Remissvar avseende betänkandet Ett samlat insolvensförfarande förslag till ny lag (SOU 2010:2)

Transkript

1 HOVRÄTTEN FÖR ÖVRE NORRLAND Datum Dnr149/ Regeringskansliet Justitiedepartementet Enheten för familjerätt och allmän förmögenhetsrätt Stockholm Ju 2010/774/L2 Remissvar avseende betänkandet Ett samlat insolvensförfarande förslag till ny lag (SOU 2010:2) Hovrätten har anpassat sin granskning till vad som i remisspromemorian anges som syftet med remissen, nämligen att komplettera beredningsunderlaget för att kunna ta fram en departementspromemoria eller ett utkast till lagrådsremiss. Hovrätten delar utredningens uppfattning att konkurslagen (1987:672, KL) och lag (1996:764) om företagsrekonstruktion (FrekL) i allt väsentligt är väl fungerande och vid det här laget väl beprövade; det ska dock anmärkas att hovrättens erfarenhet av särskilt sistnämnda lag är högst begränsad. Hovrätten låter emellertid inte begränsad erfarenhet lägga sordin på den interna diskussionslusten och vill som ett resultat av detta redovisa följande. Allmänna synpunkter En närmare samordning av regelverken för konkurs och företagsrekonstruktion har efterfrågats i flera sammanhang (se t.ex. Förmånsrättskommittén betänkanden). Hovrätten delar uppfattningen att en sådan regelsamordning är angelägen. Frågan är dock om utredningens förslag på lösning är den lämpligaste vägen att gå. Att sammanföra KL och FrekL till ett samlat insolvensförfarande i form av en insolvenslag är, i vart fall lagtekniskt, långtgående. För att motivera en sådan reform bör krävas tydliga och tämligen säkra vinster som inte går att uppnå genom ändringar i befintlig lagstiftning. Hovrätten kan inte se att utredningens förslag ger sådana vinster.

2 Därmed inte sagt att inte flera av de tankegångar som lyfts fram i betänkandet är värda att bereda vidare. Som ett tydligt exempel kan pekas på problemställningarna kring gäldenärens avtal, som även belystes av Förmånsrättkommittén. Hovrätten anser att det är angeläget att dessa frågor inkluderas i det fortsatta beredningsarbetet. Särskilda frågor i remisspromemorian 1. Ansökan och beslut om att inleda ett insolvensförfarande (8.3) Hovrätten inser i och för sig att gäldenärens medverkan är helt nödvändig för en lyckad rekonstruktion och att det därmed är naturligt att rekonstruktionen inleds på gäldenärens initiativ. Å andra sidan har de argument för den nuvarande ordningen som framfördes i förarbetena till FrekL alltjämt viss bärighet (prop. 1995/96:5). Borgenärernas ansökningsrätt synes inte heller ge upphov till några egentliga problem. Det kan därför ifrågasättas om det finns tillräckliga skäl att nu helt avskära borgenärer från initiativrätten. Hovrätten vill dock inte motsätta sig att förslaget bereds vidare. 2. Förvaltningen (8.8 särskilt 8.8.2) och skadestånd (8.21) Utredningens förslag innebär att rekonstruktören får en delvis annan roll jämfört med dagens ordning: i vissa avseenden en övervakande roll. Hovrätten tillstyrker att rekonstruktörens roll på detta sätt förstärks, bl.a. eftersom det torde gynna borgenärernas förtroende för rekonstruktionsinstitutet. Det torde dock i den fortsatta beredningen finns utrymme för förtydliganden av vad dessa övervakande eller granskande uppgifter närmare ska bestå i. Det är inte minst om rekonstruktörens roll förändras i den skisserade riktningen rimligt att en rekonstruktör och en konkursförvaltare har samma grundläggande skadeståndsansvar (dvs. i praktiken att rekonstruktörer svarar för ren förmögenhetsskada inte endast vid brott utan även vid vårdslöshet, vilket i och för sig torde gälla redan enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer). Ett sådant skadeståndsansvar är även motiverat av att rekonstruktören torde ha möjlighet att försäkra sig genom en ansvarsförsäkring, en möjlighet som normalt inte står skadelidande borgenärer till buds. Uppdragens olika karaktär gör dock att skadeståndsansvarets närmare innehåll i praktiken även fortsättningsvis kommer att skilja sig åt (t.ex. vad gäller bedömning av vårdslöshet och orsakssamband).

3 3. Konvertering (8.15) Hovrätten är positiv till att det införs en möjlighet att konvertera en pågående företagsrekonstruktion till konkurs. Att inte behöva börja om förfarandet helt från början, torde vara en faktor som kan gynna borgenärernas förtroende för rekonstruktionsförfarandet. En mer positiv inställning från borgenärernas sida torde betyda mer för lyckade företagsrekonstruktioner än att ett antal gäldenärer ev. skulle avstå från att ansöka om företagsrekonstruktion på grund av risken för konvertering. En möjlighet för rekonstruktören att ansöka om konvertering skulle understryka den förändrade rollen, från rådgivning till delvis granskande. Borgenärernas förtroende torde gynnas av vetskapen att rekonstruktören har möjlighet (vid vårdslöshet skadeståndssanktionerad skyldighet?) att begära konvertering. Hovrätten kan dock inte bedöma om detta uppvägs av de problem som kan uppstå i relationen mellan gäldenär och rekonstruktör; en relation som i grunden måste bygga på tillit och en gemensam känsla av strävan mot samma mål. De jävsproblem som kan uppstå för rekonstruktören/förvaltaren vid en konvertering framstår i och för sig som hanterliga i de flesta fall. Inte minst kostnadsaspekten talar förstås för att samma person ikläder sig båda funktionerna. Hovrätten vill dock flagga för att rekonstruktören t.ex. kan ha deltagit vid åtgärder som skulle kunna bli föremål för ett återvinningsförfarande i en senare konkurs. En sådan situation och bedömningen av om en sådan situation är för handen kan av naturliga skäl inte hanteras av den tidigare rekonstruktören. En ordning med automatisk övergång av förordnandet från rekonstruktör till konkursförvaltare avstyrks därför. Det bör finnas en kontrollstation på vägen. 4. Rekonstruktionsplanen och det separata ackordet (5.6 och 9 kap utom 9.7). De föreslagna kraven på en ansökan, vilka sammantagna innebär krav på en i allt väsentligt färdig rekonstruktionsplan, är stränga mot gäldenären. Det ligger nära till hands att befara att möjligheterna till rekonstruktion förbehålls större företag med betydande administrativa resurser. Även om den relativa andelen lyckade rekonstruktioner skulle öka genom förslaget, finns en påtaglig risk för att det totala antalet lyckade rekonstruktioner skulle minska. Förr eller senare måste givetvis en solid rekonstruktionsplan arbetas fram men detta bör ske inom ramen för själva

4 rekonstruktionsförfarandet, exempelvis senast inför borgenärssammanträdet (jfr 2 kap. 10 FrekL). Det är av liknande skäl tveksamt om det redan på ansökningsstadiet bör krävas tillstyrkande en viss kvotdel av röstberättigade borgenärer. Det finns t.o.m. en risk att en gäldenärs begäran om tillstyrkande resulterar i att borgenären ansöker om gäldenärens försättande i konkurs. Hovrätten avstryker därför förslaget i dessa delar. Det kan dock finnas skäl att ställa mer preciserade krav på en ansökan än vad som görs enligt nuvarande regelverk. En i lag fastlagd lägsta ackordprocent gynnar en uppgörelse; borgenärerna vet redan inledningsvis att sämre utfall än en viss procentsats blir det inte. Det är vanskligt att ha någon uppfattning om hur hög en sådan procentsats bör vara, men hovrätten anser att ett golv på någon nivå bör behållas. Den nuvarande gränsen på 25 procent framstår i och för sig som rimlig. Slopandet av en lägsta ackordsprocent avstyrks alltså. En rekonstruktionsplan, med eller utan ackord, är inte en exekutionstitel enligt nuvarande regelverk (domstolens beslut om fastställande av rekonstruktionsplanen innehåller inte en verkställbar förpliktelse för gäldenären). Vad som avses med verkställbart i frågeställningen är därför något oklart. Hovrätten kan dock inte se några skäl att göra ackordet till en exekutionstitel (det finns sannolikt t.o.m. vägande skäl som talar emot en sådan ordning). När det gäller att utöka verkställbarhet till att avse hela rekonstruktionsplanen är det svårt att överhuvudtaget förstå vilka övriga delar av planen som avses. Hovrätten kan därför inte tillstyrka en lagreglering i linje med vad som föreslagits. Det är svårt att ha en uppfattning om hur länge ett rekonstruktionsförfarande bör få pågå, men främst av det skäl som anges i frågeställningen att motiverade rekonstruktioner kan gå om intet bör en absolut tidsgräns undvikas. Det är rimligt att på vissa i lag angivna skäl ge utrymme för tidsförlängning. Avslutningsvis vill hovrätten tillstyrka möjligheten att få till stånd ett ackord utan att det finns behov av rekonstruktionsåtgärder i övrigt (ett separat ackord). Hovrätten har inte tillräckligt underlag för att nu ta ställning till om det lagtekniskt lämpligen bör ske inom ramen för FrekL eller snarare i en separat ackordslag (jfr den upphävda 1970 års ackordslag).

5 Remissen har handlagts av hovrättspresidenten Anders Iacobæus samt hovrättsråden Ola Wärbo (föredragande) och Mikael Forsgren. Anders Iacobæus Ola Wärbo