Arbetstagares skadeståndsansvar, främst enligt 4 kap. 1 SkL

Transkript

1 Uppsala universitet Inst. för handelsrätt Handelsrätt D Kursansvarig: Torsten Seth Handledare: Torsten Seth Av: Gustav Lindkvist vt 04 Arbetstagares skadeståndsansvar, främst enligt 4 kap. 1 SkL 1

2 Sammanfattning Denna magisteruppsats berör arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 skadeståndslagen (SFS 1972:207, SkL). I uppsatsen har gällande rätt för denna reglering fastställts och sedan detta utförts har dess regelkonkurrens och samordning med de arbetsrättsliga sanktionsreglerna i 38 lag om anställningsskydd (SFS 1982:80, LAS) och 54 lag om medbestämmande i arbetslivet (SFS 1976:580, MBL) analyserats. Slutligen förs en normativ diskussion huruvida ansvarsregeln i 4 kap. 1 SkL är avfattad och tillämpad på ett sätt som enligt författarens utgångspunkt är godartad vad gäller rättvisa, förutsägbarhet och prevention. Fastställande av gällande rätt för regeln i 4 kap. 1 har av författaren befunnits vara både intressant och viktig då detta spörsmål endast i mindre omfattning tidigare berörts i den juridiska litteraturen. Likaså samordningsfrågorna med de arbetsrättsliga sanktionerna är av stor vikt då dessa sanktioner jämfört regeln i 4 kap. 1 kan ha betydande skillnad såväl beträffande frågan om skadestånd ska utgå som påföljden härav. Eftersom den normativa diskussionen syftar till att förbättra och anpassa regeln på ett sätt som författaren anser harmoniera med vårt samhälles utveckling är denna diskussion också av största intresse. De slutsatser som kan dras av uppsatsen problemområde är starkt förenklade följande. För att arbetstagare ska kunna åläggas skadeståndsansvar enligt regeln i 4 kap. 1 krävs minst grov oaktsamhet, i vissa fall uppsåt. Samordningen mellan å ena sidan SkL och å andra sidan LAS respektive MBL innebär i princip att LAS och MBL såsom speciallagar vinner tillämpning framför SkL. Den normativa diskussionen har renderat i att regeln i 4 kap. 1 bör reformeras bl.a. så att arbetstagares ansvar blir strängare. Förkortningslista ABL Aktiebolagslagen AD Arbetsdomstolen AvtL Avtalslagen BrB Brottsbalken FHL Lag om företagshemlighet HD Högsta domstolen HovR Hovrätten JT Juridisk tidskrift KAL Lag om kollektivavtal 1928 LAS Lag om anställningsskydd 1982 LO Landsorganisationen i Sverige LRA Lag om rättegång i arbetstvist 1974 MBL Lag om medbestämmande i arbetslivet 1976 MFL Marknadsföringslagen NJA Nytt juridiskt arkiv Prop. Proposition RB Rättegångsbalken RF Regeringsformen SAF Svenska arbetsgivareföreningen SemL Semesterlag 1977 SkL Skadeståndslagen SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk Juristtidning 2

3 1. Inledning Bakgrund Problemformulering Syfte och avgränsning Metod Arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 SkL Dispositionen i kapitlet Introduktion till skadeståndsrätten Regelsamverkan i SkL Ansvarsregeln i 4 kap. 1 SkL enligt dess förarbeten Motiv för införandet av 4 kap. 1 SkL Skadeståndsregeln i 4 kap. 1 SkL Arbetstagarbegreppet Fel eller försummelse I tjänsten Synnerliga skäl Handlingens beskaffenhet Arbetstagarens ställning Den skadelidandes intressen Övriga omständigheter Precisering av regeln genom rättsfall Arbetstagares direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren Arbetstagares skadeståndsansvar för person- och sakskada mot tredje man Arbetstagares skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada mot tredje man Analys och slutsats i tjänsten synnerliga skäl Skälighetsbedömningen av skadans storlek kap. 1 SkL i regelkonkurrens med LAS och MBL Skadeståndsbestämmelsen i 38 LAS Skadeståndsbestämmelsen i 54 MBL Regelkonkurrens och samordningsfrågor Analys och slutsats genom normativa diskussioner Avskedande Straffsanktion Ansvarsförsäkring på arbetstagarens sida Författarens egna ståndpunkt Avslutande slutsatser och diskussion

4 1. Inledning 1.1 Bakgrund Inte sällan då juridiska spörsmål behandlas involveras flera rättsområden. Så är även fallet för denna uppsats. De två rättsområden som berörs är skadeståndsrätt och arbetsrätt. Skadeståndsrätten var länge inkorporerad i straffrätten och har därmed ett nära samband med straffrätten. 1 Först i mitten av 1800-talet, som följd av omfattande reformer av straffrätten, blev skadeståndet självständigt. Dock hade skadeståndet ingen självständig reglering utan upptogs i 6 kap. strafflagen. Från 1864 och ända till 1972, då SkL trädde i kraft, var alltså skadeståndsrätten upptagen i 6 kap. strafflagen trädde som sagt SkL i kraft och ersatte de skadeståndsregler som var upptagna i 6 kap. strafflagen. Det blev emellertid ingen artsskillnad mellan dessa två regelverk då båda dessa vilade på samma grundläggande principer års SkL bygger på tämligen omfattande reformarbeten som startade redan strax efter andra världskriget. Den kände rättsvetenskapsmannen Ivar Strahl lade 1950 fram Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Därefter följde ett antal kommittébetänkanden varav några låg till grund för kommande lagstiftning. Dessa tre betänkanden var SOU 1958:43 Skadestånd i offentlig verksamhet, SOU 1963:33 Skadestånd I. Allmänna bestämmelser. Föräldrars och barns skadeståndsansvar., och SOU 1964:31 Skadestånd II. Arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar. Till sist kom så prop. 1972:5 som byggde på ovan tre nämnda utredningar, och denna prop. låg sedan till grund för SkL. Arbetsrättens regleringar har skiftat historiskt sett vad gäller omfattning och struktur. Under vissa tidsepoker, t.ex. förliberalism, var hela rättssystemet extremt starkt lagreglerat. Under andra perioder, såsom liberalism, avtog allmänt sett lagreglering till förmån för självreglering främst som följd av marknadsekonomiska hänsynstaganden trädde en förordning angående vidgad näringsfrihet i kraft. Denna förordning upphävde den tidigare nämnda starka lagregleringen som var av offentligrättslig karaktär med en patriarkalisk prägel. Den framträngande liberalism ställde krav på avtalsfrihet, också på arbetsrättens område, och arbetskraften kom att behandlas enligt ekonomiska hänsyn som tillgång och efterfrågan. Detta medförde stora risker för de typiska arbetarna och deras arbetsmässiga trygghet kan inte sägas ha varit särskilt god. 4 Som reaktion mot denna utveckling uppkom fackföreningsrörelsen och därigenom bli en mer jämbördig avtalspart till arbetsgivarna. När arbetarna blev mer samlade blev de missnöjesåtgärder de vidtog, främst strejk, också starkare. Arbetsgivarna svarade då med att bilda arbetsgivarföreningar bildades LO och som pendang till LO bildades SAF 1902 och de blev de två största organisationerna för respektive sida av arbetstagare och arbetsgivare. I princip från start 1 Hellner-Johansson (2000), s Hellner-Johansson (2000), s Peterson (2001), s. 222 ff. 4 Adlercreutz (1997), s Adlercreutz (1997), s

5 förespråkade SAF individuella avtal och LO kollektiva sådana och lösningen på detta blev huvudfrågan dem emellan. Efterhand accepterade fler och fler arbetsgivare fackföreningar som medkontrahent och då blev kollektivavtalet ett viktigt instrument för reglering. 6 Ett par andra nämnvärda händelser i arbetsrättens utveckling är bl.a. den s.k. decemberkompromissen som skedde under åren 1906 och Det var den första överenskommelsen mellan SAF och LO och gick i största korthet ut på att SAF tillerkändes arbetsledningsrätt och frihet att anta och avskeda arbetare. I gengäld tillerkändes LO rätten att inte bli kränkt i föreningsrätten. Därefter kom 1928 KAL och 1938 träffades mellan SAF-LO Saltsjöbadsavtalet. Denna efterföljande s.k. Saltsjöbadsepoken präglades av en strävan att avtalsvägen lösa uppkommande problem. Detta löstes genom kollektivavtal och därmed infann sig en betydande självreglering på den svenska arbetsmarknaden. Denna självreglering har av många ansetts väl fungerande, men med tiden, och ett par uppmärksammade händelser t.ex. den stora vilda strejken vid de lappländska malmfälten på 1970-talet, höjdes röster för ökad lagreglering. Så skedde också genom LAS som trädde i kraft 1974 och MBL Båda dessa lagar förbättrade arbetarnas trygghet, LAS bl.a. genom lagreglering kring anställnings upphörande och MBL bl.a. genom utökad och förstärkt förhandlingsrätt. Den generella utvecklingen därefter har varit en något ökad lagreglering för att idag enligt min uppfattning kunna anses vara tämligen lagreglerad. 1.2 Problemformulering Förutsättningar för arbetstagares skadeståndsansvar har alltså sedan en tid tillbaka funnits i svensk rätt. Behandlingen av 4 kap. 1 SkL i de juridiska rättskällorna är tunnsådd. Eftersom denna reglering är en central del av arbetstagares skadeståndsansvar uppstår den vitala frågan hur gällande rätt härtill är beskaffad? Ett annat viktigt spörsmål är hur denna generella reglering förhåller sig till arbetsrättens förhållnings- och sanktionsregler? Såväl LAS som MBL innehåller skadeståndsregler som kan komma att gälla vid sidan av skadeståndsrättens regler. Finns kollisioner mellan regelverken i SkL jämfört LAS och MBL:s skadeståndsregler? Om skillnader finns i dessa sanktionsregler är det av stort intresse för såväl arbetsgivar- som arbetstagarparter att utreda hur denna samordning bör ske. Blir någon part missgynnad och förfördelad samt kan regelsystemet utnyttjas för egen vinning? Om så är fallet, hur bör lagstiftningen och rättstillämpning istället vara utformad? Det är frågor av denna karaktär som uppsatsen adresserar. 1.3 Syfte och avgränsning Det primära syftet med uppsatsen är att fastställa gällande rätt för arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 SkL. Sekundärt syfte är att analysera konkurrensen och samordningen mellan å ena sidan 4 kap. 1 SkL och skadeståndsreglerna i LAS (38 ) och MBL (54 ). Denna diskussion kräver översiktligt fastställande av gällande rätt för de senare arbetsrättsliga skadeståndsreglerna. Slutligen är syftet också att föra normativa diskussioner om den utveckling som skett har varit positiv och ändamålsenlig eller inte och om det finns anledning till förändrad lagstiftning alternativt förändrad rättstillämpning. 6 Adlercreutz (1997), s. 17 f. 5

6 Avgränsningen följer av syftet och uppsatsen berör endast fastställande av gällande rätt för enskilda arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 SkL, SkL:s samordning med LAS och MBL samt den normativa diskussionen. Det är svårt att fullständigt redogöra för de spörsmål som ej berörs i uppsatsen men exempel på sådana är: arbetstagarorganisationers skadeståndsansvar, uppdragstagares skadeståndsansvar, skadeståndsansvaret för offentligt anställda - givetvis bortsett från de regler som är gemensamma för offentligt- och enskilt anställda, och inte heller skadeståndsreglerna i FHL. 1.4 Metod I uppsatsen nyttjas traditionell juridisk metod för fastställande av gällande rätt, såväl för 4 kap. 1 SkL som för LAS respektive MBL. I den normativa diskussionen används handelsrättslig metod genom att potentiella konfliktsituationer analyseras och hur dessa sedan kan undvikas alternativt lösas. I princip bör inga problem uppstå med uppsatsens källor då de flesta av dessa är förstahandskällor. De doktrinuttalanden som nyttjas utgörs i princip endast av verkliga digniteter inom respektive område. 2. Arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 SkL 2.1 Dispositionen i kapitlet. Dispositionen i kapitlet är som följer. Först kommer grunderna inom skadeståndsrätten att behandlas i syfte att vinna förståelse för den fortsatta framställningen. Detta följs av ett kort avsnitt om den regelsamverkan som råder i SkL för området. Därefter behandlas regeln i 4 kap. 1 utförligt med av SkL:s förarbeten. I det avsnittet görs ingen distinktion mellan olika typer av situationer som arbetstagaren kan bli ansvarig i, utan rekvisiten behandlas utan denna distinktion. Efter detta kommer de rättsfall som finns inom området att redogöras för. I samband med detta distingeras tre olika typer av situationer där arbetstagares ansvar aktualiseras. Denna distinktion har skett med pragmatisk utgångspunkt i de befintliga rättsfallen på området. Följande tre typer av situationer distingeras i avsnittet och behandlas där separata avsnitt: 7 1) Arbetstagares direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren: - detta kan genom regeln i 4 kap. 1 ske såväl då brott mot anställningsavtalet föreligger som då skada utan att anställningsavtalet brutits föreligger. 2) Arbetstagares skadeståndsansvar för person- och sakskada mot tredje man: 7 I förarbetena till SkL görs inte denna indelning utan istället 1) Arbetstagares direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren, 2) Arbetstagares regressansvar mot arbetsgivaren och 3) Arbetstagares skadeståndsansvar direkt mot tredje man. Denna indelning frångås här p.g.a. att det mig veterligen inte finns något rättsfall som berör arbetstagares regressansvar och att det därmed är praktiskt mer fördelaktigt att inte göra den indelningen. 6

7 -arbetstagare tillfogar annan än arbetsgivaren person- eller sakskada t.ex. med bil kör på annan i tjänsten eller skadar arbetskamrat. 3) Arbetstagares skadeståndsansvar för ren förmögenhetsskada mot tredje man: -arbetstagare tillfogar annan än arbetsgivaren ren förmögenhetsskada genom t.ex. förskingring, förtal eller skada i samband med att avtal arbetsgivaren slutit med tredje man inte uppfylls p.g.a. arbetstagarens vållande. 2.2 Introduktion till skadeståndsrätten Inom skadeståndsrätten är det främst den generella skadeståndslagen (1972:207) som är vägledande. Som nämnts ovan så är det den första allmänna skadeståndslagen i svensk rätt och har ett vidsträckt giltighetsområde. 8 Lagen är i de flesta fall allmänt hållen och preciseras genom förarbeten, men främst praxis. Skadestånd brukar allmänt sägas vara en ersättning som ska försätta den som lidit skada i samma ekonomiska situation som om skadan inte inträffat. 9 En grundläggande distinktion inom skadeståndsrätten är frågan om ett juridiskt förhållande ska betraktas som utomobligatoriskt eller inomobligatoriskt. Med utomobligatoriskt förhållande avses ett förhållande där parterna inte står i kontraktsförhållande, eller då ett kontraktsförhållande föreligger men inte har inverkan på en viss situation, till varandra t.ex. då en bilist kör på en fotgängare på gatan. 10 Med inomobligatoriskt förhållande avses därmed då två parter har ett kontraktsförhållande och detta förhållande också inverkar på en viss situation. 11 Det är viktigt att söka fastställa om ett förhållande är utom- eller inomobligatoriskt då det är skillnad mellan dem vad gäller ansvarsförutsättningar och skadeberäkning. I vissa fall, typiskt sett i utomobligatoriska förhållanden, ges endast ersättning för det s.k. negativa kontraktsintresset d.v.s. den skadelidande ska få den ersättning som krävs för att försätta denne i samma situation som om skadan ej skett. 12 I andra fall, ofta i kontraktsförhållanden, ges ersättning för det s.k. positiva kontraktsintresset där även utebliven vinst ersätts. I en del fall är det inga svårigheter att fastställa vilken typ av förhållande det rör sig såsom då en bil kör på en fotgängare eller motsatt om två parter slutit ett köpeavtal. I andra fall kan det vara svårare avgöra förhållandet. Ibland kan ett s.k. kvasikontraktuellt förhållande uppstå. Så kan vara fallet då mäklare eller fullmäktig agerar för annan. 13 En annan viktig distinktion, åtminstone vad gäller utomobligatoriska förhållanden, är om en skada är en person- och sakskada eller en ren förmögenhetsskada. Den förra typen är såsom namnet antyder relaterat till om person eller sak lider någon skada, medan den senare är skada som inte har samband med person- eller sakskada (1 kap. 2 SkL). Ansvar för person- och sakskada fordrar oaktsamhet (2 kap. 1 ) genom den allmänna culparegeln. I samband härmed sker culpabedömningen där den klassiska liknelsen med bonus pater familias har inverkan vid 8 Hellner-Johansson (2000), s Hellner-Johansson (2000), s Det kan tyckas att uttryckssättet utomobligatoriskt förhållande är olyckligt då det i praktiken innebär ett förhållande utan ett förhållande. Uttryckssättet kommer likväl, i brist på bättre uttryck, att nyttjas. 11 Hellner-Johansson (2000), s Hellner-Johansson (2000), s SOU 1981:102 s

8 sidan av skriven lag, prejudikat och den fria bedömningen. 14 Ren förmögenhetsskada utom kontraktsförhållande kräver dock brott (2 kap. 2 ). Ytterligare ett område som är bra att känna till är regeln om det s.k. principalansvaret i 3 kap. 1 SkL. Mycket kort innebär detta ansvar för annans vållande, i detta sammanhang arbetsgivares ansvar för arbetstagares vållande. 15 Ett allmänt krav då skadelidande kräver skadestånd av skadevållaren är att den förra kan visa att det föreligger s.k. adekvat kausalitet mellan den skadevållande handlingen och uppkommen skada. 16 Ordet kausalitet betyder orsakssamband och adekvat betyder tillräcklig eller fullödig. Det ska alltså föreligga ett tillräckligt orsakssamband mellan handlingen och skadan. Några av skadeståndets funktioner är reparation, placering av kostnaden för skador och prevention. Reparationen innebär att den skadelidande får ersättning för uppkommen skada, kostnadsplacering innebär att när den skadelidande får ersättning så får samtidigt den skadevållande utge denna ersättning. Ett annat sätt att uttrycka detta är ansvarsfördelning. Slutligen har preventionen innebörden att skadeståndet kan verka avskräckande och på så sätt kan förhindra att skador uppstår. Regeln i 4 kap. 1 omfattar både person- och sakskada, ren förmögenhetsskada, i såväl inomsom utomobligatoriska förhållanden. Den är därmed tillämplig på alla typer av skada som arbetstagare kan vålla i tjänsten. 17 För den läsare som vill läsa mer om skadeståndsrätten innan fortsatt läsning av uppsatsen hänvisas till Skadeståndsrätt av Hellner-Johansson, se litteraturförteckningen 2.3 Regelsamverkan i SkL Utgångspunkten då arbetstagare vållar skada i tjänsten är att arbetsgivaren ansvarar för detta enligt reglerna om principalansvar i 3 kap. 1 SkL. I vissa fall, när synnerliga skäl föreligger, kan dock arbetstagaren personligen bli ansvarig enligt reglerna i 4 kap Emellertid är regeln i 4 kap. 1 i undantagsfall inte tillämplig, även då synnerliga skäl föreligger. Detta diskuteras mer utförligt senare, men kan redan här kort nämnas att då rekvisitet i 4 kap.1 i tjänsten inte är uppfyllt så kommer inte regeln att tillämpas (se t.ex. AD 1998 nr 80). Istället tillämpas då allmänna skadeståndsregler för skadan. Detta medför att, beroende på vilken av de tre ovan distingerade skadetyperna det gäller, skadeståndsregler i kontraktsförhållanden, regeln i 2 kap. 1 om person- och sakskada eller regeln i 2 kap. 2 om ren förmögenhetsskada tillämpas. 2.4 Ansvarsregeln i 4 kap. 1 SkL enligt dess förarbeten 14 Hellner-Johansson (2000), s. 125 ff. 15 Hellner-Johansson (2000), s Hellner-Johansson (2000), s Prop. 1972:5 s. 553 ff. 18 Hellner-Johansson (2000), s

9 Detta avsnitt disponeras så att först redovisas lagstiftarens motiv till att införa den speciella ansvarsregeln för arbetstagare. Därefter ska regeln och regelns rekvisit utförligt redogöras för dock utan distinktion av olika skadetyper Motiv för införandet av 4 kap. 1 SkL Då utredningsarbetet för SkL påbörjades var gällande svensk rätt att en arbetstagare bär fullt skadeståndsansvar enligt allmänna skadeståndsregler för skador som denne vållar i sin tjänst hos arbetsgivaren. Detta gällde oavsett om skadan drabbade en arbetskamrat eller annan tredje man. Det sagda innebär också att arbetsgivaren hade full regressrätt om denne nödgats utge skadestånd enligt det då gällande principalansvaret. 19 Skadeståndskommittén 20 framförde en del skäl till att ändra, genom att begränsa, arbetstagares skadeståndsansvar. Ett skäl var att på en del andra områden med specialreglering; t.ex. sjölagen, sjömanslagen och luftfartslagen fanns begränsningar av arbetstagares skadeståndsansvar. I det alltmer moderna samhället gjorde ett liknande behov sig alltmer påmint. Även arbetstagare i de lägsta graderna kan ofta få ansvar och arbeta med sådana uppgifter eller utrustning att de även genom små fel eller försummelser kan vålla skador till betydande belopp. Därför kan ofta en uppenbar disproportion uppstå mellan försummelsen och den orsakade skadan om inte jämkning eller begränsning av skadan kommer på tal. Till detta bör fogas att arbetstagaren allt som oftast har begränsade möjligheter att överblicka och helt kontrollera sitt handlande i tjänsten. Detta beror på att det typiskt sett inte är arbetstagaren själv som väljer sina arbetskamrater och om dessa är vårdslösa klåpare är det inte mycket arbetstagaren kan göra åt saken. Denne har som följd lojalitetsplikten enligt anställningsavtalet normalt sett ingen möjlighet att vägra att utföra visst arbete p.g.a. att arbetskamraterna är vårdslösa klåpare och att betydande skada därmed kan uppstå. Vidare har arbetstagaren typiskt sett endast begränsade ekonomiska resurser att utge skadestånd för och dessa svarar i allmänhet inte mot de skadebelopp som kan uppkomma. Dessutom hade arbetstagare vid denna tidpunkt inte möjlighet att ansvarsförsäkra sig mot denna typ av skador. Dessa faktorer leder till att arbetstagarens skadestånd till den skadelidande inte blir mycket värt, samtidigt som arbetstagaren kan drabbas hårt ekonomiskt och detta ansågs som olämpligt. Slutligen intog kommittén den ståndpunkten att skador som vållas av arbetstagare i dennes tjänst regelmässigt bör bäras av arbetsgivaren som en kostnad i rörelsen och endast i synnerliga fall, då preventionen eller en skadelidandes intressen påkallar annan bedömning, bör belasta arbetstagaren. Preventionen mot vårdslöshet anses uppfyllas genom att straff kan utdelas för brottsligt handlande samt att disciplinära åtgärder, främst arbetsrättsliga, kan utdelas Skadeståndsregeln i 4 kap. 1 SkL Arbetstagares skadeståndsansvar tas upp i 4 kap. 1. Arbetstagare kan som bekant agera så att denne ådrar arbetsgivaren skadeståndsskyldighet enligt principalansvaret i 3 kap. 1, men regeln i 4 kap. 1 berör däremot arbetstagarens egna skadeståndsansvar. Till skillnad från principalansvaret som endast är tillämpligt på person- och sakskada kan denna bestämmelse 19 Prop. 1972:5 s Bestående av vid tidpunkten det f.d. JustR Gösta Walin, professorn Jan Hellner och advokaten Per-Axel Weslien. 21 SOU 1964:31 s. 62 f och prop. 1972:5 s. 393 ff. 9

10 tillämpas även på ren förmögenhetsskada. 22 För tydlighetens skull bör påpekas att om arbetstagare inom ramen för regelns tillämpning orsakar ren förmögenhetsskada fordras ej brottslig handling. Regeln har följande lydelse: För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intressen och övriga omständigheter. Under de första stadierna av utredningsarbetet var stadgandet skrivet som en jämkningsregel där allmänna skadeståndsregler låg till grund, men att ansvaret sedan jämkades med hjälp av bestämmelsen. 23 Departementschefen ansåg emellertid att en jämkningsregel av allmänna skadeståndsregler inte var att föredra framför en självständig ansvarsregel, bl.a. av sociala skäl. 24 Senare under utredningsarbetet fick därför stadgandet ovan lydelse som alltså är en självständig ansvarsregel och inte en jämkningsregel, även om det kan vara lätt hänt att anta att det är en jämkningsregel. Det kan också nämnas att stadgandet inte har ändrats sedan tillkomsten. De rekvisit som måste redogöras för är: 1, arbetstagarbegreppet 2, fel eller försummelse 3, i tjänsten 4, synnerliga skäl Rekvisitet synnerliga skäl är som lagtexten anger i sin tur beroende av fyra förutsättningar: -handlingens beskaffenhet -arbetstagarens ställning -den skadelidandes intressen -övriga omständigheter Arbetstagarbegreppet Att detta rekvisit är uppfyllt är en grundförutsättning för att 4 kap. 1 ska kunna tillämpas. Redogörelsen för rekvisitet ska likväl göras kort p.g.a. att det ofta inte vållar något problem att avgöra vem som är arbetstagare samt att begreppet har dryftats tämligen vidlyftigt i doktrin. 25 I de fall där tveksamhet ändå uppstår kan följande sägas. Begreppet arbetstagare inom skadeståndsrätten har en tämligen vid omfattning. Det omfattar dels samma krets som det civilrättsliga begreppet, dels den vidgade krets som föreskrivs i 6 22 Hellner-Johansson (2000), s SOU 1964:31 s. 9 och SOU 1964:31 s Prop. 1972:5 s Se t.ex. Adlercreutz omfångsrika framställning Arbetstagarbegreppet från I övrigt hänvisas till redogörelsen av begreppet i anslutning till 3 kap. 1 SkL i prop. 1972:5. 10

11 kap. 5 SkL och även andra kategorier. Ofta sägs att arbetstagaren ska stå i ett s.k. subordinationsförhållande till arbetsgivaren genom att arbetstagaren står under arbetsgivarens kontroll. Detta medför att principalansvarets omfattning ofta sägs avgöras genom att se till vilka arbetstagare denne har kontroll över. Detta är dock inte helt korrekt då arbetsgivaren även ansvarar för driftledning, och denne utför i sin tur kontroll åt arbetsgivaren. Som arbetstagare ses även den som inte är direkt skyldig att lyda order. Som exempel på detta kan nämnas att en överläkare på ett sjukhus ses som arbetstagare trots att denne inte är skyldig att lyda den högsta ledningens order angående hur denne ska hantera sina patienter. 26 Att det civilrättsliga begreppet arbetstagare har inverkan innebär att den arbetsrättsliga innebörden får betydelse för skadeståndsrätten. 27 Inom arbetsrätten avgörs frågan om någon är att se som uppdragstagare eller arbetstagare genom att beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet. 28 Exempel på faktorer som pekar på att någon är arbetstagare är hur osjälvständig personen är och om personlig arbetsskyldighet föreligger. 29 I 6 kap. 5 SkL upptas den vidgade kretsen av arbetstagare. Där sägs att den som utför arbete som liknar dem som förekommer i anställningsförhållanden ska ses som arbetstagare. Exempel på detta är fastighetsskötare som till och från, vid sidan av sitt ordinarie arbete, sköter uppgifter för fastighetsägaren. Även värnpliktiga inryms här. Innebörden av arbetstagarbegreppet är dock inte så långt dragen att enstaka insatser t.ex. att då en förälder låter sitt barn klippa gräsmattan eller att någon hjälper sin granne att flytta några möbler medför att dessa uppfyller arbetstagarbegreppet. 30 Inom associationsrättens område finns ett par spörsmål om vem som är att anse som arbetstagare. Detta ska inte ingående utredas här. Det kan räcka med att nämna att även VD är arbetstagare och omfattas därför formellt av 4 kap. 1 SkL. För den nyfikne finns att läsa om detta i förarbetena till SkL. Där berörs styrelseledamöter i aktiebolag eller föreningar, delägare i handelsbolag, kommanditdelägare och komplementär i kommanditbolag, delägare i enkelt bolag, boutredningsmän, konkursförvaltare och gode män Fel eller försummelse På det stora hela finns knappast anledning att allt för vidlyftigt försöka behandla detta rekvisit. Rekvisitet fel eller försummelse motsvarar culpa eller oaktsamhet och framgår av förarbetena till SkL samt i doktrin. 31 Det är dock inte otänkbart att rekvisitet, eller uttryckssättet, fel eller försummelse i vissa fall har en annan innebörd än den vanliga culpabedömningen. Detta beror dock inte på det annorlunda uttryckssättet i sig utan istället att det förekommer i ett helt annat sammanhang. Så är fallet med t.ex. fel eller försummelse i samband med det allmännas ansvar enligt 3 kap. 2 SkL, där culpabedömningen inte är helt lik den som görs vid privata subjekts ansvar. 32 Detta beror då som sagt inte på uttryckssättet i sig utan att det förekommer i just det sammanhanget. Sammanfattningsvis kan sägas att i det 26 Hellner-Johansson (2000), s. 154 f. 27 Prop. 1972:5 s Adlercreutz (1997), s. 30, se även Sigeman (2001), s. 24 och NJA 1949 s Göransson (2001), s Hellner-Johansson (2000), s. 156 med hänvisning till prop 1972:5 s. 473 ff, 634 och Prop. 1972:5 s Se härom också Hellner-Johansson (2000), s Hellner-Johansson (2000), s

12 sammanhang som nu är aktuellt så motsvarar uttryckssättet fel eller försummelse det annars vanliga uttryckssättet oaktsamhet I tjänsten Motivet till att införa detta rekvisit är tämligen uppenbart. Arbetsgivaren bör inte ansvara för alla handlingar som arbetstagaren företar, såväl i tjänsten som privat, utan bör endast ansvara för handlingar som har samband med tjänsten. Om arbetsgivaren skulle behöva ansvara även för arbetstagares privata handlingar skulle principalansvaret i princip bli orimligt tungt. Det kan nämnas att i angloamerikansk, tysk, fransk och även övrig nordisk rätt finns ett mer eller mindre uttalat sådant samband och därför ansåg skadeståndskommittén att en liknande reglering bör ske i Sverige. 33 Vad sedan gäller själva sambandet med tjänsten kan inledningsvis sägas att det inte krävs att den skadegörande handlingen är ett tjänsteåliggande. Inte heller krävs att skadan vållats under arbetstid. Det är endast om handlingen mer markant skiljer sig från vad som normalt förekommer inom verksamheten som rekvisitet inte anses uppfyllt. I förarbetena sägs tämligen belysande att arbetstagarens handlande ska ha ett funktionellt samband med dennes tjänst. 34 Ett annat, också generellt, förarbetsuttalande vad gäller de handlingar som är gränsfall för vad som ska anses begångna i tjänsten är följande: När det gäller handlingar av detta slag bör dock som ett minimikrav gälla att det till väsentlig del är just på grund av tjänsteförhållandet eller de konkreta arbetsuppgifterna arbetstagaren haft att utföra som han har kommit att vålla skada. 35 I förarbetena ges förslag på flertalet olika exempel på situationer som bör, eller inte bör, anses begångna i tjänsten. Således bör rekvisitet anses vara uppfyllt om arbetstagare under arbetet röker en cigarett och därigenom vållar en brandskada. Likaså om arbetstagaren vållar skada när denne färdas mellan två arbetsplatser om denne ska uträtta ett ärende som hänger ihop med arbetsgivarens verksamhet. Också bör rekvisitet anses vara uppfyllt om arbetstagaren under arbetet uträttar något åt tredje man som inte ingår i dennes arbetsuppgifter och då vållar skada. Exempel på detta kan vara om en målare utför arbete i en privatbostad och blir ombedd att flytta ett par möbler och då vållar skada. Brottsliga, och därmed i regel uppsåtliga, handlingar som misshandel eller stöld kan också anses begångna i tjänsten, men det krävs då att skadefallet typiskt sett hör till för arbetsgivaren beräkneliga och inte helt onormala risker i verksamheten. Exempel på sådana situationer är om en chef eller arbetsledare under utövning av arbetsledning ger sig på och förgriper sig på en underordnad eller en hantverkare som stjäl från en privatbostad under arbetet. I andra situationer som inte är helt olika de nu nämnda bör bedömningen dock bli annorlunda. Om arbetsledaren och den underställda råkar i ett privat slagsmål under en arbetsrast eller om hantverkaren på sin fritid gör inbrott i samma privatbostad bör detta inte anses vara i tjänsten. 36 Däremot hindrar inte det faktum att arbetsgivaren har förbjudit arbetstagare att handla på visst sätt att rekvisitet kan anses uppfyllt. 37 Om vi återvänder till uttryckssättet funktionellt samband med tjänsten så kan 33 SOU 1964:31 s Prop. 1972:5 s Prop. 1972:5 s Prop. 1972:5 s SOU 1964:31 s. 76 f. och prop. 1972:5 s

13 vanligtvis kravet på ett sådant samband ställas lägre om arbetsgivaren haft faktiska möjligheter att övervaka arbetstagarens handlande. 38 I förarbetena sker en hänvisning från 4 kap. 1 till 3 kap. 1 gällande rekvisitet i tjänsten. Detta kan enligt mitt förmenande få oväntade konsekvenser som här ska diskuteras. Något annat än en ren hänvisning sker inte och detta kan därför föranleda tanken att allt som uttalas vid 3 kap. 1 angående i tjänsten helt förbehållslöst ska gälla även vid 4 kap. 1. Det kan tänkas att det förutsätts att den gode juristen ska kunna skilja olika situationer från varandra och då även kunna avgöra i vilka fall som rekvisitet vid 3 kap. 1 inte ska gälla även för 4 kap. 1. Det kan också tänkas att utredningsmän m.fl. inte tänkte (i sådant fall sannolikt p.g.a. att spörsmålet för dem var så självklart) på att rekvisitets innebörd då fortplantar sig och kan vid en slavisk tolkning och tillämpning få orimliga konsekvenser. Det som åsyftas med detta resonemang är tillämpningen vid s.k. abnormhandlingar. Med abnormhandling menas sådan handling som är så extraordinär och oberäknelig att arbetsgivaren inte bör ansvara för den, trots att den i övrigt anses vara begången i tjänsten, såsom sabotagehandling eller dråp. Detta innebär som sagt att sådan abnormhandling mycket väl kan anses vara begången i tjänsten enligt 3 kap. 1 men att arbetsgivaren ändå inte ska ansvara för den p.g.a. dess abnormitet. 39 Eftersom sådan handling enligt 3 kap. 1 kan anses begången i tjänsten kan, vid en slavisk tillämpning, detta även vara fallet vid 4 kap. 1. I sådant fall skulle 4 kap. 1 vara tillämplig på abnormhandlingen och därmed kommer sannolikt inte ett lika stort skadestånd utdömas som enligt allmänna skadeståndsregler. Det kan för tydlighetens skull sägas att om varken principalansvar enligt 3 kap. 1 eller arbetstagares skadeståndsansvar enligt 4 kap. 1 är tillämpligt i en viss situation så kommer allmänna skadeståndsregler att gälla (se t.ex. AD 1998 nr 80). Denna ordning, att arbetstagares förmånliga skadeståndsregel är tillämplig i viss situation men att principalansvaret inte är det, trots att i tjänsten är uppfyllt i båda fallen, är naturligtvis ohållbar. Ur den skadelidandes perspektiv uppstår då ett ansvarsglapp då 4 kap. 1 i regel inte ger lika stort skadestånd som varken principalansvaret eller allmänna skadeståndsregler. Enligt detta resonemang blir arbetsgivaren inte alls ansvarig och arbetstagaren blir förvisso ansvarig men p.g.a. regeln i 4 kap. 1 sannolikt inte i samma utsträckning. Den skadelidande blir i sådant fall helt sonika delvis utan betalning med denna slaviska tillämpning. Dessutom kan det synas stötande att en totalt huvudlös och uppsåtlig arbetstagare som företar en abnormhandling ska kunna åtnjuta den oftare förmånligare regeln i 4 kap. 1 än t.ex. 2 kap. 1. Detta spörsmål hade dock de högst rutinerade utredningsmännen noterat och det framgår i deras betänkande att nu omtalade abnormhandlingar inte, jag repeterar inte, bör omfattas av 4 kap Därmed är det nu skisserade spörsmålet i princip löst; varken principalansvar eller arbetstagares ansvar aktualiseras vid abnormhandlingar, utan allmänna skadeståndsregler tillämpas istället. Enligt min uppfattning kvarstår som följd av det nyss anförda dock ett spörsmål. Om arbetstagare orsakar tredje man ren förmögenhetsskada utom tjänsten så kommer 2 kap. 2 tillämpas istället för 4 kap. 1 och i det fallet krävs brottslig handling. Det tidigare nämnda ansvarsglappet blir då särskilt tydligt. HD skulle dock kunna anse att ett 38 Prop. 1972:5 s. 481 f. 39 Se SOU 1964:31 s. 78 f och prop. 1972:5 s. 482 f. 40 SOU 1964:31 s. 91 f. Det bör för ordningens skull noteras att uttalandet gjordes av kommittén då stadgandet fortfarande hade formen av jämkningsregel av det vanliga culpaansvaret. Det sades att..jämkning regelmässigt ej bör äga rum vid sådana abnorma eller extraordinära handlingar... Att jämkning i detta fall inte bör äga rum innebär att den allmänna culparegeln istället nyttjas fullt ut och översatt till dagens reglering innebär det 4 kap. 1 inte bör tillämpas och därmed bör allmänna culparegeln nyttjas. Således samma resultat. 13

14 kvasikontraktuellt förhållande föreligger och då nöja sig med oaktsamhet, men det är långt ifrån säkert Synnerliga skäl Detta är paragrafens fjärde och sista självständiga rekvisit. Det sägs där att arbetstagaren är ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intressen och övriga omständigheter.. Prövningen huruvida synnerliga skäl föreligger är alltså, som nämnts tidigare, avhängd (.. med hänsyn till.. ) de förutsättningar som därefter följer i paragrafen. I förarbetena förklaras alltså inte direkt vad som avses med synnerliga skäl, utan detta sker genom de därpå följande förutsättningarna. På ett ställe i förarbetena, vilket i och för sig inte ger så mycket mer ledning, sägs dock att i det särskilda fallet måste ha förekommit omständigheter som med betydande styrka talar för att arbetstagaren rimligen bör utge ersättning för skadan. 42 Detta får till följd att detta rekvisit inte tilldrar sig något självständigt intresse och kan därför lämnas därhän för att istället gå vidare och utreda övriga förutsättningar Handlingens beskaffenhet Detta är den förutsättning som har mest bäring mot något slags aktsamhetsnorm. Detta uttrycks i förarbetena så att Det är tydligt att graden av arbetstagarens vållande här spelar en viktig roll. Förarbetena nämner också preventionen som en viktig aspekt, varigenom uppsåtliga och grovt oaktsamma handlingar i allmänhet bör bedömas strängare än vanlig oaktsamhet. 43 Detta innebär att vid uppsåtliga och grovt oaktsamma, exempelvis grov vårdslöshet med arbetsgivarens redskap, handlingar skadestånd i regel bör utgå. 44 Dock är det inte säkert att ens uppsåtliga eller grovt oaktsamma handlingar medför att arbetstagaren ska svara för hela den uppkomna skadan. Som nämnts i avsnittet där motiven för införandet av 4 kap. 1 behandlas, framgår att en anledning till att arbetstagares skadeståndsansvar inte bör vara lika utformat som den allmänna culparegeln är att en disproportion mellan den uppkomna skadan och graden av oaktsamhet lätt kan uppstå då arbetstagare vållar skada i tjänsten. Därför kan, även vid uppsåtliga och grovt oaktsamma handlingar, skadeståndet sättas ned om den uppkomna skadan är avsevärt mer omfattande än arbetstagaren hade kunnat räkna med. Som sagt krävs för detta att preventionshänsynen inte eftersätts och att full ersättningsskyldighet skulle bli oskäligt betungande. Som alternativ till de två senast nämnda förutsättningarna kan nedsättning även ske om arbetsgivaren varit medvållande. 45 Aspekten att preventionshänsynen inte bör eftersättas kan noteras på flera ställen i SkL:s förarbeten. 46 De två sätt, förutom det eventuella skadeståndet enligt denna paragraf, som kan verka preventivt är dels att handlingen kan vara straffbar och att andra disciplinära åtgärder 41 Exempel då HD tillämpat ett kvasikontraktuellt förhållande är i NJA 1987 s Se även Kleinemans avhandling Ren förmögenhetsskada-särskilt vilseledande av annan än kontraktspart. 42 Prop. 1972:5 s Prop. 1972: 5 s SOU 1964:31 s Prop. 1972:5 s Se tex. prop. 1972:5 s

15 kan företas. Det nämns inte explicit vad som avses med andra disciplinära åtgärder, men jag har för egen del förutsatt att det kan röra sig om arbetsrättsliga sanktioner såsom avskedande, uppsägning eller omplacering samt även löneavdrag och permittering. 47 Detta ska inte närmare beröras här utan det ska belysas senare, bortsett från uppmärksammandet om att omplacering, uppsägning eller avskedande sannolikt får inverkan p.g.a. preventionshänsynen vid bedömningen av denna förutsättning, troligen i riktning som verkar för ett minskat skadestånd för arbetstagaren. En annan omständighet som berörs översiktligt i förarbetena och som verkar för en strängare bedömning är om arbetstagaren anförtrotts en speciell uppgift men sedan svikit förtroendet, exempelvis brustit i redovisning av anförtrodda medel. I sådant fall skulle viss ersättning kunna utgå trots att försummelsen inte har varit speciellt allvarlig. 48 Ett intressant fall där skadestånd kan utgå är då arbetstagaren åsidosatt centrala förpliktelser enligt tjänsteavtalet. Skadestånd kan i en sådan situation även utdelas enligt arbetsrättsliga regler, men tydligen även enligt 4 kap. 1. Förarbetena är som synes inte alltför klargörande. Detta är förvisso inte speciellt egendomligt då det kan vara svårt och till och med olämpligt att i för stor utsträckning vägleda rättstillämpningen. Det i princip enda som sägs är att preventiva skäl gör att uppsåtliga och grovt oaktsamma handlingar ska bedömas strängare än vanlig oaktsamhet. Det sägs inget om hur vanlig oaktsamhet ska bedömas i detta fall Arbetstagarens ställning Gällande denna förutsättning kan med förarbetenas hjälp endast allmänna uttalanden göras. Den funktion förutsättningen fyller är att arbetstagares ansvar kan lindras respektive skärpas beroende på vilken ställning denne har i förhållande till arbetsgivaren. Om arbetstagaren tillhör drift- eller arbetsledning eller innehar annan förtroendeställning talar detta för en strängare bedömning än om så inte hade varit fallet. Liknande bedömning bör ske om arbetstagaren haft ett särskilt inflytande över arbetsuppgifterna; i vissa fall kan en anställd i princip vara jämställd med arbetsgivaren och även då bör en strängare bedömning ske. Ytterligare ett fall kan anföras för en strängare bedömning som också anförts vid förutsättningen handlingens beskaffenhet, nämligen att arbetstagaren fått en speciell uppgift och förtroende och senare svikit det. 49 Att arbetstagarens ställning har inverkan torde enligt min uppfattning främst ha betydelse antingen då arbetstagaren direkt tillfogat arbetsgivaren skada eller då arbetsgivaren söker regress mot arbetstagaren. I fall då arbetstagaren tillfogat tredje man skada och denne gör anspråk direkt mot arbetstagaren istället för mot dennes arbetsgivare, vilket dock torde vara sällsynt, bör arbetstagarens ställning vara i princip ointressant. Däremot kan arbetstagarens ekonomiska ställning vara intressant då tredje man söker ersättning, men här avses arbetstagarens ställning hos arbetsgivaren, även om dessa två ställningar ofta hör ihop. Till sist kan sägas att det nu sagda, att ansvarsbedömningen kan variera beroende på arbetstagarens ställning, torde i en del avseenden enligt min uppfattning stämma väl överens med andra delar av skadeståndsrätten. Som exempel kan nämnas det faktum att arbetsgivare 47 Se not 102 om begreppet disciplinär åtgärd. 48 Prop. 1972:5 s SOU 1964:31 s. 90 och prop. 1972:5 s

16 inte enligt huvudregeln svarar för självständiga företagares vållande. 50 Som vi sett avsnittet om arbetstagarbegreppet kan en arbetstagare ses som en självständig företagare bl.a. om denne är jämställd eller självständig i förhållande till arbetsgivaren. Mitt resonemang är alltså att ju högre ställning en arbetstagare har desto mer lik en självständig företagare är denne. När en sådan högt uppsatt arbetstagare, t.ex. en VD, får en strängare ansvarsbedömning än annan arbetstagare med lägre ställning, torde det enligt min uppfattning stämma väl med att självständiga företagare bär hela ansvaret själv. En annan aspekt är den i doktrin anförda att motivet till att rättfärdiga principalansvaret är att se arbetsgivare och arbetstagare som en enhet. 51 Ju mer jämställd eller självständig en arbetstagare är desto mindre tydlig blir manifestationen av nu nämnd enhet, och den logiska följden av detta torde enligt min uppfattning bli, så som uttalats i förarbetena, att arbetstagaren blir bedömd strängare Den skadelidandes intressen Förutsättningens funktion är inte svår att förstå. Det primära intresset en skadelidande allt som oftast bör ha är att utfå ersättning för den skada denne lidit. Det är också det vanliga inom skadeståndsrätten att endast den ekonomiska skadan är ersättningsgill, till skillnad från ickeekonomisk. Som nämnts ovan kan det finnas situationer då den skadelidande inte kan utfå ersättning, helt eller delvis. I största korthet är det då skadevållaren, eller dennes principal, inte är solventa nog att utge ersättning och att försäkring inte heller föreligger. I dessa situationer kan sociala skäl tala för att den skadelidande ändå bör utfå någon ersättning, i detta sammanhang genom att bedöma arbetstagaren strängare. 52 Detta är dock en sanning med modifikation då det klart framgår av förarbetena att om den skadelidande har eller enligt gängse uppfattning borde ha haft försäkring för täckande av skadan så bör den nu omtalade strängare bedömningen av arbetstagaren ej ske. 53 Som en följd av det resonemanget påverkar även den skadelidandes egna ekonomi bedömningen, så att en skadelidande som har god ekonomi inte har lika goda chanser att utfå ersättning. Som en utveckling av dessa sociala skäl anförs också att det är främst gentemot skadad tredje man, och inte gentemot skadad arbetsgivare, som sådan hänsyn bör tas. Anledningen till detta framgår inte men för egen del anser jag att det bör bero på att arbetsgivaren i regel har bättre ekonomi än tredje man. Med tredje man avses här alla andra än arbetsgivaren, således även annan arbetstagare på arbetsplatsen. Ett annat förhållande som kan påverka bedömningen är arbetstagarens bestämmande, inflytande och därmed även intresse i verksamheten. I dessa fall görs en strängare bedömning och arbetstagaren kan få utge fullt, eller endast i viss mån reducerat, skadestånd trots att vållandet inte är av allvarlig art. 54 Exempel på sådan situation ges ej i förarbetena, men bör enligt min uppfattning kunna gälla för en ensamföretagare. Förvisso föreligger inget krav att utse VD i ett privat aktiebolag enligt 8 kap. 23 ABL, men det får ändå hållas för visst att så sker i ett icke försumbart antal fall och då kommer denne VD att arbetstagare (se avsnitt 2.3.3) med ett betydande inflytande och intresse i företaget. Att VD då, endast p.g.a. att denne är arbetstagare, ska kunna åtnjuta samma förmånliga bedömning enligt 4 kap. 1 SkL som andra arbetstagare kan verka olämpligt. Eftersom VD och den juridiska personen i detta exempel i stort sett är en oupplöslig enhet där i princip inget tidigare berört kriterium som 50 Hellner-Johansson (2000), s Hellner-Johansson (2000), s. 152 f. 52 Prop. 1972:5 s Prop. 1972:5 s. 561 f och SOU 1964:31 s Prop. 1972:5 s

17 talar för anställningsförhållande är uppfyllt så är det inte orimligt enligt min uppfattning att låta principalansvaret (eller bolagets egna vållande för den delen) smitta av sig på VD:s ansvar och i förevarande exempel således göra ansvaret strängare än vanliga arbetstagares. Andra aspekter kan även anföras angående det lämpliga i det resonemang som nu förts. Som redan nämnts kan sociala skäl tala för att oförsäkrad och icke-solvent arbetsgivare istället göra arbetstagaren ansvarig och i denna anda kan det särskilt starkt tala för att nu nämnd VD ska lättare kunna hållas ansvarig p.g.a. att den skadelidande då har ytterligare ett rättssubjekt att kräva skadestånd av. Det nu av mig förda resonemanget innebär sannolikt att rättstillämparen kommer att kräva just ett betydande intresse i företaget för att göra en strängare bedömning av arbetstagare och därmed kommer det troligen inte på fråga att göra en strängare bedömning för en VD i ett företag där sådant inflytande saknas t.ex. ett stort börsnoterat företag Övriga omständigheter Denna förutsättning kan ses som en slasktratt i förevarande paragraf. En situation som i förarbetena nämns som kan påverka bedömningen är arbetsgivarens och arbetstagarens ekonomiska förhållanden. Ofta kan inte dessa faktorer tillmätas någon avgörande betydelse men stundtals kan det få betydelse. Exempel på sådan situation är då arbetsgivaren riktar regresskrav mot arbetstagaren och då kan arbetstagarens ekonomiska situation ha inverkan på regressansvarets omfattning. Ju bättre ekonomiska situation t.ex. vad gäller löneförmåner desto strängare kommer arbetstagares regressansvar att bli. I andra fall kan det faktiskt vara så att arbetsgivaren har sämre, eller åtminstone inte bättre, ekonomisk situation är arbetstagaren och då kan det inverka på bedömningen. Så kan det vara vid skogs- eller jordbruk eller i synnerhet vid s.k. icke-ekonomisk verksamhet. Med det senare torde menas fall då en privatperson tillfälligt anlitar annan privatperson för syssla av privat karaktär och då endast tillfälligt intar rollerna som principal och arbetstagare (förutsatt att så också är fallet). Med andra ord kan det vara en granne som hjälper en annan med en uppgift som inte endast är tillfällig och då kan den ena grannen, som intar rollen som arbetstagare, ha bättre eller betydligt bättre ekonomiska förhållanden som då bör beaktas. 2.5 Precisering av regeln genom rättsfall I detta avsnitt och underavsnitt preciseras regeln i 4 kap. 1 genom rättsfall. Tre olika skadetyper har distingerats och befintliga rättsfall på området har hänförts till respektive typ Arbetstagares direkta skadeståndsansvar mot arbetsgivaren Detta avsnitt berör som rubriken antyder skadestånd då arbetstagare tillfogar sin arbetsgivare skada. Detta kan ske genom brott mot anställningsavtalet men även utan att brott mot anställningsavtalet föreligger (se AD 2002 nr 1). Till avsnittet hör också fall då anställningsavtal inte över huvud föreligger såsom för värnpliktiga. I dessa fall är det mer riktigt att tala om skada tillfogad principalen snarare än arbetsgivaren. Först ska samspelet mellan kontraktsrätten, skadeståndsrätten och arbetsrätten översiktligt belysas i syfte att förstå rättsfallen. 17

18 Reglerna om skadestånd vid brott mot ett avtal följer av skadeståndsrätten och huvudregeln är i princip att vid avtalsbrott ska uppkommen skada ersättas. I ett avtalsförhållande krävs alltså inte brottslig handling för att ren förmögenhetsskada ska ersättas. 55 Eftersom SkL enligt 1 kap. 1 är dispositiv kommer huvudregeln kompletteras av de speciella regler som följer av andra rättsområdens regelverk såsom köprätten eller arbetsrätten. Frågan blir alltså hur arbetstagare kan bryta mot anställningsavtalet och därigenom bli skadeståndsansvariga? Enligt den allmänna avtalsrätten föreligger en allmän lojalitetsplikt kontrahenterna emellan. 56 Enligt anställningsavtalet föreligger dock inte endast en allmän lojalitetsplikt utan det är en förstärkt lojalitetsplikt, eller s.k. uberimae fides. Detta har ansetts naturligt då anställningsavtalet i högre grad än ordinära avtal har en personlig prägel. Utan dessa biförpliktelser enligt anställningsavtalet skulle arbetstagaren i princip bara vara tvungen att utföra sin viktigaste avtalsförpliktelse som består i arbetsskyldigheten, och arbetsgivaren av motsvarande vederlagsskyldighet. 57 Det skulle alltså i princip bara vara brott mot dessa två skyldigheter som konstituerar avtalsbrott, men med den förstärkta lojalitetsplikten kan arbetstagaren begå avtalsbrott på ett flertal andra sätt som kan sammanfattas genom att inte visa tillbörlig lojalitet, alltså åsidosättande av lojalitetsplikten. Lojalitetspliktens innebörd är alltså av signifikant betydelse för frågan om brott mot anställningsavtalet. Det ligger dock utanför uppsatsen syfte att på annat sätt än högst summariskt redogöra för begreppet. Det handlar i princip om att inte skada drabbar arbetsgivaren. 58 Detta kan ske på många sätt såsom bedrivande av konkurrerande verksamhet, röjande av företagshemlighet eller på ett utstuderat sätt kritisera arbetsgivaren endast i syfte att skada denne. 59 HD- och HovR-praxis: NJA 1981 s. 302 I: I det första fallet hade en fanjunkare, som tillfälligt tjänstgjorde som vaktchef, på ett regemente lämnat kvar en radioapparat i en olåst bil och lämnat bilen i ungefär två timmar. När vaktchefen kom tillbaka var radioapparaten värd 2200 kr borta och HD ansåg att vaktchefen visat anmärkningsvärd oaktsamhet. Som skäl för denna oaktsamhet uttalade HD att radion var dyrbar och dessutom stöldbegärlig och att lämna den i en olåst bil måste anses som anmärkningsvärd oaktsamhet. Till detta kan nämnas att radioapparaten i normala fall är fast monterad i bilen men vid detta tillfälle var den lös i bilen. Ytterligare skäl som verkade för en strängare bedömning var att i vaktchefens instruktioner för tjänsten som vaktchef framgick att just händelser av denna karaktär skulle förhindras. Dessa instruktioner kan, även om det inte uttalades i domskälen, ses som en slags befattningsbeskrivning till anställningen och således del av anställningsavtalet och detta kan vara en orsak till den nu gjorda bedömningen. Vaktchefen fick därför erlägga fullt skadestånd. Kommentarer till NJA 1981 s. 302 I: 55 Hellner-Johansson (2000), s Se t.ex. AD 2003 nr Göransson (2001), s Håkansson (2001), s Sigeman (2001), s. 111 ff. Se även Lunning-Toijer (2002), s 306 ff. 18

19 I fallet åberopades inte att arbetstagaren handlat illojalt. Domskälen i rättsfallet kan ses som något knapphändiga. Någon speciell uppdelning i rekvisiten som gjorts i denna uppsats görs ej och inte heller hänvisas till några förarbetsuttalanden. HD finner kort och gott att anmärkningsvärd oaktsamhet förelegat p.g.a. ovan skäl. Innebörden i uttryckssättet anmärkningsvärd oaktsamhet är enligt min uppfattning inte helt säker, men det är inte orimligt anta att det har ungefär samma innebörd som grov oaktsamhet. Som redan antytts är det inte heller, enligt min uppfattning, orimligt att de givna instruktionerna, som vaktchefen bröt emot, verkade för en strängare bedömning genom att kan ses som avtalsinnehåll. Som i de flesta fall råder ovisshet om hur generella slutsatser som kan dras av ett rättsfall ur prejudikatshänseende. Min uppfattning är dock att HD gjort en tämligen sträng bedömning och att denna bedömning till stor del beror på de instruktioner vaktchefen fått, och att en strängare bedömning skulle kunna ske generellt då liknande instruktioner föreligger. NJA 1981 s. 302 II: Också detta rättsfall berörde en fanjunkare som handskats påstått oaktsamt med försvarets materiel. Fanjunkaren hade lämnat kvar en vindrock som ingick i tjänsteutrustningen i sitt tjänsterum som han delade med två kollegor. Enligt givna instruktioner för vård och förvaring av vindrocken skulle den förvaras i arbetstagarens ordinarie bostad. Fanjunkarens förvaringssätt stred alltså mot givna instruktioner och underrätterna fann därmed, i kombination med att vindrocken ansågs vara stöldbegärlig, att synnerliga skäl förelåg för att utdöma skadestånd. HD konstaterade också att förvaringssättet stred mot instruktionerna och att det får anses vara av vikt att inskärpa omsorg i tillsynen av militär egendom, men friade ändå fanjunkaren från skadeståndsansvar. Kommentarer till NJA 1981 s. 302 II: Också i detta fall får domskälen anses vara något knapphändiga. Fanjunkaren har inte påståtts agerat illojalt. HD gav, enligt min uppfattning, utrymme för en viss fri bedömning med hänsyn tagen till sociala skäl, som också torde vara vanligt inom arbetsrätten, och friade fanjunkaren från skadeståndsansvar, förmodligen p.g.a. att denne anfört att det inte förelåg någon skyldighet att torka vindrocken i bostaden och att nu företaget torkningsförfarande var det säkraste som var möjligt. Av ett enda rättsfall, där det inte ens uttryckts explicit i domskälen, kan hänsynen till sådana sociala hänsyn inte ses som annat än en indikation att HD framöver kan komma att beakta det. RH 1984:71: Fallet behandlar s.k. redogöraransvar i och med att en kassörska vid en bensinsstation hade gjort sig skyldig till uppsåtligt förmögenhetsbrott när hon inte kunde redovisa ca kr av rörelsens influtna medel i form av dagskassor. Kassörskan erkände att hon brustit i redovisningen men inte att hon tillgodogjort sig medlen. HovR uttalade att vid uppsåtliga brott bör jämkning som huvudregel inte ske och detta ledde till skadeståndsskyldighet för kassörskan. Kommentarer: Rättsfallet är för mig något svårt att tyda. Ingenstans i domskälen nämns direkt arbetstagares skadeståndsansvar, utan endast svarandes utveckling av talan innehåller detta. HovR tycks mer vara inne på allmänna jämkningsregler. I vart fall sker ingen hänvisning till 4 kap. 1 19

20 och dess rekvisit och det är svårt att föra något resonemang och dra några andra slutsatser än att bristande redovisning av medel kan rendera skadeståndsansvar. Det går dock inte att uttala sig om var i regelsystemet HovR befinner sig; om antingen synnerliga skäl förelegat enligt 4 kap. 1 eller om handlingen inte anses begången i tjänsten och att därmed allmänna skadeståndsregler inträder. Att skadestånd utdömdes torde dock stå i överensstämmelse med förarbetena till SkL. 60 I fallet åberopades inte illojalitet. NJA 1985 s. 75 I: Detta rättsfall rör liksom de ovan två skada på militär egendom, i detta fall vållad av en värnpliktig. I fallet hade den värnpliktige laddat en automatkarbin med en löspatron som han hade tagit bort själva träpatronen på. Därefter hade han hällt krut från tre andra patroner i pipan och sedan skjutit. Pipan fläktes upp och skadan beräknades till 2660 kr. Såväl TR:n som HovR:n ansåg att handlingen var i påtaglig grad ett utslag av ungdomligt oförstånd och befriade den värnpliktige från skadeståndsansvar. HD kunde däremot inte ansluta sig till detta resonemang och fann istället att den värnpliktige gjort sig skyldig till grov oaktsamhet och att det förelåg synnerliga skäl att han skulle utge skadestånd. Kommentarer: Att befria skadevållaren från att utge skadestånd såsom TR och HovR:n gjorde med motiveringen att det var ett utslag av påtagligt ungdomligt oförstånd är för mig lite märkligt. För egen del anser jag det vara positivt och ändamålsenligt att HD dömde på motsatt sätt. En värnpliktig är i regel runt 20 år gammal och därmed knappast att anse som ungdom, dessutom är denne straffmyndig. Om en sådan individ företar en handling som i förevarande fall torde detta snarare vara ett utslag av eget, och inte ungdomligt, oförstånd och det är rimligt att det är just sådana avsteg från aktsamhetsnormen som borde beivras. I fallet åberopades inte illojalitet. NJA 1985 s. 75 II: I fallet krävdes ytterligare en värnpliktig på skadestånd, denna gång för påstådd oaktsamhet vid bilkörning. Den värnpliktige hade olovligt tillgripit en bil och kört i diket. Han hade inget körkort men detta var inte orsaken till själva dikeskörningen. HD ansåg att preventionshänsynen medförde att skadestånd borde utgå, men p.g.a. att den värnpliktige inte hade någon arbetsinkomst så borde skulle inte fullt, utan nedsatt, skadestånd utgå. Kommentarer: Här har HD beaktat den i skadeståndsrätten vanliga preventionshänsynen. HD utnyttjar också att bestämmelsen i 4 kap. 1 SkL kan användas inte bara för att bestämma om skadestånd över huvud ska utgå utan också frågan om skadeståndet ska sättas ned. 61 Här ansåg bevisligen HD att preventionshänsynen inte försummades då tidigare nämnda sociala skäl beaktades i och med att den värnpliktige inte hade någon arbetsinkomst. Detta förhållande innebär enligt mig att HD gjorde en något lindrigare bedömning än tidigare, då den värnpliktige i NJA 1985.s 75 I sannolikt inte heller hade någon arbetsinkomst men likväl tilldömdes skadestånd. I fallet åberopades inte illojalitet. 60 Prop. 1972:5 s Jfr AD 2002 nr 1 på sida tre. 20