Nr Mot. 1973:2017 lo

Transkript

1 Mot. 1973:2017 lo Nr av herr Bohman m. fl. i anledning av Kungl. Maj :ts proposition 1973:145 med förslag till lag om upphävande av lagen (1969:732) om postbanken, m. m. Regeringens näringspolitik har under en följd av år varit inriktad på att steg för steg skärpa statens kontroll över näringslivet. Den statliga företagssektorns snabba uppbyggnad har varit ett led i denna politik. Andra har varit att skapa styrinstrument som ökat det privata näringslivets beroende av staten. Genom att ständigt ökande bördor lagts på näringslivet har dess lönsamhet allvarligt försämrats och dess beroende av samhälleliga stödåtgärder i motsvarande mån ökat. En omfattande flora av bidrag och subventioner har vuxit fram: investeringsbidrag, lokaliseringsbidrag, utbildningsbidrag, bidrag för miljövårdsinvesteringar, bidrag till lönekostnader i nystartade företag, bidrag vid anställning av yngre arbetskraft, bidrag vid anställning av svårplacerad arbetskraft osv. Tagna va r för sig kan de flesta av dessa åtgärder synas riktiga och väl motiverade. Sammantagna representerar de emellertid ett komplex som inbjuder till kontroll och detaljstyrning av näringslivet, vilka en rad erfarenheter redan säger oss att den centrala byråkratin saknar kompetens att klara. Det har vuxit fram vad som kallats en "myglingsekonomi" och som utan tvivel hämmat initiativ och företagande. Inte minst har regeringen i detta sammanhang haft intresset riktat mot kreditmarknaden. Genom AP-fonden har staten skaffat sig ett dominerande och växande inflytande över marknaden för långa krediter. Genom riksdagens beslut i våras om ändrade placeringsregler för AP-fonden kan denna i en i princip obegränsad utsträckning användas för inköp av svenska aktiebolag. Investeringsbanken är ett annat exempel på en kreditmarknadsinstitution som tillkommit för styrning av kapitalströmmarna till näringslivet. På grund av den trendmässigt sjunkande lönsamheten har vidare näringslivets självfinansieringsförmåga minskat och dess beroende av upplånat kapital ökat. Också härigenom har alltså näringslivets beroende av den centrala byråkratins beslut ökat. Vi ser förslaget om den s. k. PK-banken som ytterligare en länk i en politik med det långsiktiga syftet att genomföra " den demokratiska socialismen", karakteriserad bl. a. genom en omfattande direktstyrning av svenskt näringsliv. PK-banken.kommer, om proposition nr 145 bifalles av riksdagen, att bli vårt lands största affärsbank med tillgångar på ca 29 miljarder kronor. Huvudsyftet med bankfusionen är enligt p~opositionen att "genom en enda statlig bank nå största möjliga slagkraft på den allmänna kreditmarknaden och att effektivt kunna konkurrera med andra

2 Mot.I973:2017 Il banker". "En underdimensionering av den statliga banksektorn i förhållande till den privata skulle", säger departementschefen vidare, "medföra avsevärda nackdelar när det gäller möjligheterna att medverka till en samhällsinriktad kreditgivning i konkurrens med andra kreditinstitut. Den skulle också innebära en försvagning av möjligheterna för de statliga bankerna att hävda sin ställning i konkurrens med andra banker när det gäller stöd åt svensk industri såväl här i landet som utomlands. En samlad styrka på den statliga banksektorn är därför enligt min mening en ovillkorlig nödvändighet." Som beskrivning av "huvudsyftet" med bankfusionen är detta långtifrån klarläggande och entydigt. Sammanfattningsvis synes emellertid tanken vara, att ju större den statliga banksektorn är, desto bättre är det. En stor statlig bank skall ge stort samhällsinflytande. Att det är viljan att öka statsinflytandet som är det centrala bekräftas inte minst av det förhållandet, att då PK-banken presenterades vid socialdemo kraternas partikongress förra året gavs detta förslag som alternativ till kraven på förstatligande av affärsbankerna; även utan direkt socialisering kunde den ö nskade kontrollen och styrningen uppnås. Vi anser att statsmakternas strävan att i växande grad styra och kontrolle ra utvecklingen inom svenskt näringsliv har varit till nackdel för den ekonomiska utvecklingen i vårt land och medverkat till att skapa och accentuera de svårigheter som i dag präglar vår ekonomi: långsa mmare tillväxt, otillräcklig investeringsutveckting, hög arbetslöshet. Detta är enligt vår uppfattning tillräckligt motiv för att säga nej till åtgärder av detta slag. Även i förslagets enskild heter kan kritik riktas mot proposition nr 145. Såväl postbanken som Kreditbanken int ar en särställn ing på den svenska kreditmarknaden. I strid med de konkurrensprinciper som statsmakterna i övrigt säger sig verka för är den senare t. ex. gynnad i förhållande till sina konkurrenter bland affärsbankerna genom att den fått hand om en stor del av den statliga sektorns penningtransaktioner. Tidigare har en viss konkurrenssituation fö relegat mellan postbanken och Kreditbanken. Vi tror inte att det är till fördel för kreditmarknaden i dess helhet eller för respektive bankers kunder att denna konkurrens försvinner. Det finns tvärtom risk för att samgåendet och de konkurrensmässiga favörer, som den nya banken enligt propositionen skall få, på ett allvarligt sä tt kan komma att snedvrida konkurrensen på kreditmarknaden. PK-banken föreslås få utnyttja postanstalterna för insättning och uttag. Detta innebär bl. a. att PK-bankens kunder får tillgång till lördagsservice. Om den konkurrensfördel detta utan tvivel skulle innebära för PK-banken säger departementschefen blott att det inte bör fö religga några "hinder" mot att övriga banker får del av samma service. "Skulle sådan önskan fö religga, bör förhandlingar upptas mellan postbanken och övriga berörda banker." Det nämns ingen ting i propositionen om hur detta i praktiken skulle lösas. Hur ersättningsfrågan skulle lösas nämns inte heller. Det borde vara självklart att i propositionen

3 Mot. 1973: fastläggs principen att PK-banken och övriga banker i ersättnjngshänseende skall behandlas lika av postverket. Det utsägs emellertid inte. En viktig princip måste va ra att statsägda företag inte skall gynnas av statsmaktema i förhållande till deras konkurre nter på den privata sidan. Staten skall stå neutral. Förverkligas tankarna bakom proposition nr 145 lär emellertid denna neutralitetsprincip inte kunna upprätthållas. Postbanken bedriver för närvarande utiandsrörelse väsentligen i anslutning till postgirot. Denna del bör enligt propositionen ligga kvar inom postgirot och därmed inordnas i postverket. Det är därvid enligt departementschefen " naturligt att postverke t för denna del av verksamheten anlitar PK-banken för inköp och försäljning av valutor". Vi kan inte dela denna uppfattning. Skall postverket såsom stathgt verk stå konkurrensmässigt neutralt, är det enda riktiga att verket får anlita vilken bank som helst som bedriver utlandsrörelse. Avgörande skall vara vilken bank som kan erbjuda de bästa villkoren. Detta måste också vara det för postgirots kunder bästa förhållandet. Om det inte förhåller sig så, att PK-banken alltid köper och säljer till bättre kurser än övriga affärsbanker, så måste postverkets bindning till PK-banken i detta avseende få till följd att postgirot ibland kommer att köpa utländsk valuta till högre kurser och sälja valutor till lägre kurser än vad som skulle blivit fallet om någon annan bank anlitats. Det förefaller inte troligt att PK-banken alltid kommer att göra bättre affärer på valutamarknaden än alla andra banker. Ett annat avsteg från neutralitetsprincipen synes vara att postverket förutsätts placera influtna medel på räkning hos PK-banken för att där förräntas enligt särskilda regler. Det riktiga skulle vara att samtliga bankinstitut fick konkurrera om de medel postverket förfogar över för placering. Inlåningen är av central betydelse för den ve rksamhet som en bank kan bedriva. Rubbas konkurrensen på inlåningssidan, får detta också åte rverkningar på konkurrensen i övrigt. Det för postverket och dess kunder mest fördelaktiga är självfallet att postverkets medel placeras där de bästa villko ren erbjuds. Om detta inte skulle vara PK-banken, vore det orimligt att ändå anlita denna bank. Som redan framhållits föreslås postgirot inordnat i postverket. Postgirot är i dag en icke lönsam del av postbankens verksamhet. Postgiroverksamheten kan sägas hittills ha finansierats genom postbankens övriga verksamhet. Om den starkt förlustbringande postgiroverksamheten i fortsättningen skall inordnas i postverket måste underskottet täckas genom inkomsterna från övrig postal verksamhet. Det finns alltså anledning att befara att postgiroverksamheten måste finansieras genom höjt brevporto. Det är enligt vår uppfattning anmärkningsvärt, att man i proposition nr 145 inte söker klarlägga vilka effekter p å kreditmarknaden i dess helhet som en fusion mellan postbanken och Sveriges kreditbank kan få. Postbanken har tidigare huvudsakligen gjort sina placeringar i obligationer och andra långa lån. Om denna placeringspolitik fortsätter, blir naturligtvis effekterna av fusionen på kreditmarknadens struktur allenast begränsade. Om däremot den statliga banksektorn genom tillskapandet av

4 Mot. 1973: PK-banken i mindre grad än hittills kommer att göra placeringar i långfristiga lån, kommer detta att få samhällsekonomiska e ffekter som i förväg bo rde utredas. Redan i dag är svårigheterna at t placera lån på den långa marknaden betydande. situationen skulle självfallet inte bli bättre om postbanken försvinner som lå ngivare. Vi vill slutligen också peka på den kritik mot en sammanslagning mellan postbanken och Kreditbanken som framförts av de berörd a personalo rganisa tio nerna. Mo t denna bakgrund anser vi inte att ett samgående mella n postbanken och Sveriges kreditbank kan tillstyrkas. Vi hemställer att riksdagen avvisar Kungl. Maj :ts propositio n nr 1973:145 med fö rslag tilllag om upphävande av lagen ( 1969:732) o m postbanken m. m. Stockholm den 25 oktober 1973 GÖST A BOHMAN (m) STAFFAN BURENSTAM LINDER (m) CARL ERIC HED! (m) ALLAN HERNELIUS (m) ASTRID KRlSTENSSON (m) ERIC KRÖNMARK (m) BLENDA LJUNGBERG (m) TAGE MAGNUSSON (m) i Borås PER PETERSSON (m) i Gäddvik N. YNGVE NILSSON (m) i Trobro G. IV AR VIRG IN (m)

5

6

7 GOTAB S Stockholm 1973