en tidning från ssi statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt [nr

Transkript

1 en tidning från ssi statens strålskyddsinstitut Strålskyddsnytt [nr , årgång 24] [tillgänglig i sin helhet via Foto: Försvarsmakten En Lansen från Såtenäs testar mätrustningen, sex tuber under vingarna, vid en flygning över Östersjön J32 Lansen åter i strålskyddstjänst innehåll 3-4/2006 Ledare: SSI och miljöprövningen av kärnkraftverk _ 2 Fler dör av melanom än i trafikolyckor 5 Alara Workshop 8 Solbarnboken framgångsrik 9 Sveriges andra rapport enligt avfallskonventionen _ 10 OKG AB har fått tillstånd enligt miljöbalken 14 UV-forskning på halländsk strand 16 Nytt från ICRP 17 Stråldoser till flygbesättningar 18 Nytt om solarier 22 Nytt från riksmätplatsen 24 Redaktören tackar för sig 24 Den omtumlande globala händelseutvecklingen efter millennieskiftet har lett till en omfattade omdaning av SSI:s beredskapsverksamhet. Mycket resurser har satsats på ny teknik för att ta itu med strålningsincidenter av alla slag. Men även veteraner kan komma till nytta. SSI och Flygvapnet har återupplivat ett mätsystem från 1960-talet för att mäta radioaktivitet i stratosfären. Svenska luftmätningars blygsamma start 1945 sprängde USA den första atombomben. Nästa kärnvapenmakt blev Sovjetunionen talet blev en tid när dessa två länder många gånger om året provsprängde atom- och vätebomber i atmosfären. Vindarna på hög höjd ofta förde mätbara mängder utsprängt stoft hit, oavsett var i världen proven hade utförts. I juni 1950 upprättade Rolf Sievert vid Radiofysiska institutionen (SSI:s föregångare) de första svenska markbaserade mätstationerna som bland annat registrerade naturlig gammastrålning. Försvarets forskningsanstalt (FOA, numera FOI) följde snart efter med egna anläggningar som bland annat studerade betastrålning. Stationerna noterade Forts. på sid 3

2 Lars-Erik Holm SSI:s generaldirektör utgivare statens strålskyddsinstitut ansvarig utgivare ulrika lyth redaktör anders blixt grafisk form anders blixt redaktion jan-erik grindborg, wolfram leitz, leif moberg, lars-erik paulsson, ann-louis söderman upplaga 2700/4 nr per år adress statens strålskyddsinstitut informationsstaben stockholm tel / fax hemsida issn Författarna svarar själva för innehållet i sina artiklar. Materialet får användas fritt om källan uppges. För illustrationer och fotografier krävs tillstånd av SSI eller upphovsrättsinnehavaren. Foto: SSI Info, BA SSI och miljöprövningen av kärnkraftverk All miljöfarlig verksamhet måste tillståndsprövas enligt miljöbalken. För olika kärntekniska verksamheter pågår sedan några år sådana prövningar i miljödomstolarna. SSI är som expertmyndighet involverad som remissinstans och vid domstolarnas huvudförhandlingar. Miljöbalken kom 1999 och erfarenheterna av miljöprövningarna för kärnteknisk verksamhet är ännu begränsade. Detta har ställt särskilda krav på alla inblandade. Huvudförhandlingar för verksamheterna vid Ringhals och Oskarshamns kärnkraftverk har genomförts och dom har meddelats av domstolarna i Vänersborg respektive Växjö. Båda prövade om de utsläppsbegränsande systemen uppfyller kraven på bästa möjliga teknik (BAT), en avgörande fråga för SSI:s bedömning av tillståndsansökningarna. Detta gäller särskilt utsläppen efter planerade effekthöjningar. BAT är central i miljöbalken och ett viktigt krav i SSI:s föreskrifter om begränsning av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar. Tidigare har SSI baserat kraven på utsläppsbegränsning enbart på skydd av människan genom begränsning av individ och kollektivdoser (ALARA). BAT infördes för några år sedan våra föreskrifter, vilket till en del flyttade fokus mot att minska utsläppen till miljön redan vid källan. Orsaken till att SSI driver frågan om en minskning av utsläppen från de svenska kärnkraft verken är att dessa i internationell jämförelse fortfarande är relativt höga. Däremot är stråldosen till de kringboende som får högst dos endast omkring en hundradel av gränsvärdet på 0,1 msv per år. Det beror på verkens placering och utspädningen av radioaktiva ämnen i miljön innan de når människan. Även om BAT finns i SSI:s regelsystem är den praktiska erfarenheten av detta hjälpmedel för att begränsa utsläppen av radioaktiva ämnen relativt begränsad. Miljöprövningarna har bidragit till att tydliggöra hur BAT kan användas för att reducera utsläppen. Villkor för utsläppsbegränsningar och tidplaner för dessa finns nu inskrivna i miljödomarna för såväl Ringhals som Oskarhamn. SSI kommer att följa upp dessa villkor inom ramen för gällande SSI-föreskrifter. I en tredje miljödom beträffande Barsebäck har miljödomstolen Växjö valt att gå på den av SSI förfäktade linjen att ställa upp en tidsgräns för hur länge servicedriften får pågå. Barsebäck argumenterade för att någon tidsgräns inte skulle ställas upp. Domen innebär att Barsebäck antingen måste ansöka om tillstånd för rivning eller fortsatt servicedrift senast vid utgången av SSI menar att detta leder till en snabbare avveckling av anläggningen. 2 Strålskyddsnytt 3-4/2006

3 Forts. från sid 1 Foto: Jonas Lindgren, SSI Provstoppsverifiering från trädde det partiella provstoppsavtalet i kraft, vilket bland annat förbjöd kärnvapenprovsprängningar i atmosfären. Vid denna tid skrinlades också de svenska planerna på inhemska kärnvapen för gott. Då trädde Utrikesdepartementet in som delfinansiär av luftprovtagningarna och av de seismiska mätningarna i Uppsala därför att regeringen ville att Sverige på detta sätt skulle bidra till verifieringen av avtalets regler. Det sista kärnvapenprovet i atmosfären genomfördes i Kina 1980; därefter har alla sådana utförts under jord. Därför ansåg de ansvariga i Sverige i mitten av 1980-talet att luftprovtagningar inte längre behövdes som verifieringsinstrument. Detta var ett av skälen till systemet togs ur bruk snart förhöjda strålningsnivåer i samband med kärnvapenprover i USA och Sovjetunionen. Mätningarna var så precisa att de svenska forskarna redan efter några år kunde dra en del träffsäkra slutsatser om hur de amerikanska kärnvapnen var konstruerade. Tuber på tunnor och lansar FOA och svenska flygvapnet började 1956 ta luftprover på hög höjd (12-14 km) i syfte att spåra partiklar från kärnvapenprov. Ett syfte var lära sig mer om kärnvapen. Sverige drev ju fram till 1959 ett eget utvecklingsprogram för atombomber. Det var praktiskt att utöka sina kunskaper genom att studera andra länders provsprängningar på alla upptänkliga sätt. Själva detonationen observerade man med seismiska instrument i Uppsala. Sedan kunde man förvänta sig att stoft fördes mot Sverige av starka luftströmmar på hög höjd inom några dygn. De isotoper som registrerades i luftproverna kunde avslöja en del om det sprängda vapnets konstruktion. Det svenska systemet för luftprovtagning från flygplan utvecklades av Kay Edvarson m.fl. på FOA. Flottiljen F13 på Malmslätt var huvudbas för verksamheten, även om planen några gånger opererade från flottiljer längre norrut. Inledningsvis använde flygvapnet J29 Tunnan med sex tubformade insamlingskapslar monterade under vingarna. I början kunde De sex provtagningskapslarna på lastpall. man inte öppna eller stänga luftflödet genom kapslarna utan provtagningen skedde under hela flygningen. För att provtagningen skulle bli så representativ som möjligt för högre höjder hade piloten order om att snabbt stiga till den aktuella provtagningshöjden och undvika moln och nederbörd. Luften som strömmade genom kapslarna filtrerades genom glasfiberfilterpapper som hade konstruerats av dåvarande FOA-avdelning 1. Efter flygningen togs pappret ut och fördes till FOA:s laboratorium på Drottning Kristinas väg i Stockholm. Där mättes det med gammaspektrometri med en Hutchinson-Scarrot-analysator. I början av 1960-talet flyttades insamlingssystemet över till J32B Lansen och nya kapslar med elektriskt reglerade ventiler för att öppna och stänga luftflödet togs i bruk. Mätningar under SSI-åren I juli 1978 tog SSI över huvudansvaret för den flygburna provtagningen med FOA och Flygvapnet som samarbetspartners. Lansen-systemet användes för att studera förekomsten av radioaktiva partiklar från de atmosfäriska kärnvapenproven. Under Tjernobylolyckan 1986 gjordes dagliga provtagningar med Lansen under ungefär två veckor för att spåra det radioaktiva molnet över Östersjön. Efter detta lades systemet i malpåse. Under denna tid utrustades planet normalt med sex mätkapslar, varav fyra var avsedda för gammaspektroskopiundersökningarna och två för insamling av partiklar. Standardproceduren var att samla in luft en kilometer under tropopausen och en kilometer Fakta: J32B Lansen Spännvidd: 13 m Längd: 15 m Höjd: 4,6 m Vingarea: 37 m² Tomvikt: 8 ton Max startvikt: 13,5 ton Max last: 2,5 ton Motor: Rolls Royce Avon RM6A Dragkraft: 67,6 kn Maxfart: Mach 0,93 Max flygsträcka: km Högsta flyghöjd: m Lansens första flygning genomfördes den 3 november 1952 och den passerade som första svenska plan ljudvallen den 25 oktober Planet sattes i aktiv tjänst 1956 i attackversionen A32A. Ur denna utvecklades jaktplanet J32B och spaningsplanet S32C. Sammanlagt byggdes 456 Lansen. J32 kvarstod i tjänst till 1997, mot slutet som målbogseraren J32D, eller telekrigplanet J32E. Efter 1997 har två fungerande jakt-lansen baserats vid F7 Såtenäs, främst som veteranplan. Forts. på sid 4 3-4/2006 Strålskyddsnytt 3

4 Forts. från sid 3 över. (Tropopausen är gränsskiktet mellan den lägre troposfären och den högre stratosfären.) Ungefär 250 kg luft genomströmmade kapslarna under en flygning. Deras filter studerades sedan i högeffektiva germaniumdetektorer som kunde spåra aktiviteter på ner till 0,1 mikrobecquerel per kilogram luft för flera isotoper. Foto: Jonas Lindgren, SSI Foto: SSI Info, BA Återstarten inleds Robert Finck, beredskapsutredare hos SSI Provtagningskapslarna på plats under Lansenvingen. Jag fick i hösten 2004 ett telefonsamtal från major Stellan Andersson på F7 i Såtenäs som sa att han var pilot på Lansen och undrade om vi fortfarande var intresserade av luftprovtagning med flygplanet, berättar Robert Finck, som utreder beredskapsfrågor hos SSI. Flygvapnet hade bevarat en jakt-lansen, som kunde utrustas med luftprovtagningskapslar, i flygbart skick. Jag blev först förvånad över att planet fanns kvar eftersom jag visste att systemet togs ur aktiv tjänst i juni Men eftersom jag från min tid på FOA kände till hur systemets användes under 60- och 70-talen för höghöljdsprovtagning av partiklar från kärnvapenproven och själv dirigerat provtagningen med Lansen 1986 under Tjernobylolyckan så blev jag positivt överraskad. Jag lovade att vi skulle undersöka möjligheterna för en fortsatt användning av systemet. Lansensystemet skulle framför allt förbättra beredskapen för tidig analys av radioaktivt stoft från kärnvapenexplosioner, men också ge möjlighet för tidig provtagning över havet av drivande radioaktiva moln från eventuella kärnkraftolyckor i utlandet.skaraborgs flygflottilj F7 i Såtenäs har på SSI:s uppdrag utrett möjligheterna att hålla systemet i fortsatt drift. I december 2004 gjordes testflygningar med provtagningskapslarna och de fungerade bra. Utredningen visade att systemet kan tas i drift så snart SSI önskar. Hemmabasen är idag Såtenäs, men det finns också utrustning för markservice på Malmen i Linköping och på flygplatserna i Halmstad och Ronneby. En möjlighet finns också att använda flottiljen F21 i Luleå eller Vidsel. SSI har skrivit brev till ÖB för att få en överenskommelse om att utnyttja systemet Försvarsmakten har ställt sig positiva till idén och ett underlag till uppdrag åt F7 är nu under utarbetande. Systemet utvecklades ursprungligen av dåvarande FOA (numera FOI), men FOI har inte längre något ansvar för systemet, säger Robert Finck. Däremot har FOI kompetens och resurser för mätning av luftfiltren från provtagningssystemet. De gammaspektrometriska mätningarna kan göras på samma sätt som på 1980-talet. Däremot behöver andra analysmetoder som fungerade på 60- och 70-talet»återuppväckas«. Det gäller till exempel analys av partikelstorlekar, vilket kan innebära en hel del utvecklingsarbete. Detta är ett av beredskapens problem. När en mätmetod inte längre används i forskningen eller omgivningsövervakningen så glöms metoden lätt bort och de som använde den finns kanske inte längre kvar. Då kan det ta tid att få igång metoden igen. SSI vill framför allt upprätthålla en beredskap för att kunna upptäcka och analysera radioaktivt stoft på hög höjd som kan driva in över Sverige och ge nedfall här om det värsta skulle hända att en eller flera kärnladdningsexplosioner sker på norra halvklotet. Om det radioaktiva stoftet når hög höjd, vilket inträffar om explosionsstyrkan är kraftig, så kan Sverige skaffa sig egen oberoende information om ett förestående nedfall och få chans till förvarning. Det här systemet kan hållas i drift i många år, avslutar Robert Finck. Flygvapnet har bestämt att ett fåtal gamla flygplan ska bevaras i flygdugligt skick för att dessa ska kunna visas upp på flygdagar eller i andra sammanhang där det anses lämpligt. Någon»sista förbrukningsdag«är inte angiven. Flygplanen kommer förmodligen att hållas igång så länge det finns en finansiering. Att flytta provtagningssystemet till Gripen är i dagens ekonomiska läge däremot uteslutet på grund av de mycket höga kostnaderna för testning och flyggodkännade. Anders Blixt Redaktör, SSI 4 Strålskyddsnytt 3-4/2006

5 Fler dör av melanom än i trafikolyckor Det ökande antalet hudcancerfall medför stora kostnader för samhället. Enbart sjukvårdskostnaderna beräknas uppgå till 600 Mkr årligen. Basalcellscancer svarar för den största ökningen och för den största andelen av sjukvårdskostnaderna. Antalet nya fall av hudcancer fortsätter att öka. Den avmattning i ökningstakten som tycktes skönjas för ett par år sedan syns inte längre. Den är nu, räknat på den senaste femårsperioden, 4 procent per år för malignt melanom och 4,7 procent per år för annan malign hudcancer, huvudsakligen skiv epitelcancer. Antalet nya fall av malignt melanom uppgick 2004 till och för övrig malign hudcancer till enligt Socialstyrelsens cancerstatistik. Helt nyligen finns det för första gången också officiell statistik för basalcellscancer. Det är en vanlig cancerform, som tidigare inte rapporterats till cancerregistret eftersom den inte sätter dottersvulster, men som på grund av sitt växtsätt ändå kan kräva betydande kirurgiska insatser om den inte behandlas i tid. Antalet nya fall var år 2005 med en ökning på 5 procent från WHO (se notis i detta Strålskyddsnytt) uppskattar att uppemot 90 procent av all hudcancer orsakas av ultraviolett strålning. Även dödstalen fortsätter att stiga men lyckligtvis inte i samma takt som insjuknandet. Senaste statistik är från Antalet dödsfall i maligna hudtumörer uppgick då till 454, med en ökningstakt på 2,5 procent årligen räknat på den senaste femårsperioden. Detta blev redan år 2003 fler än exempelvis de 440 som omkom i vägtrafikolyckor år Utredningar av sjukvårdskostnader för hudcancer i Sverige År 2001 gjorde Stockholm läns landsting (SLL) en hälsoekonomisk bedömning av kostnaderna för hudcancer inom SLL 1. Där beräknades översiktligt landstingets kostnader för all hudcancer. För malignt melanom gjordes detaljerade beräkningar gällande Dessa ligger till grund för de bedömningar som redovisas här. SSI har på rekommendation från sitt vetenskapliga råd för UV-frågor låtit utreda kostnaderna för diagnostik och behandling av basalcellscancer, skivepitelcancer och aktiniska keratoser. De senare är solinducerade hudförändringar som i vissa fall kan övergå i skivepitelcancer. Diagnostik och behandling är i allmänhet likartad med denna eller basalcellscancer. Utredningen har nyligen avslutats och väntas bli slutrapporterad 2 under hösten. Den baseras på detaljerade studier av vårdflöden och kostnader för basalcellscancer vid Östergötlands läns landsting och för skivepitelcancer och aktiniska keratoser i Göteborg. Kostnaderna för de tre diagnoserna förmodas vara likvärdiga och resultatet har extrapolerats till att gälla hela riket. Efter det att beräkningarna gjordes har de officiella siffrorna för antalet basalcellscancerfall blivit kända, vilket medfört mindre korrektioner i föreliggande bedömning. Malignt melanom Sjukvårdskostnaderna för malignt melanom inom SLL beräknades 1 uppgå till 21,9 miljoner kronor (Mkr) En överföring av detta till 2005 ger 166 Mkr gällande hela riket. Omräkningen har därvid baserats på kvoten mellan antalet maligna melanom år 2005 (extrapolerat från ) i riket och antalet år 1999 i Stockholms län. Värdena har dessutom justerats med avseende på förändringar i producentprisindex mellan 2005 och Basalcellscancer I utredningen 2 beräknades antalet fall (tumörer) av basalcellscancer år 2003 till mellan och för riket. Varje patient bedömdes ha två tumörer vilket ger patienter per år. Den officiella statistiken ger patienter för 2004 och för Sjukvårdskostnaderna beräknades till kr per patient 2003 det vill säga totalt 241 Mkr justerat till 2005 års prisnivå. Skivepitelcancer Antalet nya fall av skivepitelcancer uppgick 2004 till Utredningen 2 beräknar sjukvårdskostnaderna till 36 Mkr. En extrapolering till år 2005 ger en uppskattad kostnad på 37 Mkr. Aktiniska keratoser I detta fall saknas officiell statistik. Utredarna 2 har bedömt antal, vårdflöden och kostnader utifrån förhållandena i Göteborgsregionen. De uppskattar antalet utifrån de fall som behandlats vid hudmottagningarna där till årligen i riket. Uppskattningen förmodas vara i underkant. Sjukvårdskostnaderna uppskattas med hänsyn till underskattningen till 150 Mkr. Summering En addition av sjukvårdskostnaderna enligt ovan ger en slutsumma på cirka 600 Mkr för Det är värt att notera att endast en tredjedel av sjukvårdskostnaderna kan hänföras till malignt melanom och skivepitelcancer. De största kostnaderna, omkring 400 Mkr, uppkommer kring de diagnoser som betraktats som minst allvarliga och som därför inte tidigare uppmärksammats i särskilt hög grad. De totala samhällskostnaderna för solinducerad hudcancer ingår inte i ovanstående bedömningar. Om man jämför med vägtrafikolyckorna, en annan beteenderelaterad folkhälsofråga med både dödlighet och sjuklighet i samma storleksordning som solinducerad hudcancer, så uppgår de indirekta samhällskostnaderna för dessa till tiotals miljarder kronor årligen. Skillnader i sjukskrivningar och åldersfördelning bland de drabbade försvårar dock en sådan jämförelse. De totala samhällskostnaderna för solinducerad hudcancer kommer att beräknas i en kommande utredning. Tills den är klar vet vi att enbart sjukvårdskostnaderna uppgår till 600 Mkr årligen. Ett betydande belopp! Lars-Erik Paulsson Myndighetsspecialist, SSI 1) Carlsson L, Eklund L-O, Dal H och Ullén H: Hälsoekonomisk bedömning. Ingående i Solvanor Hudcancer en interventionsplan, Cancerpreventiva enheten, Samhällsmedicin, Stockholms läns landsting ) M Berglind, S Ignatova, L-Å Levin, O Larkö och I Rosdahl: Uppskattning av antal patienter med basalcellscancer, skivepitelcancer och aktinska keratoser i Sverige under 2003 och 2005 samt kostnader för diagnostik och behandling. Rapport till SSI /2006 Strålskyddsnytt 5

6 Gränsöverskridande transporter av radioaktivt avfall Över Sveriges gränser far en mängd transporter varje dygn. Olika varor transporteras med bil, järnväg, båt och flyg. En liten del av den totala transportmängden utgörs av farligt gods, varav radioaktivt avfall utgör en mindre del. Ibland uppkommer behov att forsla både material och avfall mellan olika länder. Då är det viktigt att veta att inte materialet eller avfallet kommer på avvägar. Därför är transporterna reglerade i lag. Reglering av transport av radioaktivt avfall I SSI:s instruktion (SFS 1988:295) sägs att SSI ska övervaka och kontrollera transporter av radioaktivt avfall enligt EG direktiv 92/3/Euratom mellan medlemsstater samt till och från gemenskapen. Detta direktiv 92/3/ Euratom har införts i SSI:s föreskrifter (SSI FS 1995:4) om kontroll vid in- och utförsel av radioaktivt avfall, med ändring av 1 i SSI FS 2004:1. Dessa föreskrifter anger bland annat gränsvärdet för den totala aktivitet, under vilket tillstånd inte behövs för att transportera det radioaktiva avfallet över gränsen. Förutom tillstånd att passera gränsen med en transport av radioaktivt avfall krävs även tillstånd för införsel respektive utförsel och transport av avfallet. Transportören måste även ta hänsyn till övrig transportlagstiftning, som inte regleras av SSI. Det krävs alltså tillstånd för att transportera radioaktivt avfall över gränsen. För att få ett sådant tillstånd måste en ansökan göras till den behöriga myndigheten i ursprungslandet. När myndigheten i ursprungslandet har fått ett godkännande från mottagarlandets och eventuella transitländers myndigheter, utfärdar ursprungslandets myndighet ett transporttillstånd. Ett transporttillstånd kan gälla som längst i tre år och kan omfatta flera deltransporter. Som en bilaga till EG-direktivet för gränsöverskridande transporter finns det en blankettsats som heter Fig. 1: Antal beviljade 92/3-illstånd SSI:s tillsyn av transporterna Figur 1 visar en variation över tid av antal beviljade tillstånd för gränsöverskridande transporter av radioaktivt avfall. Antalet svenska tillstånd för utförsel av behandlat avfall är i snitt en och en halv gång så många som de utländska för införsel. Skillnaden beror i första hand på att i de svenska ansökningarna omfattar Standarddokument för övervakning tillstånden mindre mängder. Det mest av transporter av radioaktivt avfall intressanta ur strålskyddssynpunkt är (direktiv 92/3/Euratom). Det består hur stor andel av den beviljade aktiviteten som har utnyttjats. En jämfö- av fem delar: Ansökan om transporttillstånd relse över utnyttjad aktivitet per år har Godkännande av de behöriga gjorts (fig.2). (Åren saknas myndigheter som konsulteras eftersom inte alla tillstånd från dessa Transporttillstånd år är avslutade. Ett tillstånd kan ju Lista över kollin gälla i tre år.) Bekräftelse av mottagande av avfallet. Medelvärdet i procent av utnyttjad aktivitet per år visar att svenska Detta dokument används för att och utländska tillstånd överensstämmer väl. Enda avvikelsen är 2000 års lättare kunna följa transportströmmarna av radioaktivt avfall mellan utnyttjandegrad för utländsk aktivitet. Den beror på att ett tillstånd har länder. utnyttjats till 100 procent, vilket får Svenska förhållanden stort genomslag på värdet, eftersom I Sverige tas utländskt radioaktivt avfall in för att behandlas, så att voly- enbart fyra värden ingår i medelvärdet. Både svenska och utländska tillstånd har i övrigt utnyttjats till mindre men minskas. Ett sätt att minska volymen är att bränna avfallet till aska. än 10 procent av beviljad aktivitet. En Volymminskning av kontaminerat förklaring till detta är att man»tar metallskrot sker genom smältning, så till«i ansökan, eftersom behovet är att huvuddelen av aktiviteten hamnar svårt att beräkna för en kommande i slaggen, medan den smälta metallen treårsperiod. innehåller en lägre aktivitet än skrotet, kanske så låg att den kan friklassas genom att metallens aktivitet lig- Exempel på olika typer av avfall Ett exempel på radioaktivt avfall som ger under gränsvärdet. har passerat den svenska gränsen är Även om aktiviteten underskrider brandvarnare (rökdetektorer) som de värden som gäller för krav på tillståndet enligt Direktiv 92/3/Euratom skickas till Schweiz för demontering vid införsel av avfall för behandling i Sverige, kan aktiviteten Fig. 2: Utnyttjad aktivitet i procent. Medelvärde per år överskridas vid utförsel. Det beror på att en volymreduktion sker vid behandling av avfallet, vilket leder till en högre koncentration av aktiviteten. 6 Strålskyddsnytt 3-4/2006

7 Fig. 3a-c: Sammanställning över införsel respektive utförsel av radioaktivt avfall för Studsvik under åren och där sedan den radioaktiva delen har skickats tillbaka till Sverige för deponering. Ett annat exempel är det radioaktiva avfall, som skickas till Sverige för behandling från i första hand tyska kärnkraftanläggningar. Volymreducering av driftavfall (t.ex. använda skyddskläder och verktyg) görs genom förbränning. Metalldelar smälts för volymreducering och eventuell friklassning. Den största delen av aktiviteten samlas i slaggen, som sedan återsänds till ägaren. Studsvik Nuclear AB är det svenska företag, som har haft flest tillstånd för gränsöverskridande transporter. Enligt tillståndet för Studsvik ska de i sin årsrapport till SSI rapportera alla in- och utförslar av radioaktivt kärnavfall. Ett exempel på hur avfallsflödet kan se ut visas i figur 3a-c för de senast rapporterade tre åren. Antalet transporter till Studsvik är mer än dubbelt så många som antalet transporter från Studsvik (fig.3a). Skillnaden förklaras med att avfallet får behållas i två år för behandling. Därför sker en förskjutning över tid. Dessutom är behandlingen i sig volymreducerande. Fig. 3b visar att vikten har minskat till en tiondel vid utförsel. Detta beror på att en stor del av den smälta metalllen kan friklassas och därmed inte behöver skickas tillbaka som radioaktivt avfall. Aktiviteten visar också stora variationer mellan in- och utförsel (fig.3c). Medelvärdet för skillnaden mellan ut- och införd aktivitet för de tre åren är 34 procent. Skillnaden beror på att inkommande avfall inte skickas ut samma år och att smält metall kan friklassas. Dessutom inverkar även avklingningen av aktiviteten på värdet. Rapportering av transporterna En gång per år rapporterar SSI om tillstånd för införsel, utförsel eller transitering av radioaktivt kärnavfall till regeringen. Enligt direktiv 92/3/Euratom ska medlemsstaterna rapportera om genomförandet av direktivet till EUkommissionen. Den senaste svenska rapporten till EU inom området gränsöverskridande transporter avser åren Revidering av EU-direktivet En revidering av det aktuella EU-direktivet pågår. Bland annat ska definitionen av radioaktivt avfall harmoniseras mellan olika länder. Därefter påbörjas en revidering av standarddokumentet. Det behövs en hel del förbättringar för att förenkla hanteringen. Det nuvarande standarddokumentet är onödigt komplicerat. Blanketter, som ska användas vid deltransporter, skickas ibland till»fel«myndighet eller inte alls. Eftersom förfarandet är olika vid deltransporter och sista transport, uppstår ofta problem om alla deltransporter inte utnyttjas innan tillståndets sista giltighetsdag uppnås. Miljömålet Säker strålmiljö Syftet med den svenska strålskyddslagstiftningen är att skydda människors hälsa och miljön. Lagstiftningen gäller även radioaktivt avfall. Skyddet ska gälla även om det radioaktiva avfallet transporteras mellan medlemsstater och till och från gemenskapen. Därför har systemet med kontroll av gränsöverskridande transporter införts. Den ansvariga myndigheten godkänner alla transporter. Genom systemet med standarddokument ska avfallsflödet hela tiden gå att följa och kontrollera. Ett annat syfte med lagstiftningen om gränsöverskridande transporter är att kontrollera att varje land tar reda på sitt eget radioaktiva avfall så att inte soporna hamnar i ett annat land och kanske måste deponeras där. I framtiden blir det ännu viktigare att ha det radioaktiva avfallsflödet över gränserna under kontroll, eftersom transporterna ökar. Detta beror på att många kärntekniska anläggningar ska stängas och rivas. Eftersom deponering, slutförvar, av radioaktivt material är kostsamt, är det viktigt att volymen kan minskas genom förbränning. Kontaminerade metaller kan också smältas för volymreducering. En annan aspekt på smältningen är att huvuddelen av aktiviteten hamnar i slaggen. Det innebär att en stor del av den smälta metallen kan friklassas och därefter återanvändas. SSI ansvarar för miljömålet Säker strålmiljö, vilket föreskriver att»människors hälsa och den biologiska mångfalden ska skyddas mot skadliga effekter av strålning i den yttre miljön«. Syftet med kontroll över transport av det radioaktiva avfallet är att veta vart det tar vägen och därigenom kunna se till att skyddet mot skadiga effekter upprätthålls. Arbetet med att kontrollera gränsöverskridande transporter av radioaktivt avfall är alltså en integrerad del av SSI:s miljöarbete. Foto: SSI Info, BA Ann-Marie Lindén Pensionerad strålskyddsinspektör 3-4/2006 Strålskyddsnytt 7

8 Alara Workshop:»Exponering för naturligt radioaktiva ämnen på arbetsplatser«den 9:e workshopen arrangerad av European ALARA Network har hållits i Augsburg, Tyskland. Temat som behandlades var arbetstagares exponering för naturligt radioaktiva ämnen. Programmet handlade om radon på arbetsplatser och verksamheter med NORM (naturally occurring radioactive material). De huvudfrågor som identifierats inför workshopen var hur man ska få ett större engagemang kring strålskyddsfrågor arbetsplatserna och hur man på ett effektivare sätt kan kontrollera strålskyddet och vidta åtgärder. I workshopens presentationer gavs praktiska exempel på hur exponeringen begränsats till arbetstagare. I Bayern har miljö- och strålskyddsmyndigheterna undersökt radonhalterna på vattenverk. Halterna var ofta väldigt höga: 1 miljon Bq/m 3 uppmättes som högst inomhus. De åtgärder som vidtagits för att sänka exponeringen har i många fall lyckats. Man har förbättrat ventilationen, byggt separata kontrollrum samt minskat vistelsetiden i anläggningarna. Torium i svetselektroder TIG-elektroder (används bland annat för svetsning av rostfritt stål) har bedömts som ett betydande arbetsmiljöproblem av strålskyddsmyndigheten i Schweiz. Elektroderna innehåller radioaktivt torium med åtföljande risk för inandning vid svetsning. Under flera år har man därför arbetat för att ersätta TIG-elektroderna med andra produkter genom strategiskt arbete med information om risker och genom att stimulera bruk av likvärdiga produkter. Nu har TIG-elektroderna försvunnit från marknaden. Radon största strålkällan Radon är den största källan till exponering för radioaktivitet på arbets- 1. Alla länder bör ha en långsiktig plan för hur radon på arbetsplatser ska hanteras. Där pekar man ut ansvariga myndigheter, målsättningar och strategier, samt metoder och verktyg för hur radonmätningar och åtgärder ska utföras. Inte minst bör man förklara hur planen ska genomföras! 2. Arbetsgivarna måste informeras om hälsoriskerna med radon så att de förstår varför radon behöver åtgärdas. 3. Strategier för riskkommunikation måste utformas. Dels behövs en plattform där länder kan lära av andra länder, och dels behöver myndigheter och informatörer inom länderna samarbeta för att nå ut med budskapet. 4. Åtgärder mot radon på arbetsplatser ska prioriteras utifrån var exponeringen är högst. Till hjälp föreslås att EU förtydligar titel 7 i BSS-direktivet så att medlemsländerna får en klarare bild av var arbetstagare kan exponeras. Naplatser. De flesta länder reglerar idag radon på arbetsplatser, men det finns brister i kontrollen av efterlevnaden. Några orsaker kan vara arbetsgivaren ignorerar problemet eller inte är motiverad att förbättra situationen. Att informera om riskerna ansågs vara ett viktigt steg på vägen. Ett sätt som tilllämpats i Storbritanninen har varit att jämföra radon med andra cancerframkallande ämnen som arbetare exponeras för: på den listan hamnar radon på andra plats efter asbest. För att nå önskat resultat måste man också samarbeta med myndigheter för andra arbetsmiljörelaterade frågor. NORM-harmonin brister Till skillnad från radon saknas ett harmoniserat angreppssätt i det internationella NORM-arbetet. Det beräknas att närmare arbetare i Europa exponeras för NORM. Under de senaste åren har dock framsteg gjorts genom bland annat rekommendationer från IAEA, nationella insatser samt EU-initiativ som forskningsprojektet SMOPIE (Strategies and Methods for Optimisation of Protection against Internal Exposures of Workers from Industrial Natural Sources). EU kommer att sponsra nätverket NORM som man hoppas ska fungera som en drivkraft i framtiden. NORM är ett spretigt område och det är inte nödvändigt att försöka reglera alla NORM-verksamheter. Gränsvärdet 1 msv/år som exponeringsgräns för när verksamheten bör regleras verkar rimligt och används på många håll. I vissa undersökningar har man sett att man bör använda realistiska dosbedömningar baseradet på aktuella mätningar. I många NORM-industrier saknas kunskap om strålskydd. Det är inte heller alltid en nödvändighet eftersom många skyddsåtgärder för arbetsmiljön är indirekt strålskyddande, till exempel regler för ventilation och damm. Det är därför viktigt att övervakning och kontroll av radioaktiva ämnen följer vad som finns för andra ämnen i arbetsmiljön. Det kvarstår många frågetecken om NORM, bland annat stora osäkerheter i dosuppskattningen för olika typer av exponeringar. En av SMOPIE:s slutsatser var också att mätutrustning för andra ämnen i luften inte alltid är anpassad för radionuklider och att man därmed behöver bättre mätmetoder. I hanteringen av NORM är en viktig bit hur restprodukter kan användas. NORM-verksamheter ger i många fall upphov till stora mängder avfall och man måste ta ställning till huruvida det kan återanvändas eller måste föras ut ur kretsloppet. Workshopens rekommendationer En stor del av programmet ägnades åt grupparbeten kring reglering och optimering av arbetarskyddet, praktiska lösningar för minskad exponering från radon och NORM, samt hur detta ska kommuniceras till arbetsgivare, arbetstagare och myndigheter. Arbetet kunde senare sammanställas till åtta rekommendationer. 8 Strålskyddsnytt 3-4/2006

9 tionellt bör myndigheter hitta metoder för hur man prioriterar vilka arbetsplatser som ska undersökas och på vilket sätt. 5. Byggregler som tar hänsyn till radon ska användas när man bygger hus med arbetsplatser. Det här är ett kostnadseffektivt sätt att förebygga höga radonhalter. 6. För att reglera NORM-verksamheter bör redan existerande reglering för andra ämnen i arbetsmiljön användas så långt som möjligt. 7. Rekommendationer från SMOPIE gällande ICRP:s doskoefficienter för naturligt förekommande ämnen upprepas. Vid tillämpning bör hänsyn tas för bland annat hur de radioaktiva ämnena är fästa till andra partiklar vid intag. Tillverkare av mätutrustning för luftprover bör uppmärksammas på de krav som ställs vid provtagning av radioaktiva ämnen. 8. Mer vägledning till NORM-verksamheter behövs utöver IAEA:s rapporter och SMOPIE. Man behöver undersöka hur kunskap om aktivitetskoncentrationer i material kan fungera som indikation för om åtgärder eller kontroller behövs på en arbetsplats utifrån bearbetningsprocesser och erfarenheter. Utbildning och informationsmaterial bör tas fram till dem som arbetar inom NORM-verksamheter. I Sverige saknas dessbättre många av verksamheterna med stora NORMproblem. Fosfatindustri med stora volymer restprodukter finns inte längre, inte heller utvinning av olja eller gas. De verksamheter som identifierats och i första hand behöver åtgärdas land handlar om flödet av restprodukter eller avfall med förhöjda halter av naturligt radioaktiva ämnen, främst filtermassor från rening av dricksvatten samt deponering av torvaska. Kartläggning och undersökning av exponeringen från naturligt förekommande ämnen på olika arbetsplatser håller på att sammanställas och presenteras i början av Ann-Louis Söderman & Lars Mjönes Utredare resp. verksamhetsansvarig, SSI Solbarnboken framgångsrik Sommar och sol är underbart och inte minst den här sommaren då vi har kunnat njuta av värme och sol i hela Sverige. SSI har dock blandade känslor när det gäller vårt förhållande till solen och dess UV-strålar. Våra solvanor gör att vi i allt högre grad drabbas av hudcancer i Sverige och trenden verkar svår att bryta. För att kunna ändra sina solvanor måste människor ha kunskaper om riskerna och hur man kan skydda sig. I arbetet med att bryta hudcancertrenden prioriterar SSI barn och vuxna runt barn. Det finns många skäl till att fokusera på barn: det är känt att bränner man sig många gånger som barn ökar risken för att utveckla malignt melanom som vuxen, barn har känsligare hud än vuxna och barn är också ute under stor del av sin tid vilket gör att av den totala livsdosen av UV-strålning får man en stor del just under barndomen. Vi tror också att det är lättare att skaffa sig bra vanor som barn än att bryta dåliga som vuxen. I år har SSI satsat stort på att nå barn direkt och att få ut information i media. Därför har vi i samarbete med barnboksförfattaren Pernilla Stalfelt tagit fram barnboken En bok om solen. I den kan man läsa om fakta kring solen och UV-strålning, fördelar och risker och den ger bra tips på hur man kan skydda sig från de skadliga UV-strålarna. Boken trycktes i första upplagan i exemplar varav skickades ut gratis till alla förskolor i Sverige. Ett barnboksförlag har rekvirerat exemeplar från SSI för att göra det möjligt för privatpersoner att få tag på boken. Förskolorna har haft möjlighet att beställa fem böcker extra per skola vilket slog väldigt väl ut; i dagsläget finns ca 300 böcker kvar. De signaler SSI har fått är att satsningen på boken är helt rätt. Barnen tar till sig budskapet och man pratar om vad Solbäbisen av Pernilla Stalfelt som är bra och mindre bra sätt att bete sig på med föräldrar och personal på förskolorna. Intresset från media har varit stort under sommarmånaderna. Det fina vädret har säkert bidragit till att sätta fokus på frågan men SSI har genom aktivt massmediearbete för att intressera journalister för frågan fått stort genomslag. Vi har också satsat på att ta fram bra och anpassat material för pressen och att jobba med timing för att få ut information till allmänheten. Den största spridningen står dagspressen för när det gäller artiklar om sol, UV-strålning och hudcancer, 84 procent av artiklarna hittills i år med en spridning på över 11 miljoner. Den totala spridningen av artiklar är över 13 miljoner vilket är mycket bra. Intressant är att notera att frågan har varit hett stoff även hos populärpress som har skönhet, mode och hälsa som huvudsakliga områden. Där har SSI möjlighet att nå grupper som vi annars har svårt att påverka, dvs ungdomar. Av det totala antalet artiklar som har skrivits i år om solen, UV-strålning och hudcancer har fakta och intervjuer av medarbetare från SSI använts i knappt hälften. SSI står därmed som största enskilda sändare av budskapet i media. SSI har också medverkat i TV, bland annat för att presentera satsningen med barnboken. Som förstärkning till mediasatsningen har hemsidan haft information om frågorna parallellt. Samstämmigheten i budskapet om sol och hudcancer har varit mycket bra: alla sändare i frågan framför samma risker och möjligheter att skydda sig. För SSI har våren och sommaren varit intensiv ur informationssynpunkt, men det ser vi mycket positivt på och hoppas kunna upprepa det nästa år i ännu större skala. Hélène Asp Utredare, SSI 3-4/2006 Strålskyddsnytt 9

10 Sveriges andra rapport enligt avfallskonventionen Avfallskonventionen (konventionen om säkerheten vid hanteringen av använt kärnbränsle och om säkerheten vid hanteringen av radioaktivt avfall) trädde i kraft Dess signatärer förbinder sig att leva upp till ett antal säkerhetsmål för använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall. Det övergripande syftet är att människor, samhället och miljön ska skyddas nu och i framtiden mot skadlig verkan av strålning. Hittills har ett fyrtiotal parter anslutit till konventionen, varav Sverige var bland de första. IAEA arbetar aktivt för att få fler länder att ansluta sig. De senaste tillskotten är bland annat Ryssland och Kina. Det är möjligt för ett land att ansluta sig till konventionen oavsett hur långt det nått i sitt interna säkerhetsarbete, eftersom konventionen är säkerhetsfrämjande, det vill säga syftar till att länderna kontinuerligt ska förbättra sin säkerhet. Det finns därmed inte någon slutlig säkerhetsnivå utan det handlar om en ständig process att se över säkerheten och hur den kan förbättras. Allmänt om rapporteringen Varje land skriver en rapport vart tredje år som granskas av övriga länder. Detta innefattar bland annat ett granskningsmöte hos IAEA i Wien. Där kommer parterna överens om en sammanfattning av varje lands rapport som tar upp de områden inom vilka landet är framgångsrikt, men lyfter även fram punkter där brister har identifierats. Till nästa rapport och granskningsmöte finns då en förväntan på att landet ska redovisa förbättringsåtgärder. Hela granskningsmötet sammanfattas i en officiell rapport som är gemensam för alla länder. I den rapporten framhålls i mer allmänna ordalag områden för förbättring, utan att peka på något särskilt land eftersom man vill värna varje stats integritet. Foto: Erica Brewitz, SSI Sveriges andra nationalrapport Den första rapporteringen gjordes De synpunkter som framkom då på Sveriges rapportering var i stort sett positiva. SSI har tidigare rapporterat från det första granskningsmötet (se Strålskyddsnytt ). Arbetet med att skriva den andra svenska nationella rapporten enligt avfallskonventionen har utförts av en grupp bestående av representanter från SSI, Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Svensk kärnbränslehantering AB (SKB). Rapporten är upplagd i enlighet med de riktlinjer som konventionens parter kommit överens om för att underlätta skrivande och granskning. Det är i mångt och mycket en uppdatering av den första rapporten. Enligt de önskemål som framkom vid granskningsmötet 2003 har rapporten utökats med utförligare beskrivningar av: arbetet med en miljökonsekvensbeskrivning i samband med lokaliseringen av ett slutförvar för använt kärnbränsle arbetet med att ta fram mer allsidiga, konsekventa och tydliga föreskrifter för avveckling av kärntekniska anläggningar utvecklingen av kriterier för långlivat radioaktivt avfall som lagras i väntan på deponering. 17 länder ställde totalt 114 skriftliga frågor på den svenska rapporten. Många är nyfikna på Sveriges policy för omhändertagande av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall Plenisalen i IAEA:s anläggning i Wien, sedd från den svenska delegationens plats. och hur hanteringen praktiskt går till, hur Sverige arbetar med avveckling av kärntekniska anläggningar, samt hur den svenska lagstiftningen fungerar. Man frågade också om kasserade strålkällor och omhändertagande av radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet. Det andra granskningsmötet I maj i år åkte en svensk delegation till Wien för att redovisa rapporten. Närmare 700 personer var med vid granskningsmötet som pågick i åtta dagar. Sverige var välrepresenterat. Utöver SSI:s forskningschef Leif Moberg, som tjänstgjorde som en av fem gruppordförande, deltog 15 personer från miljö- och samhällsbyggnadsdepartementet, SSI, SKI och SKB. I ett välbesökt seminarierum fick åhörarna en muntlig presentation på Sveriges rapport. Bland annat beskrevs det svenska systemet för att ta hand om radioaktivt avfall från icke kärnteknisk verksamhet, systemet för finansiering av framtida utgifter för använt kärnbränsle och radioaktivt avfall från kärnkraftsreaktorer samt arbetet med en miljökonsekvensbeskrivning i samband med lokaliseringen av ett slutförvar för använt kärnbränsle. Dessutom beskrevs Sveriges policy avseende slutförvaring av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall som genererats i annat land. Sveriges muntliga presentation mottogs mycket väl och vi fick beröm för att både rapport och presentation var allsidiga och tydliga. Efter presentationen följde muntliga frågor och 10 Strålskyddsnytt 3-4/2006

11 Foto: SSI Info, BA kommentarer, varefter Sveriges genomgång sammanfattades. Generellt konstaterades att Sverige ligger långt fram inom många områden som rör hanteringen av använt kärnbränsle och annat radioaktivt avfall. Områden som man ansåg att Sverige nu med kraft borde gå vidare med var bland annat att fortsätta lokaliserings- och metodutvecklingsprocessen för det slutliga omhändertagandet av använt kärnbränsle och kärnavfall, samt att tillämpa de nyligen utökade och förtydligade reglerna i strålskyddslagen om verksamhetsutövarnas och/eller producenternas ansvar att omhänderta och om så behövs slutförvara icke kärntekniskt radioaktivt avfall. För den som är intresserad av Sveriges och andra länders rapporter finns dessa tillgängliga på nätet, tillsammans med granskningsmötets gemensamma officiella rapport (se www-ns.iaea.org/conventions/wastejointconvention.htm). Erica Brewitz & Tomas Löfgren Utredare, SSI Kay Edvarson in memoriam Docent Kay Edvarson, tidigare chef för SSI:s forsknings- och utvecklingsbyrå och avdelningschef vid FOA, har avlidit vid 80 års ålder. Kay arbetade på SSI fram till 1984 och var efter det en stor tillgång för institutet som läromästare och väl sedd gäst på beredskapen. Den äldste av oss träffade honom på FOA redan 1956 tillsammans med Dan Beninson som då besökte Sverige på uppdrag av UNSCEAR. Kay var en av huvudpersonerna i den svenska strålskyddsberedskapen under det kalla kriget när USA och Sovjetunionen utvecklade atombomben och vätebomben. Det var en tid när det radioaktiva nedfallet från bombproven i atmosfären regnade ner över hela norra halvklotet, inte minst över Sverige. Kay kom till FOA 1955 och blev laborator där Han drev utvecklingen av metoderna för luftprovtagning med flyg och med luftfilterstationer på marken och inledde de första spektrometriska mätningarna av det radioaktiva nedfallet. Kay bidrog också till utvecklingen av radiakprognoserna, en metod att snabbt beräkna stråldoser och riskområden för nedfall för att kunna larma och skydda befolkningen om ett kärnvapenkrig skulle bryta ut. Under var Kay forskningschef på FOA och avdelningschef för FOA 4 (»kärnvapen-foa«). Under den här tiden initierade Kay ett fruktbart samarbete inom strålskyddsforskning och radioekologi. Han pekade bl.a. på problemet med variabiliteten i nedfallet och föreslog tillsammans med Radiofysiska institutionen i Lund att man skulle utveckla en metod att mäta nedfall med högupplösande gammaspektrometri direkt i omgivningen. Metoden kom tillsammans med luftfilterstationerna att bli avgörande för att snabbt bestämma vilka radioaktiva ämnen som fanns i nedfallet från Tjernobylolyckan. Kay medverkade i det nordiska samarbete som tog fart 1958 när det radioaktiva nedfallet började förorena dricksvatten och livsmedel. Under ingick han i en av SSI tillsatt arbetsgrupp för samordning av aktivitetsmätningar på livsmedel samarbetade han med sin norske kollega Thorleif Hvinden om prognoser för det radioaktiva nedfallet från de stora sovjetiska kärnladdnings explosionerna vid Novaja Zemlja. År 1963 invaldes han i den nybildade Nationalkommittén för strålskyddsforskning inomr KVA. Kay disputerade 1965 och blev då docent i medicinsk fysik. Han var konsult åt UNSCEAR och ingick i den svenska UNSCEARdelegationen Hans medverkan i UNSCEAR uppskattades mycket av de internationella experterna som imponerades av Kays kunskaper, goda omdöme och stillsamma humor. Under 1980-talet var Kay vetenskaplig rådgivare till den svenska delegation som arbetade för fredlig användning av kärnenergi i rymden. Genom Kays erfarenheter från detta område kunde beredskapen utformas för två satellitolyckor där det fanns risk att kärnreaktorer skulle störta över Sverige. Kay var chef för forskningsbyrån vid SSI från det att den inrättades i slutet av 1970-talet till något år före Tjernobylolyckan. Kay uppfattades i den rollen kanske som litet anonym, men uträttade i tysthet mycket som kom att prägla SSI:s insatser inom strålskyddsforskningen under lång tid. Under den hektiska period då SSI fick i uppdrag att förbättra beredskapen för svenska kärnkraftolyckor arbetade Kay fram spridnings- och dosprognoser för tänkbara olyckor. Prognoserna låg till grund för dimensioneringen av kärnkraftberedskapen. När Tjernobylolyckan inträffade hade Kay slutat på SSI, men fanns med i bakgrunden och var den som man vände sig till för att få hjälp med sina frågor. Genom Kays mångåriga kunskaper om nedfall stod det snabbt klart att det var en kärnreaktor och inte en kärnvapen explosion som orsakat spridningen av radioaktiva ämnen över Sverige den 28 april Det var Kay som föreslog hur SGAB:s flygburna spektrometri skulle användas och hur flygmätningarna skulle kombineras med högupplösande fältgammaspektrometri för att göra dosprognoser för befolkningen. Och han räknade fram stråldoserna för olika platser i landet. Kay gjorde detta av eget vetenskapligt intresse. Det var typiskt för Kay att försynt och osjälviskt ställa upp med att stötta yngre forskare med personkontakter, vägledning och rådgivning. Han är med sin klokskap och sitt förutseende kanske den som betytt allra mest för den svenska strålskydds beredskapen. Vi är många som haft stor glädje av hans starka och konsekventa stöd. Ulf Bäverstam, Robert Finck, Bo Lindell 3-4/2006 Strålskyddsnytt 11

12 Elektroniska persondosmätare för neutroner testade Elektroniska persondosmätare för neutroner har utvärderats inom ramen för projektet EVI- DOS 1. Ett antal handinstrument testades samtidigt. Dosmätarna har provats på olika arbetsplatser inom kärnkraftindustrin. En slutsats är att de elektroniska persondosmätarna inte håller samma kvalitet som de etablerade track-etched och bubbeldetektorerna. Inom projektet testades också ett par instrument särskilt utvecklade för bestämning av bestrålningsgeometrin (neutronernas riktningsfördelning). Bra sådana instrument skulle underlätta en kontroll av persondosimetrar i fält. Projektet avlutades under 2005 och en översiktlig rapport gavs av Rick Tanner et al vid neutrondosimetri-symposiet i Uppsala i juni En utförligare rapport har publicerats av Helmut Schuhmacher et al (PTB Bericht PTB- N-49, Braunschweig 2003). EVIDOS EVIDOS står för Evaluation of Individual Dosimetry in Mixed Neutron and Photon Radiation Fields. Koordinator för kontraktet har varit Helmut Schuhmacher vid tyska PTB 2, Övriga deltagande institutioner har varit: HPA 3 (tidigare NRPB), IRSN 4, PSI 5, SCK-CEN 6, DIMNP 7 och SSI 8. Projektet påbörjades i slutet av 2001 och slutrapporterades i början av Finansierat av EU-kommissionen. Contract No: FIKR-CT , European Commission, Physikalisch-Technische Bundesanstalt, D Braunschweig, Tyskland 3 Radiation Protection Division, Health Protection Agency, Chilton, Didcot OX11 0RQ, UK 4 Institut de Radioprotection et de Sûreté Nucléaire, F Fontenay-aux-Roses, Frankrike 5 Paul Scherrer Institut, CH-5232 Villigen, Schweiz 6 Studiecentrum voor Kernenergie Centre d étude de l énergie nucléaire, B-2400 Mol, Belgien 7 Dipartimento di Ingegneria Meccanica, Nucleare e della Produzione, I Pisa, Italien 8 Statens strålskyddsinstitut, Stockholm Respons Instrument Figur 1. Kvoten mellan mätvärde och referensvärde för olika persondosmätare. Medelvärdet med en standardavvikelse samt största och minsta kvoter anges med symboler. Från»Rick Tanner et al Achievments in workplace neutron dosimetry in the last decade: Lessons learned from the EVIDOS project«(submitted to Radiation Protection Dosimetry, July 2006). Storheter och referensvärden För att kunna bedöma hur bra persondosmätarna och övervakningsinstrumenten är behövs referensvärden för storheterna persondosekvivalent, H p (10) och miljödosekvivalent, H*(10). För att bestämma den senare bestämdes först neutronfluensen i olika energiintervall med så kallad Bonner-sfär spektrometri (BSS). Metoden innebär att olika stora sfärer av polyetylen med en detektor för lågenergineutroner i centrum placeras i fälten. Sfärerna bromsar neutronerna och antalet neutroner som når detektorn kommer att bero på sfärens storlek och energin hos de infallande neutronerna. Man kan sedan räkna fram hur det ursprungliga spektrumet måste ha sett ut. Spektrana omvandlas sedan till miljödosekvivalent, H*(10), med hjälp av koefficienter från ICRU Report 57. BS-spektrometrin utfördes av gruppen från IRSN. Referensvärdet för gammastrålningens miljödosekvivalent bestämdes med Sievert-intrumentet, ett proportionalkammarbaserat system från SSI, som kan separera gammadosen från neutrondosen Även om miljödosekvivalenten, H*(10), kan vara densamma på två arbetsplatser kan den effektiva dosen, E, liksom persondosekvivalenten, H p (10), skilja sig från H*(10),, eftersom värdet på E och H p (10) beror på strålningens infallsvinkel mot kroppen. Därför behöver bestrålningsgeometrin bestämmas. En enkel metod är att placera persondosmätare på olika sidor av ett fantom. Metoden begränsas av persondosmätarens egenskaper. Inom EVIDOS testades ett par instrument utvecklade speciellt för detta syfte. Luszik Bhadra vid PTB har utvecklat ett sofistikerat mätsystem av sex kapslar innehållande vardera fyra kiseldetektorer. Kapslarna sitter jämnt fördelade på en sfär med 30 cm diameter. De fyra detektorerna i vardera kapseln är försedda med olika kombinationer av filter så att det infallande spektrumet kan uppskattas i varje riktning. d Errico vid DIMNP har utvecklat ett instrument baserat på en bubbeldetektor vars synfält är starkt kollimerat så att endast neutroner från en snäv rymdvinkel kan detekteras. Genom att variera detektorns temperatur varieras energiresponsen och efter en serie sådana mätningar kan ett spektrum beräknas. Mätningarna upprepas sedan i ett antal riktningar. Med riktnings- och energifördelning kända 12 Strålskyddsnytt 3-4/2006

13 kan persondosekvivalenten och den effektiva dosen beräknas. Persondosmätare Sju olika typer av elektroniska personmätare testades: Aloka PDM-313, PSI DIS_N, PTB DOS-2002; Synodys DMC 2000 GN, Saphymo Saphydose-n, Thermo Electron EPD-N and Thermo Electron EPD-N2. Två typer bubbeldetektorer från BTI deltog också. Slutligen användes två passiva persondosmätare baserade på etsning av partikelspår i plastfilm (etchedtrack dosemeters). Det ena systemet var HPA:s kommersiellt tillgängliga och det andra används vid PSI. Handinstrument Sex olika instrument deltog: Studsvik 2202D, Berthold LB6411, Harwell N91, Thermo Electron WENDI-2 och Sievert-instrumentet. De fem första baseras på traditionell teknik med nedbromsning av neutronerna i ett plasthölje och en räkning av de lågenergetiska neutronerna. Sievert-instrumentet är utvecklat vid SSI och är baserad på varians/kovariansmetoden och mätningar med två proportionalkamrar varav en är försedd med vävnadslik (A-150) vägg och en med grafitvägg. Till skillnad från de andra instrumenten bestäms också kvalitetsfaktorn (Q-värdet) liksom fotondosekvivalenten. Mätplatser Mätkampanjer genomfördes vid en kokarrektor (KK Krummel, Tyskland) och en tryckvattenreaktor (Ringhals), vid två olika transportbehållare med använt kärnbränsle, vid en bränsletillverkningsanläggning (Belgonucleaire, Belgien), vid en forskningsreaktor (Venus, Belgien) och slutligen ett europeiskt lager för förvaring av klyvbart material. En första kampanj för test av instrumenten genomfördes vid Foto: DIMNP Mätinstrument typ DINMP HpSLAB den franska kalibreringsanläggningen i Cadarache. Resultat Figur 1 visar kvoten mellan mätt värde och referensvärde för de olika persondosmätarna. Dels visas kvotens medelvärde med en standardavvikelse, dels visas det högsta och lägsta värdet. Fyra av de sex elektroniska systemen liksom systemen BTI-PND, SCK-CEN, överskattar H p (10). Spridningen mellan högsta och lägsta värde är större för de elektroniska än för övriga typer av dosmätare och överskattningen av H p (10) kan ibland vara kraftig. Persondosmätare som fram för allt detekterar termiska neutroner, Siemens EPD N och BTI BDT, underskattar H p (10). När den senare kombinerades med en detektor för högre energier, (BTI BDT+BND) blir resultatet väsentligt bättre. De två persondosmätarna baserade på etsning av partikelspår (HPA-PADC och PSI CR-39) klarade sig också bra och HPA:s kommersiella persondosmätare uppvisar den minsta standardavvikelsen. En grundläggande tanke med persondosekvivalenten är att dess värde inte ska understiga värdet på den effektiva dosen. För de elektroniska dosmätarna visar det sig att i några av fälten blev värdet mindre än det för effektiv dos. En slutsats är därför att de elektroniska persondosmätarna inte har tillräckligt bra prestanda än. Några av mätningarna var menade att vara direkta upprepningar av mätningar, som gjordes under tidigt 90-tal inom ramen för ett SSI-EURA- DOS samarbete på Ringhalsverket. Jämförbara mätningar gjordes i slussen genom inneslutningen samt i en punkt innanför denna (position A). En mätning vid en transportbehållare med använt kärnbränsle gjordes också men uppställningen skiljde sig åt från den I slussen där mätpunkt och geometri var enkla att reproducera visade sig den nu uppmätta neutronfluensen, se tabell 1, stämma oerhört väl överens med fluensen I position A uppmättes nu en något högre termisk komponent än tidigare, vilket kan ha med mätuppställningens reproducerbarhet att göra. Resultaten visar att spektrumen inte behöver ändras nämnvärt över en period på 15 år och att mätmetoden med Bonner-sfärer förmodligen är reproducerbar. Under mätkampanjen 1992 användes passiva persondosmätare på ett fantom tillsammans med förenklade antaganden om spektrumets utseende i olika riktningar för riktnings bestämningen. Ett indirekt sätt att jämföra resultaten på är att jämföra kvoterna mellan H p (10)/H*(10) för de tre fälten och de två kampanjerna, Tabell 2. Överensstämmelsen är god för två av punkterna. Den största avvikelsen finns vid transportbehållaren. En förklaring är att dosraten var så låg att de passiva dosmätarna använda 1992, hade stora problem med statistiken. Den känsligare elektroniska mätutrustningen som används nu bör därför ge ett rimligare och noggrannare resultat. Energiintervall Andel av totala neutronfluensen PTB, 1992 GSF, 1992 IRSN, 2005 En<0,4 ev 12 % 11 % 14 % 0,4 ev<en<100 kev 76 % 74 % 73 % 100 kev< En 13 % 15 % 14 % Tabell 1. Jämförelse av neutronfluenser i tre intervall uppmätta 1992 och 2005 i slussen i Ringhals. Utförande laboratorium framgår av tabellen. Mätposition 1995 H p (10)/H*(10) PWR L (Slussen) 0,42 0,47 PWR A (Inneslutning) 0,41 0,33 Transportbehållare TN D 0,49 0, H p (10)/H*(10) Tabell 2. Kvoter mellan H p (10)/H*(10) för tre mätpositioner vid Ringhalsverket mätta 1992 och Forts. på sid /2006 Strålskyddsnytt 13

14 uppdrag att analysera och utvärdera det fysiska skyddet runt kärnkraftverket och tillhörande hamnanläggning. Baserat på denna utredning ansåg Miljödomstolen att det fanns frågetecken kring det fysiska skyddet. Efter huvudförhandlingen i mars 2006 lämnade Miljödomstolen därför över ärendet till regeringen för en tillåtlighetsprövning. Regeringen konstaterade i juni att den befintliga och utökade verksamheten vid Oskarshamns kärnkraftverk är tillåtlig i fråga om det fysiska skyddet. Miljödomstolen meddelade den 16 augusti att OKG AB ges tillstånd att bedriva verksamhet samt att höja den termiska effekten i reaktorn O3. Tillståndet omfattar också att använda bergförrådet för mellanlagring av radioaktivt avfall (BFA) som en gemensam lagringsplats för härdkomponenter för alla kärnkraftsanläggningar i Sverige. Tillståndet är förenat med ett antal villkor. Ett av villkoren gällde ett antal åtgärder som bolaget ska genomföra för att minska de totala utsläppen av radioaktiva ämnen. Senast den 1 juli 2010 ska bolaget redovisa resultatet av utredningar angående utsläppen av ra- Forts. från sid 13 Beträffande övervakningsinstrumenten så bestämmer de i allmänhet korrekt värde inom +30 %. Sievertinstrumentet avviker med cirka 50 procent i fält där doskomponenten från neutroner med energier mellan 0,4 ev och 100 kev är stor. Trots detta är värdet på miljödosekvivalenten alltid större än det för effektiva dosen. Övervakningsinstrumentens kvalitet kan därför anses vara tillräcklig. Slutsatser De elektroniska dosmätarna visar en större avvikelse från referensvärdena men framförallt en större spridning i mätvärden än de redan etablerade typerna av persondosmätare. De aktiva instrumenten för bestämning av bestrålningsgeometrin ger bättre resultat än tidigare på grund av högre känslighet. Instrumenten skulle också med en förenklad design kunna användas för kontroll av persondosimetrisystem för neutroner i fältsituationer. Foto: Bengt Nordgren OKG AB har fått tillstånd enligt miljöbalken Jan-Erik Lillhök Banverket (f.d. SSI) Lennart Lindborg Myndighetsspecialist, SSI Foto: SSI Info, BA Foto: SSI Info, BA Kärnkraftverket och avfallslagret i Oskarshamn. Miljödomstolen i Växjö meddelade den 16 augusti att den lämnar tillstånd till OKG AB att bedriva verksamhet samt att höja den termiska effekten i reaktorn O3. Tidigare i år meddelade miljödomstolen i Vänersborg miljödomen för Ringhals AB. En erfarenhet från miljöprövningarna är att de har bidragit till att precisera och tydliggöra hur»bästa möjliga teknik«(bat) kan användas för att reducera de radioaktiva utsläppen. OKG AB lämnade ansökan om tillstånd enligt miljöbalken i maj I domstolens bedömning av ansökan ingick det material som inkommit i ansökan och OKG AB:s kompletteringar, miljökonsekvensbeskrivning, information från samrådsmöten med myndigheter, närboende och intressenter, och ett besök av domstolen vid Oskarshamnsverket. Miljödomstolen gav också fyra sakkunniga verksamma vid Totalförsvarets forskningsinstitut i 14 Strålskyddsnytt 3-4/2006

15 dioaktiva ämnen för Miljödomstolen och föreslå villkor. Ett annat villkor gällde att bolaget ska förstärka det yttre staketet runt Simpevarvshalvön där anläggningen är belägen. SSI har granskat och yttrat sig över ansökan och krävt ett antal kompletteringar som OKG AB lämnat in till domstolen. SSI har också deltagit i samrådsmöten och vid muntliga förberedelser. Liksom i den tidigare miljöprövningen för Ringhals kärnkraftverk var en avgörande fråga för SSI:s bedömning om de utsläppsbegränsande systemen uppfyllde kraven på användande av bästa möjliga teknik (BAT). SSI konstaterade att OKG AB i sin ansökan visat att man i dagsläget tillämpar BAT för den befintliga verksamheten men att utsläppen ligger relativt högt i internationell jämförelse. SSI ansåg dock att OKG AB inte visat att BAT kommer att tillämpas efter effektökningen och att investeringar för att öka reaktoreffekten även bör inkludera kostnader för ett bättre miljöskydd. SSI tillstyrkte därför inte ansökan i sin helhet förrän OKG AB hade kompletterat sin ansökan med åtaganden om ytterligare utsläppsreducerande åtgärder. Detta var klart samma dag huvudförhandlingen inleddes.»best available technique«bat Användande av BAT är central i miljöbalken och är också ett krav i SSI:s utsläppsföreskrifter, (SSI FS 2000:12). Tillämpningen av BAT handlar om att värdera de utsläppsbegränsande systemen, hur mycket radioaktiva ämnen som släpps ut samt åtföljande belastning av miljön. Ett sätt att bedöma om BAT används för att reducera utsläppen till luft och vatten är att göra en jämförelse med utsläpp från andra reaktorer och om möjligt med de utsläppsbegränsande system som används vid dessa. I granskningen av Oskarshamnsreaktorerna gjordes en särskild jämförelse med Ringhals 1. Dels därför att SSI gjort en bedömning av vad som kan anses vara BAT för Ringhals 1, dels därför att den regelbundet jämförs med BWR reaktorer i de länder som är anknutna till OSPAR, konventionen för skyddet av den marina miljön i Nordostatlanten. Den senare jämförelsen visar att utsläppen från OKG AB:s reaktorerna i internationella jämförelsen ligger relativt högt. Därför anser SSI att de totala utsläppen av radioaktiva ämnen till vatten och luft från OKG AB:s reaktorer fortlöpande ska minska, i enlighet med krav och intentioner i SSI:s utsläppsföreskrifter. Däremot är stråldosen till de boende i närområdet som får högst dos ungefär en hundradel av gränsvärdet, som är 0,1 msv per år. Detta beror på verkets geografiska placering och utspädningen av radioaktiva ämnen i miljön innan de når människan. En direkt följd av principen om fortlöpande utsläppsreducering är att en effekthöjning inte bör leda till ökade utsläpp till luft eller vatten. För att visa i vilken utsträckning som verket kan leva upp till BAT ska referensoch målvärden fastställas för varje kärnkraftreaktor med avseende på utsläppt aktivitet per år i enlighet med SSI:s utsläppsföreskrifter. Referensvärde anger den utsläppsnivå som vid en viss tidpunkt är representativ för optimalt handhavande och full funktion hos system av betydelse för uppkomst och begränsning av utsläpp från en kärnkraftsreaktor. Målvärdena visar vilken nivå utsläppen kan reduceras till under en bestämd tid. Nya målvärden ska fastställas för OKG under 2006 för att gälla från 2007 och dessa värden ska återspegla planer för kommande utsläppsreduceringar. Parallell lagstiftning Eftersom miljöbalken är en relativt ny lag den instiftades 1999 så är erfarenheterna av miljöprövning för kärnkraftverk ännu begränsade. Den första miljöprövningen startade 2003 med Ringhals vilket medförde att formerna i högre utsträckning etablerats när miljöprövningen för Oskarshamns kärnkraftverk börjad En fråga som framfördes av flera remissmyndigheter innan huvudförhandlingen vid OKG AB:s miljöprövning gällde hur dubbelreglering av strålskydds- och kärnsäkerhetsfrågor skulle hanteras. Miljöbalken omfattar även dessa frågor parallellt med speciallagarna strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Remissmyndigheterna befarade att om miljödomstolen med stöd av balken skulle meddela villkor om strålskydd och kärnsäkerhet som inte överensstämmer med gällande föreskrifter, skulle oklarheter uppstå för Foto: SSI Info, BA både myndigheter och tillståndshavare om vad som faktiskt gäller. Miljödomstolen konstaterade i domen att miljöbalken omfattar all mänsklig aktivitet som riskerar att påverka människors hälsa eller miljön (1 kapitlet 1 ). Något undantag för påverkan genom utsläppen av radioaktiva ämnen och joniserande strålning eller för utsläpp orsakade av olycka eller sabotage finns inte. Miljödomstolen har därför att ta ställning till alla utsläpp och störningar. Miljööverdomstolen har dock tidigare uttalat att inga villkor bör föreskrivas som direkt överensstämmer eller som innehåller mindre stränga miljökrav än som finns i speciallagstiftningen (Dom den 1 december 2000 mål M ). Med hänvisning till detta konstaterade Miljödomstolen att när det gäller kärnsäkerhet är gällande föreskrifter och tillståndsvillkor heltäckande. Däremot när det gäller strålskyddslagen saknas direkt koppling till miljöbalkens allmänna hänsynsregler. Vid utfärdandet av villkor för strålskyddet bör därför tillståndet enligt miljöbalken även omfatta denna fråga. Innan huvudförhandlingen föreslog OKG AB villkor där bolaget åtagit sig att vidta samt utreda vissa angivna åtgärder för att minska utsläppen av radioaktiva ämnen till luft och vatten. Dessa föreslagna åtgärder har nu lagts fast av Miljödomstolen som villkor respektive prövotid fram till år Petra Wallberg Utredare, SSI 3-4/2006 Strålskyddsnytt 15

16 UV-forskning på halländsk strand Personal vid Tylösands Livräddarstation har under sommaren 2006 utöver sina akutinsatser vid badstranden kanske även indirekt bidragit till att rädda fler liv i framtiden, dels genom att lokalt påverka folks solningsbeteende, och dels generellt genom att forskarna får veta mer om hur solljusets ultravioletta stråldos kan mätas och hur den påverkar människokroppen. En dosimetrar, som bärs på handleden, axeln eller utanpå kläderna på bröstet, är ett vedertaget instrument för att mäta människors exponering för ultraviolett strålning (UV). Dosimetern visar hur mycket den och närliggande oskyddade hudpartier exponerats för ultraviolett strålning mätt till exempel som»erytem-joule/ m 2 «, antal»erytemdoser«(med) eller så kallade»standarderytemdoser«(sed) *. Men dosimetrarna säger föga om vilken dos som verkligen når personens hud, eller hur huden påverkats av den ultravioletta strålningen. När huden utsätts för solljusets UV-strålning skadas arvsmassa (DNA) i cellkärnorna. Det är skador som cellerna normalt reparerar. Restprodukter, tymindimerer, utsöndras genom urinen. Tymindimerhalten i urinprov blir ett mått på hudens UVskador. Institutionen för biovetenskaper, Novum, Karolinska institutet (KI) i Huddinge har utvecklat en metod att mäta tymindimerhalten i urin. Man har hos försökpersoner funnit en överensstämmelse mellan UV-dos (dvs bestrålningens intensitet, varaktighet och den exponerade hudytan) och halten av tymindimerer i urin. *Artiklar om persondosimetri för ultraviolett strålning och om studier av UV-exponering med dosimetrar finns i Strålskyddsnytt 1/2001 s.20, 4/2002 s.1, 1/2005 s.8 och 3/2005 s.11. Se Karolinska institutets pressmeddelande 14 december 2005: jsp?d=130&a=7776&l=sv&newsdep=130 Foto: Anna Blomqvist Foto: Susanne Luoto Livräddare vid livräddarstationens bevakningstorn i Tylösand sommaren Datainsamlingen i Halland I ett SSI-forskningsprojekt har Avdelningen för yrkes- och miljömedicin vid Länssjukhuset i Halmstad i samverkan med KI:s Institution för Biovetenskaper under sommaren 2006 samlat in data och prover för att studera tymindimermetodens tillämpbarhet för UV-dosimetri hos två högexponerade yrkesgrupper i Halland. Strandbadvakters UV-exponering har förut konstaterats vara hög (se Strålskyddsnytt 3/2005 s. 11). Lantarbetare som vistas ute på fälten under bar himmel är en annan yrkesgrupp som kan förmodas vara högt exponerad. I Tylösand utanför Halmstad finns en livräddarskola och livräddningsstation där livräddarna bor under sin arbetsvecka vid badstranden. Från livräddningsstationen medverkade livräddare i perioder om cirka Projektledaren Anna Blomqvist blev»syster Sol«för livräddarna vid Tylösands livräddarstation. två veckor under totalt sex veckor. Tylösands livräddare är en intressant grupp att studera tymindimermetodens tilllämpbarhet hos genom att deras enhetliga klädsel innebär likartat exponerad hudyta (se foto). En mindre grupp lantarbetare vid en sockerbetsfröodling utanför Falkenberg deltog också i projektet under två veckor. Studien inleddes under en regnig midsommarvecka. Vädret slog emellertid om och blev extremt soligt de följande veckor studien pågick. Hur UV-strålning från sol och himmel varierade varje dag med växlande väderförhållanden på de två platserna följdes med mätinstrument från SSI och med SMHI:s on-line beräkningar ( Deltagarna i studien har varje dag medan studien pågick förutom att lämna ett urinprov burit två polysulfonfilmdosimetrar som mätt såväl deras UV-exponering under arbetspassen som deras totala dagliga UV-exponering. Projektledaren Anna Blomqvist och medarbetaren BMA Susanne Luoto vid Avdelningen för yrkes- och miljömedicin vid Länssjukhuset i Halmstad såg under projektets gång till att dagboksblad blev ifyllda med tider för utevistelse, klädsel, solskydd med mera, att nya dosimetrar fanns tillgängliga varje dag, att gamla kunde samlas in och läsas av med mera något som krävde dagliga besök på livräddarstationen. Projektets datainsamling som avslutats under sommaren har resulterat i ett omfattande material att analysera, bland annat cirka 800 frysta urinprover. Ulf Wester Strålskyddsinspektör, SSI 16 Strålskyddsnytt 3-4/2006

17 Nytt från ICRP Jack Valentin, scientific secretary Den internationella strålskyddskommissionens (ICRP) Kommitté 1, för biologiska och medicinska effekter av strålning, brukar inte ta fram många rapporter, men de rapporter som kommittén genererar brukar vara desto fylligare och av stor betydelse som underlag för strålskyddet. Deras senaste produkt, den nyss utkomna ICRP Publication 99 Low-dose extrapolation of radiation-related cancer risk, är ett utmärkt exempel på den saken. Rapporten handlar om cancerrisk efter lågdosstrålning, vilket ju är ett minst sagt centralt ämne och fortfarande kontroversiellt mer än hundra år efter att man 1902 observerade en strålningsinducerad cancer. Huvudslutsatsen är att den bästa riskuppskattningen fortfarande är att antalet inducerade cancerfall står i direkt proportion till stråldosen, oavset hur liten dosen är. Det finns alltså inget generellt»tröskelvärde«under vilket strålningen saknar effekt, utan även en mycket liten stråldos medför en (mycket liten) risk. Den här hypotesen, LNT för Linear, No Threshold, är basen för i stort sett allt praktiskt strålskydd, och utan den skulle arbetet bli betydligt mer invecklat. Med LNT medför ett visst dostillskott alltid samma risktillskott, oavsett vilka doser en person utsatts för tidigare. Om det däremot finns en tröskel kan en stråldos vara helt ofarlig för en person som inte fått någon nämnvärd tidigare dos, men farlig för en annan som exponerats förr. Och om dos-responssambandet redan vid låga doser skulle avvika markant från en linjär funktion blir man också tvungen att ta hänsyn till vilken stråldos en person fått tidigare för att kunna bedöma risken med en ny dos. Det säger sig självt att det skulle bli väldigt invecklat, både praktiskt och juridiskt, att jobba med ett sådant system. Man skulle inte kunna lägga ihop stråldoser på det sätt vi gör nu, många fler personer skulle behöva utrustas med mycket noggrannare dosmätare, och förmodligen skulle dosmätarna ofta behöva vara tidregistrerande så att ansvarsfrågan kunde redas ut när ett tröskelvärde passeras. Det är alltså inte förvånande att de flesta strålskyddare hoppas att man ska kunna använda LNT i det dagliga arbetet. Det är dock inte sådana pragmatiska synpunkter som ligger bakom Publication 99, utan ICRP anser att vetenskapliga observationer talar för att LNT är den bästa tillgängliga approximationen. LNT är alldeles säkert inte den absoluta sanningen det finns biologiska variationer mellan cancerformer, situationer och individer som alla orsakar avvikelser, i olika riktningar, från LNT. I vissa fall kan en adaptiv respons på en stråldos innebära ökad tålighet mot ytterligare bestrålning. Så kallade bystander effects, där en icke bestrålad cell påverkas negativt av kemiska signaler från en bestrålad cell, och genomisk instabilitet där DNA fått en latent strålskada som manifesteras först efter några celldelningar, kan tänkas ge minskad tålighet mot bestrålning. Men om man betraktar befolkningen i stort och cancer generellt så tenderar de här variationerna att ta ut varann, och LNT blir en riktigt bra uppskattning av den genomsnittliga effekten av lågdosstrålning. I vilket fall är ju alla dessa effekter inkluderade i epidemiologiska studier, eftersom man där studerar den totala skademängden, inte vilka speciella mekanismer som orsakat en viss skada. Tyvärr är det dock inte riktigt så lätt som man skulle önska att verkligen bevisa att LNT är korrekt. Den statistiska slumpvariationen är så stor att epidemiologiska undersökningar av strålningseffekter alltid kan tolkas på olika sätt. Variationen gör att man inte kan upptäcka någon ökad skaderisk vid de låga stråldoser som är aktuella i normalt strålskydd. I stället får man extrapolera från epidemiologiska resultat vid högre stråldoser, och epidemiologin måste kompletteras med resonemang om tänkbara mekanismer och deras trovärdighet. Grunden för sådana resonemang är att strålningsinducerade skador i DNA, arvsmassan, har central betydelse. Våra celler har visserligen ett imponerade batteri reparationssystem för att ta hand om sådana skador, men systemet är inte felfritt, särskilt inte gentemot de dubbelsträngsbrott i DNA som är en vanlig effekt av joniserande strålning. Publication 99 framhåller att mekanistiska analyser talar starkt för att de grundläggande skadorna vid låga stråldoser följer LNT, och att det stöds av djurförsök. Risken för skada är proportionellt sett mindre vid låga stråldoser än vid höga doser. Man brukar ange det med en DDREF, Dose and Dose-Rate Effectiveness Factor, som ICRP angett till 2, och Publication 99 refererar till djurförsök som stöder det värdet. I en formell osäkerhetsanalys visar ICRP att osäker kunskap om eventuella tröskeldoser kan jämställas med osäkerhet om storleken på DDREF. Sammanfattningsvis redovisar ICRP i Publication 99 ståndpunkten att under det att det inte är osannolikt att vissa typer av strålningsinducerad cancer i särskilda vävnader kräver en viss tröskeldos för att alls kunna uppkomma, så talar data emot att det skulle finnas någon generell tröskel under vilken strålningen skulle vara osäker. LNT framstår fortfarande som en välbetänkt modell för strålskyddet. ICRP:s bedömningar åtnjuter stort förtroende och delas av ett antal tunga vetenskapliga organ, men det finns också grupper som hävdar att ICRP överdriver riskerna (och alltså orsakar slöseri med skyddsresurser), respektive att ICRP underskattar riskerna (och alltså inte rekommenderar tillräckligt skydd). Båda de här grupperna kan hitta enskilda exempel som tycks stöda deras tolkning, även om helheten inte gör det. Beklagligtvis erkänner dessa två extrema grupper, som alltså ifrågasätter ICRP från diametralt motsatta håll, sällan varandras existens, vilket kan leda till ganska egendomliga debatter! Greta J Dicus avliden Till sist, en tidigare medlem av ICRP:s huvudkommission, Greta J Dicus från USA, har också nyligen gått bort i en ålder av 66 år. ICRP sörjer våra bortgångna vänner och våra tankar går till deras familjer. 3-4/2006 Strålskyddsnytt 17

18 Stråldoser till flygbesättningar Enligt de existerande rekommendationerna från ICRP ska»ökad exponering för naturlig strålning«betraktas som en yrkesexponering. En yrkesgrupp som berörs av detta är flygbesättningar som utsätts för den kosmiska strålningen. I ett sent utkast till nya rekommendationer från ICRP (sommaren 2006) nämns inte längre att arbete ombord på flyg innebär en yrkesexponering även om det inte heller utesluts. I Europa rådets Direktiv 96/29/EU- RATOM behandlas naturlig strålning i en egen avdelning (VII) och här nämns speciellt flygplansdrift. För skydd av flygbesättningar anger rådet ett antal åtgärder:»alla medlemsstater skall vidta åtgärder för att företag som bedriver flygverksamhet skall beakta att flygplansbesättningar kan komma att utsättas för en kosmisk strålning som överstiger 1 msv per år. Företagen ska vidta lämpliga åtgärder och i synnerhet bedöma den strålning som den berörda flygplansbesättningen utsätts för, ta hänsyn till den bedömda strålningen vid utarbetade av arbetsscheman för att minska doserna för de flygplansbesättningar som utsätts för stor bestrålning, informera de berörda arbetstagarna om de hälsorisker som deras arbete medför, tillämpa artikel 10 på kvinnlig flygplansbesättning.«artikel 10 avser skydd under graviditet och amning och anger att så snart en gravid kvinna informerat företaget om sitt tillstånd»skall det ofödda barnet skyddas på samma sätt som enskilda personer ur befolkningen. Förhållandena för den gravida kvinnan i samband med hennes anställning skall därför vara sådana, att den ekvivalenta dosen till det ofödda barnet blir så låg som rimligen är möjlig och det skall vara osannolikt att denna dos överstiger 1 msv under åtminstone återstoden av graviditeten.«symbolen för SSI:s arbete med kosmisk strålning I Sverige har dessa bestämmelser trätt i kraft genom Luftfartsstyrelsens försorg och dess samarbete inom JAA (Joint Aviation Authorities). Militärt flyg liksom civilt firmaflyg faller dock utanför det regelverket. Efter samråd med Luftfartsstyrelsen och Arbetsmiljöverket har därför SSI skrivit till regeringen och begärt ett bemyndigande att få utfärda motsvarande bestämmelser gentemot dessa verksamheter (nr 2006/ ). I samma skrivelse begär SSI att få samla in och värdera personalstråldoser från all flygverksamhet. Skulle stråldoserna vara oacceptabla vill SSI kunna ingripa med sedvanliga tillsynsmetoder. Systematisk registrering av individuella stråldoser ska enligt Europarådets direktiv göras om det finns risk för att den effektiva dosen blir högre än 6 msv/år (arbetstagare i kategori A). Där man kan visa att den risken inte finns säger direktivet att systematisk individuell dosövervakning inte behövs (arbetstagare i kategori B). För flygbesättningar är det sällsynt med doser över 6 msv/år, se nedan. För att få en uppfattning om personalstråldoserna i Sverige har data ur det nationella dosregistret för olika yrkesgrupper jämförts med data från SAS. Årliga stråldoser inom olika verksamheter Det svenska nationella dosregistret innehåller uppgifter om den årliga effektiva dosen till alla som arbetar med joniserande strålning i kategori A. Från databasen har två diagram ställts samman: Figur 1 för personal verksam med strålning undantaget kärnkraftindustrin (dvs sjukvård, forskningsinstitutioner, radiograferingsföretag, m fl), samt Figur 2 för personal inom kärnkraftindustrin. Endast om stråldosen har överstigit 0,1 msv under en månad har den registrerats. Figurerna visar antalet personer inom olika dosintervall under åren 2000 till 2004 för kärnkraftindustrin och 2000 till 2003 för övriga områden. Dosvärdena har uppskattats med hjälp av persondosmätare och persondosekvivalenten har tagits som mått på den effektiva dosen. I Figur 3 visas motsvarande resultat för flygföretaget SAS och dess svenska besättningar. Resultaten har rapporterats till SSI på frivillig väg. Figuren visar både situationen för kabinpersonal och piloter. Resultaten är för 2004 och Till skillnad från resultaten ovan, så är värdena på den effektiva dosen beräknade med ledning av den faktiskt flugna flygrutten och beräkningsprogrammet CARI6. 18 Strålskyddsnytt 3-4/2006

19 år 2000 år 2001 år 2002 Antal personer år 2003 Effektiv dos, E (msv) Figur 1. Effektiv dos till personalen inom verksamheter undantaget kärnkraftindustrin (dvs sjukvård, radiograferings-och forskningsverksamhet m fl) under åren 2000, 2001, 2002 och Personal vars dos varit lägre än 0,1 msv/månad är inte medräknad. Antal personer Effektiv dos, E (msv) Figur 2. Effektiv dos till personalen inom kärnkraftindustrin under åren 2000, 2001, 2002, 2003 och Personal vars dos varit lägre än 0,1 msv/månad är inte medräknad. 3-4/2006 Strålskyddsnytt 19

20 Figur 3. Effektiv dos till flygbesättningar i Sverige under 2004 och Commuter-trafik är inte medräknad. Ljusa staplar avser 2005 och mörka Antal personer Antal personer Effektiv dos, E (msv) Ej kärnkraftindustri Kärnkraftindustri SAS, Sverige Effektiv dos, E (msv) Figur 4. Personalstråldoser från de tre olika verksamheterna. För området icke- kärnkraft är värdena från 2003, för kärnkraften och flygverksamheten är värdena från Strålskyddsnytt 3-4/2006