2. Frågor och analytiska verktyg

Transkript

1 2. Frågor och analytiska verktyg Forskningen på Vipeholm var unik. Formen var ny och resultaten var slående. Samtidigt sågs forskningen som kontroversiell och debatterades livligt. Denna studie handlar om hur trovärdighet för resultaten skapades i spänningsfältet mellan vetenskaplig framgång och offentlig kritik. Jag ska visa hur den formades, i forskarnas experimentella praktik med hjälp av nya metoder, ett speciellt material människorna på Vipeholm och forskarnas objektiva tolkningar, och jag ska visa hur den formades i interaktionen med myndigheter, industri, allmänhet och tandvårdspolitik. Jag undersöker hela forskningsprocessen, från planeringsarbetet 1943 till den politiska användningen av resultaten 1957 och Det betyder att analysen inte begränsas till det som i vardagligt tal menas med forskning försöket och experimenten 1946 till 1951 utan utsträcks till att inkludera en mängd andra aktiviteter. Det sociala och i strikt mening medicinska problemet med folksjukdomen tandkaries hade inledningsvis översatts till ett politiskt problem för välfärdsstaten. Detta måste nu omformuleras till ett forskningsbart problem, en forskningsfråga, som i sin tur måste ge resultat som kunde användas för att utforma den statliga folktandvården. Att beskriva och förstå de olika översättningar som måste ske mellan dessa olika samhälleliga arenor hur de gick till, varför de gjordes, vad det var som översattes och vad som hände med det översatta är en viktig infallsvinkel för att förstå hur trovärdiga och användbara resultat producerades på Vipeholm. I studien följer jag främst forskarnas och Medicinalstyrelsens representanters arbete med att skapa god vetenskap. Jag undersöker detta med utgångspunkt i två övergripande frågeställningar som kompletterar varandra: Hur gjorde man för att få vetenskapligt hållbara resultat på det nya odontologiska forskningsområdet kariesetiologi? Och hur skapade man trovärdighet för sina metoder och resultat att klibbiga kolhydrater gav karies bland forskare, folkhälsoaktörer, industri och allmänhet? För att precisera frågorna och försöka besvara dem har jag vänt mig till teknik- och vetenskapsstudier (science och technology studies, ofta kal- 55

2 lad S&TS) och deras ofta mycket detaljerade analyser av vad forskare gör i sina laboratorier. Detta perspektiv gör det möjligt att se kunskapsproduktion som en aktivitet där vetenskapliga fakta skapas i en social process. 1 En klassisk studie är Bruno Latours och Steve Woolgars Laboratory Life från 1979, en detaljerad undersökning av den dagliga verksamheten på ett laboratorium. Genom att närma sig laboratoriet så som socialantropologer närmar sig främmande kulturer kunde Latour och Woolgar beskriva vägen från ofärdig kunskap till publicerade fakta som något som skapades i kontroverser och förhandlingar mellan forskare. 2 De och även andra S&TS-forskare betonar förhandlingarnas betydelse. Förhandlingar finns med hela vägen i forskningsprocessen: om observationer och deras tolkningar såväl som om trovärdigheten som tillskrivs resultaten. Varken observationerna eller deras tolkningar har alltså någon självständig giltighet, utan giltigheten måste framställas och är förhandlingsbar. Enligt en processinriktad analys av detta slag kan således inte produktionen av resultaten och lanseringen av dem skiljas åt. 3 Att se vetenskap som en pågående praktik, en process, ligger nära den ambition som utmärker historisk analys: att förstå historiska händelser som förändrings- och fixeringsprocesser i tid och rum och inte som kontextlösa ögonblicksbilder av det förflutna. För mina syften erbjuder dock det praktikorienterade S&TS-perspektivet mer precisa redskap än ett historiskt, källkritiskt perspektiv ensamt kan ge, eftersom det fokuserar forskarnas ansträngningar med att skapa trovärdiga resultat, både i sitt arbete (i detta fall inom kariesforskningen) och för sitt arbete (i detta fall inom en folkhälsopolitisk arena och visavi den sponsrande industrin). Dessa två teman, de frågor som de väcker och de teoretiska perspektiv och begrepp som ska användas, står i fokus i resten av detta kapitel. Att få forskningen att fungera S&TS-analysen har bland annat fokuserat forskares aktiviteter som arbete. Man har då ofta undersökt allt arbete, från planering och materialinsamling i ena änden till offentliggörande i form av publicering, till- 1. Se Karin Knorr-Cetina, Laboratory Studies. The Cultural Approach to the Study of Science i Sheila Jasanoff et al., Handbook of Science and Technology Studies, London 1995, för en översikt över S&TS-fältets utveckling. 2. Bruno Latour och Steve Woolgar, Laboratory Life. The Construction of Scientific Facts, 1986 (1979) s Se Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura, What Tools? Which Jobs? Why Right? i Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (red.), The Right Tools for the Job. At Work in Twentieth-Century Life Sciences, Princeton, 1992, s

3 lämpning eller utställning i andra änden. Forskningen ses som ett kontinuum. 4 För att förstå arbetets relevans i forskningen är Lucy Suchmans begrepp situerade handlingar relevant. Alla mänskliga handlingar påverkas av hur vi som aktörer förstår och avgränsar den situation där vi menar att handlingen hör hemma. 5 Mer precist anknyter jag i denna studie till vad Adele Clarke och Joan Fujimura kallar situeradhet (situatedness): hur den specifika situation där arbetet utförs påverkar arbetet. All vetenskaplig aktivitet utförs på en viss plats, vid en viss tidpunkt, med vissa praktiker och av vissa aktörer. Faktorer i situationen kan göra utgången mycket osäker. 6 Var börjar och slutar en situation för de inblandade aktörerna? Vilka faktorer utgör egentligen situationen? 7 Enligt Clarke och Fujimura ingår produktionsplatsen, forskarna och deras karriärmål samt medarbetarna som gör det praktiska jobbet i situationen. Relevanta är också förförståelser, forskningsmaterial, instrument och verktyg, tekniker och fingerfärdigheter, liksom arbetets organisering, beslutshierarkin, finansieringen, reglerande myndigheter samt publiken eller mottagarna. 8 Följande frågor hämtade från Clarke och Fujimura blir därmed centrala för att förstå en process, som den kring Vipeholmsförsöken: Vem utför jobbet, hur är arbetet organiserat och vad anses nödvändigt för att kunna genomföra arbetet? Det handlar om vem som bryr sig om arbetet, men också vem som stöder det ekonomiskt, politiskt och på plats, lokalt. Det handlar om vad forskarna förutsätts producera i sitt arbete, vem som är tänkt att använda produkten och vad som händer med resultaten när de lämnar produktionsplatsen. Sist men inte minst handlar det om vilka gemensamma förståelser som skapas under arbetets gång Detta bör skiljas från den sociologiska studien av vetenskap, SSK, som under talet studerade vetenskapens kontextualitet med ett mer kausalinriktat fokus: vetenskap i förhållande till exempelvis trosuppfattningar eller politik studerades som exempel på en determinerande samutveckling av två områden. För inflytelserika exempel, se Barry Barnes, Interests and the Growth of Knowledge, London 1977, David Bloor, Knowledge and Social Imagery, London 1976 och Andrew Pickering, Constructing Quarks. A Sociological History of Particle Physics, Chicago Lucy Suchman utvecklar framförallt begreppet i sin bok Plans and Situated Actions. The Problem of Human Machibe Communication, Cambridge Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (1992), s Karin Knorr-Cetina har beskrivit svårigheterna med att avgränsa situationen i The Micro-Sociological Challenge of Macro-Sociology. Towards a Reconstruction of Social Theory and Methodology i Karin Knorr-Cetina och Aaron V. Cicourel (red.), Advances in Social Theory and Methodology. Toward an Integration of Micro- and Macro-Sociologies, London Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (1992), s Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (1992), s

4 Den första större fråga jag analyserar är hur ett forskningsbart problem formulerades i Vipeholmsstudien utifrån det breda uppdraget att utreda möjligheterna att stoppa karies. Forskare är, som Karin Knorr- Cetina beskrivit dem, inriktade på att definiera avgränsade forskningsfrågor som går att jobba med. 10 Clarke och Fujimura kallar detta att identifiera genomförbara (doable) problem, problem som det går att forska på. 11 Begreppet utgår från sociologen Anselm Strauss begrepp artikuleringsarbete (articulation work): det osynliga arbete som utförs i bakgrunden för att rätt saker ska finnas på rätt plats vid rätt tillfälle för att möjliggöra svårgenomförbara mål (som i hans konkreta exempel med förarbetet för att kunna genomföra ett kirurgiskt ingrepp). 12 I en forskningssituation handlar det enligt Clarke och Fujimura om att fungerande material, skickliga forskare och fungerande teknik finns på plats och kan användas tillsammans för att avgränsa (och besvara) ett genomförbart problem. 13 Bruno Latours och Steve Woolgars begrepp inskriptionsredskap (inscription devices) är användbart för att förstå de verktyg, de instrument, som behövs för att ett forskningsbart problem ska kunna formuleras. Instrument är så accepterade och trovärdiga inskriptionsverktyg att deras funktion inte ifrågasätts; de är svarta lådor som alla i ett laboratorium eller en större forskningsmiljö känner, litar på och kan använda. 14 De anses kunna förmedla naturens budskap på ett pålitligt sätt och ges därför en självklar auktoritet i en experimentell situation. 15 Sådana välfungerande och trovärdiga instrument kan bli så centrala att de definierar hela discipliner, särskilt om disciplinen uppstår jämsides med utvecklingen av ett instruments applikationsområden. 16 På Vipeholm var instrumenten 10. Karin Knorr-Cetina, The Manufacture of Knowledge. An Essay on the Constructivist and Contextual Nature of Science, Oxford Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (1992), s Anselm Strauss et al., Social Organization of Medical Work, Chicago 1985 och Anselm Strauss, The Articulation of Project Work. An Organizational Process i The Sociological Quarterly 1988: Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (1992), s Bruno Latour och Steve Woolgar (1986 (1979)), s och 89 om inskriptionsredskap och s , speciellt s och om svarta lådor. 15. Simon Schaffer, Glass Works. Newton s Prisms and the Use of Experiment i David Gooding et al. (red.), The Uses of Experiment. Studies in the Natural Sciences, Cambridge 1989, s Fredric Holmes har beskrivit en sådan process, med exemplet manometern och vävnadsprov som samutvecklades och möjliggjorde utvecklingen av forskningen om intermediär ämnesomsättning. Fredric Holmes, Manometers, Tissue Slices, and Intermediary Metabolism i Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (red.) (1992) s

5 allt från en kamera för fotografering av tänder till en schematisk plansch över kariesangrepp. Hur utformades dessa som så pålitliga instrument för Vipeholmsforskningen att de ansågs kunna ge tillförlitliga resultat och även bli formativa för det nya forskningsområdet? För att kunna avgränsa ett forskningsbart problem krävs också att det finns ett material som kan besvara problemets frågor och fungera ihop med instrumenten. Att rätt material finns tillgängligt kan bli avgörande för vetenskapliga åtaganden och engagemang. När ett material väl visat sig fungera ihop med vissa problem och vissa instrument kan nya problemställningar skapas. Forskningsmaterialen är således centrala för en disciplins utveckling. Några exempel är plattmaskens och bananflugans betydelse för utvecklingsteorins tillkomst, uppgång och fall i sekelskiftets USA och majsens centrala roll i utvecklingen av jordbruksgenetiken under samma tid. 17 Vid forskningsstationen på Vipeholm användes människors tänder som forskningsmaterial. Hur formades deltagarnas bett i försöken till ett fungerande material och hur ordnades iakttagelserna av deras tandstatus för att bli begripliga och användbara? Det material forskarna på Vipeholm använde skulle i förlängningen representera hela svenska folkets tänder, men det var sannerligen inte några välordnade bananflugeodlingar i burkar. Det skulle visa sig ganska svårt att få materialet hanterbart och även jämförbart med andra material, som i sin tur skulle representera någon sorts normalitet. Vi ska se att ett sätt att få grepp om försöksmaterialet på Vipeholm var att ordna och klassificera det. Vetenskapliga problem organiseras, som Yrjö Haila framhållit, i förhållande till viktiga metaforer eller analogier. Dessa kan vara inlånade från någon grannvetenskap, som superorganismerna som tidiga studier av ekologiska samhällen lånade från fältfysiologi. 18 De kan föras över från andra vetenskaper, via andra sammanhang, som kroppsmetaforen i studiet av samhället Gregg Mitman och Anne Fausto-Sterling, Whatever Happened to Planaria? C. M. Child and the Physiology of Inheritance i Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (red.) (1992) s Barbara A. Kimmelman, Organisms and Interests in Scientific Research. R. A. Emerson s Claim for Unique Contributions of Agricultural Genetics i Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (red.) (1992) s Yrjö Haila har beskrivit fältbiologins mätmetoder och vilka frågor dessa metoder kunde besvara utifrån finländsk empiri. Viktiga metaforer och analogier lånades av den unga vetenskapen från 1800-talets slut och framåt av framförallt tekniska vetenskaper i Measuring Nature. Quantitative Data and Field Biology i Adele E. Clarke och Joan H. Fujimura (red.) (1992), s Karin Johannisson har skrivit om samhället som kroppsmetafor, i Kroppens tunna skal. Sex essäer om kropp, historia och kultur, Stockholm 1997, s

6 Genom dessa metaforer och analogier kommer det större samhället såväl som närmiljöns förståelser att vävas samman med forskningen. Vilka metaforer användes när försöksmaterialet på Vipeholm skulle organiseras och framställas? Varifrån hämtades analogierna? För att forskningsbara frågor ska kunna formuleras och besvaras krävs slutligen tillgång på skickliga forskare. De måste behärska specifika sätt att hantera och tolka material och instrument, i Vipeholmsförsökens fall fall konsten att se karies på ett maskinlikt sätt och att träna upp blicken i vad som liknar det Solveig Jülich kallat omdömets konst. 20 Vad ville forskarna på Vipeholm att blicken skulle se och registrera? Kunde de eliminera ett subjektivt moment, eller hade de andra sätt att garantera iakttagelsernas vetenskaplighet? Och hur gick det till att träna blicken till ett tolkande instrument? Att eliminera subjektiviteten i den registrerande blicken var viktigt, liksom i allt forskningsarbete. Detta kunde vara extra svårt i förhållandet mellan aktörerna. Det var faktiskt människor som genomförde forskningen, och deras ambitioner och förhållanden till varandra fick inte hota forskningens objektivitet. För att definiera en forskningsbar fråga behövdes således inte bara planering vid Medicinalstyrelsens skrivbord utan även ett stort mått prövning och övning. För att kunna uttala sig om karies behövde forskarna fungerande instrument och kompetens att hantera dem. För att undersöka karies behövde de ett välordnat och överskådligt material. För att ordna materialet behövde forskarna och Medicinalstyrelsen förförståelser, analogier som skapade meningsfulla samband. För att de inblandade skulle kunna förstå, genomföra och återberätta arbetet behövde de därutöver en bild av hur de kunde ordna forskningsresultaten till en berättelse. God forskning handlar inte bara om att genomföra studier utan också om att framställa forskningen på ett trovärdigt och övertygande sätt. Den andra stora frågan är hur den ibland kaos- och slumpartade forskningsvardagen kan omvandlas till en forskningsberättelse. I vardagen stöter forskaren på en uppsjö av fenomen och iakttagelser som hennes instrument inte alltid kan registrera som användbara. Forskaren kan i det läget välja att konstruera om instrumentet så att avvikelsen verkligen kan mätas, tolkas och förmedlas. Forskaren kan också välja att inte konstruera om instrumentet och i stället avfärda avvikelsen som ett irrelevant utslag av kaos. De fynd hon väljer 20. Solveig Jülich, Skuggor av sanning. Tidig svensk radiologi och visuell kultur, Linköping 2002, s

7 att sålla bort återkommer inte, som Bruno Latour och Steve Woolgar visat, i den slutliga forskningsberättelsen. I den framställs arbetet som välordnade experimentella processer och klara logiska resonemang. 21 I olika slags förhandlingar väljs vissa iakttagelser bort och används andra som sedermera får utgöra bevisen. Vilka val, omläggningar och bortsållningar fick Vipeholmsforskarna göra för att kunna förstå och framställa sitt arbete som en meningsfull forskningsberättelse? En tredje större fråga handlar om forskningens finansiering, politiska och praktiska stöd. Att skaffa forskningsmedel till det ännu inte särskilt väl etablerade forskningsfältet kariesetiologi krävde mycket arbete av flera aktörer. Detta skedde i en tid då även väl etablerade forskningsområden, som radiologi och onkologi, led av resursbrist. Arbetet ledde till ett tresidigt samarbete mellan forskningen, regeringen och sötsaksindustrin. Vad ville de respektive parterna få ut ur samarbetet, och vad fick de ut? Och hur fick forskare och administratörer arbetet att över huvud taget fungera i denna då nya form? Att det behövdes mycket grundläggande arbete för att få igång forskningen och få den att fungera på Vipeholm är en utgångspunkt i denna studie. På något sätt måste forskarna hantera resursbristen inom det nya forskningsområdet, kontrollera närmare tusen försökspersoners matintag och kariesutveckling och ställa upp en försöksdesign som kunde ge användbara slutsatser. De måste definiera ett forskningsbart problem ur utredningsuppdraget de fått av Socialdepartementet, skaffa sig överblick över försöksmaterialet och försöksbetingelserna och lära sig hantera dem. Dessutom måste de utveckla en fungerande metod för att mäta karies framfart och lära sig hantera metoden och de instrument som ingick i den. I forskningsarbetet på Vipeholm skapades av nödvändighet mycket mer än vetenskapliga resultat: kunskaper utvecklades, liksom nätverk, konflikter och berättelser av olika slag. Vipeholmsforskningen hade som syfte att skapa användbara resultat. Den måste därför vara trovärdig både inför forskarsamhället och inför dem som beställt, efterfrågat och finansierat forskningen. Vipeholmsaktörerna hamnade i utmanande möten mellan olika forskningssätt när de skulle formulera om utredningsuppdraget till ett experiment. De utsattes även för stark offentlig kritik som förebådade nedläggningen För forskarna innebar relationerna till myndigheter, politiker och industri en balansgång och ett förhandlings- och gränsdragningsarbete. 21. Bruno Latour och Steve Woolgar (1986 (1979)), s och

8 Syftet var att skapa trovärdighet i en ofta osäker och konfliktfylld situation. För att förstå hur dessa utmaningar hanterades använder jag ytterligare några redskap ur S&TS-forskningens arsenal. Att göra forskningen trovärdig Vipeholmsaktörerna förhandlade, övade och prövade sig fram till hur forskningsproblemet skulle definieras, vilka metoder som var bäst lämpade för att lösa det och vilka resultat som skulle kunna vara de rätta svaren, både inom och utanför forskningens värld. Men hur gjordes forskningens kvalitet trovärdig? Hur agerade de för att visa att det var god forskning som utövades på Vipeholm? I denna studie använder jag tre ingångar för att förstå de processer som var inblandade: För det första studerar jag hur forskarna enrollerade naturen och forskarkollegor för att stärka sina påståenden. För det andra lyfter jag fram deras arbete med att bekämpa och osynliggöra allt som kunde uppfattas som subjektivt i forskningen. För det tredje undersöker jag hur och varför gränser drogs kring den trovärdiga forskningen i relation till världen utanför och analyserar hur trovärdighet kunde transporteras över de gränserna. Enrollering för endogen trovärdighet Den första frågan handlar således om forskarnas strategier för att skapa endogen trovärdighet. Enligt idealet om vetenskaplig objektivitet skaffar sig vetenskapen inte trovärdighet genom politiskt, industriellt eller socialt stöd utan genom sina egna referenser, genom att övertyga om att slutsatserna verkligen refererar ett resultat, som i sin tur refererar en undersökning, som i sin tur refererar den undersökta naturen. Vetenskaplig legitimitet kan kallas endogent skapad via en kedja av referenser. Med hjälp av instrumenten i laboratoriet mobiliserar forskare, enligt Bruno Latour, de resurser (naturen) som understödjer deras teser. Instrumenten visar mycket konkret och iakttagbart vad forskarna vill ha sagt. Instrumentet tolkar och mäter naturen. Instrumentet blir språkrör för naturen, och forskaren bygger sina slutsatser på instrumentets utsagor. Både den tolkade naturen och instrumentet blir forskarnas resurser och ger stöd och trovärdighet åt deras hypoteser: de blir enrollerade. 22 Iakttagelserna av naturen (i detta fall samspelet mellan karies och försöksmaterialet) måste även kunna inordnas i fasta, mätbara kategorier 22. Bruno Latour, Science in action. How to Follow Scientists and Engineers through Society, Cambridge (USA), 1997 (1987), s och (1999), s

9 som man kan sätta ord eller siffror på. Resultaten måste sedan förhålla sig till andra vetenskapliga fakta (i detta fall om kariesetiologi) så att de framstår som tydliga och tillförlitliga. Referenser bildar en kedja som måste kunna följas, inte bara från experimentsituationen till slutsatserna utan också från slutsatserna tillbaka till experimentsituationen, av dem som vill kritisera eller reproducera studien. Översättningarna som referenskedjan representerar får inte brytas. 23 Detta innebär att också forskarsamhället måste enrolleras för att göra resultaten trovärdiga. Kollegor behöver pröva, citera och bekräfta dem för att de ska vinna genomslag och med tiden kanske bli svarta lådor. Detta gör forskare bland annat genom att granska den referenskedja som lett forskarnas hypotes från undersökning till slutsatser. Är experimentsituationen representativt uppställd? Gav instrumenten de påstådda resultaten? Har de tolkats rätt? Kollegorna kontrollerar att natur och instrument är korrekt enrollerade. När de gör det enrolleras också de, som försvarare och spridare av tesen, i trovärdighetsskapandet. 24 För att inte misstolka Bruno Latours enrolleringsbegrepp är det viktigt att hålla praktiken i fokus. En forskares intentioner är ingen i förväg uttänkt strategi utan utformas och omdefinieras i situationen. När Latour talar om forskarnas strategier menar han de taktiker för att skapa god och trovärdig forskning som närmast kan beskrivas som målinriktade handgrepp och rutiner, och det är också så jag kommer att referera till dem. De frågor jag ställt mig handlar om hur denna endogena legitimitet skapades i forskningsarbetet, hur instrument, material och kollegor enrollerades i den vardagliga vetenskapliga praktiken. Och hur hanterades de situationer i relation till naturen och till forskarkollegor där enrolleringen ifrågasattes och ibland misslyckades? Objektiviteten betonas Arbetet med att skapa trovärdiga resultat innebär att forskningens objektivitet betonas. Bruno Latour och Steve Woolgar pekar på forskarnas berättelser om vad som är objektiv, det vill säga god, forskning. Den som vill misstänkliggöra ett projekt berättar om forskningsarbetets sociala omständigheter. Det fungerar eftersom trovärdiga forskningsresultat, enligt det förhärskande idealet, inte bör stamma ur en subjektiv eller social värld. De vetenskapliga fynden beskrivs som urklippta ur sina sammanhang så att de framstår som höjda över alla mänskliga samman- 23. För Bruno Latours representationskedja, se Bruno Latour, Pandora s Hope. Essays on the Reality of Science Studies, Cambridge (USA) 1999, s Bruno Latour (1997 (1987)), s

10 hang. Hur dessa gränser dras är nyckeln till hur forskarna bygger upp sin verksamhet som objektiv och därför trovärdig. 25 Thomas F. Gieryn menar att ett sätt att upprätthålla vetenskaplig auktoritet är att skilja mellan riktig vetenskap och pseudovetenskap. Hur den riktiga vetenskapen ser ut beror då, självklart, på vem eller vad den just då definierats gentemot. Det betyder att motbilden i praktiken får ganska stort inflytande över vetenskapens utformning. 26 Forskarna på Vipeholm stod inför uppgiften att skapa en forskningsberättelse ur vardagens kaos och subjektiva erfarenheter. 27 Hur formulerade de sin berättelse för att göra det trovärdigt att de drog tydliga gränser gentemot det som uppfattades som för mänskligt, för socialt och för subjektivt? På vilka sätt försökte de osynliggöra det? Vilka motbilder målade de upp? Gränsdragningar Slutligen undersöker jag hur gränserna drogs upp runt den trovärdiga forskningen i relation till världen utanför samt analyserar hur trovärdighet kunde transporteras över de dragna gränserna. Vipeholmsforskningen kunde anklagas för att vara politiskt styrd i vissa riktningar eller alltför påverkad av den betalande industrin. För att göra forskningen trovärdig måste forskarna dra en skarp gräns mellan vetenskapen och politiken (i bred bemärkelse); politik är ju en social, intresseinriktad och subjektiv domän. 28 Att sammanblandas med dess verksamheter skulle misstänkliggöra forskningens objektivitet. De strategier forskare normalt använder i denna situation är att betona det endogena legitimitetsskapande arbetet och den goda forskningens objektivitet. Hur använde forskarna på Vipeholm dessa eller andra strategier? En uppgift för forskarna var således att dra upp gränser mot ovederhäftig forskning samt mot det sociala, det politiska och industriella för att skänka legitimitet åt sina metoder och resultat. Men forskningens syfte och resultat måste ändå kunna kommuniceras från den ena sfären till det andra. Här använder jag Andrew Pickerings metafor representationskedjor. För att ge trovärdiga resultat måste de olika stadierna i 25. Bruno Latour och Steve Woolgar (1986 (1979)), s Thomas F. Gieryn, Cultural Boundaries of Science. Credibility on the Line. Chicago och London 1999, s. xi och Han beskriver till exempel frenologin i Storbritannien på 1830-talet och dess avgränsning från den etablerade läkarvetenskapen på s och Om forskningsberättelse, se Bruno Latour och Steve Woolgar (1986 (1979)), s och Bruno Latour (1999) s

11 forskningsprocessen länkas till varandra genom abstraktioner eller representationer som tillsammans utgör en representationskedja. 29 Hur hanterade forskarna samarbetet i realiteten? Genom att se på forskarnas, administratörernas och i sista hand även tandvårdspolitikernas, arbete med att transportera och översätta frågor och trovärdiga resultat kan vi lättare förstå hur vetenskap kan beställas utifrån, produceras endogent, översättas igen till politik och ligga till grund för politiska och organisatoriska förändringar. Hur skedde denna översättning, och vad hände med de fakta som transporterades från en sfär till en annan? Hur skapades en vetenskapligt legitimerad tandvårdspolitik utifrån kariesforskningens resultat? Denna studie fokuserar forskarnas arbete på Vipeholm med att skapa en fungerande och trovärdig forskning vars resultat skulle kunna användas för att minska tandvårdens kostnader i en expanderande välfärdsstat. Jag fokuserar forskningens praktik och de förhandlingar som pågick i alla led av forskningsprocessen mellan 1943 och 1960 för att skapa trovärdighet för forskningens inriktning och resultat. Hur vann forskarna acceptans i forskarsamhället för sitt material, sina instrument, sina metoder och sin vetenskapliga skicklighet? Var Vipeholmspatienterna verkligen ett representativt material, var kariesregistreringsmetoden objektiv och kunde man lita på tandläkarnas registreringar? Och hur skapades tilltro till forskningen bland politiker, industrimän, folktandvård och allmänhet? I studien använder jag metoden att spela historisk främling inför arkivmaterialet från Vipeholmsundersökningarna. Som främling försöker jag se förbi slutprodukter som forskningsrapporter och publicerat material från Vipeholm. Men visst man får hål i tänderna av att äta godis (klibbiga kolhydrater), och den som försöker ifrågasätta det kommer att få svårt att överbevisa Vipeholmsforskarna. Jag ifrågasätter inte dessa fakta, men vill problematisera självklarheten i den svarta låda som vetskapen att klibbiga kolhydrater ger karies är idag genom att försöka lyfta fram dåtida aktörers förståelser, berättelser och handlingar. Undersökningen är uppbyggd kring två huvudfrågor. Den första frågan är hur forskningsprocessen gick till i Vipeholmsundersökningarna. Jag undersöker arbetet med att skapa fungerande rutiner för undersökningarnas material och metoder. Jag kommer att beskriva processen som 29. Andrew Pickering, The Mangle of Practice. Time, Agency and Science, London 1995, s

12 ett arbete i närmast hantverksmässiga former med en vardag som, även om den givetvis inte var konfliktfri, ganska snart blev till rutin. Med inspiration från andra experimentstudier fokuserar jag situationerna under planering, vitaminförsök, kolhydratexperiment, nedläggning och upplysningskampanj och försöker tolka dem som en process där forskningsbara problem formulerades och hanterades och berättelser om forskningens resultat skapades och förkastades. Den andra frågan är hur trovärdighet skapades. Jag kommer att studera vilka gränser som drogs upp runt vetenskapen om karies uppkomst. Jag kommer att lyfta fram hur forskarna i olika faser enrollerade natur (kariesattackerna) instrument (moulagemodellen) och forskarkollegor (främst odontologer, kemister, histologer, bakteriologer och medicinare) för att skapa trovärdighet för sina undersökningsmetoder och sina resultat. Forskningsberättelsens roll blir central, och jag kommer att undersöka hur dessa berättelser konstruerades, översattes och överfördes från ett verksamhetsfält till ett annat. Någonting hände med de resultat som översattes till politiskt användbara påståenden inom den svenska tandvårdspolitiken efter Vipeholmsförsökens slut. Att förstå hur detta skedde innebär också att ge en ny och nyanserad bild av hur folkhälsopolitiken kunde legitimeras med vetenskapens hjälp.