde/kommun bör brukarna ges möjlighet till medverkan/delaktighet. Det måste även finnas former för att ta tillvara synpunkter/delaktighet även från de brukare som inte är organiserade i brukarföreningar, exempelvis genom brukarrevision. Ett gott bemötande med individen i centrum är grundläggande för ett framgångsrikt arbete med rehabilitering. Revision En oberoende revision behöver genomföras i syfte att beskriva gruppens situation, resultatet av samhällets insatser och en översyn av hur samhällets resurser används och kommer de nollplacerade tillgodo.

4 (17) BILAGA 2 Nollplacerade och vad behöver göras? En analys av behov utifrån några typfall. Syftet Syftet med de olika typfallen är att i en diskussion mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Sveriges Kommuner och Landsting och deltagande kommuner analysera vilka förändringar som behöver göras samt beskriva problem och viktiga aspekter för att gruppen nollplacerade ska stärka sin anknytning till arbetsmarknaden. Inledning Sammanfattningsvis står de nollplacerade för 20 procent av kostnaderna för det ekonomiska biståndet, dvs. över 2 miljarder kronor. Gruppen är uppskattningsvis upp emot individer. De nollplacerade kan definieras som de som av läkare definieras som sjuka och som uppbär långvarigt ekonomiskt bistånd. Gruppen saknar sjukpenninggrundad inkomst då de oftast inte har haft någon längre anställning. Forskning och fakta Nedan ges några exempel på studier och rapporter med tonvikt på de långvariga bidragstagarna. En mer fullständig beskrivning av kunskapsläget med referenser finns i bilaga 1. Det svenska välfärdssystemet kan beskrivas som tudelat där en stor majoritet av medborgarna har ett relativt gott statligt skydd vid inkomstbortfall, medan de medborgare som inte etablerat sig på arbetsmarknaden hänvisas till kommunernas ekonomiska bistånd. Till skillnad från den statliga socialförsäkringen är detta behovsprövat. Antalet personer med ett långvarigt beroende av försörjningsstöd har ökat, hälsotillståndet för dessa kan i det närmaste beskrivas som alarmerande. Gruppen är marginaliserad och forskare ställer sig frågan om det är detta som gör att man har svårt att hitta lösningar som innebär ett slut på bidragsberoendet. Ett ökat samarbete mellan Arbetsförmedling, Försäkringskassa och psykiatri ses som ett sätt att arbeta med denna grupp.

5 (17) I en rapport 1 från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tydliggörs den stora grupp av sjuka som fastnat i ekonomiskt bistånd därför att de inte har kvalificerat sig till något annat system. Det beror på att de aldrig har haft ett arbete, eller att de inte skyddat sin sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Studien baseras på en genomgång av samtliga akter i tre kommuner under en tiomånadersperiod. Studien uppmärksammar särskilt det faktum att Försäkringskassan inte tar ett samordnande ansvar för rehabilitering av de nollplacerade och de små möjligheter som socialtjänsten har att arbeta med en person som kan ha varit sjukskriven under flera år utan en rehabiliteringsplan. Det finns en risk för att enskilda skickas mellan myndigheter och att olika myndigheter gör olika bedömningar av individens arbetsförmåga. I en rapport 2012 från Inspektionen för socialförsäkringen framgår att barn, vars föräldrar under längre perioder varit sjukfrånvarande löper högre risk att som vuxna själva vara långtidssjukfrånvarande. Det finns ett antal goda exempel som visar att en fungerande samverkan mellan berörda myndigheter ger positiva resultat. Flera av dessa utgår från Finsam (Finansiell Samverkan). SAMS bedrevs i samverkan mellan Malmö stad, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Region Skåne mellan åren SAMS utvecklade en samverkansmodell för fördjupad utredning och samlad bedömning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Modellen bygger på en strukturerad arbetsprocess. Samverkan sker i ett samverkansteam med representanter för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som arbetar tillsammans med behandlande läkare samt Hälso- och sjukvården. En framgångsfaktor har varit de samlade organisationsövergripande bedömningarna, som ska syfta till att individerna får rätt insats av rätt aktör och med rätt ersättning. Några framgångsfaktorer utifrån forskning och försöksverksamhet Det behövs en tät samverkan mellan myndigheterna med utgångspunkt i individens behov. Gemensamma bedömningar och utredningsteam för långvariga bidragstagare med sjukdom. Möjlighet till individuella lösningar. Hög tillgänglighet och gott bemötande till samtliga kundgrupper. Permanentning av fungerande arbetsmetodik, kontinuitet. Stöd i regelsystem för en fungerande arbetsmetodik och till relevanta insatser för dem som inte kvalificerat sig för den statliga socialförsäkringen. Särskild uppmärksamhet avseende barnen och deras behov. 1 Gör rätt från dag ett. SKL 2010

6 (17) Fortlöpande myndighetsgemensam metodutveckling baserad på evidens och beprövad erfarenhet. Typfallen och tänkbara åtgärder I det arbete som har genomförts mellan Sveriges Kommuner och Landsting, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och de tre kommunerna Borlänge, Halmstad samt Hässleholm har diskussionen startat i ett antal konkreta karakteristiska typfall. Samtliga har en verklighetsbakgrund och kan anses representativa för de utmaningar som upplevs på lokal nivå. Samtliga typexempel har tagits fram i samarbete med alla lokala aktörer. I bilaga 2 finns en fullständig beskrivning av dem. I nästa steg fördes en diskussion om förändringar och åtgärder som behöver vidtas för att de enskilda ska komma ur sitt bidragsberoende och påbörja en rehabilitering eller stärka arbetsmarknadsanknytningen. Olika typfall A har nu varit sjukskriven sedan 2009, men är nollplacerad och har varit beroende av ekonomiskt bistånd i tre år. Vid slutet av 1990-talet insjuknade A i en svår psykisk sjukdom och har sedan dess vårdats inom sluten och öppen psykiatrisk vård. A har varit sjukskriven med sjukpenning, sedan 2007 på heltid. År 2008 ansågs A vara färdigbehandlad inom psykiatrin och det var istället aktuellt med arbetslivsinriktad rehabilitering. Då inget hände med detta bestämde sig A för att avbryta sin sjukskrivning efter ett års väntan och friskanmälde sig i slutet av år A kom inte iväg till Arbetsförmedlingen för att anmäla sig som arbetssökande, eftersom hon gick in i en ny episod av psykisk sjukdom, hon gick därför miste om sin SGI. Viktiga och tänkvärda aspekter Det behövs ett humant regelverk. I detta fall gjorde den enskilde ett misstag att inte omgående anmäla sig på Arbetsförmedlingen. Misstaget fick långgående följder. Den enskildes upplevelse var att systement straffade henne i många år. Tydlig information är av stor betydelse. Vilka regler som reglerar möjligheterna för att behålla och få SGI är betydelsefullt att ge en beskrivning av. Gemensamma informationsinsatser mellan myndigheterna om regelverket runt de olika trygghetsystemen behövs. Det ligger ett visst ansvar på myndigheter att kontrollera att informationen verkligen har gått fram till den enskilde.

7 (17) Viktigt att betona att den enskilde har ett stort och eget ansvar för sin situation. Även om regler kan vara svåra att förstå har den enskilde ett eget ansvar för att skaffa sig den information som behövs. Psykiatrins avgörande betydelse. Viktigt att utarbeta metoder och arbetssätt där psykiatrin utvecklar stödet till enskilda samtidigt som samarbetet stärks med övriga aktörer. Ett viktigt fokus är att förbättra läkarintygens kvalité. De måste utformas så att de också kan användas i ett rehabiliteringsperspektiv. En trygg försörjning är viktig för att uppnå effekter i rehabiliteringen. Försäkringskassan har ett samordningsansvar för personer ned nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom. Det innebär att olika utredningar ska samlas in och initiativ tas till att följa upp olika åtgärder under rehabiliteringsprocessen. Det måste skapas en individuell rehabiliteringsplan för dessa individer där man ser ett behov av det. B invandrade till Sverige för cirka tio år sedan. I Sverige har B bl. a haft ett eget företag och hade upparbetat SGI. Han klarar att kommunicera utan tolk. B har flera svårigheter, t ex fortsatt problem med värk, rygg- och benbesvär samt PTSD med försämrat minne, koncentrationssvårigheter, stresskänslighet, ångest och mardrömmar som följd. B blev nollplacerad 2010 efter den senaste sjukskrivningen på grund av att han inte anmälde sig som aktivt arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Sannolikt har B sagt på Arbetsförmedlingen att han är sjukskriven och har arbetshinder och därför klassats som inte aktivt arbetssökande av AF. B har läkarintyg som styrker hans stadigvarande nedsatta arbetsförmåga. Viktiga och tänkvärda aspekter Behovet av att ge tydliga budskap. B upplever att han får dubbla budskap från samhälle, dels finns ett läkarutlåtande som styrker stadigvarande nedsatt arbetsförmåga och dels att han ska vara aktivt arbetssökande för att behålla sin sjukpenninggrundande inkomst. Det behövs en samordning av budskapen mellan myndigheterna, vilket kräver kunskaper och förståelse för andra myndigheters roll uppdrag. Det finns ett behov av flera insatser samtidigt för att rehabiliteringen ska bli effektiv. B har t ex behov av både psykisk och fysisk rehabilitering. Detta kräver ett tydligare gemensamt ansvarstagande från myndigheterna runt den enskilde.

8 (17) Stort informationsbehov. Ett betydande ansvar från myndigheter när det gäller att nå ut med information till målgrupper som kan vara analfabeter och har svaga språkkunskaper. Det behövs en gemensam samhällsinformation om Sverige. Kommunens ansvar. Det är viktigt att betona att kommunerna har ett ansvar att se sin roll i rehabiliteringen och inte enbart uttrycka att andra ska agera. Av stor betydelse är hur kommunerna utrycker sig och närmar sig samarbetspartners. Det finns en oklarhet runt Arbetsförmedlingens kategori 14. I kategorin finns de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen och där man gör en bedömning att den enskilde inte står till arbetsmarknadens förfogande. En tydligare beskrivning behövs vilka som återfinns i kategorin och dessutom övervägas om olika former av insatser trots allt kan sättas in. C kom till Sverige 1992 har aldrig förvärvsarbetat, varken i hemlandet eller i Sverige. Sannolikt är C lågutbildad. C behöver tolk vid alla kontakter med myndigheter eller med vården. C blev sjukskriven på heltid sedan C lider enligt läkarutlåtande av diskbråck och spinal stenos, knäartros och kraftig övervikt. Ansökan om sjukersättning är gjord 2007, 2008 och 2010, samtliga ansökningar har avslagits av FK. C:s arbetsförmåga är inte utredd. C är idag inskriven vid den finansiella samordningen (Finsam). C har nekats att skriva in sig på Arbetsförmedlingen p.g.a. sin sjukskrivning. Vården har erbjudit C smärtrehabilitering samt ryggoperation. C har tackat nej till ryggoperationen med motiveringen att hon känner en person som blev ryggopererad och därefter blev rullstolsbunden. P.g.a. sina bristande språkkunskaper behöver C omfattande information från vården, vilket hon inte fått. Därtill är det tveksamt om C kan delta i smärtrehabilitering då C har bristande språkkunskaper. Viktiga och tänkvärda aspekter Den finansiella samordningen. Den finansiella samordningen ska fungera som en arena för nytänkandet och ges ett utrymme för att pröva nya samarbetsformer. Ett stort strukturellt problem som beskrivs i detta PM måste lösas inom och mellan de lokala myndigheterna och aktörerna. En tydlighet behövs om att Arbetsförmedlingen inte kan neka någon att skriva in sig. Den enskilde måste ges en seriös bedömning och om inte Arbetsförmedlingen är lämpligast få en kontakt med andra. Sätt den enskilde i centrum för rehabiliteringen och inte myndigheterna. Arbetsförmågan måste utredas. Ett sådant förhållningssätt kräver en

9 (17) samordning av myndigheternas insatser. En utredning skulle ha gjorts i samverkan mycket tidigt. Det borde vara möjligt att skapa och testa en gemensam mottagning där insatser kan sättas in samtidigt. Arbetsgivarnas betydelse. För att rehabiliteringsinsatserna ska ges effekt är det betydelsefullt att fokusera på hur en enskild kan förstärka sin anknytning till arbetslivet. Mycket mer fokus måste ges vilket stöd myndigheter kan ge arbetsgivare och hur samhället kan skapa enklare ingångar till arbetslivet. D har fullgjorda gymnasiestudier och har sedan haft kortare tillfälliga anställningar, men inte upparbetat villkoret för SGI. D har varit aktuell inom socialtjänsten sedan D har varit sjukskriven i ett år via psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Diagnosen är i nuläget oklar, men D har sömnstörningar, generaliserad trötthet och koncentrationssvårigheter, samt att hon inte klarar stress. D står i kö till utredning gällande NPF-utredning och för KBT-behandling. D får motstridiga budskap från de läkare hon möter på psykiatriska öppenvårdsmottagningen. Viktiga och tänkvärda aspekter Hälso- och sjukvården har en avgörande roll. Ofta upplevs att hälso- och sjukvården inte erbjuder målgruppen medicinsk utredning/behandling i tillräcklig omfattning. Flera olika förändringar behövs, som t.ex. avseende kontinuiteten, behovet av samverkan, förstärkt kunskap om samverkan och målgrupp. För D skulle det till exempel underlätta om hon fick träffa samma läkare varje gång. Landstingets roll i förhållande till det kommunala ansvaret. Att utreda en NPF (neuropsykiatriska funktionsnedsättningar) är i grunden inte ett kommunalt ansvar. Det är dessutom väsentligt att utredningarna av NPF samt KBT-behandling sätts in snabbt. Ofta är väntetiderna långa till dessa utredningar och behandlingar. Initiera en gemensam kartläggning av denna grupp utifrån ovanstående problematik. Stärk möjligheterna till gemensamma verksamheter. Det kan konstateras att mer är möjligt att göra inom nuvarande regelverk. Samtliga enskilda som har nedsatt arbetsförmåga ska även finnas aktuella på Försäkringskassan. Utan en sådan ordning blir det inte möjligt att få en helhetsbild av den enskildes hälsosituation.

10 (17) E blev aktuell inom socialtjänsten år 2010 efter att han genomgått arbetslivsintroduktion på Arbetsförmedlingen. E är nollplacerad, hans inkomster är ekonomiskt bistånd och underhållsstöd. Situationen för E:s barn upplevs som problematisk. E är sedan december 2010 sjukskriven på heltid via psykiatriska öppenvården med diagnos ADHD och ospecificerad personlighetsstörning. E har utvecklat ångest och depressiva symptom. E har varit deltagare i ett av socialtjänstens projekt under 2011, Supported Employment, och fick praktik på deltid, men det fungerade inte. Han saknar sysselsättning dagtid. E har boendestöd via socialtjänsten. Viktiga och tänkvärda aspekter Nya regler. Ska sjukersättning kunna vara möjlig för detta typfall? Ge möjlighet till stadigvarande sjukersättning för de med en arbetsförmåga understigande 25 procent. Utveckla samtidiga insatser. Socialtjänsten har ett ansvar för fortsatt motivationsarbete för att få E att återuppta och behålla kontakten med projektet, samt på sikt försöka på nytt med praktik. De har även ansvaret för att undersöka möjligheterna till någon form av anpassad utbildning. En bättre utredning vad den enskilde har för arbetsförmåga. Ett ansvar för Försäkringskassan. De med liten arbetsförmåga. Finns det anledning att ge någon form av insats/sysselsättning trots att den enskilde endast har 25 % arbetsförmåga? Större uppmärksamhet bör ges till att stödja Non-profit företag och arbetsintegrerande sociala företag. Den dagliga verksamheten måste bli mer arbetslivsinriktad. Initiativ bör tas för att utveckla den dagliga verksamheten och ge den ett större inslag av insatser som syftar till att stärka arbetsmarknadsanknytningen. Familjen kom som flyktingar till Sverige under slutet av 1990-talet och har varit beroende av ekonomiskt bistånd sedan introduktionsersättningen upphörde. F skadade sitt ben i en bombexplosion innan flykten till Sverige. År 2001 skadade F sin axel i samband med en bilolycka och rörligheten är nedsatt. F hade tidsbegränsad sjukersättning t.o.m. juni 2011, deltog därefter i arbetslivsintroduktion. F fick avslag år 2011 på ansökan om sjukersättning, då det ansågs att F inte var tillräckligt prövad i sittande ställning.

11 (17) F är i dagsläget inte sjukskriven. Det ställs låga krav på aktivt arbetssökande. F saknar utbildning och annan arbetslivserfarenhet än jordbruksarbete, vilket innebär att möjligheterna att finna en lämplig anställning på den öppna arbetsmarknaden är små. Viktiga och tänkvärda aspekter Regelförändringar. Om F ansöker om sjukersättning för benskadan som uppkommit innan han kom till Sverige kan sjukersättning inte beviljas oavsett om F uppfyller alla villkor för rätten till ersättning. Det beror på att Försäkringskassan fastställer försäkringsfallet till det år skadan skedde. I detta fall fastställs försäkringsfallet för tid innan han bodde i Sverige. Om F sedan arbetar heltid i Sverige men därefter ansöker om sjukersättning för en axelskada kan Försäkringskassan fastställa ett nytt försäkringsfall och sjukersättning kan därefter beviljas. Om F inte har arbetat heltid sedan förra beslutet om sjukersättning fastställer Försäkringskassan inget nytt försäkringsfall och F kan då inte beviljas sjukersättning. Utbildningsinsatser. Personen är född 1980 med bristfällig utbildning. Det måste finnas möjlighet att med stöd erbjuda Grundvux.

12 (17) Bilaga 3 Forskning och faktarapporter Inom flera forskningsområden som statsvetenskap, socialt arbete, sociologi, nationalekonomi, socialförsäkring, men också medicin har bedrivits och bedrivs forskning om försörjningsstödet, dess syfte, organisation, utveckling, effekter och inte minst målgrupper. Nedan ges några exempel på studier och rapporter med tonvikt på de långvariga bidragstagarna. Vad utmärker gruppen långvariga bidragstagare? Syftet med det offentliga försörjningsstödet formulerades i regeringen proposition 1997: Socialbidragets syfte är inte att fungera som en långsiktig försörjningskälla utan ska endast behöva träda in tillfälligt vid kortare perioder av försörjningsproblem I en aktuell promemoria från Socialdepartementet framgår att totalt 4,4 % av alla i befolkningen, eller personer, har erhållit ekonomiskt bistånd under Av dessa var barn, motsvarande 7 % av alla barn i landet. Det konstateras att: Det ekonomiska biståndet har alltmer kommit att bli ett långvarigt stöd där andelen som fått bistånd under minst 10 månader på ett kalenderår ökat från 17 procent av alla biståndsmottagare under 1990 till 39 procent under Arnsvik presenterade 2008 en kunskapsöversikt som belyste tre områden: 1. Barnfamiljer med långvarigt bidragsmottagande med fokus på barnens situation. 2. Klienter med långvarigt bidragsmottagande som inte kommit vidare till egenförsörjning vad är utmärkande för gruppen? 3. Klienters erfarenhet av försörjningsstöd. Arnsvik konstaterar att gruppen med långvarigt beroende av försörjningsstöd har ökat samt att hälsotillståndet för gruppen i det närmaste kan beskrivas som alarmerande.

13 (17) Gruppen är marginaliserad och Arnsvik ställer sig frågan om det är detta som gör att man har svårt att hitta lösningar som innebär ett slut på bidragsberoendet. Ett ökat samarbete mellan arbetsförmedling, försäkringskassa och psykiatri ses som ett sätt att arbeta med denna grupp. Utifrån registerstudier analyserade Mörk och Liljeberg vilka som tar emot ekonomiskt bistånd samt anledningarna till behovet. Det framgår bl.a. att det är lika stor andel män som kvinnor som tar emot ekonomiskt bistånd. Kvinnorna som tar emot ekonomiskt bistånd är dock i hög utsträckning ensamstående med barn, 20 procent, jämfört med tre procent för männen. I en rapport från Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) tydliggörs den stora grupp av sjuka som fastnat i ekonomiskt bistånd därför att de inte har kvalificerat sig till något annat system. Det beror på att de aldrig har haft ett jobb, eller att det senaste arbetet ligger så långt tillbaka i tiden att de inte länge är berättigade till sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Studien baseras på en genomgång av samtliga akter i tre kommuner under en tiomånadersperiod. I studien har varannan aldrig haft ett arbete och av de som haft ett arbete har var femte inte arbetat under det senaste decenniet. Särskilt oroande är att det i denna grupp finns en stor andel unga som riskerar att fastna i ett livslångt bidragsberoende. Den gruppen får inte samma rehabilitering som man får inom ramen för Försäkringskassan. Studien uppmärksammar särskilt det faktum att nuvarande lagstiftning inte tillåter att socialtjänsten tar ett samordnande ansvar för rehabilitering eller ens ifrågasätter varför en person kan vara sjukskriven under flera år utan en rehabiliteringsplan. I en rapport från Socialstyrelsen 1999 undersöktes levnadsförhållanden för personer med socialbidrag (ekonomiskt bistånd) under lång tid. De uppgav oftare att de hade dålig hälsa och sämre hälsotillstånd än jämnåriga. De hade också oftare svåra besvär av långvarig sjukdom än de som inte hade socialbidrag eller fick bidrag under kortare tid. De som hade långvarigt socialbidrag hade åtta års kortare medellivslängd och mer än dubbelt så hög dödlighet jämfört med dem som inte hade socialbidrag. Det var framför allt under 1990-talet som utvecklingen mot att allt fler individer inte lyckas att etablera sig på arbetsmarknaden och därför hamnar utanför tog fart. Tapio Salonen konstaterar: Men så kom krisen i början av 1990-talet och vi fick för första gången en arbetslöshet att tala om. Då blev det tydligt att system och försäkringar som bygger på inkomstbortfallsprincipen är sårbara: De som

14 (17) inte lyckas etablera sig på arbetsmarknaden hamnar utanför. Det är vad som har skett successivt de senaste tjugo åren, visar välfärdsforskningen Myndigheterna och de långvariga bidragstagarna Det svenska välfärdssystemet kan beskrivas som tudelat där en stor majoritet av medborgarna har ett relativt gott statligt skydd vid inkomstbortfall, medan de medborgare som inte etablerat sig på arbetsmarknaden hänvisas till kommunernas försörjningsstöd. Till skillnad från den statliga socialförsäkringen är detta behovsprövat. Det är inte alltid tydligt var man som medborgare ska vända sig. Två personer med liknande problem förväntas vända sig till olika myndigheter beroende på om de har rätt till statlig ersättning eller inte. Individer kan behöva vända sig till flera myndigheter samtidigt för att få hjälp. Det finns en risk för att dessa skickas mellan myndigheter och att olika myndigheter gör olika bedömningar av individens arbetsförmåga (Mörk & Liljeberg 2011). Tapio Salonen har ett liknande perspektiv som Mörk och Liljeberg och menar att det fungerar som ett Svarte Petterspel där den enskilde slussas mellan olika system på olika nivåer. Allt fler hamnar utanför trygghetssystemen. De flesta får det bättre men det gäller inte dem som har det sämst. De utsatta måste släppas in i systemen. Upplevelser av innebörden att ha kontakt med flera myndigheter har studerats av Brunsson, Lindkvist och Petersson, De presenterade 2009 en kvalitativ intervjustudie med 15 personer som är beroende av ekonomiskt bistånd på grund av ohälsa. I studien fokuseras dessa personers upplevelser av kontakter med myndigheter (arbetsförmedlingen, försäkringskassan, socialtjänsten samt vården). I detta problematiseras flera områden som har att göra med: Samverkan mellan myndigheter, är av stor betydelse för de personer som har kontakt med flera. Man problematiserar att myndigheterna inte alltid talar samma språk. Bemötandet är centralt och studien visar på både positiva och negativa erfarenheter av myndigheters bemötande. Positiva erfarenheter av bemötande känner personerna när de inte känner sig ifrågasatta utan förstådda. Men de upplever brister i att de ibland känner sig ifrågasatta och även brister där flera inte förstår det byråkratiska språk som personalen använder. En del i detta är även att man saknar personlig kontakt med myndigheter. Ibland består kontakten enbart av brev någon gång om året. Att ta utgångspunkt i individen poängteras som ett centralt område och man menar att myndigheterna måste arbeta med lösningar som passar den enskilda individen. De måste bli mer flexibla och följa mallar och formulär

15 (17) i mindre utsträckning. Som det nu ser ut konstaterar man att myndigheterna inte är anpassade efter att arbeta med de mest utsatta. Barn i familjer med långvarigt bistånd Arnsvik konstaterar i sin kunskapsöversikt, att de studier med barnperspektiv och om barnfattigdom som har genomförts i huvudsak är kvantitativa studier. I dessa studier konstateras bland annat att banfattigdom förekommer och att den främst är koncentrerad till storstäderna samt i större utsträckning finns bland barn med utländsk bakgrund. Av de få kvalitativa studier som gjorts framgår att föräldrar som under längre tid lever på försörjningsstöd ofta prioriterar sina barns behov i första hand efter det att alla nödvändiga räkningar är betalda. Man konstaterar också att familjer som haft försörjningsstöd under lång tid är beroende av sitt privata nätverk för att klara sin vardagsekonomi. Resultat från forskning visar att föräldraskapet påverkas både av den ekonomiska situationen och av känslor av otillräcklighet samt av känslan att befinna sig i en beroendeställning. Liknande resultat redovisas i senare studier. Till exempel studerade Harju barn som lever i familjer med knappa ekonomiska resurser och hur deras vardagsliv ser ut. Studien bygger på intervjuer med barn i åldern 7-19 år samt deras föräldrar. I studien dras bland annat slutsatsen att knappa ekonomiska resurser påverkar barnens relationer till andra barn och barnens relation till sina föräldrar. Harju och Thorøds presenterade 2010 en studie som bygger på två intervjustudier, en från Sverige och en från Norge. De konstaterar att det finns en skillnad i möjligheter till utbildning, viken är beroende av familjens ekonomi. I vissa fall leder detta till att barn slutar skolan och istället börjar arbeta. Författarna lyfter också fram att det finns en maktlöshet hos fattiga barn, som hamnar mellan föräldrar och välfärdssamhällets ansvar att se till barns basala behov. Anna Angelin redovisade 2009 en studie som baserade sig på djupintervjuer med 75 ungdomar i familjer i utanförskap efter att dessa fyllt 20 år. I studien konstateras att: "Många av dem har svårt att hitta sin plats, de hamnar i arbetslöshet och socialbidrag och där har de förblivit under tio år". I en rapport 2012 från Inspektionen för socialförsäkringen framgår att barn, vars föräldrar under längre perioder varit sjukfrånvarande, löper högre risk att som vuxna själva vara långtidssjukfrånvarande. Ett gott exempel på en fungerande samverkan SAMS i Malmö Det finns ett antal goda exempel som visar att en fungerande samverkan mellan berörda myndigheter ger positiva resultat. Flera av dessa utgår från FINSAM (Finansiell Samverkan) och skulle kunna ligga till grund för mer permanenta

16 (17) förändringar av organisation och regelverk. Ett sådant exempel är SAMS (Samverkan om sjukvårdsförsäkrade) i Malmö. SAMS bedrevs i samverkan mellan Malmö stad, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Region Skåne mellan åren Av SAMS slutrapport framgår att målet var att alla personer i gruppen (sjuka och sjukskrivna försörjningsstödstagare som saknar sjukpenninggrundande inkomst) skulle erbjudas en kvalificerad, samordnad utredning av sin arbetsförmåga samt en rekommendation om kommande insatser, där arbetslinjen var prioriterad, skulle tas fram. I skedet efter utredning och bedömning skulle deltagarna erhålla adekvata rehabiliteringsåtgärder, medicinska, arbetsinriktade, sociala, skrivas in som arbetssökande på Arbetsförmedlingen (hel eller delvis arbetsförmåga) alternativt få rätt till inplacering i sjukförsäkringssystemet. SAMS utvecklade en samverkansmodell för fördjupad utredning och samlad bedömning av arbetsförmåga och rehabiliteringsbehov. Modellen bygger på en strukturerad arbetsprocess. Samverkan sker i ett samverkansteam med representanter för socialtjänsten, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen som arbetar tillsammans med behandlande läkare. 151 personer skrevs in för samlade bedömningar. I mångdubbelt fler fall konsulterades samverkansteamet. Utfallet av de samlade bedömningarna visar att 88 % hade helt eller delvis nedsatt arbetsförmåga. Samtliga med nedsatt arbetsförmåga visade sig vara i behov av rehabiliteringsinsatser som ett nästa steg för att närma sig arbetsmarknaden. 99 % av personerna hade behov av medicinsk rehabilitering, 46 % av arbetsinriktad rehabilitering och 28 % av social rehabilitering. Uppföljning har hittills skett av 61 personer. Uppföljningarna visar att 38 % var helt eller delvis självförsörjande genom anställning, sjukersättning eller annat. Ytterligare 30 % genomgår rehabilitering, flera av dessa är på väg till anpassad anställning. 5 % är arbetssökande genom Arbetsförmedlingen. En framgångsfaktor har varit de samlade organisationsövergripande bedömningarna, som ska syfta till att individerna får rätt insats av rätt aktör och med rätt ersättning. Samarbetet med sjukvården och behandlande läkare har varit avgörande för framgång, liksom möjligheterna till individuella lösningar utifrån individernas behov och hög tillgänglighet till organisationernas samlade utredningsresurser. De speciellt avsatta medel som funnits för medicinska konsultationer och arbetsprövningar har också varit framgångsfaktorer tillsammans med tid, kontinuitet och hög kvalitet i bedömningarna.

17 (17) Några framgångsfaktorer utifrån forskning och försöksverksamhet Mot bakgrund av presenterad forskning och erfarenheter från försöksverksamheter går det att urskilja ett antal framgångsfaktorer. Några av de mer centrala är: En tät samverkan mellan myndigheterna med utgångspunkt i individens behov Gemensamma utredningsteam för långvariga bidragstagare med sjukdom Gemensamma bedömningar Möjlighet till individuella lösningar Hög tillgänglighet och gott bemötande, anpassa myndigheterna till de mest utsatta Permanentning av fungerande arbetsmetodik, kontinuitet Stöd i regelsystem för en fungerande arbetsmetodik och till relevanta insatser för dem som inte kvalificerat sig för den statliga socialförsäkringen Särskild uppmärksamhet avseende barnen och deras behov Fortlöpande myndighetsgemensam metodutveckling baserad på evidens och beprövad erfarenhet Slutsatser Sammanställningen visar på värdet och behovet av ytterligare forskning och utvecklingsarbete vad gäller den stora andelen långvariga bidragstagare som lider av sjukdom. Det behövs också mer forskning avseende barnen och ungdomarna i familjerna. De insatser som nu görs i form av SKL:s initiativ tillsammans med Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen har ett tydligt stöd i forskningen. En tät och förtroendefull samverkan är nödvändig, både på en övergripande nivå och lokalt, liksom en genomgång och revidering av regelverket. Ett positivt exempel på aktuellt utvecklingsarbete är det initiativ som Försäkringskassans ledning tagit som ett led i att skapa tydligare och bättre förutsättningar för arbetet kring gruppen 0-placerade. Det vill säga den grupp som saknar sjukpenninggrundande inkomst. Syftet med projektet är metodutveckling där ansvariga myndigheter försöker hitta gemensamma arbetsformer för personer som uppbär försörjningsstöd samtidigt som de är 0-placerade.