Teleslinga och FM-system i skolan erfarenheter och framtidsbehov. 1

Transkript

1 Teleslinga och FM-system i skolan erfarenheter och framtidsbehov. 1 Av Arne Gustafsson, tidigare verksam vid Hörseltekniska avd., RGD/RGH, Örebro och nu utredare inom projektet Auditiv miljö vid Specialskolemyndigheten. Inledning När vi diskuterar hjälpmedel i skolmiljön används ofta orden teleslinga och FM-system som rubriker för vad som rätteligen borde kallas för stationära respektive portabla system. En fast förlagd teleslinga arbetar ju numera tillsammans med ett eller flera FM-system med stationära mottagare för att inte låsa talarna vid en mikrofonsladd. Ett FM-system med bärbara mottagare kan t.ex. kopplas till hörapparaten på flera olika sätt. Ett är via någon form av minislinga, halsslinga eller slingkrok. Historik Redan tidigt insåg man att en hörapparat som enda hjälpmedel inte var en tillräckligt god lösning för undervisningssituationen. Dels hade tidiga hörapparater relativt dålig ljudkvalitet men framför allt begränsades taluppfattbarheten av långa talavstånd och dålig akustik. Behovet av god akustikbehandling har inte alltid varit en självklarhet medan däremot behovet av korta mikrofonavstånd varit lättare att inse. Tidiga hjälpmedel i undervisningen bestod därför av en nära läraren placerad mikrofon, en förstärkare och hörtelefoner. I hörselklasser och inom specialskolan fick också elevplatserna sina egna mikrofoner för medhöring av kamraterna. Lärarmikrofonen var sladdbunden, först med placering på katedern och senare bars den i en hållare runt halsen. Under 1960-talet kom möjligheter att ge större rörelsefrihet åt läraren genom trådlösa mikrofoner (FM-system). Dessa var till en början sådana ett endast sändaren var bärbar medan mottagaren var stationär. Senare gjordes även mottagaren bärbar och man kunde fungera i olika klassrum utan att det krävdes några installationer. Vid den tidpunkten betraktades ett sådant FM-system som något dyrt och exklusivt (Bäckström m fl 1966). Under 1960-talet introducerades även teleslingan som ett användbart hjälpmedel i skolan. Impulserna kom från Knud Börrild på Fredriciaskolan i Danmark och ett av argumenten för att använda teleslingan var att uppnå ett system som var enkelt att använda, driftsäkert och som byggde på att eleven hade samma ljudbild hela dagen, d.v.s. den som man fick genom hörapparaten. De första slingsystemen hade endast trådbundna mikrofoner för lärarna vilket också gav en mycket billigare anläggning än det bärbara FM-systemet. För en mer fullständig historieskrivning, se Gustafsson (1979, 1984, 1986). Utvecklingen av de olika hjälpmedlen har fortsatt men vissa skillnader har kunnat konstateras i användningen av stationära system (teleslingor) och bärbara (FM-system). I hörselklasser och specialskolor har de stationära systemen dominerat och gör det än i dag. Numera är de alltid kombinerade med en eller två trådlösa lärarmikrofoner. Detta ökar givetvis kostnaden för anläggningen men det blir ändå billigare än att utrusta en hel klass med bärbara mottagare. För de integrerade eleverna har användningen av bärbara FM-system ökat, men det finns stora variationer mellan olika regioner i Sverige. En utvärdering gjord av Bergkvist (2001) i fem län i Mellansverige visade på stora variationer i tilldelad utrustning. Vissa hade enbart fasta anläggningar med teleslingor, andra hade endast bärbara FM-system och en del hade tillgång både till fasta slinginstallationer och bärbara system. Användningen av hjälpmedlen var lägst i gruppen som endast hade bärbara system, sannolikt beroende på att de var mindre komfortabla än det för eleven mycket lätthanterliga fasta slingsystemet. Ser man till dagens allt mer utbredda användning av starkt miniatyriserade mottagare av typen Phonak MLx kan man tänka sig att utfallet i en liknande uppföljning idag skulle kunna bli annorlunda. 1 En tidigare version har varit publicerad i Nordisk tidskrift för hörsel- och dövundervisning nr 1,

2 Man kan fråga sig hur tilldelningen och användningen av hjälpmedlen kommer att bli i framtiden. Kommer det att finnas tekniska resurser för att installera och underhålla fasta installationer eller kommer man p.g.a. brist på tekniker att tvingas använda endast bärbar utrustning som servas genom någon form av utbytessystem som kan distribueras via post? En sak som är gemensam för dagens olika utrustningar är att hörapparaten är sista länk i hjälpmedelskedjan. Härigenom behålls en god anpassning till hörselskadan och ljudbilden behöver inte förändras som med äldre tiders användning av ett annat förstärkarsystem i skolan eller genom användandet av hörtelefoner som sista länk i hjälpmedelskedjan. Detta ställer naturligtvis stora krav på hörapparaternas anpassning till den pedagogiska situationen med lämpliga funktioner och kontroller. Hörapparategenskaper Utvecklingen av den moderna hörapparaten har varit koncentrerad på olika former av signalbehandling. Målsättningen har ofta varit att få lättskötta apparater med hög grad av automatik. Detta har säkert varit betydelsefullt för många äldre personer, men några negativa bieffekter kan utan tvekan skönjas när det gäller hörapparaternas användbarhet för skolbarn. Bland problemen kan nämnas multifunktionsreglage, avsaknad av volymkontroll och tydliga och logiskt utformade M-MT-T-lägen. Önskvärda funktioner I skolmiljön är det eftersträvansvärt att på alla sätt försöka få gynnsamma signal-brusförhållanden 2. Effekten av olika signalbehandlig är marginell i jämförelse med vad som kan åstadkommas med korta mikrofonavstånd, d.v.s. med de hjälpmedel som normalt används i olika skolmiljöer. Dessa hjälpmedel kan som tidigare sagts bestå av bärbara trådlösa mikrofonsystem eller teleslingsystem med lärar- och elevmikrofoner. För att dessa system skall fungera optimalt måste hörapparaterna vara utrustade med M-MT-T- och/alternativt M- MFM-FM-lägen. Inkopplingen av FM-alternativen kräver givetvis en elektrisk ingång. En volymkontroll ökar starkt möjligheterna till situationsanpassning. Utformning av reglage Den ideala barn- och skolapparaten bör ha tydliga och logiskt utformade reglage vars lägen kan avläsas av föräldrar och lärare i de tidiga skolstadierna. Det underlättar också för barnet att själv kunna bemästra apparaten så tidigt som möjligt. En multifunktionsomkopplare i form av knapp utan lägesindikering är olämplig. M-MT-T-omkopplaren är lämpligast utformad som en trelägesomkopplare, vilket är bättre än att dela upp funktionen på två omkopplare. Tänk långsiktigt och undvik onödiga apparatbyten Moderna hörapparater har ofta stort ordinationsområde och hög flexibilitet vad gäller inställningsmöjligheter. Detta har fördelen att apparatbyte inte behöver ske om hörseln förändras inom måttliga gränser. Det blir därför viktigt att ett barns första hörapparat har de funktioner som man kan behöva i framtiden. Härigenom undviker man nyinlärning av ljudbild och hantering. 2 Ljudet i tekniska överföringssystem kan delas in i två komponenter: - signalen (t.ex. tal) som vi vill höra - bruset (bakgrundsstörningen) som vi inte vill höra. Om vi mäter dessa komponenters db-nivåer kan vi uttrycka dem som en skillnad mellan signalen och bruset. Vi får ett s.k. signal-brus-förhållande. 2

3 Önskemål om teknisk utveckling av undervisningshjälpmedel I Sverige har under senare år ingenjörer aktiva inom skolverksamhet träffats för att diskutera behovet av nya hjälpmedel för skolbruk. Man har presenterat en önskelista på angelägna projekt som diskuterats med industrirepresentanter. Listan presenterades och diskuterades första gången på Svensk Teknisk Audiologisk Förenings möte Nedan kommenteras de prioriterade projekten och en lägesrapport redovisas. 1) Flexibelt trådlöst system för elev-elev-kommunikation. Här är tänkt ett system som skulle kunna vara mycket generellt och kunna användas i alla sammanhang då man behöver kommunicera med flera, antingen man har en grupp hörselskadade eller en enstaka hörselskadad i en hörande grupp. Förväntningarna var tidigt höga på något Blåtandsbaserat system, men hittills har inte något användbart system presenterats. 2) Trådlösa mikrofonsystem (typ lärarmikrofon) på högre frekvens och med fler tillåtna kanaler. Här har det, för att förbättra radioöverföringens kvalitet, varit viktigt att komma högre upp i frekvensområdet än det tidigare dominerande runt 40 MHz. Samtidigt är det viktigt att de egenskaper som funnits på tidigare system typ Transett 702 och 904 behålls, d.v.s. de skall vara lätt laddningsbara och ha minst användningsalternativen med halskrok och madonnamikrofon. Här finns nu Comfort Selecta T10 som är tillgänglig i frekvensbandet runt 200 MHz. Phonaks produkter inom motsvarande frekvensområde saknar alternativet med halskrok. 3) Kommersiellt tillgängliga slingförstärkare avsedda för okorrelerade/fasförskjutna slingor. I dag finns två fabrikanter som har tillverkning av önskade produkter. Tekniken är inte ny utan började användas i Sverige i större skala på 90-talet. Ett betydande arbete utfördes av skolingenjören vid Östervångsskolan i Lund, Karl-Ola Lundberg, som försåg intresserade med beräkningar och material för inkoppling i modifierade förstärkare. Dagens kommersiellt tillgängliga utrustningar bygger på den av Karl-Ola utvecklade konstruktionen. 4) Kommersiellt tillgängliga förstärkare för elevmikrofoner som kan placeras närmre talaren och garantera kort och konstant mikrofonavstånd, t.ex. myggmikrofoner. Här önskas ett trådbundet system som alternativ till stationära system typ Comfort Comlink och till det flexibla trådlösa system som nämndes under punkt 1. Dessa förstärkare används i utrustning som byggts upp vid RGH (riksgymnasiet för hörselskadade) för att bättre möta en pedagogik baserad på grupparbeten och dialog (Gustafsson 2002). Två företag har visat visst intresse för bygga dessa enheter men ännu har tyvärr ingen produkt nått marknaden. 5) Vidareutveckling av Phonak MLx till flerkanalig mottagare som helst automatiskt känner av rätt frekvens. Här har Phonak presenterat den nya varianten MLxS som dels är omställbar mellan olika kanaler och också kan styras till olika kanaler via en s.k. Wallpilot eller via lärarsändaren. Detta är en positiv utveckling som gör att den kan bli ett, om än mycket kostbart, komplement till teleslingan även i hörselklasser. Någon erfarenhet av användning i stor skala i skolor för hörselskadade finns för närvarande inte varför de är angeläget att testa funktionen med hänsyn till räckvidd och störningsproblematik (se Bamford m.fl. 2005). 6) Cochleära implantat med telespole och M-MT-T-läge. 3

4 Här har saknats det som varit standard på hörapparater sedan länge. Cochlear Esprit 3G har inbyggd telespole som tyvärr har felaktig lutning. Annars är den relativt flexibel. Medel har för närvarande endast yttre telespole. Samtliga tre tillverkare av implantat har i sina nyare modeller som kommer att vara tillgängliga under 2006 inbyggda telespolar och Cochlear har i nya modellen Freedom ändrat på den felaktiga lutningen. 7) Intelligenta hörapparater som känner av insignalen och anpassar sig till denna. Avsikten med denna önskan var att få en apparat som kände av den bästa tillgängliga signalkällan t.ex. induktiv signal från en teleslinga eller någon form av radiosignal. Viss aktivitet finns från några hörapparattillverkare. Hur löser man elev-elev-kommunikationen? I dagens skola sker i mindre utsträckning än tidigare undervisning där läraren är den dominerande talaren och eleverna passiva lyssnare. Det är viktigt att eleverna kan delta i samspelet och att de kan höra varandra. I hörselklasser har elevmedhöringen gått att lösa med mikrofoner på de olika elevplatserna, medan det för den integrerade eleven varit svårare att hitta en tillfredställande lösning. För den integrerade eleven har resultatet berott mycket på akustikbehandling, lärarskicklighet, elevdisciplin och klasstorlek. På senare tid har även hörselklassernas tekniska utrustning och möblering ifrågasatts då den ansetts hindra en mer spontan kommunikation och gett läraren en alltför central och dominerande roll. Mer om detta senare. Beaktar man möjligheten att underlätta för eleven att uppfatta kamrater och delta i en mer fri undervisningssituation kommer man att finna att olika alternativ finns, där för- och nackdelar måste värderas. Enkelhet står ofta mot ljudkvalitetsaspekter, där bedömningen blir olika beroende på grad av hörselskada. Nedan ges en översikt av olika lösningar. Hörapparaternas möjligheter För att kunna utnyttja hörsel och hörapparater så effektivt som möjligt bör hörapparatanpassningen alltid ske binauralt. Detta ger de klassiska vinsterna i form av ljudlokalisationsmöjligheter, möjligheter till störningsundertryckning och en garanti för att hörapparaten aldrig sitter på fel sida. Riktmikrofon skulle kunna underlätta vid grupparbeten där deltagarna inte sitter för långt från varandra. Vid konventionell klassundervisning måste apparaterna ha MT-läge för att eleven åtminstone ska kunna höra de närmast sittande eleverna om inga andra medhöringsmöjligheter finns. Hörapparater tillsammans med extern mikrofon Till hörapparatens elektriska ingång kan anslutas en extern mikrofon som antingen kan vara rundupptagande eller riktad. Om den placeras centralt på ett bord bör den vara rundupptagande och ger då liten vinst i signal-brus-förhållande. Om den skickas runt och används nära de olika talarnas mun blir vinsten stor. En riktad mikrofon kan hanteras av den hörselskadade eller skickas runt. Är mikrofonen trådlös blir det givetvis lättare att skicka runt den bland kamraterna. I många fall används lärarmikrofonen i ordinarie klassrumsutrusning på detta sätt om det inte finns flera mikrofoner tillhands. Ett alternativ som ger många möjligheter är en trådlös mikrofon vars användningssätt kan förändras både vad gäller placering och riktningskaraktäristik. (T.ex. Phonaks HandyMic eller SmartLink, Oticons Lexis och Widex Scola). Dels kan eleven hålla den i handen och rikta den mot talaren, dels kan den placeras på ett bord alternativt sändas runt bland eleverna. Med en omkopplare kan väljas vilken riktningskaraktäristik som passar bäst i olika situationer. För att kunna utnyttja detta system fullt ut krävs både mognad och motivation av eleven. Viss utrustning framtagen 4

5 för konferenssituationer (Comfort Conference) bygger på en centralt placerad mikrofon som tillsammans med viss signalbehandling ska möjliggöra ett mer störningsfritt lyssnande. Den centrala placeringen ger för vissa talare ett kortare mikrofonavstånd och därmed ett bättre signal-brus-förhållande, men effekten av signalbehandlingen förmår inte konkurrera med system som bygger på kortare mikrofonavstånd. Hörapparater tillsammans med flera externa mikrofoner Att åstadkomma hörselklassens elev-elev-kommunikation via stationära mikrofonarrangemang även i integrerad miljö är svårt. Man kan visserligen tänka sig att utnyttja samma elevenheter som ställs upp tillfälligt vid grupparbeten och i liknande situationer, men det är en lösning som kräver vissa förberedelser. För att säkra en bättre uppfattning av kamraterna i den integrerade undervisningsformen har olika försök gjorts med klassrumsmikrofoner placerade på strategiska ställen i klassrummet. Resultaten har varit varierande och som en sammanfattning av vad som krävs för ett lyckat resultat nämner Vik & Lange (1995) bl.a. vikten av teknisk kunskap hos pedagogen, krav på god akustik, korta mikrofonavstånd (20 cm) och samtalsdisciplin. Praktisk innebär detta att två elever i det beskrivna systemet delar på en mikrofon som hänger ned från taket och att de tar den till sig när de har något att säga. Systemet kräver installation och är bundet till ett klassrum. En något mer flexibel lösning kan åstadkommas om man använder ett antal trådlösa mikrofoner som elevmikrofoner. Då det f.n. är orealistiskt att kunna utnyttja olika frekvenser för alla elevmikrofoner utnyttjas en frekvens för samtliga och de förses med en återfjädrande strömbrytare som eleven förutsätts släppa när som han/hon talat färdigt, detta för att undvika störningar (Larsen & Bigseth 2003). Detta system som naturligtvis blir relativt kostsamt och beroende av disciplinerade användare har i sin mest utbyggda form provats i Norge där två elever delat på en mikrofon i likhet med alternativet som beskrivits av Vik & Lange (1995). Speciella lösningar för en modern pedagogik det svenska dialogprojektet. Även om hörselklassundervisning kunnat tillgodose elev-elev-kommunikationen bra i sina klassiska klassrum med bänkar i halvcirkel och bordsmikrofoner på varje bänk, så ställs andra krav när undervisningen blir mer grupparbetsinriktad. Eleverna ska kunna placera sig i olika grupperingar inom klassrummet och varje grupp ska ha en acceptabel lyssningssituation. Under senare år har en försöksverksamhet pågått vid Riksgymnasiet för hörselskadade i Örebro (Gustafsson 2002) där man med hjälp av begränsade teleslingor kunnat arbeta i samma klassrum vid upp till tre bord samtidigt utan att störa varandra. Vid varje bord har eleverna använt myggmikrofoner för att säkra korta mikrofonavstånd. Olika varianter på mikrofonlösningar för lärare har funnits beroende på om en eller flera lärare arbetat samtidigt. I Sverige pågår även ett projekt för att stimulera ökad dialog i hörselklasser. Projektet som startade 2002, är treårigt och stöttat av Skolverket (Skolverket 2000). Utgångspunkten är att pedagogik och teknik inte gynnat dialogiska lärandemiljöer för hörselskadade. I projektet har hittills, för elevmedhöringen, använts en centralt på arbetsbordet placerad mikrofon med viss signalprocessning (Comfort Conference). Vinsten som rapporterats är att elevernas dialog blivit mer spontan och naturlig när man slipper knapptryckningar, samtidigt konstateras att vissa elever upplever ljudkvaliteten som sämre (Wennergren 2002a; Jonsson m.fl. 2003). Enligt Wennergren (2002b) önskar elever och lärare att det utvecklas teknik som möjliggör att upp till tre anläggningar kan användas samtidigt i klassrummet. Comfortsystemet arbetar med långt mikrofonavstånd och kompression med relativt låg knäpunkt, vilket gör det omöjligt att placera flera system i samma klassrum. Detta kräver korta mikrofonavstånd som i det tidigare nämnda RGH-systemet. Medvetenheten om att använd teknisk utrustning inte varit 5

6 tillräckligt flexibel och inte haft optimal ljudkvalitet har lett till ett nytt mer teknisk inriktat forskningsprojekt med anknytning till dialogprojektet (Wennergren 2004; Ivarsson 2005; Odelius 2005). För eleven i vanlig klass har utvecklingen i Sverige inte inneburit några påtagliga förbättringar vad gäller elevmedhöring och anpassning till dialogiskt lärande. Två trådlösa mikrofoner som betjänar lärare och elever är kanske den mest avancerade lösningen. Att mottagarna för de som lyssnar över bärbara FM-system gjorts mindre är naturligtvis en fördel ur kosmetisk synpunkt men samtidigt har funktioner i vissa fall försvunnit. Om man jämför t.ex. Phonaks MLx-mottagare avsedd att fästas direkt på hörapparaten med den kroppsburna Microvox-mottagaren så har möjligheten att reglera volymen från mottagaren försvunnit. Detta är naturligtvis en nackdel när det gäller att balansera lärarsignal med signal via hörapparatens mikrofon alternativt påverka signalnivån på en hörapparat utan volymkontroll. En mer positiv bild ger ju den norska lösningen med flera trådlösa mikrofoner för eleverna, vilken skulle kunna användas även för att klara en varierande grupparbetssituation förutsatt att det endast är en hörselskadad i klassen eller, om de är flera, ingår i samma grupp. Några avslutande kommentarer Att akustiska förhållanden är viktiga vid all undervisning av hörselskadade är accepterat, men det är troligt att den moderna pedagogiken med mer grupparbeten i klassrummet gör att vi måste ställa ännu större krav på korta efterklangstider. Man skulle kunna betrakta klassrummet som ett undervisningslandskap där vi har rekommendation om kortare efterklangstider än i normala klassrum. Sträva efter korta mikrofonavstånd. Det är det bästa sättet att garantera ett gott signal-brusförhållande, vilket är mer nödvändigt ju kraftigare hörselnedsättningen är (se t.ex. Vik 2004). Granska kritiskt alla nya hjälpmedel och gör jämförande studier för att se hur de fungerar jämfört med tidigare använda. För exempel se Gustafsson & Sandmon (2004). Det är angeläget att påpeka att lösningar som beskrivits i de sista avsnitten och som diskuterats i Vik & Lange (1995) resp. Gustafsson (2002) kräver tillgång till teknisk personal i en omfattning som i dag är ovanlig. Det som dock är viktigt är att det framförs krav mot hjälpmedelstillverkare på utrustning som är anpassad till den moderna pedagogiken och som inte enbart är en utveckling av teknik för envägskommunikation. Referenser Bamford J, Hostler M & Pont G (2005). Digital signal processing hearing aids, personal FM systems, and interference: Is there a problem? Ear & Hearing 26: Bergkvist H (2001). 74 röster om skolan. Att vara hörselskadad individualplacerad i år 7, 8 eller 9. Örebro: Specialpedagogiska inst. Bäckström B, Gustafsson A, Hurtig L, Ingberg B (1966). Användning av olika förstärkningssystem för hörselskadade elever i vanliga klasser. Nordisk Audiologi 15(1-2): Gustafsson A (1979). Hörseltekniska hjälpmedel. I Gustafsson A, Lundström M, Mártony J, Serrebo S: Hörseltekniska hjälpmedel och hörträning. Örebro:Lanprodukter. Gustafsson A (1984). Så här ser den ideala anläggningen ut. Audionytt 11(3): Gustafsson A (1986). Teknisk audiologisk verksamhet bland barn inom olika skolformer. En översikt av situationen i Sverige. I Salmivalli A & Jauhiainen T, eds. Kursbok Nordiska Audiologiska Sällskapets Kurs i Åbo juni 1986: Gustafsson A (2002). Klassrum för hörselskadade några exempel på alternativa lösningar för en friare undervisning. Nord tidskr för hörsel- och dövundervisning 1(3): Gustafsson A, Sandmon L (2004). Några utvärderingar av hörselteknisk utrustning i institutionslokaler vid RGH, 6

7 Risbergska skolan i Örebro. Nord tidskr för hörsel- och dövundervisning 3(4):6-10. Ivarsson E (2005). Dialogprojektet. Nord tidskr för hörsel- och dövundervisning 4(3):11. Jonssson U, Persson B-L, Stenlund K (2003). Frihet i en liten ask? En studie om att förhålla sig pedagogiskt till tekniska hjälpmedel i hörselklass. Examensarbete C-nivå. Lärarhögskolan i Stockholm. Institutionen för individ, omvärld och lärande specialpedagogik. Larsen P W & Bigseth A (2003). Modern undervisningspedagogik med flere elevmikrofoner i klassrommet. Föredrag TeMA Hörsel, Stockholm. Odelius J (2005). Utvärdering av hörseltekniska hjälpmedel i hörselklass. Nord tidskr för hörsel- och dövundervisning 4(3): Skolverket (2000). Dialogiska lärandemiljöer för hörselskadade elever. Beslutsmeddelande Dnr 2000:2732. Vik A (2004). Romakustik minker kraven når FM-systemerne blir bedre? Nord tidskr för hörsel- och dövundervisning 3(2-3): Vik A, Lange H (1995). Klasseromsmikrofoner. Nordisk Audiologisk Selskaps 12 Kongress/Kursus, Oslo: Wennergren A-C (2002a). Dialogiskt lärande för elever i hörselklass. Rapport 22. Lärarhögskolan i Stockholm. Institutionen för individ, omvärld och lärande. Wennergren A-C (2002b). Skolans uppdrag kräver morgondagens teknik! Opublicerad rapport Wennergren A-C (2004). Communication quality for hard of hearing students in learning situations. IFHOH 7 th World Congress 2004, Helsingfors, Finland. 7