Trygghetskapitalet ett instrument för samhällsförändring? Gunvall Grip för Wigforsseminariet Söndrums Folkets Hus den 24 juli 2003

Transkript

1 Trygghetskapitalet ett instrument för samhällsförändring? Gunvall Grip för Wigforsseminariet Söndrums Folkets Hus den 24 juli 2003

2 Innehåll 1 Inledning 2 Två utgångspunkter 3 Tre modeller 4 Trygghetskapitalets framväxt 5 Placeringsinriktningen en gammal debatt 6 Trygghetskapitalets goda cirkel de fem kraven 7 Sammanfattning Notförteckning 2

3 om breda lager vill överta den makt som utövas av ett fåtal, så får de också överta detta fåtals samhällsnyttiga uppgifter. tryggandet av kapitalbildningen är ett led i en politik, som samtidigt skall tillförsäkra alla en rättvis andel av produktionsresultatet. Det är klart, att man inom den demokratiska socialismen strävar efter att de ekonomiska företagen i största möjliga utsträckning skall antaga en sådan form, att motsättningen mellan kapitalistiska ägare och arbetare utan delaktighet i egendomen ersattes av gemensamhet både i arbete och äganderätt. Ernst Wigforss Ekonomisk demokrati Det är makten över kapitalet som avgör. Den insikten kommer gång på gång i samtalen med Rudolf Meidner. När han talar om dessa frågor är han inte någon distanserad expert, utredare eller tjänsteman, om han nu någonsin varit det. Löntagarfondsfrågan var hans livs stora fråga, både känslomässigt och intellektuellt. Samtalen om makten över pensionskapitalet som sedan länge injagar så mycket vanmakt hos världens befolkningar uppväcker liknande passioner hos honom. Att frågan inte debatteras inom den svenska arbetarrörelsen fyller honom med besvikelse. Han försöker dölja den besvikelsen. Men lyckas inte. I sin upprördhet inspirerar han mig, som är nästan femtio år yngre. Det är Rudolf Meidner som står för det ungdomliga engagemanget. Göran Greider i Rudolf Meidner; Skärvor ur ett nittonhundratalsliv (1997). 3

4 1 Inledning G. H. von Koch, agronomutbildad officersson och den drivande kraften bakom bildandet av Gävle konsumtionsförening och en av de som aktivt deltog i bildandet av Kooperativa förbundet, som också startade Social Tidskrift, och som allt mer kom att intressera sig för socialpolitiska frågor och sedermera blev liberal riksdagsman, skrev efter hemkomsten från en studieresa till England i slutet av 1800-talet följande: För att kunna bedriva en större affär är det nödvändigt, att arbete och kapital samverka. Vanligen äro ägarna av kapitalet och arbetarna olika personer; det är därför helt naturligt att den inkomst som uppstår i affären, delas i tvenne delar, varav den ena delen, som kallas vinst, tillfaller arbetsgivaren eller de som äga affären, under det den andra, lönen, tillfaller arbetarna. Här fortsätter nu von Koch med den tanken att det för alltid inte behövde vara så. Ordningen kunde ändras. Han skriver: Det låter tänka sig att arbetarna övertaga kapitalägarens plats i affären, dvs. själva tillsläppa det nödvändiga kapitalet. Det är tydligt att arbetarna i detta fall tillförsäkra sig, dels arbetslönen (i egenskap av arbetare), dels vinsten (såsom varande kapitalägare). 1 Här är det alltså inte fråga om den klassiska och strävsamma politiska kontroversen mellan arbete och kapital, eller arbete mot kapital. Här är fråga om något annat nämligen om en sorts samverkan mellan arbete och kapital och den närmast utopiska tanken att själva arbetets frukter hela affärsverksamhetens inkomster skulle kunna gottskrivas arbetarna själva. Arbetarna skulle nämligen kunna bli kapitalägare. Det lät sig i alla fall tänkas, menade von Koch, att arbetarna skulle kunna överta kapitalägarens roll. Därmed skulle ju också det ekonomiska utbytet av arbete kunna öka. G. H. von Koch talar egentligen om att bilda kooperativa föreningar, en rörelse som han inspirerats av vid sin studieresa i England. Och han talar om åtminstone två väsentliga ting: Att samverkan mellan arbete och kapital uppfattas som något positivt, något önskvärt och förebildligt, kanske rent av något helt nödvändigt. Och att det skulle kunna gå att ändra på tingens ordning, ändra på maktförhållandena i samhället, under förutsättning att arbetarna iklädde sig ytterligare en roll, nämligen kapitalägarens. Jag har länge och i olika sammanhang diskuterat frågan om arbete och kapital 2 dock inte i termer av kooperation eller konsumtionsföreningar, ej heller i termer av 1970-talets löntagarfonder eller i någon form av diffus fondkapitalism, utan snarare i perspektivet av 1900-talets utveckling välfärdssamhällets framväxt, arbetarrörelsens framflyttade positioner, fackföreningsrörelsens relativt starka ställning och den parallella framväxten av det som jag skulle vilja kalla för trygghetskapitalet. Även i termer av globalisering är trygghetskapitalets utveckling av intresse. Inom EU pågår till exempel ett intensivt arbete för att skapa en gemensam finansiell marknad. Det resonemang som förs i denna promemoria kan enligt min mening utan vida- 4

5 re appliceras också på det trygghetskapital som successivt framväxer inom EU. 3 Med trygghetskapital förstås här helt enkelt de placeringstillgångar som uppstår i de ögonblick som vi beslutar att avsätta medel till olika slag av trygghetsanordningar till sjukförsäkringar, pensionsförsäkringar, arbetsskadeförsäkringar, etc. 4 Det trygghetskapitalet hanteras i Sverige på tre olika institutionella nivåer inom den sociala försäkringen, inom avtalsförsäkringarna knutna till arbetsmarknadens parter och inom privat försäkring. Trygghetskapitalet är naturligtvis inte det enda kapital som finns i samhället, till och med långt därifrån. Men det bör heller inte förbises att de tillgångar som uppsamlas inom socialförsäkringssystemet, inom avtalsförsäkringsområdet och inom det privata försäkringsområdet är betydande. De frågor som kan ställas är alltså: Hur har trygghetskapitalet framvuxit? Används kapitalet, placeringstillgångarna, förnuftigt och i enlighet med den samhällsutveckling vi önskar? Kan trygghetskapitalet användas för samhällsförändring? Vilka krav skulle i så fall ställas på trygghetskapitalet för sådan samhällsförändring? De frågorna bör kunna ventileras utifrån ett historiskt perspektiv, men naturligtvis också och allra helst med blicken riktad mot framtiden. 2 Två utgångspunkter Innan resonemanget om trygghetskapitalet som instrument för samhällsförändring utvecklas vidare finns anledning att i korthet beröra två, enligt min mening, viktiga utgångspunkter. Arbete är kapital. Kapital uppstår inte ur tomma intet. Kapital uppstår ur arbete och produktion. Det kan naturligtvis uppfattas som en gammaldags arbetspuritansk hållning, men trots det: Arbete är kapital. Den över hundra år gamla politiska konflikten i termer av arbete mot kapital leder inte sällan till den märkliga idén att kapital tros kunna uppstå och verka oberoende av arbete och produktion. Så är enligt min mening inte fallet. Den tesen är inte djärv. Om vi för enkelhetens skull indelar samhällsekonomin i två sfärer i den reala och den finansiella ekonomin så finner vi återigen ett samband mellan arbete och kapital på så sätt att den finansiella ekonomin kan sägas vara beroende av den reala ekonomin (även det omvända beroendet existerar naturligtvis). Den finansiella ekonomin lever alltså inte ett fritt svävande och eget liv oberoende av den reala. Så kan visserligen ske, men blott tillfälligtvis (i form av finansiella bubblor) och inte i långa loppet. Trygghetskapitalets karaktär. Det är rimligt att ställa frågan om trygghetskapitalets karaktär. För hundra år sedan betraktades till exempel pensionsförmåner som allmosor eller gåvor från staten, kommunen eller arbetsgivaren. Under 1900-talet har synsättet förändrats om än långt ifrån helt. I mitten av 1900-talet beskrevs finansieringen av den sociala försäkringen i termer av bidrag från staten, bidrag från kommunerna, arbetsgivarbidrag och 5

6 avslutningsvis i form av egenavgifter, det vill säga de egenavgifter som de anställda inbetalade till systemen. Här förleds vi tro att staten, kommunerna och arbetsgivarna har särskilda fonder eller kassor som uppstått oberoende av de arbetande. Vi förleds därmed tro att de anställdas bidrag endast består av egenavgifter. Min utgångspunkt är att avgifter eller skatter som finansierar de inkomstrelaterade försäkringsförmånerna (som ålderspensioner, sjuk- och förtidspensionsersättning, arbetsskadeersättning, etc) bör betraktas som uppskjuten lön (eller uppskjuten konsumtion). Det synsättet gäller inte endast ålderspension utan också till exempel sjukersättning av det enkla skälet att sjukersättning utges som kompensation för inkomstbortfall med finansiering genom sjukförsäkringsavgifter avgifter som i sin tur minskat eller avräknats tidigare inkomst (eller konsumtion). Mot detta kan hävdas att åtminstone arbetsgivarna torde stå för en del av utgifterna genom sina arbetsgivaravgifter; här är det alltså återigen gåvoeller allmoseargumentet som vidhålls. Det bör inte glömmas bort att de avgifter arbetsgivarna inbetalar vanligen avräknas det förhandlingsbara löneutrymmet, vilket alltså innebär att de anställda i realiteten står för finansieringen. Det borde enligt min mening inte vara möjligt att idag betrakta dessa avgifter som gåvor eller allmosor från arbetsgivarna. Det trygghetskapital (de finansiella tillgångar) som uppstår genom avsättningar (avgifter, premier, skatter) till olika slag av trygghetsorganisationer (inom social försäkring, avtalsförsäkring eller privat försäkring) bör således ha karaktären av ett kapital uppkommet genom uppskjutna löner. En nog så avgörande konsekvens av det synsättet blir därmed att de som skjutit upp delar av sina löner för framtida trygghetsutbetalningar rimligen bör ha det övergripande inflytandet över trygghetskapitalets användning. 3 Tre modeller Det finns också anledning att här i korthet beröra frågan om det ekonomiska utbytet av arbete och de arbetandes allmänna inflytande i samhället. I det resonemanget, som här är av hypotetiskt slag, kopplas alltså arbete och produktion samman med två variabler den ekonomiska nyttan (resultatet eller det ekonomiska utbytet) av arbete och en variabel som har med olika former av samhälleligt inflytande att göra. Jag menar att det finns ett positivt samband mellan ekonomiskt utbyte av arbete och de arbetandes inflytande i samhället. Ej heller det bör betraktas som en djärv tes. Det ekonomiska utbytet av arbete bestod under 1800-talet i princip endast av lön endera i penningar eller in natura. I mycket liten utsträckning gav arbetet något ekonomiskt utbyte vid till exempel arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller arbetsskada. Detta förhållande kan enklast betraktas som en 1800-talsmodell. Med 1900-talet förändras detta radikalt. Med arbete följer numera inte endast lön utan också semesterersättning, sjukersättning, a-kassa, arbetsska- 6

7 deersättning, förtidspension och ålderspension och därtill olika förmåner till efterlevande vid dödsfall. Under 1900-talet har allt mer av det tillgängliga förhandlingsbara löneutrymmet avsatts till olika trygghetssystem endera inom ramen för den sociala försäkringen eller de kollektivavtalsbaserade försäkringssystemen. Det ekonomiska utbytet av arbete har alltså under 1900-talet breddats, fördjupats och successivt blivit större. Det kan också på goda grunder antas att de arbetandes allmänna inflytande i samhället har ökat under motsvarande period. Under 1800-talet var de arbetandes inflytande lågt både inom den politiska och ekonomiska sfären. Under 1900-talet ökar de arbetandes inflytande inte endast politiskt utan också fackligt och därmed också i näringslivet. Jämfört med talsmodellen har alltså det ekonomiska utbytet av arbete ökat samtidigt som de arbetandes allmänna inflytande i samhället också ökat. Detta kan då till skillnad från 1800-talsmodellen kallas för 1900-talsmodellen. För att förbättra det ekonomiska utbytet av arbete och för att ytterligare öka de arbetandes samhälleliga inflytande måste enligt min mening ytterligare ett steg tas. Utgångspunkten är, som antytts, att arbete och produktion är förmögenhetsskapande och kapitalbildande verksamheter, och att de arbetande inte tycks ha kunnat tillskapa eller tillskansa sig tillräckligt inflytande över det kapital eller den kapitalbildning som genereras av arbete och produktion. För att nå dithän fordras att de arbetande ökar inflytandet åtminstone över de tillgångar som här kallas för trygghetskapitalet. Detta tredje steg skulle kunna kallas för 2000-talsmodellen. Det är alltså detta steg i samhällsutvecklingen som denna lilla skrift försöker att påminna om. /Resonemanget i detta avsnitt åskådliggörs i nedanstående figur 1./ Figur 1 Arbete, ekonomiskt utbyte och allmänt samhällsinflytande - tre utvecklingssteg (m odeller) Stort Det ekonomiska utbytet av arbete Litet 1800-talsmodellen Lön i penningar eller In natura; begränsade löneförm åner; begränsat allmänt samhällsinflytande 1900-talsmodellen Förutom lön, också a-kassa, sjukersättning, förtidspension, ålderspension, arbetskadeers. osv. Ökat allmänt samhällsinflytandet 2000-talsmodellen Det ekonomiska utbytet ökar ytterligare genom ökat inflytande över trygghetskapitalet; därm ed ökar också det allmänna sam hällsinflytandet Litet Det allmänna samhällsinflytandet Stort 7

8 4 Trygghetskapitalets framväxt Det svenska försäkringsväsendet har sina rötter i bland annat landskapslagarnas brandstodslagstiftning (brandstod betyder egentligen stöd vid brand). 5 Den första tvingande försäkringslagstiftningen för riket tillskapades under mitten av 1300-talet med Magnus Erikssons landslag där det påpekades att alla skulle brandstod taga och giva, ingen ägde vara fri därifrån. Det är emellertid först under 1800-talet som det moderna försäkringsväsendet växer fram. Därmed påbörjas också den viktiga kassabildningen, det vill säga det faktum att finansiellt kapital uppsamlas för framtida utbetalningar. Försäkring, som ett riskövertagande och riskspridande institut, har numera alltså en kapitaluppsamlande funktion, ett slags kassafunktion, som självfallet är av stor betydelse för samhällets kapitalbildning. Genom kapitalbildningen har också ägandet och ägandets former förändrats. Den gamla klassiska kapitalisten är idag inte längre ensam kapitalägare. På den finansiella marknaden agerar numera också andra. Det, om något, skulle kunna betraktas som ett systemskifte, en förändrad samhällsformation troligen en av de viktiga samhällsförändringar under 1900-talet, som kan komma att få än större betydelse under 2000-talet. Vid förra sekelskiftet fanns mellan fyra och fem tusen försäkrings- eller försäkringsliknande organisationer i Sverige försäkringsaktiebolag, försäkringsbolag i ömsesidiga former, sjukkassor, hundramannaföreningar, ett otal brandstodsbolag, änke- och pupillkassor, pensionskassor, begravningsföreningar. Under 1900-talet skulle det svenska försäkringsväsendet centraliseras och domineras nu av ett relativt fåtal aktörer. Här följer en kortfattad och summarisk beskrivning av den utvecklingen. År 1908 startade det ömsesidiga och kooperativa försäkringsbolaget Folksam sin sakförsäkringsrörelse (bolaget hette då Samarbete). Man stod några år senare i begrepp att starta ett livförsäkringsbolag. Det var år Riksdagen hade nyss beslutat om att införa allmän folkpension och inom kort skulle första världskriget bryta ut. Folksams nya livförsäkringsbolag (Folket som det då hette) behövde naturligtvis ett startkapital, ett så kallat förlags- eller garantikapital, det var på kronor. De som ställde upp med det kapitalet de kallades garanter var bland annat Kooperativa Förbundet, Landsorganisationen, Socialdemokratiska partistyrelsen, Svenska Järnvägsmannaförbundet, Svenska Kommunalarbetareförbundet, Stockholms Typografiska förening och tidningen Stormklockan. Det var alltså kooperationen, fackföreningsrörelsen och politiken i förening. Arbetare och annat så kallat småfolk gick samman, dels för att sprida de ekonomiska riskerna, dels för att genom försäkringsverksamheten bilda kapital. Försäkring är, som sagt, just en sådan kapital- eller kassabildande verksamhet. 8

9 Därtill, vilket här inte är av endast symbolisk betydelse, stöttades den blivande verksamheten av kapitalet självt, nämligen av bankiren Olof Aschberg och bokförläggare Karl Otto Bonnier. Dessa två satt under en tid i Folksam Livs (Folkets) förtroenderåd tillsammans med handelsföreståndare, glasarbetare, sågverksarbetare, skrädderimästare, bageriföreståndare, metallarbetare, gruvarbetare, kontorister och järnarbetare. Dessutom satt i förtroenderådet statsråd, ledamöter av riksdagens första och andra kammare och förtroendemän, därtill en redaktör, en expeditör och en ombudsman. Där satt helt enkelt en folksamling i ordets egentliga bemärkelse låt mig här få tillåtas bortse från den kvinnliga representationen. Flera historiskt kända namn inom svensk arbetarrörelse engagerade sig: Hjalmar Branting, Herman Lindqvist, Otto Järte, Z Höglund, Fredrik Ström. Alltså: Inte endast kooperation, fackföreningsrörelse och politiken utan också kapitalet. Det fanns en idé om att arbete och kapital kunde samarbeta, att de kunde samverka. Idag förvaltar Folksam över 100 miljarder kronor. De pengarna ägs av försäkringstagarna, kunderna, i Folksam. Folksam är numera en inte helt obetydlig ägare av aktier på Stockholmsbörsen. Folksam är alltså en aktör på den svenska finansiella marknaden. Annorlunda uttryckt: Försäkringstagarna i Folksam har tillsammans blivit ägare på Stockholmsbörsen och är därigenom inte obetydliga intressenter i det svenska näringslivet. De tidigare egendomslösa, småfolket, är inte alldeles egendomslösa längre. Kapitalet tillhör inte längre de enstaka kapitalisterna endast. Jag vill tro att kooperationen, arbetarrörelsen och kapitalet, det senare här representerat av Karl Otto Bonnier och Olof Aschberg, redan under 1910-talet förstod sig på att den utvecklingen stod för dörren. Om de redan då förstod det, då misstog de sig inte. Och mycket vatten har sedan dess runnit under samhällets broar. År 1917 bildades SPP, numera Alecta, som tillsammans med arbetsgivarna skulle bli industritjänstemännens tjänstepensionsbolag. Det bolaget förvaltade vid utgången av 1992 bortåt 286 miljarder kronor bildades en pensionskassa för kommun- och landstingsanställda, KPA, ett bolag som idag till större delen ägs av Folksam bildades en pensionskassa för de kooperativt anställda, KP, som idag förvaltar över 39 miljarder kronor. Under senare delen av 40-talet, och kanske främst under 1950-talet, utreddes frågan om en allmän tilläggspension, ATP, ett pensionssystem som efter en laddad politisk debatt infördes AP-fonderna (1-4:e och 6:e APfonden) förvaltar idag cirka 480 miljarder kronor. Till det beloppet kan föras de tillgångar som uppsamlas inom det under 1990-talet reformerade pensionssystemets premiepensionsdel, som idag motsvarar cirka 60 miljarder kronor (7:e AP-fonden till en tredjedel och privata kapitalförvaltare till resterande del). Under och 70-talen fortsatte utbyggnaden av pensions- och försäkringskapital nära knutet till löntagarna med bildandet av tjänstegruppliv- 9

10 försäkringsbolaget AFA (1963), AMF-sjuk (1972) och AMF-pension (1973) och dessutom genom bildandet av AMF-trygghetsförsäkring (1995) samtliga dessa bolagsenheter, med undantag av AMF-pension, tillhör idag koncernen AFA. De bolagen, som bland annat LO har intressen i, förvaltade år 1991 ett kapital på över 145 miljarder kronor; tillkommer så 177 miljarder kronor i AMF-pension. De sammanlagda tillgångarna i dessa mer eller mindre löntagaranknutna organisationer motsvarar idag nära miljarder kronor. Det är inte en föraktlig summa pengar. Här märks alltså att det här omnämnda trygghetskapitalet framvuxit på tre olika (besluts)nivåer i samhället (1) på den politiska nivån (ATP och premiepensionsfonderna), (2) genom arbetsmarknadens parter och numera i formen av kollektivavtal (Alecta, KPA, KP, AFA, AMF-pension) och slutligen inom området (3) den pivata sfären (Folksam, vars styrelse domineras av representanter från kooperationen och fackföreningsrörelsen). För att få till stånd förändringar i till exempel trygghetskapitalets placeringsinriktning fordras därför beslut på motsvarande tre nivåer på den politiska nivån, mellan arbetsmarknadens parter och för Folksam del, i Folksams styrelse(r). 5 Placeringsinriktningen en gammal debatt Debatten om hur ett trygghetskapital ska placeras är gammal nu bortåt hundra år. 6 Redan under 1910-talet diskuterades inom ramen för Svenska Försäkringsföreningen livförsäkringsbolagens plcaeringsinriktning en talare kritiserade bolagen för deras förkärlek att placera kundernas sparande i fastigheter runt Jakobs kyrka i Stockholm. För att förbättra folkhälsan, och särskilt för att då minska på lungsotens (tuberkulosens) härjningar, borde bolagen rikta i sin placeringar på bostäder. En av förklaringarna till tuberkulosens utbredning var ju just dåliga bostäder. Talaren menade att det gällde att mota denna pest, som vållade livförsäkringsbolagen bortåt en tredjedel av dödsfallen. Livförsäkringsbolagen borde alltså i sitt eget välförstådda intresse hjälpa till att folk kan få bo som folk. 7 Även inom Folksam diskuterades tidigt kapitalplaceringarnas inriktning. En av Folksams verkställande direktörer uttryckte sig på följande sätt om bolagets start: De pionjärer från den då alltjämt svaga konsumentkooperationen och den ännu föga inflytelserika arbetarrörelsen, som 1908 grundade den kooperativa försäkringsrörelsen hade en dubbel målsättning: De ville åt de breda lagren ge ett ändamålsenligt och billigt försäkringsskydd och åt konsumentkooperationen eller vågar jag kanske säga de växande folkrörelserna en egen kapitalkälla. 10

11 Han fortsatte: Låt folkets pengar gå tillbaka till stöd åt folkets egna nydaningssträvanden, det var en paroll helt präglad av den nya tidens anda. 8 När Folksam introducerade gruppförsäkringen år 1925 Den fria arbetareolycksfallsförsäkringen med direkt knytning till olika fackföreningar (fackförbund) och med fackliga medlemmar som försäkrade, framfördes tankar på vad som skulle förstås med försäkringsverksamhet i kooperativ och ömsesidig regi bolaget intog ett slags ideologisk och försäkringspolitisk hållning. Det gällde inte minst att då vidga och stärka den kooperativt ägda sektorn i samhället. Dåvarande verkställande direktören skrev: Det bör emellertid i detta sammanhang icke heller förgätas, att den kooperativa försäkringsrörelsen fyller en annan funktion för de breda folklagren än att enbart giva dem försäkringsskyddets trygghet. Försäkring i ömsesidiga och kooperativa former uppfattades alltså som någonting utöver spridning av ekonomiska risker i traditionell försäkringsteknisk mening. Han fortsatte: De premier, som inflyta från den försäkrade arbetaregruppen, ge under den tid de äro i försäkringsgivarens hand, denne tillfälle att utöva en finanspolitik till gagn för den befolkning, som hopbringar medlen. Här noteras således att kapitalplaceringarna borde användas så att de gagnade försäkringstagarna inte endast genom god avkastning utan också på annat sätt: Bolagen Folket och Samarbete (Folksam) skulle, förutom att ge bästa möjliga försäkringsskydd, också använda sina fonder och kapitalresurser till stöd för den kooperativa rörelsens utveckling och till sådana kulturella och andra strävanden, som tjäna de breda lagrens bästa. Det gällde, såsom man skrev, att främja konsumenternas frigörelse från monopolväsendet och försöka överföra under kooperationens ledning växande områden av både industriellt och merkantilt liv. 9 Inriktningen var alltså både närings- och konsumentpolitisk. Diskussionen om placeringsinriktning och investeringar i företag och näringsliv har genom årtiondena också innehållit en betydande etisk dimension. Kyrkliga samfund i USA argumenterade redan under 1920-talet för etiska och sociala investeringar; vissa samfund valde då att inte placera i aktier med anknytning till tobak, alkohol, spel och vapen. Med framväxten av Sydafrikafrågan (apartheid) under 1970-talet tog diskussionen om etiska och sociala placeringar ånyo fart, vilket låg i linje med dåtidens politiska och handelspolitiska överväganden. Detsamma gäller placeringar i företag som på ett eller annat sätt hade med Vietnamkriget att göra. Sedan dess har etiska och sociala investeringar haft en bred flora av inriktningar och bevekelsgrunder. Till och med åberopas numera FNs uttalanden när det gäller samhällets långsiktigt hållbara utveckling. 10 Numera finns också särskilda företag som verkar inom denna bransch för att, som det ibland heter, hjälpa till med att bedöma, utvärdera och analysera (screening) andra företag i avseende på just etiskt förhållningssätt och/eller socialt ansvar. 11 Vidare finns företag (fondförvaltare) som på uppdrag av andra förvaltare sköter placeringar med inriktning på den 11

12 socialt ansvarsfulla marknaden. 12 Inte sällan påpekas dessutom att krav på socialt ansvarsfulla placeringar emanerar från kunderna. Här har vi att göra med konsumentkrav eller krav som marknaden ställer på kapitalplacerarna. 6 Trygghetskapitalets goda cirkel de fem kraven Genom att vi ställer krav på kapitalplaceringarna (eller på kapitalförvaltarna) talar vi samtidigt om vilka grundläggande värderingar som bör vägleda det framtida samhället. Frågan om någon form av social kapitalplacering kan naturligtvis omspänna ett vitt och brett spektrum av åtgärder allt från inrättande av särskild anpassad miljöfond till utarbetande av ett nära nog heltäckande socialt program. Den socialt ansvarsfulla kapitalplaceringen kan också vila på omfattande och vittförgrenande etiska och moraliska diskussioner. Dock, så långt möjligt, försöker jag att här inte involvera etiska överväganden i resonemanget. Skälet till det är att diskussioner om etik dessvärre tenderar att hamna i religiösa återvändsgränder. I debatten om det som i allmänna termer kan kallas för socialt ansvarsfull kapitalförvaltning utkristalliseras enligt min mening följande: Hanteringen av trygghetskapitalet bör vägledas av fem (5) krav som vart och ett är tydligt och som dessutom är sammanhängande, framtidsinriktade och samhällsförändrande. 13 De kraven är: det finansiella kravet inflytandekravet miljökravet det sociala kravet och det sysselsättningsskapande kravet 1. Det finansiella kravet Trygghetssparandets mest avgörande syfte är framtida förmånsutbetalning med förmånsutbetalning menas alltså utbetalning av pension, sjukersättning, dödsfallsersättning o dyl. Av det följer att till exempel pensionssparandet skall placeras så tryggt och säkert som möjligt (inte allt för vidlyftigt finansiellt risktagande) samtidigt som vi måste ställa krav på god avkastning. Ett viktigt skäl för att vidmakthålla det finansiella kravet är ju att till exempel livförsäkringsbolag måste placera så att avkastningen åtminstone når ränteantagandet (inom traditionell pensionsförsäkring), vilket måste betraktas som ett minimikrav. God avkastning, ibland uttryckt som maximal avkastning, är alltså trygghetskapitalets huvudmål. De riktlinjer som bör vägleda placeringsin- 12

13 riktningen på god avkastning, eller de instrument som leder fram till långsiktigt god avkastning, kan däremot vara flera. Förutom god avkastning och måttfullt risktagande innefattar det finansiella kravet också frågan om kapitalförvaltarens administrativa kostnader. Självfallet är det av stor vikt att pensionssparandet inte dräneras av höga kostnader, höga avgifter till förvaltare och fondbolag samt oförtjänt och omåttligt höga vinster till enskilda aktieägare. 14 I det sammanhanget är det av intresse att peka på att det inte finns några tydligt positiva samband mellan en kapitalförvaltares höga avgifter och hög avkastning. Kapitalförvaltaren kan alltså inte åberopa automatisk bättre avkastning som argument för höga avgifter. Höga förvaltningsavgifter ger pensionsspararen inget självklart mervärde. 15 När det gäller det finansiella kravet finns ytterligare en aspekt, nämligen den som har med volymen finansiellt kapital att göra. Ett allt större och växande trygghetskapital kan resultera i obalans mellan utbud och efterfrågan av kapital. Placerare av trygghetskapital måste därför ha god kontakt med den reala ekonomins utveckling. Om utbudet av kapital överstiger efterfrågan så finns betydande risk att avkastningen trycks neråt. Det, i sin tur, kan kräva ytterligare avsättningar för framtida pension, vilket sannolikt resulterar i en fortsatt nedåtgående spiral när det gäller avkastningen. Den utvecklingen var tydlig under 1930-talet och kan möjligen skönjas även idag. Att inrikta kapitalplaceringarna på god avkastning, måttfullt risktagande och kostnadsfrågan enbart är dock inte tillfyllest. Flera krav bör komplettera det finansiella kravet. Skälet till det är att kapitalplaceringarna annars riskerar att bli kortsiktiga och att ingen eller begränsad hänsyn tas till kapitalplaceringarnas verkan inom andra samhällsområden. Ett ytterligare skäl är att vi kan anta att kapitalmarknaden inte fungerar helt perfekt. För att det finansiella kravet på sikt skall kunna realiseras bör således kompletterande krav ställas. 2. Inflytandekravet Generellt sett kan sägas att den finansiella sektorn har ökat sitt inflytande i samhället. Det har delvis skett på bekostnad av det politiska systemets inflytande. Det är därför viktigt att medborgarna ökar sitt inflytande inom den finansiella sektorn och då särskilt på kapitalförvaltningen av trygghetskapitalet. Formerna för sådant inflytande kan naturligtvis variera. Ett minsta krav är att spararna och/eller deras representanter, till exempel fackföreningsrörelsen, aktivt deltar i kapitalplacerings- eller finanskommittéer. 16 Inflytandekravet som ytterst är ett krav knutet till frågan om ekonomisk demokrati 17 innebär vidare att kapital inte bör placeras i företag som driver verksamhet i tydligt antidemokratiska former eller som på annat sätt uppmuntrar till utveckling av ett antidemokratiskt samhälle eller ett antidemokratiskt förhållningssätt. 13

14 Deltagande- och inflytandedimensionen bygger alltså på en demokratiskt förhållningssätt, vilket är en hållning som i betydande grad borde vägleda även den finansiella sektorn. Vid förra sekelskiftet intensifierades kraven på utvecklad politisk demokrati. Under 2000-talet bör kraven på ekonomisk demokrati (eller kanske bättre: demokratisk ekonomi) intensifieras i lika hög grad. Det kan kallas för den andra demokratistriden. Den finansiella marknaden bör i det avseendet inte betraktas som en frizon. Inflytandekravet är av särskild betydelse eftersom det också skall ställas mot den allmänna tendens inom både näringsliv och ekonomi att vilja elitisera samhället. Med inflytande följer också ansvar. Det innebär att de personer som aktivt deltar i placeringsverksamheten måste ha kunskap om de företag och de branscher i vilka trygghetskapitalet investeras. Med trygghetskapitalets växt får ägarrollen således en allt mer framträdande plats. Och återigen ser vi det långsiktigt nödvändiga sambandet mellan kapitalplaceringar och kunskaper om den reala ekonomins utveckling. I anslutning till frågan om inflytandekravet bör naturligtvis nämnas att LO (år 1998) tagit ett relativt sällsynt steg genom att själva (tillsammans med Folksam) bilda ett särskilt fondförsäkringsbolag i vilket löntagare knutna till avtalspension SAF-LO kan pensionsspara. Genom det bolaget erhåller fackföreningsrörelsen både inflytande på placeringsinriktning och på skötsel och därmed på förvaltningskostnaderna. Här kombineras således det finansiella kravet och inflytandekravet. 3. Miljökravet Forskningen och samhällsdebatten har i ökad utsträckning fokuserat på våra långsiktiga överlevnadsbetingelser. Debatten därom har pågått länge, och trots att bildandet av olika slag av miljöfonder startade för ett tjugotal år sedan är antalet sådana fonder fortfarande få. Fonder med uttalade miljökriterier existerar främst i Skandinavien, Nederländerna, Tyskland, Österrike, Schweiz, USA och i viss mån även i Japan, men utgör mindre än 0,1 procent av hela utbudet av fonder. 18 Dock, medvetenheten om vikten av en god miljö har ökat under de senaste årtiondena. Det är därför viktigt att pensions- och även annat trygghetskapital placeras så att det får positiva effekter på miljön. Det ter sig nämligen motsägelsefullt, ja, rent av meningslöst, att redan från unga år spara i en pensionsförsäkring vars placeringsinriktning i värsta fall aktivt medverkar till sådana negativa miljöeffekter att pensionsdagen inte uppnås. Ett försäkringsbolag kan i sådant fall paradoxalt nog bli en organisation som överför risker på kunderna i stället för att överta risker. Pensionskapital skall alltså inte investeras i verksamheter som resulterar i miljöförstöring. Det kravet har naturligen med ett långsiktigt hållbart samhälle att göra. I mer positiva ordalag kan sägas att kapitalplaceringar 14

15 som resulterar i ett långsiktigt hållbart ekologiskt samhälle skall prioriteras. 19 Pensionsspararen bör på sätt och vis kunna betraktas som vilken som helst annan konsument och kan genom kapitalplaceringen direkt eller indirekt påverka företag och samhälle även när det gäller miljön. Vi minns konsumentdiskussionen om freoner i kylskåp (som negativt antas påverka ozonlagret), vi är bekanta med överdrivet bruk av antibiotika inom djurhållningen (som resulterar i att bakterier utbildar antibiotikaresistens) och vi tar numera för givet att använda papper som inte är klorblekt. Ett område som borde vara av intresse för särskilt försäkringsbolag är naturligtvis de faktorer som långsiktigt påverkar klimatet, som växthuseffekten. Här kan antas att utsläpp av koldioxid påverkar klimatet, vilket kan få direkta konsekvenser för försäkringsbolags utgifter. 20 Det räcker dock enligt min mening inte att fondförvaltare startar en eller ett par miljöfonder som får verka bland flera andra traditionella fonder. Visserligen är en sådan fond ett steg i rätt riktning, men miljökravet bör naturligtvis eftersom det bör tas på allvar genomsyra hela kapitalplaceringsportföljen. 21 Miljökravet på kapitalplacerarna bör således inte vara partiellt och bör inte betraktas som uppfyllt i det ögonblick kapitalförvaltaren startat en enstaka miljöfond. Miljökravet bör som sagt gälla hela det samlade trygghetskapitalet. Miljökravet på den finansiella sektorn, särskilt på den del som handhar trygghetskapital, bör kunna integreras i ett större och bredare politiskt sammanhang. En tidigare miljöminister påpekade att en framsynt och aktiv miljöpolitik är en central beståndsdel i det framväxande samhället och i näringslivets vardag. Han noterade att miljön är en väsentlig del av moderniseringen av Sverige och Europa och att begreppet ekologisk uthållighet alltmer också genomsyrar det europeiska samarbetet. Han åberopade den europeiska miljöbyrån som noterar att miljöinsatserna visserligen ger en del goda resultat, men att mer arbete behövs på bred front för att förbättra miljökvaliteten och säkerställa framstegen mot en långsiktigt hållbar utveckling. Miljöbyrån påpekar att miljöåtgärderna i högre grad måste integreras i den ekonomiska politiken. 22 Att låta den finansiella sektorns trygghetskapital stå vid sidan om denna samhälleliga process är rimligen inte förnuftigt. 4. Det sociala kravet Det sociala kravet innehåller en relativt bred flora av delkrav som har med de anställda, kunderna, produkterna/tjänsterna och företags organisatoriska framtoning att göra. Trygghetskapitalet bör placeras i verksamheter och företag som utvecklar de anställda, tar vara på och utvecklar de anställdas kompetens och 15

16 som behandlar anställdas och fackliga intressen med respekt och på ett civiliserat sätt. Kapitalplaceringen bör inte ske i företag som till exempel uppmuntrar barnarbete och naturligtvis inte i företag som driver antifacklig verksamhet och inte heller i företag som handlar med varor eller tjänster som kan betraktas som direkt otjänliga eller skadliga för konsumenterna. Kapitalplaceringar bör ej heller göras i företag vars ledningar hunsar med de anställda och som inte bryr sig om de anställdas väl och ve när det gäller arbetsmiljö. Det sociala kravet ställer alltså företags civiliserade beteende i förgrunden. Kanske är det engelska uttrycket good citizenship lämpligt att använda i detta sammanhang. En viss motsvarighet finns i uttrycket det allmännas bästa. Företagande innebär nämligen inte endast produktion av varor och tjänster företag i vilka trygghetskapital investeras bör också verka för det allmännas bästa i samhället. 23 Runt om i världen finns naturligtvis mer eller mindre skräckliknande exempel på hur företag behandlar sina anställda. Det är därför inte givet att trygghetskapital skall placeras i till exempel bananföretaget Chiquita, som, efter naturkatastrofen i Latinamerika, i fullständig avsaknad av socialt ansvar avskedade tusentals arbetare där. Det är heller inte givet att löntagarnas kapital skall placeras i företag som stödjer de politiska regimer i Sydostasien som på öppen gata mejat ner strejkande arbetare och demonstrerande studenter. Det är vidare inte rimligt att trygghetskapital placeras i leksakstillverkande industri vars tillverkning förlagts till Kina med anställningsvillkor som innebär att de anställda inte tillåts lämna fabrikerna under dygnets 24 timmar. I ljuset av sådana exempel torde den kortsiktigare avkastningsfrågan få komma i andra hand. En väg att gå kanske särskilt för fackföreningsrörelsen vore att knyta det sociala kravet till ILOs (Internationella Arbetsorganisationen) konventioner 29, 87, 98, 100, 105, 111 och 138. Konvention 29 kräver ett motarbetande av alla former av tvångsarbete eller av obligatoriskt arbete. Konvention 87 lägger fast rätten för alla arbetare och arbetsgivare att bilda och ingå i den organisation de själva önskar utan att begära tillstånd för detta. Konvention 98 lägger fast skydd mot antifacklig diskriminering och den fria förhandlingsrätten. Konvention 105 handlar om utrotande av tvångsarbete. Konvention 100 uttalar att lika lön och lika rättigheter skall gälla för kvinnor och män som utför arbete av lika värde. Konvention 111 uttalar sig mot diskriminering i sysselsättning och yrkesval. Konvention 138 talar för utrotning av barnarbete och en stegvis höjning av minimiåldern för lönearbete. 24 Man kan alltså anta att kapitalplacerare som utlånar kapital till företag som följer dessa ILOs konventioner till viktiga delar uppfyller det som här nämns som det sociala kravet. 16

17 5. Det sysselsättningsskapande kravet Den finansiella marknadens egentliga bas är den reala ekonomin. När det gäller pensionssparande är den insikten särskilt viktig ingen produktion, ingen pension. Mycket litet torde vara vunnet om avkastningen tillfälligtvis blir hög samtidigt som många pensionssparare förlorar sina arbeten. Den mest avgörande faktorn för god pension är den bakomliggande inkomsten inte avkastningen. Förutom det finansiella kravet, inflytandekravet och kravet på socialt ansvar och hänsyn till miljön, bör därför ytterligare ett krav ställas, nämligen att placeringen också (åtminstone på sikt) skall kunna generera arbete. Det kravet är måhända det mest uppfordrande. Troligen bör pensionskapitalet i högre utsträckning placeras i mindre och medelstora företag med utvecklingspotential, och inte, såsom mestadels sker idag, i stora och relativt mogna och ofta internationaliserade företag, som dessutom har begränsat behov av externt kapital. Inte sällan förekommer alltså kritik av kapital- eller fondförvaltares allokering av till exempel trygghetskapitalet. 25 En konstruktiv inriktning vore således att skapa en bättre fungerande riskkapitalmarknad för mindre företag. 26 Den bakomliggande tesen är återigen att kapitalmarknaden i det avseendet inte fungerar perfekt. Intressanta former för utveckling av olika slag av investeringsfonder (inklusive pensionsfonder) i små och medelstora företag finns bland annat i Kanada och Italien. Ett initiativ som bör uppmärksammas är AMF Försäkrings satsning på sysselsättningsskapande aktiviteter genom att stödja riskkapitalbolag. Hanterare av trygghetskapital kan alltså stödja sådan verksamhet. Det är av vikt att försöka inrikta kapitalplaceringarna också på löntagarägda företag. 27 Skälet till det är enkelt. Näringsliv, företagande och produktion behöver strukturer och former i mångfald. Särskilt tydligt är detta i ett land som Sverige, vars näringsliv i stor utsträckning domineras av ett begränsat antal stora och mäktiga aktörer. När det gäller utvecklingen av löntagarägda företag finns återigen anledning att hämta inspiration från Kanada och delvis från USA. Med det sysselsättningsskapande kravet följer också krav på att både pensionssystem och andra trygghetssystem i samhället skall utformas sysselsättningsfrämjande här diskuteras alltså själva systemutformningen, inte kapitalplaceringarna. Inom EU diskuteras denna fråga intensivt och innebär bland annat att intjänade pensionsrättigheter utan hinder måste kunna följa den enskilde pensionsspararen inom EU. 28 Som nämnts torde det sysselsättningsskapande kravet vara det mest uppfordrande av ovanstående fem krav. Kanske borde därför det kravet sättas högst på kravlistan eftersom avkastning, miljökrav, det sociala kravet och inflytandekravet knappast är särskilt meningsfulla krav den dag vi saknar arbete och därmed produktion. 17

18 Det finns också andra mer eller mindre tydliga samband mellan dessa fem krav. Ett företag som behandlar sin personal på ett utvecklande sätt, som allmänt sett tar ett socialt ansvar och som dessutom bryr sig om den omgivande miljön kan mycket väl antas ha god ordning också på sin primära affärsrörelse. Ett sådant företag är sannolikt långsiktigt bärkraftigare än ett företag som har mer eller mindre dolda framtida kostnader för till exempel miljösanering. 29 I ett långsiktigare perspektiv torde också företag vars organisationer bygger på ett demokratiskt förhållningssätt lättare kunna attrahera både kunder och anställda än ett företag som helt förlitar sig på äldre tiders vanligen mycket hierarkiska organisationsstrukturer. Fem krav på trygghetskapitalet eller: trygghetskapitalets goda cirkel Det finansiella kravet Miljökravet Inflytandekravet Det sociala kravet Sysselsättningskravet Gunvall Grip för W igforsseminariet de Trygghetskapitalets goda cirkel Exempel på precisering Riskkapitalbolag Regionala satsningar Löntagaägande God avkastning Låga avgifter M åttfullt risktagande Repr. i stämma Styrelseposter Finanskommitté Följa ILOs regelverk M änskliga rättigheter Positiva och/eller negativa kriterier Gunvall Grip för W ig forsseminariet de 18

19 7 Sammanfattning Med industrialismens framväxt under 1800-talet läggs en god grund för det som idag kallas för den finansiella sektorn. Institutioner skapas för kassabildning banker, kreditinstitut, försäkringsbolag. Kapital sparas och uppsamlas, investeras och utlånas. Kapital uppsamlas också för särskilda framtida utbetalningar i form av till exempel pensioner, sjukersättning och dödsfallsersättning. Parallellt med den reala ekonomin framväxer så den finansiella. En inte oväsentlig del av den finansiella sektorn består av trygghetskapital. Tillväxten av trygghetskapitalet har under 1900-talet varit betydande och går hand i hand med välfärdens utveckling och arbetarrörelsens och kanske särskilt fackföreningarnas allt starkare ställning i samhället. Trygghetskapitalet har under 1900-talet framvuxit utmed tre samhällsnivåer inom den sociala försäkringen, inom avtalsförsäkringen och inom den privata försäkringen. Resonemanget i denna lilla skrift koncentreras alltså på det som här kallas för trygghetskapitalet. Vissa utgångspunkter är viktiga: En första utgångspunkt är att arbete är kapital och att det vi kan kalla för den finansiella ekonomin är beroende av den reala ekonomin. En andra utgångspunkt är att trygghetskapitalet uppsamlade finansiella tillgångar för framtida förmånsutbetalning bör betraktas som uppskjuten lön. En tredje utgångspunkt är att det existerar ett tydligt positivt samband mellan det ekonomiska utbytet av arbete och de arbetandes inflytande i samhället. Dessa utgångspunkter, som kanske snarast kan uppfattas som hypoteser, bör inte behöva uppfattas som särskilt djärva. Däremot anser jag att konsekvenserna av dessa utgångspunkter högst sannolikt är samhällsomdanande. Samhällsutvecklingen från 1800-talet fram till idag kan beskrivas i termer av modeller en 1800-talsmodell, en 1900-talsmodell och en modell för 2000-talet talsmodellen innebär att det ekonomiska utbytet av arbete i princip inte sträcker sig längre än till lön i penningar eller in natura talsmodellen innebär att det ekonomiska utbytet av arbete inte endast består av lön utan också av arbetslöshetsersättning, sjukersättning, arbetsskadeersättning, pensioner o. dyl. Under 1900-talet vidgas det ekonomiska utbytet av arbete. Även de arbetandes inflytande i samhället ökar. 19

20 Under 2000-talet bör ytterligare ett steg kunna tas, ett steg som naturligen följer den tidigare utvecklingen, nämligen att de arbetande tillskansar sig ökat inflytande över det samlade trygghetskapitalet. Därmed kan antas att de arbetandes inflytande i samhället ökar ytterligare. Under slutet av 1800-talet föddes idéer om att de arbetande skulle kunna öka sitt ekonomiska utbyte av arbete. Genom att själva investera, tillsläppa kapital, skulle de arbetande inte tilldelas endast arbetslön utan också få tillgång till kapitalvinsten. Förutom ett bättre ekonomiskt utbyte av arbete skulle de arbetande därmed också kunna tillskansa sig ökat inflytande i samhället i sin helhet. Idén kunde betraktas som en sorts provisorisk utopi. I denna skrift drivs tesen att trygghetskapitalet kan användas som ett instrument för samhällsförändring. Enligt min mening bör trygghetskapitalet organiseras och hanteras så, att det tillgodoser eller svarar mot följande fem (5) krav: det finansiella kravet, inflytandekravet, miljökravet, det sociala kravet och slutligen det sysselsättningsfrämjande kravet. De fem kraven preciseras här på följande sätt: Det finansiella kravet innebär krav på god avkastning, måttfullt finansiellt risktagande och låga förvaltningskostnader. Inflytandekravet innebär inflytande över kapitalplaceringarna genom aktivt representation i finanskommittéer, men helst också genom deltagande i de kapitalförvaltande bolagens styrelser och stämma. Miljökravet innebär att kapitalförvaltaren endera inte alls investerar i vissa företag (det negativa miljökriteriet), och/eller investerar i företag som positivt värnar miljön (det positiva miljökriteriet). Det sociala kravet kan bygga på ILOs konventioner och FNs mänskliga rättigheter. Det sysselsättningsfrämjande kravet innebär att trygghetskapitalet skall främja sysselsättning genom riskkapitalinvesteringar, regionala investeringar och genom stöd till löntagarägande. Den sysselsättningsfrämjande aspekten innehåller också krav på att utformningen av trygghetssystemen (till exempel pensionssystem) inte ska utformas sysselsättningshämmande. Dessa fem krav är inte oberoende av varandra. De är sammanflätade och i hög grad varandras förutsättningar; därmed är de fem kraven ömsesidigt beroende av varandra: 20