INNEHÅLL Fredrik Sundqvist

Transkript

1 2panorama.lupef.se

2

3 LEDARE 03. Euron var valutan som en gång för alla skulle få det europeiska samarbetet att bli en världsmakt som på allvar kunde konkurera med USA som världens ledande ekonomi. I stället har det kommit att bli en extremt krisdrabbad valuta med bekymmer som ställt hela det europeiska samarbetet på dess kant. Flera av medlemsstaterna i EMU har ekonomier som står på ruinens brant och är nära på en total kollaps. Börserna världen över går extremt svagt vilket påfrestar världens redan hårt ansträngda ekonomier. Många är frågande om vad som kommer hända med världens alla ekonomier kommer de stupa eller kommer de resa sig upp ur askan likt en fågel Fenix. Vi i Panorama ser, i detta andra nummer av vår papperstidning, världsekonomin som ett skepp på ett stormigt hav. Ett skepp som kämpar mot stormiga vindar som sliter sönder segel efter segel. Ett skepp vars sjöman är hårt åtgångna, trötta och slitna. Ett skepp mitt ute i Atlanten som har en lång väg kvar till närmsta hamn. Ett skepp som kämpar mot ett helt hav som stormar. I detta andra nummer av Panorama presenterar vi även en ny företeelse som kommer vara återkommande i våra papperstidningar och har för avsikt att bilda även den mest obildade människan: Lära, läs och briljera. två av våra skribenter bor utomlands och har varsin artikel om sitt nya hemland att bjuda på. Ni kan i en av dessa artiklar läsa om vad som hänt med Ungern efter östblockets fall. Singapore är ett land som gjort en enorm ekonomisk resa under de senaste 50 åren. hur denna lilla önation lyckats gå från att vara ett fattigt land i Sydostasien till den valutvecklade ekonomiska makt den är i dag är något ni läsa om i den andra artikel skriven av våra utlands- skribenter. Fredrik Sundqvist ChEFrEDAKtör Jag vill avslutningsvis ta tillfället i akt och tacka vår ära redaktion som har gjort ett fantastiskt arbete med att få denna tidning gjord. hela redaktionen har lagt ner otaligt antal timmar för att få såväl alla artiklar att bli av högsta kvalitet som att få layouten att bli så snygg som möjligt. INNEHÅLL TEMA: HELA HAVET STORMAR 04. LÄS,LÄR OCH BRILJERA ETT SAMARBETE PÅ RUINENS BRANT 08. ROBOTAR TAR ÖVER BÖRSEN Ansvarig utgivare: Stephanie Douglas Anderberg, LUPEF:s ordförande Kontakt: tidningen@lupef.se Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening Paradisgatan 5:S Lund Omslag: Patrik Bruzelius KAN VÄGEN SOM INTE FANNS LEDA OSS ALLA? HUNGARIAN POLITICS AND MENTALITY NOLLTOLLERANS MOT GRAFFITTI IFRÅGASÄTTER BILDEN AV SVERIGE DRÖMMEN OM ETT ENAT KOREA OM PANORAMA

4 04. TEMA Läs, lär och briljera... inom ekonomsfären! Riksbanken höjer reporäntan, morfar grymtar bekymrat något om bankernas kapitaltäckningsgrad och ditt span blankar aktier. Ekonomisnack är inte alltid lätt att förstå, speciellt om man aldrig läst en kurs eller haft Anders Borg till farsa. Dock kan man med några enkla trumfbegrepp i skjortärmen både få finanskillen på fall, charma läraren och inför polarna framstå som att man har full koll på Wall Street. Nedan följer en förteckning som förklarar ett par grundläggande ekonomibegrepp. Plugga på och tveka inte att lite nonchalant använda dem i vardagspratet, du kommer garanterat låta mer påläst än vad du egentligen är! Appreciering: Inträffar då ett lands valuta stiger i värde i förhållande till andra länders valutor. Appreciering gäller enbart under rörlig växelkurs (ett land med fast växelkurs revalverar sin valuta när de vill öka dess värde). Motsatsen är depreciering. Diversifiering: Don t put all your eggs in the same basket lyder uttrycket. Att diversifiera innebär kort och gott att sprida riskerna. När det handlar om aktier är det ingen bra idé att investera hela sin förmögenhet i ett och samma bolag eftersom man då riskerar att förlora allting om bolaget går i konkurs. Boom-Bust: Ett mönster bestående av en uppgångsfas och en nedgångsfas som föranleder de flesta finansiella kriser. Boomen kännetecknas av stigande priser på tillgångar, exempelvis fastigheter, och en utpräglad optimism i samhället. ränteläget är ofta gynnsamt vilket ger allmänheten incitament till att ta lån för att köpa ytterligare tillgångar. riskaptiten är hög. Bankerna brukar vara frikostiga långivare eftersom alla tror att priserna ska fortsätta uppåt. Sedan kommer vändningen. Bankerna minskar sin utlåning, räntorna stiger och optimism övergår i pessimism. När allmänheten får svårt att betala sina räntor och tvingas sälja av sina tillgångar sjunker priserna. Människors förmögenheter minskar och därigenom efterfrågan i ekonomin, vilket får effekt på BNP. Busten föder, liksom boomen, sig själv. Budgetunderskott: Uppstår när en stats utgifter är större än dess inkomster. Enligt EU:s stabilitets- och tillväxtpakt måste ett lands budgetunderskott understiga 3 % av BNP för att få vara med i EMU. Blankning: Innebär grovt förenklat att sälja aktier man inte äger. Om man tror att en kurs ska falla kan man låna aktier och sälja dem vidare till en tredje part. Efter ett tag köper man tillbaka aktierna igen och lämnar tillbaka dem till den ursprungliga ägaren. Om personen som blankar har tur kan han köpa tillbaka aktien billigare än vad han sålde den för och därigenom tjäna sig en hacka. Reporänta: Den ränta bankerna får betala när de lånar pengar av riksbanken. reporäntan kallas även för styrräntan och är riksbankens främsta medel för att hålla inflationen i schack. I Sverige är målet att inflationen ska ligga på 2 %. Om inflationstrycket ökar höjer riksbanken reporäntan för att kyla av ekonomin. höjda räntor har en hämmande effekt på konsumtionen och på investeringsviljan samt gör det mer lönsamt att sätta in sina pengar på banken. Det här leder till att inflationen sjunker. Arbitrage: En riskfri vinst som bygger på felprissättningar. Alltså, arbitragemöjligheter uppstår när det går att köpa en specifik vara billigt på en plats och sälja den dyrare på en annan. En förutsättning är att varorna som handlas är helt identiska. Hysteresis: Ett begrepp som används när en tillfällig nedgång i ekonomin leder till att arbetslösheten biter sig fast på en permanent högre nivå. Likviditet: Används i lite olika sammanhang men handlar oftast om betalningsförmåga. hög likviditet innebär att företaget eller personen har god förmåga att betala tillbaka sina skulder på kort sikt. Likviditet på börsen avser hur enkelt det är att hitta en köpare eller säljare till sina aktier och speglar således handelsflödet. Volatilitet: Ett begrepp som beskriver hur mycket exempelvis en aktiekurs svänger. hög volatilitet innebär att priset fluktuerar mycket, vilket gör aktien mer riskfylld.

5 05. Betalningsbalansen: En uppställning som visar ett lands transaktioner med omvärlden. Betalningsbalansen är uppdelad i olika delar: 1) Bytesbalansen 2) Finansiella balansen 3) Kapitalbalansen. Ett underskott i bytesbalansen innebär till exempel att vi importerar varor och tjänster till ett högre värde än vad vi exporterar. Korrelation: Visar hur två, exempelvis aktier, rör sig gentemot varandra. Om värdet på den ena sjunker, sjunker då även värdet på den andra eller stiger kursen snarare? Om korrelationen är hög innebär det att aktierna rör sig på ett liknande sätt. Stagflation: En situation då det råder både hög inflation och ökande arbetslöshet. Realränta, reallön, real växelkurs du hör orden hela tiden, men vad innebär real egentligen? Begreppet real innebär att man justerat bort den effekt som inflationen har på exempelvis lönen. Föreställ dig att din chef erbjuder dig en löneökning på 3%. YES!! tänker du och börjar genast fantisera om din nya, lite lyxigare tillvaro. Dock märker du snabbt att din löneökning inte inneburit så många fler restaurangbesök, ralph Lauren-skjortor eller Amaroneviner vad beror det på? Jo, samtidigt som din lön ökat har pengarna blivit mindre värda eftersom prisnivån i landet stigit (inflation). Om inflationen är 2% och din löneökning är 3% är den verkliga, den reella, ökningen i själva verket bara 1%. Skillnaden mellan penningpolitik och finanspolitik: Den ekonomiska politiken i Sverige kan delas upp i två delar - penningpolitik och finanspolitik. Det är riksbanken som sköter penningpolitiken och deras mål är att hålla inflationen på en jämn och låg nivå (2%). Det här gör de genom att reglera penningmängden i ekonomin och därigenom räntan. Finanspolitiken sköts av regeringen. Om landet befinner sig i en lågkonjunktur kan de använda finanspolitiska medel som bidrag och offentliga investeringar för att få fart på efterfrågan. ökad efterfråga leder till högre BNP-tillväxt. Anna Åberg

6 06. TEMA Ett samarbete på ruinens br Den än idag pågående europeiska skuldkrisen inleddes i början av Marknadens bristande förtroende för de offentliga finanserna i Grekland, Portugal, Irland och Spanien har skakat eurosamarbetet in i grunden. Eurons omedelbara öde har i stort sett lagts i Tysklands händer, Europas starkaste ekonomi och det enda land som kunnat axla ledarrollen när flertalet euroländer stått vid ruinens brant. The engine of Europe har genomfört the bailout of Europe. Men om euron ska överleva på längre sikt måste eurozonen integreras både politiskt och ekonomiskt. a n t Den grekiska tragedin Det hela tog sin början i Grekland. Landet hade åtnjutit stark tillväxt under 2000-talet och utländskt kapital strömmade in. Låga räntor på statsobligationer kombinerat med stark tillväxt utgjorde goda förutsättningar för regeringar som behövde finansiera statliga budgetunderskott. Det har påpekats att budgetunderskotten i Grekland använts för att finansiera den sociala freden i samhället; sedan demokratins genombrott 1974 har dessa extra medel använts för att utöka antalet offentliga jobb och förbättra sociala förmåner, och därigenom blidka de vänstersympatiserande segmenten av befolkningen. Finanskrisen kom att slå hårt mot ekonomin. Budgetunderskotten och den stora statsskulden som sedan 1993 varit större än landets BNP blev inget man längre kunde ignorera. Det kom dessutom att uppdagas att grekiska regeringar medvetet rapporterat felaktig ekonomisk statistik till omvärlden. Lägg där till avslöjandet att de betalat Goldman Sachs och andra banker hundratals miljoner dollar för att arrangera transaktioner som effektivt dolde deras egentliga upplåning. När marknaden började upptäcka att inte allt stod rätt till med de grekiska statsfinanserna steg som förväntat obligationsräntorna, vilket speglar den extra risk som långivarna såg i dessa värdepapper. Under månaderna som följde blev stämningen mer pessimistisk på marknaden. Misstänksamheten steg mot de grekiska finanserna, skulle staten verkligen klara av sina räntebetalningar? Det blev så småningom uppenbart att Grekland inte skulle klara av skuldbördan själv. Dock hände inte mycket under de första månaderna. Allas blickar vändes mot tyskland, men där var man avvaktande och märkbart kyliga till uppmaningarna att rädda Grekland. Stämningen var tidvis bitter. Greklands vice statsminister berättade för BBC att tyskland fortfarande var skyldiga dem pengar efter att ha stulit guld under andra världskriget. Parlamentets talman Filippos Petsalnikos hade möte med den tyska ambassadören för att diskutera den aggressiva rapporteringen av krisen i tysk media. tidskriften Focus hade till exempel den 22 februari publicerat ett provocerande omslag med rubriken bedragare i eurofamiljen. The bailout I slutet av april efter att räntorna på grekiska statsobligationer skjutit i höjden blev situationen ohållbar. Den 2 maj annonserades en överenskommelse mellan den grekiska regeringen, euroländerna och IMF. De sistnämnda skulle ställa upp med 110 miljarder i lån till 5% ränta, förutsatt att regeringen genomdrev ett kraftigt sparpaket som bl.a. skulle innebära försämrade löner och pensioner för offentligt anställda. Nödlånen löste emellertid knappast krisen och misstänksamheten spreds dessutom vidare till Irland och Portugal, två länder som led svåra ekonomiska bekymmer i finanskrisens kölvatten. Det blev uppenbart att euroländerna behövde visa större handlingskraft för att lugna marknaden. Den 9 maj kom EU:s 27 medlemsländer överens om att skapa en nödfond, European Financial Stability Facility (EFSF). Denna säljer obligationer, garanterade av euroländerna, till allmänheten och använder insamlade medel för utlåning till krisdrabbade EU länder. De grekiska nödlånen kom att följas av lån till Irland ( 85 miljarder) i november och sedan till Portugal ( 78 miljarder) i maj. Men ratinginstituten har fortsatt att nedgradera de skuldtyngda länderna och nu har samtliga tre länders statsobligationer sjunkit till junk status efter att Portugal och Irland nedgraderats i juli. Det grekiska sparpaketet kom dessutom att misslyckas och snarare förvärra Greklands finansiella ställning. I juli genomdrevs ännu ett räddningspaket för Grekland ( 109 miljarder) vilket dock kort efter kom att åtföljas av ännu en nedgradering av deras kreditstatus, till en nivå lägre än för någon annan stat. Fortfarande är krisen alltså inte löst och det som ligger och oroar i bakhuvudet är Spanien. Grekland, Irland och Portugal är relativt små ekonomier och deras sammanlagda BNP är knappt tre fjärdedelar av Spaniens. Spaniens statsskuld ligger inte på de höga nivåer som krisländernas, men man dras med oroväckande budgetunderskott. Dessutom lider de, likt krisekonomierna, av svag tillväxt och hög arbetslöshet. Om Spanien hamnar i svårigheter kan situationen bli akut, landet är nämligen förmodligen för stort för en bailout.

7 07. Hur ska vi tolka krisen? Krisen har av många, och i synnerhet tyskland, setts som ett resultat av bristande budgetdisciplin. Något som inflammerat relationerna mellan länderna i norr och de i söder, och väckt gamla stereotyper till liv. I nuläget pågår förhandlingar om att skärpa kraven och efterlevnaden av tillväxt- och stabilitetspakten. Pakten kräver att inget lands statsskuld överstiger 60 % av BNP och att budgetunderskott inte ska överstiga 3 % av BNP. Dessa krav har knappast åtnjutit någon större respekt de gångna åren. här har dock även tyskland felat och likt andra medlemsstater upprepade gånger överskridit gränserna för tillåtna budgetunderskott. Att få till stånd sanktioner mot regelbrytande medlemmar har visat sig omöjligt och pakten har därför haft föga effekt. I pågående förhandlingar, där tyskland driver den tuffa linjen, ämnar man dock ändra på detta. Men kommer detta verkligen att vara tillräckligt? Är bristande budgetdisciplin den enda boven i dramat? Det kan knappast ha undgått någon att inse att om dessa länder haft egna valutor så hade valutadeprecieringar och en självständig penningpolitik avsevärt kunnat underlätta krishanteringen. Man bör också rimligen ställa sig frågan om vilken roll valutasamarbetet haft vid tillkommandet av skuldkrisen. Euroområdet är nämligen inte tillräckligt politiskt och ekonomiskt integrerat för att utgöra ett optimalt valutaområde, där fördelarna med en gemensam valuta överstiger nackdelarna. hög integration minskar riskerna med en one-size-fits-all -penningpolitik. Om ekonomier är starkt integrerade rör sig kapital, varor, tjänster och människor lätt mellan dem, vilket minskar riskerna för överdriven stark tillväxt (inflation) i vissa områden och stagnation (deflation) i andra. Att länderna i eurozonen måste anpassa sig till en centralbanksränta, fastställd i Frankfurt, är betydelsefullt för att förstå krisens ursprung. Vid införandet av EMU var ekonomierna knappast tillräckligt integrerade för att klara en gemensam räntepolitik. räntan var för hög för den tyska ekonomin vilket satte käppar i hjulet för den inhemska efterfrågan. räntan var dock för låg för de snabbväxande höginflationsländerna som nu hamnat i svårigheter. Negativa realräntor i höginflationsländerna uppmuntrade till överdriven belåning (till konsumtion och investeringar). Dessa länder sög åt sig importvaror och drog på sig stora handelsunderskott medan tysk export till dessa länder kom att växa kraftigt. Belåningen kom dock inte att användas till produktiva investeringar och då euron gjort tyska varor billigare i södra Europa har den gemensamma valutan förstärkt... hur ska eurosamarbetet överleva? de strukturella skillnaderna mellan ett högproduktivt tyskland och de lågproduktiva länderna längs medelhavet. De nödvändiga botemedlen För att undvika den typ av obalans som nu existerar måste man utöver en integrerad varu- och tjänstemarknad även ha en flexibel arbetsmarknad. När devalveringar inte längre är en möjlighet måste reallöner kunna anpassas för att justera skillnader i konkurrenskraft mellan länder. Länderna i syd kan inte konkurrera med nuvarande reallöner och en flexiblare arbetsmarknad är nödvändig om inte dessa länder ska dras med kroniskt hög arbetslöshet och låg tillväxt. Dessutom behövs en samordning av ländernas ekonomiska politik för att obalanser tidigt ska kunna åtgärdas. till exempel är krisländerna så illa tvungna till sparåtgärder i nuläget fastän det hämmar en välbehövlig tillväxt, men man kan ifrågasätta att tyskland, som befinner sig i ett mycket gynnsammare läge gör likadant. En stimulans av tysk efterfrågan skulle ju kunna få igång den tillväxt som man är beroende av i de krisdrabbade länderna. Kanske också en federal budget som kan slussa pengar till problemområden är nödvändig. Eurozonen kommer aldrig att vara perfekt integrerad och likt man gör i USA kan det vara önskvärt att kunna stötta regioner som faller efter. Detta skulle dock inte tilltala de mer välmående länderna i valutasamarbetet som förmodar sig bli huvudsakliga finansiärer av en sådan budget. Ett initiativ som tagits i riktning mot ökad politisk integration är införandet av en ny myndighet, tillfälligt kallad the European treasury, som ska överse medlemsländernas skattepolitik och koordinera deras statsutgifter. Detta lär dock endast bli ett organ för genomdrivande av sträng budgetdisciplin om tyskarna får sin vilja igenom. Problemet med svag tillväxt och dålig konkurrenskraft är viktigt för krisens lösning. Stödpaketen är nämligen endast tillfälliga lösningar. De löser dessa länders omedelbara likviditetsproblem, men problemet är egentligen en fråga om solvens. För hur ska dessa länder kunna betala tillbaka sina gigantiska statsskulder utan någon tillfredsställande tillväxt? Och om de inte klarar detta, hur ska eurosamarbetet överleva? Jonathan Jelves

8 08. TEMA Robotar tar över börsen Dramatiska svängningar har skakat börsen de senaste månaderna och även de mest inbitna aktiemäklarna står undrande inför fenomenet. Visserligen är fluktuationer inget nytt och likaså är oron i världen stor till följd av en rad makrofaktorer, dock ter sig börsturbulsensen i vissa fall överdriven. Allt fler talar om att robothandeln, eller högfrekvenshandeln, kan vara en bidragande orsak till den ökade volatiliteten. Automatiserad handel med aktier har förekommit på börsen under flera år, men det är först relativt nyligen som högfrekvenshandeln fullkomligt exploderat. I dagsläget står den för en fjärdedel av omsättningen på Stockholmsbörsen. högfrekvenshandel innebär att superdatorer väljer ut och genomför order på börsen enligt ett algoritmbaserat program, inställt att agera efter signaler på marknaden. Exempelvis kan det röra sig om att sälja av ett visst antal aktier vid ett kursfall på 5% eller att köpa vid en uppgång på 4%. Funktionssättet kan liknas med hur en day-trader arbetar, skillnaden är att datorerna agerar automatisk och med en hastighet ingen människa kan konkurrera med. Enligt tidningen Ny teknik har börsrobotarna kapacitet att utföra ordrar per sekund. Förutom att följa börstrender kan datorerna vara programmerade att upptäcka och utnyttja felprissättningar mellan olika marknader. tanken är ju att en specifik aktie ska ha samma pris oavsett var den handlas, dock kan ibland små skillnader uppstå, vilket datorerna blixtsnabbt reagerar på. Den här sortens arbitragehandel ger upphov till små vinster vid varje affär, men eftersom datorerna köper och säljer tusentals aktier varje sekund kan vinsterna bli enorma. För att uppnå maximal snabbhet hyr Stockholmsbörsen ut platser i sin egen serverhall till förmån för höghastighetshandlarna. Det här möjliggör att de kan agera snabbare än andra aktörer, något som har väckt irritation bland aktiemäklare. högfrekvenshandelns förespråkare menar att datorerna ökar likviditeten* på börsen och jämnar ut felprissättningar mellan olika marknader. Andra vidhåller att det är robotarna som är boven i dramat när det gäller de enorma kurssvängningar som inträffat under senare tid samt att fenomenet riskerar att urholka förtroendet för börsen som marknadsplats. Om en aktiekurs börjar falla reagerar robotarna oerhört snabbt och har kapacitet att sälja av stora volymer på samma gång, vilket gör att den ursprungliga nedgången förstärks. Detsamma gäller givetvis vid en uppgång. resultatet blir en mer volatil börs där värdet på ett företags aktie kan fluktuera upp- och ner med 7-8% på en dag. Liksom med övriga maskiner finns även en risk för att tekniska fel ska uppstå. the Flash Crash som inträffade i New York den 6:e maj förra året tros ha orsakats av just felprogrammerade robotar. Dessa skulle under kort tid, felaktigt, ha sålt av tillgångar för miljardbelopp och därigenom orsakat det snabbaste kursraset hittills på USA:s aktiemarknad. Ett fåtal minuter senare började kurserna återigen stiga för att inom kort ha återhämtat sig nästan helt och hållet. Under den senare delen av sommaren har anklagelser om att robotarna medvetet manipulerar börskurserna florerat, något som har skapat en livlig debatt både inom finansvärlden och massmedia. robotarna beskylls för att lägga upp stora volymer med ordrar som tas bort innan de kommer till avslut. Syftet skulle vara att påverka aktiekurserna och skapa instabilitet på marknaden. Meningarna går isär huruvida anklagelserna är befogade, men efter påtryckningar från såväl finansminister Anders Borg som framträdande aktiemäklare, har Finansinspektionen tillsammans med Stockholmsbörsen beslutat om att utreda ärendet. Att Stockholmsbörsen är med och sköter granskningen anses kontroversiellt eftersom de tjänar stora summor på högfrekvenshandeln i form av courtage. ökad volatilitet innebär att kurserna rör sig mer och leder till att skillnader i pris mellan olika marknader lättare uppstår. Det här är gynnsamt för högfrekvenshandlarna eftersom de då kan göra fler affärer på kortare tid och öka vinsterna. Syftet med en aktiekurs är att den ska spegla hur marknaden tror att ett företag ska utvecklas. Vilken inverkan högfrekvenshandeln har på den allt mer volatila Stockholmsbörsen är ännu inte utrett, det är möjligt att den instabila ekonomiska (och politiska) situationen som råder i världen ensamt skapat turbulensen. Dock är det allvarligt om allt fler börjar betrakta börsen som ett lotteri utan förankring i ekonomisk realitet. Ett sådant scenario, där förtroendet för Stockholmsbörsen undermineras, kan innebära att småsparare undviker att investera i aktier samt att sättet vårt pensionssparande sker på förändras. Det här skulle i sin tur leda till att det blir svårare för företag att skaffa riskkapital och därigenom begränsa deras utveckling, något som i det långa loppet minskar landets ekonomiska tillväxt. Anna Åberg

9

10 10. Kan vägen som inte fanns leda oss alla? Under min tid som utbytesstudent i landet har jag blivit väldigt fascinerad av hur östaten Singapore, en av de fyra asiatiska tigrarna (de andra är hong Kong, taiwan och Sydkorea), har uppnått levnadsstandard i världsklass mitt i ett fattigt, ibland fientligt sinnat Sydostasien. På bara runt trettio år avlyftes kolonialismens ok och man gick from third World to First ; från en liten hamnstad till en världsmetropol. Lägg till det den demografiska utmaningen med att på en yta bara hälften så stor som öland inrymma idag fem miljoner människor med två delar kineser och en del malayer, indier och några européer mitt i en världsdel av nästan uteslutande etniska malayer och de resulterande lingvistiska hindren där kinesiska (med mandarin bara som en av flera dialekter), malajiska, tamilska, det officiella språket engelska samt talspråkskompotten singlish ska försöka samsas. Vägen landet vandrat är sannerligen egen. Lika fascinerad är jag över vad som utom tvivel är följden av detta, nämligen de stora kulturella skillnader som under ytan kvarstår gentemot oss i Väst. Singapore är multikulturellt till tusen, och jämfört t.ex. med Sverige är skillnaden enorm. Vi ska se hur detta egentligen fungerar (hint: definitivt inte friktionsfritt) och om det kan tjäna som inspiration, men först behöver vi lite historia, för att sen se om Singapores erfarenhet kan nyttjas av utvecklingsländer idag. Vi kommer dessutom se att politiskt förtryck alltid färgat Singapore, vilket leder till frågan om kringskärda friheter är nödvändiga för att uppnå snabb ekonomisk utveckling. Singapore innan självständigheten För att göra det lite mer intressant och tydligare illustrera truismen att det finns fler än en väg att nå framgång, vill jag göra en något tafatt jämförelse med något för oss mer bekant: Sverige. Ytligt sett är länderna ganska lika: relativt små befolkningar, båda väldigt fattiga för hundra år sen, ett i decennier dominerande vänsterparti, idag höga medellivslängder och i princip lika rika (även om Sverige är mer jämlikt) men länderna har definitivt vandrat två helt olika vägar: Sverige den mer traditionella, lik andra utvecklade länders; Singapore en aldrig förr skådad. Med tillstånd från regionens sultan satte britten sir Stamford raffles 1819 upp en handelspost med visionen att transformera öns strategiska läge till en världshandelshubb (han fick rätt idag är Singapores hamn en av världens fem viktigaste). Med åren kom ön att bli formellt brittiskt territorium och allt viktigare för det brittiska imperiets sydostasiatiska arm. Singapore har alltså egentligen en väldigt kort historia jämfört med Sverige, som dessutom aldrig varit koloniserat i samma mening. I slutet av 1941 hade japanerna nått Singapore och ett par månader senare invaderade de. tre och ett halvt år av grymt japanskt styre med massavrättningar, tortyr, övergrepp, kollapsande ekonomi och resulterande massvält följde innan hiroshima och Nagasaki. Sen återvände britterna, men inget skulle bli som förr. Jämfört med orörda Sverige efter andra världskriget hade utvecklingen tagit flera steg bakåt. Framtiden såg mörk ut. Långa, tålamodskrävande år av uppbyggnad och en sorts tillbakagång till det normala följde. Kalla kriget var i full gång och kommunisterna fick starkt fäste i Singapore. Ett kolonialkritiskt arbetarparti, People s Action Party, PAP, bildades av både kommunister och icke-kommunister och vann populärt stöd fick Singapore självbestämmande som ett led i Storbritanniens generella tillbakarullande av imperiet och 1963 uppgick man i federationen Malaysia. Detta blev dock kortvarigt, för 1965 kastades Singapore ut till mångas förtret, mestadels p.g.a. malaysisk rädsla för dess etniska kineser (med viss rätta: rasupplopp mellan kineser och malayer utbröt vid flera tillfällen) och misstro mot PAP-politikern Lee Kuan Yew och dennes vid det här laget anti-kommunistiska parti. Vissa singaporianer blev ledsnare än andra, för att uttrycka det milt, men Lee grät öppet i tv när han offentliggjorde brytningen. Även i Sverige var kommunismen och rasfrågan (singaporianer använder ordet ras utan obehag) påtaglig, men inte alls på samma skala. Den ovandrade vägen Lee var medgrundare till PAP och blev sedermera långvarig premiärminister, (genom sin post som minister mentor är han fortfarande politiskt aktiv idag, 88 år gammal). han ledde med obevekligt politiskt kunnande och stenfasta principer sitt parti till onåbar hegemonstatus med storamajoriteter i valen hade man faktiskt alla mandat. Faktum är att det är mer rättvist att se PAP som ett parlament i

11 11. Singapore har haft en rekordartad ekonomisk utveckling och landets diversitet är värd att firas, till skillnad från dess politiska förtryck. Men kan det lilla landet av idag tjäna som en vägvisare för fattiga länder å ena sidan, och inspiration för en lite roligare och mer tolerant modern värld å den andra? parlamentet, med internpolitik lika viktig som de officiella debatterna. PAP:s dominans handlar mycket om (indoktrinerat) tvivel kring oppositionens förmåga att regera eftersom de aldrig har fått försöka, så man vill aldrig riktigt chansa på dem, samtidigt som PAP:s politik ju fört landet spikrakt uppåt till allas fördel. Dessutom är personkulten kring Lee enorm och svår att begripa för oss svenskar: ibland var han så synonym med Singapore att kritik mot honom i princip sågs som landsförräderi. PAP har likheter med Sverige även om Socialdemokraterna inte kan sägas vara i närheten. trots sin onåbara position har PAP använt fula knep för att splittra oppositionen, bl.a. administrerat om valkretsar. Detta är ett exempel på kanske den största skillnaden mot Sverige: politiskt förtryck med kraftiga inskränkningar i yttrandefriheten och stor kontroll över folket. Lee och PAP upprätthöll den gamla singaporianska traditionen av åsiktsregistrering och övervakning och tillsammans med censur och en stark tro på stränga straff för att förebygga brott underkuvades folket och stöptes till goda medborgare. tack vare främst ekonomisk utveckling och behovet att bjuda in resten av världen har kontrollen nu minskat mycket, men ännu har singaporianer an inherent obediance, som en av dem uttryckte det, och ännu förtjänar staden öknamnet the Fine City du kan få böter för det mesta (och visst är staden ren som ett resultat om man inte räknar med koldioxidutsläppen eller oljeresthavet!). relaterat till denna kontroll i kombination med socialt kapital är att korruptionen är väldigt låg i Singapore, vilket Världsbankens utmärkelse som världens lättaste land att göra affärer i vittnar om. Här, och i tidigt arbete för jämställdhet mellan könen, är likheterna med Sverige uppenbara, men övervakningen, IB-affärer och FRA-lagar till trots, är icke-existerande i jämförelse. Singapores väg till ekonomisk utveckling startade med hamnen, vars fördelaktiga läge möjliggjorde transformeringen till att bli en global omlastningshubb, men självfallet gynnades även de egna exportvarornas konkurrenskraft. Just modellen för exportorienterad industrialisering finansierad av ett massivt inflöde av FDI snarare än strategier för importsubstituering anses ha varit av kritisk betydelse. Andra utvecklingsfaktorer som lyfts fram är fria marknader, den senare industriella omställningen från simpla till högteknologiska varor samt en utökning av serviceekonomin, främst illustrerat av de många bankerna och stora investeringar i r&d. Dessutom byggde man upp utbildnings- och sjukvårdssystem i världsklass. Jämförelsen med Sverige haltar här betänkligt då likheterna inte är så uppenbara som här ges sken av, men man kan säga att bägge länder haft relativt goda naturresurser (skog och malm respektive fördelaktigt geografiskt läge). Däremot är skattenivåerna väldigt mycket lägre i Singapore. Singapore som vägvisare? Det är tydligt att många beröringspunkter finns våra lämnder emellan: öppenhet mot världen med bibehållen suveränitet, hårt arbete för att förorda jämställdhet och stävja korruption och att även hegemonisk ledning kan leda framåt så länge folket kan utkräva ansvar. Ändå har Singapore utan tvekan vandrat en både kortare, mer farofylld och smalare väg till rikedom än Sverige och för den delen många andra utvecklade länder en unik, tidigare ovandrad väg (notera att de andra asiatiska tigrarna har haft liknande erfarenheter och även de kan sägas ha förebådat och inspirerat Kinas uppgång). Om jag ville hade jag idag kunnat leva ett nästintill identiskt liv här som i Sverige, trots att våra länder intuitivt sett borde vara enormt olika. Att Singapore lyckats komma ikapp så snabbt ger mig hopp, även om landets väg verkligen inte alltid varit vacker. Men kan Singapore då visa vägen för andra utvecklingsländer? Som en av de fyra asiatiska tigrarna ville många isolera och emulera de drivande faktorerna bakom framgångarna, och landet lyfts faktiskt ofta fram som typexemplet på vilken väg fattiga länder bör ta. Detta är inte förvånande med tanke på att Singapore verkade följa mallen med utåtriktad industrialisering och fria marknader som språngbräda till utveckling det var inte svårt att applicera traditionella moderniseringsteorier och neoliberalistiska förklaringar. Det är emellertid viktigt att inse att framgångarna knappast är så lätta att förklara som många vill ge sken av. Många hävdar t.ex. att det är någon slags unik singaporiansk (kinesisk) arbetsmoral som ligger bakom, alternativt tendensen att inte ifrågasätta PAP:s politik, medan andra nedtonar miraklet och menar att utvecklingen bara gjordes möjlig av den vid självständigheten redan existerande

12 12. infrastrukturen och åtföljande brittiskt beskyddande i avgörande politiska stunder, i kombination med landets utomordentliga geografiska hamnläge. Vilka aspekter kan eller bör utvecklingsländer då ta efter? Jag menar att utvecklingsländers utgångslägen är helt annorlunda idag inte minst är gapet mot de utvecklade länderna större men att Singapore ändå kan tjäna som något om inte att kalkera så åtminstone som inspiration genom att visa att djupa etniska motstridigheter och till synes oöverstiglig grannosämja kan överkommas med hårt arbete och rätt, långsiktiga policys för att uppnå snabb ekonomisk utveckling. Särskilt att Singapore har en historia av rasupplopp men överkommit spänningarna till så hög grad bör ingjuta hopp i fattiga länder med likadana kolonialihopkastade demografiska problem. Förhoppningsvis kan Singapore också visa att utvecklingsländer inte måste rätta sig efter omvärldens tycken och nycker för att uppnå en bättre framtid utan kan ta del av globaliseringen med bibehållen eller t.o.m. stärkt suveränitet. En viktig fråga som väcks är dock om hårt politiskt förtryck är en förutsättning för snabb ekonomisk utveckling. Måste politisk frihet vägas mot snabbt förbättrade livsvillkor, som argumentet går? Kan det inte vara ett win win-förhållande? Frågeställningen är komplex och jag nöjer mig här med att konstatera att om det finns många vägar till framgång, varför skulle det då inte finnas en väg som rymmer allt på samma gång? Särskilt nu när handel inte längre behöver inbegripa slaveri eller kolonialism och när kalla krigets kommunisthot inte längre känns aktuellt. Och vad är det egentligen som säger att graden förtryck är proportionerligt mot utvecklingstakten? Kan det inte lika gärna vara tvärtom, bara att det inte synts lika ofta under efterkrigstiden? Jag hoppas att länder som försöker emulera Singapore inser detta. Multikulti Paradise? Etniskt och kulturellt sett är Singapore som sagt en stor smältdegel som kan liknas vid ett sorts best of -land, en godispåse med alla favoritbitar. I sin modernisering kopierade man mycket av de utvecklade länderna och blev ofrånkomligen influerade av dem, särskilt sin forna kolonisatör Storbritannien, men snarare än att bara bli västerniserat med några traditionella drag bibehållna, blev Singapore mer än så; landet omfamnar masskonsumtion, västerländsk populärkultur och den digitala åldern, men samtidigt värnar de olika folken hårt om sina kulturella traditioner. Kontextblinda ekonomiska indikatorer såväl som skinande skyskrapor och lyxhotell döljer detta på ytan, men på gatunivå formligen exploderar multikulturalismen Ironiskt sett är Singapore dock även ett exempel på hur det inte får gå till. igenom fasaden. Inramat av mat från alla världens hörn är det en salig blandning av gammalt och nytt, västerländskt och österländskt och framåtanda och konservatism som vidgar de kollektiva vyerna. Det är svårpenetrerat till en början, men snart rycks man oundvikligen med. En svensk eller varför inte global efterapning tror jag har stor potential i form av lärande, utveckling och samförstånd. hur skulle detta då kunna uppnås? Singapore ger några ledtrådar. Först hur viktigt det är förorda tolerans. Ett gemensamt språk är kritiskt av uppenbara skäl, och vägen dit gick för Singapore främst genom Lee Kuan Yew och PAP:s kamp för nationell tvåspråkighet: ett modersmål och så engelskan. Viktigt är också en integrerad boendesituation. På Singapores begränsade mark har man tvingats bygga på höjden, och 85 procent av hyreshusen har uppförts i regi av staten i ett slags lyckat miljonprogram där alla fått ett bra hem, men än viktigare är att man efter rasupploppen gjorde det oväntade och tvångsintegrerade varje område genom proportionella kvoter för hur många av varje etnicitet som får bo där. Kanske är det inte det mest eftersträvansvärda sättet, men det demonstrerar hur viktigt det är med integration i alla aspekter av samhällslivet. Ironiskt sett är Singapore även ett exempel på hur det inte får gå till. Det finns fortfarande etniska problem i form av utbredd misstro mot immigrerande jobbstjälande kineser och fortsatt agg mot japaner sen andra världskriget. Värst är dock gästarbetarnas situation. De kommer till Singapore bl.a. från Malaysia och Filippinerna för att arbeta inom bygg-, hembiträde- eller restaurangbranscherna. Som ett resultat av en konstant betoning på akademiska bedrifter, närvarande hela ungdomen igenom och nästan betraktade som självändamål, ser man väldigt mycket ner på de låg- och outbildade. Därför exploateras gästarbetarna hårt och åtnjuter heller inga rättigheter. Exempelvis har de extrema arbetstider och få, om några, lediga dagar, vissa tvingas bo på kyrkogårdar och gravida kvinnor skickas hem och detta trots att de allt mer högutbildade singaporianerna bara blir mer och mer beroende av gästarbetarna. Singapore är alltså något av en paradox när det gäller tolerans, men jag skulle ändå vilja säga att den stora blandningen av etniciteter är en oumbärlig del av stadens attraktionskraft och gör den så mycket bättre, och att Singapore trots allt kommit långt i dessa frågor. Många andra länder, inklusive Sverige, kan lära mycket från landets erfarenheter i att överkomma etniska spänningar. Det krävs mycket arbete, men Singapore visar på fler än bara detta område att det är värt det. Tim Isaksson

13 13. Hungarian Politics and mentality In Hungary people do not trust their own legal, political or bureaucratic systems, and they commit suicide at an astonishing rate. To complicate matters Hungary is in the beginning of a post-communist transition and is still looking for its identity, and to make it even worse the credibility of politicians are extremely low since the prime minister admits that they have lied for the last two years... Welcome to Hungarian politics! to understand contemporary hungary and its premises, one must first understand the past. And the past isn t as far away as one may think; only 20 years ago the communist era was still lingering on the centrally located European country of hungary and its neighbours after almost half a century. When the Soviet Union imploded under relatively peaceful conditions, the general population in hungary felt that something positive might emerge. they believed that they now would have possibilities and freedoms they had not enjoyed before. For example, could the people perhaps now move away from the illegal secondary markets that where the hallmark of smallscale corruption in the 1980 s in all of eastern Europe? these small markets had been essential because of the flaws in the plan economy as well as the waiting period and the shortage of goods that was a custom. But in a new liberal world, freedom should come to all. We can conclude, without too much rejection I hope, that a transition was something that was looked upon with quite a positive premonition. Let s make a jump even further back in history before battling back to the 21st century of hungarian politics. through history, landlocked hungary has been squeezed between superpowers such as the Byzantine empire, the habsburgs and the Ottoman empire, etc. the other thing one must bear in mind is the fact that hungarians are a very competitive people. to stereotype their personality one might say that no matter what category the hungarians always want to prevail. Which makes the following two statements a bit of a catch 22: hungary has been successful in losing all wars they have fought in the last 500 years, which is very impressive of The historical fact is that Hungary has been successful in losing all wars they have fought in the last 500 years, which is very impressive of course. course, and modern hungary is in the lead in the international suicide category, having an estimated people per year in 1987 whom committed suicide, as well as perhaps trying. this give us an estimated ratio of 42 persons per every committing suicide. today the level of suicide is lower but still harvesting around 32 person per every , three times higher than the United States and also a noteworthy bit higher than the Scandinavian countries. though, to get back up on the horse and not get all lost in the remarkable history of hungary, the common suicide rates can have a simple explanation (i.e. this is not an explanation, just elaboration on a notion that may be correlated). During Communism almost 100% of people in working age were employed. After the fall of the Soviet Union and the newly found glorified freedom for the hungarian people, one out of ten people with monotonous work got to see themselves being unemployed; one million of hungarian workers lost their jobs. this was also the starting point of hungary s version of an underclass, with poverty, segregation and xenophobic feelings in the reed. this predicament, resulting from the accommodation of the effectiveness of the beloved market economy, is still without doubt present. here we can talk about problems concerning transition from one system to another.

14 14. But couldn t you also argue that moving from a communist system to a neo-liberal system would give the state of hungary some great opportunities, since they get to start carte blanche? In theory the answer is yes, but in practice the answer is no. In theory the hungarian political system emerged from nothing, a state of tabula rasa, and could therefore assume the kind of form and colour it wanted in respect to the formation of the political framework. If that is true that could have meant that the post-communist countries in eastern Europe could have been pioneers in politics, political science and governmental policies and implementation in general as well as for the construction of political parties specifically, a possibility for the replacement of the relatively normal classifications of parties on the right-left scale. Instead the hungarian parties became a mix of right-wing economics together with left-wing social healthcare as well as left-wing economics together with austerity measures etc. a potpourri in other words. In retrospect, a blessed mix of policies of m i s c e l l a n e o u s origins designed under intense pressure may not be the best way to e s t a b l i s h a d e m o c r a t i c framework. Instead of an improvement, one may argue there was a decline in how to organize parties. Of course I m not the one to judge and I do not, but the common notion isn t all positive about it, to put it that way. And the flaw in the potentially grand plan of restructuring how politics work was the notion of the Westphalia order from 1648 as well as the idea that the countries started in a carte blanche mode à la John Locke. the reason why no attempts were done in improving political philosophy and in general the political framework could be derived from two important elements. the first is that the postcommunist hungary wasn t used to choose their own way of politics which made them just grab and pick what fit their thought from existing ideologies rather than inventing a new ideology or mentality. the second notion was that liberalism was forced upon them, because staying with communism wasn t an option. Of course it should be noted that the first elected government was the former communist party, due to the fact that people knew what they would get and had no clue what the other 200 parties were really offering. In the following elections however, as would become the hallmark of hungarian politics for the next two decades, the two largest parties switched positions from opposition to ruler. this is happening mainly because the parties on the left-right scale give the same promises as well as that both sides manage to fail equally good in delivering their promises. But yet, hungary was now part of the liberal world with market economy and everything attached to it. And that is why one could say that the bumpy road for hungarian politics to get a final form is still ongoing and is characterized by political instability and a big question mark in relation to what will happen. to understand hungary one s memory of history must be quite good, because the general hungarian sees the Austro-hungarian Empire, that lasted between 1867 and 1918, as the greatest period of time the country ever has had and often b e c o m e s nostalgic about the former glory of hungary. Austro-hungary included the modern-day states of Austria, hungary, Croatia, the Czech republic, Bosnia and herzegovina as well as parts of Ukraine, Slovakia, Slovenia, Italy, Montenegro, Poland, romania and Serbia. the Empire was a dual monarchy and had two capitals, Vienna and Buda, the latter became Budapest in 1870 but was first called Pestbuda. to state it shortly: the Austro-hungarian Empire was a great power in Europe in the late 19th century and now contemporary hungarians look at that period as a glory period since they lost a lot of territory after the two world wars and I assume they enjoyed being a important power instead of a small state with transition problems. In hungary in general, as well as in Europe in common, somehow the people don t really trust their politicians. the difference between hungary and the rest of Europe is that it is in this country that the distrust is greatest towards the policy makers and I can give you an example of why:

15 15. In September 2006 an audio tape containing the voice of prime minister Ferenc Gyurcsány were released and what was said was quiet impeccable/exquisite/fascinating you name it. There is not much choice. There is not, because we have screwed up. Not a little but a lot. No country in Europe has screwed up as much as we have. It can be explained. We have obviously lied throughout the past 18 to 24 months. It was perfectly clear that what we were saying was not true. [ ] You cannot mention any significant government measures that we can be proud of, apart from the fact that in the end we managed to get governance out of the shit. Nothing. If we have to give an account to the country of what we have done in four years, what are we going to say? Naturally, the government's work is not constructed nicely, calmly or scrupulously. No. No. It is being prepared at a mad break-neck speed because we could not do it for a while in case it came to light, and now we have to do it so desperately that we No country in Europe has screwed up as much as we have. are almost at the breaking point. And then we end up falling over because we cannot keep up the pace. This is the situation. In the meantime, we still have to come to an agreement with the free democrats because we still have ministerial problems you know prime minister Ferenc Gyurcsány on a closed meeting for his party. For some reason some people didn t like that te ruling party on a secret meeting admitted that they had lied in order to stay in power, which by the way was the first ever re-election of a sitting government in hungary. the hungarian constitution does not have a vote of no confidence implemented, so the prime minister just continued to run the country for quite a long time to the next election, this despite major protests against the regime in power. After this speech nothing changed. On the other hand the party didn t get many votes the next election. Daniel Tell

16 16. Nolltolerans mot graffiti ifrågasätter bilden av Sverige Under två dagar i augusti, för andra året i rad, anordnade Riksteatern i Stockholm graffitkonventet Art of the streets. På konventet hölls det föredrag, debatter och workshops om graffiti och gatukonst. Dessutom fanns det möjlighet för vem som helst att måla med sprayburkar på uppsatta spånskivor. Sammanlagt besökte ungefär människor tillställningen, nästan mer än dubbelt så många som året innan. Precis som riksteatern hade gjort förra året gav man ett antal välrenommerade graffitimålare i uppdrag att göra affischer som skulle sättas upp på Stockholms stads kulturtavlor för att marknadsföra eventet. tavlorna, som sitter placerade 3 meter över marken på runt 1000 lyktstolpar runt om i staden används frekvent av olika kulturgrupper för att annonsera om utställningar och evenemang. Men en så en dag dök det upp ett mail från Stockholm stad hos riksteatern där det stod att man inte tillät att affischerna fick sättas upp på grund av dess graffitiliknande motiv upprättade Stockholm en anti-klotterpolicy för att komma till bukt med den illegala graffitin. I policyn ingår en nio punkter där det bland annat fastslås att allt olagligt klotter skall saneras inom 24 timmar, att skolpersonal och fältassistenter ska utbildas för att bli mer medvetna om graffitikulturen. I den sista punkten står det Staden ska aktivt motarbeta verksamheter och evenemang som har någonting som helst att göra med, eller kan väcka intresse för, någon aktivitet som har minsta koppling till sprejfärg eller liknande. Det var just den sista punkten i klotterpolicyn som legitimerade Stockholms stads beslut att inte tillåta affischerna att komma upp, eftersom Art of the streets tydligt var ett evenemang som kunde väcka intresse och hade starka kopplingar för färgspray, och att staden därmed inte skulle kunna stödja detta projekt. På bloggar blev reaktionen stark och det skrevs mängder med inlägg om statlig censur trädde en ny lag i kraft som tillät polisen att kroppsvisitera misstänkta klottrare och beslagta eventuell färg i syftet att minska skadegörelsen. Lagförslaget möttes inte av särskilt häftiga debatter, trots att det i regeringsformens andra kapitel står att varje medborgare gentemot det allmänna skyddas mot kroppsvisitation. Dock betonade man i lagen att kläder och personer som kommer direkt ur en färgaffär inte i sig var fog nog utan situationen och miljön skulle vara det avgörande för beslut om visitation. Dessvärre visade sig lagen i praktiken inte efterlevas. Direkt efter införandet började polisen systematiskt ställa sig utanför färgaffären highlights i Stockholm och kroppsvisitera kunder. I de fallen där sprayburkar påträffades blev de beslagtagna. En dag blev ägaren till butiken själv visiterad och fick sin färg beslagen tagen. han valde att anmäla händelsen till polisen. Åklagaren lade ner fallet, men beslutet överklagades och hamnade på Justitiekanslerns (JK) bord. JK var dock av en annan åsikt och menade att polisen hade gjort fel. Efter utlåtandet började highlights hjälpa sina kunder att anmäla de visitationerna som skett utanför deras affär. Efter JKs remissvar förklarade åklagaren polisens arbetsmetoder för ogiltiga. Samtidigt höjs allt fler röster för en ändring mot nolltolleransen. Socialdemokraterna i Stockholm har i eftersvallningarna av Art of the streets gått ut och sagt att de inte ställer upp på nolltolleransens metoder längre och vill sätta upp offentliga atteljer. Finland, som länge var ett av de länderna som hårdast var för nolltolleransen har idag ändrat inställning och kallar den gamla politiken för ett misslyckande. Men vad är då historien bakom nolltoleransen? Och vad står egentligen politiken för? Jacob Kimvall är doktorand på Stockholms Universitet i konstvetenskap. han är en av de största kritikerna i Sverige till nolltoleransen och skriver just nu på en pamflett som han ska släppa i november om graffitimotståndet. Enligt Jacob är dagen nolltolerans frukten av en politik som började redan mitten på 90 talet där en mängd olika orsaker har lett till dagens kalla klimat. Allting startade egentligen med att Länsstyrelsen i Stockholm skapade en kampanj runt -95 som hette Operation trygghet. Det var en kampanj som syftade till att skapa större trygghet och faktorer som de ansåg skapade För vidare läsning:

17 17. otrygghet var graffiti och våld. Samtidigt startade liknande kampanjer runt i Oslo och helsingfors. Innan dess hade väldigt få människor sett graffiti som något otryggt, utan det var något som inpräntades i människors medvetna under de här åren. SL (Storstockholms Lokaltrafik) tröttnade allt mer på klottret och framförallt trygghetschefen Kjell hultman började nu gå ut i media där han hävdade att klottrarna rökte heroin för att hålla sig vakna om nätterna. Samtidigt började gratistidningen Metro delas ut i tunnelbanan. Metro var i början väldigt måna om att vara SL till lags för att få fortsätta dela ut tidningen. Detta ledde till att Metro dagligen under 90 talet hade en sida om klotter där man direkt förmedlade SLs budskap. Bättre propaganda plattform går inte att få. Samtidigt tog många andra journalister inte seriöst på det som skrevs i Metro och budskapet nådde fram ostört. Nolltoleransen beror till stor del av ett publicistiskt misslyckande, journalisterna har inte gjort sitt jobb. Under 90-talet ändrades den offentliga ekonomiska strukturen allt mer. Från att kommunerna själva hade utfört sanering av klotter lade man nu istället ut det på entreprenad. Enligt Jacob Kimvall är detta den främsta anledningen till varför nolltolleransen består än idag. Nu började kommunerna och SL anlita privata sanerings- och väktarbolag. Plötsligt växte en helt ny industri fram och de hade allt att tjäna på att graffitin förblev marginaliserad. Dessvärre var den nya framväxta branschen smutsigare än vad de flesta kunde ha anat. SL chefen Kjell hultman som spritt myten om den kriminelle graffitimålaren blev 2002 avskedad och blev dömd på grund av mutbrott. Anledningen var att han spritt hemliga uppgifter till väktarbolaget Falck Security. I samband med att muthärvan framkom det också att Falck hade arbetat civilklätt och fört ett register över misstänkta klottrare, något som de inte hade tillstånd till. Under hultmans år på SL steg kostnaden från cirka 25 miljoner kronor per år för saneringen till 150 miljoner. Enligt Jacob Kimvall var hultman var en strålande lobbyist, men mindre bra på att förvalta skattepengar. Jag har inget som helst bekymmer med att SL inte vill ha vandaliserad egendom, men det de inte har rätt att göra är att sprida en felaktig bild av ungdomar för att gagna sina egna intressen. Det är ytterst allvarligt att myndigheter går såhär långt i jakten på en viss uttrycksform. Efter jurister tagit sig an fallet tvingade Stockholm att öppna utställningen igen. Samtidigt försökte Stockholm Stad tillsammans med polisen att vräka affärer inriktade på graffiti. Innan var det ett bekymmer att graffitimålarna snodde sin färg, nu när de plötsligt började köpa den så var inte det okej heller. För mig så är det samma retorik som har förts kring invandringen; först snodde de våra jobb och nu lever de på bidrag. Jag tycker det visar att politikerna är så desperata att få bort graffitin så de snavar på sina egna argument. Bilden av att kommuner bestämmer över vilken konst som ska få visas och att myndigheter försöker stänga ner affärer i ett land med yttrandefrihet och markandsekonomi kan för oss i Sverige kännas främmande. hur kan det då egentligen förekomma i ett öppet land som Sverige att polisen försöker detaljstyra näringsidkares sortiment och att kommuner inte tillåter utställningar med en viss estetik? Det är ytterst allvarligt att myndigheter går såhär långt i jakten på en viss uttrycksform. Såhär i efterhand framstår det för mig mer och mer som att nolltolleransen är en prstrategi som har fått sitt egna lilla liv och som ingen riktigt kan hantera. Nolltoleransen vill förstå sig själv som det sunda förnuftet, men jag tror inte ens att politikerna själva kan försvara det dem håller på med. Nolltoleransen i sig är så populistisk och så frånvänd verkligheten att den aldrig kan lyckas. Faktum är att när politikerna pratar om att hårdare krafttag mot klotter så går de egentligen bara saneringsbolagens ärende. Jacob själv tror att nolltolleransen någon gång kommer att försvinna, men inte inom överskådlig framtid. Jag skulle vilja att någon gjorde en ordentlig utredning för att kartlägga vad som egentligen skett. Jag tror vi skulle kunna lära oss mycket på det, framför allt hur lobbyindustrin verkar i Sverige men även hur offentliga upphandlingar ska gå till i fortsättningen. Art of the streets har just nu en mobil utställning som åker runt i landet under hösten. highlights kunder blir fortfarande visiterade och får sin sprayfärg beslagtagen, men inte längre i direkt anslutning till affären och mycket färre i antal. Samma år som Kjell hultman blev avskedad stängde det dåvarande kulturborgarrådet i Stockholm Birgitta rydell (FP) ner utställning Sthlm Underground just för att graffiti visades. Erik Hellqvist

18 18. Drömmen om ett enat Korea Nordkoreas kärnvapenprogram och aggressioner mot Sydkorea har drivit upp ängsligheten i Ostasien. Samtidigt tycks Nordkorea ha blivit mindre instabilt än tidigare inför ett oundvikligt maktskifte. Men hur ser möjligheterna egentligen ut för ett koreanskt återförenande? Både Nord- och Sydkorea betraktar ett återförenande som oundvikligt men deras föreställningar om hur det skulle te sig skiljer avsevärt. Nordkorea har väntat på en proletär revolution i syd sedan Koreakriget och Sydkorea har väntat på en kollaps av staten i nord sedan deras ekonomi bröt samman på 1990-talet. Så vad har förändrats? En revolution i syd är det nog få som tror på ens i Nordkorea och det är inget nytt att förhållandena är hårda i norr. Det mest uppmärksammade den senaste tiden har varit de förmodade förberedelserna för maktskifte i Nordkorea. Kim Jong Ils yngsta son Kim Jong-un har successivt lyfts in i den politiska propagandan samtidigt som han tagit emot prestigefyllda titlar. Detta har förmått analytiker världen över att betrakta honom som den mest sannolika kandidaten att efterträda sin svårt sjuka far. Men vem är egentligen Kim Jong-un? Frågan är svårbesvarad och informationen om honom är knapp. Det finns uppgifter om att han under falsk identitet studerade i Schweiz under några år vilket skapat en föreställning om att han kan vara reformvänlig men det tycks vara en felaktig förhoppning. Kim Jong-un verkar snarare vara en stark förespråkare för den så kallade Jucheidéen, det vill säga en stark militärmakt och oberoende av omvärlden. Däremot är inte sagt att maktskiftet saknar betydelse. Kim Jong-Il har haft en betydande popularitet som han till stor del ärvt ifrån sin fader. Kim Jong-un är däremot helt okänd. Det är med stor försiktighet som han lyfts in i propagandan och än så länge är han bara en bakgrundsfigur. Frågan är då om Kim Jong-un kan vinna tillräcklig popularitet och etableras som ledare innan hans far dör. Den andra stora utvecklingen är Kinas vacklande i sitt tidigare nästintill villkorslösa stöd till Nordkorea. Efter uppgifter i en Wikileaksrapport kom en semiofficiell bekräftelse av ett stöd för en fredlig återförening där Nordkorea integreras i den Sydkoreanska staten. Detta med betoning på fredlig, det Kina vill undvika är en plötslig kollaps i Nordkorea som skulle drabba den Kinesiska sidan av gränsen med flyktingströmmar och oroligheter. De eventuella förutsättningarna för att regimen i Nordkorea skulle falla är onekligen svåröverskådliga. Nordkorea är världens mest slutna land och bristen på insyn gör det svårt att bedöma vart utvecklingen går, för att inte ens tala om vem det egentligen är som fattar besluten. Men som historien visat inte minst i år så kan det gå fort när utvecklingen väl sätts i rörelse. Därför kan det vara intressant att reflektera över hur en återförening skulle bli. Det är lätt att spekulera men svårt att faktiskt bedöma hur en återförening skulle gå till eller vad den skulle kosta. Den tyska återföreningen kan tyckas vara en självklar parallell men de skillnader som finns är värda att påpeka. Nordkoreas BNP per Capita är ungefär en sjuttondel av BNP-per Capita i syd medan DDr:s BNP per Capita var ungefär en tredjedel av Västtysklands. Samtidigt var det bara en femtedel av tyskarna som bodde i DDr medan en tredjedel av koreanerna bor i Nordkorea. Det är också värt att betona att tysklands enande var fredligt vilket inte nödvändigtvis blir fallet i Korea. Även om en återförening skulle ske fredligt så skulle den ekonomiska skillnaden vara enorm, tysklands hastiga utjämningsmodell skulle således bli ytterst kostsam varvid det vore naturligt om ambitionerna i Korea är lägre. Beroende på graden av utjämning och hur man räknar så hamnar slutnotan mellan motsvarande 400 och miljarder kronor. Det är onekligen en stor spridning och då gäller detta under goda förhållanden. Om återföreningen skulle ske genom krig eller om den skulle kantas av konflikter finns det egentligen ingen bortre gräns för hur mycket det kan kosta. Det är stora summor det rör sig om och även om Sydkorea har en god ekonomi så skulle det bli svårt att tackla kostnaderna. Sedan en tid tillbaka har det därför förts en debatt om att redan nu driva in en speciell återföreningsskatt för att förbereda sig inför de framtida kostnaderna. De pengar som skatten driver in kommer självklart inte att vara nog men tillsammans med stöd ifrån världssamfundet finns det ingen anledning att misstro möjligheten av en välfungerande återförening. Som avslutning bör det poängteras att Nordkorea med sin välutbildade befolkning och sina outnyttjade naturresurser besitter en stor potential och att tillväxten i en enad Koreansk republik därför bör bli mycket god. Olof Elfwering

19 19. Läs även vår webbtidning: panorama.lupef.se Panorama......är den breda studenttidningen. Vi vill ge en röst åt alla möjliga åsikter oavsett politisk läggning, och vi räds inget ämne inom politik, ekonomi eller studentliv. Fokus i tidningarna är någorlunda förskjutet mot inrikespolitik medan det på webben är helt öppet. Vår målsättning är att leverera en högklassig tidning två gånger per termin parallellt med artikelpubliceringar på webben varannan vecka. Våra medarbetare ska få skriva om det de är intresserade av och få utvecklas oavsett vilket intresseområde de har: journalistiskt arbete, textförfattande, redigering, layout eller foto. Vi är också en informationskanal till LUPEF:s medlemmar genom att rapportera från föreningens aktiviteter, och vi samarbetar nära med föreningens övriga utskott. Panorama är en politiskt och religiöst obunden tidning och alla åsikter är skribenternas egna. LUPEF......är Lunds universitets Politiska och Ekonomiska Förening, en politiskt och religiöst obunden förening. LUPEF är ideell och riktar sig till alla studenter med ett intresse av politik, ekonomi och samhällsdebatt. Föreningen agerar som ett kontaktnät för studenter vid Pol. Kand.-programmet såväl som till de som studerar exempelvis statsvetenskap och nationalekonomi. Föreningens syfte är att bevaka studenternas intressen samt att stimulera till politisk och ekonomisk debatt vid Lunds universitet. Redaktionen: Fredrik Sundqvist tim Isaksson Jonathan Jelves Olof Elfwering Natalie rydberg Malin hallman Malin Ekeroos Agnes Walton Josefine rutgerson Edvard De Fine Licht Anna Åberg Martin Pehrsson Daniel tell Veronica Moitus Xanthopoulos rebecka Kjellström Erik hellqvist Layout: Olof Elfwering Fredrik Sundqvist Veronica Moitus Xanthopoulos

20 Samhällsvetarkåren Vid Lunds Universitet Think you know Kåren? The Social science student union is undergoing major renovations, both internally and externally. Maybe you know we prioritize and strive for better student service, but did you know - that the Union house has been renovated for better project work - that we are upgrading our theology - that we are working towards better collaboration with program associations in the social science faculty - that our full time presidents are two Swedes and two Americans - that we have created new faculty-wide social events to bring our students closer together - To find out more visit our homepage or visit Samvetet