Fråga 4 Och så några ytterligare skador som avslutning

Transkript

1 Fråga 4 Och så några ytterligare skador som avslutning Inledning Tanken med frågan är att utreda förhållandet mellan de tre olika ersättningsmöjligheter som kan komma ifråga i den aktuella situationen: PAL, KKL och SkL. De olika lagarna har olika begränsningar vad gäller vilka skador som ersätts, och det finns skillnader rörande ansvarsförutsättningar, självrisk och jämkningsförutsättningar etc. För de två skadelidande A och B kan det därför för vissa skador vara bättre att åberopa en viss rättslig grund framför en annan beroende på skillnader i hur lagstiftningen är utformad. Frågan handlar alltså om vilken eller vilka rättsliga grunder som A och B kan och bör åberopa för sina anspråk på ersättning för de uppkomna skadorna samt om X kan rikta anspråk mot någon. Det krävs dock att man gör en utredning av vad de olika alternativen skulle innebära och en avvägning mellan dessa för att kunna konstatera vilken lösning som vore den bästa för respektive person. Frågan är i stor utsträckning av systematisk karaktär och den förutsätter god förståelse av skadeståndsrättsliga regler och principer samt hur olika delar i ett ersättningsrättsligt komplext system hänger samman. I det nedanstående ges en översikt av de frågor som hade kunnat beröras med anledning av uppgiften. Det har inte varit nödvändigt att ta upp samtliga frågor för att få full poäng, men det har inte varit tillräckligt att t.ex. enbart inrikta sig på ett ersättningssystem mot bakgrund av att det inte är givet att samtliga skador kan/bör ersättas enligt ett och samma system. PAL Som framgår av uppgiften är A konsument. A köper en produkt i en affär och produkten är behäftad med ett fabrikationsfel. Detta fabrikationsfel har utgjort en säkerhetsbrist och A drabbas vid det normala användandet av produkten av personskada och sakskador. De skadade sakerna har A använt enbart för enskilt ändamål (s.k. konsumentegendom). Detta är omständigheter som redan är givna och alltså inte har behövt utredas närmare. Mot denna bakgrund kan konstateras att produktansvarslagen (1992:18) är tillämplig. Enligt lagens 1 betalas skadestånd för personskada om denna orsakats av en produkt på grund av en säkerhetsbrist. Enligt samma bestämmelses andra stycke betalas även skadestånd för sakskada som en produkt på grund av en säkerhetsbrist har orsakat på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Däremot ersätts inte skador på själva produkten. Det finns inget i frågan som indikerar att den

2 köpta produkten inte är en lös sak (jfr PAL 2). Att produkten har en säkerhetsbrist är uttryckligen angivet (jfr PAL 3). Det torde därför stå klart att A kan få skadestånd enligt PAL för både sin personskada och för sakskadan som orsakats föremål i hemmet. Skadeståndsansvaret är strikt. Däremot kan A enligt PAL inte få ersättning för den skadade produkten ( 1). Även B har rätt till skadestånd för sin personskada enligt PAL. Det krävs alltså inte att B och X, eller B och tillverkaren, står i ett kontraktsförhållande till varandra. Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s Det är emellertid något oklart om B kan få ersättning för den uppkomna sakskadan. Enligt uppgiften använder B den skadade egendomen både för privat bruk och i sin enskilda firma. Det är alltså inte fråga om två olika föremål som skadas, utan ett föremål som har dubbelt användningsområde. PAL 1 begränsar ansvaret till att omfatta sakskada på egendom som till sin typ vanligen är avsedd för enskilt ändamål, om den skadelidande vid tiden för skadan använde egendomen huvudsakligen för sådant ändamål. Vi vet inte vad det är för slags egendom, dvs. om den typiskt sett är avsedd för enskilt ändamål, men vi vet att den har ett dubbelt användningsområde. I denna del av frågan är det bra om man i sitt tentamenssvar uppmärksammar att lagtexten innehåller ord såsom vanligen och huvudsakligen (jfr utformningen av den liknande bestämmelsen i KKL 31), vilket tyder på att egendomen dels inte behöver vara avsedd uteslutande för enskilt ändamål (den kan vara avsedd att användas i näringsverksamhet också), dels inte behöver användas enbart för enskilt ändamål (PAL kan bli tillämplig även om egendomen vid skadetillfället faktiskt användes i en näringsverksamhet). Att det råder viss oklarhet om sakskadan kan ersättas enligt PAL bör framgå av tentamenssvaret. Skadeståndsskyldigheten åvilar i första hand tillverkaren, enligt PAL 6, och i andra hand säljaren (X) enligt PAL 7 i enlighet med de förutsättningar som framgår av bestämmelserna (se även Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 314 ff.). Ansvaret är i princip solidariskt. För varje sakskada avräknas ett belopp om kr (PAL 9), vilket bör beaktas när man avgör om PAL är den rättsliga grund som bör åberopas av A (och ev. även B). Denna typ av självrisk återfinns nämligen inte i de andra två rättssystem som skulle kunna vara tillämpliga (se nedan). Därtill bör uppmärksammas att PAL innehåller en jämkningsregel, 10, som är mindre förmånlig för den skadelidande än vad SkL är. Enligt bestämmelsen jämkas skadestånd efter vad som är skäligt, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Detta skulle för B:s del innebära att skadeståndet för personskadan (och sakskadan om den skulle ersättas) jämkas; samma typ av oaktsamhetskrav gäller för både sak- och personskador (jfr SkL 6:1). Av uppgiften framgår att B har varit oaktsam (dvs. vållande) i förhållande till uppkomsten av sina egna skador; vållandefrågan har således inte behövt utredas

3 alls i tentamenssvaren. Av lagtexten framstår det dessutom som att jämkning ovillkorligen skall ske skadestånd enligt denna lag jämkas medan Hellner anser att det är rimligt att tolka PAL 10 på samma sätt som lydelsen av SkL 6:1, dvs. att skadestånd kan jämkas. Se Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 317 (stycket handlar alltså om huruvida jämkning skall ske eller ej, inte om det skall krävas grovt vållande även enligt PAL 10 för att skadestånd för personskador skall jämkas). Såsom också framgår av Hellner & Radetzki, Skadeståndsrätt s. 317 är PAL i många avseenden en förmånlig ersättningsordning för den skadelidande, men den täcker inte samtliga av de skador som uppkommit för A och B (skadan på själva produkten och ev. B:s sakskada) och den innehåller regler om självrisk och har mindre förmånliga regler rörande medvållande än t.ex. SkL. Det är därför nödvändigt att utreda andra ersättningsmöjligheter. KKL Eftersom A enligt uppgiften är konsument och köper en produkt (som av allt att döma är en lös sak) av en näringsidkare, är konsumentköplagen (KKL) tillämplig (jfr 1). Något som enligt PAL klassificeras som en säkerhetsbrist i en produkt utgör ett köprättsligt fel. Exakt hur felet definieras enligt de olika felbestämmelserna i KKL är av mindre intresse det räcker med att konstatera att det är fråga om fel. Typisk sett har det tyvärr i de tentamenssvar där stort utrymme ägnats åt att utreda exakt vilket slags fel en säkerhetsbrist utgör lett till tidsbrist och bristande utredning av övriga, mer relevanta frågor. Enligt KKL 22 kan A gentemot säljaren (affären X) göra gällande ett antal köprättsliga sanktioner (bl.a. prisavdrag och hävning) men eftersom det uttryckligen anges i frågan att A (och B) vill ha ersättning för de uppkomna skadorna saknas det anledning att gå in närmare på andra sanktioner. Det är tillräckligt att konstatera att A har rätt till ersättning för själva produkten. A har, enligt 30 och 31, rätt till skadestånd för den skada A lider genom att produkten är felaktig, vilket även inbegriper de föremål i hemmet som skadats. Däremot utgår inte ersättning för A:s personskada enligt KKL. Rätten till skadestånd från säljaren förutsätter att säljaren brustit i sitt kontrollansvar (jfr om inte säljaren visar att underlåtenheten att avlämna en felfri vara beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen kunde ha undvikit eller övervunnit. KKL 30 st. 1). Av tentamensfrågan framgår att affärsinnehavaren inte hade gjort de sedvanliga kontroller som brukar göras innan varorna ställs ut i butiken och att felet på produkten hade kunnat upptäckas om en sådan kontroll hade gjorts. Även B har rätt till skadestånd enligt KKL 31 för den uppkomna sakskada som orsakats B:s egendom, under förutsättning att egendomen är avsedd

4 huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. I sistnämnda fråga bör således liknande resonemang som fördes ovan avseende tolkningen av vad som utgör egendom för privat bruk enligt PAL:s tillämpningsområde. Det är i anslutning därtill bra om man har uppmärksammat att kravet på att egendomen används för enskilt ändamål är något skarpare formulerat i KKL än i PAL. Huvudsaken är inte vilken slutsats man drar i denna del utan att man uppmärksammar problemet med det dubbla användningsområdet avseende B:s skadade egendom. När det gäller jämkning av den eventuella ersättningen till B för sakskadan kan detta, enligt 34, ske om skadeståndsskyldigheten skulle vara oskäligt betungande för säljaren. Enligt Håstad (Köprätt s. 252) kan bl.a. beaktas om den ansvarige ( i detta fall säljaren, affären X) har möjlighet att vända sig mot t.ex. en leverantör i tidigare säljled. Eftersom den ersättning för indirekta skador (dvs. ersättning som utgår enligt KKL 31) som affären X har att utge enligt KKL regressvis kan krävas av tillverkaren enligt PAL 11, så talar i vart fall detta för att skadeståndet inte skall jämkas enligt KKL 34. I flera tentamenssvar har frågan om jämkning berörts med stöd i KKL 42. Denna bestämmelse handlar emellertid om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada, dvs. åtgärder som kan behöva vidtas efter att skada redan uppkommit. Betydelsen av B:s medvållande som grund för jämkning får i stället stödjas på SkL 6:1 (se Hellner, Köprätt s. 252). Varken A eller B kan dock få ersättning för sina personskador enligt KKL. Om personskadorna är de mest allvarliga skadorna kan därför PAL vara bättre att åberopa. Det måste dock vägas mot fördelen att själva produkten ersätts enligt KKL, hur omfattande sakskadorna är, skillnaderna vad gäller möjlighet att beakta B:s medvållande och det avdrag som görs enligt PAL på kr per sakskada. KKL innehåller, till skillnad från PAL, inte någon bestämmelse om självrisk. SkL En tredje möjlighet är att A och B åberopar SkL som rättslig grund för sina anspråk. Kraven kan då framställas mot både säljaren och tillverkaren under förutsättning att det kan konstateras att någon eller båda av parterna agerat culpöst. I detta avseende finns det inte särskilt många omständigheter att utgå från i uppgiften, varför det är svårt att göra en fullödig culpaprövning. Det viktiga (precis som vad gäller frågan om hur felet skall definieras enligt KKL) är att man uppmärksammar kravet på culpa och adekvat kausalitet som ansvarsförutsättningar samt att detta är ett beviskrav som är svårare att uppfylla för den skadelidande i jämförelse med vad som gäller enligt PAL (strikt ansvar) och KKL (kontrollansvar). Om ansvarsförutsättningarna enligt SkL 2:1 är uppfyllda är dock SkL en

5 mycket förmånlig ersättningsordning för A och B. A kan få ersättning för skadan på själva produkten, indirekta skador enligt SkL 5:7 samt för personskadan. Även B kan få ersättning (under samma förutsättning, dvs. att culpa samt adekvat kausalitet kan konstateras även i förhållande till B:s skador) för sin personskada samt för sakskadan, eftersom SkL inte gör någon skillnad på om egendomen används för enbart privat bruk eller till viss del även används i näringsverksamhet. För att skadeståndet till B avseende sakskadan skall kunna jämkas krävs enligt SkL 6:1 st. 2 att vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Av uppgiften framgår att denna förutsättning föreligger vilket gör att skadeståndet alltså kan jämkas. Enligt tredje stycket i samma bestämmelse sker jämkning efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Mot denna bakgrund kan det sägas vara osäkert om och i så fall i hur stor utsträckning skadeståndet för B:s sakskada kan jämkas. Skadestånd för B:s personskada kan dock inte jämkas eftersom det enligt SkL 6:1 st. 1 krävs att B uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Eftersom det står i uppgiften att det endast varit fråga om vållande på B:s sida är förutsättningarna för jämkning inte uppfyllda. Om både säljaren och tillverkaren kan hållas ansvariga för skadorna svarar skadevållarna solidariskt enligt SkL 6:4. SkL kan alltså sägas vara den mest förmånliga ersättningsordningen, men kravet på culpa gör att det kan vara svårt för de skadelidande att bevisa att ansvarsförutsättningarna överhuvudtaget är uppfyllda. Vid en avvägning mellan de olika ersättningssystemen bör de olika för- och nackdelarna som framkommit av genomgången ovan beaktas. Den fråga som ställts är vilken eller vilka rättsliga grunder som A och B kan och bör åberopa för sina anspråk på ersättning för de uppkomna skadorna. Vid rättningen av tentamenssvaren har det därför varit poänggivande inte bara med en genomgång av de regler som finns och som kan åberopas, utan det har varit värdesatts om ett försök till en sådan avvägning dvs. vilka rättsliga grunder som bör åberopas alls har gjorts. Har X möjlighet att rikta anspråk mot någon? Utgångspunkten är att produktskador, dvs. de indirekta skadorna, inte omfattas av KöpL ( se 67 st. 1 p. 2). Som framgått av vad som upptagits under rubriken KKL kan emellertid säljaren (affären X) enligt PAL 11 regressvis kräva tillverkaren på den ersättning för indirekta skador som betalas enligt KKL 31. Ersättning för själva produkten får bedömas utifrån köplagens regler (Se Håstad, Köprätt s. 217).