SOSFS 1996:29 (M) Beslutade den 17 december 1996 Utkom från trycket den 7 april 1997 Ansvarig utgivare: Chefsjurist Kristina Widgren

Transkript

1 SOSFS 1996:29 (M) Beslutade den 17 december 1996 Utkom från trycket den 7 april 1997 Ansvarig utgivare: Chefsjurist Kristina Widgren Observera att det kan förekomma fel i Internetversionen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Det är den tryckta utgåvan av författningssamlingen som gäller. Socialstyrelsen Stockholm Tel Föreskrifterna och allmänna råden presenteras inte i konsoliderad form. Om föreskrifterna och allmänna råden har ändrats framgår det endast genom Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), sökbar databas. Socialstyrelsens Föreskrifter och allmänna råd om vissa åtgärder inom hälso- och sjukvården vid dödsfall; Innehållsförteckning 1 INLEDNING 2 HÄLSO- och SJUKVÅRDENS ANSVAR M.M 3 LOKALA REGLER 4 KONSTATERANDET AV DÖDSFALLET M.M 4.1 Dödförklaringen 4.2 Identitetsbandet och identifieringen 4.3 Läkarens ansvar även för andra uppgifter 5 POLISANMÄLAN M.M 6 UNDERRÄTTELSEN OM DÖDSFALLET, DEN DÖDES EGENDOM M.M 6.1 Underrättelsen till de efterlevande 6.2 Informationen om dödsorsaken 6.3 Den dödes egendom m.m (1 av 24) [ :39:23]

2 7 EXPLOSIVA IMPLANTAT 8 UNDERSÖKNINGEN AV KROPPEN 9 DÖDSBEVISET OCH INTYGET OM DÖDSORSAKEN 9.1 Allmänt om dödsbeviset och intyget om dödsorsaken 9.2 Dödsbeviset 9.3 Intyget om dödsorsaken 9.4 Nyfödda och dödfödda 10 FÖRVARINGEN AV AVLIDNA M.M 11 BALSAMERING 12 UNDANTAG FRÅN FÖRESKRIFTERNA 1 Inledning Socialstyrelsen meddelar efter samråd med Riksskatteverket, Rikspolisstyrelsen och Rättsmedicinalverket följande Föreskrifter och allmänna råd. Föreskrifterna utfärdas med stöd av 19 begravningsförordningen (1990:1147, BF) samt 2 3, 3 första stycket 1 och 4 7 förordningen (1985:796) med vissa bemyndiganden för Socialstyrelsen att meddela Föreskrifter m.m. Föreskrifterna är markerade genom inramning. Socialstyrelsen har meddelat särskilda Föreskrifter och allmänna råd i anslutning till både lagen (1995:831) om transplantation m.m. (transplantationslagen) och lagen (1995:832) om obduktion m.m. (obduktionslagen). Frågor som rör dessa lagar behandlas därför inte i det följande med undantag för dels ingrepp i syfte att avlägsna explosiva implantat (se avsnitt 7), dels balsamering (se avsnitt 11). Denna författning gäller vid dödsfall i Sverige och har inte utarbetats med tanke på de speciella förhållanden som kan bli aktuella vid stora olyckor och katastrofer. Dessa frågor får i stället beaktas vid t.ex. planeringen av hälso- och sjukvårdens katastrofberedskap. En bestämmelse om undantag från begravningslagen (1990:1144, BL) och begravningsförordningen som gäller när Sverige är i krig finns i 8 kap. 3 BL. Vid krig och krigsfara kan också andra undantagsbestämmelser komma att meddelas. Vad som sägs i denna författning om landsting gäller även kommuner som inte ingår i ett landsting och vad som sägs om sjukhus gäller även andra sjukvårdsinrättningar oberoende av vem som driver dem. 2 Hälso- och sjukvårdens ansvar m.m. (2 av 24) [ :39:23]

3 Genom en ändring i 1 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763, HSL) fr.o.m. den 1 juli 1992 klargjordes i denna s.k. portalparagraf att det hör till hälso- och sjukvården att ta hand om avlidna. Samtidigt föreskrevs i en ny 2 c HSL att, när någon har avlidit, hälso- och sjukvårdens uppgifter skall fullgöras med respekt för den avlidne samt att de efterlevande skall visas hänsyn och omtanke. En liknande bestämmelse finns också i 4 lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälsooch sjukvården (åliggandelagen). Vidare gäller enligt 1 obduktionslagen att den som skall göra ett ingrepp i eller vidta någon annan åtgärd med en död kropp skall fullgöra sin uppgift med respekt för den avlidne. Den bestämmelsen gäller även utanför hälso- och sjukvården. Att hälso- och sjukvårdens ansvar för omhändertagandet av avlidna har lagfästs innebär inte någon inskränkning av det ansvar som åligger t.ex. socialtjänsten, polisen, räddningstjänsten eller begravningsväsendet. Eftersom 1 HSL gäller all hälso- och sjukvård är också det ansvar som åvilar andra vårdgivare än landstingen och kommunerna oförändrat. Ytterst ansvarar dock landstingen och kommunerna för att verksamheten är organiserad så att hälso- och sjukvårdens uppgifter oavsett platsen för ett dödsfall utförs på ett smidigt sätt och så att de efterlevandes situation så långt möjligt underlättas. Att fastställa att döden har inträtt (se avsnitt 4) samt att utfärda dödsbeviset och intyget om dödsorsaken (se avsnitt 9) är uppgifter som endast får utföras av läkare. Det ankommer på landstingen att organisera verksamheten så att dessa uppgifter alltid fullgörs. Att sjukhusen ansvarar för detta när någon avlider där eller förs dit i anslutning till dödsfallet föreskrivs i 4 kap. 3 och 5 BL. I begravningslagen och begravningsförordningen finns bestämmelser som gäller när stoftet eller askan efter någon som har avlidit utomlands förs in till Sverige. Dessa bestämmelser, som inte direkt berör hälso- och sjukvården, kan dock inte tillämpas när någon t.ex. avlider på en flygeller båtresa till Sverige. I sådana undantagsfall måste det landsting och den kommun där den avlidne förs in i landet, t.ex. där flygplatsen eller hamnen finns, svara för att nödvändiga åtgärder vidtas enligt de regler som gäller vid dödsfall här i landet, bl.a. att dödsbeviset och intyget om dödsorsaken utfärdas. 3 Lokala regler Det är en uppgift för landstingen och kommunerna att i samarbete lokalt skapa en klar arbets- och ansvarsfördelning när det gäller de olika åtgärder som behöver vidtas vid ett dödsfall. Med utgångspunkt i gällande Föreskrifter och med hänsyn till skiftande lokala förhållanden bör dessa huvudmän utarbeta kompletterande regler (Föreskrifter, riktlinjer, råd och rutiner) för dessa åtgärder. Både på och utanför sjukhusen kan dessa regler lokalt behöva kompletteras ytterligare så att rutinerna blir ändamålsenliga. En utgångspunkt för lokala regler på olika nivåer bör vara att primärvården är basen i hälso- och sjukvården samt att behovet av vård (3 av 24) [ :39:23]

4 av och omsorg om äldre i ökad utsträckning tillgodoses utanför sjukhusen, bl.a. inom kommunernas hälso- och sjukvård. Inom både landstingen och kommunerna kan det vara lämpligt att såväl centralt som lokalt utse någon eller några personer med ansvar för arbetet med lokala regler och andra frågor som gäller olika åtgärder vid dödsfall. Personalen bör vid behov kunna rådfråga en sådan person. Det bör bl.a. finnas en erfaren läkare som kan kontaktas när läkaren behöver råd, t.ex. när ett dödsbevis eller ett intyg om dödsorsaken skall utfärdas. Även utanför kontorstid bör läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal kunna få information och råd om olika åtgärder som kan behöva vidtas vid dödsfall utanför sjukhusen. För sådana uppgifter kan t.ex. larmcentralernas resurser utnyttjas. Regler och rutiner på olika nivåer inom hälso- och sjukvården bör utarbetas i samarbete med andra instanser som kan bli inkopplade vid ett dödsfall, t.ex. socialtjänsten, polis- och skattemyndigheterna, Rättsmedicinalverkets rättsmedicinska avdelningar, kyrkogårds- och krematoriemyndigheterna samt företrädare för begravningsbyråerna. Det är angeläget att all berörd personal såväl inom hälso- och sjukvården som hos nämnda instanser ges en god information om gällande bestämmelser och kompletterande lokala regler. Särskilt bör uppmärksammas behovet av information till ambulanspersonal och personal på akutmottagningar samt till personal hos t.ex. sjukvårdsupplysningar och larmcentraler som ofta får svara på frågor från allmänheten och vårdpersonalen. 4 Konstaterandet av dödsfallet m.m. 1. Den läkare som vid ett dödsfall har fastställt att döden inträtt skall anteckna i patientjournalen när och på vilket sätt fastställandet skedde. Om kroppen inte redan är försedd med ett identitetsband (motsvarande), skall läkaren ansvara för att detta görs och anteckna i patientjournalen hur den avlidne har identifierats. 2. Den läkare som vid ett dödsfall har fastställt att döden inträtt och därmed ansvarar för att även andra uppgifter utförs skall, om han eller hon inte själv fullgör en sådan uppgift, anteckna i patientjournalen vem som har åtagit sig att utföra uppgiften. 3. En läkare som har utfärdat ett dödsbevis eller ett intyg om dödsorsaken (se avsnitt 9) skall behålla en kopia av handlingen. Kopian skall behandlas som en journalhandling. 4.1 Dödförklaringen Enligt lagen (1987:269) om kriterier för bestämmande av människans död ankommer det på läkare att i överensstämmelse med vetenskap och (4 av 24) [ :39:23]

5 beprövad erfarenhet fastställa att döden har inträtt. Socialstyrelsen har meddelat särskilda Föreskrifter och allmänna råd i anslutning till den lagen. Uppgiften att fastställa att döden inträtt (konstatera dödsfallet eller dödförklara en person) får inte överlåtas till någon som inte är läkare. Dödförklaringen skall ske så snart det är praktiskt möjligt. Läkaren behöver dock inte omedelbart inställa sig utan kan t.ex. ta hänsyn till sina övriga arbetsuppgifter. Tidpunkten för dödens inträde får fastställas med ledning av uppgifter från vårdpersonalen, anhöriga eller andra med kännedom om förhållandena. Vid sådana s.k. förväntade dödsfall då läkaren enligt 15 BF får underlåta den där föreskrivna yttre undersökningen av den döda kroppen (se avsnitt 8) kan läkaren också fastställa att döden har inträtt utan att själv se den döde. En förutsättning är då att läkaren kan basera fastställandet på en undersökning som har gjorts av en sjuksköterska (jfr prop. 1986/87:79 s.19). När en läkare finner anledning att räkna med att en patient snart skall avlida, bör läkaren alltid ge vårdpersonalen klara instruktioner om vilka åtgärder som skall vidtas och dokumentera detta i patientjournalen. Om patienten vårdas i hemmet, bör lämplig skriftlig information också finnas där. I avsnitt 5 nedan behandlas frågan om fastställandet av att döden har inträtt i vissa situationer då polisen finns på plats. 4.2 Identitetsbandet och identifieringen Enligt Socialstyrelsens Föreskrifter om bl.a. åtgärder för att förhindra förväxlingar inom hälso- och sjukvården (se SOSFS 1989:1) skall patienter i sluten vård i anslutning till inskrivningen förses med identitetsband eller annat likvärdigt hjälpmedel för att enkelt och säkert ange patientens identitet. Skriften skall inte kunna utplånas av fukt. Identitetsbandet är avsett att fästas runt hand- eller fotled och får inte avlägsnas vid ett dödsfall. Samma typ av identitetsband (motsvarande) som landstinget använder för patienter i sluten vård bör inom såväl offentlig som enskild värd inom ett och samma landsting användas för avlidna både på och utanför sjukhusen. Banden bör också fästas på samma sätt på kroppen. En sjuksköterska eller någon annan som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som är säker på den avlidnes identitet kan förse kroppen med ett identitetsband innan en läkare har fastställt att döden inträtt. Den avlidnes namn och personnummer bör anges på identitetsbandet. Om denne saknar personnummer eller om det fullständiga personnumret är okänt, räcker det dock med födelsedatum. När identiteten inte är fastställd gäller annars de regler om tillfälligt identitetsband som finns i nämnda Föreskrifter (SOSFS 1989:1). I lokala regler bör anges hur (5 av 24) [ :39:23]

6 personuppgifterna vid behov kan kompletteras, t.ex. genom kontakt med skattekontoret. När den avlidne saknar identitetsband och inte är känd av läkaren kan den avlidne identifieras t.ex. av en person som är känd eller som kan legitimera sig. Ett exempel på en tillförlitlig identifiering är också en tandprotes med personnummer. Om läkarens ansträngningar att identifiera den avlidne blir resultatlösa, skall polisen kopplas in (se avsnitt 5). 4.3 Läkarens ansvar även för andra uppgifter Den läkare som vid ett dödsfall har fastställt att döden inträtt ansvarar också för att flera andra uppgifter utförs i enlighet med vad som sägs i följande avsnitt. Detta innebär att läkaren antingen själv skall fullgöra dessa uppgifter eller förvissa sig om att någon annan åtar sig att göra det. Läkaren måste därvid iaktta att vissa uppgifter bara får fullgöras av läkare. Dessa frågor har ett sådant sammanhang med organisationen av verksamheten att de bör behandlas närmare i lokala regler (se avsnitt 3). Till uppgifterna hör bl.a. att utfärda dödsbevis och intyg om dödsorsaken (se avsnitt 9). En stor del av det som skall dokumenteras vid ett dödsfall skall också framgå av dessa handlingar. Den blankettsats för dödsbeviset och dödsorsaksintyget som vanligen används är sådan att läkaren alltid kan behålla en journalkopia av dessa handlingar. 5 Polisanmälan m.m. 4 kap. 4 första stycket begravningslagen: "Om förhållandena vid ett dödsfall är sådana att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning enligt lagen (1995:832) om obduktion m.m. skall den läkare som fastställt att döden har inträtt eller som annars skall utfärda dödsbeviset snarast möjligt anmäla dödsfallet till polismyndigheten i den ort där dödsfallet inträffade eller, om kännedom härom saknas, den ort där den döda kroppen har anträffats." (6 av 24) [ :39:23]

7 Den läkare som vid ett dödsfall har fastställt att döden har inträtt eller som annars skall utfärda dödsbeviset skall göra sådan anmälan till polismyndigheten som avses i 4 kap. 4 BL enligt följande. 1. När dödsfallet har eller kan ha orsakats av yttre påverkan (skada eller förgiftning) och alltså inte enbart av sjukdom, dvs. av någon annan person, olycksfall eller självmord. 2. När det är svårt att avgöra om dödsfallet har orsakats av yttre påverkan. Detta gäller när någon anträffas död och tidigare sjukdomsbild inte kan förklara dödsfallet, dvs. vid helt oväntade dödsfall hos både barn - bl.a. vid plötslig spädbarnsdöd - och vuxna när det finns anledning till tveksamhet om dödsfallet har naturliga orsaker, när en missbrukare anträffas död, vid framskriden förruttnelse. 3. När dödsfallet kan misstänkas ha samband med fel eller försummelse inom hälso- och sjukvården. 4. När den döde inte har kunnat identifieras (se avsnitt 4.2). Läkaren skall alltid beakta samtliga förhållanden vid dödsfallet, dvs. vad som framkommer vid undersökningen av den döda kroppen (se avsnitt 8), förhållanden och fynd på platsen, eventuella uppgifter i patientjournalen och från t.ex. anhöriga om tidigare sjukdom eller sjukdomsbild, samt övriga omständigheter vid dödsfallet. En läkare som utför en klinisk obduktion skall också göra anmälan till polismyndigheten enligt ovan. Om en sådan anmälan tidigare har gjorts i anledning av dödsfallet, skall en förnyad anmälan göras endast om det vid obduktionen kommer fram omständigheter som talar för detta och som tidigare inte har varit kända. Obduktionen skall avbrytas i avvaktan på besked från polismyndigheten. När en läkare har anmält ett dödsfall till polismyndigheten, skall läkaren anteckna detta i patientjournalen. Där skall också antecknas när och hur dödsbeviset har lämnats till polismyndigheten samt, om polismyndigheten beslutat att någon rättsmedicinsk undersökning inte skall utföras, när läkaren har underrättats om detta. (7 av 24) [ :39:23]

8 Polisen skall alltså kontaktas snarast möjligt (4 kap. 4 första stycket BL). Läkaren bör göra detta personligen, t.ex. per telefon, och därvid redovisa de omständigheter som kan ha betydelse för polisens bedömning. Vid dödsfall utanför sjukhusen bör det samtidigt klargöras om läkaren behöver stanna på platsen och vilka åtgärder som denne kan behöva vidta i avvaktan på att polisen kommer dit. Andra brådskande uppgifter kan dock göra det svårt eller omöjligt för läkaren att vänta på platsen någon längre tid. Om polisen inte kan komma dit tillräckligt snart, bör läkaren och polisen därför i samförstånd försöka finna en praktisk lösning på de problem som detta kan medföra. Någon annan kan t.ex. anförtros att stanna på platsen tills polisen kommer dit. Om den döde finns i en lägenhet som läkaren kan låsa, kan ett alternativ vara att läkaren lämnar nycklarna på polisstationen eller vidarebefordrar dessa till polisen på något annat sätt. När läkaren inte kan vänta på platsen, bör läkaren och polisen komma överens om när och hur en fortsatt kontakt skall tas. Läkaren bör begära besked om polisen kommer att svara för att kroppen tas om hand eller om läkaren t.ex. skall ombesörja att kroppen förs till ett bårhus inom hälso- och sjukvården i avvaktan på en eventuell rättsmedicinsk undersökning. Läkaren bör även begära besked i frågan om polisen kommer att svara för att någon av den avlidnes närstående underrättas om dödsfallet. Dessa frågor är av sådan karaktär att sjukvårdshuvudmännen kan behöva utarbeta kompletterande lokala regler i samråd med polismyndigheten. Skyldigheten att göra polisanmälan gäller även när den avlidne har vårdats på sjukhus efter skada eller förgiftning. Polismyndigheten avgör då, vid behov efter samråd med rättsmedicinsk expertis, om de undersökningar som har gjorts före dödsfallet är tillräckliga eller om även en rättsmedicinsk undersökning behövs. Om en läkare är tveksam i frågan om polisanmälan skall göras, bör polisen alltid rådfrågas. När en läkare har anmält ett dödsfall till polismyndigheten, skall dödsbeviset utan dröjsmål lämnas dit (4 kap. 4 andra stycket BL). Ofta kan läkaren överlämna det på platsen och därvid behålla en kopia av beviset (se avsnitten 4 och 9). Det är polismyndigheten som beslutar om en rättsmedicinsk undersökning skall göras eller inte. Även allmän åklagare eller allmän domstol kan i vissa fall besluta om detta. Dessa myndigheter har därvid bl.a. att pröva om obduktionslagens villkor för att få utföra en sådan undersökning är uppfyllda. Den beslutande myndigheten rådfrågar vid behov rättsmedicinsk expertis. (8 av 24) [ :39:23]

9 Läkaren bör hänvisa till polisen om t.ex. den avlidnes närstående har synpunkter i frågan om en rättsmedicinsk undersökning skall utföras. En sådan undersökning får dock genomföras även om åtgärden strider mot den avlidnes eller de närståendes inställning. Om det kan antas föreligga skäl för en rättsmedicinsk undersökning av en avliden och resultatet av undersökningen skulle kunna äventyras genom ett ingrepp i kroppen för annat ändamål, får enligt 3 obduktionslagen ett sådant ingrepp inte göras. Om t.ex. ett ingrepp enligt transplantationslagen skulle vara aktuellt, innebär detta att frågan måste diskuteras med den berörda rättsmedicinska avdelningen. När ett dödsbevis har lämnats till polismyndigheten, skall denna underrätta skattemyndigheten om dödsfallet och efter den utredning som kan behövas lämna beviset dit tillsammans med ett tillstånd till gravsättning eller kremering (4 kap. 4 andra stycket BL). Polismyndigheten underrättar den läkare som har utfärdat dödsbeviset om det beslutas att någon rättsmedicinsk undersökning inte skall göras (4 kap. 4 tredje stycket BL). Läkaren ansvarar då för att intyget om dödsorsaken utfärdas (se avsnitt 9.3). När brott eller annan yttre påverkan kan misstänkas, bör man inte onödigtvis röra kläderna eller föremål på platsen vid återupplivningsförsök eller vid en undersökning för att fastställa om dödstecken föreligger. Om kläderna måste tas av eller klippas upp, bör man således undvika att förstöra spår av t.ex. knivhugg. Vidare bör kläder och andra föremål sparas för att kunna lämnas till polisen. Olika åtgärder både på platsen och t.ex. på ett sjukhus bör dokumenteras. När en läkare har fastställt att döden har inträtt, finns det från medicinsk synpunkt inte något som hindrar att polisen behåller en avliden på platsen för undersökningar som polisen behöver göra. Detsamma gäller t.ex. när ambulanspersonal - enligt instruktioner som meddelats av den medicinskt ansvarige läkaren för ambulansverksamheten - har funnit säkra dödstecken. Senast i samband med att kroppen lämnas i ett bårhus bör dock en läkare (t.ex. vid en vårdcentral, akutmottagning, patologiavdelning eller rättsmedicinsk avdelning) fastställa att döden har inträtt (se avsnitt 4.1). När det inte finns någon tvekan om att döden har inträtt, t.ex. vid förruttnelse eller skador som är uppenbart dödliga, kan polisen ombesörja att den döde förs direkt till ett bårhus. Där kan då en läkare senare fastställa att döden har inträtt och utfärda dödsbeviset. Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen är enligt 11 2 åliggandelagen skyldig att, utöver vad som annars följer av lag eller förordning, lämna ut uppgift som behövs för en rättsmedicinsk undersökning. 6 Underrättelsen om dödsfallet, den dödes (9 av 24) [ :39:23]

10 egendom m.m. 6.1 Underrättelsen till de efterlevande Enligt 2 1 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälsooch sjukvården skall verksamhetschefen bl.a. ansvara för att någon närstående omedelbart underrättas när en patient avlider. Detta gäller oberoende av platsen för dödsfallet och den avlidnes tidigare kontakter med hälso- och sjukvården. I verksamhetschefens ansvar ingår också att svara för att det finns rutiner som säkerställer att vidtagna åtgärder dokumenteras på lämpligt sätt. Frågan om vem som skall lämna underrättelsen och hur detta skall ske måste avgöras i det enskilda fallet med utgångspunkt i att de efterlevande skall visas hänsyn och omtanke (se avsnitt 2). Det behöver inte vara en läkare som lämnar underrättelsen. Uppgiften kan också utföras t.ex. av någon annan som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen, av en präst eller av någon inom hemtjänsten. En sådan person kan många gånger ha en sådan kontakt med någon av den avlidnes närstående att det är att föredra att han eller hon lämnar underrättelsen. Den läkare som fastställt att döden har inträtt bör dock förvissa sig om att någon lämplig person omedelbart underrättar någon närstående om läkaren inte själv gör det. När det är lämpligt bör även frågan om donation av organ och vävnader tas upp med de närstående (Jfr SOSFS 1996:4). Som nämnts i avsnitt 5 bör den läkare som gjort polisanmälan vid ett dödsfall alltid begära besked i frågan om polisen kommer att svara för att någon av den avlidnes närstående underrättas om dödsfallet. Om det inte finns någon uppgift om den avlidnes närstående i patientjournalen, kan ofta någon som finns på platsen upplysa om hur någon av dem kan kontaktas. Annars bör grannar eller t.ex. personal inom hemtjänsten tillfrågas. Anteckningar i den dödes bostad eller som denne bar på sig kan också ge vägledning för att finna någon närstående eller någon som känner till dem. Skattekontoret kan informera om den avlidnes närmast anhöriga. När någon närstående till den avlidne inte kan nås, bör socialtjänsten eller polisen underrättas om detta (se avsnitt 6.3). 6.2 Informationen om dödsorsaken De efterlevande bör få besked om dödsorsaken om de önskar det. När ett sådant besked inte kan lämnas vid underrättelsen om dödsfallet, bör de informeras om vem som kan upplysa om dödsorsaken och också om när denne lämpligen kan kontaktas. I förhållande till dem som stod den avlidne särskilt nära omfattas dödsorsaken endast undantagsvis av sekretess eller tystnadsplikt. Utöver muntlig information om dödsorsaken bör de efterlevande, om de begär det, också få en skriftlig information om (10 av 24) [ :39:23]

11 denna. När en rättsmedicinsk undersökning har gjorts, kan en läkare vid den rättsmedicinska avdelning där undersökningen har utförts i regel informera någon av den avlidnes närmaste om dödsorsaken. 6.3 Den dödes egendom m.m. I 18 kap. ärvdabalken finns bestämmelser som innebär att socialnämnden ytterst ansvarar för den dödes egendom. Polisen kan tillfälligt ta hand om egendomen om det behövs för att hindra att den skingras på något obehörigt sätt. Läkaren kan i regel utgå från att den som tillkallat honom eller henne vid behov även svarar för att egendomen tas om hand. Detta ansvar kan också initialt tas av någon som svarar för en uppgift inom socialtjänsten, t.ex. hjälp i hemmet. Innan kroppen förs till ett bårhus bör värdeföremål tas av. Om de efterlevande önskar det, kan ett sådant föremål åter sättas på i samband med att kroppen sveps. Det kan dock inträffa t.ex. att en ring är svår att ta av eller att de efterlevande motsätter sig detta. Den som svarar för verksamheten vid bårhuset bör alltid få ett skriftligt besked om något sådant föremål följer med kroppen (se avsnitt 10). Den som underrättar någon av den avlidnes närstående om dödsfallet bör därvid förvissa sig om att det inte råder någon oklarhet om den dödes egendom. Om någon inom hälso- och sjukvården undantagsvis har låst den avlidnes bostad, bör det klaras ut hur man skall förfara med nycklarna, t.ex. om de skall vidarebefordras av socialtjänsten eller polisen. Om det behövs med hänsyn till förhållandena på platsen, bör läkaren kontakta socialtjänsten eller polisen. Socialtjänsten bör kopplas in när t.ex. barn, djur, värdeföremål eller större penningsummor behöver tas om hand. Polisen kan interimistiskt svara för detta och, som nyss nämnts, även för att egendomen inte skingras på något obehörigt sätt. Polisen bör alltid kontaktas när vapen och ammunition behöver tas om hand. Som nämnts i avsnitt 6.1 bör socialtjänsten eller polisen underrättas om det inte går att finna någon som var närstående till den avlidne. Detta bör även ses mot bakgrund av kommunens skyldighet enligt 5 kap. 2 BL att ordna med gravsättningen om inte den avlidne efterlämnar någon som gör det. När t.ex. en utlänning har avlidit under besök i Sverige, kan socialtjänsten eller polisen behöva kontaktas för att den avlidnes närstående skall kunna underrättas och eventuell hemtransport ordnas. De här berörda frågorna bör i samråd med socialtjänsten och polisen behandlas närmare i de lokala reglerna (se avsnitt 3). (11 av 24) [ :39:23]

12 7 Explosiva implantat För att tillåta kremering kräver krematorierna regelmässigt att implantat som därvid kan explodera har avlägsnats. Detta gäller dosor som innehåller ett batteri med ett innehåll som förångas vid höga temperaturer med följd att en kraftig explosion uppstår när dosan inte längre kan stå emot det tryck som bildas. Exempel på sådana implantat är hjärtstimulatorer (pacemakers), defibrillatorer, insulin- och infusionspumpar samt nervstimulatorer. Av dödsbeviset (se avsnitt 9.2) skall framgå om den döde bar något explosivt implantat och om detta har avlägsnats eller inte. I det intyg för gravsättning eller kremering som skattekontoret därefter utfärdar anges om denne bar ett explosivt implantat som inte har avlägsnats. Om läkaren i dödsbeviset felaktigt anger att den avlidne inte bar något sådant implantat eller att det har avlägsnats trots att detta ännu inte skett, uppstår en risk för att krematoriepersonalen skadas eller att utrustning förstörs. Läkaren skall därför alltid ange i dödsbeviset vad som gäller när det utfärdas, dvs. att implantatet inte har avlägsnats även när avsikten är att detta skall ske senare. Läkaren skall då underrätta skattekontoret så snart det har avlägsnats. Ett felaktigt dödsbevis kan få rättsliga konsekvenser för den som har utfärdat det. För att förebygga olyckor utreds orsaken till alla explosioner vid krematoriema. Den läkare som utfärdar dödsbeviset måste alltså förvissa sig om den avlidne bar något explosivt implantat eller inte. De som stod den avlidne nära känner i regel till detta. Annars bör läkaren, om han eller hon inte har tillgång till patientjournalen och inte heller känner till den dödes sjukdomshistoria, försöka få kontakt med en kollega eller någon annan som har bättre kännedom om den avlidne. Om detta inte lyckas, krävs att läkaren vid undersökningen av kroppen (se avsnitt 8) särskilt noga efterforskar ett eventuellt explosivt implantat. 1. En läkare som utför en obduktion ansvarar för att eventuella explosiva implantat därvid avlägsnas. 2. När ett explosivt implantat har avlägsnats vid en klinisk obduktion eller vid ett ingrepp enligt 23 obduktionslagen, skall den läkare som har beslutat om obduktionen eller ingreppet ansvara för att skattekontoret underrättas så snart implantatet har avlägsnats. Bestämmelserna i obduktionslagen innebär att ett implantat som tas ut vid en obduktion inte behöver läggas tillbaka i kroppen. Föreskriften under 1 innebär att explosiva implantat alltid skall avlägsnas vid en obduktion. Om någon obduktion inte görs, krävs ett särskilt ingrepp för att avlägsna ett explosivt implantat. Bestämmelser om sådana ingrepp finns i 23 obduktionslagen. (12 av 24) [ :39:23]

13 Endast den dosa som innehåller batteriet behöver tas ut. Dosan ligger oftast strax under huden, vilket innebär att ingreppet i regel är enkelt. Ett sådant ingrepp måste göras om kroppen skall kremeras och krematoriet kräver det för att tillåta kremering. Som nämnts gäller detta för närvarande regelmässigt. Enligt 23 första stycket obduktionslagen får ett ingrepp i syfte att från en avliden ta ut ett implantat göras även om åtgärden strider mot den avlidnes eller de närståendes inställning, om det behövs för att förebygga fara för människor eller annan väsentlig olägenhet. Av 23 tredje stycket följer att beslut om sådana ingrepp endast får fattas av läkare samt att, om det finns personer som stått den avlidne nära, någon av dessa skall underrättas innan ingreppet utförs och ges skälig tid att yttra sig. Om avsikten är att den avlidne skall kremeras, torde dennes närstående inte invända mot att ett explosivt implantat avlägsnas. Alternativet är ju att avstå från kremering. Läkaren bör därför många gånger kunna inhämta deras yttrande redan när de underrättas om dödsfallet. Implantatet kan t.ex. tas ut vid den undersökning av kroppen som läkaren i regel skall göra efter dödsfallet (se avsnitt 8). Även någon annan med tillräcklig kompetens kan, efter läkarens beslut, utföra ingreppet. När ett implantat tas ut vid ett ingrepp enligt 23 obduktionslagen gäller enligt Socialstyrelsens Föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 1996:28) Kliniska obduktioner m.m. att det i den avlidnes patientjournal skall antecknas 1. vilket ingrepp som har utförts och syftet med detta, 2. vem av den avlidnes närstående som med tillämpning av 7 obduktionslagen har underrättats om det tilltänkta ingreppet och den tidsfrist som då har meddelats denne samt vilket yttrande den underrättade eller någon annan närstående har lämnat, 3. när vid ingrepp med stöd av 23 första stycket obduktionslagen någon närstående enligt 7 andra meningen inte har underrättats och skälen för detta, 4. vilken läkare som har beslutat om ingreppet och datum för beslutet, samt 5. vem som utfört ingreppet och datum för detta. 8 Undersökningen av kroppen 15 andra och tredje styckena begravningsförordningen: (13 av 24) [ :39:23]

14 "Innan dödsbeviset utfärdas, skall en läkare göra en noggrann yttre undersökning av den döda kroppen om det inte står klart att en rättsmedicinsk undersökning skall göras. Den yttre undersökningen får också underlåtas om en läkare har undersökt den döde så kort tid före dödsfallet att det föreligger ett tillförlitligt underlag för att utesluta att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning." Huvudregeln är alltså att en läkare skall göra en noggrann yttre undersökning av kroppen innan dödsbeviset utfärdas. Syftet är främst att läkaren skall få underlag för att avgöra om det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning, dvs. om polisanmälan skall göras. Som framgått av avsnitt 5 bör man i sådana fall inte onödigtvis röra kläderna och föremål på platsen. När läkaren redan har funnit skäl att göra polisanmälan skall därför den yttre undersökningen utföras endast om polisen anser att den behövs, t.ex. för att man skall kunna ta ställning till frågan om en rättsmedicinsk undersökning skall göras eller inte. I dödsbeviset skall läkaren ange om en yttre undersökning av kroppen har gjorts efter dödsfallet och, när detta inte skett, ange tidpunkten när den avlidne senast undersöktes före dödsfallet. Det senare gäller när undersökningen av den döda kroppen får underlåtas enligt 15 tredje stycket BF. Bestämmelsen där innebär bl.a. att en läkare får utfärda dödsbeviset utan en sådan undersökning även när en annan läkare har undersökt den avlidne kort tid före dödsfallet. En förutsättning är då att uppgifterna om sjukdomsbilden och förhållandena i övrigt innebär att det föreligger ett tillförlitligt underlag för att utesluta att det kan finnas skäl för en rättsmedicinsk undersökning. Det krävs aldrig någon obduktion för att ett dödsbevis skall kunna utfärdas. Ett beslut om en klinisk obduktion innebär inte heller att den yttre undersökningen får underlåtas eller att dödsbeviset får försenas (se avsnitt 9.2). För intyget om dödsorsaken kan däremot en obduktion ge ett värdefullt underlag (se avsnitt 9.3). Den i 15 BF föreskrivna yttre undersökningen skall särskilt inriktas på frågan om det kan finnas skäl att anmäla dödsfallet till polismyndigheten (se avsnitt 5). Om det kan ske skall kroppens läge inspekteras. Vidare skall hela hudytan, ögonens bindehinnor, öron- och näsöppningarna samt munhålan undersökas. Vid undersökningen skall också, om detta inte är känt för läkaren, efterforskas om den avlidne bar något explosivt implantat (se avsnitt 7). I patientjournalen skall antecknas vilken läkare som utfört undersökningen på platsen samt tidpunkten för detta. Där skall också antecknas om kroppen har flyttats innan undersökningen slutförts samt vilken läkare som då slutfört undersökningen och när detta skett. De fynd som görs skall också dokumenteras. (14 av 24) [ :39:23]

15 När den avlidne t.ex. har förts till sjukhus med ambulans, kan läkaren inte inspektera kroppens läge. Om polisen inte redan har kopplats in, bör läkaren då i stället av ambulanspersonalen begära uppgift om detta kan vara motiverat med hänsyn till kroppens läge eller förhållandena där den döde hämtades. För att hela hudytan skall kunna undersökas måste kläderna tas av eller lossas. Efter det att en läkare har inspekterat kroppens läge eller när detta inte kan eller behöver göras kan kroppen flyttas till en annan lokal om det behövs för att den skall kunna undersökas tillräckligt noga. Olika praktiska frågor som kan uppkomma bör behandlas i lokala regler. Det finns inte något som hindrar att en annan läkare än den som har fastställt att döden inträtt slutför undersökningen av den döda kroppen och utfärdar dödsbeviset (se avsnitt 9). 9 Dödsbeviset och intyget om dödsorsaken 9.1 Allmänt om dödsbeviset och intyget om dödsorsaken Vid dödsfall i Sverige skall dödsbevis och intyg om dödsorsaken utfärdas utan dröjsmål. Beviset och intyget skall utfärdas av läkare. Detta föreskrivs i 4 kap. 2 BL. Det är alltså endast läkare som får utfärda en sådan handling. Det behöver dock inte vara samma läkare som utfärdar båda handlingarna. En läkare är enligt 14 BF skyldig att skyndsamt lämna en annan läkare de uppgifter som denne behöver för att kunna utfärda dödsbeviset och intyget om dödsorsaken. Enligt 4 kap. 2 BL är det förbjudet för en läkare som på något sätt är närstående till den avlidne att utfärda dödsbeviset och intyget om dödsorsaken. När en läkare t.ex. har vårdat en nära anhörig under dennes sista sjukdom, måste alltså en annan läkare tillkallas för att undersöka den döda kroppen (se avsnitt 8) och utfärda dessa handlingar. Läkaren bör alltid förfara på detta sätt när läkaren är tveksam i frågan om han eller hon kan betraktas som närstående till den avlidne. Dödsbeviset och intyget om dödsorsaken (dödsorsaksintyget) utfärdas enligt formulär som fastställs av Socialstyrelsen och enligt de instruktioner som finns där. Detta gäller även beträffande vissa dödfödda (se avsnitt 9.4). I avsnitt 4 föreskrivs att den läkare som har utfärdat ett dödsbevis eller ett dödsorsaksintyg skall behålla en kopia av handlingen samt att kopian skall behandlas som journalhandling. Som framgått av avsnitt 2 ankommer det på landstingen att organisera verksamheten så att dödsbevis och dödsorsaksintyg alltid utfärdas och lämnas. Att sjukhusen ansvarar för detta när någon avlider där eller förs dit i anslutning till dödsfallet föreskrivs i 4 kap. 3 och 5 BL. Den som (15 av 24) [ :39:23]

16 svarar för verksamheten vid t.ex. en akutmottagning eller intensivvårdsavdelning bör därför särskilt uppmärksamma behovet av ändamålsenliga rutiner för denna uppgift. 9.2 Dödsbeviset 15 första stycket begravnings förordningen: "Den läkare som vid ett dödsfall har fastställt att döden inträtt skall ansvara för att dödsbeviset utfärdas. Beviset skall lämnas senast första vardagen efter det att dödsfallet konstaterades." Läkarens ansvar för att dödsbeviset utfärdas innebär att denne antingen själv skall utfärda beviset eller förvissa sig om att en annan läkare åtar sig att göra det. Både på och utanför sjukhusen gäller att dödsbeviset utfärdas så snart den döda kroppen har undersökts (se avsnitt 8) och läkaren har satt sig in i omständigheterna vid dödsfallet, avgjort om polisanmälan skall göras (se avsnitt 5), och tagit reda på om den döde bar något implantat som kan explodera vid kremering (se avsnitt 7). Det är viktigt att den läkare som utfärdar dödsbeviset anstränger sig att ta reda på alla personuppgifter som skall anges i beviset. Om detta inte lyckas, räcker det dock med personnummer samt tilltals- och efternamn. För den som saknar personnummer anges födelsedatum. När en utlänning har avlidit under besök i Sverige (se avsnitt 6.3), bör läkaren också försöka ta reda på hemortsadressen och passnumret. När läkaren inte har kunnat identifiera den avlidne, lämnas dödsbeviset till polisen med de uppgifter som läkaren känner till (se avsnitten 4 och 5). Om avsikten är att dödsorsaksintyget skall utfärdas av en annan läkare än den som utfärdar dödsbeviset, anges den läkarens namn och tjänsteställe i dödsbeviset under "Övriga upplysningar". När dödsbeviset inte skall lämnas till en polismyndighet (se avsnitt 5), skall det utan dröjsmål lämnas till en skattemyndighet (4 kap. 3 BL). Det intyg som krävs för gravsättning eller kremering utfärdas av det skattekontor inom vars område den avlidne senast var folkbokförd. Dödsbeviset måste därför nå detta skattekontor. Skattekontoren vidarebefordrar bevisen när det behövs. En utgångspunkt för lokala rutiner bör vara att dödsbeviset inte får försenas för att det är oklart vart det skall sändas. När beviset utfärdas (16 av 24) [ :39:23]

17 på ett sjukhus, bör vidare en utgångspunkt vara att det sänds till det skattekontor inom vars område den avlidne bodde om dennes bostadsadress ligger inom sjukhusets primära upptagningsområde. Annars bör beviset kunna sändas till närmaste skattekontor. 9.3 Intyget om dödsorsaken 16 begravningsförordningen: "Den läkare som har utfärdat dödsbeviset skall även ansvara för att intyget om dödsorsaken utfärdas. När denne begär det, är den läkare som har vårdat den avlidne för den sjukdom eller det tillstånd som ledde till dödsfallet skyldig att utfärda intyget. Den läkare som skall utfärda intyget skall, om det behövs, ta initiativ till en klinisk obduktion. Intyget skall sändas till Socialstyrelsen inom tre veckor från det att dödsbeviset utfärdades. Denna tidsgräns får överskridas endast om det finns särskilda skäl. Socialstyrelsen skall i sådant fall skriftligen underrättas om förseningen och om skälen för denna. Efter rättsmedicinsk undersökning svarar Rättsmedicinalverket för att intyget utfärdas och sänds in." Det ansvar som åvilar den läkare som har utfärdat dödsbeviset innebär att denne antingen själv skall utfärda intyget om dödsorsaken eller förvissa sig om att en annan läkare åtar sig att göra det. Intyget skall, som förut nämnts, utfärdas enligt de instruktioner som framgår av formuläret. Där framgår också vart det skall sändas. Den läkare som har vårdat den avlidne för den sjukdom eller det tillstånd som ledde till dödsfallet (behandlande läkare) har i regel de bästa förutsättningarna att utfärda intyget. Den läkaren är också enligt 16 första stycket BF skyldig att göra det om den läkare som har utfärdat dödsbeviset begär det. Om behandlande läkare är ledig när dödsbeviset utfärdas, kan denne utfärda intyget när ledigheten har upphört. Om detta inte kan ske inom tre veckor (se 16 andra stycket BF), bör läkarens journalanteckningar kunna ge ett bra underlag för att utfärda intyget. Det kan också utfärdas på grundval av uppgifter från behandlande läkare (se avsnitt 9.1). Dennes namn och tjänsteställe antecknas då på intyget under "Övriga upplysningar". Om den avlidne nyss har skrivits ut från ett sjukhus, finns i regel en behandlande läkare där. Det är viktigt att sjukhusen lämnar god information till primärvården när en patient skrivs ut. En skriftlig uppgift bör bl.a. lämnas om behandlande läkare samt vilken avdelning och vilka personer på sjukhuset som bör kontaktas om patienten blir sämre eller avlider. Dödsorsaksintyget kan utfärdas av behandlande läkare på sjukhuset eller av en läkare inom primärvården på grundval av uppgifter från denne. Dessa frågor bör särskilt uppmärksammas i de lokala reglerna. (17 av 24) [ :39:23]

18 Om den läkare som ansvarar för att dödsorsaksintyget utfärdas inte lyckas finna en behandlande läkare, kan upplysningar ibland lämnas av någon annan läkare eller annan sjukvårdspersonal som haft kontakt med den avlidne. Information om händelseförloppet vid dödsfallet samt om eventuell sjukdomshistoria och medicinering kan också fås av anhöriga och andra som stod den avlidne nära eller t.ex. hemtjänstpersonal. Journaler från vårdtillfällen under senare tid bör alltid efterforskas. Andra åtgärder som kan vara aktuella bör anges i lokala regler. Fynd i den dödes bostad eller på platsen där denne anträffades, t.ex. läkemedelsförpackningar, recept och intyg, kan underlätta att finna behandlande läkare och att klargöra dödsorsaken. Det är viktigt att läkarens uttalande om dödsorsaken är välgrundat. Detta är av stor betydelse för dödsorsaksstatistiken och forskningen samt för planeringen av hälso- och sjukvården. Det är därför angeläget att läkaren sätter sig in i fallet ordentligt samt noga och omsorgsfullt utfärdar intyget. Efter rättsmedicinsk undersökning svarar Rättsmedicinalverket för att dödsorsaksintyget utfärdas och sänds in (16 tredje stycket BF). När dödsbeviset har lämnats till polismyndigheten och det beslutas att någon rättsmedicinsk undersökning inte skall göras, gäller (se avsnitt 5) att polismyndigheten skall underrätta läkaren om detta (4 kap. 4 tredje stycket BL). Läkaren ansvarar då för att dödsorsaksintyget utfärdas (16 första stycket BF) och kan därvid från polisen få sådana uppgifter om t.ex. omständigheterna vid dödsfallet som behövs för intyget. Den läkare som skall utfärda intyget skall enligt 16 första stycket BF, om det behövs, ta initiativ till klinisk obduktion. Vidare gäller enligt 5 förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården att den läkare som verksamhetschefen utser skall ansvara för att klinisk obduktion görs när det finns skäl för detta. I frågan om villkoren m.m. för att få utföra en klinisk obduktion gäller bestämmelserna i obduktionslagen samt Socialstyrelsens Föreskrifter och allmänna råd i anslutning till den lagen. Lokalt bör det finnas tydliga rutiner för de åtgärder som krävs när t.ex. en privatpraktiserande läkare anser att en klinisk obduktion behöver utföras. Socialstyrelsen ansvarar numera för dödsorsaksstatistiken. Enligt avtal mellan Socialstyrelsen och Statistiska centralbyrån (SCB) utför dock SCB flertalet uppgifter som rör den statistiken. Vad som sägs om Socialstyrelsen i detta avsnitt gäller därför för närvarande SCB och kan i framtiden komma att gälla någon annan som enligt avtal med Socialstyrelsen utför uppgifter som avser dödsorsaksstatistiken. (18 av 24) [ :39:23]

19 Frågan om informationen till de efterlevande om dödsorsaken har behandlats i avsnitt 6.2. Intyget om dödsorsaken omfattas hos Socialstyrelsen/SCB av s.k. statistiksekretess enligt 9 kap. 4 sekretesslagen (1980:100) som är en starkare sekretess än hälso- och sjukvårdssekretessen enligt 7 kap. 1 samma lag. Man bör alltså inte hänvisa dit för kopior av intyget. Om dödsorsaksintyget inte sänds in inom tidsgränsen tre veckor, uppmanas den läkare som skall lämna intyget att genast göra det (17 BF). Även den som har ett ledningsansvar för den verksamhet där läkaren finns kan uppmanas att se till att intyget lämnas. 9.4 Nyfödda och dödfödda I 24 folkbokföringslagen (1991:481) finns bestämmelser om anmälan av barns födelse till skattemyndigheten. Där föreskrivs bl.a. att sådan anmälan skall göras för en nyfödd som efter födelsen andats eller visat något annat livstecken samt dödfödd som avlidit efter utgången av tjugoåttonde havandeskaps veckan. Om graviditetstidens längd är osäker, bör anmälan göras för en dödfödd med en kroppslängd över 35 cm. En konsekvens av nämnda bestämmelse i folkbokföringslagen är att dödsbevis och dödsorsaksintyg skall utfärdas. Som framgår av formulären för dessa handlingar gäller då särskilda instruktioner om personuppgifterna. För dödfödda och för nyfödda som avlidit i nära anslutning till födelsen bör födelseanmälan och dödsbeviset sändas samtidigt till skattekontoret. När ett foster har avlidit före utgången av tjugoåttonde havandeskapsveckan utfärdas inte dödsbevis eller dödsorsaksintyg. Vid både spontana och legala aborter gäller i stället 23 BF samt Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1990:8) om omhändertagande av foster efter abort och därtill fogade exempel på blanketter. 10 Förvaringen av avlidna m.m. Inom hälso- och sjukvården förvaras avlidna vanligen på bår. I det följande används benämningen bårhus för dessa förvaringslokaler. Vanligt är att kroppen förs över till en kista i samband med att den lämnas ut från bårhuset. Därefter förvaras kistan ofta i en bisättningslokal fram till gravsättningen eller kremeringen. I vilken omfattning avlidna behöver förvaras inom hälso- och sjukvården beror bl.a. på hur snart bisättning och begravning sker. Hälso- och sjukvården bör därför samarbeta med kyrkogårds- och krematoriemyndighetema. Bestämmelserna i HSL hindrar inte att dessa myndigheter eller begravningsbyråer svarar även för bårförvaring eller att man lokalmässigt samordnar förvaringen på bår och i kista. (19 av 24) [ :39:23]

20 Att hälso- och sjukvårdens uppgifter enligt 2 c HSL skall fullgöras med respekt för den avlidne får anses innefatta att kroppen skall transporteras och förvaras övertäckt på lämpligt sätt och så att behov av balsamering av sanitära skäl undviks (se avsnitt 11). Om kroppen ändå kan förvaras på ett tillfredsställande sätt i avvaktan på bisättning och begravning, krävs inte att den förs till ett bårhus. För att bl.a. undvika långa transporter och olägenheter för de efterlevande till följd av att den döde förs till en annan ort eller förs bort alltför snart efter dödsfallet kan man t.ex. inom sådana boendeformer där kommunen svarar för hälso- och sjukvården ha kylmöjligheter som medger att avlidna kan förvaras under goda förhållanden. Av lokala regler bör framgå i vilka situationer den läkare som har konstaterat dödsfallet skall ansvara för att kroppen förs till ett bårhus och vad som då gäller i fråga om transporten av kroppen samt vilken information som läkaren skall lämna till transport- och bårhuspersonalen. Som framhållits i avsnitt 6.3 bör huvudregeln vara att värdeföremål tas av innan kroppen förs till ett bårhus. Som också framhållits där bör den som svarar för verksamheten vid bårhuset få ett skriftligt besked om vilka föremål som följer med kroppen. Kravet på respekt för den avlidne får även anses innefatta att den som svarar för verksamheten vid ett bårhus skall se till att lokalerna på ett betryggande sätt är skyddade mot obehöriga intrång och att det finns säkra rutiner som syftar till att förhindra förväxlingar. Socialstyrelsen rekommenderar att den som svarar för sådan verksamhet inom hälso- och sjukvården där avlidna förvaras (bårhus) fastställer regler med i huvudsak följande innebörd. 1. Den som tar emot kroppen efter en avliden skall kontrollera att ett identitetsband (motsvarande) är fäst på kroppen (se avsnitt 4.2). Om detta inte har gjorts, skall den läkare som har konstaterat dödsfallet kontaktas så att denne kan ombesörja att kroppen förses med ett sådant band. 2. Journal skall föras med tillämpning av de regler som finns i patientjournallagen (1985:562). I journalen skall antecknas den avlidnes identitet enligt identitetsbandet, vilken läkare som har fastställt att döden inträtt, vilka föremål som följer med kroppen, datum då kroppen tas emot, (20 av 24) [ :39:23]

21 om en rättsmedicinsk undersökning avses bli utförd, datum då kroppen hämtas för en sådan undersökning och då den åter tas emot på bårhuset, om en klinisk obduktion avses bli utförd och datum när denna utförs, eventuell information om att en viss begravningsbyrå har anlitats av den som ordnar med begravningen och om planerad tidpunkt för denna. 3. Om kroppen balsameras, skall detta antecknas i journalen enligt Föreskrifterna i avsnitt 11. Om en särskild journal har förts enligt Föreskrifterna där, skall journalen eller en kopia av denna fogas till bårhusets journal. 4. Om kroppen inte hämtas inom den tid som är vanlig och någon som ordnar med begravningen inte heller har hört av sig, skall skälet för detta undersökas, t.ex. genom kontakt med den avlidnes efterlevande och begravningsbyråer. Socialtjänsten skall kontaktas när det behövs med hänsyn t.ex. till kommunernas skyldighet enligt 5 kap. 2 BL att ordna med gravsättningen om inte någon annan gör det. 5. Skattekontoret skall kontaktas om det dröjer ovanligt länge innan kroppen hämtas. Enligt 5 kap. 10 BL gäller att kremering eller gravsättning skall ske snarast möjligt och senast två månader efter dödsfallet samt att skattemyndigheten annars skall undersöka anledningen till dröjsmålet. 6. Den som lämnar ut kroppen skall först kontrollera om en planerad rättsmedicinsk undersökning eller klinisk obduktion har utförts. Kroppen får inte lämnas ut innan denna undersökning har gjorts eller det står klart att den inte skall utföras. 7. När kroppen lämnas ut skall den som gör detta kontrollera identitetsbandet tillsammans med den som hämtar kroppen. Bandet får inte tas av. I journalen skall antecknas namnet på den som hämtar kroppen, om den personen redan är känd eller hur denne legitimerat sig, varvid personnummer eller annan motsvarande uppgift enligt legitimationshandlingen skall antecknas, begravningsbyråns namn, om den som hämtar den avlidne representerar en sådan, och annars i vilken egenskap han eller hon hämtar kroppen. Den som hämtar den avlidne skall också med sin namnteckning bekräfta att han eller hon har tagit emot kroppen och eventuella föremål som har följt med denna till bårhuset. 11 Balsamering (21 av 24) [ :39:23]