GEOLOGY AND OREPOTENTIAL AROUND THE LEJAMINE

Transkript

1

2

3

4 GEOLOGY AND OREPOTENTIAL AROUND THE LEJAMINE Thomas Månsson, Department of Earth Science; Geology, Box 460, SE Göteborg Abstract This is a masters thesis presented at Geovetarcentrum, Gothenburg University with directionality to Mineralogy and Petrology. The thesis describes and interpret the geology and ore potential around the Leja mine, Lindersbergs Municipality. Leja area is dominated by the Uskenformation which is characterised by a transition from volcanogenic layers in the lower parts to sedimentogenic layers in the upper part of the stratigraphy. In the Leja area the volcanites occure in the east and the sedimentary rocks in the west. The metasediments are dominated by dolomite and limestone. Between the metavolcanic and the carbonate rocks is a sustained layer with skarn minerals, sulphides and iron oxides. These sulphides and iron oxides has been deposited by a hydrothermal system in rift environment which was the source to the alterations, such as silicification, biotitization and tourmalinization. Chloritization, albitization and sericitization have also has been observed, connected to the following regional alteration. The sulphide distribution shows a pattern with higher amounts of proximal elements such as gold and copper in central parts around the Leja mine and proximal elements like lead, zink and silver in areas north and south of Leja. This and that hydraulic breccias have been observed in the microscope indicates that the hydrothermal cells main channel was located around the Leja mines. The areas potential for gold is pore, with the highest assay value 0.76 (g/t) by the Leja mines. The potential for zink is better in the southern parts by the Siggeboda silvergruvor. Keywords: Volcanite, gold, Uskenformation, hydrothermal, silicification, biotitization, turmalinization, Leja, Siggeboda, Lindersberg ISSN B

5 GEOLOGI OCH MALMPOTENTIAL RUNT LEJAGRUVAN Thomas Månsson, Göteborgs Universitet, Geovetarcentrum; Geologi, Box 460, SE Göteborg. Sammanfattning Detta är en examensrapport vid Geovetarcentrum, Göteborgs Universitet med inriktning Mineralogi och Petrologi. Rapporten beskriver och tolkar geologin och malmpotentialen runt Lejagruvan, Lindersbergs kommun. Lejaområdet domineras av Uskenformationen vilken karakteriseras av en övergång från vulkanogena led i de lägre delarna till sedimentogena led i de övre stratigrafiska lagren. Inom Lejaområdet ligger vulkaniterna i öster och sediment bergarterna i väster vilka domineras av metasediment, dolomit och kalksten. Mellan metavulkaniterna och karbonaterna återfinns ett i stort sett sammanhängande lager med skarnmineral, sulfider och järnoxider. Dessa sulfider och järnoxider har avsatts av ett hydrotermalt system i en riftmiljö vilken varit källan till omvandlingar som silicificering, biotitisering och turmalinisering. Kloritisering, albitisering och sericitisering har även observerats vilka är kopplade till den följande regionala omvandlingen. Sulfid distribueringen visar ett mönster med högre halter proximala element som guld och koppar i centrala delar runt Lejagruvan och proximala element som bly, zink och silver i områden norr och söder om Lejagruvan. Detta samt att hydrauliska breccior observerats i mikroskop tyder på att den hydrotermala cellens huvudkanal kan varit runt Lejagruvan. Områdets potential gällande guld är dålig, högsta analysvärde på 0,76 (g/t) vid Lejagruvorna, bättre är dock potentialen för zink i områdets sydligare delar vid Siggeboda silvergruvor. Nyckelord: Vulkanit, guld, Uskenformationen, hydrotermal, silicificering, biotitisering, turmalinisering, Leja, Siggeboda, Lindersberg ISSN B

6 Inledning...6 Metodik...7 Bergslagens regionalgeologi en översikt...7 Översikt över förekommande Fe-oxider och basmetallsulfider inom området...9 Kvartsbandade järnmalmer:... 9 Skarn- kalkjärnmalmer:... 9 Sulfidmalmer:... 9 Lejaområdets gruvhistoria...9 Siggeboda silvergruvor... 9 Lejagruvan...11 Nybergsfältet...11 Lokal berggrundsgeologi...11 Stratigrafin inom Leja-inmutningen...12 Malmmineral observationer inom Leja inmutningen...13 Fallbergsgruvan...13 Eriksgruvan och Fallgruvan (Siggeboda silvergruvor)...13 Långbansgruvorna...14 Persbergs Barfotagruvor...14 Astongruvan...14 Slumpagruvan...14 Lejagruvan...14 Nybergsfältet...14 Översikt av observerade tungmetaller...14 Metamorfos...16 I fält observerade omvandlingar...16 Silicificering...16 Biotitisering (biotit-granat skiffer)...18 Kloritisering...18 Kalksilikat omvandling...18 Sammanfattning mikroskopiska observationer av tunnslipsprov...19 Silicificering...19 Biotitisering...20 Albitisering...20 Sericitisering...21 Turmalinisering...21 Kloritisering...21 Övriga mikroskopiska iakttagelser...22 Annealing...22 Mortar struktur...22 Sammanfattning mikroskopiska observationer av polerprov...23 Strukturgeologi...23 Geokemi...25 Hughes Igneous Spectrum

7 Guld...25 TAS diagram...26 ACF-diagram...26 Sällsynta jordartsmetaller (Rare Earth Element, REE)...27 Diskussion...29 Omvandlingar...29 Silicificering...29 Biotitisering...29 Sericitisering...30 Albitisering...30 Kloritisering...30 Turmalinisering...30 Kalksilikat omvandling...31 Mineraliserings horisonternas avsättningsmiljö...31 Slumpa-, Långbans-, Persbergs Barfotagruvor och Astongruvan...31 Siggeboda silvergruvor Leja Nybergsfältet...31 Mineraliseringarnas avsättningsmiljö; Lejagruvan med omnejd...33 Slutsats...34 Tack...34 Referenser...35 Litteratur...35 Internet...36 Bilagor 1. Tunnslips- och polerbitsbeskrivning 2. Översiktskarta (koordinatsatt) 3. Berggrundskarta 4. Strukturgeologisk karta 5. Provpunkter för tunnslip och kemanalys 6. Kemanalyser 7. GPS-koordinater för provpunkter samt inmutningens hörnpunkter 5

8 Inledning Denna rapport beskriver resultatet av ett examensarbete vid Geovetarcentrum, Göteborgs Universitet. Arbetets initiativtagare är företaget International Gold Exploration AB (IGE) som fann området högst intressant med hänsyn till dess guldpotential. IGE lämnade således in en ansökan till Bergstaten om beviljande för undersökningstillstånd i början på 2005 över flera gamla gruvområden i Bergslagen, ett av dessa områden ligger som underlag för denna rapport. Tillstånden beviljades, och examensarbeten initierades i fem områden runtom i Bergslagen där organisationen av fältarbete, tunnslip och kemprovsbearbetning förlades till Bergsskolan, Filipstad, som även fungerade som en fältstation för oss fem studenter som jobbade runt om i Bergslagen. Undersökningsområdet, Lejagruvan Nr 1 (442,88 hektar) ligger ca 10 km NV om Lindesberg och ca 45km NNV om Örebro, se Figur 1. Fältundersökning påbörjades i början av maj 2005, och pågick under sju veckor. All insamlad information och material har sedan undersökts, bearbetats och tolkats löpande under läsåret 05/06 vid Bergsskolan Filipstad. Handledare har varit Rob Hellingwerf. Fig. 1. Undersökningstillstånd Lejagruvan Nr 1. 6

9 Metodik Det arbete som här presenteras i form av kartor och analyser har tagits fram i olika steg. Första steget har varit fältarbete där kartering inom inmutningens begränsningsområde, men även utanför området har en mindre mängd hällar undersökts. Karteringen utfördes under en sju veckors period försommaren 2005, med avslut strax innan midsommar. Observationer i fält i form av hällar och varphögar antecknades i dagbok och koordinatbestämdes med hjälp av GPS. Iakttagelser antecknades även på en fältkarta som var en inmutningskarta i skala 1: Parallellt användes även fastighetskartan i skala 1:12 500, då det visade sig att denna var mer detaljerad och lättarbetad än 1: kartan. Övriga hjälpmedel var inklinometer-försedd kompass, lupp, magnet och geologhammare. Under fältarbetets gång togs bergartsprover, från dessa valdes 30 stycken prov ut till tunnslipsprovstillverkning på Bergsskolan i Filipstad. Prov kommer från områdets alla typer av bergarter med en viss tyngdpunkt på de malmrelaterade skarnhorisonterna. På tio platser där tunnslipsprovsprov tagits har även kompletterande prover till kemanalys samlats in. Preparering av kemprover genom krossning, malning och splittning utfördes på Bergsskolan i Filipstad av undertecknad och Johanna Tordell. Proverna skickades sedan för analys till ALS Lab Ltd, Vancouver, Kanada. Där analyserades proven med ME-XRF06 för huvudelement 14 st, ME-ICP41 för spårelement 38 st och även kompletterande analys för guld med fire assay, Au-AA26. Gällande kemanalysproverna ligger tyngdpunkten ej på malm-skarn horisonterna, dessa är snarare jämnt fördelade över de olika bergarterna. Parallellt med karteringsarbetet pågick blockletning i områdets varphögar vilket utfördes av IGE s professionella blockletare. Efter insamlandet började bearbetning av all information, mikroskopering av tunnslip för närmare bestämning av bergart, mineral, textur och paragenes. Kemanalyser har plottats i representativa diagram för tolkning. Fastighetskartan skannades in som underlag till berggrundskartan som överförts till Micromine samt Corel Draw där strukturer och analyspunkter har plottats. Värdena för strykning och stupning har plottats i Stereoplott. Bergslagens regionalgeologi en översikt Bergslagen och dess bergarter tillhör den södra svekofenniska provinsen som är avgränsad i väster av det transskandinaviska magmatiska bältet. De svekofennsika ytbergarter som dominerar regionen är vulkaniska bergarter (eller leptiter) av felsisk-intermediär karaktär och sedimentära bildningar vilka är yngre än tidigorogena granitoider. Leptiterna har av Oen (1982) delats in i undre, mellan och övre Leptit gruppen (fig.2). Radiometrisk datering 40Ar/39Ar av vulkaniter i Bergslagen har gett åldrar mellan 1,9 till 1,87 Ga (Welin et al., 1980; Oen et al., 1982). Vulkaniterna är av eruptivt ursprung som har avlagrats ur pyroklastiska flöden och asknedfall som bildat mäktiga lager. Bergslagens vulkaniter har oftast en kalk-alkalin sammansättning (Lövgren, 1979; Frietsch, 1982), Lövgren (1979) tolkar det att vulkaniterna skulle ha bildats genom vulkanism i en öbåge vid en subduktionszon. Detta motsäger dock Frietsch då det är alldeles för lite basalter och andesiter närvarande vilka är karakteristiska för öbågevulkaniter. De övervägande sura vulkaniter som finns i bergslagen tros därför istället vara kontinentrandsvulkaniter (Rickard, 1981) Regionen domineras alltså av dessa vulkaniter som antingen är natron- eller kalirika, där den natronrika varianten förekommer i mindre mängder och då på lägre stratigrafiska nivåer i förhållande till de kalirika leptiterna. Dessa olikt anrikade varianter har sannolikt uppkommit pga. hydrotermala lösningar som cirkulerat i de ännu okonsoliderade vulkaniterna och på så 7

10 sätt förändrat sammansättningen genom metasomatos, där albitbildning kräver högre temperatur och på så vis är underordnad de kalirika leptiterna (Munhá et al., 1980; Helvaci & Griffin, 1983). Inlagrat bland dessa vulkaniter förekommer även sedimentära avlagringar och urkalksten. Dessa kalkstenar förekommer som lager eller linsformade kroppar med kristallina karbonatstenar som varierar från magnesiumfattig kalksten till dolomitisk kalksten och dolomit (Magnusson 1970). I dessa kalkstenslager har det på många håll genom metamorfos bildats sammanhängande eller fläckvissa oregelbundna skarnhorisonter som i många fall är kopplade till järn- och sulfidmineraliseringar. De malmer och mineraliseringar som förekommer i Bergslagen av järn, koppar, zink, mangan, bly m.fl. är oftast lagerformade eller lagerbundna. Detta då de genetiskt nära hänger samman med den felsiska vulkanism som då pågick. Sulfidmineraliseringarna tros vara bildade genom hydrotermala lösningar som metasomatiskt omvandlat de felsiska vulkaniterna och urlakat dessa för att sedan deponera de urlakade metallkomponenterna högre upp i stratigrafin (Magnusson 1973). Fig. 2. Stratigrafi över Filipstad-Grythyttan-Hjulsjö regionen modifierad efter Oen et al. (1982) Från början tros dessa suprakrustala komplex ha varit nära på horisontala, dessa har sedan kraftigt veckats och deformerats (Magnusson 1970). U-Pb-datering visar en ålder mellan 1,8 och 1,85 Ga (Welin et al., 1980; Oen et al., 1982) för den svekokarelska metamorfosen och veckningen. Samtidigt som de starka veckningarna pågick intruderade de äldsta graniterna 1,89 1,85 Ga (Lindström, 2000) i mellersta Sverige, de så kallade urgraniterna. Dessa graniter karakteriseras av att de visar mer eller mindre skiffrig eller gnejsig textur detta då veckningen var syntektonisk, graniterna brukar således benämnas som de svekofenniska synorogena eller syntektoniska graniterna (Magnusson 1973). Dessa veckade vulkaniter och graniter intruderades under den intraorogena perioden av basisk magmatism som bildade talrika grönstensgångar. Gångarna är nu idag omvandlade till metadiabaser. Efter dessa intrusioner utsattes stora delar av mellersta Sveriges berggrund för en regional sänkning. När detta skedde är inte helt fastställt men berggrunden sänktes så pass 8

11 att palingena processer dominerade. Vilket ledde till mer eller mindre uppsmältning av bergsformationerna under smältzonen och över denna skedde kraftig förändring till grovkorniga pegmatitiska gnejser. Dessa gnejser är oftast mycket inhomogena och genomdras ofta av grova pegmatitiska ådror, och med detta avslutades den svekofenniska epoken för ca miljoner år sedan (Magnusson 1973). Översikt över förekommande Fe-oxider och basmetallsulfider inom området I detta avsnitt kompileras information om malmtyper som uppträder i det undersökta området. För vidare information om de övriga malmtyper som uppträder i Bergslagen hänvisas till Björk (1986), Hellingwerf (1988), Lindström (2000), Lundström (1983), Magnusson (1970, 1973). Kvartsbandade järnmalmer: Järnhalter i kvartsbandade järnmalmer är mellan %, och består till huvuddelen av hematit, magnetit och kvarts som är regelbundet växellagrad av så kallad BIF typ. Det förekommer även en rödbandad jaspilitmalm där hematiten bildar en finkornig röd kvarts (Magnusson, 1960). Skarn- kalkjärnmalmer: Malmerna består av magnetit och skarnsilikater där vissa av dem övergår till kalkskiktade malmer. Malmerna delas oftast upp i manganrika (1-8 % Mn) och manganfattiga (<1 % Mn). De kalkskiktade malmerna är ofta manganrika (1-8 % Mn) och associerade med karbonatstenar, järnhalten är %. Manganfattiga malmer har en viss anknytning till natronleptiter där skarnhorisonterna oftast är av typen andradit, diopsid-hedenbergit och aktinolit. Exempel på sådana malmer är de i Persberg, Hofors-Torsåker och Herräng (Magnusson, 1960). Sulfidmalmer: Sulfiderna inom området är som i många andra fall kopplade till de manganrika skarnkalkjärnmalmerna som tycks ha erbjudit särskilt gynnsamma villkor. Sulfiderna uppträder som både ådror och fläckar men även som en fin impregnation. Till de manganrika järnmalmerna så är särskilt blyglans, zinkblände och arsenikkis kopplade. Kopparkis, svavelkis och magnetkis är annars mycket vanligare förekommande i de övriga järnmalmerna (Magnusson, 1973). Lejaområdets gruvhistoria Siggeboda silvergruvor Silverfyndigheter bearbetades redan under 1400-talet vid Guldsmedshyttan som ligger ca 5 km nordost om Siggeboda. Gruvbrytningen återupptogs i området år 1551 från ödesmål, troligen lades ett stort arbete ned vid gruvan, då gruvöppningen beskrevs ha varit 53 meter lång och 35 meter djup. Under 1550-talet och 1760-talet gjordes försök med gruvbrytning vid Guldsmedshytte silvergruva, men de gavs båda upp efter några år. År 1842 väcktes återigen intresset för silvermalmen. Erik Elzvik, en mycket kunnig man i malmletning, lokaliserade då en rad nya fyndigheter som var mycket rika på silvermalm, däribland silvermalmfyndigheten i Siggeboda (fig.3). En stor industri växte upp och Guldsmedshytte silververk bolag blev dominerande i trakten under senare delen av 1800-talet. 9

12 Vid gruvor och smältverk var personer anställda och under de 29 år som silververket var i drift producerades drygt 6000 kilo silver, eller 18 % av Sveriges produktion av silver. Som blyproducent var Guldsmedshyttan överlägset störst i Sverige, med 61 % av Sveriges totala blyproduktion. Malmen tog dock slut 1871 och driften lades ner. Fig. 3. Karta över Siggeboda silvergruvor samt gruvorna runt Barfotabacken i södra delen av inmutningen. Utdrag ur fastighetskartan 11F 2b Siggeboda. Relationsboken för år 1853 redovisar malmkvantiteten från Eriksgruvan vid Siggeboda till 180 tonn, därmed den största gruva efter Erikagruvan (fig.4) som producerade en malmkvantitet på 728 tonn. Enligt Relationsboken 1853 bröts Siggebodagruvorna på följand vis: Tabell. 1. Utdrag ur relationsboken ( I Siggeboda Djup (m) Bearbetad Arbetsstyrka Lillgruvan 43,9 hela året G:la Fahlbergsgruvan 12,5 hela året Nya Fahlbergsgruvan 3,6 hela året Östra Fallgruvan 3,6-5,3 hela året

13 Fig. 4. Erikagruvan, Guldsmedshyttan. Foto: 1860-talet, fotograf okänd. Ur Lindesbergs museums arkiv( Lejagruvan Brytning av kopparkis i Lejaområdet startade på 1550-talet, detta var dock aldrig någon rik fyndighet och brytning i gruvan pågick endast under kortare perioder. Sista omgången gruvan var i drift var under första världskriget då råvarupriserna steg med den ökande efterfrågan. Då kriget var slut och priserna på världsmarknaden normaliserades fanns det inte längre någon ekonomi att bryta den fattiga malmen och gruvdriften lades så ned 1919 ( Malmen som bröts är en kopparförande pyroxenskarn i kalksten, där kopparkisen åtföljs av svavelkis och magnetkis (Mangusson 1973). Gruvdriften efterlämnade ett stort ökenartat sligfält med finkornig grönskimrande kalk- och kopparhaltig sand, detta fält finns fortfarande kvar än idag då kopparhalten är för hög för att växterna ska kunna leva. Norr om gruvområdet finns ett kärrområde som tack vare kalkrikedomen utvecklats till ett av de botaniskt rikaste områdena i Mellansverige med bl. a 12 arter orkidéer. Kärret har sedan 1973 varit naturreservat och är nu tillsammans med efterlämningarna från gruvdriften ett populärt utflyktsmål ( Nybergsfältet Gruvorna runt om Nybergsfältet är de gruvor som senast var aktiva inom det undersökta området med aktivitet in på mitten av 1900-talet. Gruvan bröts på en manganjärnmalm rik på blyglansimpregnation, enligt uppgift från tidigare gruvarbetare påträffades stora blyglans linser över halvmetern stora. Lokal berggrundsgeologi Området ligger i den av Lundström så kallade Uskenformationen, det som karakteriserar formationen är att den innehåller en övergång från vulkanogena led i de lägre delarna till mer sedimentogena bergarter i de övre stratigrafiska lagren (Lundström 1983). Huvudgränsen mellan dessa olika lager löper rakt igenom Lejaområdets inmutning. I dess östra del finner man det vulkanogena ledet, dessa metavulkaniter (leptiter) är rödaktiga, finkorniga och av ryolitisk sammansättning, ofta är de kvartsporfyriska i en grundmassa av kvarts-fältspater med mindre mängd biotit. 11

14 Leptitlagret överlagras sedan av mer sedimentogena led (fig.5), först ett dolomitiskt kalkstenslager som av SGU omnämns som Uskenformationens urkalkstenar, dessa känns lätt igen i fält genom dess bruna sockervittrade yta (fig.6). Lagret har även omfattande skarnmineralhorisonter som domineras av aktinolit och poikiloblastisk diopsid, i allmänt är dolomiten förorenad av framförallt tremolit. Det är i dessa skarnmineralhorisonter de olika Fe-oxider och sulfider förekommer, dessa Fe-oxid och sulfidhorisonter överlagrar en tunn horisont med biotit-granat skiffer. Skiffern har en kvartsgrundmassa med överväxande granoblastisk biotit och anhedrala granater. Dolomiten överlagras i sin tur av vad som beskrivits som glimmerskiffer med sedimentärt ursprung (SGU, Berggrundskarta, 11F Lindesberg SV), vilket huvudsakligen är biotit och mindre mängder muskovit i en kvarts grundmassa. Mindre mängder poikiloblastisk granat med inneslutningar av kalcit. Sedimentet växellagras med mindre leptit och kalksilikathorisonter, detta främst i områdets södra del. Över glimmerskiffern ligger ytterliggare ett lager dolomit, lagret har inga skarnhorisonter men är likt underliggande dolomitlager förorenad med tremolit. Vad som till synes verkar vara två åtskilda dolomitlager tillhör egentligen ett stort sammanhängande lager som sträcker sig från Nora trakten (SV) upp till Stråssa (NO) med en sträckning på ca 30km. Inom det karterade området finns linsen med glimmerskiffer på ca 5km, detta kan ses på SGU:s berggrundskarta, 11F Lindesberg SV. Fig. 5. Lepit med skarnmineralinblandning i närheten av ovanliggande kalksten/skarnmineral lager. Fig. 6. Sockervittrad dolomit kalksten med tremolit. Stratigrafin inom Leja-inmutningen Avsättningarna inom Lejaområdet tillhör låg- till mellan leptit grupperna (fig.2, 7) i Bergslagens stratigrafi enligt (Oen, 1982; de Groot, 1988). Den lägsta gruppen består av mäktiga ignimbritflöden, dessa är troligen lateralt övergående till subvulkaniska domer och intrusioner. I dessa lager är malm- och kalkstenshorisonter oftast små eller obefintliga. Mellersta leptitgruppen består även den huvudsakligen av felsiskt pyroklastiskt material, men här förekommer mäktigare lager kalksten och omfattande malmhorisonter. Avsättningarna i denna grupp är kopplad till den rifting och de grabens som då bildades. 12

15 Nedan illustreras en förenklad bild över stratigrafin inom Leja inmutningen med dess bergarter, men även var i stratigrafin silicificering har observerats: Fig. 7. Av egna fältobservervationer tolkad stratigrafi inom undersökningsområde Lejagruvan Nr 1. Malmmineral observationer inom Leja inmutningen Följande avsnitt beskriver kort mineralfynd och karaktär över gruvorna inom Lejainmutningen, vilka presenteras på karta i figur 8 nedan. Observationsfynd är uteslutande ifrån de gamla varphögar som finns i nära anslutning till respektive omnämnd gruva. Fallbergsgruvan Varphögar i Fallbergsområdet dvs. de södra silvergruvorna domineras av magnetit och skarnmineral såsom amfibol, granat och pyroxen. Skarnet kan i närliggande hällar ses öster om gruvhålen, dessa skarnhällar återfinns i hela gruvstråket upp till Fallgruvan som är den nordligaste gruvan. Eriksgruvan och Fallgruvan (Siggeboda silvergruvor) Varpen i gruvorna domineras av dolomit, som innehåller rikliga mängder blyglans, zinkblände, magnetit och kopparkis. Blyglans finns det rikligt med i Fallgruvans östra del där 13

16 det uppträder i magnetitrika stuffer. Väster om detta ligger Eriksgruvan där det finns gott om framförallt zinkblände men även här en del blyglans och kopparkis. Långbansgruvorna Varpen runt Långbansgruvorna domineras av mörkgrå leptit med rikliga inslag av klorit och mindre mängder amfibol. Små mängder magnetit och hematit uppträder utan några sulfider. Persbergs Barfotagruvor Hällarna i området består till största del av leptit. I somliga hällar runt Barfotagruvorna och söder mot Långbansgruvorna har även skarninblandning i leptit observerats. I stjälpningarna vid Persbergs Barfotagruvor syns tydligt den röd-svarta leptit som även kunnats ses i häll vid Leja nära de mineraliserade zonerna. Leptiten finns här i den östra hängväggen, och i liggväggen kalksten som är svagt magnetitförande. Små mängder magnetit och hematit uppträder utan några sulfider. Astongruvan Vidare NO från Barfotagruvorna ligger Astongruvan, med en synlig varphög. Här dominerar finkornig laxrosa kalifältspatrik leptit, samt medel- till grovkorniga skarnmineral, som pyroxen och amfibol. I en utav varphögarna förekommer rikliga mängder molybdenglans, dessa upp till 2-3 cm stora molybdenitaggregat i leptit som verkar vara i nära kontakt med skarnmineral. Slumpagruvan Här domineras gruvvarpen av amfibolskarn som i många fall är bandad med magnetit, och underordnad hematit. Likt närliggande Långbansgruvorna finns här klorit, men i mindre mängder. Lejagruvan Lejagruvan domineras av kopparkis, svavelkis och magnetkis i pyroxenskarn. Ungefär 100 meter nord-ost om Lejagruvan finns även järngruvor, det verkar således finnas en tunnare magnetithorisont stratigrafiskt under sulfiderna. Nybergsfältet Nybergsfältet är ett järnmalmsområde där en hel del sulfider förekommer, då främst blyglans och zinkblände men även mindre mängder kopparkis och svavelkis. Översikt av observerade tungmetaller. Nedanstående kartöversikt är en sammanställning av ovanstående fältobservationer där huvuddominerande tungmetaller presenteras intill respektive gruvvarp. Här illustreras en distribution av mobila element bort från Lejagruvorna i följande ordning: Cu Pb Zn (Ag), vilket pekar på att Leja är ett proximal område och Siggeboda- och Nybergsgruvorna är mer distala avsättningsområden. Silver (Ag) har ej kunnats observeras i fält men med tanke på att Siggeboda gruvorna bröts på en silverrik malm så har rikliga mängder silver avsatts i detta område. 14

17 Fig. 8. Här presenteras de dominerande tungmetallerna intill respektive gruva. 15

18 Metamorfos Bergarterna i kartområdet (fig.1) är som de flesta svekokarelska bergarter i Mellansverige omvandlade i amfibolitfacies av lågtryckstyp (Lundström 1983). Kalkstenarna innehåller tremolit som ej visar omvandling till diopsid, även det faktum att muskovit är vanligt i områdets bergarter vilket tyder på att endast låg amfibolitfacies bör ha uppnåtts (Lundström 1983). Inom området visar mineral och parageneser (fig.9) även på lägre metamorfos av grönskifferfacieskaraktär, vilket förekommer spritt i området. Vanligast är kloritomvandling av biotit men även i mindre skala sericitomvandling av fältspat vilket även observerats i tunnslip, omvandlingarna mot grönskifferfacies är retrograda som skett under regionalmetamorfosens avklingande (Lundström 1983) Eklogit Blåskiffer 40 Tryck, kbar Zeolit Prehnitpumpellyit Grönskiffer Av-Ep Amfibolit Hbl Hfls Px Hfls Granulit Sanidinet Djup, km Temperatur, 0 C Fig. 9. Paragenes schema baserat på observationer av tunnslip. I fält observerade omvandlingar Silicificering Metasomatisk silicificering har skett i stort sett över hela inmutningsområdet med ett undantag, runtom Lejagruvan. Omvandlingarna är nära anliggande till de mineraliserade kalkstenszonerna där silicificeringen omges av skarn. I fält syns denna silicificering särskilt tydligt i områdets norra del där prov 10 (fig.10) är taget, hällen är här väl exponerad och vittring har gjort att kvartsen har högre relief i häll. Även i häll 76 och 26 (fig.10, 11) kan silicificering identifieras i fält, dessa hällar har dock varit täckta och därmed släta och ej så urvittrade som häll 10 (fig.12). Där silicificering skett är i samtliga fall bergarten en skarn, huvudmineralet i dessa skarnbildningar är poikiloblastisk diopsid som till största del ersatt en tidigare aktinolit. Zonering mellan diopsid och aktinolit kan tydligt ses i häll 26 (fig.12-14). Runt och i de silicificerade partierna dominerar en grovkornig diopsid, som i dess kanter övergår med en tydlig gräns till aktinolit i kontakt med omkringliggande dolomit kalksten. I stort sett över 16

19 hela denna häll som är ett höjdparti förekommer vad som tycks vara dolomitfragment, dessa är i samtliga fall omgärdade av aktinolit som sedan övergår till diopsid. Dessa strukturer är som störst i nära anslutning till dolomitkontakten där de kan vara upp till cm i diameter till några få centimeter in mot hällens starkt silicificerade områden. Dolomitfragmenten har samma orientering som kvarts strukturerna, vilka syns då omkringliggande kalksilikater vittrat bort och lämnar en halv centimeter kvarts uppstickandes i hällen. I huvudkontakten mellan skarn och kalksten förekommer större mängder aktinolit än runt fragmenten. Strukturerna är till största del urvittrade, endast några få större innehåller kalksten (fig.12-14). Dessa tolkas som nämnts ovan vara dolomitfragment, som ännu ej omvandlats till skarnmineral, de är utdragna i samma orientering som kvartsstrukturerna som tycks vara de hydrotermala lösningars flödesväg. Fig. 10. Geografiskt läge häll 10 och 26. Fig. 11. Geografiskt läge häll 76. Fig Vittrade håligheter (dolomit) med kringliggande amfibolkant i en grovkornig diopsid. Fig. 15. I samma häll, silicificerad kvarts i diopsid. 17

20 Biotitisering (biotit-granat skiffer) Biotitrika zoner har påträffats längs med hela den mineraliserade zon som stryker SSV NNO genom området, biotitiseringen är till huvuddel bunden till mineraliseringarnas liggväg. Detta har i häll framförallt observerats vid Siggeboda silvergruvor och i Nybergsfältet, på övriga platser har biotitisering observerats i varphögar i anslutning till närliggande gruvhål. Det återfinns emellertid spår av biotitisering i huvuddelen av områdets varphögar. Dessa biotitrika zoner är rika på framför allt granat som tenderar att vara större närmare de mineraliserade zonen. Granaterna är välrundade, där biotithalten är hög syns tydligt hur biotiten har en föredragen orientering runt granatkornen (fig.16). Dessa biotitrika zoner är begränsade till tunnare lager mellan underliggande leptit och eller kalksten och överliggande mineralisering. En häll exponerar ett mindre magnetitstråk med en relativ skarp gräns till en biotit, kvarts och granatrik bergart som är ca 2 m bred för att sedan långsamt övergå till en till synes mörk grå leptit. Magnetithalten i denna biotitiserade zon minskar snabbt bort från mineraliseringen. I Nybergsfältets nordöstra del är däremot denna biotit granatrika zon betydligt mäktigare. Inom stora delar av det området i den V-formade kilen mellan de utlöpande gruvorna mot NO och N förekommer denna biotitrika bergart. Detta särskilt längst i syd, i kilens spets för att sedan norrut längs kilens mitt övergå mot en mer kvartsdominerad bergart utan synliga granater. Genomgående för bergartstypen är ju högre biotithalten är, desto större granater. Vilket pekar på att biotitiseringen ägt rum före metamorfos, och under metamorfos ersätter granat biotit som växer sig stora där biotithalten är hög. Fig. 16. Runda granater i tryckorienterad biotit. Kloritisering Omfattande kloritisering har observerats i varphögar runt Långbansgruvorna. Kloriten är mineralorienterad och spaltas lätt efter foliationen, många stuffer har blanka glidytor längs vilka skjuvning skett. Även vid Slumpagruvorna finns klorit, men i betydligt mindre mängder än vid Långbansgruvorna. I båda områden uppträder epidot som sprickfyllnad i leptiterna. Kalksilikat omvandling Kalksilikater/skarnmineral har påträffats längs med alla de mineraliserade horisonterna, både stratigrafiskt över och under dessa, vilka stryker SSV-NNO genom området. Även mindre mängder skarnmineral främst tremolit-aktinolit har påträffats inblandat i leptit och metasediment utanför de mineraliserade horisonterna. Runt Nybergsgruvorna i norr påträffas främst amfibol med undantag från de rikliga diopsidmängder som förekommer runt det silicificerade område vilket beskrivits ovan. Området kring Lejagruvorna domineras av en 18

21 grovkornig diopsid som är uppsprucken och fylld med sulfider. Vidare söderut runt Siggebodas silvergruvor domineras kalksilikaterna av amfibol, tremolit-aktinolit vilken i vissa fall är grovkornig, strålig upp till 5 cm långa kristaller. Amfibol verkar ha mer tremolitkaraktär i de block som är rika på kalksten. Tremolit förekommer dock inte runt Långbansgruvorna och Slumpagruvan där en aktinolit amfibol dominerar, som även norr mot Persbergs Barfotagruvor dominerar bland amfibolvarianterna. Här finns däremot en större inblanding av diopsid, granat och epidot, vidare övergår denna horisont vid Astongruvan till att bli mer diopsiddominerande över amfibol. Sammanfattning mikroskopiska observationer av tunnslipsprov Nedan följer en kortare sammanfattning över observationer av olika omvandlingar eller fenomen i tunnslip resp. polerpuckar. För ytterliggare information finns fullständig beskrivning i bilaga 1, provens geografiska position inom området ses i bilaga 5 och 7. Silicificering De platser silicificeringen identifierats via mikroskopiska studier är följande 69, 128, 143 och 88 (fig.17). Fig. 17. Utdrag ur bilaga 5, provpunkter för tunnslip och kemanalys I samtliga av de tunnslipsprov där silicificering skett har kvarts en mer eller mindre framträdande roll beroende på hur kraftigt silicificerad bergarten är, som till huvuddelen är en diopsid-aktinolit skarn där diopsiden oftast är kraftigt poikiloblastisk (fig.19). Kvartsens starkaste kännetecken är dess anhedrala korn med oregelbunden kornstorlek och korngränser, kornen är allt ifrån 0,05 upp till 1 mm stora i diameter. Kornen är som minst i kontakter till de övriga mineral, och som störst i de kvartsdominerande områden där kornen angränsar till kvarts. Korngränserna är karakteristiska för omkristalliserad sekundär kvarts, dvs. kraftigt oregelbundna som beskrivs av Mehnert (1968), dessa är konvexa in i övriga mineral vilket indikerar kvartsens ersättande. Kvartsen växer huvudsakligen längs med gamla korngränser och vad som eventuellt kan ha varit spaltytor. Denna sekundära kvarts är rik på mikrosprickor med vätskeinneslutningar med luftbubblor (fig.18) som rör på sig. Dessa mikrosprickor löper som ett nätverk som tvärar kvartsens korngränser vilket är ett fenomen som är kopplat till 19

22 hydrotermala lösningar. Kornen har i samtliga fall undulös utsläckning vilket tyder på att den hydrotermala aktiviteten i området skett innan eller under området utsattes för deformation. Fig. 18. Kvarts med vätske inneslutningar (fluid inclusions) med luft bubblor. Fig. 19. Kvarts (låg relief, dominerar bildens överkant) ersätter diopsid (hög relief, dominerar bildens nederkant). Biotitisering Två prov uppvisar stark biotitisering, (29:2, 92:2) från Nybergsfältet resp. gruvvarp mellan Leja och Siggebodagruvorna, båda en sammansättning av ca 50/50 kvarts biotit. De innehåller även mindre mängder granat, dessa korn anhedrala poikiloblaster som oftast är kraftigt fragmenterade ut efter foliationsplanet. Dessa fragmenterade granater indikerar att skjuvning skett i biotitplanen. Två generationers biotit förekommer i dessa biotitrika prov, den första är anhedral med odefinierade korngränser och saknar vågstruktur, och har heller ej något uttalad mineralorientering. Andra generations biotit är däremot kraftigt mineralorienterad efter foliationen, har sub- till euhedrala prismatiska korn med vågstruktur. Grundmassan är genomgående finkornig där biotitkornen som störst är upp till 0,2 mm långa. Biotit förekommer även i vissa fall i rikliga mängder i angränsade bergarter som är mer skarniga (30:1, 30:2, 147, 140), även här är biotiten kraftigt mineralorienterad. Albitisering Albitisering har observerats i prov 147 (Amfibol granat skarn. Fig.20) från Nybergsfältet. Kalifältspaten har utsatts för både sericitisering och albitisering. 20

23 Fig. 20. Albit (kristaller med svart vita tvillinglameler). Sericitisering Kraftigast sericitisering förekommer i prov 69 som är från områdets sydvästra del, metasedimenten har här omvandlats kraftig och består till största del av sericit, klorit och kvarts, endast få reliktiska fältspatfenokryster kvarstår. Övrig sericitisering som observerats (prov 19, 61, 147 och 98) vid Lejagruvan, Nybergsgruvan och norr om Nybergsgruvorna i metasedimenten, där sericitisering uppträder i mindre utsträckning när fältspat eller glimmer representeras. Turmalinisering Turmalin finns i fyra tunnslipsprov, gemensamt är att de förekommer i glimmerika bergarter i anslutning till mineraliserade horisonter. Kristallerna är prismatiska, sub- till euhedrala och i största del ca 0,1 mm stora (fig.21). Några kristaller är knäckta och aningen böjda, sannolikt är dessa bildade pre-tektoniskt när borhaltiga hydrotermala lösningar cirkulerade i sedimentet. Fig. 21. Turmalin i en kvarts-fältspat grundmassa. Kloritisering Kraftig kloritisering har identifierats i prov från Nybergsfältet och Siggebodagruvorna (prov 133, 69), där klorit ersätter biotit respektive sericit. Ena provet består till hela 25 % av klorit, vilket tyder på att bergarten ursprungligen var väldigt biotitrik, som har ersatts av klorit som 21

24 pseudomorfer i den retrograda metamorfa fasen. I övrigt förekommer det endast i mindre mängder där glimmer förekommer. Övriga mikroskopiska iakttagelser Annealing Annealing är ett fenomen som uppträder i prov från Nybergsfältet (prov 133, 147), där har amfiboler bildat en prismatisk granoblastisk likformig textur som ser ut som om det vore veckat (fig.22). Annealing har skett under metamorfos, där mikrostrukturen i amfibolen har förändrats däribland styrka och hårdhet. Amfibolen har under annealing processen blivit av med kristalldefekter, men framförallt den interna stressen som byggts upp med den ökande temperaturen ( Fig. 22. Prov 147, Annealing av aktinolit; stora böjda porfyroblaster som är omkristalliserade i domäner. Mortar struktur Omkristalliserad kvarts fyller de relikta kvarts porfyroblasternas tryckskugga i en kraftigt mylonitiserad glimmerskiffer (fig.23). Denna typ av struktur bildas genom dynamisk metamorfos, vilket gör dessa struktruer till syntektoniska vilket ytterligare styrks av de veckade relikta kvartssprickorna (fig.24). Fig. 23. Prov 69, Mortar textur runt en kvartsfenokryst. 24. Prov 69, Relikt veckad kvartsspricka. 22

25 Sammanfattning mikroskopiska observationer av polerprov De sulfidrika proverna (64, 80, 82, 128) domineras av koppar- och magnetkis, även mindre mängder svavelkis förekommer. Gemensamt i samtliga prov är att sulfiderna finns i korngränser, spaltplan och sprickor, dessa strukturer pekar på att en remobilisering av element har skett. Dock skiljer sig prov 64 från Lejagruvan där kalksilikaterna uppvisar en breccierad struktur som tydligt syns i fig 28. Prov från Långbansgruvorna (103:5) i syd visar en bandad och mineralorienterad magnetitmalm med små mängder hematit. Antydan till en svag bandning finns i prov från Nybergsgruvan (S. Nyberget p), där runda magnetitkorn ca 1 mm stora ligger i en grundmassa av kalcit och diopsid. SV om Lejagruvan (prov 98), magnetitdominerande bergart från varp, det förekommer även mindre mängder koppar- och magnetkis vilka bildar mindre aggregat Fig. 25. Cu: kopparkis, M: magnetkis. Fig Koppar- och magnetkis huvudsakligen längs korngränser, spaltplan samt i sprickor. Fig. 28. Koppar-, magnetkis och mindre mängder svavelkis i sprickor i diopsid. Strukturgeologi Huvuddelen av strukturmätningar är gjorda på relikta sedimentära lagringar i gruvhål och stjälpningar (bilaga 4). Generellt varierar lagringen i området kraftigare än vad skiffrigheten gör. Den huvudsaliga strykningen är mot nord-ost, 50 och stupningen är till största del mellan syd-ost (fig.29)

26 Fig. 29. Strykning och stupning av stratigrafiska lager i stereoplott, Lejagruvan nr1. Två mindre förkastningar har observerats Dessa stryker N20 V, vilka även riktningsmässigt sammanfaller med SGU:s (struktur karta.af nr 126) observationer för området (fig.30). Fig. 30. Mindre vänsterhandsförkastning som tvärar ett veckat metasediment. Mindre veck har även iakttagits vid Långbansgruvorna. Vecket har en ptygmatisk struktur (fig.31) som har kraftigt disharmoniska och extremt slingriga skänklar. Vilket skiljer sig från vanliga veck då de saknar all relation mellan tjocklek av det veckade materialet i förhållande till de båda veckskänklarna (Mehnert 1968). I den stratigrafiskt övre delen av glimmergnejsen/metasediment i områdets sydvästra del finns boudinagestrukturer (fig.32). Den kompetenta bergarten är kvartsitisk, och det inkompetenta materialet runt dessa boudiner är en kvartsförande bergart med en del fältspater och mindre mängder glimmer. Bergarten innehåller även mindre och smalare band med diopsid. Några storskaliga veckstrukturer har ej kunnat observeras, dock betyder de små vecken att en storskaligare veckning inom området har skett. 24

27 Fig. 31. Ptygmatisk veckstruktur. Fig. 32. Boudinagestrukturer i omlagrade sediment. Geokemi Hughes Igneous Spectrum Här visas bergartens totala alkalihalt på y-axeln och dess karaktär på x-axeln, så att kalium anrikning plottas åt höger i diagrammet. Diagrammet lämpar sig för magmatiska och/eller relativt opåverkade vulkaniska bergarter. Av analyserna lämpar sig diagrammet för prov 61, 69 och 110 vilka är vulkaniter och därmed lägst i stratigrafin där prov 110 är av dessa minst påverkat. Att det underliggande leptitlagret har Na-karaktär, har sin grund i att under 140 C, så är adular den stabila fältspaten i en felsisk miljö, och över 140 C är albit stabil (Munhá et al., 1980; Helvaci & Griffin, 1983). De ytligaste leptiterna blir således lakade på natrium som istället anrikas lägre ner i stratigrafin i en varmare miljö, här urlakas även leptiten på tungmetaller vilket förklarar dess låga FeO halt Na-altered Magmatiska spektrat K2O+Na2O 6 4 K-altered ,2 0,4 0,6 0,8 1 K 2 O/(K 2 O+Na 2 O) Fig. 33. Vulkanitprov plottade i Hughes Igneous Spectrum (1973). För provläge se bilaga 5. Guld Sulfidförande i huvudsak diopsid-aktinolit skarn bergarter från Nybergsfältet och Siggebodagruvorna gav max 0,13 Au. Ett prov, en sulfidförande diopsid-skarn, från Lejagruvan visade 0,76 Au. Detta betyder att Leja områdets sulfidavsättningar inte 25

28 tillhör något guld, koppar, bly och zinksystem. Däremot ger de höga guld halterna kring Lejagruvan indikationer på att detta kan vara ett proximal område av ett större hydrothermalsystem. TAS diagram TAS diagram lämpar sig väl för att klassificera magmatiska bergarter efter dess SiO 2 - halt mot alkalihalten Na 2 O + K 2 O. Den är lämplig för opåverkade magmatiska bergarter då sammansättningen ändras vid vittring och metasomatos. Proverna som plottar nedan är således inte 100 % representativa då dessa kommer från vulkaniter som är metasomatiskt omvandlade. De visar dock dess kiselhalt på ett någorlunda representativt sätt då de metamorfa processerna inte förändrat dessa halter lika mycket som de vid lägre temperatur mobilare alkali-elementen. Kiselhalterna har med stor sanolikhet även förändrats då silicificering och därmed remobilisering av kisel har observerats på flera håll. De kiselremobiliserade områdena är dock mer begränsade till de hydrothermala systemetsflödesvägar. Prov 110 kommer från en ren leptitdomän medan prov 19 och 69 kommer från de kvartsglimmer gnejser väster om de mineraliserade zonerna. Diagrammet visar tydligt att bergarterna är av SiO 2 rik felsisk karaktär. 16 TAS 14 Phonolit e Na2O+K2O (wt%) Foidite Tephit e Basa nite Picro basalt Phono t ephit e Trachy basalt Basalt Tephri phonolite Thachy andesit e Basalt ic trachyandesit e Basalt ic andesit e Trachyte Andesit e Trachydacit e Dacite SiO 2 (wt%) Rhyolite Fig. 34. Prov 19, 69 och 110 plottade i TAS-diagram. ACF-diagram Diagrammet är utarbetat av Eskola i början av 1900-talet för att visa hur mineral uppkommer och försvinner under specifika metamorfa förhållanden och är därav en god indikator på metamorfa graden. För att kunna skilja olika metamorfa grader plottas således bara mineral som är stabila inom en specifik metamorf grad (Blatt 2000). Eskola definierade komponenter för ACF diagrammet som följande: A= Al 2 O 3 + Fe 2 O 3 (Na 2 O + K 2 O) C= CaO 3,3 P 2 O 5 F= FeO + MgO + MnO 26

29 Diagrammet i figur 35 visar en förenklad uppsättning stabila mineral för lägre amfibolit facies i en mafisk bergart (Blatt 2000). Samtliga bergartsprover plottar längs med C F axeln vilket betyder att dess Al 2 O 3 halt är låg relativt till Na, K, Fe och Mg över hela området. De fyra prover som plottar längst mot FeO innehåller samtliga måttliga till rikliga mängder magnetit eller svavelkis. Prov 10 och 26 som tillhör samma silicificerade diopsidrika domän plottas i tremolit stabilitetsfältet. Prov 64 och 98 vilka består av 80 % resp. 75 % diopsid, dessa plottar ännu längre mot höger förbi tremolit mot FeO. Inga prov i diagrammet plottar enligt den ursprungliga modellen, istället så är i stort sett alla prov förskjutna mot höger och FeO. Detta beror i största del på det varierande men oftast höga magnetit innehåll i bergarterna samt att aluminium halten är relativt låg vilket får proven att plotta ytterliggare åt höger. CaO Epidot Al 2 O 3 Diopsid Tremolit Py-Alm Gt FeO Fig. 35. Prov plottade i ACF diagram modifierat efter Blatt (2000). 10 silicificerad diopsid skarn, 19 metasediment, 26 - Silicificerad diopsid skarn, 61 amfibol förande metavulkanit (leptit), 88 silicificerad diopsid skarn, 110 metavulkanit (leptit), 200 sulfid diopsid skarn, 69 sericit klorit omvandlat metasediment med turmalin rika lager, 64 sulfidrik diopsid skarn, 98 sulfid impregnerad järnmalm, 133 kloritiserad hornblände granat skarn. Sällsynta jordartsmetaller (Rare Earth Element, REE) Diagrammets samtliga bergarter förutom prov 110 visar en anrikning av LREE i förhållande till HREE elementen. Proven stämmer väl överens med European shale standarden (fig.36) som Rollinson (1993) anser vara ett bra exempel som representerar den genomsnittliga jordskorpan. Prov 110 skiljer från de övriga då detta är en felsisk vulkanisk bergart. Samtliga prover har en negativ europium anomali som kontrolleras av plagioklas enligt Rollinson (1993). I de mer sedimentära bergarterna betyder detta att (1) plagioklasen i den ursprungsbergart där Eu berikats har vittrat bort och därmed ger upphov till en negativ Eu anomali eller (2) ursprungsbergarten från början varit fattig på plagioklas. Detta verkar råda med prov 110 som är av vulkaniskt ursprung, där den negativa Eu anomalin troligen beror på att plagioklasen stannade i residualmagman (Brownlow 1996). 27

30 1000 Prov/Chondrite ES 1 La Ce Pr Nd Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Lu Fig. 36. Chondrit-normaliserade REE analyser från metasediment och en felsisk vulkanit. Samtliga prov utom 110 som är en felsisk vulkanit (leptit) visar tydligt en förhöjning av LREE i förhållande till HREE. Samtliga med negativ Eu anomali. ES representerar en genomsnittlig European shale enligt Haskin och Haskin (1966). De tre prover som presenteras i figur 37 är tagna på mineraliserade skarnstuffer från varphögar. Prov 64 är en sulfidrik skarn från Lejagruvan. Här visar diagrammet en svag anrikning på de mellersta REE elementen Sm till Ho i förhållande till de lätta och tunga REE. Ett sådant förhållande styrs huvudsakligen av hornblände (Rollinson 1993) Detta stämmer bra överens med observationer att provet innehåller 9 % hornblände. Samtidigt finns det gott om hornblände i prov 200 som är en kontaktbergart till skarnet, vilket skulle kunna förklara förhöjningen av REE på samma sätt. 100 Prov/Chondrite La Ce Pr Nd Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Lu Fig. 37. Chondrite-normaliserade REE analyser från sulfidrik järnmalmsskarn. Analyser i figur 38 plottar prov 10 och 26 mer eller mindre identiskt förutom lite varierande Nd halter. Proverna är tagna ca 200 m ifrån varandra på ett höjdområde strax öster om Nybergsgruvorna på starkt silicificerade hällar. Förmodligen tillhör dessa hällar samma hydrotermala system. De låga halterna av REE i analyserna beror på att kvarts har en utspädande effekt på REE koncentrationen (Rollinson 1993). I dessa prov är kvartshalterna följande: 28

31 10: 75 % Kvarts 26: 60 % Kvarts 88: 50 % Kvarts Prov 88 väster om Persbergs Barfotagruvor har inte lika låga REE värden som prov 10 och 26 vilket sannolikt beror på att kvartshalten inte är lika hög som i prov 10 och 26 och därmed är REE mindre utspädda i prov 88. Den innehåller dock ca 3 % granat som har egenskapen att ge höga halterna LREE i förhållande till HREE (Brownlow 1996). 10 Prov/Chondrite ,1 La Ce Pr Nd Sm Eu Gd Tb Dy Ho Er Tm Yb Lu Fig. 38. Chondrit-normaliserade REE analyser från hydrotermalt omvandlade skarnzoner. Diskussion Omvandlingar Silicificering Heta lösningar har flödat genom kalkstenen och den höjda temperaturgradienten leder till bildandet av amfiboler. Med efterföljande regional metamorfos där tillförseln av SiO 2 varit god bildas pyroxen. Där all dolomit sedan är omvandlad till diopsid ersätts istället diopsiden av enbart kvarts. I gränsen mellan dolomit och det skarnmineral-kvartsomvandlade området finns en reaktionszon med amfibol. Biotitisering Biotit, granat, kvarts och skarnmineral-rika lager vilka observerats längs hela Leja:s stratigrafiska horisont har troligtvis bildats från karbonat-, silikat- och sulfidrika faser ur ett exhalativ sediment, och de mer kvarts-fältspatrika banden ur de tuffitiska leptit lagren. Principen för dessa hydrotermala processer illustreras i figur 39, Na anrikas i de lägre varmare nivåerna (natrium-metasomatos) medan K och Mg anrikas högre upp i stratigrafin där temperaturen är för låg för att hålla dem i lösning. Hughes diagram (fig.33) visar på ett kalium överskott längs hela en mineraliserade horisonten. På detta vis har de biotitrika stråken bildats när sedimentet fick ett kalium-överskott under lokal metamorfos från de hydrotermala lösningarna. 29

32 Fig. 39. Schematisk bild som visar den hydrotermala konvektionsprocessen. Av Björk (1986) modifierad från Lagerblad & Gorbatschev (1985). Sericitisering Omvandlingen av fältspater och glimrar till sericit har ägt rum under den retrograda fasen (Yardley 1989) och syntektoniskt med veckningen av området. Detta stärks av prov 69 som är deformerat, rik på sericit och med turmalinkristaller som är knäckta och aningen böjda. Omvandlingen är således inte kopplad till de malmbildande processerna i området utan till den retrograda regionala omvandlingen, detta styrks även av observationer i närområdet av Hellingwerf (1998). Albitisering Likt sericitisering är albitisering inte driven av de malmbildande processerna utan till den regionala omvandlingen, dock är Na-metasomatosen och de malmbildande proceserna en förutsättning för albitbildning. Tvillingbildningen av fältspaterna har troligtvis bildats som glidtvillingar genom deformation (Deer 1992), som även sericit är en produkt av. Kloritisering Rikliga kloritmängder kan observeras i fält runt Långbansgruvorna, dessa är troligen bildade under retrograd metamorfos där klorit ersatt aktinolit (prov 103) vilket är rikligt förekommande inom området. Övrig kloritisering har endast observerats i tunnslipsprov (prov 133, 69), dessa från Nybergsfältet samt Siggeboda området. Kloriten ersätter här både biotit och sericit i retrograd fas. Turmalinisering Turmaliniseringen har bildats syn- eller pretektoniskt, detta indikeras i tunnslip 69, leja, 130, 76:1 och 133, där turmalin är knäckt, böjd och orienterad efter foliationsplanen. Turmalin 30

33 förekommer i kvartsrika stråk i bergarterna, vilket beror på att de hydrotermala lösningarna var borrika och hör således ihop med silicificering. Bormetasomatos-omvandlingen är länkad till de stratabundna stratiforma sulfidavsättningar som finns i området, turmalin i dessa miljöer är vanligt förekommande och beskrivs även av: Geijer, 1927; Hellingwerf, 1990; Plimer, Kalksilikat omvandling Två olika kalksilikatbildnings typer har observerats. 1) Den vanligaste typen inom området är den kalksilikat utveckling är kopplad till de stratiforma mineraliserade horisonter som finns inom området. Dessa är bildade syngenetiskt med malmavsättningarna i området då varma hydrotermala lösningar cirkulerande genom kalkrika sediment. Dessa varma lösningar omvandlade kalksedimenten till olika kalksilikater främst tremolit aktinolit och diopsid, beroende på temperatur och tillgängliga element. Diopsid, granat och biotit är bildade under prograd facies, retrograda fasen domineras främst av amfibol, klorit och mindre mängder epidot, uralit och serpentin, vilka är vanliga vid låg temperatur omvandling (Cepedal, 2000). Prov 133 och 147 uppvisar annealing (statiskt omkristallisering) av amfibol och glimmer främst klorit. Annealing en omkristallisering som uppträder när de inre spänningarna blir för höga pga deformation. 2) Heta lösningar har flödat genom kalkstenen och den höjda temperaturgradienten leder till bildandet av amfiboler och där tillförseln av kvarts är god bildas pyroxen. Där all dolomit sedan är omvandlad till diopsid ersätts istället diopsiden av enbart kvarts. I gränsen mellan dolomit och de skarnmineral kvartsomvandlade område finns en reaktionszon med amfibol. Kvartsrika lösningar utlöstes genom rörelser när området utsattes för extension (Hellingwerf, 1988), vid deformationen i dessa sprickzoner frigjordes stora mängder SiO 2 (Kerrich, 1977) som sedan drevs upp längs med sprickor i berget. Mineraliserings horisonternas avsättningsmiljö Slumpa-, Långbans-, Persbergs Barfotagruvor och Astongruvan Kvartsjärnmalmshorisonten har troligtvis avsatts i en grundhavsmiljö eller i inledningsskedet när området utsattes för extension (Oen et al., 1982). Mycket tyder på att dessa rytmiska avlagringar har skett innan riftingen. Det förefaller vara ett sammanhängande stråk som sträcker sig långt upp till Stråssafältet öster om Guldsmedshyttesynklinalens flank. Samma stråk kan följas upp på andra sidan synklinalen (Lundström, 1983) och verkar således ha en för stor utbredning för att vara relaterad till de riftogena processerna. Järnmalmen har avsatts då Fe-rika sediment avsatts, troligtvis i form av limonit eller hämatit (Magnusson, 1973). Dessa sediment har sedan under höjd temperatur, avvattning och oxidation övergått till magnetit och järnglans, vilket sker i olika grad längs området. Siggeboda silvergruvor Leja Nybergsfältet Under tiden som grabensänkorna i riftmiljön utvecklades minskade vulkanismen och blev mindre explosiv. Även de hydrotermala system som bildats vid riftingen blev mindre explosiva, lösningarna blev då effektivare på att laka Mg och tungmetaller ur underliggande lager. De hydrotermala systemen var starkt knutna till de sprickzoner längs grabensänkans förkastningsplan (fig 40). Vilket innebär att dessa exhalativa utbrottsområden var geografiskt begränsade till ett litet område, lösningarna spreds sedan från dessa områden och avsattes på havsbotten som stratiforma sulfidmineraliseringar och manganrika Fe-oxider. Lösningarna 31

34 driver även den Mg-metasomatos som sker under hela den mineraliserade horisonten och så även den silicificering som observerats (Oen et al., 1982). Avsättningarna av de stratiforma mineraliserade horisonterna är produkter av omfattande hydrotermal aktivitet. Lösningarna har cirkulerat och lakat underliggande strata på olika element. Vilka element som lakas är kontrollerat av flera parametrar däribland tryck, temp, ph, Eh, synergetiska komplexbildningar, fo2, fco2, salinitet mm. I begynnelsen av den hydrotermala aktiviteten är temperaturen låg för att sedan öka. Först lakas framförallt Fe och Zn men även Ag och Pb. I detta skede avsattes de mer eller mindre mäktiga järnavsättningar som befinner sig stratigrafiskt under sulfidmineraliseringarna från ett hydrotermalt system (Oen et al., 1982). Detta styrks av följande faktorer observerade i prov S. Nyberget p. 1. svag bandning av magnetit, vilket påvisar en lugn avsättningsmiljö och/eller en snabb sedimentation. Troligen beroende på en snabb begravning av sedimenten, vilket karakteriserar en riftmiljö. Den processen kan leda till en syndiagenetisk metamorfos ytligt under havsbotten, vilken kan nå upp till grönskifferfacies (Oen, 1992). 2. avsaknad av sulfider 3. enbart kalcit som inneslutningar i magnetit. Med höjd temperatur kom även element som Cu att lakas. Dessa varma lösningar kom att omvandla kalkstenarna till kalksilikater. Detta skedde inte bara i närheten runt lösningarnas huvudkanal utan över en större yta runt dess närhet. Huvudområdet med kopparavsättningar är runt Lejagruvan, sannolikt har den hydrotermala cellens huvudkanal varit här. Hydrotermala omvandlingar är huvudsakligen sprickkontrollerat och skapar en komplex zon med flödeskanaler och hydrauliska breccior (Finlow-Bates, 1979; Monteiro, 2005). Liknande observationer har i fält och mikroskop observerats, prov 64 uppvisar breccia strukturer vilka är fyllda med koppar- och magnetkis. Guld vilket är ett proximalt element påvisar även detta då halterna i prov 64 uppgår till 0,76, de högsta värden från samtliga kemanalyser. Även molybdenglans har observerats av Gatedal ( vilket är ett proximalt element. Bort ifrån Leja avsätts i ordning malmbildande mineral ut, först Pb, Zn och mest distalt Ag, vilket stämmer väl överens med de övriga avsättningar och omvandlingar och observationer, denna avsättningssekvens är tydlig åt både norr och syd från Leja (fig. 28). Nybergsfältets södra varphögar är rika på blyglans medan de norra är rika på zinkblände, mot söder uppträder samma trend med blyglans i dess norra område och rikare zinkblände avsättningar mer söderut. Denna uppdelning och zonering av proximala och distala element är en generell fördelning som inte är utan undantag. Sulfidavsättningarna runt Siggeboda och Nybergsfältet (prov 80, 82, 128, 133) uppvisar inte breccia struktur lik den vid Leja (prov 64p,), dessa sulfider är mer sannolikt avsatta av sulfidrika varma lösningar som cirkulerat/avsatts i sedimenten. Indikationer på detta ges i prov 128 p, en koppar- magnetkis impregnerad kalksten, vilken skulle ha varit omvandlad till kalksilikater om det fanns ett hydrotermal närverk i dess omedelbara närhet. Prov 80p och 82p saknar även sprickor med breccia karaktär. Att området runt Lejagruvan skulle fungera som stock pipe styrks ytterligare av områdets metamorfa grad, tunnslip (prov 64, 98) och häll visar höga och omfattande mänger diopsid %. Liknande halter påträffas inte inom området, snarare en svagt minskande diopsidförekomst och en ökande amfibolförekomst bort från Leja. Värmeflödet har således varit störst runt Lejagruvan då diopsid är ett högre metamorft mineral än amfibol. 32

35 Fig. 40. Modell för Leja områdets hydrothermalsystem Mineraliseringarnas avsättningsmiljö; Lejagruvan med omnejd Den mineraliserade horisonten längs Leja stråket i NO-SV:lig riktning överlagras av ett tunnare karbonatlager som avsatts efter det att den hydrotermala aktiviteten avtagit. Efter en tid utan vulkanoklastiskt material överlagras karbonaterna med vad som tidigare av SGU karterats som glimmergnejs, vilken är rik på leptit inlagringar enligt Lundström (1983). Detta kan tolkas som turbidit-flöden och nedrasat material från de ännu ej konsoliderade avsättningarna runt grabensänkan. Sedimentsekvensen med kalksten och vulkanoklastiskt material är varierande i både form, lagring och mineralsammansättning, vilket tyder på en tidsvarierande avsättningsmiljö. Tiden dominerades troligen av mindre vulkanisk aktivitet där eruptionsprodukter varvades med inrasat material och sediment, längre upp i stratigrafin ökar även karbonatavsättningar. Dessa karbonatlager kommer sedan att dominera avsättningarna och bilda mäktiga karbonathorisonter när det klastiska inflödet upphör. Karbonatlagret har varit föremål för marmorbrytning under en lång tid, och avgränsar Leja-inmutningen västerut mot sjön Usken. På ovanstående grunder vore ett mer passande namn för dessa växelvisa och varierande avlagingar vara, omlagrat metasediment eller växelvis lagrat metasediment. Alla mineraliseringar ligger längs med en horisont utom vid Nybergsfältet (fig.41), här delar sig mineraliseringen sig som V, strax öster om vägen. Mellan dessa malmhorisonter ligger ett biotit, granat och kvartslager format som ett ackriations prisma. Det är därför troligt att den norrgående mineraliseringen inte är avsatt på plats utan har förkastats längs biotitlagret. Denna tolkning stöds av den strukturgeologiska kartan som visar en uppbrantning av lagren strax öster om Nybergsfältet som sedan flackar ut igen norr om fältet (fig. 41). Förkastningen av detta lager kan ha skett under samma period som det klastiska vulkanmaterialet rasade in i överliggande sekvenser, eller att det är kopplat till upliften av området och dess senare veckning. 33

36 Fig. 41. Ursnitt över Nybergsfältet och dess strukturer. Kopplingar mellan det stratigrafiskt lägre mineraliserade horisonterna (Slumpa-, Långbans-, Persbergs och Astongruvorna) och de övre mineraliseringarna längs Siggeboda-, Leja- och Nybergsfältets gruvor kan tänkas finnas. Båda områdena visar en zonering av metamorf grad och liknande förhållanden gällande proximala och distala element. Vid Astongruvan finns rikliga mängder molybden som är ett proximalt element tillsammans med rikliga mängder diopsid-pyroxen. Söderut minskar diopsidförekomsten för att sedan helt domineras av aktinolit och retrograd klorit runt Långbansgruvuorna och Slumpagruvan. Ett liknande scenario finns i den överliggande mineraliserade horisonten där Lejagruvorna uppvisar hydraulisk breccia struktur med de högsta halterna guld, koppar-, magnet- och svavelkismängderna, även molybden har enligt uppgift påträffats i Lejagruvan. Alla dessa mineral och strukturer är karakteristiska för proximala miljöer i hydrotermalt aktiva områden. Området är även likt Astongruvan rikt på diopsidskarn som sedan avtar mot norr och söder där amfibolhalterna istället ökar. Kopplar man ihop ovanstående argument med dess geografiska lägen är det inte helt otänkbart att Fe-oxid- och sulfid-avsättningarna i de båda horisonterna härstammar från samma tektoniska svaghetsson. Slutsats Frågeställningen som initierade examensarbetet var om Lejagruvorna med omnejd var intressant på framförallt gällande Au. Det prov som gav den högsta halten höll 0,76 Au och var en sulfidrik stuff från varp runt Lejagruvan. Med tanke på de i övrigt låga sulfidhalterna i Lejagruvan och i området i övrigt finns det av allt att döma ingen större potential att finna guldhalter av rang. Däremot har området större potential gällande framförallt zink men även bly och detta då i områdena runt Siggeboda silvergruvor samt Nybergsfältet. Tack Många tack till alla som har hjälpt, stöttat och kommenterat arbetet under arbetets gång. Framförallt vill jag då tacka min handledare Rob Hellingwerf samt Johanna Tordell vilka varit fantastiska stöttepelare under hela resans gång. Men framförallt, tack IGE, för att få möjligheten till att utföra detta arbete. 34

37 Referenser Litteratur Barker, J.H., Hellingwerf, R.H., 1988: Structure, stratigraphy and ore-förming processes in Bergslagen: implications for the development of the Svecofennian of the Baltic Shield. Geologie en Mijnbouw 67: Björk, L., 1986: Beskrivning till berggrundskartan, Filipstad NV. Sveriges geologiska undersökning, Serie Af: Nr 147. Blat,t H., Tracy, R.J., 1996: Petrology: igneous, sedimentary, and metamorphic. W.H. Freeman and Company, New York, 529s Brownlow, A.H., 1996: Geochemistry. -2 nd ed. Prentice-Hall, Inc. 580s Cepedal. A., 2000: Origin and evolution of the calcic and magnesian skarns hosting the El Valle-Boinás copper gold deposit, Asturias (Spain). Elsevier Science B.V. doi: /s (00) De Groot, P.A., 1988: Evidence for gravity subsidence and granite diapirism in the Ga Proterozoic succession of W. Bergslagen, Sweden. Geologie en Mijnbouw 67: Deer, W.A., Howie, R.A., Zussman, J., 1992: An Introduction to the rock-forming minerals. - 2 nd ed. Longman, 696s Frietsch, R., 1982: Alkali metasomatism in the ore bearing metavolcanics of central Sweden: Geol. Rundsch. 71, Geijer, P., 1927: Stråssa och Blanka järnmalmsfält, geologisk beskrivning. Sveriges geologiska undersökning, avhandlingar och uppsatser i 4:0. N:o 20. Hellingwerf, R.H., 1988: Stratiform Zn-Pb-Fe-Mn mineralization in the Älvlången-Vikern area, Bergslagen, Sweden. Geologie en Mijnbouw 67: Hellingwerf, R.H., 1990: Tourmalinization and garnet compositions at Nora-Viker, Bergslagen, south-central Sweden: prospecting tools for stratiform Zn-Pb sulphide deposits. GFF 122. Helvaci, C. & Griffin, W. L., 1983: Metamorphic feldspathization of metavolcanics and granitoids, Avnik area, Turkey: Contrib. Mineral. Petrol. 83, Kerrich, R., Fyfe W.S., Gorman, B.E., Allison I., 1977: Local Modification of Rock Chemistry by Deformation. Contrib. Mineral. Petrol. 65, Lagerblad, B., 1988: Evolution and tectonic history of the Bergslagen volcano-plutonic complex, central Sweden. Geologie en Mijnbouw 67: Lindström, M., Lundqvist, J., Lundqvist, T., 2000: Sveriges geologi från urtid till nutid. Studentlitteratur, Lund (andra upplagan), 491s Löfgren, C., 1979: Do leptites represent Precambrian island arc rocks. Lithos 12, Oslo. ISSN Löfgren, C., 1979: Do leptites represent Precambrian island arc rocks?: Lithos 12, Lundström, I., 1983: Beskrivning till berggrundskartan Linderberg SV.Sveriges geologiska undersökning, serie Af: Nr

38 Magnusson, N.H., 1973: Malm i Sverige 1, Mellersta och södra Sverige. Almqvist & Wiksell Förlag AB, 320s Mehnert, K.R., 1968: Migmatites and the origin of granitic rocks. Elsevier publishing company, 393s Monteiro, L.V.S., 2005: Geology, petrography, and mineral chemistry of the Vazante nonsulfide and Ambrósia and Fagundes sulfide-rich carbonate-hosted Zn (Pb) deposits, Minas Gerais, Brazil. Elsevier Science B.V. doi: /j.oregeorev Munhá, J.,Fyfe, W.S. & Kerrich, R., 1980: Adularia, the characteristic mineral of felsic spilites: Contrib. Mineral. Petrol. 75, Oen, I.S., Helmers, H., Verschure, R.H. & Wiklander, U. (1982) Ore deposition in a Proterozoic incipient rift zone environment: A tentative model for the Filipstad-Grythyttan- Hjulsjö region, Bergslagen, Sweden Geol Rundschau 71: Oen, I.S., Lustenhouwer, W.J., 1992: Cl- rich biotite, Cl-K Hornblende, and Cl-rich scapolite in meta-exhalites: Nora, Bergslagen, Sweden. Economic Geology, Vol. 87, 1992, pp Oen, I.S., Verschure R.H., 1982: Isotopic age determinations in Bergslagen, Sweden: I. Introduction. Geologie en Mijnbouw 61: Plimer, I.R., 1983: The association of tourmaline-bearing rocks with mineralization at Broken Hill, NSW. The Aus.I.M.M. Conference, Broken Hill, N.S.W. July Rickard, D., 1981: An evaluation of Lanthanide Geochemistry in ore petrology: Ann, Rep, Ore Res. Groug, Stockholm University, 1981, Rollinson, H., 1993: Using geochemical data: avaluation, presentation, interpretation. Longman, 352s Wellin, E., Wikander, U. & Kähr, A.M., 1980: Aradiometric study of a quartz-porphyritic K- rhyolite at Hällefors, Örebro, county, Sweden: Lithos, 17: Internet Yardley, B.W., 1989: An introduction to metamorphic petrology: Longman scientific & technical, 248s 36

39 Bilaga 1 Bilaga Tunnslipsbeskrivningar... 3 Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: 29: Provnummer: 29: Provnummer: 30: Provnummer: 30: Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: 76: Provnummer: Provnummer: Provnummer: 92: Provnummer: Provnummer: 101: Provnummer: 101: Provnummer: 103: Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: Provnummer: 143: Provnummer: Provnummer: Provnummer: S. Nyberget...21 Polerbits beskrivningar...23 Provnummer: 30:1p...23 Provnummer: 64p...23 Provnummer: 80p...23 Provnummer: 82 p...24 Provnummer: 98p

40 Provnummer: 101:2p...24 Provnummer: 103;5p...25 Provnummer: 128p...25 Provnummer: 133 p...25 Provnummer: S. Nyberget p

41 Tunnslipsbeskrivningar Provnummer: 10 Bergart: Silificerad diopsid skarn Textur: Kraftigt silicificerat med en varierande kornstorlek och oregelbundna korngränser. Kornen innehåller även rikligt med vätske inneslutningar som tvärar kvartsens korngränser. Diopsiden är poikiloblastisk och till större del ersatt av kvarts. Paragenes: Kvarts Diopsid - kvarts Tremolit aktinolit Huvudmineral: Kvarts (60%) Diopsid (39 %) Övriga (1 %) Kvarts: Diopsid: Anhedrala korn kornstorleken upp till 1 mm i kvarts rika fält men minskar vid närmare kontakt med amfibol och diopsid, då större delen är ca 0.2 mm för att bli ännu finkornigare som inneslutningar i diopsid och aktinolit. Korngränser mellan kvarts kornen är väldigt oregelbundna till skillnad från kontakter med diopsid där de är jämna. Rik på vätske inneslutningar från hydrothermala lösningar där tydliga flödesvägar syns i vilka man lätt kan se inneslutna luftbubblor röra sig. Kvartsen ersätter alla andra mineral i provet. Anhedrala korn, mellan 0,05 1 mm. Större diopsid korn är i stort sett homogena förutom i kanterna till kvarts, där diopsid är fragmenterad och poikioblastisk och ersatt utav kvarts. Ersätter kalcit. Övriga mineral: Kalcit: Anhedrala korn ca 0,3 mm i diameter, omgiven och omvandlas av diopsid. Tvillinglamellae kan ses på vissa korn och man ser tydligt hur reliefen ändras med rotation. Tremolit Aktinolit: Ljus gröna korn med svag pleochroism, <(γ, c)=14. Omvandlas av pyroxen Opak: Sprickmineral: Anhedrala korn 0,1 mm i diameter. Förekommer till största del i kvarts fälten. Microshear zoner är fyllda med lermineral, dessa övertväras utav kvartsen. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 19 Bergart: Textur: Paragenes: Metasediment Rika stråk främst med biotit och muskovit som delvis blivit sericitomvandlade. Provet är genomgående finkornigt med undantag på några få granat porfyroblaster. Granat har blivit krossad och rullad, vilket tyder på skjuvning utefter foliationsplanet. Granaten har rikliga mängder kalcit inneslutet, vilket är det enda stället där kalcit förekommer. Kvarts Biotit Muskovit Epidot Klorit Kvarts Biotit Muskovit Granat Huvudmineral: Kvarts (83 %) Biotit (10 %) Muskovit (5 %) Övriga (2 %) Kvarts: Anhedrala korn med undulös utsläckning. Två olika sorters kvarts: 1) porfyroblaster upp till 0.4 mm i diameter, vilket återfinns i kvartslinser som ligger i foliationens riktning och är ca 3-5 mm långa och 1-2 mm breda; 2) granoblastiska korn ca 0,01 0,05 µm. Biotit: Orienterade efter foliationen, subhedrala korn från ca 0,05 mm - 0,15 mm. Omvandlas av klorit. 3

42 Muskovit: Subhedrala korn där större delen är 0,05 0,2 mm långa men korn upp till 0,5 mm förekommer. Likt biotiten är muskoviten orienterad efter foliationen. Blir i mindre omfattning omvandlad till sericit. Övriga mineral: Mikroklin: Anhedrala granoblastiska ca 0,05-0,1 mm. Få större korn uppvisar karakteristisk mikroklin struktur. Granat: Epidot: Kalcit: Klorit: Opak: Anhedrala porfyroblaster ca 1-4 mm i längdaxeln är deformerade och rullade i foliationens riktning. En granat finns dock i provet, 4 mm i diameter. Granatenporfyroblasterna har roterats under skjuvning vilket syns då en svag S form med ett stråk av granat fragment i anslutning till porfyroblasterna som ligger längs foliationsplanen. En pressure shadow finns i grundmassan som organiserar sig efter områdets storskaliga foliation. Runt granaterna finns även stråk av grövre kvarts på båda sidor. Granaterna är även rik på inneslutningar av kvarts, mikroklin, muskovit men främst på kalcit. Ersätter biotit, muskovit och klorit. Som inneslutningar i granat. Svagt grönt, moderat pleokroism i toner av grön, anomala blåa interferensfärger. Ersätter biotit. Få anhedrala små strö korn. Metamorf facies: Epidot amfibolit facies Provnummer: 26 Bergart: Silificerad diopsid skarn Textur: Diopsid och aktinolit i sammexestens. Paragenes: Diopsid aktinolit - biotit Diopsid aktinolit Kvarts muskovit kalcit Huvudmineral: Kvarts (75 %) Diopsid (20 %) Tremolit-aktinolit (4 %) Övriga mineral (1 %) Kvarts: Diopsid: Anhedrala korn med väldigt ojämna korngränser, undulös utsläckning, 0,01 1 mm där huvuddelen av kornen är mellan 0,5 1 mm i diameter. Kontakter med övriga mineral visar att kvarts har ersatt alla dessa mineral, vilket tyder på hydrothermala lösningar och silifisering. Anhedrala korn 0,1 1 mm i diameter. Omvandlas av kvarts. Tremolit-aktinolit: Anhedral, ca 0,1 mm. Ersätter kalcit. Övriga mineral: Biotit: Få korn största ca 0,2 mm, ersätter amfibol och diopsid i mindre skala. Muskovit: Kalcit: Något få korn som blir ersatt av amfibol och biotit. Anhedrala korn, ,2 mm, omvandlas utav diopsid och amfibol. Metamorf facies: Amfibolit facies 4

43 Provnummer: 29:1 Bergart: Textur: Paragenes: Zinkblände impregnerad kalksten Granoblastisk kalcit i en grundmassa av huvudsakligen zinkblände där denna lösning ser ut till att ha löst upp kalciten. Större delen av kalcit kornen ligger separat i grundmassan. Zinkblände - amfibol Huvudmineral: Zinkblände (30 %) Opak (10 %) Kalcit (60 %) Kalcit: Zinkblände: Anhedrala korn >0,5 mm i diameter som ligger i grundmassan med zinkblände och opak. Stor del av kornen ligger helt eller delvis separat och omgivna av grundmassan. Huvuddelen har även mycket tydliga och breda tvillinglameller. Några korn har även en fin trådig struktur som är aningen böjd. Bildar tillsammans med en mindre mängd opak grundmassan i provet. Zinkbländ ser ut till att ha löst upp kalciten då korngränserna är oregelbundna och diffusa. Övriga mineral: Aktinolit: Anhedrala korn >0,1 mm i diameter. Ersätter kalcit. Klinoklore: Låg relief, färglös. Endast enstaka strökorn. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 29:2 Bergart: Biotitrik metavulkanit (leptit) Biotitiserad metavulkanit (leptit) Textur: Granoblastisk bergart av kvarts och biotit. Två generationers biotit förekommer, den äldre (första generation) är anhedral och ligger i korngränser mellan kvartsen dessa är även utan biotitens karakteristiska bird eye utsläckning. Den senare (andra generationens) biotit är subeuheudral har bird eye utsläckning och kornen växer över kvartsen. Paragenes: Kvarts - granat biotit Kvarts biotit Huvudmineral: Biotit (60 %) Kvarts (40 %) Biotit: Två genrationers biotit där den andra är anhedral utan birds eye struktur utsläckning upp till 0,2mm men huvuddelen är mellan 0,05 0,1mm. Den första generationen är subhedral och omvandlas utav den nya generationens biotit, den har även tydlig birds eye struktur utsläckning och blir upp till 0,2 mm långa korn, är i samexistens med granaten. En stark mineral orientering finns bland den första generationen biotit, finns även i den andra generationen men är inte lika uttalad som den första. Kvarts: Största korn 0,1 större delen ca 0,05 mm i diameter. Övriga mineral: Plagioklas: Ca 40 % anortit= andesin. Endast några få strökorn Granat: Upp till 1 mm stora korn som är mer fragmenterade än poikiloblastiska med biotit i korngränser och i sprickor Metamorf facies: Amfibolit facies 5

44 Provnummer: 30:1 Bergart: Paragenes: Bandad skarn Biotitiserad amfibol skarn Biotit granat - kvarts Aktinolit granat - kvarts Huvudmineral: Aktinolit (55 %) Biotit (20 %) Kvarts (20 %) Granat (5 %) Aktinolit: Biotit: Kvarts: Granat: Anhedrala korn, 0,01 0,1. Två typer av amfibol förekommer, en finkornig mörk grön och en större ljusgrönare typ. en finkornig amfibol med pleochroism gulgrön till grön, och en större amfibol som är ljusare grön och har högre interferensfärg. Anhedrala till subhedrala korn 0,01 0,4 mm stora där huvuddelen är runt ca 0,1 mm. Finns i hela grundmassan där biotit ersätter aktinolit. Anhedrala korn 0,1 0,4 mm i diameter med undulös utsläckning. Endast få kvarts korn i fenoblasten. Anhedrala korn, större delen är mindre än 0,1 mm men korn upp till 2 mm i diameter finns. Dessa omges då till största del utav biotit och kvarts. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 30:2 Bergart: Bandad skarn Biotitiserad aktinolit diopsid skarn Textur: Granoblastiska korn med aktinolit, kvarts och biotit. Poikiloblaster med pyroxen. Amfibol och biotit är mineral orienterade efter foliationen. Paragenes: Aktinolit biotit - titanit Diopsid titanit kalcit Kvarts mikroklin Huvudmineral: Aktinolit (38 %) Diopsid (25 %) Biotit (30 %) Kvarts (5 %) Övriga mineral (2 %) Aktinolit: Diopsid: Biotit: Kvarts: Anhedrala korn 0,05 mm mm i diameter, 15 utsläckning, pleochroism i svaga gulgröna toner, interferensfärger till lägre andra orden. Orienterade efter foliationen. Ersätter pyroxen. Anhedrala porfyroblastiska korn ända upp till 4 mm långa. Omvandlas av amfibol och biotit. Ej mineralorienterade vilket tyder på bildande innan metamorfosen som bildat foliationen. Diopsiden är till stor del fragmenterad där kvarts förekommer. Anhedrala till subhedrala korn i genomsnitt ca 0,15 mm långa som är orienterade efter foliationen. Ersätter diopsid. Anhedrala korn med undulös utsläckning, 0,01 0,1 mm. Förekommer i några smala stråk. Övriga mineral Mikroklin: Svårt att urskilja från kvartsen men tartan plaids syns på fåtal större korn. Titanit: Kalcit: Anhedrala korn ca 0,1 mm stora. Förekommer främst i pyroxen stråk. Anhedrala korn upp till 0,2 men oftast betydligt mindre, finns till stor del i de kvartsrika stråken där kalcit omvandlas av amfibol. 6

45 Opak: Anhedrala strökorn ca 0.05 mm i diameter. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 61 Bergart: Textur: Paragenes: Metavulkanit (leptit) Amfibol inblandad metavulkanit (leptit) Kvarts och mikroklin bildar en granoblastisk grundmassa som är inblandad med porfyroblastisk aktinolit. Klorit Sericit Aktinolit Titanit Epidot Kvarts Mikroklin Huvudmineral: Kvarts (40 %) Mikroklin (40 %) Aktinolit (19 %) Övriga mineral (1 %) Kvarts: Mikroklin: Aktinolit: Anhedrala, granoblastiska korn 0,01 0,05 mm i diameter med undulös utsläckning. Kvartsen ligger tillsammans med mikroklin. Anhedrala granoblastiska korn 0,01 0,05 mm stora i grundmassa med kvarts där 2/3 är mikroklin. porfyroblastiska korn som i sprickzoner är ända upp till 2 mm i diameter men större delen runt 0.3 mm. Accessoriska mineral Epidot: Finns i kvarts mikroklin grundmassan där större delen är på väg att omvandlas till lermineral. Titanit: Sprickmineral: Anhedrala till euhedrala korn ca mm i kontakt med amfibol. Amfibol skär kvarts fältspaten som om det vore en spricka ca 2 mm bred. Detta blir i sin tur skärt av en senare mindre sprickor som är tom på mineral på de bredaste partierna men är fylld med lermineral där den tunnar ut. Detta särskilt när sprickan löper igenom amfiboler, detta förekommer även i vissa fall i de större sprickorna. Metamorf facies: Amfibolit facies Fig. 1. Bergartsprov före slipning till tunnslip. Provnummer: 64 Bergart: Textur: Sulfidrik diopsid skarn En grundmassa med anhedrala diopsid genomskärs med sulfidrika sprickor, i anslutning till dessa sprickor finns tremolit aktinolit. 7

46 Paragenes: Diopsid Tremolit - aktinolit Huvudmineral: Diopsid (80 %) Opak (10 %) Hornblände (9 %) Diopsid: Opak: Anhedrala korn med varierande storlek upp till 2 mm, bildar grundmassan. Omvandlar amfibol. Fyller sprickor där sedan sulfiderna tränger in i korngränser i framförallt amfibol men även pyroxen. Hornblände: Anhedrala prismatiska korn, >0,3 mm. Anträffas i sulfidrika sprickor, omvandlas av diopsid. Övriga mineral: Kalcit: Anhedrala korn, >0,3 mm. Sparsamt förekommande i de större sulfidsprickorna där de skyddas från omvandling Metamorf facies: Amfibolit facies, där prograd diopsid omvandlar tremolit aktinolit. Provnummer: 65 Bergart: Textur: Paragenes: Dolomitisk kalksten Dolomitiskkalksten med mindre micro shearzones, i dessa zoner har dolomiten malts med till en finkornig kalkmylonit. En yngre andra generations dolomit vars korn är euhedrala, dessa förekommer i de äldre kornen. Klorit mylonit Dolomitisering Huvudmineral: Dolomit (97 %) Övriga mineral (3 %) Dolomit: Anhedrala till euhedrala korn större delen runt 1,5 mm diameter. En andra generations dolomit (fig. 2.) kristalliserar till euhedrala korn (>0.8 mm) och oftast mitt i första generationens korn utan att nå ut till dess korngräns, på så vis kan kristall tillväxten ske utan att korsa några korngränser som ger en förändrad miljö. De korn som dock växer över korngränserna har således en mer subhedral form. Övriga mineral Tremolit: Subhedrala färglösa korn, ca 0,05 mm långa med 14 utsläckning. Sprickmineral: Kalk mylonit: Mikro shearzones finns över hela provet där dolomiten malts till kalkmylonit mellan korngränserna i skjuvzoner. Dessa zoner har gjort det möjligt för vatten att ta sig in i systemet som skapat en miljö där klorit bildats. Även några få kvarts korn förekommer i dessa mylonit zoner. Metamorf facies: Grönskiffer amfibolit facies 8

47 Fig. 2. Andra generationens euhedrala dolomit kristall i en första generations dolomit korn. Provnummer: 69 Bergart: Textur: Sedimentbergart Sericit klorit omvandlat metasediment med mikroturmalinit Provet har en flätande undulerande foliation med sericit och klorit där större kvartskorn visar mortar textur, även veckade relikta kvartsgångar kan skådas. Jämt fördelat i hela provet förutom i sprickorna finns även turmalin, kristallerna är prismatiska, knäckta och lite förkastade efter den övriga foliationen vilket indikerar på att dessa är syntectoniska med foliationen. Två generationers sprickor finns där den första av dessa består till huvudsak av kvarts som är anhedral, fin till medelkornig, men även av grövre kalcit korn. Andra generationens sprickor är betydligt tunnare och består enbart utav kvarts. Huvudmineral: Kvarts (50 %) Klorit (8 %) Sericit (35 %) Turmalin (4 %) Kalcit (4 %) Kvarts: Klorit: Sericit: Anhedrala korn, undulös utsläckning, 0,01-0,6 mm. Fenokryster vissar mortar textur med sub korn i dess kanter. Relikt veckade kvartsgångar, finns även finkornigare mindre gångar som är kopplade till större sprickor >3 mm, dessa gångar skär alla andra strukturer, syntecktoniska. Anhedrala korn >0,1 mm. Flätande struktur runt kvarts och i sprickor. Kalcit Anhedrala korn >1 mm, Finns uteslutande i de större syntecktoniska. Turmalin: Subhedrala korn ca 0,05 mm. Syntecktonisk, svagt orienterad efter foliationen Övriga mineral: Kalcit: Sprickmineral: >1 mm i diameter. Förekommer i första generationens sprickor där det omvandlas utav kvarts. Första generationens sprickor består huvudsakligen av kvarts och serisit men med rikliga mängder kalcit fragment upp till 1 mm i diameter ca 15-20%. Metamorf facies: Grönskifferfacies 9

48 Provnummer: 76:1 Bergart: Textur: Paragenes: Silificerad diopsid skarn Granoblastisk textur med 50/50 amfiboler - kvarts. Varken lineation eller mineralorientering, provet domineras av diopsid och kvarts/fältspat. Turmalin förekommer som prismatiska korn huvudsakligen i kvarts stråken vilket tyder på närvaro av bor, vilket troligtvis kommer från hydrothermala lösningar. Kvarts Diopsid titanit Epidot klorit - titanit Huvudmineral: Diopsid (45 %) Kvarts (50 %) Övriga (5 %) Diopsid: Kvarts: Anherala poikiloblastiska korn 0,1-0,5 mm i diameter. Kornen är även kraftigt fragmenterad av kvarts som löser upp och ersätter diopsiden. Ersätter epidot, klorit och opak. Anhedrala korn, de större kornen har mycket ojämna korngränser och varierande kornstorlek vilket utmärker hydrothermala kvarts. Större delen av kornen är ca 0,05 mm men korn upp 0,5 mm i diameter förekommer. Kvarts ersätter alla mineral i provet. Övriga mineral: Tremolit-aktinolit: Anhedrala korn. Omvandlas utav diopsid och kvarts. Klorit: Kalcit: Titanit: Zinkblände: Epidot: Turmalin: Anhedrala korn ca 0,3mm i diameter. Omvandlas av diopsid och kvarts. Återfinns oftast i kontakt med diopsid. Subhedrala till anhedrala korn. Mörk röda anhedrala zinkblände korn finns runt opak mineral men till största del i diopsid som ersätter de opaka mineralen. Korn ca 0.25mm i diameter, omvandlas av diopsid och senare kvarts. Anhedrala korn ca 0,05 mm. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 82 Bergart: Textur: Paragenes: Kopparkis impregnerad magnetit skarn Sulfid impregnerad magnetit diopsid skarn Pyroxen amfibol skarn som blivit silicificerad Kvarts Diopsid biotit Tremolit biotit Huvudmineral: Diopsid (30 %) Opak (30 %) Kvarts (25 %) Zinkblände (2 %) Tremolit (2 %) Övriga mineral (3 %) Diopsid: Anhedrala poikiloblastiska korn upp till 3mm där större delen är ca 1 mm i diameter. Ersätter opak mineral men blir själv upplöst och ersatt av kvarts. 10

49 Kvarts: Zinkblände: Tremolit: Anhedrala korn med varierande kornstorlek och oregelbundna korngränser. Kvartsen är av hydrothermalt ursprung och löser upp och ersätter samtliga mineral i provet endast mindre mängder opak mineral finns i kvarts massan. Kornen är anhedrala och upp till 2 mm i diameter. Större delen ligger i ett opak stråk som domineras av magnetkis och kopparkis (se puck 82p). Anhedrala korn, större delen ca 0,1mm men upp till 0,3 mm långa korn förekommer. Endast små fragment av den ursprungliga kristallen finns kvar då det mesta omvandlats till diopsid. Övriga mineral: Biotit: Två generationer biotit förekommer, den första generationens biotit korn är anhedrala utan några definierade korngränser, dessa har i stor utsträckning blivit ersatta av pyroxen i prograda metamorfosen. Andra generationen biotit är subhedral med birds eye struktur utsläckning, dessa korn är upp till 0,15 mm långa och bildade under den retrograda fasen. Biotit omvandlas av kvarts. Kalcit: Anhedrala korn 0,01 0,1 mm i diameter som ligger mellan kvarts korngränser. Omvandlas av diopsid och kvarts. Metamorf facies: Prograd: amfibolit facies där pyroxen ersätter biotit och tremolit (magnetit ersätter zinkblände) Retrograd: Andra generationens biotit kristalliserar. Provnummer: 88 Bergart: Textur: Paragenes: Silicificerad diopsid skarn Fält med poikioblastisk diopsid som ligger i en silificerad grundmassa som ersätter alla andra mineral i provet. Endast mindre rester med granat och opak mineral finns i kvartsen som är ojämn både till storlek och i dess korngränser. Kvarts Granat diopsid Granat tremolit Huvudmineral: Diopsid (40 %) Kvarts (50 %) Granat (3 %) Opak (5 %) Övriga mineral (2 %) Diopsid: Anhedrala poikiloblastiska korn mm i diameter. Diopsid ersatts av kvarts i korngränser men även i de poikiloblastiska kornen finns rikliga mängder, där finns även inneslutningar av opak, tremolit och mindre mängder kalcit. Kvarts: Granat: Opak: Anhedrala korn 0,01 1 mm där huvuddelen är ca 0,3 mm i diameter, oregelbundna korngränser och med undulös utsläckning. Många av de mindre korn som är inneslutna i pyroxen har ej undulös utsläckning, dessa korn är även rundare. Kvartsen som är av hydrotermalt ursprung ersätter alla andra mineral. Anhedrala reliker av granater, fragmenten är som störst 0,4 mm. Granaten har till större del ersatts av kvarts. Anhedrala korn upp till 0,4 mm när de befinner sig som inneslutningar i diopsid. Betydligt mindre är kornen i kvarts grundmassan där de löses upp och omvandlas av kvarts, kornstorleken är då upp till 0,1 mm. 11

50 Övriga mineral: Tremolit: Anhedrala prismatiska korn 0,1 2 mm långa. Förekommer som inneslutna skelettstrukturer i diopsid som ersatt i stort sätt all tremolit. Kalcit: Anhedrala korn 0,01 0,3 mm i diameter. Större korn har omvandlats till diopsid. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 92:2 Bergart: Textur: Paragenes: Glimmerrik metavulkanit (leptit) Biotitiserad metavulkanit (leptit) Granoblastisk finkornig textur med kvarts biotit där biotiten är mineralorienterad efter foliationen. Granaterna är små och förekommer i kluster som är ca 1 mm i diameter. Granat biotit Kvarts biotit Huvudmineral: Kvarts (55 %) Biotit (44 %) Övriga mineral (<1%) Kvarts: Biotit. Granoblastiska, subhedrala korn ca 0,05 mm i diameter. Anhedrala till subhedrala, 0,05 0,2 mm långa korn. En stor del av kornen har ännu ej bildat den vågiga yta med birds eye struktur utsläckning. Utan är mer som brun massa med definierade korngränser och har utsläckning. Övriga mineral: Granat: Anhedrala till subhedrala korn, mm i diameter. Förekommer som små kluster med granater ca 1 mm stora, större korn är mer subhedrala. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 98 Bergart: Textur: Sulfid impregnerad järnmalm Provet domineras av grovkornig poikiloblastisk pyroxen där magnetit förekommer rikligt som inneslutningar, korngränser och i sprickor. Paragenes: Klinoklor flogopit Diopsid cummingtonit Huvudmineral: Diopsid (75 %) Opak (15 %) Flogopit (3%) Cummingtonit (8%) Flogopit: Cummingtonit: Diopsid: Subhedrala korn 0,01 0,2 mm långa korn. Ersätter orthoamfibol. Blir ersatt av klinoklor. Anhedrala tabulara korn upp till 0,3 mm långa. Utsläckning 20, färglösa med täta polysyntetiska tvillingar. De flesta korn är omgärdade av opak mineral som ersätter cummingtoniten. Anhedralaupp poikiloblastiska korn, >10 mm stora. Inneslutningar domineras av opak och flogopit, opaka mineral fyller även alla sprickor. Klinoklor och flogopit ersätter diopsid i sprickor och spaltplan sericitisering förekommer även i dessa områden 12

51 Opak: Övriga mineral: Sericit: Klinoklor: Metamorf facies: Anhedrala korn >4 mm, Finns i korngränser, inneslutningar och sprickor. blandat med klinoklor >1,5 mm långa korn, mindre korn oftast omhöljda med magnetit. Opaka kryper i spaltplanen. Ersätter flogopit Amfibolit facies Provnummer: 101:1 Bergart: Metavulkanit (leptit) Textur: Visar en tydlig foliation som opak och flogopit är orienterade efter. Provet domineras av kvarts som uppvisar tydliga drag på omkristallisering, de har även undulös utsläckning som tyder på att omkristallisering skett pre-tektoniskt. Utdragna kvarts mikroklin pyroklaster förekommer i foliationens riktning. I klasterna återfinns inga opakmineral utan dessa ligger alla i grundmassan. Runt linserna är däremot opak mängderna större än i övrigt. Detta tros vara kvartsfenokryster som blivit omkristalliserade Huvudmineral: Kvarts (58 %) Opak (20 %) Muskovit (16 %) Mikroklin (6 %) Kvarts: Opak: Flogopit: Anhedrala korn med undulös utsläckning kornstorlek är 0,05 0,5 mm i diameter. Flertalet utdragna pyroklaster i foliationens riktning förekommer där kvarts kornen är något större, dessa områden är helt fria från opaka mineral och istället finns en förhöjd mängd av opak i kanterna runt dessa linser. Några klaster har dock opakmineral och i dessa bildar kvarts en grundmassa tillsammans med mikroklin där förhållandet är ca 60/40 kvarts mikroklin. Större delen av dessa linser består huvudsakligen av kvarts och en mindre mängd muskovit. Enstaka kvarts phenokryster upp till 0,5 mm finns. Trenden är att ju mer opak det är närvarande desto mindre är kvartskornen. Anhedrala korn, största delen mellan 0,01 0,05 men korn upp till 0,2 mm finns. Stråk med jämnt fördelad opak över hela provet, dock finns det större aggregat i områden där kvarts eller kvarts/mikroklin linser verkar ha pressat ut opakerna till kanterna. Subhedrala prismatiska korn ca 0,05 m långa, svag pleochroism i ljusa gröntoner. Förekommer över hela provet med en i stort sett jämn förekomst, detta även i kvarts linserna. Mikroklin: Förekommer i linser tillsammans med kvarts där förhållandet är ca 60/40 kvarts mikroklin, kornstorlek ca 0,05mm och granoblastisk (fig. 3.). Det är även ca 10 % opak och 5 % muskovit närvarande i dessa linser. Metamorf facies: Amfibolit facies Figur. 3. Kvarts mikroklin linser i en kvarts opak grundmassa 13

52 Provnummer: 101:2 Bergart: Textur: Metavulkanit (leptit) Provet är från en kontaktzon som avgränsas av en flogopit och biotitrik zon. Ena domänen består av en finkornig granoblastisk bergart av kvarts, opak, flogopit och en mindre mängd turmalin. Opak och glimmern är orienterade efter foliationen, så även andra halvan av provet, där skiljer sig dock sammansättningen och fördelning av mineralen. Kornstorleken är där genomgående större och glimmern är här tryckorienterad runt större kvartskorn och opak. Även mindre mängder kalifältspat som till viss del blivit omvandlad till mikroklin förekommer. I och i närheten av denna kontakt mellan de olika delarna finns påtagliga mängder turmalin. Huvudmineral: Kvarts (65 %): Flogopit (23 %): Opak (5 %) Övriga mineral (2 %) Kvarts: Flogopit: I den finkorniga delen av provet är kvartsen anhedral, granoblastisk och ca 0,02 mm i diameter med undulös utsläckning. Andra halva är storleken från 0,01 upp till drygt 2 mm stora kvarts phenocryster, korngränserna är särskilt på de större kornen oregelbundna. Granoblastiska prismatiska kristaller ca 0,01 mm långa, i den granoblastiska delen av provet. Flogopiten i andra halvan, subhedrala till euhedrala korn, 0,01 0,4 mm långa, tryck orienterade runt de större kvarts och kalifältspat/mikroklin klasterna. Övriga mineral: Turmalin: Prismatiska korn, stark pleochroism. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 103:5 Bergart: Textur: Aktinolit magnetit skarn Domineras av anhedrala subhedrala amfiboler som är orienterade efter en tydlig opak bandning. Sprickor i opak skärs av mellanliggande amfibol vilket indikerar en att amfibol bildats pre- eller syntecktoniskt som sprickbildningen. Det verkar förefalla att en omkristallisering av amfiboler skett där små anhedrala korn >0,1 mm omvandlas med en subhedral ibland strålig amfibol med samma sammansättning. Huvudmineral: Aktinolit (70 %) Opak (30 %) Övriga mineral (<1%) Aktinolit: Opak: Två typer av amfibol förekommer, en finkornigare anhedral med kornstorlek >0,1 mm. De blir ersatta av en subhedral amfibol med prismatiska korn upp till 0,5 cm långa vilka även skär amfibolfyllda sprickor som löper genom opak. En mindre korn visar böjda nästan stråliga former, dessa subhedrala amfiboler är således troligen syntectoniskt bildade genom statisk rekristallisation. En mindre mängd är även kraftigt poikiloblastiska med opak inneslutningar, några korn i anslutning till kvarts har inneslutningar av mindre mängder kvarts. Anhedrala korn rika på sprickor som går vinkelrätt mot foliationen. Ligger huvudsakligen koncentrerade som band med en jämn impregnation mellan dessa. Övriga mineral: Kvarts: Blir delvis ersatt av amfibol som då har poikiloblastiska korn med kvarts. Metamorf facies: Amfibolit facies 14

53 Provnummer: 110 Bergart: Textur: Paragenes: Metavulkanit (leptit) Granoblastisk textur med kvarts, fältspat och glimmer som tillsammans bildar grundmassan. Kvarts förekommer även som granulerade kvarts phenocryster. Kvarts mikroklin - klorit Kvarts mikroklin - muskovit Huvudmineral: Mikroklin (60 %) Kvarts (34 %) Biotit (3 %) Övriga (3 %) Mikroklin: Kvarts: Biotit: Granoblastiska, anhedrala korn 0,01-0,05 mm med karlspad tvilling bildning. Granoblastiska anhedrala korn 0,01 0,05 mm. Det förekommer även granulerade kvarts phenocryster ca 1,5 2 mm stora där de enskilda kornen är runt 0,2 mm i diameter med oregelbundna korngränser. Stora enskilda phenocryster finns också, dessa är upp till 2 mm i diameter. Anhedrala till subhedrala korn 0,01-0,05 mm där de större kornen är mer subhedrala. Kornen är orienterade som kvarts klasterna linserna. Övriga mineral: Muskovit: Anhedrala korn upp till 0,3 mm stora men huvuddelen ca 0,05 mm. Förekommer i ett ca 4*4 mm stort område i ett utav hörnen på provet, där andelen muskovit är ca 20 % och är på väg att omvandlas till klorit. Klorit: Opak: Anhedrala till subhedrala korn ca 0,1 mm. Omvandlar och ersätter muskovit i den retrograda metamorfosen. Över hela provet finns småkorn jämt fördelat många av dessa små korn är nålformade, huvuddelen är dock runda ca 0,01 0,5 mm. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 128 Bergart: Textur: Paragenes: Sulfid impregnerad kalksten Granoblastisk kalcit som ersätter opaka mineral som förekommer som få anhedrala korn. men även i korngränser i kalcitrika områden. Amfibolerna är poikioblastisk och till viss del sericitiserade. Klorit Biotit aktinolit Huvudmineral: Kalcit (35%) Opak (35%) Aktinolit (3%) Biotit (10%) Klorit (15%) Kalcit: Aktinolit: Opak: Subhedrala till anhedrala granoblastiska korn ca 0.8 mm i diameter. Omvandlas av amfibol och biotit. Anhedrala, prismatiska, poikiloblastiska korn upp till 2 mm långa, inneslutningarna är kalcit korn. Ersätter den första generationens biotit. Större delen av amfibolerna har ersatts med klorit. Fåtalet större anhedrala korn upp till 0,5 cm förekommer i korngränser till kalcit. Opak mineral omsluter kalcitkornen som om kalciten blev breccierad. 15

54 Biotit: Klorit: Två generationer biotit existerar, den äldre första generation har anhedrala korn utan några definierade korngränser och som förekommer i korngränser och sprickor i framförallt kalcit. Andra generationen har subhedral korn upp till 0,6 mm långa med birds eye struktur utsläckning och ersätter den första generationens biotit i retrograd facies. Anhedrala korn med poikioblastitsk textur, ljusgrön svag pleochroism, låga interferensfärger och inneslutningar med opak och kalcit. Kloriten har ersatt i stort sett all amfibol som pseudomorfer. Metamorf facies: Grönskifferfacies Provnummer: 130 Bergart: Metavulkanit med svavelkis impregnation Textur: Uttalad foliation där biotiten är kraftigt mineralorienterad, större mikroklin korn i provet är även svagt utdragna efter foliationsplanet. Sprickor som löper vinkelrätt mot foliationen och är alla fyllda med mikroklin. Paragenes: Kvarts mikroklin klorit Kvarts mikroklin biotit Huvudmineral: Biotit (40 %) Mikroklin (40 %) Opak (15 %) Turmalin (5 %) Biotit: Turmalin: Mikroklin: Opak: Anhedrala granoblastiska korn ca 0,03 mm i diameter som är orienterade efter foliationen. Ersätts av klorit Subhedrala 0,15 1 mm långa prismatiska korn där huvuddelen ca 0,2 mm långa. Extrem pleochroism från färglös till mörkgrön, <(γ, c)= 90. Anhedrala granoblastiska korn 0,02 mm i diameter, några få större phenocryster förekommer vilka är svagt utdragna efter foliationen. Anhedrala korn där större delen ca 0,01 mm men korn upp till 0,5 förekommer. Opak är jämt impregnerad i hela provet, förutom där det finns några större korn då det oftast finns ett kluster med småkorn runtom. Sprickmineral: Klorit: Förekommer i små mängder där sprickor löper genom biotit som blivit omvandlad till klorit. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 133 Bergart: Sulfid impregnerad amfibol skarn Kloritiserad hornblände granat skarn (koppar- och magnetkis finns i stuff men ej i tunnslipsprov) Textur: Kloritiserad amfibol-granat skarn med antydan till mikroturmalint som ligger i stråk med biotitklorit. Paragenes: Klorit Hornblände biotit Granat hornblände Huvudmineral: Hornblände (30 %) Klorit (25 %) Granat (25 %) Turmalin (3 %) Biotit (15 %) Klorit: Subhedrala, >0,6 mm långa prismatiska korn med. Bildade genom annealing. Ersätter biotit i retrograd metamorfos. 16

55 Granat: Hornblände: Biotit: Anhedrala korn upp till 3-4 mm stora korn som är impregnerade av små opak korn >0,02 mm i diameter, dessa järnoxider har bildats pga. att granaten inte tar upp något järn. Sprickor i granaten är fyllda med amfibol och biotit där biotit skär amfibol sprickorna vilket skett under den retrograda fasen. Där granaten blivit ersatt av biotit och epidot är också opak mineralen omvandlade. Pleochroism från ljus grön gul till mörkgrön, ett stort fällt endast med finkornig amfibol synlig i b- axel därav kornstorleken, > 0,1 mm i diameter. Mellan detta fält och biotit-klorit område finns omkristalliserad amfibol, genom annealing. Upp till 5 mm stora amfiboler där fibrerna bildar isoklinala veck. Biotit omvandlas utav klorit som pseudomorfer i den retrograde fasen. Turmalin: Anhedrala till subhedrala korn med stark pleochroism från färglösa till mörk grön, <(γ, c)= 90. Turmalinen förekommer i glimmer massan som domineras av klorit, större delen av kornen har inneslutningar med opaka mineral. Antydan till mikroturmalinit som ligger i stråk med biotit och klorit. Övriga mineral: Klinoclor: Mindre mängder klinoklor Metamorf facies: Prograd amfibol metamorfos där granat och amfibol bildas, granat pressar ut järnoxider som ger en impregnering av magnetit i granaten (amfibolit facies). Retrograd epidot-amfibol metamorfos där granat omvandlas till amfibol men framför allt biotit som tar upp järnet i kristallgittret. Biotiten omvandlas sedan till klorit. Provnummer: 138 Bergart: Amfibol skarn Textur: Bergarten har en svag foliation med stråk av amfibol och kvarts, mikroklin scapolit rika band. Sprickor löper genom amfiboler men ej i övriga mineral vilket tyder på att amfibolerna är det primära mineral i provet. Paragenes: Granat diopsid mikroklin titanit Amfibol biotit titanit scapolit Kvarts biotit fältspater Huvudmineral: Aktinolit (45 %) Scapolit (20 %) Diopsid (15 %) Mikroklin (10 %) Kvarts (3 %) Granat (5 %) Biotit (1 %) Aktinolit: Scapolit: Diopsid: Mikroklin: Anhedrala granoblastiska korn där huvuddelen av kornen är ca 0,5 mm långa, amfibolerna ligger i band efter foliationen men är dock ej orienterade därefter vilket tyder på att dessa amfiboler är syntectoniska och därmed ett primärt mineral. Amfibol har ersatt större delen av pyroxenen. Anhedrala porphyroblaster upp till 2 mm i diameter, <(γ, c)= 90, låg relief. Rik på inneslutningar av biotit, amfiboler och titanit. Anhedrala till subhedrala kornen som är >1 mm i diameter varav de flesta poikiloblastiska med inneslutningar av kalcit. Pyroxen omvandlas av amfibol. Förekommer som mindre anhedrala korn som störst 0.2 mm och då oftast i kontakt med pyroxen. Omvandlas i mindre mängder till sericit. 17

56 Kvarts: Granat: Biotit: Anhedrala korn med undulös utsläckning, 0,05-0,1 mm. Anhedrala fragmenterade korn upp till 0,5 mm i diameter som främst förekommer i pyroxen. Inneslutningar med biotit och mikroklin. Anhedrala korn upp till 0,05 mm långa, återfinns främst bland mikroklin och scapolit områdena Övriga mineral: Klorit: Anhedrala korn upp till 0,1 mm långa. Ersätter amfibol Titanit: Uralit: Kalcit: Anhedrala korn ca 0.1mm i diameter. Ersätter diopsid i kanter till en sprickzon med flourit där diopsid blivit omvandlad till uralit ca 0,15 mm ut ifrån sprickan. Anhedrala korn som ändrar relief med rotation. Förekommer som enstaka korn ofta i kontakt med mikroklin men framförallt som inneslutningar i pyroxen. Sprickmineral: Metamorf facies: Sprickor som löper i amfiboler som troligtvis är fyllda med lermineral löper bara genom amfiboler. Vilket tyder på att amfibol är grundmineralet, resten har kristalliserat i senare faser som omkristalliserat och ersatt tidigare mineral. Amfibolit facies Provnummer: 140 Bergart: Textur: Paragenes: Metavulkanit (leptit) Biotitiserad pyroxen skarn Kraftig foliation där biotiten är orienterad därefter de få granater som finns är porfyroblastiska och visar tecken på skjuvning då granaten blivit deformeras genom rullning. Det förekommer även band med pyroxen och amfibol dessa har antydning till boudinage struktur. Kvarts fältspat biotit - ljus amfibol Granat pyroxen titanit. (prograd metamorfos) Mörk amfibol klorit - uralit (retrograd metamorfos) Huvudmineral: Biotit (62 %) Pyroxen (25 %) Amfibol (8 %) Mikroklin (3 %) Övriga mineral (1 %) Biotit: Pyroxen: Amfibol: Mikroklin: Anhedrala korn som till större del är ca 0,01mm långa och kraftigt orienterade efter foliationen. Anhedrala korn upp till 1 mm breda och upp till flera mm långa i foliationens riktning. Blir ersatt av amfibol. Rik på opaka inneslutningar. Tre typer av amfiboler förekommer en ljus, en mörk och uralit. Den ljusa förekommer tillsammans med biotit fältspat. Ersätter pyroxenen. Förekommer både som porphyroblaster och granoblaster där porphyroblasterna visar tripple point 120 vinkel. Förekommer över hela provet med större korn i kontakt med amfibol eller pyroxen, då upp till 0,35mm i diameter mot ca 0,02 mm i biotit grundmassan. Större kornen är mer subhedrala än de små som uteslutande är anhedrala. Visar tydlig tartan plaid struktur större korn. Övriga mineral: Granat: Anhedrala korn ca 3 mm i diameter som visar tecken på skjuvning då granaten fragmenterad och visar tecken på att granaten blivit rullad då det förekommer granatfragment som svansar utifrån kornen i foliationsriktningen. Rik på inneslutningar av biotit, mikroklin och pyroxen. Titanit: Anhedrala korn upp till 0.5mm i diameter, förekommer i kontakt med amfibol och pyroxen. 18

57 Opak: Uralit: Större delen återfinns diopsiden. Fibrig, blå-grön. Ersätter pyroxen Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 143:1 Bergart: Skarn Aktinolit skarn Textur: Amfibolskarn med flera generationer amfiboler, en mörkare amfibol som till största del har ersatt en ljusare amfibol med högre interferensfärger. Kvarts ersätter amfibol vilket tydligt syns då alla korngränser är konkava från kvarts korn. Biotit och kvarts utgör tillsammans grundmassan där några större biotit ansamlingar finns i kontakt med amfiboler och granat, även kornstorleken blir något större där än i övriga grundmassan. Paragenes: Kvarts biotit Mörkgrön amfibol titanit Ljusgrön amfibol Huvudmineral: Aktinolit (35 %) Biotit (10 %) Kvarts (54 %) Övriga mineral (2 %) Aktinolit: Kvarts: Biotit: Anhedrala poikiloblastiska korn upp till 4 mm i diameter de har stark pleochroism, 2V=50, Opt (+) och 15 <(γ, c)=. Två generationer amfibol förekommer en grågrön till mörkgrön och en yngre grönblå till mossgrön som ersätter den äldre amfibolen. I den äldre amfibolen finns rester utav en ljusgrön amfibol med i tydligt högre interferensfärger, upp till nedre andra orden till skillnad från den äldre som ej är över första orden interferensfärger. Omvandlas av kvarts. Anhedrala korn med undulös utsläckning, 0,01 0,2 mm i diameter. Ersätter amfiboler och titanit. Anhedrala till subhedrala korn 0,01 0,4 mm. Huvuddelen av de mindre kornen finns jämt fördelade i kvarts grundmassan medan de större kornen finns i biotit kluster, och då gärna med en kärna utav opaka mineral. Övriga mineral: Titanit: Anhedrala korn upp till 0,2 mm. Korn som angränsar till amfibol och opak mineral är betydligt större än de som ligger i kvarts grundmassan. Omvandlas utav kvarts. Opak: Anhedrala, upp till 0,4 mm. Större delen av de opaka mineral finns i amfiboler. Omvandlas utav kvarts och amfiboler. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 147 Bergart: Amfibol granat skarn Textur: Stora granat porfyroblaster i en amfibolitisk grundmassa som blivit utsatt för annealing (statisk rekristalisering). Ingen uttalad foliation men en viss mineralorientering syns på biotiten. Kalifältspat har blivit utsatt för både sericitisering och albitisering. Paragenes: Granat biotit titanit Amfibol epidot mikroklin Huvudmineral: Hornblände (65 %) Granat (18 %) Biotit (10 %) Mikroklin (5 %) Övriga (2 %) 19

58 Hornblände: Granat: Biotit: utsläckning 17, interferens färg upp till nedre andra ordern. Amfiboler har blivit utsatta för annealing, dvs. statisk rekristallisation. Dessa böjda amfibolstrukturer återfinns i hela provet, även som inneslutningar i vissa granater. Porfyroblastisk textur med korn upp till 3mm i diameter med mycket inneslutningar av främst biotit, amfibol, mikroklin men även större delen av de grovkorniga opaka mineral som finns i provet. Två generationer av biotit förekommer en anhedrala äldre biotit, och en yngre biotit som bildats genom annealing, denna är prismatisk och subhedral. Biotit kornen är till största del ca 0,2 mm långa men korn upp till 0.6 mm finns. Övriga mineral: Mikroklin: Finns i kontakt med granat, där har mikroklin blivit omvandlat till sericit men även att mikroklinen blivit utsatt för albitisering med tydliga tvilling lameller. Epidot: Titanit: Opak: Subhedrala korn, ca 0,15 mm i diameter. Bildar ett mindre aggregat, annars som strökorn i hela provet. Även dessa omkritsalliserade genom annealing. Ersätter hornblände. Anhedrala kristaller upp till 1mm i diameter. Som små inneslutningar i granat, många av den prismatiska. Metamorf facies: Amfibolit facies Provnummer: 200 Bergart: Textur: Paragenes: Turmalinbandad skarn Skarnbandad leptit med turmalin Folierad bergart bandad med främst fältspat - turmalin, epidot och epidot - amfibol. I stort sett granoblastisk textur med bara fåtalet större korn. Kalifältspat scapolit diopsid amfibol titanit Epidot kalifältspat turmalin Huvudmineral: Kalifältspat (45 %) Hornblände (35 %) Scapolit (10 %) Epidot (15 %) Diopsid (5 %) Övriga (6 %) Kalifältspat: Hornblände: Epidot: Diopsid: Anhedrala korn utan några skarpa korngränser, 40-70µm i diameter med undantag på några få porfyroblastiska korn upp till 0.5mm i diameter. Större korn förekommer i eller i kontakt med amfiboler. Anhedrala korn, 30 µm- 0.2 mm i diameter, <(γ, c)=16, 2V= 40, optiskt (-). Omvandlas och omvandlas av prograd pyroxen och retrograd epidot. De korn som är omgivna eller angränsar till kvartsfälten har mer poikioblastisk textur. Anhedrala korn större delen ca 0.1 mm i diameter. Hornblände omvandlas till epidot, därav de rikliga mängderna med epidot runt amfibol. Anhedrala poikiloblastiska korn ca 0,3 mm i diameter. Inneslutningar i korn med kvarts. Diopsid ersätter hornblände. Övriga mineral: Titanit: Anhedrala till subhedrala korn. Större delen i kontakt med hornblände eller diopsid. Scapolit: Långa prismatiska anhedrala korn ca 0.2 mm i diameter. <(γ, c)= 90, något undulös. Scapolit ersätter hornblände och epidot. 20

59 Epidot: Turmalin: Opak: Kalcit: anhedrala korn >0,5 mm långa korn. Subhedrala korn, stark pleochroism <(γ, c)= 90, hexagonala i 001 sektion. Förekommer till största del i stråken med kvarts fältspat mellan diopsid hornblände banden. Anhedrala korn upp till 0,5 mm, större del är kopparkis eller magnetkis. Ett svavelkis korn finns som är kubiskt. De opaka ligger till största del bland pyroxen och amfibol. Anhedrala ca 70 µm i diameter. Förekommer med mikroklin. Sprickmineral: Fluorit: Fyller en 3 mm lång spricka. Sprickan går större delen genom kvarts - fältspat men även genom amfibol och då är även sprickan fylld med amfibol. Metamorf facies: Grönskifferfacies Provnummer: S. Nyberget Bergart: Textur: Paragenes: Magnetit diopsid skarn Provet domineras utav kalcit och magnetit. Magnetiten i de kalcitrika områdena vilka domineras av anhedrala runda korn med inneslutningar av kalcit >1,5 mm i diameter, även en del små anhedrala magnetit korn i korngränser ca 0,3 mm och de minsta kornen i kalciten 0,01 0,05 mm. Områden där kalcit mängden är låg och istället domineras av forsterit och dess omvandlingsprodukter är magnetiten fri från inneslutningar och vissa korn som är inneslutna i forsteriten är aningen subhedrala. I dessa forsterit band finns även huvuddelen av gahniten. Kalcit - magnetit gahnit diopsid flogopit Klinoklor serpentin Huvudmineral: Kalcit (25 %) Flogopit (3 %) Diopsid (26 %) Serpentin (3 %) Opak (41 %) Övriga (2 %) Kalcit: Anhedrala korn, 0,05 0,4 mm i diameter. Gott om deformations tvillingar. Flogopit: Anhedrala till subhedrala korn, 0,05 0,2 mm långa. <(γ, c)= 90, birds eye struktur, interferensfärger lägre andra orden. Ersätter kalcit, diopsid och opak. Forsterit: Diopsid: Serpentin: Anhedrala korn med <(γ, c)= 90, hög relief, 45 utsläckning, opt (+), 2V= 70, interferensfärg till lägre andra orden. Färglös, omvandlas av serpentin. Anhedrala korn upp till 1 mm, ersätter kalcit. Färglöst med mörkgråa kanter. Ersätter forsterit. Övriga mineral: Klinoclor: Subhedrala korn ca 0,01mm långa, ersätter flogopit Zinkblände: Rött, isotropt, ligger utefter en svag bandning där även höga koncentrationer gahnit förekommer. Stråket är även fullt med serpentin så troligtvis har forsterit ersatt zinkblände som sedan blivit omvandlad till serpentin. Där av bandet med gahnit som en gång ersatt forsteriten men som ej omvandlas av serpentinen. 21

60 Gahnit: Anhedrala korn 05 0,2 mm i diameter med hög relief, gröna och isotropa. Gahnit är en Znspinell och förekommer som strökorn med högre koncentrationer i ett zinkblände stråk där ganiten ligger bundet till forsteriten. Metamorf facies: Amfibolit facies 22

61 Polerbits beskrivningar Provnummer: 30:1p Bergart: Biotitiserad diopsid skarn Paragenes: Kopparkis svavelkis Hematit Huvudmineral: Opak (1%) Icke opak mineral (99 %) Svavelkis: Kopparkis: Hematit: Anhedrala till subhedrala gulvita korn, från 0,01 0,1 mm i diameter. Hårt i jämförelse med angränsande kopparkis och hematit. Anhedrala korn upp till 0,3 mm i diameter. En ganska jämn impregnering av 0,01 0,03 mm stora korn finns i silikaterna. Provnummer: 64p Bergart: Sulfid rik Diopsid skarn Textur: Koppar- och magnetkis fyller sprickor, kryper i korngränser och spaltplan. Sprickorna visar en breccierad struktur vilket indicerar detta som flödeskanaler för hydrotermal aktivitet. Paragenes: Kopparkis magnetkis Huvudmineral: Kopparkis (10 %) Magnetkis (5 %) Övriga opak (<1%) Kopparkis: Magnetkis: Anhedrala korn upp till 2 mm, förekommer tillsammans med magnetkis över hela provet som sprickfyllnad mellan korngränser och spaltplan, i de mindre sprickorna dominerar kopparkis. Anhedrala korn som till största del bildar aggregat upp till 0,4 mm. Med magnetkisen följer kopparkis men även mindre mängder blyglans Övriga mineral: Svavelkis: Subhedrala till euhedrala korn >1 mm, förekommer i de större magnetkis aggregat. Omvandlar magnetkis. Provnummer: 80p Bergart: Sulfid skarn Paragenes: Kopparkis magnetkis Zinkblände Huvudmineral: Kopparkis (25%) Zinkblände (3%) Övriga opak (<1%) Icke opak mineral (71%) Kopparkis: Zinkblände: Rikliga mängder kopparkis i stora delar utav provet, kornstorlek från 0,01 2 mm. kisen ligger i spaltplan och korngränser till grundmassans silikater som främst består av amfiboler och pyroxener. Anhedrala korn mellan 0,01 1 mm i diameter med röd-bruna interna reflexer. Såsom kopparkisen så finns zinkbländen mellan spaltplan och korngränser i grundmassans silikater. I ett utav de större kornen finns rikliga mängder med kopparkis inneslutningar. Sprick mineral: Magnetkis: Anhedrala korn, 0,01 0,2 mm i diameter, stark anisotropi. Återfinns i kontakt med kopparkis. 23

62 Provnummer: 82 p Bergart: Sulfid impregnerad magnetit diopsid skarn Paragenes: Kopparkis mangetkis svavelkis Magnetit Huvudmineral: Magnetit (20%) Magnetkis (3%) Kopparkis (1,5%) Svavelkis (<1%) Icke opak mineral (74,5 %) Magnetit: Magnetkis: Kopparkis: Anhedrala korn >0,2 mm, jämt fördelade över hela provet. Förekommer tillsammans med kopparkis. Magnetkisen bildar större aggregat upp till 3 mm i diameter men även i mindre mängder tillsammans med kopparkis i sprickor och korngränser. Anhedrala korn som är koncenteread till större aggregat upp till 2 mm i diameter, kopparkis förekommer sparsamt i mindre aggregat tillsammans med magnetkis i sprickor, korngränser och spaltytor. Övriga mineral: Svavelkis: Euhedrala till subhedrala korn upp till 0,06 mm. Ersätter till största del magnetkis men även lite kopparkis och magnetit. De euhedrala kornen återfinns i magnetkisen. Provnummer: 98p Bergart: Sulfid impregnerad järnmalm Paragenes: Kopparkis magnetkis Magnetit Huvudmineral: Magnetit (25%) Kopparkis (2%) Magnetkis (2%) Icke opak mineral (71%) Magnetit: Kopparkis: Magnetkis: Anhedrala korn, kornstorlek allt från 0,01 till 0.1mm, finns mellan spaltplan och korngränser i silikater. Magnetiten är jämt impregnerad över hela provet. Anhedrala gula korn där större delen är ca 0,1 mm, men korn upp till 1 mm förekommer. Kopparkis är sporadiskt förekommande över hela provet, större delen av kornen ligger i kontakt med magnetit och i enstaka fall magnetkis. Kopparkisen ligger även som tunna ifyllnader i spaltplan och korngränser till silikaten. Anhedrala krämrosa korn upp till 0,5mm med stark anisotropi. Magnetkis förekommer till 90% i ett ca 4 mm brett och 15 mm långt stråk. Stråket som består av ca 50% opak mineral som till största delen domineras utav magnetit och magnetkis med förhållandena 70/30. Kornstorleken i dessa områden är upp till 1mm i diameter. Provnummer: 101:2p Bergart: Metavulkanit (leptit) Paragenes: Magnetit Huvudmineral: Magnetit (15%) Icke opak mineral (85%) 24

63 Magnetit: Anhedrala korn, största delen mellan 0,01 0,05 men korn upp till 0,2 mm finns. Stråk med jämnt fördelad opak över hela provet, dock finns det större aggregat i områden där kvarts eller kvarts/mikroklin linser verkar ha pressat ut magnetit till kanterna. Provnummer: 103;5p Bergart: Aktinolit magnetit skarn Paragenes: Marcasit Magnetit hematit Huvudmineral: Magnetit (30%) Hematit (1%) Icke opak mineral (69 %) Magnetit: Hematit: Marcasit: Anhedrala till subhedrala, grå-bruna korn, orienterade efter foliationen. Kornen är från 0,04 mm upp till 0,5 mm, huvuddelen av kornen bildar större aggregat ligger som band i silikaterna. I aggregaten har magnetiten omvandlats inifrån dess kärna till marcasit. Subhedrala korn 0,01-0,4 mm i diameter, vita blå till färgen. Några av de större kornen visar tvillingbildning. Anhedrala korn ca 0,1 mm, förekommer som kärnor i en mindre mängd av magnetit kornen. Omvandlar magnetit. Provnummer: 128p Bergart: Sulfid impregnerad kalksten Textur: Sulfider, då främst koppar- och magnetkis har krypt längsmed korngränser och sprickor. Paragenes: Marcasit Kopparkis magnetkis - zinkblände Huvudmineral: Kopparkis (15%) Magnetkis (11%) Marcasit (4%) Zinkblände (<1%) Icke opak mineral (69 %) Kopparkis: Magnetkis: Marcasit: Kopparkis uppträder tillsammans med magnetkis i korngränser och spaltplan över hela provet som anherala aggregat upp till 4 mm. Magnetkis tillsammans med kopparkis finns över hela provet, aggregat >4 mm. Magnetkisen omvandlas sekundärt till marcasit som växer koncentriskt från sprickor och korngränser där omvandlingszonen till största del är ca 0,05 mm bred. Magnetkisens korngränser syns tydligt som grå linjer som marcasiten växer utifrån. Krämvit och trådig till tillväxten och visar bird eye struktur, marcasiten växer koncentriskt i sprickor och korngränser där den ersätter magnetkis. Omvandlar magnetkis Övriga mineral: Zinkblände: Endast som små anhedrala strökorn i eller i kontakt med kopparkis, upp till ca 0,1 mm i diameter Provnummer: 133 p Bergart: Kloritiserad hornblände granat skarn Textur: Sulfider i små mängder i sprickor i amfibol rika områden av provet. Huvudmineral: Kopparkis (2%) Övriga opak (<1%) Icke opak mineral (96%) 25

64 Kopparkis: Anhedrala korn >0.5 mm, som sprickfyllnader, huvudsakligen i amfibol. Övriga mineral: Svavelkis Magnetkis: Magnetit: Anhedrala, blek gula korn 0,01 0,4 mm i diameter. Anhedrala korn 0,01 0,1 mm i diameter med tydlig bireflektans och stark anisotropi. Inga korn synliga men provet är svagt magnetiskt på sina håll. Provnummer: S. Nyberget p Bergart: Magnetitmalm Textur: En svag bandning av magnetiten ses makroskopiskt, även en mineral orientering ses mikroskopiskt. Paragenes: Blyglans Magnetit Huvudmineral: Magnetit (40%) Blyglans (<1%) Icke opak mineral(59%) Magnetit: Anhedrala korn mm stora där de större kornen dominerar, har en grå-brun aktig ton och är starkt magnetiskt. En mineral orientering finns efter foliationen där magnetit kornen är spridda men även några hela band av magnetit förkommer. Övriga mineral: Blyglans: Anhedrala korn upp till 0,4 mm. I anslutning till kornen finns ett nätvek av blyglans i sprickzoner och korngränser i silikaterna. I de större kornen finns de för blyglansen karekteristiska kilarna. 26

65

66

67