ur-sinnet YFB och Sveriges Mer från kongressen stadigt Agneta blev kommunalråd McDonalds överallt Får jag låna dig en liten stund? Etik inte Tamaguchi

Transkript

1 ur-sinnet Mer från kongressen Sidan 4 Agneta blev kommunalråd Sidan 5 YFB och Sveriges socionomförbund kilar stadigt Sidan 15 McDonalds överallt Sidan 19 Får jag låna dig en liten stund? Sidan 7 Etik inte Tamaguchi Sidan 20 Mer mingel från kongressen Sidan 12 Manifestation i Örebro Sidan 24

2 2 ur-sinnet Värt att veta om YFB... Vi är en riksomfattande yrkesorganisation. Föreningen organiserar all personal vid institutioner som bedriver och ansvarar för psykosocialt behandlingsarbete oavsett facktillhörighet. Föreningen bildades 1981 utifrån behandlingspersonalens behov av att bevaka och utveckla institutionspersonalens yrkesfrågor och lönefrågor. Detta skedde i huvudsak via SKTF. Idag är YFB en yrkesförening med ett tvärfackligt perspektiv. Alla som har sin yrkesverksamhet inom det psykosociala behandlingsområdet är välkomna som medlemmar. Exempel på yrkesgrupper som finns representerade: behandlingsassistenter, vårdare, skötare, föreståndare, kuratorer och familjeterapeuter. YFB:s verksamhetsidé Vårt huvudsakliga ändamål är att främja och uppmuntra medlemmarnas yrkesmässiga intresse och utveckling, både vad gäller verksamhetsinnehåll, organisations- och metodutveckling samt egen personlig yrkesutveckling. Detta görs genom att föreningen: anordnar kurser, seminarier, konferenser och kongresser. via olika fackförbund arbetar för bättre lön, förmåner och arbetsförhållanden. samverkar med institutioner, föreningar och andra organisationer som har betydelse för yrkesområdet. verkar för att personalens behov av handledning, arbetsledning och vidareutbildning tillgodoses. håller medlemmarna kontinuerligt informerade om utvecklingen inom yrkesområdet och om samhällsförhållanden som påverkar yrkesområdet. samarbetar med YFB:s motsvarighet i främst Danmark och Norge. ger ut YFB-tidningen Ur-sinnet som bevakar och håller medlemmarna à jour om yrkesrollen. YFB:s kongresskommitté Hans Haker Lycketorp Truve, Lidköping (a), (b) Fax: (a), Agneta Eriksson Sveagatan 20, Malmö (b), (a) Fax: (a) Margaretha Hård Box 4075, Falköping (a), (b) Fax: (a) Tobias Hedberg Trönninge 657, Varberg (a), (b) Fax: (a) Agneta Roos Enebrovägen 15, Eskilstuna (b) Den nordiska kommitté Ulf Petersen Götagatan 18, Varberg (b), (a) Birger Hasvik Åsebråveien 1, N 1600 Fredrikstad (a) Heidi Indgul Rostad Ungdomsheim, N 7680 Utøy (a) Jörgen Winther Himmelbjerggården, DK 8680 Ry (a) Agneta Roos, ledamot Enebrovägen 15, Eskilstuna (b) Styrelseförteckning Anne-Lie Granroth, ordförande Gränsvägen 12, Västerhaninge (b), (a) fax (a) Hans Haker, kassör Lycketorp Truve, Lidköping, (b), (a) Agneta Eriksson, ledamot Sveagatan 20, Malmö (b), (a) Fax: (a), Ulf Petersen, ledamot Götagatan 18, Varberg (b), (a) Lena Eldborn, ledamot Takdroppsgatan 20, Skellefteå (b), (a) Tobias Hedberg, ledamot Trönninge 657, Varberg (a), (b) Fax: (a) Anna Boklund, ledamot Vitrosagatan 5, 3 tr, Bandhagen (b), (a) Övriga medarbetare i YFB: Ulla Jansson, kassörassistent Västra Torsgatan Götene (b), (a)

3 3 ur-sinnet Vi vill bli mer på djupet och på bredden ur-sinnet är medlemstidning för Bästa medlemmar i YFB. Blev ni överraskade, nyfikna, irriterade, glada när ni fick det här numret av Ursinnet? Jag ska berätta hur det kommer sig att tidningen har detta utseende. För den uppmärksamme och noggranne läsaren kommer det inte som en nyhet. Vi berättade i förra numret om vår idé med ett samarbete mellan Socionomförbundet och YFB. Vår ambition idémässigt och resursmässigt och med medlemsnyttan i fokus är att med detta samarbete åstadkomma något konkret. Vi, den arbetsgrupp som respektive styrelse utsett (från YFB undertecknad och vår grand old man Ulf Petersen), fann att via våra båda organisationers tidningar kan vårt samarbete bäst visas för våra respektive medlemskårer. Bakgrunden till detta samarbete kan ni läsa mer om i intervjun med mig och Socionomförbundets ordförande Per- Erik Andersson. Att både värna om det yrkesspecifika för behandlingsfolket samtidigt som vår yrkeskårs arbetsuppgifter ständigt förändras har gett oss i styrelsen en insikt om att vi som organisation måste bli ännu bredare för att behålla våra medlemmar. Ungefär samma resonemang har förts parallellt i Socionomförbundet. En tanke hos mig är att dessa två organisationer mycket väl skulle kunna vara en. Jag tror att våra gemensamma intressen inom det sociala arbetsområdet är av betydande omfattning. Verkligheten och framtiden visar att det sociala arbetet är basen, inte vilken arbetsplats, behandlingsmetod eller utbildning man har. Vi behöver för vårt yrkeskunnande, människovärdet, socialpolitiken och framtiden, rusta oss, organisera oss smartare, både med tanke på resurser och för att bli hörda i debatten. Små yrkesföreningar med några hundra medlemmar blir alltmer tysta och sårbara. Till slut orkar inte organisationerna förnya sig och tänka framåt. Jag och YFBs styrelse vill med detta samarbete, med sikte på samgående, höja blicken och engagemanget både på djupet och bredden. Allt för det sociala arbetsområdets utveckling i Sverige. Bästa medlemmar, kom med synpunkter. Vi vill tillsammans med er komma fram till det bästa för YFBs framtid. Avslutningsvis vill jag med stolthet från oss alla i YFB önska vår egen Agneta Eriksson ett stort lycka till i hennes nya uppdrag som kommunalråd i Malmö med ansvar för barnoch ungdomsfrågor samt kultur. Vi vet att du är den bäst lämpade och att du är oerhört kunnig! Anne-Lie Granroth De tu blir ett YFBs ordförande Anne-Lie Granroth och Socionomförbundets dito Per-Erik Andersson planerar ett samgående av sina respektive organisationer för att möta en hårdnande framtid. Läs mer om sammanslagningen på sidan 15. Ansvarig utgivare: Anne-Lie Granroth YFB:s hemsida: http// Redaktör: Bernt Andersson, Kapitel 2, tel Layout: Diana Reybekiel, Kapitel 2 Omslagsfoto: Bernt Andersson Tryck: Federativ, Stockholm Annonspriser: 1/4-sida 300:-, 1/2-sida 600:-, 1/1-sida 1.200:-

4 4 ur-sinnet Salutogent arbete trots nedskärningar Personalen på Kullervillans behandlingshem i Skåne. Från och med i år är Kullervillan det enda barn- och ungdomspsykiatriska behandlingshemmet i Skåne för åldersgruppen år. Kullervillans metodik grundar sig i ett salutogent och systematiskt tankesätt i en miljöterapeutisk vardag. Personalen presenterar här en kort sammanfattning av föreläsningen på YFB-kongressen. Kullervillan är ett behandlingshem som ingår i BUPs organisation i Nordvästra Skånes sjukvårdsdistrikt utökades platsantalet från sex till nio platser för ungdomar i åldrarna år. Då övriga BUP-behandlingshem i regionen lagts ner för denna åldersgrupp, servar vi hela Skåne. Behandlingshemmets personal be- står av 16 behandlare: chefsjukskötare, sjukskötare, behandlingsassistenter och behandlingspersonal. Till Kullervillan är knutet ett team bestående av socionom/leg psykoterapeut med delegerat psykoterapeutiskt behandlingsansvar, psykolog och medicinansvarig läkare. Vår metodik grundar sig i ett salutogent och systemiskt tankesätt i en miljöterapeutisk vardag, till vilken individual- och familjesamtal integreras. Kullervillan har en tydlig och uttalad arbetsgång från första kontakten, dvs studiebesöket fram till utslussning och utskrivning. Öka chanserna Ett av de verktyg vi använder oss av för att få en struktur i behandlingsarbetet är begreppet dvs att klargöra de ord som används i en relation till en annan människa eller till sig själv (Petitt Olson -92). Syftet med att göra sammanhangsmarkeringar innebär för oss att vi blir tydligare inför oss själva med vad vi sysslar med. Vi tydliggör också de förväntningar som finns från familjen och oss själva som behandlare. Genom att bringa ordning i eventuella oklarheter har vi möjlighet att undvika problem och öka chanserna för ett gott samarbete kring och med ungdomarna. Ett exempel på det är att vid första informationsmötet tydliggöra vem som är vårdnadshavare och har ansvar samt vem det är som är uppdragsgivare. Är ungdomarna inte omhändertagna enligt LVU är föräldrarna ansvariga och måste finnas med i alla turer. Vi tar aldrig över från uppdragsgivaren, utan bollar hela tiden tillbaka utifrån ansvar och uppdrag. Ungdomarna och deras familjer står i centrum för vårt arbete. Ett annat exempel på sammanhangsmarkering är 18-årsgränsen, som blir en av våra tydligaste markeringar utifrån vår organisation och de lagar som styr vår verksamhet. I samband

5 5 ur-sinnet med den avgörande förändringen att bli myndig förbereder vi ungdomar och föräldrar på att ett nytt kontrakt med nytt uppdrag utifrån ungdomarnas förmåga och resurser ska upprättas. Vi bekräftar myndighetsåldern och markerar denna genom att ställa frågor, berätta och visa på skillnader inför 18-årsträffen att vi nu kommer att få ett förändrat uppdrag. Kan ungdomarna acceptera de normer vi har och hur ska föräldrarollen se ut? När ungdomarna börjar få tankar på eget boende går vi in och stöttar i ett tidigt skede för att de ska få möjlighet att träna på hur man kan gå tillväga för att söka de vägar som står till buds utifrån de resurser de har och vad som behövs i kofferten för att bli flygfärdig och komma vidare i livet. Kontaktpersonerna finns hela tiden i bakgrunden och stöttar de salutogena strategier som uppmuntra de unga att själva söka kontakter och tänka själva om sin situation. Jag vill att ungdomarna ska bli sedda Schemaändring Hur gör vi då trots nedskärningar för att hitta bra mötesplatser för ett fungerande samarbete med våra familjer? För att möta denna verklighet, trots ibland relativt stora avstånd, har vi arbetat fram en för oss gångbar lösning som innebär att Kullervillan stänger för boende mellan lördag kl och söndag kl Personalen har fått en schemaändring, som innebär att vi är i tjänst dagtid med möjlighet till flexibilitet utifrån ett aktivt planerat familjearbete. Kontaktpersonerna är då frikopplade och kan träffa de unga, antingen själva eller med familj, kontaktfamilj på hembesök, på utflykter och på träffar på Kullervillan. Att få möjlighet att träffa familjen när de har tid och utan att ta ansvar för övriga inskrivna ungdomar leder till mindre stress och större flexibilitet i arbetet. Vi markerar också tydligt med detta att KV inte är ett boende eller förvaring för att ungdomarna inte vill hem eller inte har någonstans att ta vägen. Det är viktigt för oss att de tryggas utanför Kullervillan och att ett nätverk skapas som kan fungera efter utskrivningen. Vi ser också att ungdomarna mår bra av att träna på att ta nya sociala kontakter, åka tåg och buss med mera. Agneta Eriksson har suttit i YFBs styrelse i tio år. Efter det senaste valet blev hon uppringd och erbjuden en kommunalrådspost i Malmö. Efter moget övervägande och analyserande av jobbet tackade hon ja. Här berättar hon om sin nya vardag. Du har blivit kommunalråd har du varit politiskt aktiv länge? Partipolitiskt aktiv har jag bara va- rit sedan i början av 1990-talet. Jag har haft ett kort uppdrag som nämndeman i tingsrätten och under den senaste mandatperioden var jag ordinarie ledamot i stadsbyggnadsnämnden för (s). Hur fick du jobbet? Jag blev uppringd och tackade ja efter mycket betänkligheter och stor vånda. Det var fullständigt överraskande. Det är ett heltidsjobb, eller dygnet-runt-jobb, och hittills har det varit lätt kaotiskt och spännande och med mycket papper.

6 6 ur-sinnet Hur ser en normaldag ut för ett kommunalråd? Jag vet inte om det finns några normaldagar, jag har bara varit igång i några veckor. Det är många reglerade möten, jag sitter i kommunfullmäktige och kommunstyrelsen, det är utskottsmöten och beredningsgrupper, i snitt är det något sådant formellt möte nästan varje dag. Sedan är det mycket kontakt med människor, möten med ansvariga tjänstemän inom olika sektorer, med politiska kollegor och företrädare för olika verksamheter och intresseorganisationer, att till exempel möta en grupp engagerade medborgare i ett bostadsområde och prata om deras verklighet, att träffa alla skolledare i Malmö. Också att inviga olika saker som till exempel att invigningstala på småbarnens filmfestivalsöppnande som jag ska göra nu i veckan, att inviga en vernissage för ung konst, att gå på den senaste teaterpremiären. Arbetet är otroligt varierat och jag tror att vi kvinnor passar bra som politiker på den här nivån med tanke på vår fantastiska simultankapacitet och förmåga att hålla många bollar i luften. Jag kan känna att jag har ett ansvar att vara förebild för andra tjejer och kvinnor när det gäller att ta på sig sådana här arbetsuppgifter och uppdrag för att visa att vi faktiskt kan det. Har jobbet hittills varit som du förväntat dig? Jag hade inga förväntningar. Jag har egentligen aldrig funderat på vad jobbet kunde innebära, det kom som en blixt från en klar himmel, det hade inte ingått i min planering att göra politisk karriär. Än så länge har jag varit väldigt lite politiker, jag har nästan ingen förankring inom politiken, eftersom det mesta jag engagerat mig i under alla år legat utanför det politiska etablissemanget. Jag visste faktiskt inte vad jag sade ja till mer än att jag trodde att det skulle bli mycket att göra och mycket att sätta sig in i och så är det också. Men några förväntningar eller en bild av det här jobbet hade jag inte och har fortfarande inte. Jag har ingen aning om hur nästa vecka kommer att gestalta sig. Vilka frågor vill du driva? Jag är utsedd som kommunalråd för barn, ungdom och kultur och fritid med ansvar för förskola och grundskola. Jag har ansvar för den övergripande kulturen i hela Malmö och kommer i huvudsak att ägna min kraft åt barn och ungdomar och försöka lyfta upp dem på den politiska dagordningen och inte minst verka för att ungdomar får göra sin röst hörd i samhällsplaneringen. De måste få möjlighet att vara med i diskussionen om hur vi ska utforma Malmö och det som är viktigt i framtiden på alla plan. Är problemen stora i Malmö? Problemen är likartade över hela landet. Jag vill inte påstå att vi har större problem än någon annan kommun. Jag vill inte i första hand utreda och gå till botten med vad som är problem för det vet vi redan ganska väl. Jag vill i stället i första hand verka för att se möjligheter och hur de resurser som finns kan användas på bästa sätt. Jag tycker det är ett grundläggande fel när vi pratar om ungdomar som problem. Visserligen har man gjort det de senaste tvåtusen åren, så ur ett historiskt perspektiv har ungdomar alltid ansetts som ett problem av vuxna. Det är egentligen absurt att vi gör det. Min ambition är att försöka vända på det och i stället se ungdomar som en möjlighet och en tillgång i samhället. Hur gör man det? Genom att släppa fram ungdomar i samhällsdebatten och låta dem bli sedda och hörda och faktiskt tvinga vuxna att lyssna till vad ungdomar kan och vill. Vi måste förstå att ungdomar har väldigt mycket att tillföra. De ungas framtid kan inte enbart skapas av vuxna, de måste själva vara med i processen. Finns det gehör för sådana tankar hos det politiska etablissemanget? Medvetenheten hos mitt eget parti har blivit bättre, bara det att man inrättar en kommunalrådspost för barn- och ungdomsfrågor, som aldrig funnits tidigare, visar att man har ambitionen att på allvar lyfta upp barn- och ungdomsfrågorna på dagordningen. Det är naturligtvis också därför jag har tackat ja till det här uppdraget. Det är mycket tveksamt om jag accepterat en kommunalrådspost för ett annat område. Dessutom har jag fått det här uppdraget utifrån min långa erfarenhet av att arbeta med barn och ungdomar och det är inte så vanligt att man får ett uppdrag inom politiken som utgår ifrån ens egna hjärtefrågor och yrkeskompetens. I det läget var det svårt att tacka nej. Ska du driva YFBs frågor nu? Ja, bland andra. Att peka på barn och ungdomars verklighet och deras livsvillkor är frågor som jag har stora möjligheter att påverka, att till exempel särskilt titta på orsakerna till att så många barn diskvalificeras i skolan idag. Ska du sitta kvar i YFBs styrelse? Jag kommer att avgå som ordinarie ledamot och i stället släppa fram någon annan som har mer tid att engagera sig i YFBs frågor. Jag kommer inte att ha tid att ägna mig åt det inre arbetet i YFB och då är det viktigt att någon annan får chansen att göra det. Men YFB kommer alltid att finnas kvar i min själ i mitt dagliga arbete. Jag har ju varit medlem i YFB sedan i början av 1980-talet och suttit i styrelsen i cirka tio år. Vad tycker du om en eventuell sammanslagning av YFB och Socionomförbundet? Det är en bra utveckling. Vi är två yrkesföreningar som delar varandras grundideologi och som arbetar på samma yrkesarena. Jag tror att det skulle ge oss större möjlighet att bedriva grundideologiskt arbete med socialpolitiska frågor. Socialarbetare måste engagera sig i den övergripande socialpolitiska debatten och det tycker jag inte att de har gjort under i stort sett hela 80- och 90-talen. Socialarbetarna måste ta tillbaka initiativet, eftersom de också fungerar som språkrör för de mest utsatta grupperna i samhället. Om socialarbetare inte slår vakt om de grundläggande människovärdena och driver frågor kring detta vet jag inte vem som ska göra det. Jag tror att YFB och Socionomförbundet tillsammans kan bli en stark pådrivande kraft i de socialpolitiska frågorna. Bernt Andersson

7 7 ur-sinnet Får jag låna dig en liten stund Tyrone Andersson och Pernilla Björnberg berättade på YFB-kongressen om konsten att få människor att inse att de inte behöver vård och behandling. De förmedlade vilket synsätt och vilka metoder de har för att frigöra människor från hjälpbehovet, hur människor kan göra för att skriva ut sig från en vårdkedja och hur behandlarnas hållning kan styra det behov av vård och behandling den enskilde anser sig ha. Det är en paradox att vara på en konferens för behandlingspersonal och vårt tema är att det inte behövs någon behandlingspersonal, sade Tyrone. Ett problem i samhället är vårdapparatens behov av att själv bli sedd. Vi ska prata om behandlingsavvänjning. Det handlar om att träffa familjer så tidigt att de inte hunnit hamna i vårdapparaten. Behandlingsmotiverade människor är det värsta vi vet, tillade Pernilla. Man hör att det är så mycket nedskärningar i vården. Jag har jobbat med behandling i snart tjugo år och så fort jag träffar en familj tycker jag att den har fler behandlingstjänstemän omkring sig än för 15 år sedan. Nedskärningarna finns åtminstone inte hos de familjer jag träffar. Tonvikten hos oss ligger inte i vad andra tjänstemän gör för fel i förhållande till oss, utan hur vi möter människor, vårt synsätt, det vill vi berätta, vilka knep vi har när vi möter dem, fortsatte Tyrone. Ett krux i institutionsvården är att man rycker upp individen från sitt sammanhang. Till vardags arbetar Tyrone och Pernilla på behandlingsenheten barn Tyrone Andersson och Pernilla Björnberg. och familj vid vård- och omsorgsförvaltningen i Trollhättans kommun. Klienterna förmedlas till dem främst från socialtjänsten, skolan, fritidsgården och kyrkan. Cirka hälften har tidigare gått i behandling på annat håll. Hittade pappan Vi hade en mamma med två barn som hade en jättedyr institutionsplacering. Där behandlades hon år ut och år in och så satte vi igång och jobba i nätverk med vårt synsätt och hittade till slut pappan, berättade Tyrone. Alla jag hade träffat innan i tjänsten hade sagt till mig att det inte är någon idé att jag träffar den pappan: Honom kan du glömma, det försökte vi med för flera år sedan. Varför ber de om hjälp av oss när de ska tala om för oss vad som inte går att göra? Idag bor barnen hos pappan. Tyrone och Pernilla vill säga att det finns fler saker kring klienten än problemet, som ju bara är en del av familjesituationen. Vi vill ställa frågor så att vi kan tänka bra saker om klienten, sade Pernilla. Tillit och tillhörighet är bra för människans psykiska hälsa. Om ett skilsmässobarn bor hos mamman kan vi gå till pappans sida och säga att detta är din faster, din farbror och din farfar. Där finns en tillhörighet, men det finns också en konflikt för att det inte finns tillit, men det är ändå mer än samhällets ersättning för släkten. Det finns inga utskrivningsblanketter för fastrar. De är en del av livet. Jag har en faster som har hästar, kan barnet berätta. Fast jag träffar henne inte så mycket. Hon är knäpp har mamma sagt, men hon har fyra hästar. Det är en tillhörighet. Det kan handla om att vi inte vill att skilsmässobarn ska ha en kontaktfamilj, utan i stället få en bra kontakt med pappan och hans släkt. För ofta har papporna blivit sidsteppade vid en skilsmässa, ofta med stöd av en kvinnlig kurator, en kvinnlig socialsekreterare etc. Vi brukar fråga bakåt, vad gjorde din farfar, vad gjorde din morfar? Det handlar om att uppdatera sig rent biologiskt. Det är skillnad på offer och överlevare, vinnare, sade Pernilla. Flera har blivit vinnare sedan vi har träffat dem. Ber om ursäkt Tyrone menade att det inte finns någon yrkeskår som ber så mycket om ursäkt för vad de gör som socialarbetarna. Vi är alla lite magiska, schamaniska, lite häxor och det är en otrolig kraft som kan användas. Om ni blandar mentala örter eller riktiga örter, det bryr jag mig inte om bara den ni hjälper får en tro på sig själv. Jag ska in min roll inte tillföra något, bara öppna de dörrar som föräldrar eller tidigare terapier har stängt. Det är Foto:Bernt Andersson

8 8 ur-sinnet mycket som har hänt en som man bör ge fan i att komma ihåg: Varför skilde sig mina föräldrar? Man kan älta det i fem år. Men vi glömmer det och kör en annan metod. Det finns inget som säger att ett barn som har det dåligt inte lär sig. De kan till och med finna en oas i utbildningen. De glömmer skiten när de blir intresserade av ämnet, de glömmer hur traumatiskt de har det hemma. Det finns ju de som har damp i skolan men inte på hockeyn. Man kan ha en liten hjärnskada som det sociala systemet gör sämre. Omgivningen beter sig annorlunda för att man har en diagnos på damp. Freestyle eller inte Ett barn ville ha freestyle på sig för då kunde han göra läxan. Men det ska man inte ha sade mamman. Men klarar han av att göra läxan så spelar det väl ingen roll om han har freestyle på sig. Man kan inte blanda in moralisk fostran i allt. När han skulle ha freestyle i skolan menade lärarna att alla skulle kräva att få ha freestyle. Men det är ju ett ledarskapsproblem. Om en elev har rullstol, vill alla ha rullstol då? Om en har glasögon ska alla ha det? Nej, den här pojken har en liten skada och därför får han ha freestyle, de andra är normala och får inte ha freestyle. Det är jag som leder lektionen. Vi målar, skriver, spelar trummor, sade Pernilla. Vi gör ett kontrakt med dig för några timmar framöver. Här inne får allting nämnas och det vi gör bra tas fram och betonas. Här får du vara kvinna, man eller barn. En gång i veckan under maximalt ett halvår. Målet är att du tappar din tid när du är här, att du glömmer att du mår dåligt när du är i vår lokal, i ljuset, med musik och bild. Vi jobbar i grupper: kvinnorna för sig, män för sig och barn för sig. Max sju deltagare. De berättar inte sitt civilstånd för de andra i rummet. Vi tilltalar dem med andranamnet. Vi brukar träffas tio gånger sedan får vi utvärdera om det fungerar. Vi gör attitydundersökningar med alla familjer, vi kallar det inte utvärderingar. Dessutom har vi en egen punkt, nämligen antalet myndighetstkontakter när de började respektive när de slutade att gå hos oss. Det finns ytterligare några i Sverige som jobbar på samma sätt som Tyrone och Pernilla. De har hämtat många idéer från psykodrama och bildterapi. Det handlar mycket om symboltankar, meditation och att benämna saker. Nummer ett är att vara avspänd, sade Tyrone. Lokalen är viktig, den ska vara så olik andra ställen som möjligt, inte lik tandläkaren, inte vårdcentralen, inte socialkontoret. Vi har frågat dem som besökt oss och de flesta tycker att vi har lyckats. Kan och vill Vi brukar säga att vi lånar dig en liten stund, din tanke, för en liten resa, sedan får ni göra som ni brukar göra igen, sade Pernilla. Det är avspänt och inte värderande. Vi har en hög uppfattning om oss själva, vi tycker att vi är bra och duktiga. Vi säger att vi kan och vill. När vi arbetar ska det vara roligt och vackert. Beröm får ta mycket tid. Om vi frågar hur stort problemet är så växer det, sade Tyrone. Vi gör som Kurtan i TV, han frågade Patrik Sjöberg hur lågt han kan hoppa. Vi pratar hellre om hur bra ni har det hemma. Vad är bra, vilka är era minsta problem? Halva deras tjänstetid går åt till nätverksarbete. Den andra halvan är mellanvård. Där möter de klienten i en situation under flera dagar, kontinuerligt. Det andra är att de hjälper familjen några gånger och sedan kommer de aldrig tillbaka. Det är öppenvård. Problemet bara en del av mig Det handlar om två medborgarskap, sade Pernilla. Har man bara ett så står det patient över hela mig. Men problemet är bara en del av mig. Den andra delen är den spännande delen, det är hoppet. Man ska överleva. Du har blivit sexuellt trakasserad. Det som har hänt har hänt. Man kan älta det till förbannelse. Det är en del av dig, men det syns inte på stan, andra ser inte att du har blivit utsatt. Det är bara du som vet det, det är fruktansvärt, det är vidrigt. Vi brukar skriva upp det på en lapp och säger att de ska stoppa den i en låda. Sedan pratar vi om vad du är bra på, vilka talanger du har, vad du är fascinerad av. Kan du använda dig av det du blivit utsatt för? Kan du skriva en väldigt bra bok, så du åtminstone kan tjäna pengar på skiten. Marianne Ahrne har sagt att tack vare att min mamma övergav mig när jag var tre år har jag gått med en ständig längtan och den längtan har jag använt till att skriva böcker. En mamma blev skitförbannad och drämde till mig och slängde igen dörren, berättade Tyrone. Hon lade ner både oss och socialtjänsten och sade upp kontaktfamiljen och bad socialsekreteraren dra åt helvete och så gick hon hem och ordnade upp sitt liv. Fast det är inte metodtanken. Men vi menar på allvar att lägga tillbaka ansvaret på människor. Vi har inte rätt som tjänstemän att tala om för dig vad du aldrig kommer att kunna göra i framtiden. Gick över gränsen Är man sjuk åker man till sjukhus, men det är fel, är man sjuk ska man åka till friskhus. Det kan vara ordbajs, men det har en viss betydelse för den uppfattning jag får av mig beroende på vilken skada jag har och som jag söker hjälp för. En hjälp kan vara att du faktiskt inte behöver någon hjälp. Tyrone brättade om en mamma som sade att hon inte visste vem som var far till hennes barn. Eftersom hon inte visste kunde hon väl fantisera lite och säga till sin son vilken häftig pappa han hade. Det gjorde väl ingenting, tyckte vi. Men hon köpte inte idén. Hon blev skitförbannad och hörde aldrig av sig igen. Egentligen gick vi väl över gränsen, men det är ju vackert tänkt. Vi har många skolpojkar just nu, sade Pernilla. De har olika namn Damp, Ashbergers etc. Vi försöker göra om det inför föräldrarna: Tänk om han är väldigt speciell, kanske en Carl Larsson eller en Picasso. Då säger föräldrarna att han kanske är mer aktör, vi kanske får se honom i TV. Föräldrarna fattar jargongen, det är skolan som inte klarar av pojken, inte pojken som inte klarar skolan. Ofta är barnen väldigt intelligenta och kan ha en otrolig kapacitet. Skolan klarar inte av en Picasso. Vi försöker omdefiniera allt till något vackert, spännande och positivt. Bernt Andersson

9 9 ur-sinnet Står du bredvid? Yrkesföreningen för psykosocialt behandlingsarbete har i 16 år sammanfört professionell personal som arbetar inom verksamhetsområdet. Står du bredvid? YFB är en partipolitiskt obunden yrkesförening med ett tvärfackligt perspektiv och är inte underställd någon organisation eller annan maktsfär. YFB är den enda yrkesföreningen i Sverige som har samtliga behandlingsyrken representerade. Detta ger en ypperlig grund till att jämföra resultat och metoder. På kongresserna möter du många celebriteter som ger oss de senaste rönen, sätter fokus på de rådande samhällsnormerna, sätter begrepp på huvudet och debatterar det psykosociala behandlingsarbetet där du som medlem sitter på första parkett. Delta själv aktivt i debatterna som formar och sammanför alla våra yrkeskunskaper. Möt, känn igen och förkovra dig i åsikter och metoder från hela Norden. Bli medlem i en förening som aktivt stödjer dig som yrkesmänniska! Du ser och återser kollegor från hela Norden. Tillsammans skapar vi ett intresseforum där vi med gemensamma krafter slipar våra verktyg. Efter fyra kongresser med nöjda deltagare och föreläsare från hela Norden, samt ett ständigt ökande deltagarantal, siktar vi tillsammans in oss på en världskongress i psykosocialt behandlingsarbete. Föreläsningar, seminarier, workshops, social samvaro med folk som delar eller förkastar dina idéer, ett forum där du kan vara säker på att diskussionsvågorna når ett tak som alltid kan höjas. Ur-sinnet är din tidning som bevakar alla händelser som är av vikt för ditt yrke. I ursinnet har du alltid tillgång till breda debatter och åsikter. I ur-sinnet kan du bland annat studera enkäter som enbart är framtagna för ditt yrkesbehov. Läsarbrev, debattartiklar, institutionspresentationer, metodpresentationer/analyser, artiklar om nedläggningsoch nedskärningshotade enheter etc. ur-sin innet Klart jag vill vara med! Namn:... Adress:... Personnummer:... Facktillhörighet:... Datum:... Namnteckning:... Du som är medlem i SKTF betalar avgiften till YFB via löneavdrag. Annars betalar du via postgiro som skickas ut från medlemsregistret. Medlemsavgiften är 180 kronor per år. Ansökan skickas till: Agneta Roos Enebrovägen Eskilstuna Telefon

10 10 ur-sinnet Konsten att lyssna till klientens berättelse Att utgå från ett narrativt perspektiv är att välja ett perspektiv bland flera möjliga och, som jag tycker, ett användbart perspektiv både när det gäller klientarbete och i forskningssammanhang. Det skriver Elisabet Wollsén Kvarnlöf, legitimerad psykolog, handledare och familjeterapeut i en sammanfattning av sin föreläsning på YFB-kongressen i Skövde. Hon fortsätter: Som behandlare bjuds vi att lyssna på många berättelser genom de samtal vi har med klienter, kollegor, familj och vänner och genom de teorier och erfarenheter vi favoriserar. Vi väljer att lyssna till vissa berättelser, att komma ihåg vissa mer än andra. Vi väljer teorier som förhoppningsvis ger oss en slags sinnesro i arbetet och som får oss att känna oss kompetenta och moraliskt ansvariga som hjälpare. I mötet med andra förändras våra berättelser och därmed vårt sätt att uppfatta oss själva och omvärlden. Berättelserna förmedlar inte bara ett innehåll eller återger en specifik erfarenhet, utan skapar också berättaren. Vi berättar gärna något om oss själva som får oss att framstå i ett positivt sken, som förmedlar någon poäng, som berättar om vår moral och våra värderingar. Därför hänger identitet och självbild mycket samman med de berättelser vi omger oss med. Men inte bara det. Varje kultur och tidsepok har sina ramberättelser inom vilka vi oftast konstruerar våra mer personliga berättelser. Dessa berättelser förmedlar i hög grad vad en viss kultur ser som önskvärt och rätt. Vad som var en godtagbar skilsmässoberättelse för hundra år sedan stämmer knappast överens med hur en socialt accepterad skilsmässoberättelse ser ut idag. Nu kan man skilja sig för att man utvecklas åt olika håll eller har ett otillfredsställande sexliv, vilket knappast var giltiga anledningar förr. På 50-talet ansågs barn ha det bra med en hemarbetande mamma, medan det på 70-talet inte ansågs tillräckligt stimulerande. Om mina erfarenheter/berättelser är för olika de som är socialt acceptabla kan det innebära problem för mig. När jag kan formulera mina personliga erfarenheter i en berättelse kan jag kommunicera den till andra, få tillgång till fler perspektiv och förhoppningsvis må bättre. Är ingen intresserad av vad jag varit med om kan jag inte utveckla min livshistoria. Upplever jag saker som jag inte kan berätta om kommer det att störa mig extremt. Psykosocialt arbete utgår ofta från dessa tankegångar och försöker hitta metoder som hjälper klienter att berätta sin livshistoria. Behandlaren tillför nya perspektiv, föreslår alternativa berättelser och tillsammans skapar klient och behandlare en berättelse som är mer möjlig att leva med. Vems berättelse? Hur ser det då ut inom psykosocialt arbete? Vems berättelse prioriteras och dominerar? Är det behandlarens eller klientens? Vilken berättelse anses mest trovärdig? Lyssnar jag mer på mina kollegor än på ungdomarna då det varit kaos på institutionen? Läser jag socialsekreterarens utredning eller psykologbedömningen som förberedelse inför första mötet eller kollar jag först med familjen hur deras story ser ut? Är jag medveten om att jag prioriterar bland flera olika perspektiv där en del får mer tyngd än andra? I vems språk författas berättelsen? Dominerar de professionellas språkbruk eller klienternas? Får klienten vara med och samla in de perspektiv han önskar, fritt välja av det urval som finns och sortera bort det han inte tycker stämmer med hans perspektiv? Teorier inom psykosocialt arbete har länge dominerats av patologiberättelser där man dykt ner i de trauman som klienten förväntats tagit skada av eller som varit moraliskt eller på annat sätt förkastliga och som till slut leder till ett slags facit i hand. Så är ofta journaler och utredningar upplagda. Alternativa beskrivningar om det som fungerat får sällan lika stor plats. Även klienterna själva är skolade i dessa typberättelser och brukar också själva berätta i kronologisk ordning om det ena eländet efter det andra som slutar i den aktuella situationen och hjälpbehovet. Priviligierad plats? Inom både behandlings- och forskningstraditionerna finns mycket beskrivet ur behandlarens perspektiv, till exempel fallbeskrivningar och utlåtanden från institutioner, ofta med behandlarens professionella språk och i termer som jagsvag, tidigt störd, borderline etc. Vem vill berätta om sig själv som en som är tidigt störd och vilken betydelse får det för klientens självbild att beskrivas på sånt sätt? Var finns de alternativa berättelserna, som inte stämmer med teori och erfarenhet eller behandlarens dominanta berättelse? Är det förenat med risker att lyssna till klientens röst och låta den få en privilegierad plats? Jag håller på med en studie som handlar om hur några klienter uppfattar mötet med en öppenvårdsmottagning i socialtjänsten. Min utgångspunkt var att klienternas egna berättelser må vara influerade av (behandlings-) kulturen och dominanta teorier skulle generera användbar klinisk kunskap och därmed bidra till utveckling av metoder och förhållningssätt inom verksamheten ifråga. Min förhoppning var också att materialet skulle ge uppslag till idéer och former för ut-

11 11 ur-sinnet värdering och kvalitetsutveckling. Jag valde alltså att lyssna till klienternas berättelser. Hade jag frågat terapeuterna vad klienterna varit med om hade jag fått andra berättelser. Varken mer eller mindre sanna men från ett annat perspektiv. Jag ville ta del av själva berättandet och berättelserna utifrån de teman och det sammanhang som klienten betonade som väsentliga och låta klientens röst dominera framställningen. Min narrativa utgångspunkt, att våra berättelser formar våra liv, synen på oss själva och andra samt därmed också bär framtiden och styr hur vi ser på den och våra möjligheter, innebär ett fokus på de berättelser som framkommer under intervjuerna. Jag hoppades, genom en analys av dessa berättelser, kunna se hur mötet med mottagningen kommit att påverka klienten, hennes självbild, handlingar och faktiska livsomständigheter. Akuta problem Intervjupersonerna bestod av ett par i femtioårsåldern, en familj med en tonåring, en ensamstående mamma med tvillingar i småbarnsåldern. Antalet samtalstillfällen på mottagningen varierade från tre till tio samtal över några månader. Samtliga intervjuade uppfattade att de hade allvarliga och mer eller mindre akuta problem när de kom i kontakt med mottagningen. Alla hade någon form av behandlingserfarenhet sedan tidigare, både av positiv och/eller negativ art. Få hade förväntningar på att kontakten skulle ge så värst mycket. Jag utförde två intervjuer med var och en enskilt. Den första cirka ett halvår till ett år efter avslutad kontakt. Den andra intervjun cirka två år efter avslutad kontakt. Varje intervju tog en och en halv till två timmar. Den första intervjun var ostrukturerad med få frågor från min sida. Instruktionen handlade mer om att berätta fritt om mötet med mottagningen, hur man haft det innan, under och efter samt tidigare behandlingserfarenheter eller annat som den intervjuade ansåg väsentligt för att jag bättre skulle kunna förstå vad hon varit med om. Intervjun analyserades sedan från både ett tematiskt och ett mer berättelseinriktat perspektiv. Efter min analys av första intervjun Elisabet Wollsén Kvarnlöf återvände jag till den intervjuade och bad om reflexioner på analysen, ställde följdfrågor och bad om förtydliganden samt kollade upp huruvida min förståelse och tolkning av klientens utsagor stämde överens med den poäng de ville jag skulle uppfatta. Rapporten är uppdelad i två delar. Del ett sammanfattar klienternas berättelser om vad de uppfattar att de varit med om i mötet med mottagningen. Här redovisas teman och beskrivningar som är gemensamma för flera klienter, samt alternativa berättelser om mötet i syfte att ge en tät beskrivning. Här redovisas också berättelserna om hur klienten uppfattar påverkan av kontakten i ett vidare livssammanhang: vad klienten uppfattade som hjälpsamt, vad klienten uppfattar som den eventuella lösningen på problemet, uppfattningen om terapeuternas respektive den egna insatsen, upplägget osv. Del två handlar om de enskilda berättelserna och hur kontakten med mottagningen infogas i klientens livshistoria. Studien är under pågående och därför är jag sparsam med slutsatser, men här följer några preliminära resultat kring hur de intervjuade uppfattade mötet med mottagningen och vad som betonades i berättelserna. En vändpunkt Alla utom tonåringen var mycket nöjda med kontakten, men alla fick inte sina problem lösta. Tonåringen medgav att han aldrig givit mottagningen en chans, då han efter cirka 15 års behandling givit upp att få hjälp sedan flera år. I stället förlitar han sig på att tiden ska läka alla sår och att han ska få ett någorlunda hyfsat liv någon gång i framtiden. Övriga uppfattar att kontakten var en vändpunkt på så sätt att man kommit ur onda cirklar där problemältande, oförmåga att fatta beslut eller rundgång på något annat sätt dominerat tillvaron. Kontakten innebar att de intervjuade fick tillgång till ett nytt förhållningssätt och de kom ur sitt gamla och förlamande mönster. Detta gav en känsla av handlingskraft och tilltro till att fortsättningsvis bättre kunna hantera problem. Många berättelser handlade om terapeuternas förhållningssätt och det man främst var nöjd med var att terapeuterna framstod som tydliga, enkla, att de sa vad de tyckte, var handlingsinriktade, inne på att hjälpa och på att lösa problem. Att det var en man och en kvinna uppskattades också, framför allt av männen. Ett annat tema handlade om tilltron till den egna förmågan att känna, tänka och handla. Man uppskattade att själv få formulera målet med insatsen, vara delaktig i upplägget, att med endast lite hjälp själv få lösa sina problem samt att ha blivit sedd som kompetent och ansvarsfull. Hur processen gått till från problem till problemlösning beskrevs som hjälp med att avdramatisera, att inte se det hela som så märkvärdigt, att kunna lämna bakom sig och komma till tals om svåra saker. Man uppskattade också tipsen, råden, utmanande frågor om varför man gjorde som man gjorde samt att man inte penetrerat, djuplodat och psykologiserat, utan varit inriktade på handling och att se framåt. Många beskrev också att det var lättsamt, positivt och understundom roligt. Sammanfattningsvis handlar berättelserna mycket om relationerna mellan terapeuterna och de intervjuade, vilka man upplevde som positiva. Att komma till skott, få råd och tips och puffas till aktivitet verkar avgörande för samtliga utom tonårskillen som kritiserar mottagningen (liksom all behandling) för att inte tillräckligt sätta sig in i hans perspektiv, utan vara enbart intresserade att hjälpa omgivningen. Han uppfattar också att felet alltid är hans och att det är knasigt att behandlare förväntar sig att man genast ska berätta om det jobbiga innan man fått förtroende för varandra. Elisabet Wollsén Kvarnlöf

12 12 ur-sinnet Mer mingel på kongressen Den femte svenska kongressen i institutionsbehandling avhölls på Billingehus i Skövde sista helgen i augusti. Här fortsätter mingelbilderna från förra numret. En Hård kongress för Margaretha. Överst och längst till vänster: Timmarna för umgänge och mat utnyttjades maximalt T v: några hann till och med att njuta av Billingens vackra natur.

13 13 ur-sinnet Till vänster och ovan: De fick aldrig nog av dansens gemenskap, de där YFBarna. Till vänster och nedan till vänster: Mr Walker, alias YFBs kassör Hans Haker och hans band spelade skjortan av dansparen. Spelmansmusik under middagen var ett uppskattat inslag.

14 14 ur-sinnet YFB:s hemsida Under dessa knappar hittar du information om YFB, så som historik, verksamhetsidé och styrelsen. Du kan ansöka om medlemskap under knappen medlem. Under knappen ur-sinnet finns valda delar av vår tidning. Konstruktör av hemsidan är Tobias Hedberg, styrelseledamot i YBF. Här kan du a till de i styrelsen som har tillgång till Internet, inom kort kommer fler i styrelsen att ha tillgång till Internet. Vi hoppas i och med detta kunna vara ännu mer tillgängliga för vara medlemmar. På Anslagstavlan sätter vi upp information om möten, kurser, nyheter, etc. Där kan även ni medlemmar sätta upp anslag. På Debatt-sidan kommer vi att lägga ut olika artiklar som rör de olika yrkesområdena, dessa kan vara skrivna av tidningar, YFB eller av er. Härunder ligger hänvisningar till länkar till andra sidor som kan vara intressanta för dig i behandlingsvärden. Vi vill med denna sida utöka tillgängligheten för våra medlemmar och de som ännu står utanför. Detta är ett sätt att snabbt få ut färsk information. Trots att det fortfarande kan vara en något begränsad målgrupp vi når via Internet, tror vi att många har tillgång till Internet, om inte idag så kanske i morgon. Verksamhetsplan för YFB Vi vill att medlemmarna ska känna nytta, samhörighet och vidareutveckling i sin yrkesroll genom att planera vår 6:e svenska kongress år 2000 att utge tidningen Ur-sinnet med fyra nummer 1998 och fyra nummer Vi vill som yrkesförening följa och påverka de samhällsskeenden som berör vårt område genom att utbilda oss och bedriva lobbyverksamhet bland politiker och andra organisationer ingå i referensgrupper och påverka remissvar där vårt yrkesområde berörs YBFs hemsida, med adress: http// Nordisk konferens för institutionspersonal YFB har som bekant ett samarbete med de nordiska institutionsföreningarna. Nu är turen kommen till Sverige att anordna nordisk konferens, närmare bestämt på Hotel Tylösand utanför Halmstad den april Valet av gemensamt huvudtema: Nordisk konferens om institutionskultur barn och ungdomsinstitutionernas framtid i de nordiska länderna. Samhällets hållningar och prioriteringar. Vi önskar bjuda våra nordiska deltagare på föreläsningar om hur man bedriver behandlingsarbete: Hur man skapar förutsättningar för en livskraftig institutionskultur, där kunskap och erfarenhet går hand i hand med visionära utvecklingstankar. Hur man i det psykosociala behandlingsarbetet möter behoven i det mångkulturella samhället. Hur institutionskultur och öppenvård kompletterar varandra. Är du intresserad av att hålla en workshop eller en föreläsning på konferensen? Kontakta Ulf Petersen, Götagatan 18, Varberg. Telefon (b), (a), (fax) yfb@varberg.se skriva, tala och med medias hjälp visa YFB:s yrkesföreningsidé samt yrkesområdets angelägenhet i ett välfärdssamhälle delta och medverka i de nordiska och internationella samarbetet för vårt yrkesområde. Vi vill starta lokala samtalsföreningar av YFB runt om i Sverige genom att via etablerade mötesplatser som kaféer, små restauranger initiera mötesdagar för YFB-medlemmar där samtalet får plats via den kontakt vi får ge stöd till medlemmar lokalt genom att hjälpa till att organisera utbyte mellan institutioner och medlemmar. Vi vill genom våra medlemskontakter hjälpa till att initiera och samordna arbetsplatsanknuten och/eller geografiskt anknuten kompetensutveckling/utbildning inom yrkesområdet ekonomiskt stödja de medlemmar som initierar och bildar en lokal styrelse/förening av YFB. Vi vill organisera en internationell kongress i behandlingsarbete 2000 genom att tillsätta en grupp som är målinriktad att genomföra vår ambition att söka internationella kontakter att söka ekonomiskt stöd både nationellt och internationellt med denna kongress visa behovet av kvalificerade och medvetna behandlingsinsatser för barn, ungdomar och deras familjer/anhöriga oavsett var i världen man bor. Vi vill rekrytera medlemmar till vår yrkesförening genom att besöka högskolor där YFBs verksamhetsidé presenteras välja in en studerande i YFBs styrelse YFB utbildar studieinformatörer som i sin tur bevakar studerandefrågor samt yrkesfackliga frågor utforma ett informationsmaterial som beskriver socialpedagogutbildningen. Vi vill inleda ett samarbete med Socionomförbundet genom att bilda en gemensam arbetsgrupp som analyserar och beskriver vilken medlemsnytta ett samarbete kan ge i framtiden den gemensamma arbetsgruppen konkretiserar inom vilka områden vi kan samordna våra ekonomiska resurser och föreslå respektive styrelse åtgärder som leder till bättre resursanvändning.

15 15 ur-sinnet En stark organisation kan vara hur giftig som helst Socionomförbundet och YFB kilar stadigt och planerar att hålla bröllop inom kort. Deras relation bygger på kärlek, men det stundande äktenskapet är också ett praktiskt arrangemang. Det handlar om överlevnad i en svår tid de fattigare blir fattigare, tystnaden breder ut sig i samhället och allt färre vågar kritisera de rådande politiska idéerna. Då gäller det att få styrka att påverka socialpolitiken i Sverige och EU. Anne-Lie Granroth är ordförande i YFB och Per-Erik Andersson i Socionomförbundet. Båda organisationerna är yrkesförbund inom SKTF. Här samtalar de om det förestående äktenskapet. Anne-Lie: Vårt mål är en stor organisation med makt och inflytande över socialpolitiken, vi ska vara en mötesplats för alla som jobbar med människor som behöver hjälp. Det finns ingen anledning att skilja organisationerna åt. Det är mycket knepigare att hitta ett skäl till att det skulle finnas två eller fler organisationer i stället för en. Per-Erik: Vi måste höras annars har vi inget berättigande, gör vi inte våra organisationer mer levande så blir det bara årsmöten där vi väljer varandra. Vi har ett existensberättigande bara om vi kan mobilisera medlemmarna och få kraft att påverka utvecklingen och för att klara det måste vi använda våra gemensamma resurser. Tiden är mogen för en sammanslagning av våra organisationer. Tystnaden i samhället är hemsk, socialarbetarna måste få råg i ryggen att tala om vad de ser. Det gäller såväl socionomer som andra socialarbetare. Vi måste ta kamp mot nedrustningen och ge politikerna rätt underlag för beslut. Som enskild anställd kan man aldrig gå ut och kritisera, då riskerar man sitt jobb, men som organisation kan vi vara hur giftiga som helst, ingen kan avskeda oss. Vi kilar stadigt och har mycket att ge varandra. Vi har enorma kvaliteter i våra yrkesföreningar. Socionomförbundet var en gång i tiden jätteduktigt att hålla konferenser och seminarier. Den kompetensen upprätthålls idag av YFB och det beror främst på att YFB står fritt från SKTF. Socionomförbundet vill inte leva på bidrag från SKTF, vi vill få betalt för de tjänster vi utför, som att svara på remissvar etc. Det är farligt att vara bidragsberoende. Vi är mycket etablerat i det internationella arbetet och på det socialpolitiska fältet när det gäller att driva debatt och svara på remisser om socialpolitiska frågor, att larma och signalera. Socionomförbundet är 75 år gammalt, vi hade som mest medlemmar, nu är vi omkring 600, men vi tänker fortsätta att vara vid liv. Detta är otroligt viktigt. Förbundet kommer att försvinna om inte en strategiskt viktig ansträngning görs nu. Historiskt har våra medlemmar varit med om att skapa svensk socialpolitik. Att slå ihop vår kompetens med YFB:s, utnyttja den och få samordning, skulle innebära att vi får ut Anne-Lie Granroth och Per-Erik Andersson mycket mer av den energi och de pengar vi har. Alla historiska arkiv kan visa hur produkten har förändrats och förädlats av samverkan och möten mellan människor. Nu är det vår tur. Anne-Lie: YFB tänker mogna och bli klokare, vi är bara 17 år. Min vision är ett samgående mellan Socionomförbundet och YFB. Med det samgåendet, som uppfattas som en ohelig allians på vissa håll, skulle vi kunna vara en förebild och visa att det inte finns några omöjliga relationer, inga omöjliga samarbetspartners. Det är populärt att leva sambo och det gör vi nu. Nu ska vi fråga våra barn på ömse håll, medlemmarna alltså, om vi kan gifta oss. Vi älskar ju varandra, men en del ungar gillar inte det här tankarna. Om vi går i bräschen och faktiskt går ihop och visar att det är slöseri med pengar och kraft att vara protektionistisk, så kommer vi att få en väldig kraft i mötena mellan människor på många olika håll, för alla behövs i den sociala sektorn. Motståndet mot

16 16 ur-sinnet ett samgående är begränsat. Det motstånd som funnits har minskat när vi har debatterat och argumenterat på det här sättet. Per-Erik: En del barn vill behålla mamma för sig själv. Socionomförbundet är pappa och har mer struktur och mamma YFB är mer omvårdnande. I Socionomförbundet finns inget motstånd alls mot ett samgående. SKTF-representanter har blivit överraskade när de fått höra det här idéerna. Vi rör på oss i en takt som SKTF inte räknat med. Jag vill att vi på sikt bjuder in de andra socialarbetarorganisationerna inom SKTF till en dialog om samarbete. Jag tror att de sitter i samma diskussioner och kanske är det här bara är ett steg i en större process, och jag tror den kommer att gå fortare än vi anar. Hela vår insats som socialarbetare går ut på att människor oavsett livssituation ska bli delaktiga, ha medinflytande och delansvar i samhället på lika villkor. Om vi då som organisationer arbetar med exklusion av andra och säger att du får inte vara med, du tillhör den där avarten av människor, då är vi inte trovärdiga i vårt arbete. Att söka effektiva och fruktbara allianser, som syftar till att nå en helhet, måste vara en central uppgift för oss. Vi heter Socionomförbundet, men har sedan 15 år tillägget en organisation för socialarbetare. Anne-Lie: Det handlar också om stadge- och ekonomifrågor, att välja styrelse och skaffa ordförande. Den processen kommer att ta ett par år. Det är många praktiska frågor att lösa och först ska det till ett formellt beslut. Samgåendet måste vara förankrat i organisationerna och det kommer det att vara, det är jag övertygad om. Både Per-Erik och jag är metodiska i vårt sätt att arbeta. Per-Erik: Det får inte gå för fort. Medlemmarna ska vara med. Men går det för långsamt finns det inga medlemmar kvar. Anne-Lie: Man får inte vara lagd åt prestige och protektionism om man ska driva ett samgående för då faller idén. För mig spelar det ingen roll om jag är ordförande i ett nytt förbund eller ens är med i styrelsen. Det viktigaste är att detta blir av, att alla i yrkeskåren faktiskt möts, att vi kan ha en utvecklande diskussion om ett värdigt samhälle och kunna påverka det. Per-Erik: Jag har samma uppfattning när det gäller min roll. Vår uppgift är att åstadkomma detta, sedan har vi gjort vårt. Anne-Lie och jag är inga förvaltare, snarare visionärer. Sätter man igång en sådan här process ska man akta sig för att muta in en egen position i den framtida organisationen, det är smisk på fingrarna direkt. Framtiden får visa vilka företrädare en ny organisation behöver. Anne-Lie: Jag tror att SKTF gräver sin egen grav genom att inte se sig om i sin omvärld hur man ska organisera det fackliga arbetet på den offentliga sidan. Hur man ska överleva som förbund borde var den viktigaste frågan på varje styrelsemöte i SKTF. Det räcker inte med att i elfte timmen komma med att man måste ut på högskolorna. Och tänker jag riktigt visionärt skulle samarbetet mellan YFB och Socionomförbundet kunna bli början till en helt ny fackförening om inte SKTF passar sig. Per-Erik: Inom Socionomförbundet har vi en längre tid vi varit bekymrade över att socialt arbete i alla dess uttrycksformer inom SKTF har varit dåligt samordnat. I tio år har vi försökt få SKTF att organisera ett socialt paraply. Till det kommer att vi under ett antal år haft en stadigt minskande medlemskader. Vi har haft svårt att föra ut våra idéer till medlemmar och potentiella medlemmar. Samtidigt har en av våra styrelsemedlemmar, Peter Lamming, under tio års tid varit moderator på YFB:s kongresser och under den sista socialarbetarstämman i början av 90- talet började vi diskussionen om samarbete mellan våra organisationer och det har diskuterats fram och tillbaka i styrelsen sedan dess. Anne-Lie: Jag har varit olyckligt omedveten om detta och suttit på min kammare och tänkt. När jag valdes till ordförande för YFB våren 1992 var jag en katt bland hermelinerna, som kom från en avkrok inom socialt arbete, dvs arbetet med vuxna psykiskt utvecklingsstörda och psykiskt sjuka. Innan jag valdes tyckte jag att det var viktigt att jag deklarerade att jag inte var så smalspårig som jag tyckte att YFB var och att det fanns ett stort behov av organisationspolitiska förändringar. Som ny på plan börjar man inte gaffla för hårt från början. Jag var tvungen att känna av stämningarna i organisationen och den var avogt inställd till att inbjuda andra människor inom socialt arbete. Det behövdes andra tankar och de har vi nu prövat i styrelsen. Det började med att vi hade en stor diskussion i styrelsen om vi skulle ha med socialpedagogstuderande i föreningen, eftersom de inte var yrkesarbetande. Och det tog några år innan det blev så. Jag tog kontakt med Per-Erik och började diskutera förutsättningslöst om mina tankar kring detta, att det är bortkastad tid att organisera människor som jobbar inom socialt arbete i en mängd småföreningar. I synnerhet kände jag en stor gemenskap med Socionomförbundet. Per-Erik: Socionomförbundet har diskuterat med ombudsmännen i SKTF om detta i många år och det finns ett motstånd från förbundet. Jag menar att yrkesföreningarna i SKTF måste ta saken i egna händer och se till att det blir en stark socialarbetarorganisation därför att SKTF kommer att dräneras på folk. Som medlem i den internationella institutionen för socialarbetare, IFSW, har SKTF anmält socialarbetare. Helst hade man nog sagt att man hade tusen stycken YFB och Socionomförbundet för att minska medlemsavgiften, men i kampen med SSR ska det se snyggt ut statistiskt. SSR och SKTF organiserar lika många socialarbetare. SSR har på tio år ökat från 30 procent till 75 procent av socionomerna och den utvecklingen har SKTF hjälp till med. Framför allt är det nyutbildade som gått till SSR. Det finns en skillnad mellan socionomer organiserade i SKTF och de som är med i SSR. De som stannat i SKTF har gjort det utifrån ett perspektiv att de inte är mer värda än andra offentligt anställda bara för att de är akademiker. Däremot ska vi självklart ha betalt för det jobb vi gör. På högskolenivå går socialpedagogerna och socionomerna samma utbildning från och med i år. Målet är att all utbildning ska vara samma, men med profileringar under sista terminen. Då finns det inga skäl

17 17 ur-sinnet alls kvar att säga att jag är socionom och du är bara socialpedagog. Anne-Lie: Framförallt handlar det om hur SKTF har marknadsfört sig bland socionomerna. Om SKTF haft en profil och hållit jämna steg hade valet av förbund mer varit upp till den enskilda individen. Man kan säga att SKTF nästan inte fanns som alternativ, förbundet lämnade högskolearenan och först i elfte timmen förstod man att man håller på att förlora medlemmar och då kom rekryteringen högt upp på dagordningen. Per-Erik: Det stora antalet organisationer på socialarbetarsidan har sponsrats av SKTF. Det är ett SKTFdilemma att vi inte har en gemensam yrkesidentitet. Vi har pratat med ombudsmän om detta, men det har inte tagits upp på förtroendemannanivå, och det har inte funnits några motioner till SKTF:s förbundsmöte i den enskilda frågan. Däremot har flera motioner handlat om att man måste ta de olika yrkena på allvar i SKTF. Då har man tagit dem ett och ett. Det har inte handlat om att se detta utifrån ett faktiskt medlemsintresse, utan utifrån ett organisationsintresse, dvs i konkurrensen med SSR. Profileringen på socialarbetarna har försämrats på senare år. Vi måste utveckla yrkesfrågorna och de socialpolitiska frågorna därför att hela den kommunala sektorn egentligen bygger på socialpolitik. En del kallas för bostadspolitik och en annan för skolpolitik, men i grunden handlar allt om vårt gemensamma samhälle och villkoren för att alla ska kunna vara lika värda, alltså är det socialpolitik. Gör vi inget åt det här problemet kommer motivet för att vara med i SKTF att bli allt tunnare. Då har vi ett gäng människor som lever på tradition, precis som vi i Socionomförbundet gör, inte på offensivt arbete och offensivt tänkande. Det beror inte på att vi inte vill, utan på att vi är tillbakapressade av alla andra. Anne-Lie: Vi träffades i oktober och lade upp en plan över vilka konkreta saker som ska göras inför ett samgående. Den första åtgärden på listan är den här intervjun. Vi har också uppdraget att i mars, tillsammans med varsin styrelsekamrat, presentera vilka resultat vi kommit fram I alla sammanhang där vi idag finns med var och en för sig kan vi tillsammans få en bredare röst. Det ger oss en helt annan styrka. till för våra respektive styrelser. På nästa styrelsemöte kommer jag att föreslå att vårt årsmöte läggs den 25 mars i Malmö parallellt med Socionomförbundets årsmöte. Den 12 februari ska vi ha ett parallellt styrelsemöte där vi ska prata om de frågor vi hittills har diskuterat på ömse håll. Under våren kommer vi att göra tidningen ihop som ett konkret bevis på att vi menar allvar. I mitten av februari kommer en kallelse i tidningen till ett parallellt årsmöte i vår. Ingen i styrelsen eller vi som yttersta företrädare ska känna att vi har förlorat något på det här. Och medlemmarna måste hinna ta till sig den här förändringen. Per-Erik: Det är det schema vi har så här långt, men sedan handlar det också om hur vi syns. Om Socionomförbundet blir inkallat till diskussioner med myndigheter eller med SKTF, eller när det gäller att svara på remisser eller liknande, så ser vi till att YFB finns med. Och vice versa. Vi ska synas tillsammans. Medlemskapet i IFSW är Socionomförbundets. Men för att företräda socialarbetarna i Sverige har vi bildat en body och där ingår SSR, SKTF och Socionomförbundet. Andra länder har socialarbetare av alla sorter med. De har också bildat body, men på helt andra villkor. De är inte socionomer i första hand, utan socialarbetare och så vill vi att det ska bli här också. Vi har som ambition att utvidga representationen i bodyn. Det hävdas att YFB är representerat genom SKTF, men genom oss skulle det bli en helt annan och tyngre representation och i en gemensam organisation framöver blir det väldigt tydligt. Det innebär också att Sverige, i internationella sammanhang i federationen, blir representerat av socialarbetare och det blir tyngre än idag. Då kan vi också vara med i diskussionen om hur man handgripligt arbetar med sociala frågor och inte bara hur man arbetar socialpolitiskt och visionärt. Vi kan ha med representanter i de olika delegationer som finns i Europa och det ser vi som en oerhört viktig utveckling. Som medlem i EU är det vår plikt att se till att Europaparlamentet får en vettig socialpolitik. Jag har själv varit med i den processen i fyra år och sitter med i IFSW-delegationen som jobbar med implementeringen av socialarbete i Europaparlamentet. I alla sammanhang där vi idag finns med var och en för sig kan vi tillsammans få en bredare röst. Det ger oss en helt annan styrka. Utmaningen i det här är mycket mer spännande än vad vi anar och det kan släppa loss enorma krafter. Bernt Andersson

18 18 ur-sinnet Med Sveriges Socionomförbund in i ett nytt årtusende Var tid har sitt uttryck för organisation, mobilisering och engagemang. För 73 år sedan var det viktigt och nödvändigt att samla socialpolitiskt engagerade och bilda Sveriges Socionomförbund, Sveriges idag äldsta socialarbetarorganisation. Genom åren har många yrkesgrupper funnit anledning bilda sina specifika, organisationer, försvara och utveckla sina frågor och utveckla såväl det samhälleliga som det yrkesmässiga förståndet på dessa områden. Socialt arbete är ett område med en mängd olika, kompletterande discipliner, vilket också avspeglar sig i att en mängd olika yrkesföreningar finns etablerade i föreningssverige. Men föreningssverige, framför allt de gamla föreningarna, lider av sviktande medlemstal och av svårigheter att förnya sig. Sveriges Socionomförbund tillhör den gruppen. Från att en gång i världen ha engagerat merparten av alla socionomer i Sverige är idag förbundet inte fler än lite drygt 600 medlemmar. Ideologiska orsaker Fackligt sett kan man fråga sig om det behövs två fackliga organisationer Styrelseledamöter Ordförande Per-Erik Andersson Parkholmsvägen Örebro tel (hem) (arb) fax per-erik.andersson@swipnet.se Margot Olsson margot.olsson@malmo.se för Socionomer, om det är nödvändigt med denna splittring. Men, och det är viktigt att komma ihåg, i grunden har splittringen ideologiska orsaker. Vi inom SKTF och andra TCOförbund är övertygade om att alla vi offentliganställda, tillsammans, kan uträtta mer, uppnå gemensam och rätt värderad löneutveckling och tillvarata våra enskilda krav och behov på ett bättre sätt. Vi tar inte i första hand vår utgångspunkt i examen och utbildningsnivå för den fackliga kampen, utan utgår från hur vi ser att vår marknad fungerar (eller inte fungerar) som helhet. Vår vertikala organisationsform gör att vi KAN vår marknad. Ove Rådberg ove.radberg@aruf.stockholm.se Inger Renström inger.renstrom@ac.lst.se Arvin Ansari arvin.ansari@sollentuna.se Yvonne Ahlström y.ahlstrom@sktf.se Vända trenden Yrkesförbunden har sitt berättigande och utgör ett viktigt instrument för att göra fackets kunskap om marknaden komplett. Yrkesförbunden är också av avgörande vikt för att utveckla och försvara det för oss så viktiga välfärdssamhället. Våra yrkesspecifika kunskaper ligger till grund för många av de beslut som riksdag, regering och andra beslutsfattare tar dagligen. Vi vill vända trenden! Vända trenden av minskande medlemskader, vända trenden av en allt tystare yrkeskår och därmed öka vår förmåga till påverkan och utveckling, till försvar för de frågor som utgör Socialt Arbete. Detta vill vi åstadkomma tillsammans med andra socialarbetare. In i nytt årtusende Vi har börjat kila stadigt! Sedan en tid tillbaka har informella och formella samtal med YFB, Yrkesföreningen för psykosocialt behandlingsarbete, lett till en samverkan och ett samarbete som kan leda till förlovning och äktenskap. Till att börja med, vilket den tidning ni nu har i handen är ett bevis för, kommer ni, medlemmar i Sveriges Socionomförbund, äntligen återigen att få tillgång till en otroligt bra tidning. URSINNET, Socionomförbundets medlemsblad är nu vår gemensamma tidning, vårt forum för debatt, information och dialog, en tidning för Socialt Arbete. Med denna tidning som ett första resultat av samverkan öppnar vi tillsammans den process som ska leda oss in i ett nytt årtusende med förnyad styrka och en fortsatt stor betydelse för utvecklingen inom Socialt Arbete. Per-Erik Andersson Ordförande, Sveriges Socionomförbund Larseric Bergqvist larseric.bergqvist@alleberg.falkoping.se Haidi Knorring haidi.knorring@malmo.se Margaretha Èsenlund asenlund@mail.op.se Peter Lamming peter.lamming@social.ministry.se

19 19 ur-sinnet Dagboken981112: McDonalds överallt! Peter Lamming Vaknar i Östersund. Ser ut över Storsjön. Det snöar. Idag är Socialarbetarnas Dag. På torget står Qvarsebos fem figurer plus dirigent musik strömmar ut ur statyn/kören. Stor symbolik många olika individer, som med sina skilda röster bestämt sig för att göra något tillsammans. Skilda världar, samma mål. Jag sladdar och slirar över till Frösön och Medborgarsalen. Tänk om jag ramlar omkull. Igår släpptes Socialstyrelsens rapport som talar om hur dåligt sjuka äldre tas om hand ute i kommunerna. Vad händer med välfärden? Om skatteinbetalningarna är det enda kitt som håller ihop samhället idag, hur blir det då med medborgarandan i framtiden om vi inte får ut något av politiken? Tänker också på de 40 samhällen jag besökt i år hur märkvärdigt lika de är, trots olika historier och arkitekter McDonalds överallt som mötesplats och matkultur, Kappahl med family -gemenskapen, multibiografer med amerikanskt underhållningsvåld och attityder. Mångfald och dialog, MOD, är en systemisk metod för att komma till insikt om sina egna värderingar. Nyfikenhet är också en viktig del i bygget av en självständig identitet, att se enskildheterna och vilja titta bortom nästa hörn. Jag fick köpa HB (svartsprit) av en som var eljest, säger en tonåring på mötet. Den illegala alkoholen är lättåtkomlig för ungdomarna som vi vill skydda genom vårt arbete, som socialarbetare och behandlare. Vi är överens i riksdagen om en restriktiv politik vad gäller ålder och pris. Jag hör på mobilen att Lars Engqvist utnämnts till ny socialminister idag, en ny dirigent kanske. Jag sitter i Jämtland jämte Gabriel Romanus, som varit socialminister, och Eckart Kühlhorn, professor i socialt arbete. Det vi talar om idag på mötet med socialarbetare, poliser, politiker, affärsinnehavare och andra eldsjälar handlar just om hur vi ska värna det sorts samhälle vi vill ha mot organiserad brottslighet och okunskap. Den 12 november firas Socialarbetarnas dag i Europas länder. Vi i Socionomförbundet gör lokala aktiviteter runtom i Sverige. I Finland skapar man idag större uppmärksamhet om yrket. Vår uppgift måste bland annat vara att tala om hur det i själva verket är. Vi har både tjänsteansvar och ett eget. På YFB-kongressen i höstas sa vi att Dagens beslut är morgondagens verklighet och vi utkrävde större socialt ansvar av riksdagsledamöterna. Vi själva då, diplomerade och kanske nån enstaka till och med auktoriserad tjänsteman? Är vi bara tysta eller hörs vi inte? Uppe i planet ovan molnen är det en gudomlig solnedgång. Idag presenterade Röda Korsmannen sitt förslag om att de döda kropparna ska bärgas från Estonia. På hemväg över Sergels torg ser jag hur marschallerna fortfarande flammar till minne av de ungdomar som nyligen omkom i Göteborgsbranden. Jag tänker på min son Mikael, 21 år, som tror gott om framtiden och liksom jag är optimist (genetiskt?). Hur tar jag mitt ansvar för honom, för framtiden och som förebild? Sista anteckningen från idag gör jag efter att ha sett Svansjön, en kalasfin föreställning. Odjuret i Storsjön må finnas i Östersund och förbli ett lukrativt knep att få dit turister. Liksom Gud, why not! Min poäng är att odjuret finns inom oss alla, liksom guden. Hur du bejakar din mångfald och sponsrar eller tyglar olika krafter är ditt ansvar! Och du är inte ensam. Vi är alla delar av något mer och påverkade av vår omgivning. Skå-Gustav påminde oss ofta att idiot-älska dvs att verkligen visa engagemang och att aktivt bry sig. Jag sammanfattar med ordet KAMP - Kunskap, Ansvar, Mod och Positiv livshållning. Peter Lamming är sekreterare i Socionomförbundet och projektledare för Regeringskansliets opinionsinsats mot illegal alkoholhantering. Kvalitetssäkra socialnämnderna! Överallt i Sveriges långa land pågår en process som syftar till att kvalitetssäkra den kommunala verksamheten. Kvalitetssäkring görs för att garantera att kommunen gör det man fått i uppdrag att göra, att pengarna används rätt och att personal har rätt kompetens som används på rätt sätt. Detta gäller all offentlig verksamhet. Socialtjänstens individ- och familjeomsorg liksom socialbidrag, rehabilitering och kommunala arbetsmarknadsinsatser är sådan verksamhet. Ansvariga för socialtjänsten är socialnämnden enligt lag. Socialnämnder har många ansikten runt om i landet. Stadsdelsnämnder och kommundelsnämnder är ett och uppfinningsrikedomen bland kommunerna är stor när det gäller att ge namn åt de nämnder som har ansvaret att fungera som socialnämnder. Sveriges kommuner har det svårt med ekonomin. Alla förvaltningar har krav på sig att hålla kostnaderna nere och att minska på sina utgifter. Så också förvaltningar som lyder under socialnämndernas ansvar. Socialnämnderna och deras motsvarigheter har ansvar enligt lag. Men runt om i landet tar det sig underliga uttryck. Obstruktion mot lagen. Obstruktion mot länsstyrelsernas tillsynsmyndighet och rent trots mot läns- och kammarrätters domslut. Det kan inte vara så att, om politiker tycker att lagen är fel, en nämnd kan göra som den vill. I varje demokratiskt land måste det vara så att demokratiskt fattade beslut och av riksdagen stiftade lagar skall följas. Även av socialnämnder. Det är dags att kvalitetssäkra socialnämnderna!

20 20 ur-sinnet Etik mer levande än en Tamaguchi 1983 var jag med om att skriva etiska regler för socialarbetare. Då skrev jag i SKTFtidningen att etiska regler kan vara som en ledstång när man går i en svagt upplyst trappa på hembesök. Jag tycker likadant nu, men idag finns en hel mängd regler för yrkeskåren. Och inte bara det det är kvalitetskontroll, ISO 9000, svanmärkning och varor med nyckelhål. Den senaste flugan är etisk certifiering, som bland andra prästkonsulter erbjuder företagare. Etik på jobbet handlar om att komma hem, se sig i spegeln och känna sig stolt, säger Lennart Koskinen. Det är kunden som kräver detta, säger branschen. Vad tycker kunderna i socialsvängen? Etiska regler kan vara bra, men man ska ha klargjort syftet för sig. Vilket är ditt uppdrag? De bör baseras på demokrati, mänskliga rättigheter och ge vägledning för ett arbete som leder till självbestämmande och mot all slags diskriminering. Vilken grupp skriver reglerna och för vem ska de gälla är det klienternas rätt att mötas med respekt och få sin sak prövad av professionella yrkesutövare? När detta är sagt återstår så att göra verklighet av orden. Och vad gör föreningen om en medlem inte agerar utifrån reglerna ska han uteslutas eller reformeras? Det här är dilemman som många socialarbetare har brottats med i hela världen. IFSW har gjort ett policy paper om etiska regler, dvs någon slags allomfattande etisk grund för allt socialt arbete. De är naturligtvis bara tjänliga i en virtuell verklighet, eftersom verkligheten ser olika ut i världen. Och den generella plattformen för oss alla finns ju redan i form av FN-deklarationen om mänskliga rättigheter. Den har ju både Chile och Irak skrivit under. Jag har talat med Nanna Sigurdadottir som undervisar på socialhögskolan i Reykjavik. Hon säger att etiken har sina rötter i humanism, religion och demokrati, värderingar som omfattas av flertalet, en slags allmän moral. Etiska regler är en utgångspunkt och de är föränderliga. Huvuduppgiften är att underlätta en etisk debatt och se till att den inte slutar. Många roller Vi ska inte sätta oss som domare över en enskild socialarbetare som bryter mot reglerna, utan istället utnyttja tillfället att ha möten på arbetsplatser, ordna seminarier och till exempel föra debatten i pressen. Det Nanna Sigurdadottir också uppmanar till är att lära sig praktisk argumentation. I utbildningarna i skolor och på arbetsplatser ska det finnas filosofi som ett tema för den etiska debatten. Etik det är vi själva, säger hon. Yrkets roll i samhället är en grundläggande fråga att besvara. Varför finns det socialarbetare och utifrån vilka värderingar utför vi jobbet? Nanna Sigurdadottir avslutar vårt samtal med att säga att relationen etik och yrkesidentitet hänger samman. Det kan inte bli någon utveckling om vi inte har etiska regler. De utgör den gemensamma plattformen. Vi måste hålla debatten levande bland socialarbetare och ute i samhället, prata etik med andra yrkesgrupper och med klientorganisationerna. Vi måste delta i den allmänna debatt som pågår i samhället nästan varje dag och i skilda former. Det låter som om det fanns ett verkningsfullt recept här mot den stora tystnaden bland socialarbetarna idag. En organisationskonsult, Villy Dyhr, från KPMG har gått igenom de etiska reglerna som socionomförbunden i de nordiska länderna har. Han säger att det finns en god policy, efter många diskussioner, som alla medlemmar enigt står bakom. Men det händer ingenting. De etiska normerna innehåller för många intentioner, krav och förväntningar. De är alltför brett formulerade och målen är icke operationella. Reglerna inleds ofta med: Socialarbetaren ska... måste... är skyldig att... får inte... förväntas... förväntar... Det är inte vettigt att köra med förmaningar, anser han. Fokusera och prioritera I stället ska etiska principer slå fast vad som är viktigt och ge en förståelse för ståndpunkten. Utan tydliga mål vet man aldrig om man är på rätt väg, säger Villy Dyhr. Titta efter om etiken ska tjäna till att skapa debatt och eftertanke. Eller är den skapad för att vara ett gemensamt underlag för värderingar? Utpekas några särskilda etiska problemområden? Och visar man på några användbara metoder och goda exempel? Bestäm er för vad som är viktigast. Det gäller att fokusera och prioritera. Se till att reglerna är anpassade till situationen. Allt passar inte in på nordiska förhållanden. Skriv högst fem till tio slagord och strunta i att ta med kompromissformuleringarna, föreslår han. För att gå vidare och skapa handling/action behöver du ta reda på vad som hindrar att inget blir gjort trots att alla är överens i sak. Och peka ut vilka som är dina medhjälpare respektive motståndare. Satsa nu på att få ännu fler medspelare! Du har redan hört de välkända argumenten men... det finns inga pengar eller tid till det... varför ska just vi göra det... vad är det, egentli-